09 juni 2013

Predikan: 3 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd:
Välkommen! Allt är färdigt
Helsinge kyrka S:t Lars
9.6.2013 kl 10
Evangelium: Luk. 14:16-24
Vi har alla tagit emot inbjudan till Guds rike. Det var våra föräldrar som på våra vägnar tog emot den genom att låta döpa oss och på det viset blev vi Guds barn, Jesu lärjungar och medlemmar församlingen.
Nu är det ju meningen också att varje barn redan som liten skall få veta varför det är döpt. Därför behövs litet undervisning. De barn som går i församlingens dagklubb får en sådan enkel dopundervisning. Sedan när barnet blir äldre och förstår mera går det i skriftskola och får veta litet mera till.
Som barn hade jag ofta tillsammans med min mor deltagit i gudstjänsten i Gamla kyrkan i Tammerfors. Det är den första kyrka jag minns. Jag vet också att jag ofta rörde mig tyst och tittade omkring. Jag var nyfiken på allt som fanns där. En gång gick jag fram till altaret där prästen ledde gudstjänsten. Prästen hette Alvar Kurtén. Han var kyrkoherde då. Han hade sagt efteråt åt min mamma att om jag hade velat komma innanför altarrundeln så skulle han ha låtit mig göra det. Det känns bra att veta. Jag har själv låtit små barn komma till altaret alltid när de velat eftersom jag vet att de är nyfikna. När de får se sig omkring så är de trygga och kan sin omgivning i kyrkan, vilket är bra.
Jag kommer själv ihåg från min tidiga barndom att jag såg min mamma skriva på något papper ordet ev.luth som svar på någon fråga. Jag frågade mamma vad det betyder och hon svarade att det är vår kyrka. Det lät på något sätt som en stor hemlighet.
Jag hade aldrig själv tidigare tänkt på det viset, att förutom att jag gick i kyrkan då och då med mor, att det också handlade om att man hör till kyrkan. Det var något helt nytt för mig. I anslutning till det vill jag också berätta om en episod från samskolan eller det som senare kallades högstadiet. Jag var väl i 13-14 års åldern och mitt favoritämne är (fortfarande) historia. Jag brukade irritera vår lärare, som jag tyckte mycket om, med att säga att jag tänker bli muslim. Hon tog mig inte på allvar utan sade Sluta nu! Naturligtvis slutade jag, men jag tror att jag hade börjat tänka på saken som handlade om att höra till något. 
Men här är jag nu och fungerar som Vanda svenska församling andliga ledare. Så kan det också gå när vi döps och när vi funderar på var hör hemma eller vad jag vill höra till. Det skulle för mig vara helt omöjligt attvara något annat än en kristen människa. Här är jag hemma. Att jag hör hit och sysslar med detta jobb vet jag att bottnar i att min mor tog mig som liten till gudstjänsten i Gamla kyrkan i Tammerfors och att jag senare tänkte på vad det betyder att höra till. Det finns naturligtvis många andra orsaker till.
Det är lätt att motivera människan med det bekanta och hemvana, men det är svårare ju äldre människan är att få henne upptäcka något nytt. Ett sådant jobb hade Jesus.
Jesus var med på en middag och det är just på grund av en händelse i samband med middagen som han berättar en liknelse om en man ordnar en stor fest. Det är ju inte ovanligt att en man som har råd att ordna stora fester också inbjuder många människor, som han tycker att är värda en inbjudan. Eftersom det sker i Jesu tids judiska samhälle så måste man anta att mannen inte bjuder främmande människor, utan enbart vänner. När vännerna får inbjudan, tar de inte emot den, vilket man skulle förstås vänta av vänner. Den ena har den ena ursäkten och den andra har den andra. Mannen blir besviken och ond när han hör att de flesta tackat nej.
Med liknelsens beskriver Jesus hur en del människor tar emot inbjudan till Guds rike. De tackar nej. Samtidigt vill också Jesus förklara varför han vänt sig till dem som kallas för syndare. Det var ju de som allra minst väntade att få inbjudan. Det är första gången som Jesus försvarar sin verksamhet, att kalla dem som inte hade väntat att skulle få inbjudan till Guds rike. Det är de som med glädje tar emot den, eftersom de förstår att de fått sitt livs chans. På andra ställen förklarar Jesus att Gud inte har på något sätt glömt dem som först fått inbjudan och som verkligen är värda den, som är Guds vänner. Det är bara det att det är just dessa som kommer med en mängd ursäkter. Jesus säger med liknelsen: Jag är inte bara sändebud utan jag är läkare och därför arbetar jag bland de sjuka.
Med liknelsen säger Gud, att så här har jag arbetat hela tiden för att så många som möjligt skall få vara med om festen i mitt rike. Gud gör inte skillnad människor emellan, utan han vill samla oss alla, så många som möjligt. Ingen människa har ställt upp målet för hans jobb, det har han själv gjort och han vill få jobbet gjort. Men vi får alla vara med och jobba för hans rike på vår egen plats i livet.

1 kommentar:

Martin Fagerudd sa...

Ganska många predikningar i rad, så det behövs litet paus för mig men också andras predikningar.
Återkommer igen under midsommar-helgen.
mvh Martin