28 oktober 2012

Predikan: Reformationsdagen (MF)


Martin Fagerudd:
Salt och ljus
28.10.2012 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 i St Martins kapell
Evangelium: Matt 5:13-16

Många ropar i högan sky och kallar det för kyrkans ödesfrågor när medlemsantalet sjunker och ekonomin tryter. När reformatorerna tog upp det viktigaste så talade de om trons grund. Enligt dem finns det två grundpelare som bär upp hela vår kristna tro, nämligen tron på den treenige Guden, Fadern Sonen och den heliga Anden och Bibeln.
När vi talar om Gud så lyder den väsentliga frågan enligt reformatorerna: Duger jag åt Gud? Frågan lyder i vår tid: Duger Gud åt mig? Till vår tidsanda hör att få välja själv och bestämma. Det är förstås bra att få välja. Samtidigt gör vi också upp med det förgågna. Det är bara 100 år sedan det var tvång att höra till kyrkan. Vi lever nu i eftersvallet av reaktionerna mot kyrkans ställning som världslig makt. 
När kyrkan hade makten var det den som kunde säga ”Du är syndare”. Den rollen har övertagits av media som av allt att döma njuter av den makten. Men också den måste reformeras så som kyrkan. Gör den det inte så går det med den så som med alla som låtit sig korrumperas av makten. Utan kyrkan skulle vi inte ha vårt samhälle som grundar sig på rättvisa och livsmöjligheter åt alla. Dessutom är medlemskapet är inte mera tvång, utan det grundar sig på frivillighet.
Att man nu snarare frågar Duger Gud åt mig? påminner kanske om att förkunnelsen om Gud har på något sätt urvattnats och förlorat sin skärpa. Fastän Gud är gränslös så kan kyrkans förkunnelse inte vara det. Den skarpa förkunnelsen har ersatts av ett slags värdefundamentalism som svarat mot människors trygghetssökande i vår osäkra tid.
Reformatorerna var fundamentalister och grundade sig på den bokstavliga tolkningen av Bibeln, med vilket de förstås tog avstånd för en godtycklig tolkning. Till skillnad från denna tidens representanter av en sådan syn enligt vilken allt som sägs i Bibeln är lika viktigt, så vågade reformatorerna säga vad som är det allra viktigaste i Bibeln. De sade att det är budskapet om Kristus och att allt annat är sekundärt. Bibeln har därför en central position i reformatorernas undervisning. Bibeln berättar vad Gud har gjort och berättar sålunda Guds historia. Kristus hör dit, liksom hans frälsande korsdöd och hoppingivande och livgivande uppståndelse.
Till detta kommer nu Jesus tal om att hans lärjungarna är jordens salt och ljus. Hur var det i begynnelsen. Inte många tilltalades av apostlarnas budskap. När kyrkan senare fick flere anhängare så kom förföljelserna. Då mistade kyrkan många medlemmar genom martyrium och genom att människor avföll, därför att förföljarna hotade dem till livet. I vår tid skriver sig människor ut bara för att ordet kyrka eller församling nämns i dagsmedia. Det har aldrig varit lätt att var  jordens salt och ljus. 
Att kyrkan har högsta möjliga medlemsantal eller har stora ekonomiska resurser är inte det viktigaste. Men vem vill vara jordens salt och ljus? Nuförtiden får Gud rum där han beskrivs som en som lämnar människorna ifred och inte besvärar dem med alla möjliga bud. Job i GT önskade att Gud inte skulle plåga honom med allt möjligt, eftersom människans liv ändå är fyllt av möda och besvär. Men Gud lämnade inte honom i fred, utan intensifierade sin kontakt till Job, så att Job fick möta Gud så som han verkligen är.
Jag har inte hört att salt någonsin skulle mista sin centrala egenskap att vara salt. Samtidigt finns det inget annat ämne som har en sådan egenskap som saltet att vara salt. Jesus talar också om det livsviktiga ljuset. Det finns inget annat fenomen som har en sådan egenskap att vara ljus som ljuset är. 
Om saltet upphör att vara salt, då är det inte salt mera. Om ljuset upphör att vara ljus så är det mörker. Utan salt och ljus är jorden ingenting. Den är inte något utan vare sig Gud, Kristus eller hans lärjungar. Men Gud är inte någon som bara vill passa in i människans bekvämlighet. Han är vår domare, men han är också vår Frälsare och framför allt vår himmelske far.

Inga kommentarer: