24 juni 2012

Predikan Midsommardagen

Karin Långström Vinge:
Midsommardagen
23.6.2012

Jag vill inleda den här predikan med en liten anekdot från ett dop för några veckor sedan. Inte för att det är en rolig berättelse i första hand, utan för att den är tankeväckande.

Det var så att vi stod allesammans längst fram i Våmbs kyrka, storasyskonen till dopbarnet hade hällt upp vatten i dopfunten och jag bad dopbönen. Plötsligt hör jag storebror, 4 år, säga med hög och tydlig röst, med en pondus som bara en fyraåring kan ha:
”JAG SER EN SPINDEL!”
Vid dop och familjegudstjänster får man som präst ha en viss beredskap för församlingsbornas spontanitet, men det här kände jag att jag inte riktigt kunde släppa. Jag såg vaktmästaren längst ner dra efter andan, och släktingarna började fnissa förtjust.
Själv har jag en viss respekt för spindlar, och jag tänkte snabbt att det blir väldigt knepigt att utföra momentet vattenösning om det simmar omkring en spindel i dopskålen.
Jag avrundade bönen och gick fram till storebror som pekade triumferande ner i dopfunten. ”Många ben”, informerade han mig om, men jag kunde inte se någon spindel.
Till slut förstod jag vad han såg. Ingraverat i botten av dopfunten finns Kristusmonogrammet, med sitt P och sitt X. Sex ben, förvisso, med huvud. Ni ser det här på det stora påskljuset.
”Just det”, sa jag. Så fick jag förklara hur Kristusmonogrammet består av de två första bokstäverna i Kristus på grekiska, och att det tecknet också finns på det stora ljuset i kyrkan, och på dopljuset som lillasyster får med sig hem.
”Och Gud väver ju livet trådar, så det är inte så dumt att likna Gud vid en spindel”, sa jag.

Idag är det Midsommardagen, och Skapelsen är vårt tema. Människor firar uppenbarligen ljuset, blommorna, träden, livet, oavsett om man tror att Gud ligger bakom skapelsen eller inte.
Det goda livet blir synligt vid våra högtider, men också livets skuggsidor. Det vi inte hade räknat med. Det som inte blev som vi hade tänkt oss. Den ofrivilliga ensamheten eller den påtvingade gemenskapen.
Allt detta hör till skapelsens villkor. På det personliga planet, men också om vi ser lite längre än vår omedelbart personliga intressesfär.
Klimathotet är fortfarande aktuellt. Vi drar vårt strå till stacken genom att källsortera och välja obesprutade jordgubbar. Vi kanske ger kollekt till flyktingar drabbade av katastrofer relaterade till klimatpåverkan.
Somliga säger att det står illa till med vår värld. Medan midsommarbordet förbereds, hör jag på radion rapporterna från rättegången efter dödsskjutningarna i Norge. Ond, bråd död, och experterna försöker komma fram till hur en människa kan begå så fasansfulla handlingar.
Ja, vad kan mörkret i vår värld ställa till med?

Jag går ut till vår lilla kryddhörna och konstaterar att gräslöken inte växt till sig i den utsträckning jag räknat med. Inte bara människor behöver ljus och värme för att kunna leva ett gott liv.
Det var då som den fyraåringe storebroderns ord kom tillbaka till mig. Det räcker inte heller med sol och värme. Jordgubbstårta och perfekt inlagd sill. Vackra bordsdekorationer och sommarstuga med sjöutsikt. Inte på sikt.
Gud väver livets trådar. Fint så. Jag njuter av nyutslagna rosor, en just skördad rädisa, och allt det där som gör livet värt att leva. ”Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje”, läser vi i Apostlagärningarna.
Men ljuset, det som vi behöver i våra hjärtan, är mer än det som solen kan frambringa.

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Orden, som inleder Johannes evangelium, talar om Jesus. Jesus som är ordet, livet, människornas ljus.
Jesus som kom till oss med ljus, värme, försoning, hopp. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kan ge oss hopp i detta livet: att hur illa något än ter sig vara, så är det ändå inte slutet.
Jesus ger oss hopp om det eviga livet. Jag läser ur Uppenbarelseboken om skapelsens fulländning:
”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.
Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.
Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”

Så, ser du ljuset här på jorden? I din vardag? I människor runt omkring dig, eller där du inte hade väntat dig?
Jesus sa en gång att den som inte blir som inte tar emot Guds rike så som ett barn gör det, kommer aldrig dit in. Så, kanske vi kunde bli som storebror i Våmbs kyrka: inte låta vår nyfikenhet sätta gränser, utan spana och kika, leta och kämpa.
Kanske vi också finner något oväntat, kanske ett tecken på Guds närvaro, Guds kärlek och omsorg om oss?

Jag vill avsluta predikan med en Edith Södergrans ”Ljusfälten”!

Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under – jag går inte under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träd fram ur det gåtfulla ljusfältet!
Oböjlig väntar min kraft.

Amen.

17 juni 2012

Predikan: Tredje söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Blicken fäst vid Jesus
Predikan i Lovisa kyrka 17.6.2012
”Ni som är i kyrkan, ni bara grälar sinsemellan,” får man höra emellanåt. ”Ni bara slåss om detaljer och småsaker och bryr er inte om de verkliga problemen omkring er!”
Till det kan man svara ”ja och nej.” Visst finns det meningsskiljaktigheter emellanåt oss kyrkligt aktiva emellan - vi är ju människor, inte änglar! - och ibland kan det säkert verka som om stridigheterna mest skulle handla om petitesser. I allmänhet har dessa ”petitesser” ändå en djupare principiell betydelse. Jag tror alltså inte att vi ”bara” grälar, eller att våra diskussioner uteslutande skulle handla om småsaker.
Däremot finns alltid risken att vi blir så intresserade av vår debatt och våra argument att vår energi går åt till det, istället för att kunna göra en starkare insats för att lösa de andliga och materiella problem som finns i vårt samhälle och vår värld. Också den motsatta risken existerar förstås, nämligen att vi går så helt in i olika slag av hjälpverksamhet och uppbyggligt arbete att vi glömmer vilken orsaken till dessa kärlekshandlingar är. Då försöker vi finna en kraftkälla i oss själva, i stället för att få kraften ovanifrån, och så sinar källan i oss förr eller senare.
Hur skall vi kunna undvika sådana situationer? Jag skulle påstå att vi hittar svaret i en vers från dagens andra läsning, Hebr. 12:2, där det står: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
Denna tanke är väldigt viktig för oss som vill leva ett kristet liv, till skillnad från att endast följa ett kristet filosofiskt tankemönster. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. En sådan princip ger oss många fördelar.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Om vi gör så kan vi ha Jesu exempel för ögonen i alla våra handlingar. Jag har sett troende ungdomar som använder armband eller nyckelband med förkortningen W.W.J.D. eller V.S.J.G. Vad är då det för något? W.W.J.D. låter lite som en webbadress på internet, medan V.S.J.G. påminner om VSOP, en sorts konjak - inte är det väl alkoholreklam som de sysslar med?
Nej, naturligtvis inte. Förkortningarna kommer från uttrycken What would Jesus do? respektive Vad skulle Jesus göra? Det första är på engelska, det andra på svenska, men de betyder samma sak. Vad skulle Jesus göra i den situation som jag nu befinner mig i? Genom dessa förkortningar vill ungdomarna alltså påminna sig om att se till Jesus. Vilket förstås är bra.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är honom som Bibeln vittnar om. Han är Bibelns ”kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det - Jesus är Bibelns centrum, alltså kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som infrielsen av löftet. Vi ser att tanken Låt oss ha blicken fäst vid Jesus också leder till en ny syn på Bibeln, inte som en manual eller ett regelverk, utan som en biografi eller ett vittnesmål eller rentav en mötesplats med Jesus.
Vilken Jesus är det då frågan om här? Det finns ju så många olika tolkningar och synsätt också om honom. Jag har hört någon kollega säga någonting i stil med följande om en annan kristen kyrka: ”Vad kan vi ha för gemensamt med dem - de godkänner ju inte ens vårt dop!” Och det är klart att det finns skillnader mellan olika kristna rörelser, ibland t.o.m. stora skillnader, men vi har faktiskt åtminstone ett gemensamt, nämligen Jesus. Detsamma gäller olika icke-kristna rörelser som Jehovas vittnen eller New Age, som har en skarpt avvikande åsikt om vem Jesus var och är - vi har ändå Jesus gemensamt med dem.
Med detta menar jag alltså att Jesus inte är en tankekonstruktion eller en dogmatisk uppbyggnad, utan en person. Om vi ser omkring oss i vår egen bekantskapskrets kan vi se hur det finns personer som olika människor kan ha helt olika åsikter om. Det kan ibland få drastiska följder, som i det som en kollega berättade från en jordfästning för rätt länge sedan.
Han skulle jordfästa en person som var avskydd av en del av släkten och närmast avgudad av den andra delen. Före jordfästningen råkade han bara träffa folk från den positiva sidan, och så fick han en närmast helgonartad bild av den avlidne - men fick förstås inte reda på att den andra inställningen existerade. Då han höll sitt tal vid jordfästningen utgående från den information som han hade fått, ställde sig plötsligt en mindre nöjd släkting upp i kapellet och ropade: ”Vad står du där och ljuger, präst?!” Jag kan bara säga att jag är glad för att det inte var jag som råkade ut för det kaos som måste ha följt...
Den avlidne i den här berättelsen var en person, men ändå rådde det helt olika åsikter om honom. På samma sätt med Jesus - han är en enda person, men ändå råder det många olika åsikter om honom. Han påstås vara en människa, en halvgud, en gud eller både människa och Gud; han sägs vara Guds son, Josefs son eller son till en romersk soldat som Maria hade ett förhållande med; man anser honom vara lärare, snickare, brottsling, frälsare eller kung; man kan se honom som en historisk person som levde en gång men inte mer, en historisk person som levde en gång här på jorden och fortfarande lever i himlen eller som en kosmisk makt vars historicitet är av underordnad betydelse; man kan presentera de alternativ som C.S. Lewis kom med, nämligen att Jesus måste vara ”liar, lunatic, or Lord,” alltså lögnare, galning eller Herre.
Åsikterna, tolkningarna och inställningarna är många när vi talar om Jesus. Knappast har någon annan person genom tiderna blivit så omdiskuterad och omstridd. Och jag vill på inget sätt hävda att alla de påståenden som jag nyss refererade skulle vara sanna. Inte alls. Man kan också dra klara skiljelinjer mellan det som är kristet och det som inte är kristet i dessa åsikter. Var och en har förstås rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att kalla en åsikt ”kristen” bara för att man vill att den skall vara det. Det finns vissa objektiva skiljelinjer.
Men - och detta är ett viktigt men - eftersom Jesus faktiskt är en person och inte en ideologisk konstruktion, betyder det att vi inte kan tänka oss fram till hurdan han är, utan vi kan lära känna honom i sista hand endast genom att umgås med honom. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, för på så sätt får vi se vem han är.
Det är också detta som jag menar med att vi alla har Jesus gemensamt, oberoende av våra tolkningar av honom. Personen Jesus förenar, också när åsikterna om honom splittrar. Alla vi som vill lära känna Jesus bättre förenas av detta mål, och också av att Jesus själv vill hjälpa oss att uppnå detta mål.
När vi strävar efter att följa principen Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, kommer vi också att sträva närmare honom i tro, tillit och kärlek. Då lär vi oss också mer om hur vi skall bete oss i de olika situationer som vi hamnar i, situationer som är så annorlunda och så likadana som de som Jesus och apostlarna råkade ut för. På tvåtusen år har samhället förändrats en hel del, så situationerna är ofta annorlunda, men eftersom människan fortfarande är samma egoistiska tjockskalle som då, är situationerna trots allt ganska lika.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är så, och endast så, som vi kan leva ett kristet liv i Jesu efterföljd, det liv som vi har blivit kallade att leva.

Predikan: 3 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd:
Helsinge kyrka S:t Lars 
17.6.2012 kl. 10
Luk. 9:57-62

Kallelsen till Guds rike
När ett hem är som bäst, är det en plats där man får vara sig själv och där man tillsammans med de andra som bor under samma tak ömsesidigt accepterar och respekterar varandra sådana man är. När man går in till sitt hem och stänger dörren efter sig, då gör man det också för alla slags krav som den yttre världen ställer på en.
När Jesus vänder sina steg mot Jerusalem, så är det nu som den egentliga reseberättelsen börjar. Reseberättelse upptar största delen av evangeliet. På sin färd till Jerusalem ämnar han besöka ett stort antal byar och därför sänder han ut lärjungar för att förbereda sin ankomst till dem han ämnar besöka och kalla dem till Guds rike. Under sin färd möter han bl.a. tre män. Med dessa möten illustrerar evangeliet hur enskilda människor reagerar på kallelsen.
I det första mötet vänder sig en man till Jesus och uttrycker sin villighet att följa honom vart som helst. Till svar får mannen endast en varning "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe, där han kan vila sitt huvud." Jesus menar att han är hemlös och att han under färden inte kan ty sig till hemmets trygghet. Han vandrar framåt och är inriktad på Gud. Han tyr sig till Guds ledning och gåvor.
I det andra mötet tilltalar Jesus en man och uppmanar honom att följa. Mannen svarar med ett kompromissförslag, att först få begrava sin far. Judarna har alltfortfarande seden att de inom ett dygn efter dödsfallet begravar den avlidne. Den här korta tiden är för lång för Jesus. Han avfärdar förfrågan. Det är nu det gäller och inte i morgon, samt uppmanar mannen att följa och förkunna Guds rike. Det här är annars första gången som evangeliet inte berättar resultatet av Jesu kallelse eller vad den ledde till.
Det tredje mötet berättar om en annan som också är villig att följa men som också framställer ett kompromissförslag, att få ta farväl av dem därhemma. Jesus svarar "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." Han menar att den människa som förbinder sig till tjänst för Gud, inte kan tveka.
Varför är Jesus så otålig och kompromisslös? De som kallas uttrycker åtminstone till en början sin villighet, även de som ställer kompromissförslag.
Det finns en gemensam tanke bakom männens svar, som de två sistnämnda uttrycker tydligare. Att begrava sin far eller att ta farväl av dem därhemma, berättar om ett hem. Jag skulle säkert aldrig ha blivit präst om jag skulle ha varit tvungen att ge upp hemmet och min familj. Var och en har ett ursprung, ett hem och nära människor som man känner samhörighet med. Jesus hade ju också ett hem, han hade en familj en mor och syskon. Nu han har inte hemmet och familjen mera.
Jesus är inriktad på framtiden, hinner inte blicka tillbaka, och därför är han hemma endast hos Gud. Hemmet, dit människan vill återvända som räven till sin lya, för att ta farväl inför en resa, det gör människan oförmögen att följa Jesus och hindrar henne från att förkunna Guds rike.
De tre männen tycker annars inte att kallelsen är olämplig. De tycker inte heller att kallelsen till Guds rike är ovärdig. Det är också ofta det som kännetecknar den moderna människan. Men människan kommer inte heller ihåg, att det finns så många olika röster som vill styra oss, som ofta gör det omöjligt för oss att skilja på det viktiga och väsentliga i livet.
Att följa Jesus handlar inte om att ge upp vår person. Vi blir accepterade sådana vi är. Jesu budskap till oss innehåller just det som hjälper oss att acceptera oss själva. Därför uppmanar evangeliet att känna igen Jesu röst. I den hör vi vår himmelske Faders röst.
Jesu reseberättelse slutar när han anländer till Jerusalem och dör. Det är i denna verklighet Jesus kallar människorna. I den situationen är han hemlösare än rävarna och fåglarna. Då finns det inte tid för kompromissförslag. Kompromissförslagen är kanske bara uttryck för en ovetskap om Jesu vandrings mål, som vi känner till och som vi vet att bär med sig Guds möjligheter.
Fastän Jesus mest talar om vem som är lämplig att förkunna Guds rike, vilket som arbetsuppgift inte är allas, så betonar han att resan går vidare i lärjungarna och i kyrkan. Vi är på vandring hem till Gud, vår Far. Därför kallas också Kyrkan för vandringsfolket. Kallelsen påminner oss om att vi får byta vår jordiska rotlöshet till tryggheten i Gud.

10 juni 2012

Predikan: Andra söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Vår eviga arrogans att förtrycka de fattiga
Predikan i Lappfjärds kyrka 10.6.2012
Dagens bibelläsningar vill få oss att fråga vad det är som är det värdefullaste i livet. Många tycks ha trampat på den minan att de tror att pengar och materiella ting är viktigast. I sig är det förstås inget fel på pengar. Pengar är ett hjälpmedel som vi behöver för att klara oss i dagens värld, och som kan ge en viss grad av trygghet åt oss och åt dem vi älskar. Så länge pengarna är ett hjälpmedel är allt gott och väl, men om pengarna blir viktigare än det goda vi kan uträtta med deras hjälp, är det illa ställt med oss.
Som Skriften (1Tim 6:10) säger är det inte pengarna själva, utan kärleken till pengar är roten till allt ont.
Profeten Amos har något att säga om detta i en av dagens gammaltestamentliga läsningar.
Amos var en herde som Gud kallade till profet på 700-talet f.Kr. Han var alltså inte en av de institutionaliserade profeter som förekom i samband med tempelkulten på den här tiden, och som visste vem som stod för deras bröd, nämligen kungen. Tvärtom var Amos den som fritt kunde kritisera alla sin tids felsteg och orättvisor, som också de makthavande gjorde sig skyldiga till. Också på den tiden. När man läser Amosboken, kan man bara konstatera, att människan tyvärr inte tycks ha förändrats särskilt mycket på 2.800 år.
En sak har ändå förbättrats i det samhälleliga systemet: i vår tid i vårt land har vi en konsumentombudsman, vars uppgift det är att se till att missbruket och lurendrejeriet åtminstone inte blir så flagrant som det tycks ha varit där och då.
Som vi hörde läsas, kritiserar Amos sina samtida för att de säger så här: "När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd" (8:5f). Någon problematik kring söndagsöppet tycks inte ha förekommit, eftersom butikerna var stängda på nymånadsfesten och sabbaten, men annars är det nog illa ställt.
Vad är det nämligen de sysslar med? De minskar måtten. Det kunde handelsmännen göra genom att fodra sina mått. Då fodret tog upp en del av volymen, rymdes det ju mindre säd i måttet, men köpmännen tog förstås ändå betalt för ett fullt mått.
Vidare lägger [de] på priserna. Man betalade inte med plastkort på den här tiden, eller ens sedlar, utan man hade standardiserade viktmått med vilkas hjälp man vägde upp en viss mängd koppar, silver eller guld som betalning. Man kunde lägga på priserna genom att göra sina vikter större, så att mera ädelmetall gick åt för att väga upp dem.
Sedan fuskar [de] med vågen, alltså böjer och bänder på axlar och visare så att vågen visar orätt – i handelsmännens favör, naturligtvis.
Till råga på allt säljer [de] spillet som säd. Spillet var sådan säd som hade sopats upp från golvet eller tröskplatsen, och som alltså var full av främmande föremål och smuts.
Summan av att minska måtten, lägga på priserna, fuska med vågen och sälja spillet som säd blev att kunderna fick köpa mindre mängder av säd av sämre kvalitet till ett betydligt högre pris än vad som hade varit rätt. En ordentlig vinst för handelsmännen alltså – men en ohederlig vinst! Jag kommer osökt att tänka på orden i den apokryfiska skriften Jesus Syraks vishet (27:1f), som äntligen har återfått sin plats i våra biblar: För pengars skull har många syndat, den som strävar efter rikedom blundar ofta. Liksom spiken drivs in i fogen mellan stenarna tränger synden sig in mellan försäljning och köp.
Den som detta fusk drabbade hårdast var naturligtvis de som var fattigast. De som inte annars heller hade för mycket blev på detta sätt lurade på det lilla de hade. Därför kunde de ohederliga handelsmännen göra mer eller mindre som de ville med dem som blev i skuld till dem; Amos beskriver det som att köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor.
Den dom som Amos förmedlar från Herren är sarkastiskt formulerad: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort (v. 7). Om Gud svär en ed, vilket sker vid flera tillfällen i GT, svär han den i allmänhet vid sig själv eller vid sin helighet, alltså vid sådant som består i evighet. Så sker också på andra ställen i Amosboken. Men här svär han sarkastiskt vid något som verkar vara minst lika bestående, nämligen Jakobs stolthet. Jakob och Israel var ju samma person, en av patriarkerna, och Jakob var därför ett alternativt namn på folket Israel.
Det räcker alltså inte med att folket förtrycker och utsuger de fattiga, utan de finner en källa till stolthet i det. De är arroganta. Gud ser detta med ytterst oblida ögon. Han kommer inte med något specifikt löfte om att straffa dem med krig eller svält eller epidemier, så som han gör annanstans i Bibeln, utan han kommer med löftet – hotet! – att aldrig glömma något de gjort. På något vis känns detta ospecificerade hot med låg profil ännu mer skrämmande än något mer profilerat löfte, eftersom det s.a.s. ger Gud fria händer att komma med någonting lämpligt, när tiden är inne.
Förtrycket av de fattiga i det heliga landet på Amos’ tid var endast ett av många symptom på hur orättvisor och ojämlikhet kunde föröka sig i världen. Att Gud ger Amos detta budskap att framföra innebär att Gud verkligen bryr sig om vad som sker. Orättvisorna kommer inte att gå ostraffade för evigt.
Efter Amos’ tid drabbades de båda kungadömena Juda och Israel av nationella katastrofer – Israel utplånades för alltid och folket skingrades, medan Juda mot alla odds lyckades upprätthålla någon sorts nationell identitet, trots att den nationella suveräniteten var tillintetgjord, och inte återupprättades förrän för drygt sextio år sedan. Straffet drabbade alltså fler än dem som aktivt utövade dessa orättvisor – för alla landets innevånare var naturligtvis inte köpmän – men också övriga yrkesgrupper hade ju sina specialsynder. Också de som inte aktivt tog del i köpmännens orättvisor följde stillatigande med och såg på. De gjorde sig alltså till medbrottslingar.
I vår tid har vi också våra orättvisor. Om någon försöker sig på så flagrant fusk i handeln som Amos’ samtida sysslade med, får han nog konsumentombudsmannen och hans stab på halsen, men det finns andra orättvisor som inte är lika lätta att korrigera. Rasismen ökar i våra system. Vår invandrings- och flyktingpolitik lämnar åtskilligt övrigt att önska. I vårt skatte- och bidragssystem kunde finnas saker att åtgärda, även om systemets grundidé, att utjämna de värsta orättvisorna inom samhället, nog är god. Och nu när ekonomin krymper, skär vi först ner där som behovet är störst. För att nu nämna några få exempel.
Den situation som i dagens värld mest liknar de orättvisor som Amos målar upp hittar vi ändå inte så mycket inom vårt land som på den internationella scenen. Jag syftar på handeln mellan de rika och de fattiga länderna och områdena i världen. De rikas – alltså vår! – attityd liknar alltför mycket handelsmännens i Amos’ profetia för att jag skulle kunna vara lugn. De strukturella orättvisorna i handelssystemet är tydliga, även om jag inte anklagar var och en som arbetar inom systemet för att uppsåtligt försöka utsuga någon. Men utsugandet finns där. Eftersom detta dessutom sker i jakten efter sådan rikedom som kommer att försvinna – ”förgängliga skatter”, för att använda kyrkohandbokens uttryck – är det bara mer föraktligt och förkastligt.
Herren har svurit vid [vår eviga arrogans] att aldrig glömma något [som vi har] gjort, för att parafrasera Amos (8:7). Må Gud hjälpa oss!
Finns det då ingenting att göra? Jo, det finns det. Två saker, t.o.m. Det första som vi har att göra är att upphöra med de orättvisor som vi sysslar med. Det tog mig ett par sekunder att säga det. Jag är väl medveten om att det tar betydligt längre att utföra. Ändå tar det inte länge att börja med ett rättvisare levnadssätt. Om vi är många som försöker leva rättvist, kan vi kanske med tiden få en varaktig förändring till stånd. Att göra gott är visserligen mer än att bara låta bli att göra ont, men någonstans måste man ju börja.
Det är det ena som vi kan göra. Det andra är minst lika viktigt, nämligen att bekänna också dessa övertramp, orättvisor och synder för Gud, vår himmelske Fader, be honom om förlåtelse för allt detta och också våga ta emot hans förlåtelse. Även det tycks vara lättare sagt än gjort. Ändå är detta en början på jakten på de oförgängliga skatter som vi genom Guds nåd har möjlighet att uppnå.
Med eller utan hjälp av förgängliga skatter bör vi sträva efter de oförgängliga skatterna. Det är nämligen de som är värdefullast i livet. Det gäller att ha tillräcklig självkännedom och ärlighet för att inse när diket kommer emot. Det gäller att ha tillräcklig tro och tillit till Gud för att be honom om hjälp med att komma upp på den smala vägen igen. Det gäller att ha tillräcklig ödmjukhet för att ta emot hans hjälp och förlåtelse när den erbjuds.
I annat fall gäller Amos’ ord också för oss: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort.

03 juni 2012

Predikan: Treenighetssöndagen (KafH)

Karl af Hällström:
Den blomstertid nu kommer
Predikan i Lovisa kyrka 2.6.2012
Matt 28:18-20

Lovisa gymnasium inbjöd mig att hålla ett tal vid deras studentdimission igår. Det gjorde jag så gärna. Dimissionen inleddes med sommarpsalmen, vilket föranledde mig att ta upp den i talet.
Inför skolavslutningarna diskuterar man ju ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.

En intressant fråga i det här sammanhanget, som jag inte tog upp vid dimissionen, är gränsdragningen mellan vem som har en kristen tro och vem som är sådär allmänt religiös. I en del sammanhang verkar det som om man vill dra en skarp gräns mellan ”oss” och ”dem”, medan andra tillåter en mångfacetterad palett av åsikter och föreställningar, där allt är lika bra. Båda har sin plats, bara man inte driver det för långt.
För omgivningen är det väl viktigare om en person är god eller hygglig eller snäll än om personens trosföreställningar ryms inom den kristna teologins ramar. Men det är ändå viktigt att konstatera att det finns ramar; allt är inte acceptabelt. Med det menar jag alltså inte att folk inte får tro som de vill, utan det jag menar är att vi inte kan ge rubriken ”kristendom” åt vad som helst som vi själva råkar anse vara bra, utan att det finns vissa kriterier för det.
Det viktigaste kriteriet är väl tron på Jesus som Herre. Den skiljelinjen går mellan kristendomen och andra monoteistiska religioner.
Från det kriteriet kommer vi till ett som skiljer kristna kyrkor från andra som liknar dem, nämligen treenigheten. Det att vi räknar att Gud, den ende, tar sig uttryck i Skapare, Frälsare och Livgivare, alltså Fader, Son och Ande, och att dessa tre är skilda från varandra så att de inte skall sammanblandas, samtidigt som de är ett så att de inte kan separeras – det låter som en komplicerad tankekonstruktion, men är faktiskt Kyrkans svar på olika försök att förändra bilden av Gud på ett sätt som inte stämmer överens med den kristna synen. Många har velat förneka antingen Jesu gudomlighet eller hans mänsklighet; en del har velat separera Fadern från Skaparen i ett dualistiskt system; andra vill se den heliga Anden som bara en opersonlig kraft. Treenighetsläran skyddar oss mot alla dessa irrläror.
Vi som är här i Lovisa kyrka idag har framför oss en illustration på hur treenigheten kan se ut. Bilden är kanske inte medvetet skapad av konstnären, men vi kan ändå se den, om vi vill.
Titta på Thorvaldsens Kristus-staty, som finns ovanför altaret. Den är upplyst av två strålkastare, som kastar var sin skugga. När vi ser på Jesus, ser vi också Fadern och Anden. Jesus talar om och med sin Far och lär också oss att göra det. Jesus talar om och lovar oss den heliga Anden, som utgöts vid pingsten och som vi har fått del av när vi döptes i den treenige Gudens namn, såsom Jesus befaller i dagens heliga evangelium.
När vi ser Jesus, ser vi treenigheten. Men precis som skuggan inte är en del av oss, är inte Fadern eller Anden en del av Sonen, eller Sonen en del av Fadern eller Anden. De är ett, så att där en finns, där finns de alla, men de är väsensskilda, såsom vår skugga inte är vi.
En Gud. Tre personer. Tre som är ett. Treenighet.
Detta är den kristna gudsbilden. Om någon inte håller med om detta, står det den fritt, men vänligen låt då bli att kalla det för kristendom.
Den treeniga gudstron får vi nu resa oss och bekänna.

Predikan: Treenighetssöndagen (MF)

Martin Fagerudd:
Helsinge kyrka St Lars
3.6.2012 kl. 10.00

Den dolde men ändå uppenbare Guden
Jag vet inte om jag tidigare upplevt så starkt att Gud är mera dold än någonsin i många människors liv. Det beror inte så mycket på Gud som det beror på människorna.
Det är klart att om Gud vill dölja sig förmår ingen människa göra honom uppenbar. Vill Gud vara uppenbar kan ingen människa hindra honom det heller. Han låter sig inte betraktas objektivt från sidan. Hans oändliga väsen kan fångas varken i definitioner, tankar eller ord.
Det finns en bok i NT som faktiskt försöker förklara på vilket sätt Gud är både dold och uppenbar och att han tar kontakt med människan. Det gör Apg genom att berätta om Gud på två sätt i berättelse och i tal. I sina predikningar förkunnar apostlarna att det är Gud, som är bakom händelserna. Det är de enda gångerna Gud nämns direkt. Predikan är viktig, eftersom de är de enda som kan förklara Gud ingripande. Gud förvandlar sig aldrig till en okänd person som blandar sig i människans saker. Det är anmärkningsvärt att det är bara apostlarna som säger att det är Gud som skapar och styr händelserna. Förklaringen till att Gud ingriper, sker bara i samband med att Petrus och Paulus predikan om att Gud uppväckte Kristus från de döda.
Hur ingriper Gud i människors liv? Först måste man fråga: Vad är det Gud vill? I Apg är det Jesus som säger att det när han beskriver Guds plan; Gud ingriper för att ta bort alla hinder för att planen, att sända Ordet ut i världen, skall fullbordas. Ordet som han sänder är budskapet om Jesus.
Hur möts nu Gud och människan? Vi kan betrakta ett möte som är arrangerat av Gud. När  Filippos och en etiopier möts, sker det genom två initiativ av Gud. Först uppmanar en ängel Filippos att ta vägen från Jerusalem till Gaza. Sedan säger Anden åt Filippos att "gå fram till vagnen och håll dig intill den". Guds goda ledning och hjälp är inte främmande för någon som tror.
Filippos märker att etiopiern läser ur profeten Jesaja. Etiopiern är förbryllad av profetens ord om Herrens lidande tjänare och ber om vägledning av Filippos, som förklarar skriftstället och  sean med hjälp av det förkunnar budskapet om Jesus. Undervisningen och förkunnelsen leder till att etipiern döps.
Vad innebär det här ingripande. En etiopier, som är eunuck, kan inte enligt GT tillhöra den Israeliska gudstjänstförsamlingen. Men Filippos välkomnar honom att förstå Bibeln genom sin undervisning. Det leder till att Filippos förkunnar Jesus för honom. Det leder till att han genom dopet får ansluta sig till Guds folk.
Visst handlar det här, att etiopiern döps och får delaktighet i Guds folk, om att bryta mot Guds lag. Men Gud bekräftar att det inte beror på att de kristna är oförskämda och laglösa, utan att det är hans eget verk.
Att Filippos är ensam hos etiopiern, har skett på Andens befallning, men samtidigt kan han vittna, och det sker på hans eget initiativ. Hans förkunnelse grundar sig på den text som lästs. För det han förkunnar kan han inte åberopa någon annan auktoriteten är sin egen. Det han säger måste han själv stå för, för att Gud dikterar inte sitt budskap åt sina budbärare Det är ändå bara Filippos som kan förklara Bibeln för etipiern och att Guds nu ingripit i hans liv. Guds goda ledning och hjälp är inte främmande för någon som tror.
Det här betyder inte att Guds budbärare skulle undgå misslyckanden, prövningar och motgångar, därför att budbärarnas väg överskuggas av korset. Alla människor kan ändå vara säkra på Guds goda ledning och hjälp, därför att vi känner kärlek till människan och till skapelsen.
Det oaktat förorsakar budskapet hos människorna tudelade reaktioner, både i Apg och  här i det verkliga och konkreta livet. Det finns sådana som tar emot budskapet och sådana som avvisar det, men frälsningen erbjuds åt alla.
När Petrus och Paulus talar till människorna att omvända sig så uppmanar de dem att omvända sig från sitt "misstag" eller sin ”okunnighet”. Vilket är nu människornas misstag eller okunnighet?
Apg uppdelar folken på GT:ligt vis i Guds folk och andra folk. När det gäller Guds folk eller judarna så misstog de sig på Jesus. De visste inte att han är Guds Messias. När det gäller grekerna, som representerar alla andra folk i Apg, så vet vi att grekerna hade många gudar. Det var resultatet av många krig genom vilka kung Agamemnon förenade alla grekiska folk till ett. Som realpolitiker måste han också acceptera folkens olika gudar i det grekiska pantheon, för husfridens skull. Därför liknar gudarnas liv ett slags antikt ”de vackar och de djärva”. Gudarna blev också föremål för mycket spott och spe hos de grekiska filosoferna.
Men det här betyder att också grekerna misstagit sig på Gud. Eftersom också grekerna misstagit sig, så har alla människor misstagit sig på Gud. Därför uppmanar Petrus och Paulus människorna att omvända sig, inte till Kristus, utan till Gud.
Oberoende hur människorna tar emot budskapet går Guds plan framåt. Han kan inte sakta av farten nu, tiden är så kort, för att människans okunskap eller misstag inte mera gäller som ursäkt. När Petrus och Paulus uppmanar människorna till omvändelse från sitt misstag gällande Gud, så motiverar de dem, inte genom att skrämma, genom att väcka skam- eller skuldkänslor, utan genom att berätta att Gud har uppenbarat sin nåd genom att sända sin Son, som han uppväckte från de döda.