tag:blogger.com,1999:blog-285279302024-03-14T11:19:40.010+02:00PredikantbloggenHär publicerar vi andakter, predikningar, bibelstudier o.dyl. till hjälp för kolleger och förhoppningsvis till allmän uppbyggelse. Vill du få en text publicerad här, så ta kontakt med bloggens administratör <i>Kalle af</i>. Vill du citera någon av texterna, så uppge dess ursprung. Tack!Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.comBlogger244125tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-12412834795828442802013-09-07T16:00:00.000+03:002013-09-07T16:00:08.101+03:00Ristimiskõne<div align="justify">
Kristus jättis oma jüngritele ülesande: "Minge siis, tehke jüngriteks kõik rahvad, ristides neid Isa ja Poja ja Püha Vaimu nimesse ja õpetades neid pidama kõike, mida mina olen teil käskinud!" (Mt 28:19) Nii täidab kristlik kirik ka tänapäeval inimesi ristides oma Issanda käsku. <br />
Ristimine on uuestisünd - ristimisest algab uus elu, olgu ta imik või täiskasvanu. Ristimisega saab inimene kristlaseks. Ristitav saab osa armust, mida Kristuse kannatus, surm ja ülestõusmine on toonud kogu inimkonnale. <br />
Ristimisel kasutatakse vett ja Piibel kasutabki vahel ristimise kohta mõistet 'uuestisünni pesemine'. Piibel ei anna juhiseid, kui palju ristimisel vett vajatakse, kas piisab vee valamisest, piserdamisest või tuleb ristitav vee alla kasta. Vaatamata vee hulgale peseb ristimine maha kõik patud. <br />
Ristimisega liidetakse meid Jumala rahva osaduskonda - Kirikusse. Me ütleme selle kohta ka nii: kristlane kuulub Kristuse ihusse. <br />
Jeesus ütleb: "Kes ei sünni veest ja Vaimust, ei saa minna Jumala riiki." (Jh 3:5) Inimese usk või uskmatus, eelarvamused ja lihtsalt teadmatus ei vähenda ristimise tähtsust. <br />
Inimene ristitakse vaid üks kord elus. Ka siis, kui ristitu ei taha kristlasena elada, ei saa ristimistalitust tühistada. Sakrament on Kristuse enda tegu. <br />
Ristimisega algab elu, mis annab võimaluse usus pidevalt edasi kasvada: päev-päevalt otsida Jumalat sõnas, armulauasakramendis ja palves; osadust Kristusega ning igapäevast meeleparandust ja tahet elada Jumala käskude kohaselt. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-69651620151161578032013-03-03T12:00:00.000+02:002013-03-03T12:00:04.470+02:00Predikan: Tredje söndagen i fastan<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
Kyrkan och demonerna<br />
Predikan i Lovisa kyrka 3.3.2013 <br />
Luk. 11:14-23</div>
<br />
<div align="justify">
Demoner och onda andar är inte ett alltför vanligt tema i kyrkans förkunnelse idag, trots att det förekommer i dagens heliga evangelium. Under veckan steg det ändå upp till ytan genom <a href="http://areena.yle.fi/tv/1806102/">en dokumentär</a> om förebedjaren och lekmannapredikanten <em>Pirkko Jalovaara</em>, som gjorde uppmärksammade påståenden som vi skall återkomma till lite senare. Först kan det ändå vara värt att se på frågan om demoner ur ett teologiskt perspektiv. Jag stöder mig här på <a href="http://latvus.wordpress.com/2013/02/28/demoneista-lyhyesti/">docent <i>Kari Latvus</i></a>. <br />
För det <strong>första</strong>: Demoner hörde inte till det forna Israels tro. Den som har läst sitt Gamla testamente vet att goda och onda andar inte strider med varandra. Samme Gud sänder såväl en god som en ond ande till t.ex. kung Saul för att glädja honom eller göra honom nedstämd. <br />
För det <strong>andra</strong>: Demonologin, läran om demoner, härstammar från den persiska religionen. <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Zarathustra" target="_blank"><em>Zarathustra</em></a> grundade en religion där den goda och den onda makten på lika villkor strider med varandra. Denna uppdelning mellan gott och ont, ljus och mörker, sanning och lögn o.s.v. kallas dualism och förekommer i <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Zoroastrism" target="_blank">zoroastrismen</a>, som är uppkallad efter Zarathustras grekiska namn Zoroaster. I judendom och kristendom är den däremot främmande. Visst förekommer en strid mellan gott och ont också i vår världsbild, men inte på lika villkor, utan vi anser att Gud och det goda är starkare än mörkret och ondskan. Den zoroastriska dualismen fick inflytande i judiskt (och därmed kristet) tänkande först efter den babyloniska fångenskapen, då judar från väster träffade zoroastrier från öster. <br />
Däremot, för det <strong>tredje</strong>, var demonerna ett allmängods under NT:s tid. Olika sjukdomar, såsom feber, epilepsi eller schizofreni, förklarade man gärna med demoner i brist på en bättre förklaring. Det är tydligt att den historiske Jesus var helare och exorcist, förutom sin andra verksamhet, det kan vi klart läsa ut ur evangeliernas berättelser. <br />
För det <strong>fjärde</strong> är det knappast överraskande att NT:s bilder, som baserar sig på den antika världsbilden, stannade kvar i kyrkan i sekel efter sekel. Ännu under reformationstiden var det naturligt att uttrycka sig på detta sätt. Det syns bl.a. på det dopformulär som Mar<em>tin Luther</em> skapade, där det ingår ett inslag av exorcism. <br />
Inom kyrkan brukar vi inte göra snabba kast. Därför är det klart att språkbruket och tankesättet ibland förändras väldigt långsamt. Men, och detta är det <strong>femte</strong>, i och med en ökande förståelse av mekanismerna i människans fysiologi och psyke kan vi märka att talet om demoner inte beskriver människans verklighet på ett korrekt sätt. Demon-hypotesen har blivit meningslös och småningom trängts undan inom medicin och psykologi, och därmed också inom det vanliga sättet att tänka. <br />
Ändå, för det <strong>sjätte</strong>, finns det ibland människor som begår så stor ondska – folkmord, pedofili och andra brott mot mänskligheten är exempel på detta – att vi gärna vill tänka att de är besatta av onda andar. Vi har svårt att acceptera att en människa, likadan som vi, kunde göra något så hemskt, och skyller därför hellre på yttre inflytande, såsom just demoner. Men det är nog att smita från sitt ansvar både för sig själv och för andra. <br />
<br />
Ondskans existens kommer vi inte ifrån. Lidande och sjukdomar är vanliga i vår värld. Därför är det gott att veta att det finns en god makt att vända sig till, nämligen Gud, allas vår himmelske förälder. Han kan hjälpa oss på många olika sätt. När vi ber till honom i vår oro och ångest kan vi få hjälp och kraft att bära våra bördor vidare. Han sänder vänner och hjälpare i vår väg. Men han tar också bördorna av oss när problemen löser sig, när sjukdomar blir botade, när vår sorg över någon avliden med tiden lättar. <br />
De under som Gud gör idag är vi så vana vid att vi ofta inte inser hur underbara de egentligen är. Tänk att två människor i sin kärlek till varandra kan framställa ännu en människa att älska! Tänk att någon som har lidit svårt av smärta kan bli av med smärtan när medicinerna biter, när operationen lyckas! Ändå är både barnafödande och skolmedicin någonting som de flesta tar med en axelryckning – ända tills någonting går fel, alltså. Då skriker man nog om hur orättvis världen eller Gud eller ödet är. Det är som mannen som sade: ”Visst åt jag den medicin som doktorn gav mig, men inte hjälpte den någonting – jag blev frisk helt oberoende av den!” <br />
<br />
För att då återgå till Pirkko Jalovaara och den skandal som har blossat upp kring henne, vill jag till att börja med konstatera att en dokumentär som den i måndags kan vara hårt vinklad för att föra fram ett visst synsätt. Jag påstår alltså inte att den var det, bara att möjligheten finns. Jalovaara själv har försökt komma med rättelser, men en del av hennes rättelser har visat sig vara falska. Det är alltså svårt att veta vad som är sant i denna härva. Därför tar jag inte ställning till Jalovaaras förkunnelse eller verksamhet som helhet, bara till det som kom fram i programmet. Helheten kräver mer efterforskning. <br />
I programmet hör man Jalovaara säga att sjukdomar orsakas av demoner och att mediciner är en port till Satan. Inför Berghälls kyrkas fullsatta bänkar säger hon att de som länge ätit mediciner borde se över bruket eftersom demoner bara kan fördrivas med Guds kraft. <br />
Det som syns i programmet är horribelt, speciellt om allt är sant. Påståendet att medicinering är djävulskt är fruktansvärt. Det tar jag avstånd från. Det är fruktansvärt att manipulera folk att avstå från hjälp som de kan få i skolmedicinen. <br />
I princip ser jag ingen konflikt mellan skolmedicin och gudstro. Att be för folk som är sjuka är bara bra, medan skolmedicinen är ett verktyg för Gud. Gud har gett människan förstånd att använda den. Och skolmedicinen är det vanligaste sättet som Gud helar människor på i dag.<br />
Att någon sedan uppmanar folk att sluta ta sina mediciner för att det är Gud som helar ser jag som förkastligt. Naturligtvis finns det felaktig medicinering. Men man ska absolut inte sluta med den utan att tala med läkaren. Man ska inte göra det på eget bevåg.<br />
Här i Lovisa kyrka har vi också länge haft månatliga förbönsmöten, de s.k. <a href="http://www.lovisasvenskaforsamling.fi/22-ordets-och-bonens-kvall" target="_blank">Ordets och Bönens kväll</a> under ledning av <i>Ulla-Christina Sjöman</i>. Nästa gång blir det den 14 mars. Där ges inga löften om att Gud helar de sjuka. Underliga påståenden som Jalovaaras kommer inte fram. Här är skolmedicinen en bakgrundsfaktor. Ulla-Christina säger ibland: ”Gud har två händer. Den ena är bön, den andra är kirurgens kniv.” <br />
Vi ska inte låta Jalovaara-skandalen svärta vår bild av det som Ulla-Christina Sjöman gör. <br />
Jag ställer mig själv öppen till att Gud helar. Gud kan verka på många olika sätt, för det mesta genom skolmedicin, men det finns exempel på att han verkar genom andra metoder. Det finns ändå ingen automatik eller något magiskt i detta. Jag tror att de flesta läkare har sett hopplösa fall som har blivit friska. Vad det beror på har sedan medicinen svårt att förklara, men i och med att vi har bett för det så är det per definition ett bönesvar. <br />
Men som Ulla-Christina säger, har Gud två händer. Den ena skall inte hindra den andra, utan de skall få verka för människors bästa antingen var för sig eller tillsammans, vilket som bara är effektivast. <br />
<br />
Dagens heliga evangelium tar sin utgångspunkt i en exorcism som Jesus utför, men handlar egentligen inte om demoner som sådana. I stället handlar den om vem som kan göra gott, och slutsatsen blir att den Onde inte kan göra gott utan att strida mot sig själv. På motsvarande sätt kan den Gode inte göra ont. <br />
Av detta följer att den som gör ont skadar Kristi kyrka, även om (och särskilt om) handlingen sker i Kristi namn. Den som hindrar en sjuk från att ta en medicin som han behöver, skadar den sjuka och handlar alltså mot Guds vilja. <br />
Den som däremot ber för den sjuka parallellt med att han får läkarhjälp, handlar enligt Guds vilja. Likaså handlar läkare och annan sjukvårdspersonal enligt Guds vilja när de strävar efter att på bästa sätt utföra sin uppgift. De utför Guds vilja, oberoende av om de personligen erkänner eller förnekar detta. <br />
Som Jesus säger: <strong>Den som inte samlar med mig, han skingrar.</strong> Och parallellt med detta naturligtvis: den som samlar med Jesus och arbetar för det goda, han skingrar inte, han handlar inte ont. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0Lovisa, Finland60.455863503213834 26.2106323242187560.330652003213835 25.887908824218751 60.581075003213833 26.533355824218749tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-58222489245054052202013-01-13T12:00:00.000+02:002013-01-15T11:11:42.930+02:00Predikan: Första söndagen efter trettondagen<div style="text-align: center;">Karl af Hällström: <br />
<b>Dopets nåd</b> <br />
Predikan vid kyrkoherdeinstallationen <br />
i Lovisa kyrka 13.1.2013</div><br />
<div align="justify">Vet ni vad det är för likhet mellan en biskop och en elektriker? Båda jobbar med installationer. De största skillnaderna mellan dem är att elektrikern oftast inte jobbar på söndagar, och att biskopen har häftigare arbetskläder. <br />
<br />
Att bli installerad som kyrkoherde är något mycket stort för mig. Jag hoppas att jag skall få fungera som en ledning i församlingen – alltså inte i innebörden att det är jag som bestämmer, utan i innebörden att jag skall få förmedla kraft ovanifrån till min församling. <br />
Och vad är en församling? Jag vill påstå att det är en gemenskap för Guds barn, där alla döpta kristna skall få känna sig hemmastadda. Församlingen är en trosgemenskap, där vi tillsammans strävar efter att komma närmare den person vi tror på, den person som har en så central plats också fysiskt här i Lovisa kyrka, nämligen Jesus Kristus, som vi ser representerad exempelvis i vår altarskulptur, Bertel Thorvaldsens Kristus-staty. <br />
Utmärkande för vår trosgemenskap bör ändå vara att den koncentrerar sig på vem vi tror på, mer än på hur eller vad vi tror. Församlingen är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. <br />
Åsikter kan vi människor ha om snart sagt vad som helst. Så länge våra åsikter inte skadar någon annan, är det helt i sin ordning. Men att kräva att du och jag skall ha en speciell åsikt för att kunna räknas som troende eller som kristen är vilseledande. Vår kristendom hänger inte på vad vi anser om njutningsmedel som mat, dryck och tobak; kulturformer som teater, bio och dans; olika aspekter av den mänskliga sexualiteten; eller hurdana politiska lösningar vi skulle vilja se för att förbättra vårt samhälle. Dessa och andra liknande frågor är inte oviktiga, men de är inte centrala. Alla får komma fram till sin egen åsikt om dem, men den åsikten är inte det som avgör om vi får kalla oss kristna eller inte. <br />
I själva verket är det ingenting som vi gör som avgör om vi får vara kristna. Det som avgör är Guds handlande, och något av det mest centrala där är den nåd som han visar oss i dopet. <br />
<br />
Jag brukar säga att dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar ett könsneutralt uttryck). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser – men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.<br />
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg – alltså det som kallas bikt.<br />
Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt. <br />
<br />
I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnen tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.<br />
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd. Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan – ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.<br />
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser. Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus – bara vi ber om den. <br />
<br />
Som kyrkoherde i Lovisa svenska församling vill jag genom den idag installerade ledningen förmedla kraft, nåd, förlåtelse och kärlek från Gud till alla medlemmar i denna församling, till alla Guds barn i Lovisa, oberoende vilken åsikt de har i olika frågor. Sätten att göra detta är många. Det kan ske genom samtal, förbön och bikt, genom att stöda de övriga medarbetarna i församlingen att utföra sina uppgifter väl, genom dop, vigslar och jordfästningar, genom gudstjänst och skriftskola. Ett sätt är också kampanjen <a href="http://www.lovisasvenskaforsamling.fi/48-kristen-i-lovisa-2013">"Kristen i Lovisa 2013",<\a> som finns beskriven i det handprogram som ni idag har fått. Om jag på något sätt kan vara till hjälp, hoppas jag att du hör av dig. <br />
Må Gud, den allsmäktige och nådige, välsigna och bevara Lovisa svenska församling. I Jesu namn. Amen. </a></div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com1Lovisa, Finland60.45706659999999 26.22467140000003434.935032099999987 -15.083922599999966 85.9791011 67.533265400000033tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-14327905003523413912012-12-24T15:00:00.000+02:002012-12-24T14:33:55.663+02:00Predikan: Julaftonen<div align="center">
Karl af Hällström:<br />
<strong>Det stora värdet i det lilla</strong><br />
Lovisa begravningskapell och Lovisa kyrka 24.12.2012<br />
Joh 3:16 </div>
<blockquote>
</blockquote>
<div align="justify">
Att fira minnet av ett barn som föddes för över tvåtusen år sedan kan tyckas vara något överdrivet. Barn föds ju till världen hela tiden. De flesta av oss som är här i kapellet idag har rent av blivit födda någon gång, men oss kommer knappast någon att minnas om ens tvåhundra år, för att inte tala om tvåtusen. Och de anhöriga som vi själva minns och på vilkas gravar vi har tänt våra ljus – de är viktiga för oss som minns dem, men om ett par tre generationer finns det ingen kvar som har träffat dem, och deras minne förbleknar.<br />
Men Jesu födelse minns vi fortfarande.<br />
När man ser ett nyfött barn, är det bra att en hel del moders- och faderskärlek finns med i bilden. Objektivt sett är det ju inte någon vacker syn. Ungen är skrynklig och slemmig, har en underlig färg och för en massa oljud. Överlag ser den nyfödda inte ut att vara värd att sparas. Dessutom blir det jobbigt att ta hand om barnet. Ändå uppfylls vi av kärlek, och mycket snart inser vi hur värdefull denna person är, i all sin litenhet.<br />
Värdet kommer inte av något som barnet har gjort eller ens av sådant som det kommer att göra som vuxen. Det är alltså inte den potentiella nyttan som gör oss värdefulla. Det som gör barnet och oss värdefulla är det faktum att vi är älskade – älskade av våra föräldrar och den övriga familjen, älskade av våra äkta eller oäkta hälfter och vänner, ja. Men framför allt är vi älskade av Gud, som inte sviker, fastän alla andra skulle göra det.<br />
Och ett tecken på detta är just Jesu födelse. Gud, som omsluter och uppfyller universum, kom till jorden i denna mycket anspråkslösa form – ett nyfött barn. Gud, som äger universums alla skatter, var fattig bland de fattigaste; Gud, som är alltings härskare, föddes i ett stall bland djuren; Gud, som är allas förälder, föddes utom äktenskapet, vilket på den tiden var allvarligt; Gud, som är upphovet till allt liv, föddes i dödsfara från Herodes' sida. Ändå hade detta värdelösa ett enormt värde; ändå var det något stort i detta lilla.<br />
Det stora värdet i det lilla är något som vi gärna får ta med oss från denna jul. När vi ser på världens många och svåra problem, kan vi drabbas av missmod och frustration. Vem kan råda bot på allt detta? Det känns för stort, helt enkelt. Men även om ingen kan lösa alla problem eller hjälpa alla som behöver hjälp, måste vi ändå försöka. Vi kan alltid hjälpa någon; vi kan alltid bidra till att något problem blir lättare att lösa. Redan vårt lilla bidrag är värdefullt. Vi skall inte ge upp.<br />
Ett välkänt bibelord, den s.k. Lilla bibeln (Joh 3:16), lyder så här: <strong>Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.</strong><br />
Vid julen kom Gud till jorden. Vid påsken vann han frälsning och evigt liv åt oss. Åt oss, som är som små sandkorn i kosmos, ger han vårt människovärde för att han älskar oss så oändligt. Denna gåva ger Gud oss av nåd. Denna julklapp får vi öppna bara vi tror.<br />
Tack, käre Gud, för allt detta! Amen. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-22949152255230654532012-12-23T12:00:00.000+02:002013-01-13T11:05:36.233+02:00Predikan: 4 sö i advent<div align="justify"><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Eva-Lotta Blom</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Maria-Herrens moder</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Evangelium: Matt. 1:18-24</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Maria, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt!<o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne när hon befruktas av himlen. Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss. Dotter Sion blir i henne en person.<o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna i folkskaran ropade rakt ut: Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat. Luk. 11:27,28. Jesus motsäger henne inte men justerar och vidgar radikalt vad hon säger: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Saligheten ligger inte i den speciella kallelsen utan i lyhördheten och beredvilligheten.<o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Det faktum att Maria fött Jesus ger henne inte någon särställning. När Jesus en gång är upptagen med att undervisa, meddelar någon att hans mor och bröder står utanför och vill tala med honom. En god son väntas gå ut och höra vad hans mor vill, men Jesus låter sig inte avbrytas. Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sitter med de sina omkring sig. De som dras till honom och söker Guds vilja räknar han som sin familj. Maria tillhör den familjen, men inte främst för att hon fött honom utan för att hon gång på gång är villig att bejaka sin väg: Se, jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du har sagt. Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som öppnar sig för himlens säd och tar vara på den. <o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Om Josefs person säger dagens evangelium litet. När vi läser evangeliet kan vi mellan raderna ana en bild som växer fram om hurdan denna Josef var: han var rättfärdig vilket betyder att han ville följa Guds vilja i sitt liv. Ordet kan också översättas till att betyda att han var vänlig och sympatisk. Han var känslig för Guds tilltal i drömmen och handlade därefter.<o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Det är intressant att jämföra de olika kvinnorna som vi kan läsa om på Bibelns blad. Eva och Maria t.ex. <o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Eva, den första kvinnan. Hon som söndrar paradisets sigill och drar alla med sig till fördärvet.<o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Maria, den sista kvinnan. Hon lyssnar och tjänar och förkroppsligar ett kvinnoideal med mjuka värden. Dessa Bibelns kvinnobildsmotsatser kan vi redan utantill. Men det finns kanske en dialog mellan dem. <o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Den första kvinnan föds eller hon skapas av en man. Eva har inga förmödrar sas, som hon kan falla tillbaka på, mönster att leva enligt eller kvinnor som hon kan fråga av vad det betyder att vara kvinna. <o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">I Maria vänds allt upp och ner. Nu föder en kvinna en man. Maria är en del av vår historia och hon vet det: alla släkten skall prisa mig salig, utbrister hon. Före Maria har det levt flera generationer av kvinnor. Hon tillhör ett sammanhang emedan Eva på något sätt är ensam född av man, skapad av Gud. <o:p></o:p></span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin: 0cm 0cm 10pt;"><span lang="SV-FI" style="font-size: 12pt; line-height: 150%; mso-ansi-language: SV-FI;"><span style="font-family: Calibri;">Eva är inte den dåliga kvinnan och Maria den goda kvinnan. De är berättelser om människan som behöver Gud för att bli hela människor. Det är en berättelse där vi alla är med. Män och kvinnor. Vi behöver varandra men vi är inte utelämnade åt varandra. Vi kan och får ta ansvar för våra handlingar och vara med i att bygga en värld där vi får sträva efter att handla rätt och lyssna till Guds tilltal i vårt hjärta som Josef som var rättfärdig och lyssnade till Guds röst i drömmen.<span style="mso-spacerun: yes;"> </span></span><o:p></o:p></span></div></div>Eva-Lottahttp://www.blogger.com/profile/17754163753248368247noreply@blogger.com0Lovisa, Finland60.45706659999999 26.2246714000000346.4958265999999938 -56.392516099999966 90 108.84185890000003tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-53991576891454328822012-12-16T12:00:00.000+02:002012-12-16T12:00:07.227+02:00Predikan: Tredje söndagen i advent<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
<strong>Profetens budskap: Jesus</strong><br />
Lovisa kyrka 16.12.2012</div>
<br />
<div align="justify">
I den svenska kristna tidningen <em>Dagen</em> ingick nyligen en artikel med rubriken <a href="http://www.dagen.se/vardag/johannes-doparens-efterfoljare/">”Johannes döparens efterföljare”</a>. Jag ska börja med att citera den; jag tyckte det var rätt intressant. <br />
<blockquote>
Gräshoppor, kamelhår, öken och renande dop i vatten, det förknippar många med Johannes döparen. Men evangelierna antyder att en grupp människor dröjde kvar som lärjungar till Johannes när andra valde att följa Jesus.<br />
Det handlar om omkring 100 000 människor med ursprung i Mellanöstern, som ofta levt som en förföljd minoritet bland muslimer, kristna och judar. I dag finns de spridda över hela världen. 9 000 mandéer finns i dag i Sverige.<br />
Pingstpastor <em>Sten-Gunnar Hedin</em> har goda relationer till prästerna inom det Mandéiska Sabéiska samfundet i Sverige, och han menar att vi kan lära oss något av den kunskap som gruppen bär om Johannes.<br />
Han berättar att historieskrivningar från de första åren efter Kristus talar om den judiska inriktningen esséer, som bestod av en grupp människor som bar vita kläder, hyllade celibatet, höll diet och tog rituella bad: idéer som påminner om hur dagens mandéer lever.<br />
En idériktning är att Johannes döparen möjligtvis uppfostrades hos esséerna, och att mandéerna är esséernas ättlingar i dag, förklarar Sten-Gunnar Hedin.<br />
Han menar att Johannes ödmjukhet hade en kraft i sig.<br />
– Johannes ödmjukhet gav en speciell kraft och tyngd åt hans budskap vid dem tillfällen han konfronterade de som hade den religiösa och politiska makten. Övertygelse med ödmjukhet visade sig var en verksam kombination. De som hade makt kände väl till mannen från öknen, säger Hedin.<br />
<br />
Mandéerna är inte kristna, utan gnostiker: en tro som präglas av kampen mellan gott och ont.<br />
Det berättar <em>Salam Katia</em>, som är präst, eller tarmida som det heter, för omkring 2 000 mandéer i Södertälje. Han förklarar vilken roll Johannes har inom den mandéiska tron.<br />
– Johannes var vår sista profet och det var han som lärde oss hur man ska leva. Han döpte också Jesus. Centralt för Johannes och för oss är att vi inte strävar efter att få maktpositioner, säger han.<br />
Mandéerna betonar också precis som Johannes döparen omvändelse och rening genom dopet i vatten. Mandéer döper sig, iklädda vita kläder, ofta flera gånger genom livet. I dopet doppas man tre gånger: en gång för själen, en gång för samvetet och en gång för kroppen.<br />
Mandeismen beskrivs ofta som en jämställd religion, där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Salam Katia betonar att godhet inom mandeismen omfattar medmänsklighet, men också respekt för djur och natur.<br />
<br />
Sten-Gunnar Hedin menar att man kan lära sig mycket av Johannes döparen än i dag.<br />
– I Lukasevangeliet finns ett tal av Johannes som visar hans karaktär vad gäller socialt ansvar och medkänsla med den utlämnande medmänniskan. Hans andliga liv präglades av ovanligt stor ödmjukhet. Det var Johannes största glädje att kunna visa andra på Jesus i stället för på sig själv. Av Johannes kan vi lära oss ödmjukhet, trofasthet och att vara trogen sin livskallelse. Vi kan också lära oss att ta livets frågor på allvar, men inte ta sig själv så högstämt allvarligt. </blockquote>
Så långt tidningen <em>Dagen</em>. <br />
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen. <br />
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt. <br />
<br />
Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion. <br />
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra. <br />
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus. <br />
<br />
Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om. <br />
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-62562844660804428302012-11-17T06:00:00.000+02:002012-11-17T06:00:04.224+02:00Helgspalten i Bbl<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: </div>
<div style="text-align: center;">
<strong>Vaka!</strong> </div>
<div style="text-align: center;">
Betraktelse i Borgåbladet 17.11.2012</div>
<br />
<div align="justify">
Vi firar i morgon detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.<br />
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.<br />
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.<br />
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.<br />
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.<br />
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.<br />
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.<br />
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.<br />
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-1162636512628444072012-11-03T12:00:00.000+02:002012-11-08T11:25:37.408+02:00Predikan: Alla helgons dag<div align="center">
Karl af Hällström:<br />
<strong><em>De mortuis nil nisi bene</em>?</strong><br />
Lovisa kyrka 3.11.2012</div>
<blockquote>
</blockquote>
<div align="justify">
Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska. <br />
Att vi sörjer dem som har lämnat oss är helt naturligt. Sorg finns det många uttrycksformer för: någon skriker och gråter, medan någon annan går vidare med sitt liv till synes oberörd och sörjer endast inombords. Eller något där emellan. Detta hänger ihop med våra olika personligheter, och vad en person gör kan inte jämföras direkt med någon annan.<br />
Ändå är det viktigt att sörja och bearbeta det som har skett, vilken form denna sorg än tar sig. Det finns en latinsk sentens som lyder <em>De mortuis nil nisi bene</em>, vilket betyder fritt översatt ”Man ska inte tala illa om de döda”. Och det stämmer i viss utsträckning, men inte helt. Vi ska inte tala illa om dem som inte är här och inte kan försvara sig, det är sant oberoende om de vi talar om har avlidit eller bara annars är frånvarande. Men att därifrån ta steget till att förtränga också de dåliga sidorna hos dem som är borta kan vara destruktivt för oss som är kvar. <br />
<br />
Helgonen är sådana kristna som på något speciellt sätt fungerar som exempel för oss som lever nu. I en del kyrkor - t.ex. katolska och ortodoxa kyrkor - är vördandet av helgonen satt i system på ett helt annat sätt än hos oss, men också vi lutheraner kan säkert lära oss både ett och annat av att se på helgonen och deras närhet till Gud. För det är det som gör dem till helgon - inte att de i sin egen kraft på något underligt sätt skulle vara heliga, utan att de genom sin närhet till Gud får del av <em>hans</em> helighet.<br />
De avlidna, som vi idag tänder minnesljus för, var helgon i samma mån som vi som nu lever är det. Inte mer, inte mindre - de var väl som folk för det mesta är. Om någon skadade oss eller någon annan under sin livstid, kanske skadan inte försvinner bara för att skadegöraren avlider. Tvärtom kan situationen förvärras, när den som har skadat oss inte längre kan ställas till svars för det han har gjort. Att någon avlider gör inte den personen till ett helgon.<br />
Å andra sidan är de flesta människor rätt hyggliga i alla fall. Vi har våra fel och brister som vi får försöka leva med, men vi ska inte överbetona de avlidnas misstag. Vi får försöka minnas det goda som vi har lärt oss av dem och upplevt tillsammans med dem, så att vi på så sätt ”talar gott om de döda”. Vi ska inte förvänta oss att de skulle vara bättre än vi och bli besvikna när vi minns misstag som de gjorde. Vi får helt enkelt försöka förlåta och glömma.<br />
”Helt enkelt”, sade jag. Helt enkelt är det knappast att förlåta och glömma. Här får vi be vår Herre om hjälp. Vi får be att han tar hand om alla våra negativa minnen och känslor och att han ska befria oss från deras inflytande så att vi kan gå vidare med våra liv. <br />
<br />
De troende avlidna, vilkas minnesdag vi idag firar, lever i gemenskap med Gud. Det får vi lita på, även om vi inte helt förstår hur det fungerar sådär tekniskt. Men vi behöver inte förstå det heller; huvudsaken är att Gud, den store teknikern, gör det. Det att de lever i gemenskap med Gud innebär att ingenting som vi gör längre påverkar dem. Vi kan varken göra gott eller ont för dem längre. Detta innebär ändå inte att vi skall glömma bort dem eller förtränga dem, för de har påverkat <em>våra</em> liv, och gör det också i fortsättningen. Vår egen livshistoria skulle ha varit annorlunda utan dem, och det bär vi med oss.<br />
Det här fungerar åt andra hållet också, för den delen. Vi som lever kvar kan ha dåligt samvete i förhållande till de avlidna - kanske för något som vi borde eller inte borde ha gjort eller sagt, eller kanske redan för att vi lever fast de inte längre gör det. En del av detta är berättigat, en del är det inte, och det kan vara viktigt att granska grunden för sina känslor. Det kan man göra tillsammans med någon annan; kanske en präst som har tystnadsplikt kan hjälpa. Och det som vi verkligen har gjort fel, och inte bara har vaga skuldkänslor för, får vi lämna inför Gud i bikten och ta emot förlåtelse av honom - den förlåtelse som de avlidna inte längre kan ge oss. <br />
<br />
Jag sade att de troende avlidna lever i gemenskap med Gud och att våra handlingar inte längre kan nå dem. Och det står jag för. Samtidigt får vi lita på att också vi, genom Guds nåd och i tro på Kristus, har möjlighet att uppnå samma gemenskap med Gud.<br />
”Finns det liv, finns det hopp”, sägs det. Detta gäller också i evigheten. När vi genom Guds nåd äger det eviga livet, får vi också ha ett evigt hopp till Gud om en ”jublande återförening med våra bortgångna kära”, som en av bönerna i vår handbok uttrycker det.<br />
Pris vare Gud för hans stora gåva!</div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-38367049849408150442012-10-07T12:00:00.000+03:002012-10-13T15:32:10.615+03:00Predikan: Nittonde söndagen efter pingst (KafH)<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
<b>Det dubbla kärleksbudet</b><br />
Lovisa kyrka 7.10.2012<br />
Joh 13:31-35 </div>
<br />
<div align="justify">
Under en religionslektion i gymnasiet fick eleverna frågan vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en: ”Att älska sin nästa och älska sig själv.” En annan frågade: ”Hör inte Gud också dit?” <br />
Det verkar som om Gud ibland skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.<br />
Nu är ju budet inte obekant för oss som vill vara kristna. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är frågan om ett obeskrivligt illamående som ofta följs av självdestruktivitet.<br />
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.<br />
<br />
En skriftlärd tar i ett samtal med Jesus upp frågan om vilket det viktigaste budet var (Mk 12:28-34). De främsta rabbinerna diskuterade ofta detta. Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den. <br />
Många av fariseerna och de skriftlärda tyckte att frågan helt enkelt var absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som mannen vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukeerna svarslösa angående uppståndelsen, ett annat ämne som saddukeerna tyckte var absurd.<br />
Jesu svar på mannens fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen <strong>'Hör, Israel'</strong> (5Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.<br />
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga. <br />
Den skriftlärde är förresten den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och genast förstår vad Jesus menar, nämligen: att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan vi måste helhjärtat sätta oss själva i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål: <strong>Sök först Gud!</strong> Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att <strong>få allt det andra också.</strong><br />
Jesus tillägger: <strong>'Du skall älska din nästa som dig själv.'</strong> I sitt sammanhang i GT betyder ”en nästa” en som hör till samma folk. Men genom att lämna bort inledningen till citatet, utvidgar Jesus betydelsen till att gälla vem som helst.<br />
<br />
I bakgrunden för dagens heliga evangelium kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna: <strong>”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”</strong> Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människan skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.<br />
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus: <strong>”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.”</strong> <br />
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger han: <strong>”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”</strong> Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som, trots sveket och döden, vill hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus inte sökte sin egen ära, utan Guds.<br />
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och det goda eller i vår förmåga att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek. Dess tecken är korset – ett löfte om att också vi ska få finna Guds kärlek. </div>
<div style="text-align: right;">
<span style="font-size: x-small;">Baserad på <a href="http://predikantbloggen.blogspot.fi/2009/10/predikan-19-sondagen-efter-pingst.html" target="_blank">en predikan</a> av <em>Martin Fagerudd</em>.</span> </div>
<br />
<br />Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-22511636619881980202012-09-09T12:00:00.000+03:002012-09-09T12:00:05.963+03:00Predikan: Femtonde söndagen efter pingst (KafH)<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
<b>Kristi ok ger oss vila</b><br />
Predikan i Lovisa kyrka 9.9.2012<br />
Matt 11:25-30 </div>
<br />
<div align="justify">
På väggen i mitt arbetsrum där hemma hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: <b>Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.</b> Den versen ingår i dagens heliga evangelium.<br />
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter <i>euangelion</i>. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln inkopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.<br />
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: <b>Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.</b><br />
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.<br />
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi <b>ta på oss [hans] ok</b>. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom <b>som har ett milt och ödmjukt hjärta</b>. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.<br />
<br />
Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?<br />
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.<br />
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: <b>Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.</b> Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: <i>Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.</i> Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.<br />
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara <b>lär av mig</b>, utan också <b>kom till mig</b>. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.<br />
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.<br />
Den som vet med sig att den har handlat orätt kan komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.<br />
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1 500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.<br />
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: <i>Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete. </i><br />
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.<br />
<br />
När jag faller (alltså inte ”om jag faller”, utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.<br />
I det som följer efter att jag reser mig kommer en annan av dagens texter, Luk 17:11-19, in. Det är berättelsen om hur Jesus botade tio spetälska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.<br />
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.<br />
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet <i>gratis</i> är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet <i>gratias</i>, som i t.ex. spanskan har fått formen <i>gracias</i>, som betyder ”tack”.<br />
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting <i>gratis</i>, måste vi minnas att säga <i>gratias</i>. Så gjorde den tionde spetälske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: <b>”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”</b> <br />
<br />
Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-63359985754043631692012-09-02T12:00:00.000+03:002012-09-02T12:00:05.251+03:00Predikan: Fjortonde söndagen efter pingst<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
<b>Det dubbla kärleksbudet</b> <br />
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012<br />
Rom 13:8-10 </div>
<br />
<div align="justify">
I Mose lag finns det 613 olika bud.<br />
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.<br />
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.<br />
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.<br />
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.<br />
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.<br />
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.<br />
<br />
De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: <em>"Du skall helga vilodagen,"</em> medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: <strong>Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.</strong> Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...<br />
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.<br />
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: <em>Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.</em><br />
<br />
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: <strong>På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.</strong> I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?" <br />
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.<br />
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.<br />
<br />
Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.<br />
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra <strong>lagen och profeterna</strong> – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.<br />
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: <strong>Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.</strong><br />
Var kommer kärleken från? Från Gud, för <strong>Gud är kärlek</strong>. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - <strong>vi älskar därför att [Gud] först älskade oss.</strong> Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. <strong>Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.</strong> Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, <strong>att den som älskar Gud också skall älska sin broder.</strong> Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?<br />
<br />
Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.<br />
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen. </div>
Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0Brandensteinsgatan 2, 07900 Lovisa, Finland60.456244404259095 26.22282028198242260.454286904259092 26.217884781982423 60.4582019042591 26.22775578198242tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-26853009398125767472012-08-19T12:00:00.000+03:002012-08-19T21:12:27.940+03:00Predikan: 12 söndagen efter pingst<div style="text-align: center;">Karl af Hällström:<br />
<strong>Självständig godhet</strong><br />
Predikan i Lovisa kyrka 19.8.2012<br />
Matt 23:1-12</div><br />
<div style="text-align: justify;">Efter en familjegudstjänst i Borgå hälsade jag på gudstjänstdeltagarna. En ung man i fyraårsåldern vägrade hälsa på mig; i stället gav han mig en arg blick och seglade förbi. <br />
Hans föräldrar förklarade generat att han i klubben hade hört liknelsen om den barmhärtige samariern. Där nämner ju Jesus att en präst och en levit gick förbi den misshandlade mannen, innan samariern tar hand om honom. Pojken hade blivit mycket upprörd över deras handlande. Därför vägrade han hälsa på prästen - man vet ju aldrig om alla präster är likadana!<br />
Pojken hade förstås ett vaket socialt samvete, och det är ju verkligen fint. Och det kanske hade varit för mycket begärt att han skulle förstå skillnaden mellan en judisk offerpräst på Jesu tid och en luthersk pastor, som bara bär titeln "präst" p.g.a. historisk tröghet. <br />
Dagens heliga evangelium ger upphov till många intressanta frågor just till oss som är samlade till gudstjänst. Jesus kritiserar den tidens skriftlärda och fariseer och uppmanar sedan sina lärjungar att vara ödmjukare än de. Det gör att det ligger nära till hands att direkt överföra texten till vår tid: "Aha! Här sitter vi i kyrkan – och så får vi höra av Jesus själv att vi inte ska vara som de skriftlärda. Där fick prästuslingen så han teg!"<br />
Nå, det fick jag ju inte, som ni märker. Tolkningen att de skriftlärda och fariseerna skulle motsvara dagens präster är nog lite för enkel. Precis som med fyraåringens missuppfattning. Det som verkar vara för bra för att vara sant, är det i allmänhet också. <br />
<br />
Det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar. Han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra vad det nu är som vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra det.<br />
Det som det handlar om är på ett sätt självständighet. För de ungdomar som vi konfirmerade förra veckan är detta säkert ett viktigt begrepp. Personer i deras ålder håller i allmänhet på att utveckla sin självständighet, lösgöra sig från sina föräldrar, gå sina egna vägar. Processen är inte slutförd ännu, men den pågår – och också konfirmationen är ett skede i den processen.<br />
Och det är naturligt att en person på väg mot vuxenhet önskar självständighet och frihet.<br />
Problemet är att det kan gå för långt. Vi blir alltför ivriga i vår strävan efter självständighet. Ingen kan nämligen vara fullständigt självständig från allt och alla runt en. Ingen kan i precis alla situationer handla så som man själv skulle önska, utan det finns nästan alltid andra att ta hänsyn till. Ansvar, alltså.<br />
Och det är det här som är så svårt med att bli vuxen. Å ena sidan frihet, å andra sidan ansvar. Å ena sidan är vi självständiga, å andra sidan måste vi ta hänsyn till andra.<br />
En vanlig grop som unga människor faller i under sin jakt efter självständighet är att man underkastar sig kamratgänget när man försöker kasta av sig föräldrarnas inflytande – och det är lika långt som brett. Det var det här som Jesus kritiserade de skriftlärda och fariseerna för – att söka ära i människors ögon.<br />
Han kallar oss till att pröva och testa oss själva, för att se varför vi gör eller säger det som vi gör eller säger. Är det för att vi vill göra så? Är det för att det är det bästa i den situation som vi är i? Är det för att någon har sagt åt oss att göra så, och vi vill bli respekterade av den personen? Är det kanske för att någon har sagt att vi inte skall göra så, och vi vill visa att vi minsann är oberoende av den personen? Fast i så fall är vi ju inte det... <br />
<br />
Och också för oss föräldrar är det svårt att se våra små gullepluttar växa upp till självständighet. Å ena sidan är vi förstås stolta, men å andra sidan är det en sorts sorg att allt förändras. Vi får bara hoppas att förändringen är till det bättre.<br />
<i>Viola Renvall</i> skrev en dikt om detta, som jag tänker citera trots allmänhetens begäran:<br />
<blockquote class="tr_bq">Jag talar till mina vuxna barns änglar:<br />
Följer ni dem fortfarande?<br />
Bär ni deras önskningar i era händer?<br />
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?<br />
<br />
Och när de förnekar er och livet,<br />
vänder ni er bort och gråter,<br />
men stannar kvar?<br />
<br />
De behöver er,<br />
mer än då de var små,<br />
de behöver er förtvivlat,<br />
för ungdomen är den svåraste tiden.<br />
Allting skall avgöras på egen hand,<br />
man skall rycka sig lös,<br />
tänka igenom allt själv,<br />
vill inte veta av änglar.<br />
<br />
O, mina vuxna barns änglar!<br />
En mor får inte längre ingripa,<br />
men ni får.<br />
En mor kan inte längre råda,<br />
men er visdom är Guds.<br />
<br />
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!<br />
Hjälp dem att vandra i snårskogen,<br />
att finna den rätta vägen,<br />
deras enda väg! </blockquote>Men vi återgår till evangelietexten. Jag sade, att det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar, och att han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra det vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra.<br />
Vilka handlingar är det då som är störst? Inte de som syns mest – för det är sådant som krig, terrordåd, ja ondska av alla de slag. Det största är inte nödvändigtvis att hjälpa så många som möjligt – såsom statsmakten gör när den höjer pensionerna med några euro, som inte gör just någon gladare. Men bättre det än att sänka pensionerna, förstås.<br />
De handlingar som är störst är de som sker i kärlek. De behöver inte se stora ut eller rikta sig till många för att vara verkligt betydelsefulla. Att besöka en sjuk eller en gammal, att läsa för ett barn, att trösta en sörjande bara genom att vara närvarande – det verkar så lite, men kan betyda så mycket. Moder <i>Teresa</i> sade: ”Om du inte kan ge mat åt hundra svältande, ge då mat åt en.” Det är en god tanke.<br />
När det gäller att pröva oss själva och våra motiv, kan vi fråga oss åt vilket håll vi vill utvecklas. Vill jag bli stor? Vill jag bli känd eller respekterad? Eller – vill jag bli god? De olika alternativen utesluter inte varandra direkt, men det är skäl att sikta på bara ett av dem. Då skulle jag rekommendera det sistnämnda – att bli god. Eller att åtminstone sträva till det. Med Guds hjälp kan vi komma långt på den vägen – självständiga från omvärldens tryck och försök att dra ner oss på sin nivå.<br />
Som Jesus sade: <b>Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.</b> </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-2361391499224420852012-07-29T00:00:00.000+03:002012-07-29T00:00:00.387+03:00Predikan: Nionde söndagen efter pingst<div style="text-align: center;">Karl af Hällström:<br />
<b>Det bibliska skenet bedrar</b><br />
Predikan i Lovisa kyrka 29.7.2012</div><br />
<div align="justify">Vi lever i en religiöst sett mycket intressant tid. De senaste decennierna har varit ett slags nyandlighetens decennier. Borta är 80-talets själviska materialism och 70-talets ateistiska rationalism. Borta (eller åtminstone försvagad) är modernismen, som sade att man med hjälp av vetenskap och ständig utveckling kan uppnå ett paradis på jorden. Vårt samhälle har blivit postmodernistiskt, vilket innebär att det inte längre finns bara en sanning, utan det som är lögn för mig kan vara sant för dig och tvärtom.<br />
Att vi lever i en nyandlighetens tid innebär att allt fler människor har blivit allt mer intresserade av religion, mystik och t.o.m. ockultism, vilket syns på många olika sätt. I nyheterna hör vi ibland om gravstenar som välts. Då spekuleras det ofta i att satanister skulle vara framme. Detta är en uttrycksform av nyandlighet – en uttrycksform från den värsta ändan. Det finns många uttrycksformer som är samhälleligt helt acceptabla och accepterade. Astrologi, t.ex. – horoskop förekommer ju i de flesta tidningar med ens lite karaktär av underhållning eller populism. Annat som man stöter på allt som oftast är healing, tarotkort, numerologi, grafologi, yoga samt olika terapier med andlig eller mystisk karaktär, t.ex. kristallterapi, aromterapi och zonterapi.<br />
Det finns orsak att hålla ögonen öppna för dessa olika slag av andlighet. Det gäller oss på två plan: som medlemmar av samhället och som kristna. Den första av dessa kan vi illustrera med hjälp av en passus från Bergspredikan (Mt 7:15-23), där Jesus säger: <strong>Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem.</strong> Många av dessa ”ulvar i fårakläder” är nämligen ute efter att göra pengar – eller har någon bakom sig som gör pengar på denna verksamhet. Det är ofta inte alls frågan om altruism eller människokärlek. Men det är klart att det också i dessa kretsar finns sådana som är fullt uppriktiga och tror på det som de gör.<br />
Då kommer vi in på det andra planet för vår försiktighet, nämligen tron, i vårt fall den kristna tron. Jag har hört sådana som sysslar med healing säga att det är med den heliga Andens kraft som de helar människor – och jag vet att det är möjligt för Gud att hela människor, det har jag själv upplevt – men när dessa terapeuter sedan säger att de inte tror på Jesus så är det dags att dra öronen åt sig. Detta talar flera ställen i NT om. Ett exempel är 1Jh (4:2f), där det står: <strong>… varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.</strong><br />
Om någon sysslar med healing genom den heliga Anden men förnekar Jesus, är det alltså inte den heliga Anden som är i farten.<br />
Överhuvudtaget är det här en god prövosten när det gäller olika andliga rörelser. Hur ställer de sig till Jesus? Erkänner de honom? Är han både Gud och människa, är han ingendera eller är han bara endera? Hur är det med frukterna? Jesus sade ju att vi skall känna igen de falska profeterna på deras frukter. I Gal (5:22f) räknar Paulus upp de s.k. ”andens frukter”, nämligen kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Visar de inblandade tecken på detta, då kanske – kanske! – den heliga Anden har sitt finger med i spelet.<br />
<br />
Enligt det postmoderna tänkesättet som är så populärt idag finns det inga absoluta sanningar. Vad som är lögn för mig kan vara sant för dig, som jag konstaterade i början. Denna relativism kan låta tolerant, vilket ju är trevligt, men framför allt behöver man ju inte anstränga sig för att söka reda på sanningen, eftersom man själv kan välja sin egen sanning. Men jag tror inte att det är så här. Jag tror att det är viktigt att söka.<br />
Det är många som hävdar att de känner till sanningen, men som vid närmare granskning ändå har misstagit sig. Hela tiden måste vi som kristna, ja, redan som människor överhuvudtaget, kämpa för att skilja sanning från lögn, rätt från orätt, äkta från falskt, så att inte skenet bedrar oss och vi till slut blir lurade.<br />
Detta gäller som sagt på alla livets olika områden. Men också på det andliga planet kan vi missta oss grundligt, även om vi tror oss inneha sanningen. Ett speciellt svårt område är tolkningen av Bibeln. Vilka principer skall vi följa när vi läser den heliga Skrift? Debatten om de nya bibelöversättningarna har de senaste åren gått het emellanåt, men debattörerna tycks redan i grunden ha olika åsikter, inte bara om översättningsfrågor, utan också om tolkningen. Det verkar som om frågan vilken bibelöversättning man läser sist och slutligen är mindre viktig än hur man tolkar denna bibelöversättning.<br />
Profeten Jeremia kommer med ett budskap från Gud (6:20): <strong>Vad skall jag med rökelse från Saba, finaste kalmus från fjärran land? Era brännoffer tar jag inte emot, era slaktoffer behagar mig inte.</strong> Folket har följt de gamla rituallagarna, de har kommit med rökelseoffer, slaktoffer och brännoffer, så som Gud har föreskrivit. Problemet är att deras gudstjänst endast har blivit yttre former, deras lydnad är endast bokstavlig, inte andlig. Detta samma fenomen angriper Gud i Hos 6:6, som också Jesus hänvisar till på flera ställen i evangelierna: <strong>… jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.</strong><br />
Vilken är parallellen idag? Är det inte att bry sig om formen i gudstjänsten, formuleringarna i läran eller varför inte Bibelns bokstav mer än barmhärtighet, kärlek eller ett liv i Jesu efterföljd? Den som följer Bibelns bokstav fördömer dem som syndar – Jesus förlåter dem. Den som följer Bibelns bokstav kan påstå att kärlek är synd, bara för att de som älskar varandra råkar vara av samma kön. Den som följer Bibelns bokstav kan få för sig att Europeiska unionen är djävulsk, eftersom någon obskyr vers i Upp med god fantasi kan tolkas lite åt det hållet.<br />
<br />
Men talar jag inte nu emot Bibeln? Där står det ju i Heb 4:12f: <strong>… Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.</strong><br />
Frågan här blir: Vad är Guds ord? Mången vill säkert sätta ett likhetstecken mellan Guds ord och Bibeln. Men det är en överförenkling. Om Bibeln som sådan är Guds ord, varför lever vi då inte efter den? Varför äter vi fläsksås eller blodplättar och varför stenar vi inte äktenskapsbrytare till döds, bara för att ta ett par exempel. Därför att det finns en högre princip i arbete. Guds ord är levande och verksamt, det är inte gjort av bläck och papper. Guds ord är att leva ut Bibelns lära i kärlek och barmhärtighet.<br />
Guds verksamma ord, den bibliska etiken, kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: <em>Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.</em> Guds ord <strong>blottlägger hjärtats uppsåt och tankar</strong> genom att avslöja oss, genom att visa hurudana kärlekslösa syndare vi är. Detta avslöjande försöker vi ibland komma bort från genom att gömma oss bakom Bibelns bokstav. Men också detta försök är dömt att misslyckas. <strong>Ingenting kan döljas för [Gud], allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.</strong><br />
När vi avlägger räkenskap inför Guds tron måste vi minnas det som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:21): <strong>Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.</strong> Vilken denna vilja är får vi veta i Mik 6:8: <strong>Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.</strong><br />
<br />
Vad är det vi söker i vårt andliga liv, och vad är det vi litar på? Vem kan vara absolut säker på att han har hittat rätt? Dessa problemställningar är giltiga och allvarliga. Om vi verkligen söker efter sanningen och vill finna den, så måste vi noga välja också det ljus som vi använder för att lysa upp oss medan vi letar.<br />
Jesus säger: <strong>”Jag är världens ljus”</strong> (Jh 8:12). Vi skall söka i det ljuset. Vi skall undvika att bygga vårt andliga liv på våra egna upplevelser och våra egna prestationer, utan i stället bygga på Guds ord och på det som Kristus har gjort för oss på korset. Annars förlitar vi oss nog på den svagare parten i vårt Gudsförhållande.<br />
Gud ger oss ljuset när vi söker. Gud ger oss grunden när vi bygger. Gud ger oss det himmelska målet för vår livsvandring. Gud ger oss guiden på vår färd, Jesus Kristus. Honom vill jag följa. Jag hoppas att också du vill göra det.<br />
Vi skall inte låta skenet bedra oss. Det som har ett sken av att vara så bibliskt behöver inte nödvändigtvis vara det. Det som verkar vara sant kanske inte sist och slutligen är det. Den ende som innehar den slutliga sanningen är Herren Gud – och allt är inte Gud, som glimmar. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-61318519383860767192012-07-15T00:00:00.000+03:002012-07-16T12:12:28.386+03:00Predikan: Sjunde söndagen efter pingst<div style="text-align: center;">Karl af Hällström: <br />
<b>Kärlek är bättre än offer</b><br />
Predikan i Lovisa kyrka 15.7.2012<br />
1Sam 15:22-26 </div><br />
<div align="justify">Det är många som ställer sig kritiskt till Bibelns berättelser. Och det gläder mig på sätt och vis, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Folk protesterar exempelvis mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.<br />
En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.<br />
Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: <strong>"Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …"</strong> Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.<br />
Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: <b>… jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.</b> Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.<br />
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?<br />
Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud lyder i korthet: <em>Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv.</em> Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.<br />
<br />
Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.<br />
"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.<br />
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.<br />
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud. <br />
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.<br />
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. <b>… jag vill se kärlek, inte slaktoffer,</b> säger Gud genom Hosea. <br />
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.<br />
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet. <br />
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: <strong>Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag</strong> (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen. <br />
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud. <br />
<br />
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0Lovisa kyrka60.456582979215362 26.22427940368652360.454625479215359 26.219343903686525 60.458540479215365 26.229214903686522tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-23564562998202872152012-07-08T11:00:00.000+03:002012-07-08T13:02:43.241+03:00Predikan: Apostladagen - Saarna: Apostoleiden päivä<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström: <br />
<strong>Apostoleiden esimerkki – Apostlarnas exempel</strong><br />
Tvåspråkig nordisk mässa i Lovisa kyrka <br />
Kaksikielinen pohjoismainen messu Loviisan kirkossa<br />
8.7.2012 kl. /klo 11<br />
Mark 3:13-19</div>
<br />
<div align="justify">
Päivän pyhä evankeliumi on kertomuksena harvinaisen tylsä teksti. Tärkeintähän siinä on pitkä nimilista Jeesuksen lähimmistä seuraajista, nk. apostoleista. Kaksi Simonia, kaksi Jaakobia, yksi tai kaksi Juudasta (riippuen siitä lukeeko Markuksen tai Luukkaan evenkeliumia), Johannes, Andreas, Bartolomeus, Filippus, Tuomas, Matteus, Taddeus – mitä tällainen lista antaa meille? Tylsää tekstiä kaiken kaikkiaan! <br />
Mutta vaikka ulkoinen dramatiikka puuttuukin kertomuksesta, sisäistä dramatiikkaa riittää. Kertomuksessa mainitaan jo siitä että Juudas Iskariot tulisi kavaltamaan Jeesuksen. Se mitä ei mainita on että muutkin yksitoista hylkäsivät hänet kun häntä tultiin pidättämään. Ei myöskään mainita sitä että kaikki apostolit kokivat väkivaltaisen kuoleman, usein jopa kovan kidutuksen jälkeen. Ainoa poikkeus tästä on Johannes, joka ei hänkään säästynyt vainoilta, mutta sentään sai kuolla luonnollisen kuoleman. <br />
Jeesuksen valinta oli siis valituille kohtalokas. <br />
<br />
När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna, som räknas upp i dagens heliga evangelium. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom. <br />
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro. <br />
<br />
Eivät apostolitkaan pystyneet seuraamaan Jeesusta kivuliaaseen kuolemaansa saakka ilman hänen apuaan. Jumalan Pyhän hengen kautta heille annettiin sekä vaadittava rohkeus että vaadittava viisaus. Rohkeutta tarvittiin tietenkin jotta he pystyisivät pitämään kiinni uskostaan ja vakaumuksestaan väkivaltaisten vainojenkin aikana. Viisautta taas vaadittiin, ja vaaditaan, jotta pystyy näkemään mikä taistelu on turha ja mikä tarpeellinen – milloin on pidettävä kiinni elämästään ja milloin on kyse elämää suuremmista asioista. <br />
Monissa osissa maailmaamme ihmisiä vainotaan uskonsa takia. Usein vainotut ovat kristittyjä – itse asiassa historian aikana ei koskaan niin monta kristittyä ole vainottu kuin juuri nyt – mutta valitettavan usein vainoajat itse ovat kristittyjä. Emme mekään ole täydellisiä. Pohjoismaissa ei kristittyjä vainota. Pahinta mitä meilläpäin yleisesti ottaen voi tapahtua on että meitä kristittyjä ei olla huomaavinaan. <br />
<br />
I de nordiska länderna är vi kristna allmänt sett fria från förföljelse. Så är inte situationen på andra håll i världen; i själva verket har så många kristna aldrig tidigare i historien råkat ut för förföljelse och martyrium som just nu. Hos oss blir vi ibland ignorerade eller behandlade på ett nedlåtande sett, men knappast värre än så. <br />
Av den orsaken kan det vara svårt att visa vår tro i vardagen. En kyrkofader talade om martyrernas blod som kyrkans utsäde; genom förföljelsen sprider sig kyrkan, hur paradoxalt det än låter. Men i de nordiska länderna tas vi ofta inte på allvar; den eventuella negativa inställningen till tron är inte tillräckligt intensiv för att skapa förföljelse. Det får vi förstås på ett sätt vara glada för, men samtidigt tar förföljarna de förföljda på allvar. Och det sker alltför sällan hos oss. <br />
<br />
Jos meitä kristittyjä ei oteta vakavasti täällä pohjoisessa, niin meidän on syytä mennä itseemme. Ei tietenkään niin että provosoisimme vainoa, vaan niin että osoitamme laupeudenteoin että uskolla on väliä. Sillä uskolla ON väliä myös yhteiskunnallisesti, silloin kun se saa käytännön seurauksia. Saamme osallistua jumalanpalveluksiin ja muihin kirkollisiin menoihin, mutta se on tarpeen lähinnä oman uskomme vahvistamiseksi. Sekin on tärkeää. Mutta tärkeintä on elää kristityn rakkautta myös kirkon seinien ulkopuolella. <br />
<br />
Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Att sitta av en gudstjänst i Lovisa kyrka eller vara medlem av t.ex. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker ändå inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta. <br />
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste. <br />
Och en tro som inte föder gärningar är en död tro. Låt oss alltså gå ut från denna mässa och göra en ansträngning att leva ut den tro som vi har blivit döpta till, den tro som Gud av nåd har gett oss. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0Lovisa kyrka, Finland60.456096276605706 26.22277736663818460.452181776605705 26.212906866638182 60.460010776605706 26.232647866638185tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-36015643124590571152012-06-24T10:49:00.001+03:002012-07-07T17:21:12.306+03:00Predikan Midsommardagen<div style="text-align: center;">Karin Långström Vinge:<br />
Midsommardagen<br />
23.6.2012</div><br />
<div align="justify">Jag vill inleda den här predikan med en liten anekdot från ett dop för några veckor sedan. Inte för att det är en rolig berättelse i första hand, utan för att den är tankeväckande. <br />
<br />
Det var så att vi stod allesammans längst fram i Våmbs kyrka, storasyskonen till dopbarnet hade hällt upp vatten i dopfunten och jag bad dopbönen. Plötsligt hör jag storebror, 4 år, säga med hög och tydlig röst, med en pondus som bara en fyraåring kan ha: <br />
”JAG SER EN SPINDEL!”<br />
Vid dop och familjegudstjänster får man som präst ha en viss beredskap för församlingsbornas spontanitet, men det här kände jag att jag inte riktigt kunde släppa. Jag såg vaktmästaren längst ner dra efter andan, och släktingarna började fnissa förtjust. <br />
Själv har jag en viss respekt för spindlar, och jag tänkte snabbt att det blir väldigt knepigt att utföra momentet vattenösning om det simmar omkring en spindel i dopskålen. <br />
Jag avrundade bönen och gick fram till storebror som pekade triumferande ner i dopfunten. ”Många ben”, informerade han mig om, men jag kunde inte se någon spindel. <br />
Till slut förstod jag vad han såg. Ingraverat i botten av dopfunten finns Kristusmonogrammet, med sitt P och sitt X. Sex ben, förvisso, med huvud. Ni ser det här på det stora påskljuset. <br />
”Just det”, sa jag. Så fick jag förklara hur Kristusmonogrammet består av de två första bokstäverna i Kristus på grekiska, och att det tecknet också finns på det stora ljuset i kyrkan, och på dopljuset som lillasyster får med sig hem. <br />
”Och Gud väver ju livet trådar, så det är inte så dumt att likna Gud vid en spindel”, sa jag. <br />
<br />
Idag är det Midsommardagen, och Skapelsen är vårt tema. Människor firar uppenbarligen ljuset, blommorna, träden, livet, oavsett om man tror att Gud ligger bakom skapelsen eller inte. <br />
Det goda livet blir synligt vid våra högtider, men också livets skuggsidor. Det vi inte hade räknat med. Det som inte blev som vi hade tänkt oss. Den ofrivilliga ensamheten eller den påtvingade gemenskapen. <br />
Allt detta hör till skapelsens villkor. På det personliga planet, men också om vi ser lite längre än vår omedelbart personliga intressesfär.<br />
Klimathotet är fortfarande aktuellt. Vi drar vårt strå till stacken genom att källsortera och välja obesprutade jordgubbar. Vi kanske ger kollekt till flyktingar drabbade av katastrofer relaterade till klimatpåverkan. <br />
Somliga säger att det står illa till med vår värld. Medan midsommarbordet förbereds, hör jag på radion rapporterna från rättegången efter dödsskjutningarna i Norge. Ond, bråd död, och experterna försöker komma fram till hur en människa kan begå så fasansfulla handlingar. <br />
Ja, vad kan mörkret i vår värld ställa till med?<br />
<br />
Jag går ut till vår lilla kryddhörna och konstaterar att gräslöken inte växt till sig i den utsträckning jag räknat med. Inte bara människor behöver ljus och värme för att kunna leva ett gott liv. <br />
Det var då som den fyraåringe storebroderns ord kom tillbaka till mig. Det räcker inte heller med sol och värme. Jordgubbstårta och perfekt inlagd sill. Vackra bordsdekorationer och sommarstuga med sjöutsikt. Inte på sikt. <br />
Gud väver livets trådar. Fint så. Jag njuter av nyutslagna rosor, en just skördad rädisa, och allt det där som gör livet värt att leva. ”Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje”, läser vi i Apostlagärningarna. <br />
Men ljuset, det som vi behöver i våra hjärtan, är mer än det som solen kan frambringa. <br />
<br />
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”<br />
Orden, som inleder Johannes evangelium, talar om Jesus. Jesus som är ordet, livet, människornas ljus. <br />
Jesus som kom till oss med ljus, värme, försoning, hopp. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kan ge oss hopp i detta livet: att hur illa något än ter sig vara, så är det ändå inte slutet. <br />
Jesus ger oss hopp om det eviga livet. Jag läser ur Uppenbarelseboken om skapelsens fulländning: <br />
”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. <br />
Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. <br />
Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”<br />
<br />
Så, ser du ljuset här på jorden? I din vardag? I människor runt omkring dig, eller där du inte hade väntat dig?<br />
Jesus sa en gång att den som inte blir som inte tar emot Guds rike så som ett barn gör det, kommer aldrig dit in. Så, kanske vi kunde bli som storebror i Våmbs kyrka: inte låta vår nyfikenhet sätta gränser, utan spana och kika, leta och kämpa. <br />
Kanske vi också finner något oväntat, kanske ett tecken på Guds närvaro, Guds kärlek och omsorg om oss? <br />
<br />
Jag vill avsluta predikan med en Edith Södergrans ”Ljusfälten”!<br />
<br />
Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.<br />
Ljus är himlen för mig.<br />
Går världen under – jag går inte under.<br />
Mina ljusa horisonter stå<br />
över jordens stormande natt.<br />
Träd fram ur det gåtfulla ljusfältet!<br />
Oböjlig väntar min kraft.<br />
<br />
Amen.<br />
</div>Karin http://www.blogger.com/profile/13793692387804889848noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-39214799870526721562012-06-17T12:00:00.000+03:002012-06-16T15:57:40.966+03:00Predikan: Tredje söndagen efter pingst (KafH)<div align="center">
Karl af Hällström:<br />
<strong>Blicken fäst vid Jesus</strong><br />
Predikan i Lovisa kyrka 17.6.2012</div>
<div align="justify">
<blockquote>
</blockquote>
”Ni som är i kyrkan, ni bara grälar sinsemellan,” får man höra emellanåt. ”Ni bara slåss om detaljer och småsaker och bryr er inte om de verkliga problemen omkring er!”<br />
Till det kan man svara ”ja och nej.” Visst finns det meningsskiljaktigheter emellanåt oss kyrkligt aktiva emellan - vi är ju människor, inte änglar! - och ibland kan det säkert verka som om stridigheterna mest skulle handla om petitesser. I allmänhet har dessa ”petitesser” ändå en djupare principiell betydelse. Jag tror alltså inte att vi ”bara” grälar, eller att våra diskussioner uteslutande skulle handla om småsaker.<br />
Däremot finns alltid risken att vi blir så intresserade av vår debatt och våra argument att vår energi går åt till det, istället för att kunna göra en starkare insats för att lösa de andliga och materiella problem som finns i vårt samhälle och vår värld. Också den motsatta risken existerar förstås, nämligen att vi går så helt in i olika slag av hjälpverksamhet och uppbyggligt arbete att vi glömmer vilken orsaken till dessa kärlekshandlingar är. Då försöker vi finna en kraftkälla i oss själva, i stället för att få kraften ovanifrån, och så sinar källan i oss förr eller senare.<br />
Hur skall vi kunna undvika sådana situationer? Jag skulle påstå att vi hittar svaret i en vers från dagens andra läsning, Hebr. 12:2, där det står: <strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.</strong><br />
Denna tanke är väldigt viktig för oss som vill leva ett kristet liv, till skillnad från att endast följa ett kristet filosofiskt tankemönster. <strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus.</strong> En sådan princip ger oss många fördelar.<br />
<strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus.</strong> Om vi gör så kan vi ha Jesu exempel för ögonen i alla våra handlingar. Jag har sett troende ungdomar som använder armband eller nyckelband med förkortningen <em>W.W.J.D.</em> eller <em>V.S.J.G.</em> Vad är då det för något? <em>W.W.J.D.</em> låter lite som en webbadress på internet, medan <em>V.S.J.G.</em> påminner om VSOP, en sorts konjak - inte är det väl alkoholreklam som de sysslar med?<br />
Nej, naturligtvis inte. Förkortningarna kommer från uttrycken <em>What would Jesus do?</em> respektive <em>Vad skulle Jesus göra?</em> Det första är på engelska, det andra på svenska, men de betyder samma sak. Vad skulle Jesus göra i den situation som jag nu befinner mig i? Genom dessa förkortningar vill ungdomarna alltså påminna sig om att se till Jesus. Vilket förstås är bra.<br />
<strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus.</strong> Det är honom som Bibeln vittnar om. Han är Bibelns ”kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det - Jesus är Bibelns centrum, alltså kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som infrielsen av löftet. Vi ser att tanken <strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus</strong> också leder till en ny syn på Bibeln, inte som en manual eller ett regelverk, utan som en biografi eller ett vittnesmål eller rentav en mötesplats med Jesus. <br />
<blockquote>
</blockquote>
Vilken Jesus är det då frågan om här? Det finns ju så många olika tolkningar och synsätt också om honom. Jag har hört någon kollega säga någonting i stil med följande om en annan kristen kyrka: ”Vad kan vi ha för gemensamt med dem - de godkänner ju inte ens vårt dop!” Och det är klart att det finns skillnader mellan olika kristna rörelser, ibland t.o.m. stora skillnader, men vi har faktiskt åtminstone ett gemensamt, nämligen Jesus. Detsamma gäller olika icke-kristna rörelser som Jehovas vittnen eller New Age, som har en skarpt avvikande åsikt om vem Jesus var och är - vi har ändå Jesus gemensamt med dem.<br />
Med detta menar jag alltså att Jesus inte är en tankekonstruktion eller en dogmatisk uppbyggnad, utan en person. Om vi ser omkring oss i vår egen bekantskapskrets kan vi se hur det finns personer som olika människor kan ha helt olika åsikter om. Det kan ibland få drastiska följder, som i det som en kollega berättade från en jordfästning för rätt länge sedan.<br />
Han skulle jordfästa en person som var avskydd av en del av släkten och närmast avgudad av den andra delen. Före jordfästningen råkade han bara träffa folk från den positiva sidan, och så fick han en närmast helgonartad bild av den avlidne - men fick förstås inte reda på att den andra inställningen existerade. Då han höll sitt tal vid jordfästningen utgående från den information som han hade fått, ställde sig plötsligt en mindre nöjd släkting upp i kapellet och ropade: ”Vad står du där och ljuger, präst?!” Jag kan bara säga att jag är glad för att det inte var jag som råkade ut för det kaos som måste ha följt...<br />
Den avlidne i den här berättelsen var <em>en</em> person, men ändå rådde det helt olika åsikter om honom. På samma sätt med Jesus - han är en enda person, men ändå råder det många olika åsikter om honom. Han påstås vara en människa, en halvgud, en gud eller både människa och Gud; han sägs vara Guds son, Josefs son eller son till en romersk soldat som Maria hade ett förhållande med; man anser honom vara lärare, snickare, brottsling, frälsare eller kung; man kan se honom som en historisk person som levde en gång men inte mer, en historisk person som levde en gång här på jorden och fortfarande lever i himlen eller som en kosmisk makt vars historicitet är av underordnad betydelse; man kan presentera de alternativ som <em>C.S. Lewis</em> kom med, nämligen att Jesus måste vara ”liar, lunatic, or Lord,” alltså lögnare, galning eller Herre. <br />
<blockquote>
</blockquote>
Åsikterna, tolkningarna och inställningarna är många när vi talar om Jesus. Knappast har någon annan person genom tiderna blivit så omdiskuterad och omstridd. Och jag vill på inget sätt hävda att alla de påståenden som jag nyss refererade skulle vara sanna. Inte alls. Man kan också dra klara skiljelinjer mellan det som är kristet och det som inte är kristet i dessa åsikter. Var och en har förstås rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att kalla en åsikt ”kristen” bara för att man vill att den skall vara det. Det finns vissa objektiva skiljelinjer.<br />
Men - och detta är ett viktigt men - eftersom Jesus faktiskt är en person och inte en ideologisk konstruktion, betyder det att vi inte kan tänka oss fram till hurdan han är, utan vi kan lära känna honom i sista hand endast genom att umgås med honom. <strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus,</strong> för på så sätt får vi se vem han är.<br />
Det är också detta som jag menar med att vi alla har Jesus gemensamt, oberoende av våra tolkningar av honom. Personen Jesus förenar, också när åsikterna om honom splittrar. Alla vi som vill lära känna Jesus bättre förenas av detta mål, och också av att Jesus själv vill hjälpa oss att uppnå detta mål.<br />
När vi strävar efter att följa principen <strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus,</strong> kommer vi också att sträva närmare honom i tro, tillit och kärlek. Då lär vi oss också mer om hur vi skall bete oss i de olika situationer som vi hamnar i, situationer som är så annorlunda och så likadana som de som Jesus och apostlarna råkade ut för. På tvåtusen år har samhället förändrats en hel del, så situationerna är ofta annorlunda, men eftersom människan fortfarande är samma egoistiska tjockskalle som då, är situationerna trots allt ganska lika.<br />
<strong>Låt oss ha blicken fäst vid Jesus.</strong> Det är så, och endast så, som vi kan leva ett kristet liv i Jesu efterföljd, det liv som vi har blivit kallade att leva. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com007900 Lovisa, Finland60.4569872 26.225489860.4491577 26.2057488 60.4648167 26.245230799999998tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-59026535981346781772012-06-10T10:00:00.000+03:002012-06-13T15:39:13.203+03:00Predikan: Andra söndagen efter pingst<div align="center">
Karl af Hällström:<br />
<strong>Vår eviga arrogans att förtrycka de fattiga</strong><br />
Predikan i Lappfjärds kyrka 10.6.2012</div>
<blockquote>
</blockquote>
<div align="justify">
Dagens bibelläsningar vill få oss att fråga vad det är som är det värdefullaste i livet. Många tycks ha trampat på den minan att de tror att pengar och materiella ting är viktigast. I sig är det förstås inget fel på pengar. Pengar är ett hjälpmedel som vi behöver för att klara oss i dagens värld, och som kan ge en viss grad av trygghet åt oss och åt dem vi älskar. Så länge pengarna är ett hjälpmedel är allt gott och väl, men om pengarna blir viktigare än det goda vi kan uträtta med deras hjälp, är det illa ställt med oss.<br />
Som Skriften (1Tim 6:10) säger är det inte pengarna själva, utan <strong>kärleken till pengar är roten till allt ont.</strong> <br />
Profeten Amos har något att säga om detta i en av dagens gammaltestamentliga läsningar.<br />
Amos var en herde som Gud kallade till profet på 700-talet f.Kr. Han var alltså inte en av de institutionaliserade profeter som förekom i samband med tempelkulten på den här tiden, och som visste vem som stod för deras bröd, nämligen kungen. Tvärtom var Amos den som fritt kunde kritisera alla sin tids felsteg och orättvisor, som också de makthavande gjorde sig skyldiga till. Också på den tiden. När man läser Amosboken, kan man bara konstatera, att människan tyvärr inte tycks ha förändrats särskilt mycket på 2.800 år.<br />
En sak har ändå förbättrats i det samhälleliga systemet: i vår tid i vårt land har vi en konsumentombudsman, vars uppgift det är att se till att missbruket och lurendrejeriet åtminstone inte blir så flagrant som det tycks ha varit där och då.<br />
Som vi hörde läsas, kritiserar Amos sina samtida för att de säger så här: <strong>"När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd"</strong> (8:5f). Någon problematik kring söndagsöppet tycks inte ha förekommit, eftersom butikerna var stängda på nymånadsfesten och sabbaten, men annars är det nog illa ställt.<br />
Vad är det nämligen de sysslar med? De <strong>minskar måtten.</strong> Det kunde handelsmännen göra genom att fodra sina mått. Då fodret tog upp en del av volymen, rymdes det ju mindre säd i måttet, men köpmännen tog förstås ändå betalt för ett fullt mått.<br />
Vidare <strong>lägger [de] på priserna.</strong> Man betalade inte med plastkort på den här tiden, eller ens sedlar, utan man hade standardiserade viktmått med vilkas hjälp man vägde upp en viss mängd koppar, silver eller guld som betalning. Man kunde <strong>lägga på priserna</strong> genom att göra sina vikter större, så att mera ädelmetall gick åt för att väga upp dem.<br />
Sedan <strong>fuskar [de] med vågen,</strong> alltså böjer och bänder på axlar och visare så att vågen visar orätt – i handelsmännens favör, naturligtvis.<br />
Till råga på allt <strong>säljer [de] spillet som säd.</strong> Spillet var sådan säd som hade sopats upp från golvet eller tröskplatsen, och som alltså var full av främmande föremål och smuts.<br />
Summan av att minska måtten, lägga på priserna, fuska med vågen och sälja spillet som säd blev att kunderna fick köpa mindre mängder av säd av sämre kvalitet till ett betydligt högre pris än vad som hade varit rätt. En ordentlig vinst för handelsmännen alltså – men en ohederlig vinst! Jag kommer osökt att tänka på orden i den apokryfiska skriften Jesus Syraks vishet (27:1f), som äntligen har återfått sin plats i våra biblar: <strong>För pengars skull har många syndat, den som strävar efter rikedom blundar ofta. Liksom spiken drivs in i fogen mellan stenarna tränger synden sig in mellan försäljning och köp.</strong><br />
Den som detta fusk drabbade hårdast var naturligtvis de som var fattigast. De som inte annars heller hade för mycket blev på detta sätt lurade på det lilla de hade. Därför kunde de ohederliga handelsmännen göra mer eller mindre som de ville med dem som blev i skuld till dem; Amos beskriver det som att <strong>köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor.</strong><br />
Den dom som Amos förmedlar från Herren är sarkastiskt formulerad: <strong>Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort</strong> (v. 7). Om Gud svär en ed, vilket sker vid flera tillfällen i GT, svär han den i allmänhet vid sig själv eller vid sin helighet, alltså vid sådant som består i evighet. Så sker också på andra ställen i Amosboken. Men här svär han sarkastiskt vid något som verkar vara minst lika bestående, nämligen <strong>Jakobs stolthet</strong>. Jakob och Israel var ju samma person, en av patriarkerna, och Jakob var därför ett alternativt namn på folket Israel.<br />
Det räcker alltså inte med att folket förtrycker och utsuger de fattiga, utan de finner en källa till stolthet i det. De är arroganta. Gud ser detta med ytterst oblida ögon. Han kommer inte med något specifikt löfte om att straffa dem med krig eller svält eller epidemier, så som han gör annanstans i Bibeln, utan han kommer med löftet – hotet! – att <strong>aldrig glömma något de gjort</strong>. På något vis känns detta ospecificerade hot med låg profil ännu mer skrämmande än något mer profilerat löfte, eftersom det s.a.s. ger Gud fria händer att komma med någonting lämpligt, när tiden är inne.<br />
Förtrycket av de fattiga i det heliga landet på Amos’ tid var endast ett av många symptom på hur orättvisor och ojämlikhet kunde föröka sig i världen. Att Gud ger Amos detta budskap att framföra innebär att Gud verkligen bryr sig om vad som sker. Orättvisorna kommer inte att gå ostraffade för evigt.<br />
Efter Amos’ tid drabbades de båda kungadömena Juda och Israel av nationella katastrofer – Israel utplånades för alltid och folket skingrades, medan Juda mot alla odds lyckades upprätthålla någon sorts nationell identitet, trots att den nationella suveräniteten var tillintetgjord, och inte återupprättades förrän för drygt sextio år sedan. Straffet drabbade alltså fler än dem som aktivt utövade dessa orättvisor – för alla landets innevånare var naturligtvis inte köpmän – men också övriga yrkesgrupper hade ju sina specialsynder. Också de som inte aktivt tog del i köpmännens orättvisor följde stillatigande med och såg på. De gjorde sig alltså till medbrottslingar. <br />
<blockquote>
</blockquote>
I vår tid har vi också våra orättvisor. Om någon försöker sig på så flagrant fusk i handeln som Amos’ samtida sysslade med, får han nog konsumentombudsmannen och hans stab på halsen, men det finns andra orättvisor som inte är lika lätta att korrigera. Rasismen ökar i våra system. Vår invandrings- och flyktingpolitik lämnar åtskilligt övrigt att önska. I vårt skatte- och bidragssystem kunde finnas saker att åtgärda, även om systemets grundidé, att utjämna de värsta orättvisorna inom samhället, nog är god. Och nu när ekonomin krymper, skär vi först ner där som behovet är störst. För att nu nämna några få exempel.<br />
Den situation som i dagens värld mest liknar de orättvisor som Amos målar upp hittar vi ändå inte så mycket inom vårt land som på den internationella scenen. Jag syftar på handeln mellan de rika och de fattiga länderna och områdena i världen. De rikas – alltså vår! – attityd liknar alltför mycket handelsmännens i Amos’ profetia för att jag skulle kunna vara lugn. De strukturella orättvisorna i handelssystemet är tydliga, även om jag inte anklagar var och en som arbetar inom systemet för att uppsåtligt försöka utsuga någon. Men utsugandet finns där. Eftersom detta dessutom sker i jakten efter sådan rikedom som kommer att försvinna – ”förgängliga skatter”, för att använda kyrkohandbokens uttryck – är det bara mer föraktligt och förkastligt.<br />
<strong>Herren har svurit vid [vår eviga arrogans] att aldrig glömma något [som vi har] gjort,</strong> för att parafrasera Amos (8:7). Må Gud hjälpa oss! <br />
<blockquote>
</blockquote>
Finns det då ingenting att göra? Jo, det finns det. Två saker, t.o.m. Det första som vi har att göra är att upphöra med de orättvisor som vi sysslar med. Det tog mig ett par sekunder att säga det. Jag är väl medveten om att det tar betydligt längre att utföra. Ändå tar det inte länge att börja med ett rättvisare levnadssätt. Om vi är många som försöker leva rättvist, kan vi kanske med tiden få en varaktig förändring till stånd. Att göra gott är visserligen mer än att bara låta bli att göra ont, men någonstans måste man ju börja.<br />
Det är det ena som vi kan göra. Det andra är minst lika viktigt, nämligen att bekänna också dessa övertramp, orättvisor och synder för Gud, vår himmelske Fader, be honom om förlåtelse för allt detta och också våga ta emot hans förlåtelse. Även det tycks vara lättare sagt än gjort. Ändå är detta en början på jakten på de oförgängliga skatter som vi genom Guds nåd har möjlighet att uppnå.<br />
Med eller utan hjälp av förgängliga skatter bör vi sträva efter de oförgängliga skatterna. Det är nämligen de som är värdefullast i livet. Det gäller att ha tillräcklig självkännedom och ärlighet för att inse när diket kommer emot. Det gäller att ha tillräcklig tro och tillit till Gud för att be honom om hjälp med att komma upp på den smala vägen igen. Det gäller att ha tillräcklig ödmjukhet för att ta emot hans hjälp och förlåtelse när den erbjuds.<br />
I annat fall gäller Amos’ ord också för oss: <strong>Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort.</strong> </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0Lappfjärds kyrka62.246267232655228 21.52153015136718862.242570232655225 21.511659651367186 62.24996423265523 21.531400651367189tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-19498796425270459662012-06-03T12:00:00.000+03:002012-06-03T13:39:57.160+03:00Predikan: Treenighetssöndagen (KafH)<div style="text-align: center;">
Karl af Hällström:<br />
<strong>Den blomstertid nu kommer</strong><br />
Predikan i Lovisa kyrka 2.6.2012<br />
Matt 28:18-20</div>
<br />
<div align="justify">
Lovisa gymnasium inbjöd mig att hålla ett tal vid deras studentdimission igår. Det gjorde jag så gärna. Dimissionen inleddes med sommarpsalmen, vilket föranledde mig att ta upp den i talet. <br />
Inför skolavslutningarna diskuterar man ju ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok. <br />
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor. <br />
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt. <br />
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land. <br />
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra. <br />
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen. <br />
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt. <br />
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt. <br />
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan. <br />
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda. <br />
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3. <br />
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet. <br />
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna. <br />
<br />
En intressant fråga i det här sammanhanget, som jag inte tog upp vid dimissionen, är gränsdragningen mellan vem som har en kristen tro och vem som är sådär allmänt religiös. I en del sammanhang verkar det som om man vill dra en skarp gräns mellan ”oss” och ”dem”, medan andra tillåter en mångfacetterad palett av åsikter och föreställningar, där allt är lika bra. Båda har sin plats, bara man inte driver det för långt. <br />
För omgivningen är det väl viktigare om en person är god eller hygglig eller snäll än om personens trosföreställningar ryms inom den kristna teologins ramar. Men det är ändå viktigt att konstatera att det finns ramar; allt är inte acceptabelt. Med det menar jag alltså inte att folk inte får tro som de vill, utan det jag menar är att vi inte kan ge rubriken ”kristendom” åt vad som helst som vi själva råkar anse vara bra, utan att det finns vissa kriterier för det. <br />
Det viktigaste kriteriet är väl tron på Jesus som Herre. Den skiljelinjen går mellan kristendomen och andra monoteistiska religioner. <br />
Från det kriteriet kommer vi till ett som skiljer kristna kyrkor från andra som liknar dem, nämligen treenigheten. Det att vi räknar att Gud, den ende, tar sig uttryck i Skapare, Frälsare och Livgivare, alltså Fader, Son och Ande, och att dessa tre är skilda från varandra så att de inte skall sammanblandas, samtidigt som de är ett så att de inte kan separeras – det låter som en komplicerad tankekonstruktion, men är faktiskt Kyrkans svar på olika försök att förändra bilden av Gud på ett sätt som inte stämmer överens med den kristna synen. Många har velat förneka antingen Jesu gudomlighet eller hans mänsklighet; en del har velat separera Fadern från Skaparen i ett dualistiskt system; andra vill se den heliga Anden som bara en opersonlig kraft. Treenighetsläran skyddar oss mot alla dessa irrläror. <br />
Vi som är här i Lovisa kyrka idag har framför oss en illustration på hur treenigheten kan se ut. Bilden är kanske inte medvetet skapad av konstnären, men vi kan ändå se den, om vi vill. <br />
Titta på Thorvaldsens Kristus-staty, som finns ovanför altaret. Den är upplyst av två strålkastare, som kastar var sin skugga. När vi ser på Jesus, ser vi också Fadern och Anden. Jesus talar om och med sin Far och lär också oss att göra det. Jesus talar om och lovar oss den heliga Anden, som utgöts vid pingsten och som vi har fått del av när vi döptes i den treenige Gudens namn, såsom Jesus befaller i dagens heliga evangelium. <br />
När vi ser Jesus, ser vi treenigheten. Men precis som skuggan inte är en del av oss, är inte Fadern eller Anden en del av Sonen, eller Sonen en del av Fadern eller Anden. De är ett, så att där en finns, där finns de alla, men de är väsensskilda, såsom vår skugga inte är vi. <br />
En Gud. Tre personer. Tre som är ett. Treenighet. <br />
Detta är den kristna gudsbilden. Om någon inte håller med om detta, står det den fritt, men vänligen låt då bli att kalla det för kristendom. <br />
Den treeniga gudstron får vi nu resa oss och bekänna. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-22346452209207027752012-05-20T12:00:00.000+03:002012-05-20T13:42:05.398+03:00Predikan: Sjätte söndagen efter påsk<div align="center">
Karl af Hällström:<br />
<strong>Att helgas genom sanningen för att bli ett</strong><br />
Predikan i Lovisa kyrka 20.5.2012 </div>
<div align="justify">
<blockquote>
</blockquote>
Vi lever i omvälvande tider i kyrkoåret. Frälsningshistoriens stora händelser följer slag i slag. Nyligen firade vi påsk, med Kristi död och uppståndelse, för några dagar sedan var det Kristi himmelsfärdsdag, då Jesus steg upp till himlarna för att regera där tillsammans med Fadern, och om en vecka är det dags för pingsten, då vi firar minnet av den heliga Andens utgjutelse över lärjungarna och den kristna kyrkans födelse.<br />
Det betyder att vi idag befinner oss mellan himmelsfärd och pingst. Därför är också temat för denna söndag ”Väntan på den heliga Anden”. I sin s.k. översteprästerliga förbön ber Jesus för sina lärjungar och efterföljare - och därmed också för oss! - såsom vi hörde i dagens heliga evangelium (Joh 17:18-23). Det är egentligen två saker han ber om i detta utdrag: att vi <strong>skall helgas genom sanningen</strong> och att vi <strong>alla skall bli ett</strong>.<br />
Dessa böner är naturligtvis alltid aktuella, men speciellt är de det i den kyrkopolitiska situation som råder inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland just nu. Det råder en tvist inom kyrkan mellan konservativare och liberalare krafter, och den tillspetsas i frågorna om kvinnliga präster och om de homosexuellas ställning, Jag vet inte om ni känner till det, men den tvisten håller på att skärpas och kan eventuellt leda till att kyrkan splittras, liksom det har gått i Sverige. Vi lever alltså i omvälvande tider i kyrkans liv på mer än ett sätt.<br />
Hur kan det då gå till på detta sätt? Vi skall ju <strong>helgas genom sanningen</strong> och <strong>alla … bli ett</strong>. Nå, grunden i det hela är att vi i vissa frågor har olika åsikt om vilken denna sanning egentligen är. Det ena lägret håller hårt fast vid Bibelns ord och menar att allt som avviker från det är falsk lära. Det andra lägret håller hårt fast vid Bibelns anda och Kristi exempel och menar att allt som avviker från det är död bokstavstro.<br />
Sanningen finns väl, som vanligt, någonstans där emellan. Det är genom Bibelns ord som vi lär oss vem Kristus är. Det säger ju Jesus själv i sin bön, när han kallar oss för <strong>"alla som genom [apostlarnas] ord tror på mig."</strong> Samtidigt finns det i Bibeln gott om utsagor och bud som vi inte skall ta bokstavligt, utan som är ägnade att vara stöd för troheten till Gud under en annan tid. Jag syftar speciellt på vissa bud i GT om frisyrer och diet. Dem bör vi granska för att se vilken deras poäng var då, så att poängen (även om inte nödvändigtvis bokstaven) kan överföras till vår tid.<br />
<blockquote>
</blockquote>
När Jesus säger att vi skall <strong>helgas genom sanningen</strong>, handlar det om den heliga Anden. Utan denne Hjälpare som Gud sänder oss, står vi fullkomligt chanslösa i de isande vindarna från den föränderliga världen. Men han lär oss vad som håller att stå på, han helgar oss, gör oss heliga, genom att leda oss till sanningen.<br />
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter <em>ulcerös kolit</em>. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu står jag här med (tyvärr) de flesta av de tappade kilona tillbaka.<br />
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.<br />
Den heliga Anden var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har - och får ha! - hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet. Jag upplever att jag verkligen blev helgad genom sanningen.<br />
Tack, Herre, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!<br />
<blockquote>
</blockquote>
Men om vi skall <strong>helgas genom sanningen</strong> och <strong>alla … bli ett</strong> … hur hänger det då ihop med den överhängande kyrkosplittringen, för att inte tala om alla de splittringar, delningar och tvister som vi kristna har gjort oss skyldiga till under århundradenas lopp?<br />
En splittring är aldrig en god sak, det tror jag alla är överens om. En kyrka som splittras och ett äktenskap som slutar i skilsmässa kan liknas vid varandra på många sätt. Båda är tragiska händelseförlopp, som starkt tär på dem som råkar ut för dem. I allmänhet är det dessutom de oskyldiga som lider mest - barnen i äktenskapet, de ”vanliga troende” inom kyrkan.<br />
Samtidigt kan man inte kategoriskt utdöma alla skilsmässor. När ett par ingår äktenskap bör de naturligtvis gå in för att satsa på äktenskapet och arbeta för det, annars är det säkert att det inte kommer att hålla. Men om parterna trots hårt arbete och upprepade försök att komma överens ändå kommer till att skilsmässa är den mest skonsamma lösningen, kan en utomstående inte fördöma detta beslut. Skilsmässostatistiken visar att alltför många äktenskap går i kvav, men det är knappast alltid uteslutande parternas (och särskilt inte endast den ena partens) fel, för våra parförhållanden är utsatta för mera tryck utifrån idag än för en eller ett par generationer sedan. Mer måste göras för att stöda våra parförhållanden, det är klart. Men fastän en skilsmässa aldrig är en god lösning, kan den ibland vara den minst dåliga.<br />
Detsamma gäller också kyrkor. Att skyffla problemen under mattan och <em>låtsas</em> som om vi vore eniga är den sämsta lösningen. Den bästa lösningen är naturligtvis att öppet, ärligt och utan gräl diskutera sakfrågorna och komma fram till en kompromiss som alla kan leva med (även om ingen i allmänhet är nöjd med kompromisser). Tyvärr är det mer av mattskyfflande och mindre av kompromissande som har rått t.ex. i den s.k. kvinnoprästfrågan. Den s.k. kyrkomötesklämmen från 1986, som var tänkt som en övergångsregel, har nu ansetts vara skriven i sten, och det har lett till sårade känslor på båda sidor om staketet. Kvinnoprästmotståndarna talar om åsikts-, samvets- och religionsfrihet, medan förespråkarna talar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och kärlek till nästan.<br />
Som så ofta, har båda rätt i vissa saker och orätt i andra. Att börja analysera det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Därför vill jag bara konstatera, att när problemen genom 1986 års kläm skyfflades under mattan, är det nu väldigt svårt att hitta någon fungerande kompromiss. Därför kan det hända att den bästa - eller minst dåliga - lösningen vore en snabb och smärtfri skilsmässa hellre än en lång, utdragen och sårande process, som i slutändan ändå kanske har samma resultat. Så betjänar vi kanske sanningen bäst.<br />
Men hur blir det då med enigheten?<br />
Det beror på vilken enighet man menar. Om det är frågan om en yttre enighet om varje detalj i ideologin och organisationen, tenderar en sådan enighet att vara antingen förljugen eller sjuk. Oberoende är den ingenting att med all kraft eftersträva. Vi människor kommer alltid att ha olika åsikter i olika frågor. När det gäller religiösa frågor, är de dessutom så djupt förankrade i varje människas inre, att oenighet där ofta känns som ett personligt påhopp (även om det objektivt sett inte behöver vara det).<br />
Dessutom finns det redan nu över 20 000 kristna kyrkor och samfund i vår värld. Och alla förenas de av att de är just kristna. Det visar att den organisatoriska enigheten är sekundär. Inte oviktig, men mindre viktig än den enhet som kommer av det som Gud har gjort för oss, inte det som vi eventuellt kan göra för Gud.<br />
Om striden om sekundära frågor leder till att förhållandena kristna emellan blir så inflammerade att enheten i de primära frågorna hotas, då är det bättre att skiljas som vänner medan tid är. Om situationen <em>de facto</em> nu är sådan, bör kyrkomötet och biskopsmötet ta ställning till.<br />
<blockquote>
</blockquote>
Jesus ber att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett. Och här ser vi grunden både för sanningen och för vår enhet, nämligen Jesus. Jesus <em>korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda, steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda,</em> som den apostoliska trosbekännelsen uttrycker det. Här sägs ingenting om kvinnliga präster, här sägs ingenting om samboende, homosexualitet eller kyrkoskatt, här sägs ingenting om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller Missionsprovinsen. Dessa frågor är sekundära. Det viktiga i den kristna tron, den sanning som vi bör vara eniga om, är sammanfattad i trosbekännelsen.<br />
Det övriga kan vi diskutera. Vi kan ibland vara ense om att vara oense. För att bevara enheten bör vi ibland gå skilda vägar, hur paradoxalt det än låter. För Kristus är den Sanning som förenar. Det är i honom, inte på andra sätt, som vi alla skall bli ett.<br />
Härtill hjälpe oss Gud!<br />
<blockquote>
</blockquote>
Låt oss så resa oss och bekänna den kristna trons grundsanning, som förenar oss och alla kristna genom platser och tider. </div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-81099826634442412652012-05-17T12:00:00.000+03:002012-05-27T23:03:12.867+03:00Predikan: Kristi himmelsfärdsdag<div style="text-align: center;">
Eva-Lotta Blom:<br />
<b>Den upphöjde Herren</b><br />
Evangelium: Luk. 24:46-53<br />
Lovisa kyrka 17.5.2012</div>
<br />
<div style="text-align: justify;">
Det fordras ett visst avstånd att se. Om någon kommer riktigt nära, som i en omfamning, försvinner han ur synfältet. Sitt eget ansikte kan man inte se, om man inte skapar ett avstånd till det med hjälp av en spegel. <br />
<br />
Vi kanske tänker att Kristi himmelsfärd innebär skilsmässa och ökat avstånd mellan Jesus och lärjungarna. Men egentligen är det tvärtom. Avstånd finns bara i materien, i tid och rum. När Jesus lyfts ut ur tid och rum upphör för hans del alla avstånd. Allt är nära. Allt är nu. Allt är ett. <br />
“Uppfor till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida” betyder att han nu delar Faderns förmåga att vara allestädes närvarande. Himlen är inte en plats utan snarare en närvaro. Himlen är här, mitt ibland oss, inom oss.<br />
Härlighetens land är utom synhåll därför att det är inom oss. Det är oupptäckt av de flesta men gör sig ständigt påmint som saknad och längtan. Och finns inte förbindelsen med gudsnärvaron inom oss, är vi avskurna från våra egna rötter.<br />
I evangelietexten står det att Jesus säger: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, <i>med början i Jerusalem.”</i> Inte från någon fjärran plats utan med början i Jerusalem, där som hoppet slocknade, där som lärjungarna skingrades och flydde undan. Där skall evangeliet predikas och hoppet på nytt tändas. Jesus fortsätter: “Ni skall vittna om allt detta” och visst fick de vittna - till ett högt pris. Flera av lärjungarna dog ju martyrdöden.<br />
Men Jesus lovade lärjungarna att de skulle bli “rustade med kraft från höjden.” Närhelst det föds något i Guds hjärta som måste bli gjort, förbinder han sig med en levande själ. <br />
Det är sällan han väljer en mäktig människa att utföra uppgiften. <br />
Gud rör sig i det stilla och enkla. Jag kommer att tänka på berättelsen om Elia som möter Gud, inte i den stora starka stormen, inte i jordbävningen, inte i elden utan i den stilla susningen. Där fanns Gud. Och Gud är färdig att handla närhelst vi är färdiga att gå hans vägar. Lärjungarna var färdiga att gå Guds vägar och Gud verkade genom dem. Vi har fått följa med Jesus och lärjungarna från Långfredagens bävan till påskmorgonens förundran och nu Kristi himmelsfärdsdagen då Jesus fördes upp till himlen. Det är egentligen en mycket mänsklig bild som vi får av dessa Jesu lärjungar. De går igenom hela känsloskalan från rädsla och tvivel till glädje, kärlek och tro på den Uppståndne Kristus. <br />
<br />
Kristus upphöjdes till himlen. Han har stigit upp till sin tron i himlen och sitter på Faderns högra sida. Han har getts all makt i himlen och på jorden. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. </div>Eva-Lottahttp://www.blogger.com/profile/17754163753248368247noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-84590575388139210072012-05-13T12:00:00.000+03:002012-05-27T22:57:20.034+03:00Predikan: 5. sö efter påsk<div style="text-align: center;">Eva-Lotta Blom:<br />
Hjärtats samtal med Gud<br />
Evangelium: Luk.11:5-13<br />
Lovisa kyrka 13.5.2012</div><br />
<div align="justify">Pingis med Gud? <br />
Så ljöd rubriken för denna bönsöndag för ett år sedan då jag gjorde min församlingspraktik i Högfors församling. Det var en familjemässa och jag ville berätta för barnen om bönen och tog denna bild till hjälp. <br />
Jag liknade pingisspelandet vid en diskussion mellan två människor. Jag talar till dig och du svarar mig. Så talade jag om att Gud mer än gärna också vill tala med oss – spela pingis med oss, för att nu använda den bilden. <br />
Men väl, det var för ett år sedan i Högfors. <br />
<br />
Bön kan ibland vara en kamp, precis som Jakobs kamp med ängeln som vi läser om i Gamla testamentet. När Jesus bad, ibland hela natten, kan vi vara säkra på att han inte bara tyst inväntade Gud. Vi behöver bara komma ihåg Getsemane. <br />
Men den kamp som vi har att kämpa är inte mot Gud utan mot andemakter och också ibland en kamp med oss själva. Vi ber om och om igen och kämpar med vår egen stolthet, själviskhet och likgiltighet. Vi lider av att inte kunna frigöra oss och verkligen be till Gud. Bönens kamp är inte vår kamp med Gud, utan Guds kamp med oss, på ett sätt. När vi ber - då bearbetar Gud oss och formar oss. <br />
Att be, att söka, att bulta – de kan alla vara en bild för den begärande, sökande bönen. Det är som om Jesus skulle vilja poängtera att vi skall be ihärdigt och söka oförtröttat. Att vi skall be regelbundet och troget; “ var inte rädda för att söka och var inte modfällda från att be” är det som om Jesus skulle säga till oss. <br />
Poängen med berättelsen om det finns någon far ibland oss som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg, är den att vi inte behöver köpslå med Gud. Han vet vad vi behöver förrän vi ens bett om det och han är på vår sida. Han är en Fader som älskar oss och vill oss väl. Vi kan lita på hans godhet och skall inte tänka att vi besvärar Gud när vi ber. Gud bryr sig om oss, han lyssnar till våra böner och han gläds över att ge oss det vi behöver. <br />
Och fastän Gud inte alltid ger oss allt vi ber honom om , är han ändå alltid färdig att ge sin bästa gåva – den heliga anden. Den kan han ge oss bara om vi ber om den.<br />
Jag tycker om Margareta Melins texter och för denna söndag har hon skrivit denna text: “Vi går och talar om bönen, en vän och jag. Om den dröm vi delar med många om en levande gudsrelation. Om tillit och tillhörighet som inte blir ifrågasatt. Om enhet innanför mångfalden av ord och handlingar. <br />
Då kommer min vän att tänka på styvmorsviolen som en illustration av tillbedjan, där den står vid hennes stuga i hundratal och vänder sig efter solen. Viola Tricolor kallade Linné henne för det tre färgernas skull. Dessförinnan hade hon namnet Herba Trinitatis, får jag veta, Heliga Trefaldighets blomma. <br />
Men vad har styvmor med denna lilla solälskare att göra? undrar jag. Jo, med kronbladens förhållande till foderbladen. De två översta kronbladen är styvmoderligt behandlade och får till skillnad från de andra bladbarnen sitta på ett och samma foderblad. Styvmodern själv sitter på två. Tre namn med helt olika klang på samma lilla blomma! <br />
Lilla Viola Tricolor, i henne kan jag se skapelsen återspegla skaparen. I sin anspråkslösa skönhet säger hon till mig :”Också du har ett bortglömt mycket vackrare namn. <br />
Genom att vända dig mot den eviga solen kommer du att minnas vem du är. En underbar spegel finns i dig och kallar på din uppmärksamhet. Inför den döljer sig inte himlen. Du är mycket mer än jag, säger blomman, en återspegling av Treenigheten, en Herba Trinitatis.<br />
<br />
Och så vill jag önska alla som är mamma, mormor, farmor eller svärmor: En riktigt välsignad och glad Morsdag! </div>Eva-Lottahttp://www.blogger.com/profile/17754163753248368247noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-38796186739351924052012-04-29T12:00:00.000+03:002012-05-27T22:37:32.563+03:00Predikan: 3 sö efter påsk<div style="text-align: center;">
Eva-Lotta Blom:<br />
Guds folks hemlängtan<br />
Evangelium: Joh.14:1-7 <br />
Lovisa kyrka 29.4.2012</div>
<div align="justify">
Avskedstalet som Johannes evangeliets 14-17 kapitlen kallats för, saknar motsvarighet i de andra evangelierna. Här talar Jesus i mycket personliga ordalag om livet, andlighet, bön, hopp och tröst, om Gud och om himlen. Dessutom innehåller Avskedstalet de berömda Jesu orden: Jag är vägen, sanningen och livet. <br />
Avskedstalet börjar med Jesu ord till lärjungarna: Känn ingen oro. Dessa Jesu lärjungar hade pga omständigheterna mycket att oroa sig för. Deras Mästare hade sagt att han skulle gå bort. Vart skulle han gå? De kunde inte förstå det. Dessutom hade en av dem, Judas Iskariot, förrått Jesus. Orden som Jesus uttalar innan dagens evangelietext handlar om Petrus som Jesus förutsade att skulle förneka honom. <br />
Skulle även Petrus svika sin Herre? Allt höll på att falla samman och kollapsa. <br />
Trots allt detta säger Jesus lugnt till dem: Känn ingen oro! <br />
<br />
Rädsla är något som griper tag i en. Som får en att kallsvettas och bli orolig till sinnes. Det är ofta som Jesus tar till orden: Var inte rädda! Var inte oroliga och ängsliga! Som om han skulle veta vårt flackande sinne. <br />
<br />
Jesus fortsätter med att säga till lärjungarna: Tro på Gud. Tro att det finns en Gud, tro att du aldrig är ensam, tro att han bär dig och att du alltid kan gå till honom för att be om hjälp. Till och med när du glömmer honom, glömmer han inte dig, utan tar hand<br />
om dig. Som Guds barn har du en Fader. Du kan också tänka dig bilden av en passagerare på en båt som reser en lång väg. Passageraren får lämna navigation och annat som har med båtens hantering att göra till kaptenen som är kunnig, vis och pålitlig och för båten säkert till den rätta hamnen. <br />
<br />
Jesus fortsätter: och tro på mig. Tro på allt jag berättat för er om Gud, om människan , om synd och om frälsning. Tro på mig, sade Jesus – för snart kommer alla att sammangadda sig emot mig och försöka få er att tro att jag svikit er eller lämnat er. Men,<br />
säger Jesus, jag överger er inte och jag glömmer er inte. Ni har en säker och speciell plats i mitt hjärta, och varhelst jag är, kommer jag att tänka på er, arbeta för er, vänta på er. Han berättar öppet för lärjungarna att de har en stenig väg framför sig men att det värsta som kan hända är detta: en trött vandrare, och ett varmt välkomnande hem efter färdens slut. <br />
<br />
Jesus sade också: I min Faders hus finns många rum. Var och en av oss har sin egen personliga, särskilda plats i Guds hjärta och ingen annan kan fylla den platsen förutom just du. <br />
<br />
Jesus fortsätter med att säga att “jag går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” <br />
En kristen människa har Jesu egna ord att lita på. <br />
Han, den uppståndne Kristus tar emot oss där på andra sidan och han sviker inte. Han håller sitt ord. När en kristen människa sluter sina ögon för den sista gången går hon inte till något obekant utan till något bekant som hon redan fått försmak av här på jorden. Det finns ett ord på grekiska som betyder tid men inte avser klockans tid utan en tid som tex. glädjens, längtans eller vänskapens tid. Denna tid kallas för kairos. När en människa upplever kairos glömmer hon plats, tid och rum och det kan ses som en försmak av himmelen. Därför menar jag att när vi går över gränsen går vi till något inte helt främmande, trots att det säkert är ofantligt mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss. <br />
<br />
Men än vandrar vi på den vägen som är oss förunnad. Vi vandrar under en öppen himmel och är hemma här och överallt dit våra steg för oss. Framför oss finns Ljuset. Allt mörker skall en dag bli bakom oss. Gud säger: Gå i frid, en dag tar jag emot dig med öppna<br />
armar. <br />
Här är vägen. Vandra på den. <br />
Jag är med dig alla dagar till tidens slut. </div>Eva-Lottahttp://www.blogger.com/profile/17754163753248368247noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-1234223721171900092012-04-09T12:00:00.000+03:002012-04-11T10:14:30.705+03:00Predikan: Annandag påsk<div style="text-align: center;">Eva-Lotta Blom: <br />
<b>Mötet med den Uppståndne</b> <br />
Valkom kyrka (Lovisa) 9.4.2012</div><br />
<div align="justify">Hur inverkade Jesu uppståndelse från de döda på dem som sedan såg honom? <br />
I dess äldsta bevarade form slutar Markusevangeliet med orden: de var rädda. Rädsla var den direkta reaktionen på Jesu uppståndelse och allt det som skedde på den tredje dagen efter korsfästelsen. Men där fanns också glädje. Stor glädje. Rädslan försvann och smalt bort i denna glädje över att Kristus levde.<br />
Jesu kropp efter avrättningen – den förmultnade inte utan förvandlades. Hans ande var eld som förvandlade materien. Kroppsligheten fick en annan densitet och uppvisade nya egenskaper. Den passerade tvärs igenom annan materia och kunde uppenbara sig var som helst oavsett avstånd. <br />
Jesus är densamme efter uppståndelsen och ändå mycket annorlunda. En viss förståelse för hur något kan vara detsamma och samtidigt så annorlunda får vi av förhållandet mellan is, vatten och ånga. Vattenmolekylerna är desamma i alla tre tillstånden. <br />
Den uppståndne Jesus. I och med att Jesus uppstått hade döden nu ett annat ansikte kan vi säga. Det är som dendär flickan som gick sin skolväg genom en gravgård och någon frågade henne om hon var rädd: ”Nej, svarade hon, jag går bara igenom den på vägen hem.”<br />
Jesu uppståndelse hade också en annan inverkan: kvinnorna sprang för att berätta nyheten för Jesu lärjungar. En glädje som inte övergår i en handling förblir kanske vag. <br />
I Ryssland under tsartiden gick människorna ut på påskmorgonen och omfamnade varandra med orden ”Christos voscres!” Kristus är uppstånden!” och den andra svarade “Vo istine voscres!” Han är sannerligen uppstånden! Denna hälsning eller snarare en sorts trosbekännelse används fortfarande i den ortodoxa kyrkan idag. Även i vår kyrka.<br />
När kvinnorna skulle springa med budskapet till lärjungarna visar sig Jesus för dem och som han brukar, säger han lugnt: ”Var inte rädda!. Han hade sagt detta ofta under sitt jordiska liv, nu sade han det med en kraft som triumferat över döden. Uppståndelsen förvandlade lärjungarnas blindhet till klart seende, deras världsliga ambitioner till broderlig kärlek och deras feghet till mod och styrka som inte fruktade döden. Jesu uppståndelse är en vattendelare i den mänskliga historien. Margareta Melin skriver:<br />
Hans kropp är inte död men helt förvandlad och oberoende av tid och rum. Han överför sitt hjärtas eld till andra, och där den brinner upphör döden, allt får liv. </div>Eva-Lottahttp://www.blogger.com/profile/17754163753248368247noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-28527930.post-57366429692557298642012-04-08T12:00:00.010+03:002012-04-08T12:00:07.510+03:00Predikan: Påskdagen<div style="text-align: center;">Karl af Hällström: <br />
<b>Ägget och uppståndelsen</b><br />
Predikan i Lovisa kyrka 8.4.2012 </div><br />
<div align="justify">I samband med många högtider äter vi olika sorters traditionell mat. Så också vid påsken. Vi äter fårstek, memma, pasha och ägg i olika former, antingen naturliga eller gjorda av choklad. De olika rätterna har olika bakgrund, men alla har de blivit del av vårt påskfirande. <br />
En orsak till att vi äter ägg vid påsk är att hönsen så här på våren började värpa igen efter vinterns paus. Numera får vi ju ägg året om, men så har det inte alltid varit. Efter fastan kunde man därför börja äta kraftigare mat igen, och eftersom man fick tillgång till ägg, föll det sig naturligt att ta också dem i bruk. <br />
I den östliga kristenheten utvecklades en tradition av att måla ikoner på äggen, och den syns hos oss också, när vi målar våra ägg i glada färger och mönster. <br />
Men ägget har också en symbolisk innebörd så här vid påsk. <i>[Håller upp ett ägg.]</i> Om vi ser på ett ägg utan att veta vad det är, ser det ut som en slät sten. Och äggskalet är ju förstås – på ett sätt – en kalksten. Och den stenen ser död ut. Men innanför stenskalet finns någonting oväntat: liv och näring. <br />
Om ägget lämnas att utvecklas naturligt och ruvas av hönan, växer kycklingen innanför skalet ända tills den, fullt utvecklad, bryter sig ut. Om vi människor tar hand om ägget och tillreder det till föda, ger det oss mångsidig näring och gör att vi orkar gå vidare med våra uppgifter, med vårt liv. <br />
Ägget får därför symbolisera Jesu grav. Liksom det stenaktiga äggskalet döljer livet, döljer den sten, som rullades för Jesu grav, det nya livet i uppståndelsen. Liksom kycklingen utvecklas helt osynlig för omvärlden innanför äggskalets skydd, sker det ofattbara innanför gravstenen. <br />
<br />
Men så – plötsligt – sker något överraskande. <i>[”Tappar” ägget i golvet.]</i> Skalet spricker, stenen rullas undan, och livet uppenbarar sig, livet som har övervunnit döden. <i>[Skalar ägget.]</i> <br />
Men precis som vi inte blir mätta av att se ett matlagningsprogram i TV, precis som vi inte får näring av att se någon annan äta, på samma sätt kan vi inte ta emot det nya livet genom Kristus om vi inte smälter det och integrerar det i oss personligen. Annars blir det kanske bara ett berörande skådespel, en vacker fabel, men inte den kraft som kan hjälpa oss att leva vidare trots dödens grepp om oss i denna värld. <br />
<br />
I Bergspredikan säger Jesus att vi kristna är kallade att vara jordens salt. <i>[Håller upp en saltströare.]</i> Det innebär att vi får verka, leva och arbeta i världen, samtidigt som vi inser att denna värld inte är slutmålet, att det finns en verklighet utöver den synliga. Men att bara äta salt vore skadligt. Saltet blir nyttigt först när det på rätt sätt används i matlagning, så att saltet hjälper de övriga smakerna att bättre komma fram. <i>[Strör salt på ägget.]</i> <br />
När vi som vill vara kristna lyfter fram det nya livet genom Jesu uppståndelse, fyller vi vår uppgift. Då kan det lilla saltet och det stora ägget förenas till en maträtt som är både välsmakande och nyttig. <br />
Vi ska inte förminska Jesus till endast en stor lärare eller till Guds offerlamm som dog för våra synder. Också det var han, och det är inte oviktigt. Men Jesus, som dog för oss, förblev inte död, utan uppstod från de döda, för att visa oss att döden inte har sista ordet, att också vi dödliga har en möjlighet till evigt liv med Gud. <br />
Om vi inser detta och integrerar det i vår tro, i vårt liv, kan vi knäcka det stenliknande ägget och nå in till det näringsrika innanmätet. Och då, endast då, får vi kraft till vår vandring i denna värld, som är så full av sjukdom och död. Endast då orkar vi till fullo uppskatta den skönhet och glädje som också finns här, och endast då kan vi vandra på den väg som leder till livet, vägen till det eviga gudsriket. <br />
Glad påsk! <i>[Äter ägget.]</i></div>Kalle afhttp://www.blogger.com/profile/18165828815484414450noreply@blogger.com0