20 juni 2015

Predikan: Johannes döparens dag (MF)

Martin Fagerudd
20.6.2015 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Text: Luk. 1:57-66 (Mark 6:14-29)
Den obekväma sanningen
Hur kunde Johannes! Han som föddes lika överraskande som Jesus, sin småkusin och skulle bli präst men for ut i obebodda trakter, i öknen. Levde asketiskt och döpte folk som kom till honom. Han kritiserade alla.
Ingen undkom hans kritik, och ofta kritiserade han på grövsta sätt. Fariseerna och de skriftlärda kallade han huggormsyngel, d.v.s. djävulens barn. Han sade dem att, ”vem har sagt att ni kommer undan den yttersta domen. Redan är yxan satt till trädets rot.” Även kungen fick höra ”du har inte rätt att ta din brors hustru till hustru åt dig.” Om domen var nära i Johannes förkunnelse så var också förlåtelsen. Johannes predikade omvändelse. Dopet som de som omvände sig tog emot av Johannes, var ett tecken på syndernas förlåtelse.
Johannes fick naturligtvis fiender. De skriftlärda och fariseerna var efter honom. Även i hovet hade han skaffat sig fiender. Herodias var kanske den bittraste av dem alla. Hon var hustru till kungen Herodes Antipas som hade tagit Herodias till hustru av sin bror.
Herodias var en typisk maktmänniska som inte tyckte att något offer var för litet för att nå sina mål. Hon offrade t.o.m. sin dotters heder för det och lät henne dansa för den födelsedags-firande kungen på hans föelsedag. Dansen gjorde ett kraftigt intryck på kungen.
Vid det laget var både kungen och gästerna kraftigt berusade och Herodes hade i ögonblickets rus lovat att styvdottern får be av honom vad som helst. Flickan visste inte vad hon skulle be av kungen och rådfrågade sin mor Herodias, som föreslog Johannes döpares huvud på ett fat.
Herodes blir bedrövad. Han måste mot sin vilja måste avrätta Johannes döparen, vars liv han försökt på allt sätt spara, eftersom han höll honom för helig och gärna lyssnade till denna gudsman, som talade sanningen.
Inte ens han som var kung, kunde tänka och förutse vad hans löfte kunde ha för följder. Det var ett löfte, givet i födelsedagens rus och fest, för att förhäva sig inför sina höga gäster, fastän han väl visste, att han inte kunde ge en kvadratmeter av sitt land. Han tänkte förstås att dottern säkert nöjer sig med en anspråkslösare gåva.
Om avrättningen berättas endast i enkla ordalag och alla kännetecken på martyrskap fattas. Den enda ljusglimten ser vi i hur Johannes lärjungar hedrar sin döde lärare och begravar honom.
När samme Herodes senare får höra ryktesvägen om Jesus, vaknar hans onda samvete och han tolkar ryktet i ljuset av det anklagande samvetet: Johannes har uppstått från de döda! Med detta uttalar han högt det som hela tiden plågat hans samvete.
Herodes ville säkert säga: Gud kan man inte tysta. Hans ord kan inte utplånas. Det är Gud som väcker samvetet, som en del försöker döda. Herodes tänker att han nu blir tvungen att svara för en oskyldig mans död, som talade den obekväma sanningen.
När evangeliet berättar om Johannes så betonar den inte honom som en exemplarisk man. Snarare vill den betona världens motstånd mot Gud. Världen kämpar emot honom med att springa efter under, med lagiskhet, onda gärningar, intriger och mänsklig svaghet.
Liksom världen kämpade emot Gud i Johannes, så gör den det också i Jesus. Herodes trodde att Johannes uppstått, när han fick höra ryktet om Jesus och hans gärningar. På samma sätt fick Jesu lärju­ngar höra att Jesus uppstått. Då förstod de, att Guds ord kan inte dödas, därför är Jesus är Guds ord, som blivit människa.
Det bekräftade Jesus för sina lärjungar på pingsten. Han gav dem då en uppgift och ett löfte, att vinna alla folk åt sig. Genom den uppgiften gav han dem ett bevis på Guds nåd och godhet, att Gud inte vill den ogudaktiges död, utan att den som varit Guds fiende omvänder sig och får leva.
Gud förkunnar därför uinte hämnd, utan förlåtelse för den som vill bli fri det som anklagar. Till denna befrielse skänker han tro på evigt liv och salighet till den som vill tro på förlåtelsen.

Inga kommentarer: