17 juni 2012

Predikan: 3 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd:
Helsinge kyrka S:t Lars 
17.6.2012 kl. 10
Luk. 9:57-62

Kallelsen till Guds rike
När ett hem är som bäst, är det en plats där man får vara sig själv och där man tillsammans med de andra som bor under samma tak ömsesidigt accepterar och respekterar varandra sådana man är. När man går in till sitt hem och stänger dörren efter sig, då gör man det också för alla slags krav som den yttre världen ställer på en.
När Jesus vänder sina steg mot Jerusalem, så är det nu som den egentliga reseberättelsen börjar. Reseberättelse upptar största delen av evangeliet. På sin färd till Jerusalem ämnar han besöka ett stort antal byar och därför sänder han ut lärjungar för att förbereda sin ankomst till dem han ämnar besöka och kalla dem till Guds rike. Under sin färd möter han bl.a. tre män. Med dessa möten illustrerar evangeliet hur enskilda människor reagerar på kallelsen.
I det första mötet vänder sig en man till Jesus och uttrycker sin villighet att följa honom vart som helst. Till svar får mannen endast en varning "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe, där han kan vila sitt huvud." Jesus menar att han är hemlös och att han under färden inte kan ty sig till hemmets trygghet. Han vandrar framåt och är inriktad på Gud. Han tyr sig till Guds ledning och gåvor.
I det andra mötet tilltalar Jesus en man och uppmanar honom att följa. Mannen svarar med ett kompromissförslag, att först få begrava sin far. Judarna har alltfortfarande seden att de inom ett dygn efter dödsfallet begravar den avlidne. Den här korta tiden är för lång för Jesus. Han avfärdar förfrågan. Det är nu det gäller och inte i morgon, samt uppmanar mannen att följa och förkunna Guds rike. Det här är annars första gången som evangeliet inte berättar resultatet av Jesu kallelse eller vad den ledde till.
Det tredje mötet berättar om en annan som också är villig att följa men som också framställer ett kompromissförslag, att få ta farväl av dem därhemma. Jesus svarar "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." Han menar att den människa som förbinder sig till tjänst för Gud, inte kan tveka.
Varför är Jesus så otålig och kompromisslös? De som kallas uttrycker åtminstone till en början sin villighet, även de som ställer kompromissförslag.
Det finns en gemensam tanke bakom männens svar, som de två sistnämnda uttrycker tydligare. Att begrava sin far eller att ta farväl av dem därhemma, berättar om ett hem. Jag skulle säkert aldrig ha blivit präst om jag skulle ha varit tvungen att ge upp hemmet och min familj. Var och en har ett ursprung, ett hem och nära människor som man känner samhörighet med. Jesus hade ju också ett hem, han hade en familj en mor och syskon. Nu han har inte hemmet och familjen mera.
Jesus är inriktad på framtiden, hinner inte blicka tillbaka, och därför är han hemma endast hos Gud. Hemmet, dit människan vill återvända som räven till sin lya, för att ta farväl inför en resa, det gör människan oförmögen att följa Jesus och hindrar henne från att förkunna Guds rike.
De tre männen tycker annars inte att kallelsen är olämplig. De tycker inte heller att kallelsen till Guds rike är ovärdig. Det är också ofta det som kännetecknar den moderna människan. Men människan kommer inte heller ihåg, att det finns så många olika röster som vill styra oss, som ofta gör det omöjligt för oss att skilja på det viktiga och väsentliga i livet.
Att följa Jesus handlar inte om att ge upp vår person. Vi blir accepterade sådana vi är. Jesu budskap till oss innehåller just det som hjälper oss att acceptera oss själva. Därför uppmanar evangeliet att känna igen Jesu röst. I den hör vi vår himmelske Faders röst.
Jesu reseberättelse slutar när han anländer till Jerusalem och dör. Det är i denna verklighet Jesus kallar människorna. I den situationen är han hemlösare än rävarna och fåglarna. Då finns det inte tid för kompromissförslag. Kompromissförslagen är kanske bara uttryck för en ovetskap om Jesu vandrings mål, som vi känner till och som vi vet att bär med sig Guds möjligheter.
Fastän Jesus mest talar om vem som är lämplig att förkunna Guds rike, vilket som arbetsuppgift inte är allas, så betonar han att resan går vidare i lärjungarna och i kyrkan. Vi är på vandring hem till Gud, vår Far. Därför kallas också Kyrkan för vandringsfolket. Kallelsen påminner oss om att vi får byta vår jordiska rotlöshet till tryggheten i Gud.

Inga kommentarer: