21 maj 2019

Predikan fjärde söndagen efter påsk


Martin Fagerudd
Sanningen Ande - Totuuden Henki
De stupades dag 19.5.2019
Tvåspråkig gudstjänst kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh 16:5-15

Rakkaat sisaret ja veljet. Kära systrar och bröder. Jesu tar avsked av sina lärjungar genom att hålla ett avskedstal. Han är han varken ångestfylld eller ängslig. I sitt tal koncentrerar han sig främst på sin relation till sin församling, som består av alla hans lärjungar. Han tröstar dem och säger att fastän han går till Fadern och är borta, kommer han ändå att alltid vara närvarande i sin församling. Han inte bara talar om sin närvaro i församlingen utan säger uppmuntrande till lärjungarna att han också skall komma tillbaka och hämta dem till sig, för att alla ska få vara där han är. Jesus betonar att han och församlingen alltid är hos varandra.
Jeesus on läsnä seurakunnassaan. Jotta seurakunta aina muistaisi tätä, Jeesus lähettää Puolustajan, jota hän tänään varta vasten kutsuu Totuuden Hengeksi. Jeesus on kyllä useamman kerran kertonut Puolustajan eli Pyhän Hengen tehtävästä. Ensimmäisellä kerralla hän sanoi että Puolustaja auttaa seurakuntaa näkemään Jeesuksen ja ymmärtämään että Isän rakkaus ympäröi häntä. Lisäksi Puolustaja auttaa ymmärtämään että Isän ja Pojan rakkaus ympäröi seurakuntaa ja täyttää sen.
Idag berättar Jesus om Hjälparen för tredje gången och beskriver dess uppgift i sin mest utvidgade form. Det gör han just då när han kallar den heliga Anden för Sanningens Ande. Att den heliga Anden är sanningens Ande betyder att den undervisar om hela sanningen. Den handlar om att ”den skall visa världen vad som är synd, rättfärdighet och dom”. Det handlar alltså om allt som hör till frälsningen, att vi skall veta att vi är Guds barn.
Matteuksen, Markuksen ja Luukkaan evankeliumit selittävät että Jumalan tuomio on viimeisenä päivänä, kun Jumala kokoaa ihmiskunnan valtaistuimensa eteen ja tuomitsee sekä eläviä että kuolleita.
Johanneksen evankeliumissa Jeesus ei puhu viimeisestä päivästä vaan kertoo että tuomio tapahtuu silloin jo kun hän lähetti Puolustajan. Hän tarkoittaa että seurakunnan ei kannata odottaa viimeistä päivää peloissan vaan ottaa vastaan sen suuremmoisen lahjan sekä kutsun Jumalan valtakuntaan, joka poista kaiken pelon siitä, että joku saattaa luulla ettei kelpaa Jumalalle. Kaikki kelpaavat.
Jesus förklarar i förväg åt lärjungarna vad Hjälparen undervisar om synden, rättfärdigheten och domen. Vi har lärt oss att synd är det som skiljer oss från Gud. Men det vet vi också att begreppen synd och rättfärdighet är begreppspar, De hör ihop vilket betyder att det ena begreppet utesluter det andra.
Käsiteellä ”tuomio” on alkuperänsä UTn kreikan kielen sanassa 'krisis.' Sen lisäksi että sana on yleensä Johanneksen evankeliumissa merkityksessä tuomio sillä on myös muita merkityksiä kuten eritellä, päättää ja harkinta tai koetella.
Kreikan kielen sanasta ”krisis” juontaa juurensa myös sana "kriisi”. Kun on kriittistä niin ratkaisun hetki on käsillä. Silloin on ensin eriteltävä ongelmat, jotta voidaan hahmottaa raktaisu. Sen jälkeen tehdään päätös mihin toimenpiteisiin on ryhdyttävä. Mikäli päätöstä vielä ehtii harkita niin toimenpiteiden suuntaa voidaan vielä muuttaa.
Kun synti ahdistaa niin silloin on kriittinen hetki sillä synti erottaa meidät Jumalasta. Jeesus tarkoittaa sitä että me olemme jumalattomia jos meillä ei ole Jumalan Poikaa. Meidän tulee tehdä päätös kääntyä Jeesuksen, Jumalan pojan puoleen. Vanhurskaus josta Totuuden Henki puhuu on usko Jeesukseen jonka avulla pääsemme Jumalan yhteyteen. Ihmisellä on kuitekin vapaa tahto ja tämän huomaa kun lukee Apostolien tekoja. Ihmiset reagoivat apostoleiden saarnoihin. Jotkut ottavat vastaan sanoman ja jotkut taas eivät.
Vi märker att sanningens Ande inte klagar på oss, inte försöker döma eller slå ner oss. Men den påminner om att denna världens härskare, som satan också heter i Johannes evangelium, redan har fått sin dom.
Sanningens ande hjälper oss att söka hjälp där hjälpen är närmast. Den hjälper att koncentrera oss på det väsentligaste, det är på det som Gud har gjort för oss i Jesus, genom hans lidande och död, och särskilt genom hans uppståndelse. Det här innebär inte att det är vi som dömer. Det är Gud som fortfarande är vår allas domare, han som också är vår frälsare.
Vaikka Jeesus antaa suuren arvon Totuuden Hengelle, niin tämä ei vielä tarkoita että Hengen tuomio on lopullinen. Seurakunta ei elä millään tavalla täydellistä elämää Hengessä. Jeesus pitää jatkuvasti oven raollaan Jumalan valtakunnalle, mutta kertoo meille kyllä monella tavalla lopun ajasta. Siitä puhuessaan hän käyttää käsitettä ”lyhyt aika.”
Jeesus sanoo että opetuslapsilla ja seurakunnalla on vaikeaa koska maailma on vihamielinen hänelle. Tämä kestää vain ”lyhyen aikaa.” Ja eipä aikaakaan niin olemme Jeesuksen luona. Silloin saamme iloita eikä kukaan voi ottaa pois sitä iloa meiltä.
Jesus påminner än en gång att församlingen är dubbelt innesluten i Faderns och Sonens kärlek. Den här kärleken har vi aldrig förtjänat eller själva uppnått. Den har inte heller sin grund i vår förmåga att kunna eller vilja älska. Den har sin grund i det som Jesus säger ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” När Jesus talar om sin upphöjelse så menar han sin korsfästelse. Hans kors drar oss till honom. Jesu kors är tecknet på Guds kärlek, som säger att ingen som hittar korset går under.

06 maj 2019

PREDIKAN 2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK (MF)

Martin Fagerudd
5.5.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 10:11 - 16
Det goda ledarskapet
Nazisternas slogan ”ein Volk, ein Führer” låter som en elak parodi på Jesu ord i dagens evangelium ”en hjord och en herde.” De som antog detta ersatte Jesu ord med denna slogan. Führer betyder ledare, men ordet har så starka associationer till Hitler, att det endast har endast negativa betydelser vare sig det står ensamt eller i ett politiskt sammanhang. Men det har inte det svenska ordet ledare, och överhuvudtaget inte heller i de skandinaviska språken.
Jesus är vår herde, han är vår ledare. Biskopar, kyrkoherdar och pastorer är kyrkans ledare och de kallas också för herdar. De är andliga ledare.
Det andliga ledarskapet hör annars till världens farligaste fenomen. Det här är inget jag själv hittat på utan det något som jag hörde ärkebiskop emeritus John Vikström föreläsa om på en ledarskapskurs jag deltog i för flera år sedan. Det finns otaliga exempel på dåligt andligt ledarskapet. Hos oss kan vi tänka t.ex. på Maria Åkerblom-rörelsen och Nokia-väckelsen, samt Livets ord-rörelsen och Knutby i Sverige och många fler.
Jag vill ta upp idag en annan sida på ledarskap. Det är nära förbundet med den kristna församlingen som vi kan läsa om i Apg. Vi vet vad församlingen gjorde, men i dessa tider är det kanske också bra att betrakta dess struktur som också berättar något viktigt.
Vi brukar tala om den första församlingen i Jerusalem som urförsamlingen. Det fanns inte bara en församling i Jerusalem utan två. De var uppdelade på språklig grund. Båda församlingarna har endast etniska judar som medlemmar. Den ena församlingen kan vi kalla för den arameiska församlingen. Den består av judar som har arameiska som modersmål. Det språket talades av Jesus och hans samtida.  Den andra församlingen kan vi kalla för den grekiska församlingen. Den bestod av judar som hade grekiska som modersmål. De sistnämnda var sådana judar som hade fötts utomlands och som hade flyttat tillbaka till sin släkts gamla hemland.
De tolv apostlarna installerar sju diakoner till sin hjälp. Diakonerna har som uppgift att ta hand om den dagliga matutdelningen eftersom all egendom var gemensam. Det här gjordes för att apostlarna skulle få mera tid för förkunnelse och undervisning.
Det är anmärkningsvärt att alla sju diakoner har grekiska namn. De hjälper inte bara till vid utdelningen utan de har samma uppgifter som apostlarna. De sju är den grekiska församlingens apostlar och ledare. En del av dem är verkligen kända förkunnare som t.ex. den bibelkunnige Stefanos, som vi ser i hans predikan i Apg 7. Han är också den mest kända eftersom han också är den första kristna martyren.
Det är apostlarna i de båda församlingarna vilka ansvarar för den andliga verksamheten. De predikar, undervisar och leder gudstjänsten varje sabbat i Jerusalems tempel, vilket de första kristna gjorde den allra första tiden. Det har sin orsak i att Jesus själv undervisade ju där, från det han anlände till staden, tills han dödades. På samma sätt som Jesus var lärjungarnas herde och ledare, lärare och Mästare, så är också apostlarna de första kristnas ledare och lärare.
Det är ändå inte ensamt apostlarna som leder och bestämmer. De har en annan grupp till hjälp som kallas för de äldstes råd. De var också alla män. De äldstes råd brukar man jämställa med våra tiders kyrkoråd. Vi ser att inte endast enskilda personer är ledare. Beslutande organ utgör också ledare. Båda församlingarna är sannolikt strukturerade på samma sätt, som en synagogförsamling.
Apostlarna sköter verksamheten, medan de tillsammans med de äldste gör gemensamma beslut. Båda församlingarna har i våra ögon en demokratisk struktur. Det är för att allas röst skall bli hörd. Det finns ingen andlig diktatur. På det här sättet är också vårt demokratiska samhälle strukturerat.
Genast i början av församlingens verksamhet uppkommer ett pinsamt problem. Petrus har träffat en hedning, en romersk officer vid namn Cornelius. När Petrus predikar i hans hem så får officeren den heliga Andens gåva precis som apostlarna på pingstdagen. Därför tycker Petrus att det inte finns något hinder för dopet. Efter det stannar Petrus hos Cornelius i några dagar.
De mest konservativa bröderna i Jerusalems kristna församling har hört det här och tar illa upp. De anklagar Petrus för att ha levt som en hedning. Att leva som en hedning är annars det värsta man kan säga åt en jude. Dessutom hade de mest konservativa äldste krävt att hedningarna måste först bli judar förrän de kan bli kristna. Det handlar om inget mindre än om frälsningen.
Ärendet är viktigt och grundläggande för kyrkan. Då måste ett ännu större möte sammankallas. Då samlas de äldste och apostlarna tillsammans. Dessutom är Paulus också med, men han har en mindre roll. Man kunde kalla denna samling för kyrkofullmäktige, men egentligen så är det fråga om det första kyrkomötet i Jerusalem. Det är ca 44-45 e.Kr.
Proceduren för deras möte är följande: Någon lyfter upp ett ärende på bordet och fungerar som föredragande enligt gammal judisk princip. Ärendet behandlas. Av ärendets karaktär så kan man förstå ett det blir en häftig debatt. När man får tala rent ut så då är det lättare att hitta en gemensam ton. Lukas har säkert lämnat bort de allra värsta grodorna som uttalades i sin beskrivning av mötet i Apg 15. De höll inte lika civiliserade möten som vi.
På samma sätt som i vår tid så är det på mötet i Jerusalem och i antiken överhuvudtaget, att det alltid finns någon taltur som utgör vändpunkt i debatten och som för ärendet mot ett gemensamt beslut och mål. Det är Petrus’ och Jakob, Herrens brors tal som bidrar på ett positivt sätt till ett gemensamt och gott beslut.
Deras avgörande och beslut är grundläggande för hela kyrkan. Frälsningen grundar sig på tro, inte etnisk tillhörighet. För det krävs inga gärningar än att människan tar emot Guds nåd i dopet. Det betyder att människan låter Gud göra jobbet, som hon inte själv kan.
Apg beskriver apostlarnas, de äldstes och andra församlingsmedlemmars mötesledarskap. De debatterar häftigt eftersom de har tilliten till att Jesu ande som Gud har skänkt, vägleder till att göra goda och konstruktiva beslut. Vi märker också att det inte är farlig att med konflikter och motsatsförhållanden. Försöker vi undvika dem så leder det lätt till att allt politiceras och människor blir stämplade. Samtidigt berättar också mötesledarskapet att ingen ensam kan leda och besluta i allt i den kristna kyrkan. Församlingens sätt att göra beslut innebär att allas röst blir hörd. Den kristna kyrkan ger inte utrymme för diktatur, utan den vill ge alla en röst genom att man leder tillsammans. Så här är alla demokratiska länders beslutsfattande strukturerat.
Det här berättar också något om kyrkans väsen. Jesus har sagt att ingen är den andras lärare eller den andras herre. Han säger att vi hör till ett samfund där vi är varandras tjänare, med lika rättigheter och med lika skyldigheter. Det bottnar i att alla är systrar och bröder och att det är Jesus som herden eller ledaren. Det är han som har samlat oss, sitt folk, i den här världen för att leda oss mot sin egen vision, himmelssyn. Den handlar om att han leder oss i enlighet med sin uppgift, hem till vår himmelske far som har skapat alla och som vill samla oss.