21 juli 2019

PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN
Gamla redskap duger bra för nya jobb21.7.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 5:1 -11
När vi idag särskilt minns apostlarna och budskapets utbredande till hela världen så brukar vi ofta tänka på de tolv. Deras värde kan inte överskattas. Men det är faktiskt inte deras förtjänst att budskapet om Kristus spred sig så snabbt. Det fanns andra som var kvickare i vändningarna. Dem har vi glömt.
Apostlagärningarna berättar att de tolv installerar sju diakoner till sin hjälp, för att få mera tid för förkunnelse och undervisning. Diakonernas uppgift är att ta hand om den dagliga matutdelningen eftersom all egendom var gemensam.
Det vet vi att det fanns mycket tidigt två kristna församlingar Jerusalem vars alla medlemmar var av judisk härkomst. Den ena församling med Petrus och de tolv i spetsen var arameisktalande och den andra med Stefanos och de sju i spetsen var grekisktalande. Det är därför inte av en händelse som alla sju diakoner har grekiska namn. Inte heller inskränker sig deras uppgifter till diakoni. De predikar, undervisar och gör under precis som de tolv. De sju är den grekisktalande församlingens apostlar och ledare.
Av de sju så är Stefanos, förutom mycket bibelkunnig, också en stark förkunnare. Han är den första kristna martyren och minst lika känd som apostlamartyrerna Petrus och Paulus vars minnesdag denna dag ursprungligen är. Vad var det som var så speciellt med de sju, som representerade den grekisktalande församlingen?
Vi kan upptäcka att både Stefanos och hans apostlakolleger liksom deras församling förhöll sig på ett annat sätt till sina judiska rötter och tradition än den arameiska församlingen. Detta kan vi se i att Stefanos beskylls för att ha yttrat hädiskt mot Mose och templet. Man kände att han på något sätt hade sårat sitt folks religiösa känslor. De judar som inte var kristna tog det som ett direkt angrepp på sin religion.
Att man tyckte att Stefanos talade hädiskt betyder att han som kristen inte mera gav samma värde åt sin judiska tradition. Han hade omvärderat den och dragit slutsatsen, på samma sätt som Paulus och andra grekisktalande judar, att allt förändrats sedan Kristus kommit. Eftersom Jesus fullbordat allt, behövs ingen offertjänst i templet och lagen var därför satt ur spel.
Visst var det som Stefanos hade sagt omvälvande och ifrågasatte säkert den judiska trons grundvalar. När Stefanos dras inför rätta, blir han stenad till döds, alldeles som GT bestämmer.
Efter Stefanos avrättning började en svår förföljelse mot den grekisktalande församlingen i Jerusalem. Förföljelsen drabbar inte den arameisktalande församlingen som ligger mycket lågt.
De grekisktalande apostlarna jämte och kristna flyr Jerusalem och skingras. Där tar historien en ny vändning. De grekiska apostlarna sprider det nya budskapet. De har också kommit underfund med att budskapet tillhör alla folk. Tack vare dem når budskapet längre ut, till Judéen och Samarien.
Därefter går de med budskapet längre än någon kunnat drömma om, över landets gränser, först till staden Damaskus och sedan till staden Antiochia. Båda finns i Syrien. Dit hinner de grekisktalande kristna med sex i spetsen och långt före de tolv. Att budskapet nådde så långt på en kort tid är de grekisktalande apostlarnas förtjänst.  Det nådde med de grekisktalande kristnas hjälp till världens mitt, Rom, långt före Paulus når staden.
Det är just i Antiochia som kyrkan upplever sin första skandal. Petrus och Paulus råkade inte utan egen förskyllan i konflikt med varandra. Det gällde nattvardsgemenskapen mellan hedna- och judekristna.
Det var Jakob, Jesu halvbror, han som var församlingsledare i Jerusalem, som skickat bud åt Petrus och sagt att om Petrus vill vara en trovärdig apostel bland judar så kan han inte delta i den gemensamma nattvarden med de hednakristna. Hedningarna kan man inte lita på, eftersom de alldeles säkert offrar åt sina hedniska gudar i vilket fall som helst fastän de skulle kalla sig kristna. Så tänkte man i Jerusalem.
Paulus förstår vad det här betyder. Har man inte nattvardsgemenskap så har man inte något annat gemensamt. Den ena parten hamnar ohjälpligt utanför frälsningen och Israel. Paulus berättar om den här konflikten i Gal 2.
Lukas omskriver annars Antiochiakonlikten i Apg i kapitlena 10-11 och 15, eftersom han känner till Paulus Galaterbrev, men vill inte skriva om en konflikt som varit mycket upprivande.
Apg berättar istället för konflikten hur Petrus träffar hedningen Cornelius, en romersk officer, predikar för honom i hans hem. Cornelius får den heliga Anden och tror på budskapet. Då ser Petrus inget hinder för att döpa honom. Petrus stannar hos Cornelius några dagar som gäst i hans hem. Mellan dessa kapitel i Apg berättar Lukas om Paulus framgångar i hans missionsarbete.
Nu reagerar de mest konservativa bröderna i Jerusalems församling på samma sätt som de kristna i Galatien på Paulus. De tar illa upp för att Petrus umgåtts med hedningar, samt bott och ätit med dem. En jude blir oren av sådant. Man kallar samman det första kyrkomötet i Jerusalem som behandlar bara ett ärende; hur skall man handla med hedningarna som vill bli kristna? De mest konservativa äldste kräver att hedningarna måste bli judar först förrän de kan bli kristna. Det var också det som Jakob menade när han uppmanade Petrus att dra sig undan nattvardsgemenskapen i Antiochia. I grund handlar problemet om frälsningen.
På mötet anser de flesta att det är helt oskäligt att hedningarna först måste bli judar för att kunna bli kristna sedan. Man behöver inte bli jude först för att kunna bli frälst. Grunden för frälsningen är tron. Alla hade ju kunnat se att både judar och hedningar fått trons gåva. De slår fast ett evangelium för alla folk; frälsningen grundar sig på tron, på det som Gud gjort i Jesus Kristus. Punkt och slut.
I tre kapitel visar Lukas hur väldigt länge det tog för de tolv, arameisktalande apostlarna att förstå att budskapet om Jesus Kristus, evangeliet, är till för alla folk. De hade nog predikat det för judarna, men glömt resten av uppgiften som Jesus gett dem, att gå ut i hela världen.
De grekisktalande apostlarna hade ett försprång på åtminstone tio år. Under en sådan tid hinner det hända mycket, när man förstår att tiden är kort att ingen tid finns att förlora.
Apg berättar nog att de inte utförde jobbet p.g.a. sin skicklighet och förmåga, utan det var med Guds ledning och hjälp, med den heliga Andens hjälp som alla fått eftersom Jesus inte mera var synligt närvarande.
När Jesus predikar Guds ord idag från en av Sebedaios många båtar vid Gennesarets strand, så händer det viktigaste efteråt. Han har ett budskap åt sina tilltänkta människofiskare och särskilt Simon, som Petrus kallas här förrän han fått uppdraget. Jesus märker nämligen att Simon fortfarande är osäker på honom.
Jesu uppmaning att kasta ut på djupet överraskar Simon. Simon är yrkesman och han vet att hans båt och fiskeredskap inte är gjorda för fiske på djupa vatten, utan för fiske i grunda strandvatten. Eftersom han vet det så säger han åt Jesus, som inte är en fiske-expert ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något.” Och så säger han liksom man säger åt sådana som man vill vara till lags med, fast man vet att man själv vet bättre ”Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.”
De får en stor fångst. Simon och hans fiskarkamrater grips av bävan. Det här är ingen vanlig fångst. De känner den heliga Gudens närvaro. Han faller på knä framför Jesus eftersom han också känner sig själv bättre. Inför den heliga Guden känner alla sig vara väldigt små och syndiga. Simon ber Jesus lämna honom. Guds helighet är så förkrossande.
På samma sätt som Simons arbetsredskap duger för fiske ett nytt sätt på djupare vatten så får Simon och hans kamrater höra att fastän de är gamla syndare och förstått att bara jobba på ett sätt, så duger de till ett nytt jobb med nya metoder som Gud ger dem. Det gäller också oss alla.

14 juli 2019

Predikan femte söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Barmhärtighet och tålamod
14.7.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 6:36 - 42
 
En av censorerna i religion hade i tiden sammanställt en mängd roliga svar som abiturienter gett i sina studentskrivningar. Bl.a en abiturient citerade Bibeln i sin essé och skrev ”Var tålmodiga så som er himmelske Fader är tålmodig.” Jag tyckte då att det var gandka roande. När vi har hört Jesu ord i dag så vet vi att Bibelstället lyder Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”
Jag tycker också att det var lyckosamt att abiturienten kom fel ihåg, eftersom det också finns en gnutta sanning i det som abiturienten skrev. Barmhärtighet och tålamod är inte så långt ifrån varandra. Både barmhärtighet och tålamod handlar i grund och botten om ett likartat förhållningssätt mot medmänniskan. Har man barmhärtighet så förhåller man sig med förståelse till sin medmänniska och visar samtidigt också tålamod.
I anslutning till temat ”tålamod” kom jag att tänka på den romerska filosofen, författaren och politikern Seneca den yngre, som också fungerade som kejsar Neros lärare. Seneca skrev en studie i ämnet "Om vreden" som innehåller en detaljerad beskrivning av sinnet och dess psykologiska mekanismer.
Orsaken till varför Seneca skriver i ämnet handlar för det första om hans stoiska etik och vreden står i strid med den. För det andra så skriver Seneca motiverad av hans samtid, eftersom vreden var en mycket utbredd företeelse i Rom på hans tid.
Varför det var så, berodde dels på att många människor hade nått en bättre levdnadsstandard. Sådana visade ofta otålighet, eftersom de tänkte att de hade större rätt än andra. Dels berodde det på att det också fanns fattiga. När människor är fattiga så tänker de att de har också rätt till det som andra har och tar för sig fastän på olagliga vägar. Vreden hade otäcka följder, såsom våld och hämnd. Därför talar Seneca för tålmodighet.
Jesus talar idag om människor, som råkat i en svår situation och som kräver tålamod. Hans ämnen i fältpredikan i Lukas evangelium har sin motsvarighet i hans Bergspredikan i Matteus evangelium. Han talar om de fattiga, om de som hungrar och de som gråter.
Det är naturligt att människorna både på Senecas tid, på Jesu tid, liksom i vår tid inte har tålamod att vänta eftersom de ville få sina behov tillgodosedda genast. Det var ganska annorlunda för låt oss säga en ett hundra år sedan. Vi hade många fattiga som var tvungna att öva sig i tålamod p.g.a. av sin samhälleliga ställning, eftersom de inte hade något inflytande i samhället. De levde på andras välvilja tills de fick nog och följderna känner vi till i händelserna 1918. Även den som sörjer behöver tålamod för att vänta ut sorgen och jobba med den.
Fenomenet med otålighet är inte obekant på Jesu tid, men på ett litet annorlunda sätt. Man hade inte tålamod med de s.k. syndarna, som man dömde ut, utan att bekanta sig med deras situation.
Det är helt annorlunda, när vi möter vår medmänniska sådan hon är. När vi lyssnar på henne så är det lättare att förstå henne och hennes situation. Då kanske också våra känslor för henne väcks, när vi märker att den andra är precis likadan som vi. Jesus lär i sin fältpredikan oss att också behandla våra fiender jämlikt med våra vänenr. Dem har vi ju lätt att döma. Men när vi sätter oss sig ner med en sådan människa, öga mot öga, kanske vi inte är så kvicka att stämpla en sådan, utan blir tvungna att inse att också denna är vår medmänniska och alladeles likadan som vi.
Det vet alla att Gud har tålamod med oss alla. Han orkar upprepa, dag för dag att Alla duger eftersom jag älskar alla. Jag har ju han skapat alla. Alla är mina barn. Jesus drar därför slutsatsen 'Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor.'
Det är naturligtvis så att det Jesus lovar så håller han, fastän vi inte skulle motiveras för lönens skull. I vilket fall som helst så är det vettigt och förnuftigt att göra så. Allt blir så mycket lättare för alla.
Gud räknar inte på vad han ger, utan ger allt av sin godhet. Att göra något i barmhärighet är att göra i enlighet med det som hjärtat känner. Det gör vi senast, när vi själva varit i samma situation som vår medmänniska är eller senast då när vi tänker att vi kunde vara i samma situation som vår medmänniska är.
Att ha tålamod handlar kanske bara om att ge tid ett ögonblick, så att vi inte reagerar som vanligt, utan genom att tänka på att det här är min medmänniska. Att handla i tålamod och barmhärtighet handlar om att göra gott. Då gör vi på samma sätt som Gud. Det är inte automatiskt för oss, utan det måste vi öva oss och ha tålamod med oss själva. Att göra det goda, det är att göra enligt Guds exempel. Då är vi just det som Gud skapat oss till, nämligen att vara hans avbild.