26 februari 2012

Predikan: Första söndagen i fastan (KafH)

Karl af Hällström:
Sanning, lögn – och kärlek
Predikan i Lovisa kyrka 26.2.2012

Sanningen är besvärlig. Därför råkar sanningssägare allt som oftast ut för svårigheter. Vi gömmer oss hellre under ett täcke av behagliga halvsanningar, osanningar och lögner än att vi skulle exponera oss för sanningens avslöjande ljus.
Det besvärliga är att också sanningen kan användas som lögn. Osanna lögner är rätt lätta att avslöja, helt enkelt genom att ta reda på sanningen. Sanna lögner kan däremot inte avslöjas på det sättet, just eftersom de är sanna.
”Men nu yrar nog den där prästen – inte kan ju lögner vara sanna!” Visst kan de – det har vi exempel på i dagens bibeltexter.
I syndafallsberättelsen (1Mos 3), som utgör dagens första läsning, finns det två träd mitt i Edens trädgård, kunskapens träd och livets träd. Dessa får människorna inte äta av. Ormen, som traditionellt anses vara djävulen, frågar: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Och det är sant, det han säger. Frukten är inte i sig giftig, utan den ger kunskap och insikt. Det är inte hela sanningen, för människornas olydnad leder till att de blir fördrivna ur Eden, och döden kommer in i världen. Gud hade alltså rätt när han sade: "Gör ni det kommer ni att dö." Men det fungerade på ett annat sätt än ormen antydde.
Men inte desto mindre ljög ormen för människorna genom att tala sanning. Därför föll de också för frestelsen, med kända följder.

Samma genom tiderna framgångsrika taktik använder djävulen när han frestar Jesus i öknen (Mt 4:1-11), fast den här gången har taktiken inte framgång.
Efter att Jesus har blivit döpt av Johannes döparen, går han ut i öknen. Efter att ha fastat där i fyrtio dygn blev han till slut hungrig, vilket kanske inte är direkt förvånande. Jesus, som är medveten om sin kallelse, blir frestad just genom denna kallelse. Han, som är Guds son, har makt att förvandla vatten till vin och stenar till bröd. Djävulen talar alltså sanning genom att påstå att det skulle lyckas. Men vilket skulle motivet vara? Jesu egen bekvämlighet? Det var inte därför han kom till världen. Jesus kontrar därför med ett bibelcitat.
Den andra frestelsen är en utveckling av den första. Också här gäller det sådant som Jesus verkligen kan göra som Guds son. Den som kan gå på vattnet, kan säkert hoppa ner från tempelmuren. Utan att ta skada, menar jag. Själva hoppet skulle vi väl klara av lite till mans; problemen skulle komma först på marknivå. Men Jesu uppgift var inte att syssla med spektakulära trick, utan att leda folk in i Guds rike. Därför vägrar han gå med på det.
Det intressanta i denna andra frestelse är att också djävulen kommer med ett bibelcitat. Det är den 91 psaltarpsalmen han citerar, men han gör det lite på sitt eget sätt. Relevanta delar av den psalmen lyder så här: Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: "Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på." […] Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan. Tusen kan falla bredvid dig, ja, tiotusen vid din sida, men du skall inte drabbas. […] Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig, ingen olycka komma nära ditt hus. Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går. De bär dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten. Över lejon och ormar går du fram, du trampar på vilddjur och drakar. […]
Vi kan märka att djävulen rycker den elfte versen ur sitt sammanhang och dessutom citerar den bara delvis. Det korrekta citatet vore ju: Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går. De bär dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten. Djävulen utelämnar det där om att skydda dig var du än går, så att det låter som om änglarnas uppgift verkligen vore att vara någon sorts rep för Jesu benjihopp.
Men inte nog med det. Psalm 91 skall knappast läsas så bokstavligt som den är skriven. Vem tror att en troende inte kunde råka ut för pilen som flyger om dagen, […] pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan? Vi råkar nog illa ut om vi faktiskt börjar sporta med att följa det där om "Över lejon och ormar går du fram, du trampar på vilddjur och drakar." Jag misstänker att sagda djur nog skulle protestera rätt våldsamt mot en sådan behandling. Psalmens poäng kommer fram i början. Den som lever i tillit till Gud kan konstatera: "Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på." Vi kan råka ut för det ena och det andra, men tron på Gud hjälper oss att inte förtvivla mitt i prövningen.
Beklagligt ofta stöter vi än i dag på bibeltolkning i djävulskt bokstavlig anda.
Jesus sätter det hela i perspektiv genom att också han citera Bibeln, men denna gång på ett korrekt sätt, genom att peka på Gud.
Också i den tredje frestelsen talar djävulen sanning. Han visar all jordens rikedom och härlighet för Jesus – och det finns mycket som är härligt här på jorden! – och så säger han att Jesus skall få allt detta, bara han tillber honom, djävulen. Detta är sant. Genom att tillbe djävulen, åtminstone indirekt, kan vi uppnå mycket. Djävulen kunde verkligen ha gett Jesus all världens rikedom, makt och härlighet. Det han underlåter att nämna är att allt sådant är förgängligt. Han nämner inte hur snabbt Jesus vore tvungen att lämna allt det ifrån sig igen. Djävulens sanning är alltså återigen begränsad.
Jesus svarar med ytterligare ett bibelcitat, som åter pekar på Gud, den eviga sanningens källa. Då ger djävulen upp.

Det svåra valet ställs vi människor inte inför när sanning står mot lögn. Då väljer väl de flesta sanningen. Det svåra valet är när sanning står mot sanning. Vilken sanning skall vi då välja? Djävulen frestade både människorna i Eden och Jesus med sanningar, som på något vis var begränsade. Men begränsningarna i sanningen är svåra att upptäcka, särskilt när det är så djävulskt lätt att citera Bibeln på ett sanningsbegränsat sätt. ”Ni kommer inte att dö”, säger djävulen till kvinnan. Det är sant, men ni kommer att bli dödliga. ”Jag kan ge dig allt detta”, säger djävulen till Jesus. Det är sant, men det är bara tillfälligt.
Gud är sanningens gud, och i honom finns ingen lögn. Men sanning finns också annanstans. Det som skiljer den fullkomliga sanningen hos Gud från annan, begränsad sanning är att Gud är kärlek. Någonting som är helt och hållet sant, men inte sägs i kärlek, är inte fullkomlig sanning. Det är endast i kombination med kärleken som sanningen blir fullkomlig och gudomlig.
För att ta ett banalt exempel: Om man säger åt någon: ”Oj vad du har ful näsa!” så kan det vara objektivt sant, men knappast kärleksfullt. Sanning i kombination med kärlek vore att säga: ”Du är just sådan som Gud har skapat dig!”
(Vad klagar ni på, jag sade ju att exemplet var banalt!)
Vad gäller den djävulska bibeltolkningen i detta ljus, vill jag säga att vi alltid måste läsa och tolka Bibeln med Jesus som föredöme och ledstjärna. Jesus älskade oss så mycket att han gick i döden för vår skull. Jesus tog avstånd från bokstavlig och traditionell bibelutläggning och gav oss ett nytt ljus i vilket vi skall läsa Skriften – inte bokstav, utan Ande; inte enbart sanning, utan främst kärlek.
Och den som använder sanningen till att såra andra, felar i kärlekslöshet!
Hur kan vi genomskåda dessa begränsade sanningar? Det hjälper inte att kolla deras sanningshalt, eftersom de ju faktiskt är sanna. Det vi måste kontrollera är vilken resonansbotten de har i oss. Vad i oss vibrerar i takt med den sanning vi hör? Är det vår äregirighet som gör att vi vill ha all kunskap? Är det vårt habegär och maktbegär som gör att vi vill lägga under oss alla världens riken? Är det någon annan självisk drift hos oss? Eller är det kärleken?
Hur kan vi då känna igen vilken resonansbotten det sanna budskapet har i oss? Här kommer fastan in. Under fastan – och gärna också annars – får vi med Guds hjälp skala av oss allt det som är onödigt och tränga in i kärnan. Vi får granska oss själva för att se vilka drivkrafter vi har i vårt liv. Är det själviskhet och girighet är det illa. Är det sanning och rättvisa är det bra. Är det kärlek som är drivkraften, så är det så nära fullkomlighet som vi syndiga människor kan komma.

Jesus, var med oss då vi strävar efter sanningen. Ge oss din kärlek och hjälp oss att ge den vidare. Endast så kan vi också finna sanningen. Amen.

Predikan: 1 söndagen i fastan (MF)

Martin Fagerudd:
26.2.2012
Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
St Martins kapell kl. 12
(Vanda)

Jesus vinner den första ronden
För länge sedan frågade en somalisk vän till mig: Vad är det för ett tecken som man ser alla ställen? Jag frågade honom min tur: Vilket tecken menar du? Jag tänkte att det säkert något affärsmärke, som är bara bekant för oss här i Finland. Jag bad honom beskriva det, men han kunde inte riktigt, så jag bad honom rita det istället.
Ni kanske inte blir förvånade över att det var ett kors han ritade. Jag berättade för honom vad det betyder och att det är den viktigaste symbolen för oss kristna. Jag tänkte efteråt att det är det vanliga och bekanta man blir blind för, för jag tycker mig inte se det alla ställen. Dessutom slog mig tanken, att korset kan kännas så abstrakt, att någon inte kan beskriva det.
Korset är inte alls abstrakt för oss, eftersom det berättar om Jesu väg till uppståndelse, som gick genom lidande och död. Jesus gick den vägen för att lidandet så ofta är människans lott och del och döden är alltid. För den kristne är symbolen för att hålla ut i prövningen just korset, som Jesus säger att människan måste ta det för att följa honom.
Matteus och Lukas evangelium berättar att Jesu prövning sker efter den 40 dagar långa fasta i öknen. Bibeln berättar om flere fastor, t.ex. om Mose fasta 40 dagar i öknen och om Elias fasta. Fastan har tre olika syften: Människan ångrar sina synder och sitt beroende av denna världen. Det gjorde staden Nineve efter att ha hört profetens Jonas botpredikan. Stadens invånare uttryckte sin ånger och sitt bot med att klä sig i säck och aska för att finna nåd. Fastan har också syftet att människan söker sig på nytt till Gud och prövar sin delaktighet i Kristi lidande och död. I våra dagar har man betonat ytterligare en dimension i den s.k. ekofastan, att vi prövar hur vi med vår livsstil belastar naturen och miljön. Människan visar sin medvetenhet om sin delaktighet i det som sker i miljön.
Markus evangelium berättar inte att Jesus fastade, utan att han lever bland de vilda djuren och betjänas av änglarna. Det här påminner om vad profeten Jesaja berättar om hurudant Messias rike är och vad herdepsalmen (Psaltarpsalm 23) säger "Du dukar ett bord för mig framför mina fiender." Vi upptäcker här, att Markus evangelium beskriver hur Jesus inrättat sitt rike under 40 dagar i öknen, som var djävulens mark. Med det vill Jesus säga: Det här är Guds mark; jorden är Herrens, eftersom den är är hans fotapall.
Gud leder genom Anden Jesus ut i öknen för att kämpa där frestaren finns. Vi vet att prövningen och kampen sker i två ronder. Den första ronden äger rum i öknen, som Matteus och Lukas berättar att sker efter Jesu 40 dagars fasta. Markus berättar att Jesus prövades under 40 dagar.
Bägge sätten att prövas är i högsta grad påfrestande; det är tungt att hålla ut i en 40 dagars prövning, att utsätta kropp, själ och ande för frestarens angrepp, när han försöka hitta den svaga punkten hos Jesus. Det är också anstängande att inte lätt och bekvämt ge upp p.g.a. utmattning efter en 40 dagars fasta.
Vi känner alla till att Matteus och Lukas berättar om prövningsdialogen mellan Jesus och frestaren. Vi kanske inte alltid kommer att tänka på att en dialog sker mellan två som representerar motsatta åsikter. Målet för en sådan är osäker eftersom det inte finns något gemensamt mål, bara olika åsikter. Motsatsen till en dialog är ett samtal, genom vilket man talar sig samman med endräkten som mål, eftersom man vill vara överens. Med frestaren som motståndare i dialogen måste man vara medveten om målet för honom. Ordet för frestaren har sitt ursprung i grekiskans verb som betyder att splittra.
I prövningsdialogen kan vi höra de motsatta åsikterna. Frestarens syfte med att pröva är att Jesus skall överge sin kallelse som människa, den som Adam missade. Jesu syfte med dialogen är att visa att han håller sig till sin kallelse som människa. Jesus frestas på tre punkter: att inte lita på Gud och hans ord, att sätta Gud på prov och att vilja vara mer än han är, en människa. När han tar den yttersta konsekvensen av sin grundtillit till Gud, så dör han.
De tre första evangelisterna visar att fastän Jesus var utmattad och utmärglad av sin 40 dagars fasta och prövning, så vinner Jesus den första ronden. Den första ronden sker endast på ordens nivå. Jesus vet att man inte bevisar något med ord. I den andra och avgörande ronden visar alla evangelister att Jesu ord och gärningar är ett på samma sätt som Guds ord och hans gärninar är ett. Jesus säger i prövningsdialogen att han tar sin kallelse som människa på allvar och att han inte vill vara något mer än det han är. Jesus lät sig frestas varken i ord eller handling. Han lider och dör och tar på sig straffet.
Att vara människa är en uppgift på samma gång som det är en gåva. Gud tar ju hand om allt skapat och överger ingen. Det visar Jesus i sin undervisning, gärningar och ytterst med sin död, att Gud är först och är störst, och att så skall det också vara bland människor.

19 februari 2012

Predikan: Fastlagssöndagen

Eva-Lotta Blom:
Guds kärleks offerväg
Lovisa kyrka 19.2.2012

Se, vi går upp till Jerusalem börjar den psalm vi skall sjunga efter predikan. Jesu offentliga verksamhet i Galileen når en vändpunkt. Nu börjar han sin vandring mot Jerusalem, mot lidande och död. Fastetiden inleds med Askonsdagen fr.o.m nästa onsdag. Då avskalas också liturgin i gudstjänst och högmässa och tex. sångpartiernas hallelujan uteblir. Vi får förbereda oss i hjärta och sinne inför det som sedan kommer att ske i Jerusalem.
Vi ser en bild framför oss med Jesus som vandrar först och åtföljs av lärjungarna som är fyllda av bävan. Jesus vet vad som väntar honom men han vandrar modigt och tappert mot sitt mål. Att gå upp till Jerusalem, med det sinnelag som Jesus hade, betyder att gå från en säker och trygg plats till en osäker ja, rent av farlig plats. Det är att gå från en plats som inte betyder stor försakelse till en plats där priset som måste betalas är oerhört högt. Det är många som aldrig går den vägen, utan stannar kvar i det trygga Galileen. Gränsen mellan Galileen och Jerusalem är en viktig gräns. När vi går över den gränsen går vi från det bekväma till det obekväma och måste kanske fatta beslut som inte är lätta men som alltid kämpar emot sociala orättvisor och är på de människors sida som kommit i kläm. Ibland måste vi vara som det lilla barnet i sagan om Kejsarens nya kläder där han utbrister att kejsaren överhuvudtaget inte bär några kläder.
"Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav" säger Jesus åt sina lärjungar. Paradoxen med vem som är stor i Guds rike.. Det är slaven eller den som tjänar de andra som är störst i Guds rike. Om vi vill ta Jesu ord på allvar skall vi ha ett tjänande sinnelag.
Jesus frågade ofta när han skulle bota någon från en sjukdom: “vad vill du att jag skall göra för dig?” Det frågar han också i dagens evangelietext av lärjungarna Jakob och Johannes. Vad vill ni att jag skall göra för er? Och vad vill vi att Jesus skall göra för oss idag? Är vi färdiga att låta Gud ta över våra liv?
Vi kanske ber om välsignelse i våra liv och det är alltid en bra sak - men då måste vi vara färdiga att låta Gud bearbeta oss. Att bli fria från vårt knutna jag, att tro på Gud och att förlora oss själva i något större så att livet inte bara kretsar kring jaget och mitt eget.
Det finns en annan gräns i dagens evangelietext. Den första gränsen handlade om Galileen och Jerusalem.
Jesus säger att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jesu verksamhet gick inte ut på att han skulle bli tjänad, den passiva rösten som vi kan kalla den. Han utövade den aktiva rösten ”han tjänade”. Vi får också som kristna söka oss från det passiva emottagandet till det aktiva utövandet. Dethär är också en gräns, en vattendelare. Varje människa börjar sitt liv med att ta emot. Vi är älskade förrän vi älskar. Vi är beskyddade förrän vi beskyddar. Den dagen kommer då vi övergår från den passiva till den aktiva rösten. Endast när vi går över denna gräns kan vi uppleva livet till fullo, med glädje och tacksamhet. Den kristna upplevelsen börjar i det passiva: vi är kallade av Gud, älskade, beskyddade och frigjorda. Upplevelsen skall gå vidare till det aktiva: kalla, älska, beskydda, frigör!
Med Fransiskus ord kan vi instämma: Det är genom att ge som man får, det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv, det är genom att förlåta som man får förlåtelse, och det är genom att dö som man kan uppstå till evigt liv.” Amen.

12 februari 2012

Predikan: Andra söndagen före fastetiden (KafH)

Karl af Hällström:
Vishet och dårskap
Johanneskyrkan (Helsingfors) 12.2.2012
1Kor 1:20-25

Ända sedan upplysningens tid bröt in på 1700-talet har det blivit allt viktigare med förnuft, rationalitet och vett. Vetenskapen har gjort stora framsteg, och väl så. Alla platser i världen har blivit besökta och utforskade av människan, och inte ens andra himlakroppar är utom räckhåll. Många svåra sjukdomar har utrotats, och nya metoder i jordbruket gör att också svälten i världen kunde utplånas bara vi skulle kunna komma överens om saken.
Men medaljen har också en baksida. Den galopperande tekniska utvecklingen gör att de ändliga naturresurserna är i fara. Avfalls- och föroreningsproblematiken är långt ifrån någon lösning. Och fast vetenskapen gör framsteg, är människan fortfarande densamma, och vi varken vill eller kan använda vårt stora kunnande till mänsklighetens bästa. Ett exempel på detta är att vi satsar stora summor på upprustning hellre än på bekämpande av svält.
Trots detta har det under den moderna eran, alltså den där de flesta av oss är uppvuxna, funnits en stark tro, ja, rent av en övertro, på vetenskapens och förnuftets välsignelser. Det har inte funnits något som inte människan har kunnat klara av, eller åtminstone i framtiden skulle komma att klara av, bara förnuftet skulle få regera på känslans bekostnad. Detta gjorde att gamla religiösa föreställningar avfärdades som vidskepelse.
Men människan har en andlig dimension, som gör att hon behöver något att tro på. Om hon inte kan tro på Gud, söker hon något eller någon annan att tro på. I en del fall ledde detta till ett slags dyrkan av förnuftet, men i andra fall till personkulter kring exempelvis Hitler, Stalin, Mao eller Kim Il Sung – med kända destruktiva följder.
Den moderna tiden har i västerlandet glidit över i vad som kallas postmodernism, alltså en reaktion på överslagen i modernismen. Förnuftet är inte längre allenarådande, utan det är helt acceptabelt att ha en tro. Men utmärkande för en postmodern tro är att den är ett slags smörgåsbord, där man plockar lite härifrån och lite därifrån och sätter ihop en egen mix enligt hur det känns bra.
I och för sig finns det ingen orsak att förbjuda detta. Var och en har i vårt samhälle (om än inte i alla samhällen) rätt att tro precis hur man vill – eller för den delen låta bli att tro. Men det finns gränser också för detta. Det är t.ex. inte acceptabelt att skada någon genom sin tro, så om någon vill uppväcka någon gammal kult med människooffer, så är det inte tillåtet. Bara som information, alltså.
Ett mindre extremt exempel på sådant som inte är acceptabelt är att ge sin egen trosmix ett namn som egentligen betyder något annat. Den som tror på själavandring kan inte kalla sin tro för kristendom, eftersom den idén inte finns bland accepterade kristna tankar. Tro på själavandring får man alltså, om man vill, men att kalla den tron för kristendom, stalinism eller asatro går inte för sig, eftersom dessa begrepp betyder något annat.
Den modernistiska rationalismen lever kvar inom postmodernismen också, men är nu uppluckrad av en emotionell, eller om man så vill andlig, dimension. Och det är bra. När någon på matematiktimmarna i skolan besvarade en fråga med att säga att den trodde att svaret var det och det, sade vår lärare ofelbart: ”I kyrkan ska man tro, här ska man veta!” Detta var ett modernistiskt synsätt; nu har vi insett att båda delarna behövs.

Men emellanåt krävs också en tro på någonting irrationellt. Allt kan inte förklaras med förnuftet. Detta tar Paulus upp i dagens andra läsning från 1Kor.
De tidiga kristna levde i spänningsfältet mellan judendomen och den grekisk-romerska hedendomen. Med sin förkunnelse av den korsfäste Kristus som världens Frälsare och försonare passade de inte in i någotdera lägret. Tanken på en avrättad gud var en dårskap för hedningarna, medan judarna såg den som någonting avskyvärt som blev en stötesten för dem. Ändå var Kristi försoningsdöd på korset central för den kristna tron ända från början, och är det än idag. Utan denna icke-rationella tanke, denna stötesten också för många modernister, vore inte kristendomen längre kristendom. Precis som tanken på själavandring inte är kristen fast den skulle placeras i en i övrigt kristen helhet, är en tankehelhet inte kristen om denna mest centrala del saknas – Guds kärlek och nåd som tar sig uttryck i Kristi offer på korset för vår skull.
Visdom som låter som dårskap är alltså bättre än dårskap som låter vis.

Hur skall vi då kunna finna visheten?
Så här efter presidentvalet kommer jag att tänka på vad en tidigare president, J. K. Paasikivi, sade, nämligen ”Kaiken viisauden alku on tosiasiain tunnustaminen” (all vishets begynnelse är erkännandet av fakta). Under Paasikivis presidentperiod (1946-56) handlade det förstås till stor del om förhållandet till Sovjetunionen, som Finland måste skapa goda relationer till trots bitterheten efter två förlorade krig och massiva förluster av territorium. Men att erkännandet av fakta är vishetens begynnelse är nog en sanning också på ett allmännare plan.
Det intressanta är att det i Skriften finns ett liknande uttalande: Att frukta Herren är vishetens begynnelse (Ps 111:10; jfr Ords 1:7). Om vi kombinerar dessa påståenden om vilken vishetens begynnelse är, kommer vi till följande: Att frukta Herren är att erkänna fakta. Och det stämmer, skulle jag påstå.
Att frukta Herren, eller för att använda den äldre termen gudsfruktan, handlar inte om skräck och fasa, utan om respekt. Vi får respektera Gud för det han är och gör för oss, men också för det som han kunde göra åt oss om vi förtjänar det. Gudsfruktan i denna betydelse blir en form av respekten för överheten. Överheten är satt att göra vårt samhälle så gott som möjligt, men detta innebär också att de som skadar samhället måste förhindras att göra det, och då kommer straff in i bilden. Ingen vill väl bestraffa någon annan, men ibland har myndigheterna den obehagliga plikten att göra det för det allmänna bästa.
Och att Gud har en föräldraposition i förhållande till oss, sina barn, gör att han – förutom att han älskar oss – ibland är tvungen att försöka få oss på rätta vägar igen. Både med käpp och med morot, för att använda den bilden.
Men när vi erkänner fakta och fruktar, respekterar och älskar Gud, då har vi nått vishetens begynnelse. Vi har kanske inte nått ända fram då ännu, men det är i alla fall en början.

Predikan: 2 söndagen före fastetiden (MF)

Martin Fagerudd:
12.2.2012 kl. 10
Helsinge kyrka St Lars (Vanda)
Matt. 13:31–33

Att växa och bära frukt för Guds rike
När Jesus berättar hur människor tar emot hans budskap som är Guds ord, då berättar han en liknelse om sådden. När jag höll en andakt för lågstadie-elever en vår och berättade en liknelse om att växa, med att man sår säd på åkern så frågade eleverna Vad är säd? Jag berättade vad det är och att man får mjöl och kan sedan baka bröd av det. De blev mycket förvånade. Bröd får man ju i butiken! Jag tyckte inte då att min liknelse som handlade om att växa var så väldigt lyckad. Det är inte så många familjer som arbetar med jordbruk, allra minst i en stad. Men jag tror att de i alla fall lärde sig sambandet med det som växer på sädesfältet och butiken.
Jesus inleder alla sina liknelser om Guds rike med liknelsen om sådden av Guds ord, hur det antingen gror eller inte. Han säger i liknelsen om sådden som föll i den goda jorden att den gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Det vet alla att om kornen inte gror så blir det ingen säd, inget mjöl och inget bröd. Dagens evangelium vill lära oss sambandet mellan att ta emot Guds ord och att växa och bära frukt för himmelriket.
Jesus berättar dag en liknelse som inte handlar om att sådden av Guds ord, utan om Guds rike eller himmelriket som det också kallas. Han tycks inte vara orolig hur det skall växa men menar att det växer och genomsyrar till sist allt.
Nog vet vi ju att Guds ord möter mycket motstånd i världen och att det finns också de som inte tar emot Guds ord. Men ändå menar Jesus att himmelriket växer och blir stort trots allt motstånd som det möter i världen. Jesus berättar med liknelsen hur himmelriket växer stort, fastän det kan är som litet och obetydligt som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön. När det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.
Senapsträdet är egentligen inte ett träd utan en buske. Man brukar inte heller plantera senapsbuskar i en åker. Vi förstår att Jesus inte ger instruktioner om hur man skall odla eller plantera. Det är frågan om något helt annat. Med likelsen berättar Jesus hur det osynliga blir synligt.
Jesus menar att Guds rike kan verka vara osynligt. Han berättar liknelsen för lärjungarna för att de skall förstå att Guds rike blir faktiskt synligt och att det blir något stort och mäktigt. Fast Jesus i många sammanhang menar att fastän det onda tycks växa snabbare i världen än det goda, så kommer det inte att vara så i längden. Det goda kommer att växa mycket större.
Med liknelsen berättar Jesus att för många kan Gud verka så liten att många inte riktigt räknar med honom här i världen, när det finns så mycket som tycks vara större än honom. Men det är så att Gud är den enda som är god. Endast han kan växa större i människans liv, så att han blir allt i alla. Jesus berättar med liknelsen att ju så kommer det att hända när Gud uppenbarar sig för alla och blir allt i alla.
Det viktiga är att vi tar emot Gud ord så att Guds rike kan växa bland oss. När Guds rike växer bland oss betyder det att människor märker vad det innebär att Gud får vara stor i vårt liv, eftersom han är den som har den verkliga makten.
Vi får växa och mogna som människor och kristna i kunskapen om vad Gud har gjort för oss i Jesu lidande, död och uppståndelse. När vi idag får glädjas över att vår församling fått nya medarbetare, Daniela, Nina och Ulrika, och firar att dessa tre kommit med i vår arbets-och församlingsgemenskap så är vi glada att de vill arbeta för Guds rike. Men den uppgiften har vi egentligen alla som är medlemmar i vår församling. I dopet har vi alla blivit präster och har samma uppgift och ansvar att växa och bära frukt för himmelriket.
Guds rike är dolt för oss alla ännu, men det finns ändå med oss hela tiden. Därför säger Jesus att Guds rike är mitt ibland oss. Vi är inte ensamma, Gud är med oss. Det säger också något om Guds rikes väsen, att det är dolt och att så länge världen finns kommer det att ha både framgång och möta motstånd. Så kommer det att vara tills Gud förverkligar sitt eviga rike så att det blir synligt för alla.

05 februari 2012

Predikan: Kyndelsmässodagen

Eva-Lotta Blom:
Predikan i Lovisa kyrka 5.2.2012

Vad vill en människa helst av allt se innan hon dör? Det kan finnas många svar på den frågan: kanske vill hon se ära över sitt namn, kanske vill hon ha ett gott anseende i andras ögon, kanske vill hon se sin familj framgångsrik..
Men denna man, Symeon, rättfärdig och from, hade en annan önskan. Hans önskan hade inget själviskt syfte. Det enda han ville se var Guds löfte uppenbarad. Om han bara en gång kunde få se in i Ansiktet som hade Guds ljus över sig, kunde han dö i frid. Och när Symeon tog Jesusbarnet i sin famn visste han intuitivt att nu hade hans önskan gått i uppfyllelse. Här var frälsningen inför honom.
Orden i den sk. Symeons lovsång är intressanta. Nämligen att de andliga gåvorna och frälsningen som Gud utlovat Israel också gäller hela mänskligheten. Symeon utbrister: ”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Frälsningen gäller inte enbart Israel utan kom även med uppenbarelse åt hedningarna. Detta vet vi, men på Jesu tid var det ett överraskande budskap. Följderna av denna sanning är betydelsefulla. Varje kristen kyrka skall brinna för att göra Kristi evangelium känt för allt liv överallt.
Vi återgår till Symeon och hans längtan efter att få se Ansiktet med Guds ljus över sig. Var kan vi se detta ansikte i våra liv? Jag tror vi kan se Kristi ansikte i våra medmänniskor, speciellt i de svaga och utsatta. Ljuset kanske inte lyser så klart men det finns där i alla fall. Jesu hjärta klappar varmt för den som går och bär på bördor av olika slag. Det kan vara ekonomiska problem, sjukdom eller att man känner sig ensam och övergiven eller grubblar över livets stora frågor och känner att man inte får ett svar. Över allt detta får vi ty oss till Gud. Det finns, trots alla brister och förluster, en stor välsignande kraft inom och runtomkring oss. Nämligen Gud, som lovat oss sin välsignelse och kraft.
Med Ove Wikströms ord: “Vår tillvaro är inte slumpartad. Människan är inte utslängd i ett ekande tomrum, utan det finns en mening. Gud är inte den som slänger en flyktig blick på våra liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom: “Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig där du går”, skriver Ylva Eggehorn.
Kanske har vi aldrig upptäckt det. Eller också har vi hört texterna om seendet så många gånger att vi inte längre lägger märke till dem. Ändå är bibelberättelserna fulla av talet om Ansiktet, det skyddande, allt från välsignelsen “Herren vände sitt ansikte” till Jesu ögon när han vänder sig om och ser på den förnekande lärjungen Petrus på borggården. Eller när det i Hebreerbrevet står att den troende “…höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Här, i dagens evangelietext får Symeon se in i Jesusbarnets Ansikte och mötas av Guds ljus och han får frid.
Den kanske viktigaste urtexten – alla ensamheters yttersta motbild – är denna: “Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte.” Amen.