23 oktober 2018

Predikan på Reformationsdagen (MF)

Martin Fagerudd
Trons privata grund
21.10.2018 kl. 10 S:t Lars kapell
Evangelium: Matt. 5:13 - 16
Jag brukade ofta läsa Bibeln om kvällarna under min gymnasietid. Jag var också intresserad av andliga frågor och dryftade dem oftast ensam. Det var kanske inte så underligt att jag fick tron under mitt första studieår. Visst hade jag haft barnatron, men jag skulle beskriva den tro jag fick om en vuxen människas tro.
Många i vår tid tänker kanske att det är bäst att bevara sin tro för sig själv eftersom man kan bli utmanad av andra. Man kan vara rädd för att förlora tron och grunden för sitt liv. Någon annan tänker kanske att man skall med alla medel övertyga en annan sin egen övertygelse. Andra försöker undvika sådana människor.
Att uttrycka sin övertygelse är svårt. Det har det alltid varit. Det kan leda till att man får hatpost och blir förföljd på sociala medier o.s.v. Det finns otaliga hemska exempel. Jag fick sådant nyligen hatpost för att vi håller Regnbågsmässa här i Vanda svenska församling. Det är inget nytt att människor försöker skrämma andra till tystnad.
När jag efteråt tänker på tron jag fick, så var svaret på min viktigaste fråga då Finns Gud? Det svaret jag fick väckte en följdfråga Varför är det så viktigt med Jesus? Svaret på den frågan har igen lett mig vidare till nya frågor och svar.
När jag tänker på att tron är så privat i vår tid så har det fått mig att fråga Var och när börjar tron? Svaret på den kan man också lätt spåra när man läser Bibeln. Jag fann svaret ganska snabbt. Den första människan som trodde är ju Abraham. Det kunde t.o.m. en av mina konfirmander svara på, vilket jag tyckte att var utomordentligt bra.
Man vet att Abraham levde i början av det andra årtusendet före vår tideräknings början eller för närmare fyratusen år sedan. Han är inte bara den första människa här i Guds värld som tror på Gud. Han är den första människan som visade vad det betyder att leva av tro. Han är också den första som också får ett löfte om välsignelse.
Guds ord kom ju plötsligt till honom, som en blixt från en klar himmel. Gud säger åt Abraham att han skall lämna sitt land, sin släkt och sitt hem, och gå till det land som han skall visa. Gud lovar göra hans barn till ett stort folk och att den som välsignar Abraham skall bli välsignad och den som förolämpar honom skall Gud förbanna. Det är ju precis en sådan välsignelse som alla önskar sig. Det är ett löfte om trons skydd.
Tänk att vara den första som tror och att få ett personligt löfte om välsignelse och storhet. Abraham måste ha känt sig unik. Jag läste vidare och var nyfiken på hur han skulle kunna bevisa för andra människor hur unik han är och hur speciell position han har framom alla andra människor i förhållande till Gud. Men det gör han inte.
Abraham berättar inte för någon om sitt speciella förhållande till Gud. Det gör att han förblir ensam i sin tro. Han har ingen att dela den med. Han kan dela den bara med sina efterkommande, som ännu inte finns. Andra människorna hade säkert aldrig förstått Abraham eftersom de hade sina gudar. Abraham blir heller aldrig så egoistisk i sin tro att han skulle tala om sitt unika löfte om välsignelse och hur det går för andra människor, ifall de smädar honom. Abraham bevisar aldrig sin tro för någon. Han behöver inte heller berätta om det unika löftet han fick. Gud tar hand om det och det sker bara en gång, i Egypten.
Sedan kan vi också märka något annat. Abraham berättar inte om sin tro ens för sin hustru Sara. Annars skulle hon väl aldrig ha skrattat när hon i hög ålder fick höra av några besökare att hon skulle bli mamma och Abraham bli pappa.
Jämfört med evangeliet i dag så kan man säga där som Jesus kunde tala öppet om Gud som inte Abraham kunde.
Många människor lever så att tron hör till det privata området. Det har förstås sina rötter i vårt lands historia, och följden att de inte tycker sig tro som kyrkan lär. De tycker att kyrkan dikterar för mycket hur människan skall tro och försöker stöpa människan i en form. Människor har ändå mycket andlighet. Även sådana som inte kallar sig för troende så ber och har andliga upplevelser.
Kyrkan har i något skede missuppfattat detta som ett tecken på att människor har tunnare band till kyrkan. Det kan förstås vara sant. Men det som dessa människor står för tycker jag inte att är något främmande för kyrkan. Men det är fatalt om kyrkan kommunicerar så dåligt att människor tror, att bara ett slags form av andlighet ryms inom kyrkan. Det kan hända att de som undervisar och förkunnar glömt att säga, att det vad jag berättar är bara ett sätt att se på saken, eftersom jag inte vet allt.
Visst förekommer det i vår tid trots detta många diskussioner om den rätta tron. Vi kan ta del i diskussionen eftersom ingen är ensam i tron, som Abraham var. Vi behöver platser där människor kan ventilera och dryfta sin tro, sina uppfattningar och sina andliga upplevelser utan att behöva tänka att det man tänkt och upplevt är på något sätt fel. Det vad vi tänkt och upplevt det har Gud gett oss. Vi hör till kyrkan där det finns rum för alla. Alla kan vara jordens salt och ljus.

Inga kommentarer: