Predikantbloggen

Predikan: Tredje söndagen efter trettondagen

2012-01-22T12:00:00.002+02:00

Karl af Hällström:
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39

På en tidigare arbetsplats jobbade jag med en dam vars dotter var gift med en man som hette Simon. När damen en gång blev sjuk, sms-ade jag till henne att hon var omnämnd i Bibeln. ”Vad pratar du om?” textade hon tillbaka. Jag hänvisade till dagens evangelium, där det ju står: ”Simons svärmor låg i feber.”
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!

Predikan: Första söndagen efter trettondagen

2012-01-08T12:00:00.004+02:00

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan i Lovisa kyrka 8.1.2012
Luk 3:15-18, 21-22

Det finns kulturer där religion och magi hör mycket starkt ihop. Den religiöse ledaren, må han sedan kallas präst eller schaman eller något annat, anses ha makt över alla andeväsen som man ser omkring sig i världen – eller åtminstone ett speciellt förhållande till dem. Om det regnar för mycket eller för lite, om någon i familjen är sjuk eller om någon ovän är alltför frisk, om skörden slår fel eller affärerna går dåligt – tala då bara med schamanen, så ordnar han saken. Han kan ta kontakt med den ande som sköter om att allt går som man vill, vilket besparar en mödan att själv vara tvungen att göra något konkret för saken.
Och den här sortens tänkande förekommer ju inte bara bland primitiva naturfolk, om det var någon som trodde det. Också i Finland finns det schamaner av olika slag, fast vi inte kallar dem så. Vi talar i stället om astrologer, spåmän och -kvinnor, helbrägdagörare, homeopater eller obskyra terapeuter av de mest olika slag (det finns ju legitima terapeuter också!). Principen är i alla fall den samma: vi vill påverka vår fysiska miljö och vår kroppsliga och själsliga hälsa med andra medel än sådana som direkt påverkar det som vi vill råda bot på. Vi ger oss in på magins område, även om vi kanske inte använder det ordet.
I kristendomen förekommer däremot ingen magi. Visst förekommer det under, både i Bibeln och i våra dagar, men de har ingenting med magi att skaffa. Äkta under hänger inte på schamanens eller prästens fingerfärdighet eller goda kontakter till andevärlden, utan undren är alltid tecken på Guds makt och på Guds nåd, och deras yttersta mål är att skapa tro.
Under kanske vi inte ser i kyrkan varje vecka, men också en annan kyrklig företeelse riskerar ibland att bli sammanblandad med magi. Jag tänker på sakramenten, alltså dopet och nattvarden. Hur kan vi säga att bröd och vin blir Kristi kropp och blod? Hur kan vi hävda att några skvättar vatten förvandlar en människa? Är inte detta magi?
Nej, det är inte magi. Det är sakrament, alltså heliga handlingar som vi utför på Guds befallning och i förtröstan på honom. Vi kommer med bröd, vin och vatten, och Han gör att de blir något annat än ett mellanmål eller en dusch. Vi kommer med vår syndiga personlighet, och Han tar vår synd och ger oss i stället förlåtelse och helighet. Genom sakramenten får vi komma i gemenskap med Gud, inte genom magi, utan genom nåd.
Nattvarden tar vi upp på nytt på skärtorsdagen. Idag koncentrerar vi oss på dopet.

I Kol 2 ger Paulus oss flera fina bilder på vad dopet innebär. Först säger aposteln att vi har fått del i det som skedde vid påsken. Genom dopet har vi begravts med Kristus och uppstått med Honom. Liksom Kristus dog för våra synder på korset, har vi i dopet fått dö bort från synden. Aposteln återvänder genast till denna tanke, när han skriver: … [Gud] drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.
Lagens krav… Också det är en tanke som förekommer i dagens Finland. Om vi har gjort något fel, förväntar vi oss att bli bestraffade för det, eller åtminstone vill vi med alla medel ställa allt till rätta igen. Och det är klart att det är bra att försöka korrigera sina misstag, men ofta går det inte att återställa allt så som det var. Någonting har förändrats och skadats. Och det är här som lagens krav kommer in: Öga för öga, tand för tand. Såsom vi har skadat andra, så skall också vi skadas, fastän vi skulle vara tvungna att själva göra det. För om vi inte lever upp till lagens krav, tror vi inte på någon möjlighet att gå vidare, att uppnå en renare tillvaro.
Men, kristna församling, det är här som dopet kommer in. Dopets nåd är att vi inte längre behöver digna under våra överstora skulder och krav. Vi behöver inte längre slita och släpa för att försöka betala nästa rat av vår skuld, för Gud har utplånat vårt skuldebrev. Det är fastspikat vid korset! Skulden är betalad i sin helhet! Gud har gjort att vi har möjlighet att leva, och inte bara att finnas till. Genom dopets vatten blir vi tvättade till ett rent liv. Genom dopet har vi uppstått med Kristus, och fått en möjlighet till evigt liv.
Av allt detta ser vi att dopet är något mer, något mycket mer än bara en omvändelserit eller en trosbekännelsehandling, såsom det ibland påstås vara. Dopet är ett sakrament, en handling där vi människor verkar, men där Gud verkar ännu mer. Därför är det fullt naturligt att vi önskar att också våra barn skall få del av dopets nåd. Den är inte reserverad endast för oss vuxna. I dopet öppnar Gud famnen för oss, sina barn. Som vuxna – eller åtminstone nästan – blir vi tillfrågade om vi vill ta emot denna gåva av Gud och besvara hans kärlek, och svarar vi "ja" blir vi konfirmerade.

I dagens heliga evangelium märker vi också den här skillnaden mellan omvändelserit och sakrament. Folket lät sig döpas av Johannes som ett tecken på omvändelse. Men det kristna dopet är annorlunda. Johannes döparen säger det helt klart: Kristus är den som döper med helig ande. Och också detta är utmärkande för det kristna dopet, som sker i den treenige Guds namn. Vi kan säga, att när vi döps får vi för första gången märka "vår herre Jesu Kristi nåd, Gud Faders kärlek och den helige Andes delaktighet," som därefter är med oss i detta liv och i all evighet.
Här är det verkligen inte frågan om någon billig magi. Nej, dopet, den heliga handlingen, är ett Guds under. Låt oss alltid leva så att vi minns dopets nåd!

Predikan: Trettondagen (KafH)

2012-01-06T12:00:00.006+02:00

Karl af Hällström:
”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”
Predikan i Lovisa kyrka 6.1.2012

Trettondagen är en av kristenhetens äldsta högtider. Den är faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Ursprungligen firade man på trettondagen minnet av Frälsarens födelse, och därför kallas den ibland för ”den gamla julen”. I det skedet kallades denna högtid förstås inte för ”trettondag”, eftersom den beteckningen kommer sig av att den är den trettonde dagen efter den nuvarande julen.
Ett par andra motiv hänger också ihop med denna fest. Kristi dopfest har av gammalt firats på trettondagen (och gör det fortfarande i den östliga kristenheten), och ett annat gammalt motiv är bröllopet i Kana, Jesu första under. Det traditionella namnet dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag) syftar på dessa motiv, och vi använder fortfarande ibland beteckningen epifania, som härrör just från det nyss nämnda uttrycket. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på första och andra söndagen efter trettondag.
Eftersom det är påsken som är kyrkoårets centrum, och inte julen, så kommer detta också till synes i att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken. År 2003 inföll påskdagen väldigt sent, först den 20 april, och då hann vi med fem söndagar efter trettondag, och i år hinner vi med fyra. År 2005, då påskdagen var redan den 27 mars, hann vi bara med två. Om påsken däremot skulle vara möjligast tidig, alltså den 21 mars, skulle man hinna med bara en söndag efter trettondag innan söndagarna före fastetiden skulle ta vid. Det skulle sedan kompenseras i slutet av kyrkoåret med en stor mängd söndagar efter pingst, men det är en annan historia. Poängen är i alla fall att söndagar som är beroende av påskens tidpunkt kör över dem som är beroende av julen.

Idag firar vi på trettondagen minnet av de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Vid våra julkrubbor är det ofta illustrerat genom tre figurer som står nära stallet. Men det är alltför lätt att dra förhastade slutsatser om en del detaljer i berättelsen, så jag vill börja med att kommentera dem.
För det första är det ju osannolikt att de vise männen kom precis tretton dagar efter Jesu födelse. Med tanke på den tidens kommunikationer tog det säkert betydligt längre tid än ett par veckor att göra resan till Betlehem från Österlandet (vilket antagligen betyder Tvåflodslandet, det nuvarande Irak). Det är naturligtvis möjligt att de s.a.s. tjuvstartade, om Herren lät stjärnan visa sig redan före Jesus föddes, men det har vi ingen antydan om i Bibeln. Vidare berättade de noggrant för Herodes hur länge stjärnan hade varit synlig, och på basen av de uppgifterna ställde han till med det avskyvärda barnamordet, där han lät ta livet av alla pojkar på två år eller yngre i Betlehem med omnejd. Visserligen kan han ha tagit lite marginal, men nog tyder ju detta på att stjärnan skulle ha varit synlig i åtminstone ett år, eller hur.
Den andra detaljen är att man ofta talar om ”de tre vise männen”, som om deras antal någonstans skulle framkomma. Men det gör det inte. I dagens heliga evangelium (Mt 2:1-12) nämns bara några österländska stjärntydare, inte hur många de var. På basen av detta uttryck kan man väl gissa att de var fler än två, men de kan säkert ha varit fyra-fem stycken, lika väl som tre, utan att man på något sätt missbrukar ordet ”några”. Att tre är ett heligt tal har säkert också påverkat legendens syn på de vise männens antal, men att just talet tre används i medeltida legendbildning hänger kanske ihop med att de gåvor som herrarna kom men var av tre olika sorter: guld och rökelse och myrra. Men fastän vi om en stund alla ger samma gåva i kollekten, alltså pengar, betyder ju inte att vi skulle vara endast en person. Även om vi förstås är en enda kropp i Kristus – men det är en annan sak.
Ytterligare detaljer i legenden är att dessa tre vise män (som i legenden dessutom har blivit konungar) bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, att en av dem var vit, en svart och en brun, och att en av dem var gammal, en ung och en medelålders. De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men att jämnt fördela två kön på tre personer kan ju vara lite besvärligt, så kanske vi får se mellan fingrarna med den detaljen. Figurerna vid julkrubban har också ofta utseenden som passar ihop med denna legend.
Här har legendberättaren fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk. Därför firas ofta trettondagen som en missionshögtid i de olika församlingarna.
Ett av de poetiska avsnitt som evangelierna innehåller är Symeons lovsång [Lk 2:29-32], som börjar med orden Herre, nu låter du din tjänare gå hem, / i frid, som du har lovat. / Ty mina ögon har skådat frälsningen / som du har berett åt alla folk, / ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna / och härlighet åt ditt folk Israel.
Det är intressant att Symeon, en from jude som levde under det "gamla förbundets" tid, inte ser Jesus endast som "Israels härlighet", vilket man kunde ha väntat sig. Han räknar också med icke-judarnas frälsning på ett sätt som inte var vanligt på hans tid, då han säger att Jesus skall vara ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.
Och detta är det som, ur de vise männens synvinkel och ur vår synvinkel, är det viktigaste med Jesus. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, har kommit in i världen. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så uttrycker evangelisten Johannes saken. Jesus har kommit för att lysa upp vårt mörker och uppenbara Gud för oss. Är detta högtflygande uttryckt? Kan hända, men det är inte desto mindre sant.
Paulus skriver i ett av sina första brev, nämligen 1Thess (5:5-6), så här: Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Paulus beskriver oss hedningar, för vilka Guds ljus har uppenbarats genom Jesus Kristus.
Fastän solen lyser om dagen har vi ingen nytta av den om vi envisas med att vara verksamma enbart om natten. Eller, för att uttrycka det kanske lite modernare: Om det att vi tror på Gud bara betyder att vi tror på Gud, så hjälper det ingen utom möjligen oss själva, oberoende av hur starkt vi tror. Tron blir någonting inkrökt och egoistiskt, och någonting annat än vad Gud hade tänkt sig. Å andra sidan, fastän vi skulle ha en hur svag tro som helst, så kan den bli till stor glädje för våra medmänniskor, om den leder till att vi vill sprida Guds ljus, Guds värme och Guds kärlek omkring oss. Det kan vi göra i vår närmiljö eller på det som ofta kallas för ”missionsfältet” bland andra hedningar.
Alla de som vill följa Jesus är, som Paulus uttryckte det, ljusets söner och dagens söner. Eller döttrar, för den delen. Vi är kallade att lysa i världen och sprida Guds ljus omkring oss. Och det spelar ingen roll om vi tycker att vi är så små som ett värmeljus, jämfört med de väldiga strålkastare som vi ser omkring oss. För det är ju så, att ett tänt värmeljus lyser upp mycket bättre än en strålkastare som är släckt. Ljusets utseende är oviktigt, det är lågans utseende som är det viktiga.
Därför är det viktigt att vi firar gudstjänst. Också vi bör föra vårt ljus fram till Gud för att välsignas. Vi måste låta Gud vårda vårt värmeljus. Låt Gud putsa vår veke genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning, fylla på nytt stearin genom bibelstudium och bön och låta oss sammanstråla vid nattvardsbordet med andra ljus av olika form, färg och storlek.
Anders Frostenson skriver i en av sina psalmer: Lågorna är många, / ljuset är ett, / ljuset - Jesus Kristus, / lågorna är många, / ljuset är ett, / vi är ett i honom!
Låt oss så resa oss och bekänna denna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Trettondagen (MF)

2012-01-06T10:00:00.000+02:00

Martin Fagerudd:
6.1.2012 kl. 10 i Helsinge kyrka St Lars
(Vanda)
Evangelium: Matt. 2:1-12

Jesus, ett ljus för alla folk

Matteus berättar varken om herdarna, stallet eller krubban. Han berättar om dem som vi kallar för Österns vise som kom för att visa sin vördnad för den nyfödda judiska konungen. Österns vise benämns med ett ord i NT som betyder siare. De gjorde uträkningar på basen av himlakroppars vinklar och gav också spådomar på basen av sina uträkningar. De var alltså både astronomer och astrologer. Dessutom tolkade de också drömmar. Astrologi räknar vi ju mera till sådant som skrock och humbug, men det är inte ovanligt att människor tycker om tala om i vilket stjärntecken de är födda.
De här astronom-astrolog-drömtolkarna, som vi kallar för enkelhetens skulle för stjärntydare, var högt bildade, ansedda och uppskattade personer på sin tid. Stjärntydarnas uppgift var att ge råd åt högt uppsatta personer med hjälp av sin förmåga och kunskap. De hade kommit från Persien där de fungerade som funktionärer vid hovet. Stjärntyningen och drömtolkningen härstammade från Bablonien, men det var i Persien och Egypten som konsten utvecklades.
Drömtolkning är ett bekant fenomen i Bibeln. Drömmarna är viktiga element när Jesus föds. Jesu far Josef är känd för sina drömmar, liksom hans förebild i GT Josef, Jakobs son, som besitter samma förmåga och gåva. Båda Josefarna får sina första drömmar i sitt hemland, men i Egypten blir Josefs, Jakobs sons gåva till räddning både för honom själv och egyptierna.
När stjärntydarna kommer till Jerusalem frågar de sig fram "Var finns judarnas nyfödde kung?" De hade gjort sina uträkningar på basen av hans stjärna som de sett gå upp. Nu kommer för att hylla honom. Jerusalem är inte så stor stad att inte ryktena skulle få god fart där, så Herodes får också höra om deras förfrågningar.
Herodes kallar stjärntydarna till sig i hemlighet. Då hade han redan fått veta av översteprästerna och de skriftlärda var barnet fötts och att det är frågan om Messias, Kristus. Han frågar dem om hur de hade sett stjärnan. Först därefter skickar han dem till Betlehem för att "....ta noga reda på allt om barnet"." Fastän Herodes vet berätta var barnet finns så är det sist och slutligen stjärnan som leder dem fram och går före dem och när de ser den fylls de av glädje.
Evangeliet berättar mycket om Herodes, men han är ändå inte huvudpersonen. Han döljer skickligt sin paranoida och misstänksamma personlighet bakom en ridå av välvilja. Ju längre evangeliet framskrider desto klarare blir det att han representerar dem som motarbetar Guds rike.
Herodes har all orsak att bli oroad. Han är för det första inte jude utan idumé och han hade inte heller fått sin kungavärdighet av det judiska folket utan av kejsar Augustus, vilken han svansat för tillräckligt länge. Nu hör han att barnet som fötts är Messias och följaktligen av Davids släkt. Det är just barnet som har rätt till tronen. Herodes gör allt för att förhindra att barnet blir vuxen människa. Herodes led av förföljelsemani och var ständigt rädd för konspirationer, liksom han var känd bland sina samtida för sin grymhet. Han lät bl.a. avrätta tre av sina egna söner. Hans brottsregister är långt.
Fastän stjärntydarna är specialister på drömtolkning får de, liksom alla andra som får drömmar i tiden för Jesu födelse, en dröm som inte behöver tolkas. De blir i drömmen tillsagda att inte återvända till Herodes. Herodes misslyckas från första början med sina planer.
I profetiorna om Kristus finns det två centrala element. För det första är Messias en befriare. Profeten Jesajas löfte om att de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta och fågna skall befrias och de fattiga få ett glädjebudskap, handlar om att Messias, Kristus skall göra detta. Visst kommer vi ihåg att Jesus botade människor och gav dem ett glädjebudskap, men han ahde visserligen inte befriat någon från fängelse, visserligen kanske Barabbas är den ende, men många befriade han från synden och andra bördor.
Det andra centrala elementet är att Krists inte bara är ett ljus för sitt folk Israel utan även för hedningarna, vilket inbegriper alla folk, så att alla folk skall få glädja sig och lovsjunga Herren. Det betyder att de har lärt sig känna Herren Gud.
När stjärntydarna kommer för att hylla Jesus, så är det sin tids mest framstående personer som hyllar Kristus och som representerar alla andra folk. Israel hade redan hyllat sin konung, men av sina allra anspråkslösaste representanter, herdarna. Att det just är herdarna och stärntydarna som hyllar Kristus är förståeligt. Ingen annan hade haft förutsättning att förstå eller ta emot budskapet. Genom att budskapet om Kristi födelse tas emot av Israel genom herdarna och av alla andra folk genom stjärntydarna, så blir Kristus är ett ljus för världens alla folk, vilket betyder att Julens budskap tillhör alla. Då får alla folk kunskap om Gud och får glädjas i Herren.

Predikan: Nyårsdagen

2012-01-01T12:00:00.005+02:00

Karl af Hällström:
Jesu nyårslöfte
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2012

Så har kalendern än en gång rullat fram över den slumpmässigt utvalda punkt då ett år byter till ett annat. När vi ser omkring oss, verkar det inte som om så mycket hade förändrats. Var det verkligen så här som framtiden skulle se ut? Var är alla raketbilar, var är skytteltrafiken till månen, var är städerna som flyter bland molnen? Och viktigare: var är världsfreden, var är avskaffandet av hungern i världen, var är boten på alla sjukdomar? Vad är detta för framtid egentligen?
Man kan bara konstatera, att framtiden inte är vad den en gång har varit.
Helt nedslagna behöver vi förstås ändå inte vara, om vi ser på nyhetsåret som har varit. Större politiska omvälvningar och fler fallna diktatorer har vi inte sett sedan år 1989 då Berlinmuren föll. Och det är ju alltid något. Samtidigt har ekonomiska kriser också präglat året 2011, vilket ger en mörkare ton åt tillbakablickandet.
Men det största problemet detta nyår, liksom så många nyår tidigare, är att fastän det kanske sker framsteg på en del områden, så är människan precis den samma som hon alltid har varit. Vi har inte förändrats. Vi är själviska, vi ljuger och bedrar, vi talar illa om varandra och skadar varandra på olika sätt. Vi tar inte ansvar för vare sig våra medmänniskor eller den skapelse som Gud har satt oss att råda över. Visst har vi positiva drag också, men så länge de negativa dragen finns kvar, kommer godheten aldrig att råda ensam.
Många avger nyårslöften när kalenderbladet byts. På olika sätt vill vi bli bättre människor. Och det finns det förstås ofta orsak till. Men varje år tenderar vi att bli besvikna på oss själva, för nyårslöftena håller sällan ens fram till trettondagen, för att inte tala om slutet av januari. Att de skulle hålla hela året är i praktiken en omöjlighet – om man inte väljer sina löften väl, förstås. Ett löfte om att varje dag under året äta, dricka och andas går väl att hålla, men som nyårslöfte betraktat är det nog något magert. Men det är naturligtvis bättre att hålla också det löftet än att plötsligt bryta det, för det skulle få rätt dramatiska och tragiska följder.
Men nyårslöften varar i allmänhet inte så länge, och att försöka råda bot på de onda tendenserna i sig själv är knappast i grunden framgångsrikt. Det är mycket lättare att försöka reformera andra, för då är det ju inte ens eget fel när det misslyckas…

Situationen är ändå inte hopplös. Om människans delade natur kvarstår så länge denna värld består, finns det också något annat som gör det: Guds nåd och kärlek. Den kvarstår rent av ännu längre, för den tar inte slut när tiden upphör och denna värld förgår, utan den fortsätter in i evigheten.
När vi gör bort oss, när vi gör sådant som vi inte borde, när vi syndar, som det heter med en teknisk term – då blir vi ändå inte övergivna av Gud. Vi, som i dopet har blivit Guds barn, förblir Guds barn vad som än händer. Vi kanske inte är Guds bästa barn, men det är ingen tävling – det finns ingen människa som är just så som hon borde vara – men Guds barn är vi likafullt.
Och som Guds barn har vi både rättigheter och skyldigheter. Vi har skyldigheten att leva enligt Guds vilja, att alltid sträva efter det goda för alla människor. Men vi har också rättigheten att när vi misslyckas med detta – inte ”om”, utan ”när” – så får vi komma till Gud, vår himmelske Förälder, bekänna detta för honom och ta emot hans förlåtelse.
Som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:11): ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Men det viktigaste under detta nya år är kanske ändå ett löfte som Jesus själv ger oss, ett nyårslöfte, om ni så vill, som han inte kommer att bryta. Det är löftet i Missionsbefallningen (Matt 28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
När vi går in i det nya året tillsammans med Jesus finns det ingenting som kan vålla oss evig skada. Vi kan bli sårade – det blev han också. Vi kan bli utfrusna – det blev han också. Vi kan dö – det gjorde han också. Men vi får också, som Jesus, uppfylla Guds vilja med vårt liv och låta våra prövningar och motgångar växa till en styrka att leva för andras bästa. Och om vi skulle möta själva döden, så får vi minnas att vi, liksom Jesus, får uppstå till ett nytt liv, ett evigt liv tillsammans med Gud. I evigheten finns det inte längre några nyår, inga svikna löften, inga ouppfyllda förhoppningar. Allt är ett evigt ”nu”, en tidlös gemenskap med upphovet till allt, med Gud, grundvalen för allt gott och kärleksfullt i vår tillvaro.

Mitt i nattens mörker lyser
som en fyrbåk Jesu namn.
Det var hjälplös mänska leder
in till nådens trygga hamn.
Och när sol ej mera skiner,
namnet Jesus lyser än,
när den slutligt frälsta skaran
lovar Gud i himmelen.
Ja, jag älskar namnet Jesus,
det har satt min själ i brand.
I det namnet fann jag frälsning,
intet annat frälsa kan.
(Psb 310:3)

Predikan: Stefanidagen

2011-12-26T10:00:00.005+02:00

Karl af Hällström:
Förföljelse
Predikan i Lovisa kyrka 26.12.2011

Stämningen ändrar skarpt från Juldagen till Annandag jul, Stefanidagen. Julens budskap om hur Gud har fötts som människa förbyts nu i en berättelse om vad detta kan leda till. Allt blir inte bara ljus och frid, utan det goda budskapet möter också motstånd. Guds frälsningsbudskap delar in åhörarna i mottagare och förkastare, i Kristi efterföljare och hans förföljare.
Urförsamlingen i Jerusalem var tvåspråkig. En del talade Jesu modersmål arameiska, som var besläktat med hebreiskan. En annan del talade världsspråket grekiska, som till sin ställning närmast kan jämföras med dagens engelska. De som talade grekiska var i allmänhet inflyttade från andra delar av romarriket.
Här i Svenskfinland har vi ju erfarenhet av tvåspråkighet, så det kommer väl inte som någon överraskning att det också i Jerusalem uppstod slitningar mellan språkgrupperna. De grekisktalande kristna klagade till apostlarna (som alla hade arameiska som modersmål) över hur de grekisktalande änkorna blev förbisedda då församlingen delade ut hjälp. Då utsåg apostlarna diakoner för att se till att allt fungerade som det skulle. Eftersom apostlarna var tolv till antalet, användes ett annat heligt tal, sju, för att bestämma diakonernas antal. Och de diakoner som enligt Apg blev utsedda hade alla grekiska namn. En av dem var Stefanos.
Stefanos inte bara skötte sin andel av församlingens hjälpverksamhet, utan han diskuterade också med kristendomens motståndare. Detta gjorde han så bra att de blev svarslösa, vilket förstås kändes surt för dem. Eftersom de inte kunde få tyst på honom med debatt och andra legitima metoder, tog de till falskhet. De drog Stefanos inför rätta och påstod att de hade hört honom häda. Stefanos höll ett försvarstal, som enligt Apg började med en genomgång av det israelitiska folkets historia, ledde fram till hur Jesus var den Messias som alla väntade på och slutade med ett mindre diplomatiskt utfall mot anklagarna. Det hörde vi från altaret för en stund sedan. Så fick han en vision av hur Jesus stod på Guds högra sida, och den tolkades av åhörarna som hädisk. De blev så ursinniga att de drog Stefanos med sig från rättssalen utan att vänta på att någon dom skulle falla. Så tog de med honom utanför staden och lynchade honom där, precis som Jesus också hade avrättats utanför staden.
Den unga man som hette Saul och som enligt berättelsen bevakade vittnenas överkläder är den samme som senare kallas Paulus och som har skrivit halva NT. Detta var naturligtvis före hans omvändelse till kristendomen.

Av berättelsen om Stefanos, den första kristna martyren, kan vi lära oss flera saker. För det första: fast människor gaddar ihop sig mot oss för vår kristna tros skull, är Gud ändå med oss. Detta betyder ändå inte att vi skulle gå säkra för all skada, utan bara att ingen kan förgöra och förstöra vårt evighetshopp. När Jesus i Bergspredikan talar om att ingen sparv faller till marken utan att Gud vet om det, säger han ju inte att sparven inte faller, utan bara att Gud vet om det. Gud håller oss i sin hand och skyddar oss från allt som hotar vår evighet, men inte nödvändigtvis från allt som kan skada oss här och nu. Ibland är det nödvändigt att lida för att vinna någonting större.
Detta vill jag förstås inte säga för att förklara eller rättfärdiga lidandet som sådant, utan det jag säger är att lidandet ibland, om än inte alltid, har en mening.
För det andra är Stefanos den första kristne som dör för sin tro på Jesus, men långt ifrån den siste. Lynchningen av Stefanos utlöste en förföljelse, och förföljelser har avlöst varandra genom historien ända sedan dess. Och de är inte slut än, tvärtom! För att ta bara ett par aktuella exempel, sprängde medlemmar av en muslimsk extremistisk sekt tre kyrkor i Nigeria nu under julhelgen, med tiotals döda och hundratals skadade som följd. Och situationen i det land där kristendomen är som mest förföljd, Nordkorea, är ju mycket instabil just nu, då landets diktator dog för en liten tid sedan och ingen riktigt vet vad som kommer att ske härnäst.
Kristendomen är den största religionen i världen idag, räknat enligt antalet medlemmar. Samtidigt förföljs kristna i alla världsdelar idag, också här i Europa. Vissa länder och områden är farligare för kristna än andra; den mest spridda och organiserade förföljelsen förekommer i muslimska och kommunistiska länder, där kristna kastas i fängelse, lynchas eller avrättas. Religionsförföljelse (också av sådana som bekänner sig till andra religioner) är ett stort människorättsproblem i dagens värld. Här i Finland är förföljelsen ju - tack och lov - förhållandevis mild, och består närmast av hårda ord eller gliringar. Men den finns närmast överallt.
Den tredje poängen är därför frågan om vad vi skall göra om vi råkar ut för förföljelse av något slag. Svaret på den frågan ser jag som tudelat. Å ena sidan bör vi leva som om vi kunde gå från tiden till evigheten i vilken stund som helst. För det kan vi ju. Jesus har sagt att han kommer tillbaka, och vi vet inte när. Inte heller vet vi när vår personliga tid tar slut. Jag kan dö innan jag har hunnit ta ett andetag till, eller jag kan leva många decennier ännu, men det vet jag alltså inte. Därför måste vi alltid vara beredda. Vi ska sträva efter att hålla våra förhållanden med våra medmänniskor och vårt förhållande med Gud så gott som möjligt. Dessutom drar vi själva och alla i vår närhet nytta av detta om det nu skulle dröja...
Å andra sidan ska vi inte frukta alltför mycket för att råka ut för förföljelse. Vi bör förstås vara medvetna om risken, men vi ska inte låta det överskugga vårt liv. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, och han har lovat att den heliga Anden skall hjälpa oss när vi blir ställda till svars för vår tro. Dessa löften får vi förlita oss på. Vi får leva av Guds kärlek och föra den kärleken vidare till våra medmänniskor enligt bästa förmåga.
Till sist vill jag nämna en fjärde poäng som vi kan hämta ur berättelsen om Stefanos. Den är att vi bör hjälpa våra trossyskon som har råkat illa ut. Vi skall be för dem och försöka arbeta för dem så gott vi kan. Kanske organisationen Martyrkyrkans vänner är något för dig? Eller kanske ett vidsträcktare arbete genom Amnesty International skulle vara din grej? Möjligheterna är naturligtvis många - men att glömma bort dem som lider hör inte till dem.
Den tro som så många lider och dör för är uttryckt i kyrkans trosbekännelser. Vi som har möjlighet att göra det utan påföljd, skall nu resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Julmorgonen

2011-12-25T15:01:00.004+02:00

Martin Fagerudd:
25.12.2011 kl. 8
Helsinge kyrka St Lars
Text: Luk 1:1-20

Låt oss gå in till Betlehem

Vi möter denna jul åter igen de bekanta personerna och besöker de bekanta platserna. Vi minns Jesu födelse denna enda dag om året och begrundar den händelsen, när Gud i sin son besökte sitt folk.
Julevangeliets bekanta personerna försvinner egentligen aldrig, fastän de som levande människor försvunnit för länge sedan ur tiden, så kan man ändå möta dem och händelserna som ägde rum där. Händelsen i Betlehem utgör enligt evangeliet historiens mitt. Vi utgår ju i vår tidenräkning från den händelsen.
Den första som nämns bland julevangeliets gestalter är kejsar Augustus. Han nämns här den enda gången i hela NT. Hans namn betyder den upphöjde, och Uppenbarelseboken vet indirekt berätta, att han hade i Mindre Asien låtit sig kallas för gudomlig. När Lukas skriver om julens händelser, är det länge sedan förhoppningarna hade skringrats kring Augustus, fastän det är hans förordning som sätter hela världen i rörelse.
Också Josef och Maria sätts i rörelse från Nasaret till Betlehem, där Gud sagt genom profeterna att Kristus skall födas. Betlehem är platsen som för tillbaka till urtiden för Israels folk, därför att det är platsen som Gud länge sedan har haft för sina ögon, för att det är just där som patriarken Jakobs familj blir fulltalig. Kort före Jakob når Betlehem får han namnet Israel, som betyder Gud kämpar, eftersom han kämpat med Gud och fått hans välsignelse.
Det är i Betlehem cirklarna börjar och sluts. Den första cirkeln handlar om hur Guds första löfte till Abraham att bli ett stort folk, infrias när Jakobs tolfte son Benjamin föds där och så finns alla tolv stamfäder till Israels tolv stammar och folk.
Den andra cirkeln som börjar där är Guds löfte om befrielse. Den historien känner vi till. Den börjar med Jakobs son Josef, som säljs till Egypten av sina bröder. Efter det blir hela Jakobs familj tvungen att fly dit p.g.a. hungersnöden. Jakobs familjs vistelsen där är först frivillig, sedan förvandlas den frivilliga vistelsen i slaveri. Folket befrias från slaveriet och återvänder till det lovade landet.
Den tredje cirkeln av händelser äger rum i Betlehem, när den moabitiska kvinnan Rut anländer dit med sin svärmor Noomi. Genom att Rut gifter sig med Boas blir hon också stammoder till kung David, som växte upp i trakten kring Betlehem och verkade först som herde, tills han blev en herde för hela folket. Men det är inte för att David varit herde kring Betlehem, som herdarna i trakten kring hans hemstad är i centrum i julevangeliet, utan för en annan stor herde, nämligen Abraham. Sakarias, Johannes döparens far, säger i sin lovsång, att det var herden Abraham som fick löftet, att det var han som visade vad det betyder att leva av tro.
Eftersom Gud gav löftet om välsignelse först åt herden Abraham, låter Gud herdarna först få veta att löftet om Frälsarens födelse gått i uppfyllelse. Det är herdarna som ser den himmelska härligheten, och det är dessa fattiga budbärare som för budskapet till Josef och Maria, Herrens mor, som blir den nya trons förebild.
Den tredje cirkeln sluts med Jesu födelse. Han anknyts inte bara till en släkts och ett folks löfte om befrielse och välsignelse, utan till hela mänsklighetens befrielse och välsignelse. Efter att Jesus fötts i Betlehem, nämns staden inte mera i Bibeln, inte heller återvänder Jesus till sin släkts och familjs stad någonsin mera. Släkt och familj får en ny innebörd i Jesu undervisning och förkunnelse: systrar och bröder är nu de som sammaförs i tillit till Gud. Inte ens ordet folk eller begreppet Guds folk tycks inte heller ha någon plats i Jesu vokabulär.
Den obetydliga krubban är det enda tecknet för Guds stora gärning. Det finns två hänvisningar till krubban i GT. Den ena är profeten Jesaja som nämner krubban redan i början av sin bok i samband med sina syner om Juda och Jerusalem (Jes 1:3) ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.” Krubban är en symbol för visdom och förstånd, för den som känner Gud. Att känna Gud är förstånd och utgör centrum i visdomen i BIbeln. Just Jesus kallas för visdomen i Johannes evangelium. Krubban är det enda nödvändiga tecknet för att Frälsaren fötts. De första som känner igen krubban och knäböjer vid den är herdarna. Det gör vi också idag genom att vi deltar i denna julotta och får välsignelsen.
Alla tre cirklar som handlar om Guds mest centrala löften, löftet om välsignelse och befrielse som endast kan upplevas i tron, och som börjar och slutar i Betlehem. De löftena gäller inte bara några, få utvalda, utan hela mänskligheten. Fastän Gud fyller hela universum, och mycket mera till, så är det enda han velat före allt, att fylla våra hjärtan och bli allt i alla.

Predikan: Fjärde söndagen i advent

2011-12-18T10:00:00.000+02:00

Martin Fagerudd:
18.12.2011
kl. 10.00 Helsinge kyrka St Lars
kl. 12.00 St Martins kapell
Vanda
Text: Matt 1:18-24

Herrens födelse är nära

Vi brukar ofta under kyrkoåret betrakta Maria och henne som exemplet för tro. Vi kommer inte ofta att tänka på hennes man Josef och hans betydelse i evangeliet. Han har fått en mera undanskymd roll.
Det är Josefs som hör till Davids släkt och Maria var hans trolovade. När Josef hämtade Maria till sig var trolovningstiden över och då började äktenskapet. Trolovningstiden i de dåvarande förhållanden var juridiskt bindande, och det betyder att Josef var redan Marias man. Det är en olycka för Josef och en skandal för Marias föräldrar att hon var gravid förrän det äktenskapliga samlivet började. Som en from man kunde Josef aldrig röra vid en oren och därför tänker han i hemlighet skilja sig från henne genom ett skiljebrev.
När Josef besluter sig för att skilja sig från Maria i all tysthet, för att inte göra det till myndighetsärende, så är det just då vi lär känna Josef. Han är en man som drömmarna leder. För det är just då som Josef får sin första dröm. En ängel säger till honom i en dröm att inte vara rädd att ta Maria som hustru. I annat fall hade Maria och hennes barn utelämnats åt sitt öde, men när han tar dem till sig räddas de. När han tar barnet och dess mor till sig sparas hans son för ett större offer. När Josef tar Maria till sig som hustru blir också barnet som Maria föder, upptaget i Davids släkt och antecknat i släktförteckningen. På det här sättet fullbordas Guds löften. När Josef ger barnet sitt namn erkänner han att den nyfödda hör till hans familj.
Det är viktigt att Josef är Jesu far, eftersom Jesus är Messias och bör enligt profeterna vara släkt med David. Och eftersom Jesus blev född av en jungfru, så måste Matteus också förklara hur Josef blev Jesu far. I Matteus julevangelium får vi veta hur Josef blir Jesu far.
Josef får ytterligare en livsviktig dröm. Det är då kung Herodes, som fått besök av österländska stjärntydare, frågar dem var den nyfödde judarnas konung finns. Stjärnydarna får i en dröm uppmaningen att inte återvända till Herodes. Det är just då som Josef får sin andra dröm veta att han skall fly tillsammans med barnet och dess mor till Egypten.
Egypten är utanför Herodes maktsfär. Egypten hade flere gånger varit en flyktort för förföljda, börjande med profeten Elisa som flydde Isebel, liksom också för Jakob och hans familj, som hade flytt på grund av hungersnöden, som hotade familjens existens. Den hotade också att förhindra Guds löfte, att Abraham skall bli far ett stort folk.
Drömmarna leder Josef på samma sätt som Jakobs son Josef. När Jakobs Josef måste tyda sina drömmar, så får Jesu far Josef i drömmarna ett klart budskap som han skall följa. Det är just sådana drömmar som profeten Joel talar om när han säger bl.a. era gamla män skall ha drömmar. Det är sådana drömmar som förekommer i de tider när Gud utgjuter sin Ande över alla. Det är frälsningstidens drömmar.
Det är bara en gång om året som minns vi Jesus födelse. En gång om året minns vi att Jesus blev människa som vi. Men det är inte genom sin födelse som han lämnat djupa spår i vår värld. Han blev också dömd till döden i en fixad rättegång och avrättades på ett kors. Sedan uppstod han från de döda, som ingen gjort varken före eller efter honom. Det har lämnat djupare spår än någon eller något annat i vår värld och det är just det som ger mening åt vårt julfirande, för att världens Frälsare har fötts, som vi minns på julen.
Men varje söndag minns vi Jesu död i nattvardsfirandet. Det gör vi ända tills han kommer tillbaka. Det är också det viktigaste, som hans födelse gjort möjligt. Det är viktigare än allt annat, och just därför vet och tror vi att han hör våra böner och alltid svarar på dem.

Predikan: Självständighetsdagen

2011-12-05T19:53:00.011+02:00

Martin Fagerudd:

Tvåspråkig gudstjänst
Helsinge kyrka St Lars
6.12.2011 kl. 10

Guds lås håller

Det är inte kanske av en händelse att just vår nationalskald Johan Ludvig Runeberg myntade begreppet fosterland. Ett fosterland är ett hem för var och en som bor här, och ett land som fostrar sina barn. Hur fostrar ett land sina barn? Det kan man upptäcka hos Runeberg speciellt i hur han beskriver vårt lands natur men också hur han beskriver vårt folk. Det gör han i särskilt i sitt mest kända verk Fänrik Ståls sägner. Han beskriver också vårt folks etiska kvaliteter när han berättar om det finska krigets hjältar.

Kun Runeberg halusi kuvata isänmaata, hän käytti veteraanien kertomuksia. Heidän huomattavin ominaisuutensa, urhoollisuuden ja rohkeuden lisäksi, oli velvollisuudentunto. He eivät hylkää tovereitaan. Sellaisen toverin voimme nähdä Sven Tuuvassa. Hän ei ehkä ymmärrä maailman menosta niin paljon, hän on lähes kaikesta epätietoinen, eikä tiedä edes mikä on käännös oikeaan tai vasempaan päin, mutta tiesi oikean ja väärän. Sen hän oli oppinut hyväsydämisyytensä ansoista, että hän ei petä. Hän yksin puolustaa kun suurin osa joukkueestaan on kaatunut vihollisten jo ensimmäisten kiväärinlaukausten jälkeen.

Att det var just Runeberg som på sin tid lyfte fram det finska krigets veteraner från 1808-09 års krig, var ett led i den uppgift han såg sig fylla, att beskriva veteranernas vedermödor i en kamp som inte bara var orättvis. Den var också sådan att soldaterna egentligen inte fick visa vad de gick för. Samtidigt framhäver han, förutom att kriget var ett ensamt folks ensamma kamp mot en övermäktig motståndare, också var en kamp för folkets och landets existens. Det handlade inget mindre om än fosterlandets existens. De sistnämnda dragen är också gemensamma med vårt senaste krig.

Moderni esimerkki siitä, miten kansamme itsenäisyyskamppailua on kuvattu, on ainutlaatuinen, Åke Lindmanin filmi ”Etulinjan edessä”, joka kuvaa JR 61:n toimintaa jatkosodassa ja Tienhaaran taisteluiden ratkaisevaa torjuntavoittoa. Se ei ainoastaan kuvaa todellisuutta, vaan myös sitä, mitä nuoret miehet tunsivat ja kokivat kaikessa minkä kohtasivat sodassa. Ainutlaatuista filmissä on, että jokaisella hahmolla, joka esiintyy filmissä on historiallinen esikuva todellisuudessa. Tämä kaikki perustuu veteraanien kertomuksiin. Jokaisella sotilaalla, joka torjuu hyökkäystä ja joka ehkä kaatuu taisteluissa kohtaa siis todellisuuden oikeasti.

Det är mycket värdefullt att både textförfattaren och regissören strävat att dokumentera verkligheten, utan att ändå strikt hålla fast vid sin konstnärliga frihet. Jag täffade nyligen en veteran från JR 61:an och han berättade att de fick i högtalare höra från fiendesidan att den natten skulle JR 61:an utplånas.

Lindmanin filmin perusajatus on sama, jonka myös äskettäin tapaamani Tienhaaran taisteluiden veteraani kertoi, että Suomen lukko piti. Filmi, joka perustuu todellisuuteen osoittaa tämän ja josta kaikki on hyvin dokumentoitu. Osoitus tästä on, että olemme tänään kokoontuneet viettämään jumalanpalvelusta, jota ei muuten arkipäivänä vietettäisi, joka nyt on kansallinen juhlapäivä. Samalla hiljennymme niitten edessä, jotka antoivat henkensä vapautemme puolesta.

Även evangeliet anknyter på samma sätt till verkligheten som Åke Lindmans film som jag nyss berättade om. Evangeliet innehåller gestalter som har sina förebilder i historiska personer. Dessutom berättar evangeliet om händelser som verkligen ägt rum och i vilka de historiska personerna verkligen deltagit. Evangeliet berättar idag om att Gud sände sin Son, som inte har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Det har han bekräftat med sin Sons uppståndelse. Det igen betyder att Guds lås håller, i alla tider.

Predikan: 21 söndagen efter pingst (MF)

2011-11-05T11:41:00.008+02:00

Martin Fagerudd:
06.11.2011 kl. 10 i Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 i St Martins kapell
(Vanda)
Evangelium: Luk. 10:1-12

Jesus sänder ut sin välsignelse

Två gånger sänder Jesus ut sina lärjungar för att förkunna evangelium och bota sjuka. Första gången sänder han de tolv och andra gången sjuttiotvå lärjungar, parvis till varje stad dit han själv ämnade. Man kunde kalla denna sändning för en rekognosering, eftersom Jesus sänder ut dem för att ta reda på hur man tar emot honom bland människorna i städerna och byarna.

Lärjungarna får två direktiv hur de skall möta människorna, förutom att de inte ska ta med något på resan. För det första skall de önska frid åt huset dit de kommer. De skall önska shalom som det heter på hebreiska, vilket betyder frid. När lärjungarna uttalar fridshälsningen så är den en välsignelse, som de som bor i huset får motta. För det andra så skall de säga att Guds rike är snart hos er.
Jesus ville veta hur människorna kommer att ta emot honom när han anländer till städerna, men istället berättar lärjungarna när de kommer tillbaka om allt annat. De är glada för att till och med de onda andarna lyder dem när de uttalar Jesu namn. Att känna någon vid namn är i biblisk mening att man känner en person helt och fullt. Det berättas att demonerna kände igen Jesus, de kallade honom Guds Helige. De visste vem han var och kände till hans makt. De lydde honom och hans namn också när lärjungarna använde det. Jesu namn har makt.
Fastän lärjungarna inte svarar direkt på Jesu fråga hur de kommer att ta emot honom, så gläds Jesus ändå med lärjungarna över deras framgång i arbetet. Men så säger han att de inte bara skall vara glada för att de onda andarna lyder dem. De skall vara glada för att deras namn är upptecknade i himlen.
Om denna namnteckning berättas det mycket i Bibeln, bl.a. i Psaltaren, Daniels bok och Uppenbarelseboken. Det är frågan om Guds folks namnförteckning. Att namnen är upptecknade i himlen betyder att Gud känner lärjungarna helt och hållet och att de är hans barn. Men vi vet att Gud känner alla människor och han är inte långt ifrån en enda, utan hela tiden nära.
Varför ville Jesus veta hur städerna skulle ta emot honom? Jesus utropade litet senare verop över galileiska städer, över Korasin och Betsaida, liksom också Kafarnaum, där Jesus hade bott under sin verksamhet i Galiléen. Jesus visste att det fanns städer där man inte tar emot lärjungarna. Därför ger han dem direktivet att ”gå då ut på gatorna och säga: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av - behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här.”
Att Jesus vill veta vilken stad som tar emot honom, beror på att han sänder ut sin frid med lärjungarna. De som tar emot friden, får frid. Då tar de också emot lärjungarna. När de tar emot lärjungarna då tar de emot Jesus. Den som tar emot Jesus tar emot Gud. När människorna tar emot lärjungarnas fridsönskan, då får de bokstavligen Gud välsignelse.
Det är intressant med ordet välsignelse. På hebreiska har det också betydelsen att böja knä. Vi vet att de som vigs till äktenskap brukar böja knä tillsammans vid altaret. Att böja knä, liksom att knäppa händer, med det visar man att Gud är större. Genom att knäppa händer och böja knä ber man till Gud. När man böjer knä så visar man sin tillit till Gud och att man vill tjäna honom.
Kort före Jesus sänder ut de sista sjuttiotvå lärjungarna hade Jesus vänt han sina steg mot Jerusalem. Han går mot korset, lidandet och döden. På korset utger sig Jesus för att vi skall få förlåtelse och försoning. Endast den som verkligen har utgett sig kan välsigna och ge det vi ber om.
När vi böjer knä och ber vid nattvardsbordet så bekänner vi att Gud är större, att endast han kan ge vad vi ber om. När vi böjer knä vid nattvardsbordet och tar emot Jesu kropp och blod så får vi välsignelse. Från altarbordet går vi ut och för Guds välsignelse med oss till våra medmänniskor.

Predikan: 19 söndagen efter pingst

2011-10-23T19:49:00.002+03:00

Martin Fagerudd:
Helsinge kyrka St. Lars 231011 kl. 10
(Vanda)

Det dubbla kärleksbudet

Jag samtalade nyligen med en vän till mig om hur tiden går fort framåt. Barnen blir vuxna, barnbarn föds, man tänker på hur man lyckats med sin fostran. Vi konstaterade till slut att man inte kan forma sina barn, fastän man alltid måste fostra dem. De måste ändå leva sitt liv. Det viktigaste är att man älskar dem, som barnen måste få förstå och känna.
Jesu diskuterar ofta med företrädare för fariséernas parti. Dessa ville göra hela Israels folk heligt, så att alla skulle hålla Guds lag och de var flitiga i sitt jobb. Fariseerna var ofta skriftlärda, d.v.s. teologer och jurister. De främsta skriftlärda, som kallades för rabbiner, diskuterade ofta om det viktigaste budet i lagen. De ville finna en enkel och komprimerad instruktion som skulle innefatta varje bud. Det berättas att man frågade en av de främsta rabbinerna i Jesu samtid, som hette Hillel, om han kunde undervisa hela lagen i en så kort tid, att eleven orkade stå på ett ben och lära sig den. Hillel svarade då med orden: Vad du själv hatar skall du inte göra mot din nästa. Det är ju den bekanta gyllene regeln, men omvänt. Både den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet har samma syfte. De är båda sammanfattningar av Guds lag.
Fariséerna ville ändå i allmänhet visa med frågan om det viktigaste budet att den är helt enkelt absurd. De menade att alla bud är viktiga och inget kan ställas ovanför det andra. Också saddukèerna, företrädare för ett översteprästernas parti, ville igen kort före Jesu samtal med den skriftlärda, visa hur absurd hela frågan om uppståndelsen är genom ett extremt exempel. Jesus svarar dem med det enda ordet i hela GT som hänvisar till uppståndelsen och visar att deras tänkesätt är helt absurt och att det faktiskt finns en uppståndelse.
En farisé som är vänligt stämd mot Jesus tycker om hanssvar till saddukéerna, inte minst för att han gjorde dem svarslösa, eftersom fariséerna trodde på uppståndelsen. Han ställer i uppriktig mening frågan om det viktigaste budet åt Jesus, fastän fariseerna redan tidigare planerat döda Jesus tillsammans med Herodes anhängare.
Jag vet inte om Jesus gillar samtalen med fariséerna, men frågorna de tog upp är nödvändiga och i synnerhet frågan om det viktigaste budet. Jesus inleder sitt svar med att först nämna den israelitiska trosbekännelsen. Därefter nämner han de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Kärleken sammabinder bekännelsen och det inre livet.
Det centrala i den israelitiska trosbekännelsen är att Herren är den ende Guden. Det berättar något om Guds väsen. När man först lärt sig detta om Guds väsen, först sedan uppmanas man att älska honom. Att älska är att vara trogen. Vi uppmanas att älska Gud på samma trogna sätt som han först har älskat oss och troget hållit sina löften. Det är just det som men är det allra svåraste, fastän budet låter så lätt. Kärleken uppfyller lagen både till dess ande och bokstav. Kärleken är något mer än de enskilda konkreta buden kan säga. Det var rakt det motsatta vad fariséerna och de skriftlärda menade i sin undervisning om lagen.
Den skriftlärde gillar Jesu svar och säger till och med: "Du har rätt, mästare! Att han kallar Jesus för Mästare, det är benämningen på en som nått största respekt som laglärare. Han förstår att det är först med det dubbla kärleksbudet som buden börjar betyda något. Jesus ger också sin erkänsla och säger: "Du har inte långt till Guds rike."
Det dubbla kärleksbudet är kärnan i Gamla testamentet och tar fram en smärtpunkt i människans liv. Hur vackert än allt tal om kärleken till Gud och nästan är, så är det just på den punkten som vi inte håller måttet. Vi inte bara försummar att älska utan vi rentav motarbetar kärleken, så att till och med Paulus utbrister att ”det onda jag inte vill, det gör jag och det goda jag vill det gör jag inte.” En sådan människa är ju redan dömd.
Vi är redan dömda, därför behöver vi befrielse. Den befrielsen är helt klar i Jesu död och uppståndelse. Jesus tog på sig straffet som vi har förtjänat. Istället har vi fått förlåtelsen och uppståndelsen, som vi inte har förtjänat, men ändå får för att Gud är god. Han är så god att han fortfarande orkar älska oss och förlåta oss, eftersom han vet att vi inte själva kan befria oss. Vilket tålamod måste inte Gud ha! Jag hoppas att också vi kan vara lika tålmodiga.

Predikan: 17 söndagen efter pingst

2011-10-09T12:00:00.008+03:00

Karl af Hällström:
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011

Under de snart femton år som jag har varit präst, har jag förrättat flera hundra jordfästningar. Härtill kommer förstås de som jag privat har varit med om, men det är bara en handfull. Hundratals jordfästningar är mer än de flesta andra är med om under ett helt liv. Hoppas jag i alla fall. I medeltal en jordfästning varannan vecka, år ut och år in, är också mer än vad man skulle orka med, om man hade ett nära personligt förhållande till alla avlidna. Ändå har jag tänkt hålla på i kanske tjugo-tjugofem år till, vilket skulle betyda över tusen jordfästningar, om takten bibehålls.
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.

I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.

Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!

Predikan: Trettonde söndagen efter pingst (KafH)

2011-09-11T10:00:00.002+03:00

Karl af Hällström:

På frukten känner man trädet

Gudstjänst i S:t Olofs kapell (Pellinge, Borgå) och

kvällsmässa i Lilla kyrkan (Borgå) 11.9.2011

Det kan vara besvärligt att ha humor.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.

Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.

Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.

Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.

Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!

Predikan: 13 söndagen efter pingst (MF)

2011-09-10T21:07:00.006+03:00

Martin Fagerudd:
11.9.2011 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10.00
S:t Martins kapell kl. 12.00
(Vanda)
Evangelium: Matt. 12:33-37

Jesus vår helare

Jesus brukade bota sjuka och besatta människor med sitt ord. Det var den vanligaste metoden på Jesu tid. Samma metod använde också fariseernas lärjungar. Metoden att bota med sitt ord kallas för exorcism. Det fanns många sjuka, läkare hade endast de rika råd med. Dessutom var det litet si och så med läkarkompetensen den tiden.
Att Jesus botar de sjuka och besatt ingår i hans kamp, i hans långsiktiga strategi, att övervinna det onda. Därför var varje botande av en sjuk eller besatt en kamp mot djävulen själv. Nu betyder det inte att Jesus skulle mena att de sjuka och besatta skulle vara djävulen själv, men han befriar dem ur djävulens våld.

Evangeliet berättar att Jesu kamp är framgångsrik. Människor blir friska. Visst kan det onda drabba människan så att hon genom sjukdomen isoleras från ett normalt umgänge med andra. I sin ensamhet kan människan också börja föreställa sig att hon är övergiven av Gud. Den missuppfattningen tar Jesus bort med sitt botande.Jesus talar idag så hårda att om någon människa skulle använda samma ord om någon annan så kunde man vara säkert på att få försvara sig i rätten. Jesus kallar sina motståndare för huggormsyngel. Det är djävulens barn. Vem skulle vilja bli kallad för djävulens barn? Jesus säger ytterligare att han inte ens väntar något gott av sina motståndare, eftersom de är onda. Vem skulle vilja bli kallad för ond? Varför använder Jesus så hårda ord?
Jesus reagerar idag på sina motståndare, som igen kommenterat det att Jesus botar en besatt människa som var blind och stum. Det är inte bara sina motståndare som Jesus piskar med hårda ord. Även lärjungarna får sin beskärda del. Petrus råkar värst ut. Han blir inte bara kallad för djävulens barn utan för djävulen själv. Det sker när Jesus första gången säger att han skall dö och Petrus svarar, att det skall aldrig hända.Att Jesus kallar Petrus för djävulen beror på att Petrus tror sig veta, fast han inte känner Guds tankar. Det gör ingen och utan att veta jobbar Petrus åt djävulen genom att fresta Jesus att överge sin uppgift. Vem som helst kan omedvetet jobba åt djävulen, men det kan nog också ske helt medvetet. När Petrus frestade Jesus så frestade han Gud, som hade gett uppgiften åt Jesus. Varför Jesus måste lida och dö fick Petrus veta senare.
Att Jesus kallar sina motståndare för djävulens barn, handlar nu inte om att de skulle vilja hindra Jesus från att dö. Det var ju det de ville. Därför förde motståndarna oftast en hemlig kampanj mot honom. Ibland var den helt öppen, som nu. Huvudfrågan idag handlar inte om Jesu död, utan om hans dagliga arbete.Om Petrus trodde att han kunde rädda Jesus från döden så menar motståndare att Jesus jobbar i samarbete med djävulen. Jesus säger att om nu djävulen fått för sig att börja bota människor från sjukdom så jobbar han nog mot sig själv. Men det är inte det Jesus reagerar emot. Han reagerar mot det hur motståndarna gestaltar Jesu arbete. Att kalla Guds arbete för djävulens arbete, är att häda. Jesus menar att hans motståndare hädar särskilt den heliga Anden. Att häda betyder att förakta och förneka Gud. Att häda den heliga Anden betyder att förakta Jesu arbete och förneka att det är Guds goda arbete. Det är att förneka att Gud sänt Jesus.
Idag har det gått 10 år sedan terrorattackerna i New York och Washington. Man kan kanske med fog tycka att det är djävulens arbete. På tio år har det hänt lika mycket och ännu mer ont i världen, t.o.m. i vårt trygga Norden och i vårt trygga Finland. Inte heller vår kyrka har besparats från det, liksom inte heller vår församling.Människan har inte blivit bättre. Tänk att Gud ändå orkar älska oss, fast vi inte har har förtjänat hans kärlek och godhet. Vi är alla fortfarande syndare, men Gud är ändå god och tålmodig och mot oss, för att han vill att vi också skall vara det. Jesus gör Guds stora arbete när han lider och dör. Han tar på sig straffet som vi har förtjänat. Därför är vi fria om vi så vill, bara vi tar emot förlåtelsen. Då får vi också det eviga livet som gåva.

Ord på vägen

2011-09-07T15:37:00.000+03:00

Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011

När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!

Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.

Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.

Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?

Predikan: Tionde söndagen efter pingst

2011-08-21T10:00:00.004+03:00

Karl af Hällström:
Talenter och talanger
Friluftsgudstjänst på Hasselholmen (Borgå) och
högmässa i Borgå domkyrka (på svenska) 21.8.11
Matt 25:14-30

För den som ser Jesus som ett slags tidig kommunist som talar om egendomsgemenskap och ett omstörtande av samhället, kan liknelsen om talenterna komma som en chock. Där verkar han ju tala för ett kapitalistiskt system, där den som förtjänar mycket får ännu mer. Men både att se Jesus som en kommunist och att se honom som en kapitalist är förenklade lösningar. Jesus var nog betydligt mer komplex än så.

Jeesuksen vertausta talenteista ei voi lukea suoraan kapitalistisen systeemin puolustuksena, vaan hän käyttää, kuten niin usein, kuvia olemassaolevasta yhteiskunnasta opettaakseen jumalallisia totuuksia.
Talentti oli alun perin painoyksikkö joka vastasi n. 30 kiloa. Rahayksikkönä talentti vastasi talenten painosta hopeaa tai 6000 denaaria. Denaari oli työmiehen päiväpalkka. 6000 päivää on noin 16,5 vuotta. Talentti oli siis erittäin suuri rahamäärä, jonka nykyarvoa on hankala laskea, mutta se lienee miljoonissa euroa.

Ordet “talent” har lånats in i många språk, bl.a. i svenskan, där formen är “talang”. Och det visar på att det i liknelsen inte bara är frågan om pengar, utan om något mer heltäckande, nämligen alla de olika gåvor på olika plan som Gud har gett oss. De ekonomiska förutsättningar som vi har, förstås, men också de olika färdigheter och egenskaper som vi besitter. Allt detta bör användas till Guds ära.
Den som har talets gåva, konstnärliga färdigheter, musikalitet, bör använda detta till att befrämja det goda. Den yrkesskicklighet som vi besitter bör användas till samhällets bästa, så våra medmänniskor kan få nytta av den. Ibland stöter man på tanken att prästens kall är värt mer än andra i Guds ögon, men t.ex. en rörmokare är lika värd, och en god gatsopare är mycket bättre än en dålig biskop.

Mutta samalla kun vertauksen ydin on siinä että kaikkia Jumalan meille antamia lahjoja on käytettävä yhteistä hyvää ajatellen ja Jumalan kunniaksi, vertaus tosiaan puhuu myös rahasta ja sen käytöstä.
Myös omaisuutemme, ei vain ominaisuutemme, on Jumalan lahjaa. Sitäkin on käytettävä hyvällä tavalla. Jeesus puhuu toisaalla evankeliumissa siitä miten hankalaa rikkaan on päästä Taivasten valtakuntaan - se on hankalampaa kuin kamelille päästä neulansilmän läpi. Mikä sekin on aika hankalaa - joko kamelin on oltava hyvin pieni tai neulansilmän erittäin iso. Mutta mahdoton tilanne ei rikkaallekaan ole, kunhan myy omaisuutensa ja jakaa rahat köyhille.
Ihan niin radikaaleja meidän ei tarvitse olla että ottaisimme nämä Jeesuksen sanat kirjaimellisesti. Mutta ne antavat osviittaa siitä mikä meidän suhteemme omaisuuteemme pitäisi olla: ei jotain mikä on absoluuttisesti meidän eikä kenenkään muun, vaan jotain mitä Jumala on meille lainannut ja jota meidän on kerran annettava takaisin.

Tjänarna som fick fem och två talenter förtjänade lika mycket till. De hade en yrkesskicklighet som affärsmän, och de använde denna gudagivna gåva. Felet som den siste tjänaren gjorde var att han vägrade använda både sin talent och sin talang. Därför blev han bestraffad på räkenskapens dag.
Våra gåvor måste användas. Vår musikalitet ska få glädja andra. De pengar som vi får ska vi leva av, men de skall också användas till det gemensamma bästa. I vårt samhälle är skatterna en mekanism som syftar till detta, och inkomstskatterna är ju progressiva, så att den som får mer också kan hjälpa sina medmänniskor mer. Men ifall det blir något kvar när vi har skaffat det som är nödvändigt för livets upprätthållande, är det ju inget som hindrar att också det används till att hjälpa våra medmänniskor, när och fjärran.

Kaikkia saamiamme lahjoja olisi käytettävä parhaalla mahdollisella tavalla. Tämä koskee sekä omaisuutta että ominaisuuksia. Jos pidämme silmämme auki, löydämme aina avuntarvitsijoita. Kotisuomesta löytyy hyväksikäytettyjä lapska, ja nälänhätä Afrikan sarvella on vain pahenemaan päin. Vain pari esimerkkiä mainitakseni.
Miten sinä voisit käyttää lahjojasi paremmin?

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

2011-08-14T10:00:00.001+03:00

Karl af Hällström:
Att söka sanningen
S:t Olofs kapell (Pellinge)
och Borgå domkyrka 14.8.2011

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. För att komma fram till det rätta målet får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall bry oss om, utan att vägen är den rätta, att vi har målet i sikte.
Varför väljer så många att gå den breda vägen framom den smala? Det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden, en upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och tyvärr finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns de som hemfallit åt lagiskhet, som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början verka tryggt, men snart känner man sig inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Den svenske förre ärkebiskopen K.G. Hammar skrev en bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Han fick kritik för detta - om inte en ärkebiskop kan säga att han har funnit sanningen, vad är det då för poäng med kristendomen överhuvudtaget? Jag tycker tvärtom att Hammars ord är mycket befriande. Visserligen vet vi kristna att sanningen finns hos Gud, men åtminstone jag kan inte påstå att jag skulle ha nått fram till hela sanningen. En del är uppenbarat, men annat är fortfarande fördolt, och det får vi fortsätta att söka.

Vi kommer ofta i situationer som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del. Risken att man oftare väljer det orätta är då överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. Men uttrycket ”ändamålet helgar medlen” är en av de mest motbjudande lögner som finns.
Sanningen inte är svag, men den har en svaghet. Den har nämligen en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren, som ett finskt ordspråk säger, men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver inte sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig bara den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Det kräver att man söker den och är därför ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen, eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig, vilket ärkebiskop Hammar också antyder. Den ärlige sökaren får inte ett lätt liv, men däremot ett som är meningsfullt och intressant.

Evangeliet kopplar samman sanningen med Gud och med Jesu ord. I Bergspredikan säger Jesus, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Detta illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna, som är dagens evangelium. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får intrycket att man inte ens behöver välja den breda vägen, man kommer lätt på den. Det är just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Han tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, eftersom den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att den som söker, han finner, och den som bultar, för honom öppnas dörren.
Livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vi skall inte fly de moraliska avgörandena, utan modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring, för den ger otaliga möjligheter.
Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den smala vägen verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan väderstreck, utan riktningar, ett tomt ingenting. I den kan man köra hårt åt vilket håll som helst utan att egentligen komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta.

Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, såsom Jesus betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är ett genomgående tema i hans undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Men vi behöver inte förvänta oss att vi skall finna hela sanningen i detta liv. Att gå genom den trånga porten eller följa den smala vägen betyder inte att vi får alla svar, utan att vi har ställt de rätta frågorna, att vi vet var vi skall söka sanningen.
Därför är kanske inte det viktigaste att finna de rätta svaren utan sist och slutligen utan just att söka, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att när man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är visserligen osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten till livet.

Predikan: Kristi förklarings dag (KafH)

2011-08-07T15:00:00.014+03:00

Karl af Hällström:
På förklaringsberget - och nedanför det
Friluftsgudstjänst i Mjåviken (Vessö) och
mässa i Svartbäck (Borgå) 7.8.2011
Mark 9:2-8

Många olika uppfattningar råder om vem Jesus Kristus var och är. Detta är fullt naturligt, eftersom han är en så mångsidig person. Problemet är inte heller att de olika förklaringarna vore felaktiga, utan att de ofta är alltför begränsade.

Ett vanligt synsätt torde vara att se Jesus som en stor lärare, som ville sprida ett kärleksbudskap om universellt broderskap, och så förändra samhället. Ett slags kommunistiskt ideal, alltså. Och kommunistiska ideal kan vara goda och vackra, men som historien visar, faller de på den mänskliga naturen. Fastän alla är bröder, finns det alltid någon Storebror, någon Lenin, Stalin eller Mao, som gärna intar platsen som den Store Ledaren - och så urvattnas talet om broderskap till bara tomma fraser.

Men visst var ju Jesus en stor lärare, inte frågan om annat. Många andra stora lärare har kommit genom tiderna - Buddha, Gandhi, Martin Luther King m.fl. - och vi kan bra hämta lärdomar av dem, precis som många av dem har lärt sig av Jesus. När Gandhi fick frågan om vad han ansåg om Kristus, svarade han ungefär: “Jag tycker bra om er Kristus. Men jag tycker inte om era kristna.” Och då satte han förstås fingret på en sjuk punkt: hur är det möjligt att vi idealiserar Jesus som lärare, om vi inte följer hans ideal?

Men Jesus är mycket mer än “bara” en stor lärare. Att ta till sig och följa hans lärdomar är bara ett första steg på vägen.

Och ungefär så långt hade lärjungarna kommit när Jesus tog dem med sig upp på berget. Jesus var deras Mästare och Herre, men de hade ännu inte insett allt vad detta innebar.

Petrus, Jakob och Johannes utgör en kärntrupp bland de tolv apostlarna. Ibland är Petri bror Andreas också med, men inte denna gång. Trots att Petrus har erkänt Jesus som Messias, är de tre männen fullkomligt oförberedda på den uppenbarelse som de kommer att få.

Jesus förvandlas inför deras ögon, och liknar den himmelske konung som Johannes senare får se på Patmos och beskriver i dagens andra läsning (Upp 1:9-18). Tillsammans med Jesus står GT:s största personer, Mose och Elia, som representerar Lagen och Profeterna, alltså det gamla förbundet. Detta visar att det inte var något lösryckt och fullständigt nytt som Jesus kom med, utan att det nya står i samklang med det tidigare. Guds plan, som började i det gamla förbundet, får sin fortsättning och fulländning genom Jesus. Det säger han också själv, när han hävdar att han inte kom för att upphäva Lagen, utan uppfylla den.

Här ha vi förresten en intressant fråga. Vad gjorde Jesus för att uppfylla Lagen? Lagens stora syfte var att människan, särskilt israeliterna, skulle kunna närma sig Gud och bli värdiga att vara hans folk. Eftersom alla människor syndar - en del mer, andra mindre, men ingen klarar av att låta bli - krävdes det en mekanism för att utplåna överträdelserna och få sina synder förlåtna. I GT, liksom på andra håll, var denna mekanism djuroffer. I stället för att syndaren själv skulle straffas, kunde man låta straffet gå ut över djuret. Man köpte sig alltså frigenom att offra ett lamm, en tjur, ett par duvor eller vad det nu kunde vara, beroende på syndens art och syndarens ekonomiska förutsättningar.

Denna lag kom Jesus för att uppfylla. Han gjorde det genom att offra sig själv. På samma gång kom han ändå att utplåna lagens krav på djuroffer, eftersom hans offer gäller en gång för alla. Behovet av syndernas förlåtelse står fortfarande kvar, men behovet av offer är uppfyllt. Av det gammaltestamentliga regelverket kvarstår bara det som kallas morallagen, och den har Jesus i sin undervisning sammanfattat i det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Men redan detta är förstås för svårt för oss människor. Alltför ofta bryter vi mot det, och alltför ofta vill vi peka på petitesser i GT:s lag som exempel på hur andra bryter mot Lagen. Bort det! Jesus har kört oss fria från Lagen genom att uppfylla den!

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.

Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.

Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt.

Kanske vi skall återvända till förklaringsberget. Jesus samtalar med Mose och Elia. De tre lärjungarna är utom sig av skräck. Petrus, som alltid måste ha käften uppe, föreslår att de skall föreviga situationen genom att bygga tre hyddor på berget, en åt varje gudsman. Men då hörs Rösten som säger att Jesus är Guds utvalde och älskade Son och att vi skall lyssna till honom. Lärjungarna faller skräckslagna till marken, men när Jesus hjälper upp dem är allt som vanligt igen. Utom minnet av den omvälvande upplevelsen.

Lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget lär oss flera saker. För det första visar den på att Jesus var något mycket mer än en stor lärare. Han var jämlik med GT:s största gudsmän - ja, han var mer än så: Guds utvalde, Guds älskade.

För det andra ser vi att Mose och Elia försvinner, och att i slutändan endast Jesus fanns kvar. Den gammaltestamentliga lagen, med sina djuroffer och sina föreskrifter om mat, kläder och annat, var i sig god, men begränsad. När nu det fullkomliga hade kommit, fick det ofullkomliga ge vika.

En tredje poäng ligger i det som sker när de fyra männen kommer ner från berget igen. Det har vi inte hört i denna gudstjänst, så ett referat kan vara på sin plats som påminnelse. Folkmassan som följde Jesus för att få hjälp av honom var samlad kring de nio återstående apostlarna, som förstås gjorde sitt bästa för att hjälpa. När Jesus kommer, märker han ändå att de har fått ett fall som övergår deras förmåga. Han suckar och löser problemet.

Poängen är alltså att trots att vi vet vem Jesus är, hindrar det inte att vi möter problem i vardagen. Vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget, s.a.s., utan måste ner därifrån. Det är i vardagen som vårt liv i Jesu efterföljd möter sina största utmaningar. Ibland känns det som om familjen, kollegerna, vänner och bekanta skulle vara det största hindret för oss att bli verkligt heliga människor. På den grunden kan jag förstå präster som lever i celibat eller eremiter som söker Gud i ensamheten. Också förberedelsen av denna predikan avbröts emellanåt av rop som “Pappa! Syrran knep mig!”

Men det dubbla kärleksbudet, Jesu sammanfattning av Lagen och Profeterna, är verkligen dubbelt. Vi ska inte bara älska Gud, vi ska inte bara älska våra medmänniskor, utan vi ska älska båda. Båda delarna är goda redan var för sig, men för att vara en kristen princip bör de båda samverka.

Vi kan behöva ett förklaringsberg emellanåt - en gudstjänst, en retreat eller vad det kan vara - men vi kan och ska inte stanna där, isolerade från vardagens och omvärldens svårigheter. Vi måste förr eller senare komma ner igen och möta svårigheterna med Guds hjälp.

“Detta är min utvalde. Detta är min älskade Son. Lyssna till honom!” Och så ser vi ingen annan ledstjärna än Jesus.

Predikan: Kristi förklarings dag (MF)

2011-08-06T20:48:00.008+03:00

Martin Fagerudd:
7.8.2011 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Mark. 9:2-8

Jag är med dig

Bibeln handlar egentligen från början till slut om möten mellan Gud och människan, alltifrån Abraham till Johannes. Det centrala i Guds möte med människorna är att han är med dem. Dessutom är Guds möte med människorna så viktigt, omvälvande och hänförande att människorna velat dela med sig av dem, att de fått bokform. Det unika med varje Guds möte med människor är att han avslöjar alltid något viktigt om sig själv.
Ett sådan möte är Guds möte med Mose, som levde för ca. 3200 år sedan. Mose hade aldrig tidigare varken sett eller hört om Gud och var i den meningen en ganska modern människa, om bristen på möte med Gud skall vara en definition på det moderna. I mötet med Mose avslöjar Gud sitt namn, när han samtidigt ger Mose uppgiften att befria sitt folk från slaveriet. Mose frågar "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" Då får Mose det gåtfulla svaret av Gud "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem."
När Gud svarar Mose så, undviker han i själva verket att avslöja sitt namn och sitt väsens djupaste hemlighet. Gud vill bevara sin frihet och suveränitet så att människan inte skall kunna manipulera honom för sina egna själviska syften. Samtidigt avslöjar Gud så mycket om sitt väsen som människan behöver veta.
När Gud säger att han ”är”, så menar han inte att nu skall vi ha en djupgående filosofisk diskussion om vad det betyder att vara, och vad det betyder att finnas till på ett absolut sätt. Han säger det som är väsentligt för människan, att han står i en relation till henne, att han lovar vara med henne, nära henne så att han hjälper henne. Det är ju en väsentlig kunskap. Det säger han också åt Mose Jag är med dig. När Gud tar kontakt med människan så lovar han vara med henne, vilket betyder att han också hjälper henne, så som han hjälpte Mose i att befria sitt folk. Då är Guds namn en väsentlig kunskap också för folket, så att det vet vem som är nära, vem som hjälper, och så att det kan sedan tacka honom.
Evangeliet berättar om ett annat Gudsmöte, som är lika viktigt och omvälvande, inte bara för de tre lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes som är med Jesus på Taborberget, utan för oss alla. Jesus är inte bara den viktigaste gestalten i NT och huvudpersonen i evangeliet, utan han är just den som Gud med hjälp av hela Bibeln vill att vi skall möta.
Händelsen på Taborberget är omvälvande inte bara ur den synvinkeln att fyra människor möter Gud. Den är omvälvande framför allt för att det är den enda gången som Gud uppenbarar sig för en liten utvald skara lärjungar och berättar direkt vem Jesus är. Det är alltså en riktig himmelsyn, fastän varje möte med Gud är möte med himlen. De tre lärjungarna får se Jesus sådan han verkligen är. Inför alla på berget förvandlas Jesus för dem: hans ansikte sken som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Det är Kristus, Guds son som uppenbaras, han som segrat över syndens, dödens och ondskans rike. Det intygar Gud själv på ett bekant sätt i GT. Ett lysande moln sänkte sig över dem. Molnet är tecknet på Guds närvaro och därför talar han till dem och säger ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde, lyssna till honom.” Allt det här har Petrus, Jakob och Johannes sett: de har mött Guds son, ansikte mot ansikte.
Händelsen på härlighetens berg har ytterligare ett viktigt budskap genom de två stora gestalterna från Gamla testamentet. Det är Mose som representerar lagen och Elias som representerar profeterna. Deras budskap är angeläget därför att det är gemensamt: de båda talar om Kristi död och uppståndelse. Det budskapet har också apostlarna gemensamt med de två, eftersom de själva har sett Jesus dö och är vittnen till hans uppståndelse. På samma sätt som Gud är med Mose, Elias, Jesus och lärjungarna, så att de kan utföra sitt uppdrag, på samma sätt är han med oss.
Evangelium enligt Matteus kallar Jesus för Immanuel, vilket betyder Gud med oss. Jesus är inte bara med oss i den meningen att han finns. Han är med oss i sin försonande död och befriande uppståendelse. Det betyder att han hjälper oss och räddar oss från syndens, dödens och ondskans välde. Jesus säger ytterligare i slutet av Matteus evangelium Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det betyder att Gud är med oss alla dagar vi lever här i tiden men också så att han för oss in i sin älskade sons eviga rike. Amen.

Predikan: Sjunde söndagen efter pingst

2011-07-31T12:00:00.012+03:00

Karl af Hällström:
Kärlek är bättre än offer
Högmässa med konfirmation (Kvarnudden)
Borgå domkyrka 31.7.2011
1Sam 15:22-26

Vi hade ett fint läger på Kvarnudden förra veckan. Jag var mycket nöjd. Fina konfirmander, en fin ledarstab och fint väder - vad kan en skribapräst önska mer? Det enda som egentligen störde var bromsarna, men bromsar är ju så långsamma, att bara de sätter sig någonstans är det inget större problem att bli av med dem. I ett skede satt fjorton bromsar på fönstret i mitt rum, men det tog mig bara en halv minut att förpassa dem till de sällare jaktmarkerna en efter en. Sedan blev det ju att sopa, förstås…

Kunskapsmässigt hade ni konfirmander överlag inga svårigheter heller. Små lustigheter blev det ju ibland förstås. Som den dag då vi hade fått skinkfrestelse till lunch och en ung man hävdade att en viss rad i Herrens bön lyder “tillred oss inte till frestelse.” Och det får man ju verkligen hoppas att vi skall undvika. Och en hälsning till kollegan Marina, som egentligen var planerad att ha detta läger, var väl att en konfirmand stakade sig på trosbekännelsen och påstod att Jesus “föddes av jungfrun Marina.” Men de fick det nog rätt till slut.

Helt okritiskt ställde sig inte konfirmanderna till det jag sade. Och det gläder mig, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Det kom exempelvis protester mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.

En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.

Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: "Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …" Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.

Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.

Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?

Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud, som också konfirmanderna har fått lära sig, lyder i korthet: Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv. Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.

Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.

"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.

Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.

Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.

Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.

Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.

Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.

För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.

Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Nu får ni konfirmander ta nästa steg på den vägen. Träd nu fram till Herrens altare!

Predikan: Apostladagen

2011-07-22T18:43:00.004+03:00

Martin Fagerudd:
24.7.2011 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Matt. 16:13-19

Petrus och Paulus

I dag har vi Apostladagen som tidigare firats som Petrus och Paulus dag till minnet av deras martyrium. Vi ska betrakta närmare de två och deras relation, som inte bara är intressant utan också riktgivande för kyrkan och kristenheten ännu idag.
Evangelium enligt Matteus är det enda som berättar om utförligt om varför Petrus är så viktig. Petrus heter ursprungligen Simon. Namnet Petrus, som betyder klippan, får han av Jesus. Petrus är den förste lärjungen som kallas av Jesus. Han är också den viktigaste aposteln, eftersom han svarar på Jesu fråga, vem de anser Jesus vara. Petrus bekänner att Jesus är Messias den levande Gudens son. Den här bekännelsen är grunden för kyrkans tro. Att Petrus svarar på Jesu fråga, betyder inte att han skulle förstå mera än de andra lärjungarna. Också de förstår och tror. Men det är Petrus som blir välsignad, och får ett enastående löfte, därför att han är klippan på vilken Jesus bygger sin församling.
Petrus missionerade främst bland judar. Han besökte ofta den syriska staden Antiokia, som utgjorde den första stadsförsamlingen utanför Israel, efter Jerusalem. Det var annars där de kristna för första gången kallades för kristna. Det kommer från det grekiska ordet kristianioi som betyder de kristuslika. Det var först ett skällsord som användes av andra om de kristna, men sedan började de kristna själv beteckna sig med det ordet.
Antiokia var också den enda församlingen genom tiderna, där både judekristna och hednakristna firade nattvarden tillsammans, fast GT säger att judar inte får fira måltid med hedningar. Petrus var inte så noga med att betona att han var jude, eftersom han följde församlingens nattvardsbruk.
Jakob, Jesu halvbror, var församlingens ledare i Jerusalem och känd för att strängt hålla den judiska lagen. Därför kallades han för den rättfärdige. Församlingen hade gott anseende under hans tid. Jakob hade sänt bud till Petrus, att det passar sig inte för en jude att ha måltidsgemenskap med hedningar.
Petrus var en praktiskt lagd människa, han var inte heller någon utbildad teolog. Han var kanppast ens läs- och skrivkunnig. Det var Jakob var auktoriteten och Petrus lyssnar på honom och följer hans råd. Därför bryter han nattvardsgemenskapen med hedningarna. Med det säger han att den som vill fira nattvard med honom måste vara jude. Det här tar de hedniska kristna verkligen illa upp, för att de tänker att de varken räknas som kristna eller har del av frälsningen.
Det är just i Antiokia som Petrus och Paulus möts, och det drar ihop sig till konflikt, till kyrkans första kris och skandal. Paulus var med när Petrus drog sig undan nattvardsgemenskapen. Han blir sårad och upprörd på de hednakristnas vägnar, eftersom han förstår vad Petrus handling betyder. Om det berättar han i Gal 2. Paulus som tänker på kyrkans enhet, talar med Petrus och frågar honom: ”Om du som är jude kan leva på hedningars vis i stället för judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?” Grundfrågan som alltid aktualiserats genom alla tider ända från den andra hälften av det första århundradet lyder: måste man först bli jude för att sedan kunna bli kristen? I grunden handlar det om den allra viktigaste frågan, frågan om frälsningen. En tid efter konflikten avgjordes frågan av Jakob, Petrus, Johannes och Paulus i Jerusalem. Då kom man överens att hedningarna blir frälsta som hedningar och judar som judar, genom tron allena. Det understryker ju Jesus när han prisar Petrus lycklig för hans bekännelse "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen." Jesus menar att Petrus bekännelse är uttrycket för den räddande tron, som enbart är en Guds gåva. Den kan ingen skaffa sig själv.
Det är genom dopet och tron vi kallar oss oss kristna. Samtidigt skall vi inte glömma ordets ursprungliga mening, att kristna vill efterlikna Kristus. Det ville också Petrus, han som kallas för klippan, som kyrkans tro vilar på. Fastän han ofta misslyckades, förnekades han inte varken tron eller frälsningen, men inte heller var den hans förtjänst. Kristus skaffade oss räddningen och välsignelsen genom sitt lidande, sin död och uppståndelse. I honom upptäcker vi hela djupdimensionen i att vara människa och kristen, och i honom får vi växa som människor och kristna och i honom växer vi i kunskapen om Gud och Kristus.

Artikel: Treenighetssöndagen

2011-06-18T08:00:00.004+03:00

Missionsfesten pågår som bäst i Borgå. Folk från hela Svenskfinland, ja, från hela världen, har samlats i vår stad för att fira tillsammans. Och vad firar vi? Jo, att vi alla är olika, men att vi trots våra olikheter har åtminstone en sak gemensamt: vi är alla älskade av Gud.

Vi människor har ibland en tendens att som jämlikar godkänna endast dem som är likadana som vi. Det här tänkesättet leder förstås i längden till absurditeter. Först plockar vi bort dem som har annan hudfärg än vi, så dem som är födda i ett annat land än vi, därefter dem som talar ett annat språk än vi, dem som har annan inkomstklass än vi, dem som har annat kön än vi… och till sist finns bara jag och mina barn kvar. Då får jag veta hur det känns, för i det skedet fortsätter väl barnen med det jag har uppfostrat dem till och förkastar mig, för jag är ju av annan generation än de.
Men på missionsfesten kan vi få märka att det är bättre att vända sig åt andra hållet – att istället för att utesluta andra för att de är annorlunda, ta med dem som vi har något gemensamt med. Åtminstone detta ena: att Gud älskar oss.
Olikheter hittar vi ju alltid. Inte ens vår spegelbild är ju som vi, för den är spegelvänd! Låt oss i stället söka likheter. Om vi gör det, kan vi bli överraskade över hur många vi hittar.

I morgon firar vi Treenighetssöndagen. Då påminns vi åter om det här med enighet i mångfalden. Gud är en enda gud, som har uppenbarat sig för oss som Skaparen (Fadern), Frälsaren (Sonen) och Hjälparen (den heliga Anden). Om vi insisterar på att endast det som är precis likadant är jämlikt, kommer vår gudsbild att sönderfalla i en triteism, alltså tre gudar, inte en. Om vi däremot ser att det finns gemenskap i mångfalden, är det inte svårt för oss att inse att en enda gud kan visa sig på olika sätt, och fortfarande vara en.
Den treenige Guden är en, som är tre, som är en. Vår Gud är en enda, som är mångfaldig. Vi människor, skapade till Guds avbild, har gemenskap och enighet just i mångfalden. Bara vi skulle se det. Bara vi skulle handla därefter. Bara vi inte skulle anse att olikheter i t.ex. utseende, beteende eller åsikter innebär grundläggande hinder för samarbete eller gemenskap.

För visst är det väl bättre med mångfald än med enfald?

Predikan: Pingstdagen

2011-06-10T18:06:00.005+03:00

Martin Fagerudd:
12.6.2011 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh 14:15-21

Kyrkans tid

Pingsten berättar om att Jesus, som lärjungarna följde, är upptagen till himlen, men han är närvarande i sin församling genom sin ande och i sitt ord. Lärjungarna skall därför lita på Jesus fastän de är tvungna att använda sitt eget omdöme mer än när Jesus var med. De kan inte på samma sätt genast få svar på alla sina frågor eller lösa alla sina problem som de kunde när de hade Jesus med sig. Men Gud hör bön och svarar liksom Jesu ord och ande hjälper.
Pingsten har en viktig konsekvens för lärjungarna. De är inte mera är lärjungar, utan apostlar, det är Jesu sändebud. De har fått ett utvidgat ansvar. De måste ta ansvar och själv svara på frågor som omvärlden ställer dem. Men de får svara på Jesu vägnar, vilket inte betyder att alla skulle gilla deras svar eller vad de gör.
Pingsten visar att början på deras ansvarsfulla och självständiga, men ändå inte ensamma väg, är utan like i historien. Kort före Jesus upptas till himlen, så säger han att ”jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande.” Och vilken hjälpare!
När Jesus sänder hjälparen, fylls lärjungarna av den heliga Anden, som hjälper dem att tala olika språk om allt vad Gud har gjort. Alla som hör, förstår. Det var många som var samlade den dagen i Jerusalem. Pingsten som då firades är judarnas skördefest.
En del som hör apostlarnas tal på olika språk blir mycket häpna så att de inte vet vad de skall tro. Därför frågar de: Vad betyder detta? Här upptäcker vi vändpunkten i apostlarnas liv, Petrus svarar på apostlarnas vägnar och måste använda sig av allt han lärt sig under de 40 dagar Jesus var med dem efter sin uppståndels.
Petrus förklarar i sin predikan vad det är som sker. Han berättar om Jesu verksamhet, från början till slut, att han måste dö och att han också uppstod från de döda. Petrus avslutar sitt tal med att säga det är Jesus, som dog och uppstod, som har sänt den heliga Anden. Det är den heliga Anden som hjälpt apostlarna att tala om allt Gud har gjort.
Jesus hade dömts som en falsk profet och nu visar det sig att han var Messias och att han sänt den heliga Anden. Det griper åhörarna djupt och de frågar: Vad skall vi göra? Petrus förklarar ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.” Han tillägger också att det här löftet om syndernas förlåtelse gäller hela Israels folk, var det än bor i världen. Nu slutar inte historien med att tretusen av dem som lyssnade kommer till tro och låter döpa sig.
Vi brukar ta för givet att budskapet om Jesus gäller alla folk i alla tider, men i sitt tal säger Petrus inget om det, utan han tycks mena att budskapet gäller bara Israel. Visst gäller budskapet hela världen men det förstod varken Petrus eller de övriga apostlarna, förrän långt senare.
Frågan om budskapet bara gäller judarna eller om det också innefattar hedningarna eskalerar till en ganska omfattande konflikt i den unga kyrkan. Det fanns flere i urförsamlingen i Jerusalem som anser att en hedning först måste bli jude och hålla hela Guds lag för att sedan kunna bli kristen.
Nu berättar Apostlagärningarna att Petrus går igenom en viktig process i vilken han själv kommer till insikt om hur det verkligen förhåller sig. Det sker först efter att Petrus själv mött en hedning, som heter Cornelius och som är officer i den romerska armén. Genom ett märkligt händelseförlopp kommer Petrus i kontakt med Cornelius, besöker hans hem och predikar för honom och för alla som finns där. Då får Petrus själv se hur Cornelius kommer till tron och får den heliga Andens gåva.
I Jerusalem talar Petrus sedan till sina kolleger och säger att om Gud har skänkt både tron och den heliga anden åt hedningarna, vad mer måste och förmår hedningarna då göra för att bli kristna. Alla är faktiskt överens om att det är beviset för att Gud har gett åt hedningarna det som ingen människa kan kan förtjäna, syndernas förlåtelse, som både tron och Anden är bevis på.
Vi märker att redan från början är en personlig andlig erfarenhet viktig för en kristen människa, men att det inte räcker. Det finns de som inte håller med Petrus och är av en annan åsikt på grund av sin egen tro, erfarenhet och tradition.
Det man måste göra är att samtala och dryfta saken teologiskt, d.v.s. ur Guds synvinkel. Då kommer de till samförstånd. Apostlarna och de äldste förstod varandra när Petrus påminde dem om att hedningarna hade fått samma Ande som de. Då förstod de att hedningarna också är Guds barn och kristna. Det har Gud själv gjort. Så här leder Gud med sin Ande.
Jesus hade sagt "Jag skall inte lämna er ensamma.” Det hade han visat dem. Anden igen är Guds kärlek till Jesus och Jesu kärlek till Gud. Jesu ande skapar förståelse men framför allt människor emellan gemenskap, som är kyrkan och församlingen.

Artikel: 4 söndagen efter påsk

2011-05-24T20:12:00.004+03:00

Martin Fagerudd:
Bbl 21.5.2011
Guds namn har blivit känt

Jesus avslutar sitt avskedstal till lärjungarna med en bön för dem. Jesu förbön innehåller tre avsnitt. I det första böneavsnittet ber han att han skall få förhärliga eller ge ära åt Gud. Det handlar helt enkelt om att han fullbordar sin uppgift på korset.
Fastän den egentliga förbönen börjar först i det tredje avsnittet, betraktar vi bara det andra avsnittet (Joh 17:6-10). Där säger Jesus till allra först att han gjort Guds namn känt för lärjungarna. Det är inte av en händelse Jesus nämner ”Guds namn”.
Jesus brukar ofta inleda något viktigt han vill säga med orden ”Jag är”. Det är en hänvisning till Guds namn i GT. När Gud ger Mose uppgiften att befria sitt folk från slaveriet, frågar Mose "Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?" Då får Mose det gåtfulla svaret av Gud "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem."
När Gud svarar Mose så, undviker han att avslöja sitt namn och sitt väsens djupaste hemlighet. Gud vill bevara sin frihet och suveränitet så att människan inte skall kunna manipulera honom för sina egna själviska syften. Samtidigt avslöjar Gud så mycket om sitt väsen som människan behöver veta. Att Gud ”är” betyder nämligen att han är nära och verksam.
När Jesus säger att han har gjort Guds namn känt, så har djupet av Guds väsens hemlighet blivit uppenbart. Gud är kärleken ”för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. På samma sätt är Jesus nära och verksam mitt ibland människorna genom att göra tecken, med början vid bröllopet i Kana och avslutande med uppväckandet av Lasaros.
Fastän syftet med Jesu tecken är att människorna skall tro, så är de också orsaken till hans död. Men just genom sin död fullbordar han sin uppgift och gör Guds kärlek synlig. Samtidigt ger den ära åt Gud men också åt Jesus själv, eftersom de som tror på honom får evigt liv. Så här har Jesus gjort Guds namn känt.

Predikan: 3 söndagen efter påsk

2011-05-15T13:14:00.002+03:00

Martin Fagerudd:
Tvåspråkig gudstjänst på De stupades dag
15.5.2011 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10.00
Evangelium: Joh. 17:11-17
Text: Joh 17:11-17

Jesu förbön - Jeesuksen esirukous

Idag är det den tredje söndagen efter påsk, men också den tredje söndagen i maj, då firar vi de stupades dag och hedrar deras minne. Denna betydelse kanske överskuggar helt den kyrkliga firningsdagen. De stupades dag sammanfattar alla krigets offer, dem som genomled kriget, veteranerna, krigsinvaliderna, samt de anhöriga till de stupade, krigsbarnen och krigsänkorna.
Tänään kolmantena toukokuun sunnuntaina on ajatuksissamme sodissa kaatuneitten muisto. Tiedämme, että ehkä ensimmästä kertaa nuori rintamamies saattoi silloin tutustua Jumalaan. Se tapahtui useimmiten rukouksessa ja pyynnössä että elämä säilyisi. Moni myös kaatui, eikä heillä varmastikaan ollut aikaa jäähyväiskirjeisiin, saati sitten jäähyväispuheisiin, ehkä korkeintaan hätäiseen rukoukseen. Ehkä joku ehti kuulla toverinsa tai sotapappinsa lohduttavan sanan.

Förrän Jesus fängslas håller han ett långt avskedstal åt sina lärjungar och avslutar det med en bön för sina lärjungar. Jesus brukade ofta be, men brukade inte be högt. Han bad oftast tyst för sig, såsom han lär i Bergspredikan. Men några få gånger ber han högt och det sker på lärjungars begäran. Det är då när han lär dem Fader vår. Bönens viktigaste syfte är att möta och hålla kontakt med Gud. Den sista gången Jesus ber högt är hans frivilliga förbön för lärjungarna och församlingen.

Kun Jeesus opettaa meitä rukoilemaan hän myös opettaa mitä voimme rukoilla. Voimme huomata, mitä Jeesus sanoo rukoilemisesta. Rukouksen alussa hän kertoo tehtävästään maailmassa. Hän ilmoittaa kuolemastaan, joka tuo kirkkautta eli kunniaa Jumalalle, kuten myös hänelle itsellensä, sillä Jeesuksen Jeesuksen kuolemassa hän osoittaa voimansa herättämällä hänet kuolleista. Tällä tavoin Jeesus saa myös taivaallisen kirkkautensa takaisin, joka hänellä oli ennen tuloansa tähän maailmaan, oman kansansa keskuuteen. Hänen päätehtävänsä kansansa keskuudessa oli tehdä Jumalan nimi tunnetuksi ja näin opetuslapset oppivat tuntemaan Jumalan.
Rukouksen lopussa alkaa varsinainen esirukous. Jeesus ilmaisee tässä, että hän rukoilee opetuslastensa puolesta. Hän kertoo myös miksi hän rukoilee. Jumala on antanut heidät Jeesukselle. Jeesus ei ole omalla toiminnallaan taitavana puhujana tai opettajana saanut suurta suosiota, että opetuslapset sen tähden seuraisivat häntä. Ansio tästä kuuluu Jumalalle. Näin Jeesus kertoo, miten Jumala toimii. Opetuslapset ja seurakunta eivät ole pelkästään Jeesuksen omaisuutta, vaan Jumalan omaisuutta. Kristillistä seurakuntaa kutsutaan sen tähden Herran seurakunnaksi, jotta se jo nimensä perusteella erottuisi muista kansankokouksista.
Det är just genom sin församling som Jesus säger att han förhärligats eller får ära. Det här betyder bara en enda sak. De tecken som Jesus gör, har som uppgift att göra Guds kärlek synlig. Men de har också en motsatt verkan. De blir orsaken till Jesu död för dem som inte tror, men för dem som tror blir Guds kärlek uppenbar. Det är just den församling som tror som Jesus skyddar och ingen i Jesu församling går under.
Lupauksensa vakuudeksi Jeesus sanoo, että hän on antanut opetuslapsilleen ja seurakunnalle Jumalan sanan. Koska Jeesus ja Jumala ovat yhtä, on Jeesuksen sana myös Jumalan sanaa.
Sana maailma Jeesuksen rukouksessa edustaa taas niitä, jotka eivät usko häneen. Jeesus sanoo, että opetuslapset ja seurakunta eivät kuuluu maailmalle vaan Jumalalle. Opetuslasten on jäätävä vielä maailmaan, kun Jeesus palaa Isän luo, vaikka heidän oikea koti onkin taivaan valtakunnassa. Jeesus rukoilee opetuslastensa puolesta jättäen heidät maailmaan suorittamaan tehtävää. Hän rukoilee, että opetuslapset varjeltuisivat pahasta ja että heidät pyhitettäisiin totuudessa. Sillä se, joka on saanut Jumalan sanan, elää totuudessa.
Sekä sodassa että rauhassa saatamme joutua tilanteisiin, ettei ole muuta tehtävissä kuin rukoilla. Rukouksessa eli keskustelussa Jumalan kanssa ei tarvitse perustella asioita, saati sitten kerrata niitä. Sanoma menee heti perille. Siksi nopea ja lyhytkin rukous, jopa äärimmäisessä hädässä menee perille, ja johdattaa sille tielle, joka vie elämään, taivaallisen Isän luo.

Predikan: 1 söndagen efter påsk

2011-04-29T18:51:00.007+03:00

Martin Fagerudd:
1.5.2011 kl 10.00
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Joh. 21:1-14

Kyrkans vår

Våren börjar första maj. Fastän 1 maj inte är någon kyrklig festdag, firar vi ändå högmässa idag, eftersom det är söndag.
Kyrkan firar vår också, men den börjar alltid tidigare. Den börjar med påsken som vi firade senaste söndag. Påsken kan infalla när snön ännu ligger på marken. Kyrkans vår är inte beroende av händelserna i naturen, men i kyrkans vår kan vi känna att en ny tid börjat. Grundorsaken till kyrkans vår är Jesu uppståndelse, som ändrat på den verklighet vi lever i.
Jesus möter sina lärjungar vid Tiberias strand. Det är tredje gången efter Jesu uppståndelse och de har fortfarande svårt att begripa den nya verklighet de dragits in i. Det tar tid för dem och Jesus ger dem tid.
Lärjungarna hade återvänt till Galileen efter påskens händelser eftersom de blivit skingrade när Jesus blev fängslad. Att de återgick till till sitt gamla yrke som fiskare är kanske ett tecken på att de givit upp. Det hopp som Jesus hade gett dem slog fel.
Lärjungarna hade trott att Guds rike skulle förverkligas på jorden, att samhällsordningen skulle ändras till deras fördel, så att de skulle regera med Jesus. Visst skall vi sträva efter rättvisa i samhället, men Guds rike kan inte förverkligas på jorden, utan fullbordas först i himlen. Det som de demonstrerande i arabländerna ytterst menar är, att nu är det vår tur att få ut av livets goda. Hur mycket demonstrationerna handlar om att skapa ett rättvist och demokratiskt samhälle kan man fråga sig.
Det är bra att evangeliet nämner att Jesus mötte lärjungarna för tredje gången. Han har mött dem två gånger tidigare, vilket betyder att Jesus ger dem tid att förstå att han verkligen har uppstått. Sånt tar tid och ännu har säkert varken kyrkan eller någon enskild helt förstått vad det betyder och vad det har för följder.
För att komma ett eller några steg framåt kan vi betrakta vad som händer där på på stranden till Tiberias sjö. Lärjungarna hade återgått till fisket eftersom de inte visste vad de skulle göra. Deras nattliga arbete ger inget resultat. Jesus möter dem och lär dem att fiska. Det är just då som en lärjunge känner igen Jesus. Petrus hoppar i sjön, kanske för att komma snabbare till stranden och möta Jesus. Jag vet inte varför han har så skyndsamt, men han brukade alltid vara ivrig och tänkte sällan efter. Kanske ville han tala ensam med Jesus, varför han svikit i Jesu svåraste stund.
Efter att har lärt dem att fiska, säger han kom och ät. När man är mycket omtumlad, antingen av mycket glada eller tunga händelser, glömmer man ofta det som är grundläggande för att både kropp och själ skall orka.
Sedan bara sitter de där på stranden och äter tillsammans under tystnad. De hade ätit tillsammans många gånger förut, men nu vid det tredje mötet efter att Jesus uppstått, kan de smälta sina intryck. Ingen av dem vågade fråga Jesus vem han var; de visste nog. Också Jesus äter under tystnad och låter tystnaden tala. Den brukar tala mycket, när man ger sig tid. Men nu vet de, Herren har uppstått från de döda. Så här länge tog det och det var tredje gången Jesus visade sig för dem.
Senare händer det mer och efter måltiden talar Jesus med Petrus som får upprättelse för att han svikit Jesus. Jesus vet att Petrus inte kunde hindra hans död, men allt är annorlunda nu, när Jesus lever.
Petrus hade före måltiden ensam dragit iland den enorma fångsten, 153 fiskar, utan att nätet går sönder. Talet 153 representerar alla de många människor som tagit emot evangeliet i tro och församlingar som har grundats vid den tidpunkten när Johannes skrev sitt evangelium. Här är också en ny början för Petrus och lärjungarna.
Fiskaren Petrus och hans fiskekamrater får ett nytt uppdrag som människofiskare. Alla måste få höra vad Gud har gjort med Jesus. Han var död, men Gud har gjort honom levande igen. Vad Jesu uppståndelse betyder, är svårt att förklara uttömmande, men det handlar först som sist om att växa i tro och kunskap på Gud. Jesu uppståndelse är en så stor sak att inget kan vara viktigare. Gud visar genom den vad han vill oss. Att vi har evigt liv och att vi inte behöver förtjäna det. Det får vi gratis. Det eviga livet är också så stort, lika stort som Gud, som inte kan förklaras, men som vi kan lita på.

Predikan: Påskdagen

2011-04-23T14:46:00.004+03:00

Martin Fagerudd:
24.4.2011 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Joh 20:1-10

De har flyttat bort Herren ur graven

Det är obegripligt och otroligt att Jesus uppstått från de döda. Människor uppstår inte, de som dör blir i sin grav. Visst kan man ta kontakt med de döda, det har flere gjort. Det gjorde kung Saul när Gud inte svarade honom. Han befallde sina tjänare att leta reda på en andeskåderska eller ett medium som vi nuförtiden kallar det, för att rådfråga denna.
Saul klär ut sig så att ingen känner igen honom. När han kommer fram ber han kvinnan att mana fram profeten Samuel. Samuel frågar Saul "Varför har du stört min ro och manat fram mig?" Saul berättar om sin nöd, men Samuel menar att hur kunde Saul tro att han på det här sättet kunde kringgå Gud?
Man kan förstå Saul att han alltid hade fått budskap från Gud så att han visste vad han skulle göra,. Han kunde inte utstå Guds tystnad. Han ville nu i sin nöd kringgå Gud att ta kontakt med de döda fastän han förbjudit sina medmänniskor att göra det genom att utrota alla medier. Vi kommer ihåg att Jesus möttes på korset av Guds tystnad, och han ropade ut i sin smärta och ångest Min Gud, varför har du övergivit mig? Han kringgick inte Gud. Även Guds tystnad har ett budskap, som inte betyder att han övergivit människan.
Eftersom Saul trodde att han genom att ta kontakt med den döde domaren Samuel kunde kringgå Gud, så är det också helt mänskligt att tro som Maria från Magdala och lärjungarna att någon hade flyttat Jesus bort från klippgraven till en annan grav när de tittade in i den toma graven.
Det berättas annars om en finsk militärpräst som på grund av sitt svåra uppdrag, att trösta de sårade och döende mitt under de allra värsta och hårdaste striderna som pågått i dagar, blev alldeles utmattad så att han måste lägga sig ner för att vila. Prästen såg alldeles likblek ut av utmattning så att ett par soldater trodde han var död. De gjorde med prästen som de gjorde med de andra stupade, lastade honom på en hästkärra tillsammans med många andra stupade för att föra honom bort från linjerna för att transporteras till sin hemort för att begravas. Prästen, som i sin utmattning inte visste vad han skulle tänka eller var han var, lyfte sakta på huvudet och frågade de häpna och förskräckta soldaterna Är jag död? Prästen hade sett död ut men har var inte död. T.o.m. många kristna har under alla tider försökt förklara Jesu uppståndelse med att säga att Jesus inte på riktigt var död. Evangelierna visar på alla sätt att Jesus var död, därför krossade man inte benen på honom och det konstaterade man också när spjutet stacks i hans sida när han hängde på korset. Han hade verkligen dött.
Fastän det är svårt eller rentav omöjligt att förstå Jesu uppståndelse från de döda utan några rationaliserande förklaringar, så visar den att man inte kan förstå eller uppfatta den alls utan Gud eller utan tro. Man kan inte heller förstå Jesu uppståndelse på samma sätt som när man kan se sina döda anhöriga efter deras död. Det beror på att Jesu uppståndelse inte är en passiv händelse. Det är inte så att Jesus uppstår med sin egen kraft, utan det är Gud som uppväcker honom från de döda. Gud är aktören i allt som gäller liv. Han är följaktligen också herre över döden.
Att Gud uppväckte Jesus betyder att Gud gav rätt åt Jesus, när han frambär glädjebudet till de fattiga, och sände honom för att förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda, och ge de förtryckta frihet. Det är Guds budskap och att Gud uppväckte Jesus från de döda betyder att vi måste ta Jesu budskap på allvar. Han tjänade medmänniskan och Gud genom att fullborda sitt uppdrag som Gud hade gett honom. Han liv och gärningar utgör en viktig helhet, en helhet som som talar om livets helighet. Till denna helhet och helighet hörde att Jesu väg till uppståndelse och föroning måste gå via korsets kval och plåga. Det här talar påskens budskap om.
Den här helheten sammanfattas på ett fint sätt i det tredje budet som säger att Tänk på vilodagen så att du helgar den. Det tredje budet menar att människan skall sköta sina relationer till Gud, medmänniskan, allt skapat och sig själv. Det talar inte bara om livets helhet utan om livets helighet.
Livet är helt och heligt och därför kallar Jesus oss alla att möta honom, den Uppståndne, liksom han mötte sina lärjungar. Han kallar sina lärjungar på uppdrag, därför att det lönar sig att arbeta för rättvisa, för jämlikhet och för att alla människor skall förstå att vi är bröder och systrar, medlemmar i den enda mänsklighet som Gud har skapat till gemenskap med sig. Men det är inte bara ett arbete som lönar sig utan det är ett arbete som har ett värde i sig själv och det är gott på samma sätt som Gud såg att det han skapat är gott.

Predikan 4 söndagen i fastan

2011-04-04T19:06:00.002+03:00

Martin Fagerudd:
3.4.2011 Vanda
kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell
Evangelium: Joh. 6:24-35

Livets bröd

Så här halvvägs i fastan firar vi en helg som handlar om bröd. Att fasta betyder att vi avstår från något, för något viktigare. Halvvägs i fastan är det också bra att kolla att kursen är rätt på målet.
Idag trots fastan får vi stanna upp inför en hoppingivande sak, när vi tänker på hur Jesus mättade femtusen vid ett och samma tillfälle. Det är till det som Jesus hänvisar när han talar med människorna, fastän han menar att de söker honom därför att han mättade dem och inte för de tecken han gjort. Människorna behövde inte nöja sig med några nådesmulor utan måltiden var översvallande rik och generös. Så generös är bara Gud.
Dagen handlar trots fastan om bröd. I det avseende kan man blicka litet tillbaka på den första söndagen i fastan som berättar om hur Jesus frestas av djävulen. Jesu dialog med frestaren handlar om det viktigaste i livet. Dialogen framskrider i tre steg.
Det första steget i dialogen mellan Jesus och frestaren handlar om bröd. Människan lever inte endast av bröd – men inte heller utan bröd. Med hjälp av en tillitsfull liten pojke som ställer sina fem kornbröd och två fiskar till Jesu förfogande, mättar han de femtusen, men samtidigt svarar Jesus på ett barns orubbliga tillit att han verkligen kan göra något av dessa små gåvor. En annan lika glad händelse kan också höras i bakgrunden, vinundret vid bröllopet i Kana. Tillsammans berättar de om hur Jesus möter människor. Ingen blir utanför, alla blir mättade med Guds goda gåvor och förutom detta blir de också inneslutna i glädjen och festen. De är tecken på att Kristus har kommit.
I det andra steget i dialogen mellan Jesus och frestaren sade djävulen åt Jesus att kasta sig ner från tempelmurens högsta punkt, och lovar att Guds änglar skall nog bära honom, så att han inte stöter sig. Jesus svarar "Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov."
I dag berättas det att människorna runt Jesus också begär tecken av honom, så att de kan se det och tro på Jesus. De frågar honom rakt: Vad kan du utföra? De menar med sin fråga, att kan Jesus göra något lika stort som Mose, som mättade hela deras folk i öknen med manna och menar att tillsvidare har Jesus bara mättat femtusen.
Att sätta Gud på prov är det samma som att begära tecken av Gud. Det är ett sätt att försöka objektivt betrakta Gud, för att bestämma sig om man vill tro på honom eller inte. Men Gud tillåter inte något sådant. Det är inte ovanligt heller i våra tider, utan typiskt för människan i alla tider, att genom att kräva bevis för att tro kan människan på det sättet bedöma Gud och sätta sig över honom, som ett villkor för tro. Men tro på Gud är inte bara kunskap, utan framför allt tillit. Jesus säger därför att det inte var Mose som gav folket brödet från himlen, utan Gud. Då säger han också något om sig själv och det han gjorde för de femtusen.
I det tredje steget i dialogen lovar frestaren Jesus jordisk makt och rikedom ifall Jesus tillber honom. Då sade Jesus till honom "Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka."
Vad har djävulen för syften för sin dialog med Jesus? I de två första stegen i dialogen inleder djävulen med orden "Om du är Guds son”. Han vill alltså fresta Jesus att använda sig av sin särställning som Guds son och Kristus, men Jesus gör det inte. Jesus vet att han måste lyda under människolivets lagar och först lida och dö. I uppståndelsen blir han uppenbarad som Guds son och Kristus. I det tredje steget går djävulen rakt på sak. Djävulen säger Håll mig först, så får du allt du önskar dig. Det är det yttersta syftet i djävulens trestegsdialog med Jesus, att ställa Gud i bakgrunden. Fastan betonar att vi skall hålla Gud först och det gör vi genom att framför allt begrunda Jesu lidande och död.
I frestaren mötte Jesus sin demon, vars frestelser han motstår. Efter det möter Jesus människans demoner, i hennes lidanden och i allt som antastar henne. Jesus kan hjälpa människan eftersom han övervann frestelserna. Men han vet att djävulen försöker förverkliga sina syften, inte bara genom att få människan att tappa modet, utan ännu värre, att människan tappar tron och hoppet, och därmed allt som uppehåller henne vid liv.
När Jesus botar sjuka, mättar de hungrande, driver ut demoner, innesluter han alla i glädjen och visar att hans kamp mot syndens, dödens och ondskans välde sker på olika plan. Den bärande tanken i denna befrielsekamp är människans rätt till respekt och samhörighet med alla andra i människosläktet, som är ständigt föremål för den himmelske faderns godhet.
När människorna till sist hör Jesus berätta om det eviga livets bröd som den himmelske fadern ger, ber de "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." Det är fastans och livets bröd. Amen.

Predikan: Midfastosöndag

2011-04-02T16:43:00.002+03:00

Monica Heikel-Nyberg
Johannes 6:24-35

Jag älskar att baka. Att driva den härligt småsega degen runt, runt till en luftig limpa. Att ta ut doftande limpor ut ugnen och knacka dem i bottnen för att höra på ljudet att de är genomgräddade. Att ställa fram det ännu varma brödet och äta tillsammans med dem jag delar livet med.
Bröd handlar om liv. När Israels folk klagar i öknen, är det för att de har lämnat allt bakom sig. Sin vardag, sina nätverk, sina väggar och sitt tak. Alla de vanor och rutiner som skapar sammanhang i tillvaron. Omänskliga förhållanden. Visst. Osäkerhet och lidande. Men ändå det välkända och förutsägbara. Livet i öknen är nytt, omöjligt att kontrollera. Ge oss bröd, ber folket. Bröd. Välkända rutiner för sådd och skörd, tröskning och malning, knådande och gräddande. Det trygga och välkända. Och Gud ger dem bröd, himmelskt bröd, manna. Frömjöl som knådats av den fuktiga nattvinden och bakats av ökensolen till färdiga kakor. Instant bröd, färdigt att äta. Snabbmat för ett folk på väg, utan paus för de trygga rutinerna.
Jag är, säger Jesus i evangeliet idag. Jag är, namnet som Gud ger sig till känna med när han möter Moses.
Jag är livets bröd. Och söndag efter söndag, århundrade efter århundrade har kyrkan samlats för att fira nattvard. Nattvarden är ett sakrament, och sakrament betyder hemlighet. En efteren öppnar sig nattvardens hemligheter för oss. En tugga i taget.
Kanske är gemenskapen den första. Vi är ett, som Herren är en, som brödet är ett.
Men det finns en mycket speciell ensamhet i nattvarden också: Jag möter Herren utan skydd av de andra, utsatt som jag bara kan vara inför det heliga. Han möter mig som en individ: Min kropp bröts sönder för dig, mitt blod rann för dig. Jag tror att det mötet liknar vårt möte med honom i döden – om vi vågar släppa taget om det hemvanda och tappa masken. För vad döden än är, är den också detta: jag möter honom, helt utan möjlighet att gömma mig. Och i mörkret kring mitt svarta hjärta är ljuset dolt. Han som möter mig är ju han som gav sin kropp och sitt blod i döden – och övervann.
Jag finns som min egen person inför Gud, men jag finns som en i skaran. Jag döps som individ, men jag döps in i Guds folk. Gud minns mitt ansikte och mitt namn i evighet – men det gäller inga speciella regler för mig, det är förbundets regler som gäller. Och liksom Gud i öknen lovade Israels barn att var och en skulle få just så mycket som han eller hon behövde, men inte mer så gäller det också tron. Ingen annan kan tro för mig, liksom jag inte heller kan samla tro som guld på kistbottnet. Tron är som manna i öknen: en färskvara, just så mycket som vi behöver för en dag i taget.
Det är jag som måste försonas med Gud, och med mitt liv. Jag måste se mina misstag, min smärta och min otro och bära dem till korset, ensam. Men där kan jag upptäcka alla de andra som har gjort samma sak.
Fastan talar också om en annan av nattvardens hemligheter: det är bröd. Det var kropp. Så älskade Gud världen att han blev kropp. Det vet vi, men det är lite svårt att förstå. Vi tänker oss att han hade ansikte och händer, det går bra, armar och ben. Visst. En kroppsarbetares rygg som värkte på kvällen, en mage som blev tom, fötter som var såriga av gamla utslitna sandaler. Ett skratt med vännerna, en famn för barnen, doften av stekt fisk i i manteln... Han blev kropp och han gick här. Jorden blev inte helig för det. Den har alltid varit full av Guds härlighet och helighet och den har alltid varit Guds. Men nu har Gud själv varit en del av det jordiska. En del av det påtagliga och svettiga, med längtan och snuva och kalla fötter och inga pengar och sand i skorna. Han vet hur vi har det. Och hur de andra har det.
Därför ropar oblaten ut sin hemlighet. Det handlar om bröd. Det handlar om att bryta bröd, att dela mat med dem som ingenting har.
Det är inte lätt för oblaten att ropa det. Den är doftlös, smaklös, utan eget uttryck. Det är lättare för ett hembakt bröd, med fullkorn och tuggmotstånd.
Jorden är Herrens och allt vad där är. Allt bröd är hans, oblaten och limpan och brödkanterna som gatubarnen hittar bland soporna. Kanske det är så, att om vi inte inser det, och inte delar med oss, så är det inte nattvard vi firar. Om vi inte som Jesus är beredda att bryta vårt bröd och dela med alla de andra – de fattiga och de som inte tolkar tron som vi inom vår egen kyrka. Hur vågar vi låta bli?
På samma sätt är förstås allt vatten Guds, antingen vi dricker det eller döper i det eller släpper ut avlopp i det. Det finns inget skapat som inte har med Gud att göra.
Så länge som någon enda människa är törstig, torr i sin hals efter vanligt rent vatten, så länge anklagar oss dopvattnet. Så länge som någon människa är hungrig, svälter efter vanligt bröd, så länge är nattvardens djupaste hemlighet gömd för oss.
Brödet är ett, som Herren är en. Brödet är ett, men dess hemlighet måste bli verklighet så att vi alla delar det. Så att vi bryter allt vårt bröd med världen. Så som han bröts sönder för världens skull. Amen.

Predikan 1 söndagen i fastan

2011-03-12T11:03:00.008+02:00

Martin Fagerudd:
13.3.2011 Helsinge kyrka S:t Lars kl.12
Evangelium: Matt. 16:21-23

Prövningar och frestelser

Det finns många människor som frestas, somliga att köpa mera än de har råd till, somliga att vilja vara någon annan än de är skapta till och somliga att fly den så ofta hårda verkligheten in i olika slags missbruk, penningspel och annat som för en stund hjälper dem att glömma den hårda verkligheten. Men följden av frestelserna är ofta värre än den hårda verklighet vi försöker fly.
I dag, söndagen den 13 mars, har det gått 71 år sedan vinterkrigets slut. En av de bästa ögonvittnesskildringarna jag läst om vinterkriget är en boken som handlar om striderna vid Suomussalmi. Det berättas att männen vid linjerna var så få och leden så glesa att de inte kunde se varandra från sina ställningar. Det inger trygghet och mod att kunna se sina krigskamrater. Men där vid Suomussalmi måste det ha varit påfrestande att inte se sina kamrater. De bara måste lita på att kamraten fanns på sin plats och att han skötte sina uppgifter, så att var och en höll sina ställningar och inte lämnade dem och sina kamrater åt sitt eget öde.
Den hårda verklighet mötte dem med all kraft, men de visste att om de överger sin uppgift så är följderna ännu värre än den verklighet som mötte dem där i de främsta linjerna. Deras hem, familj, fosterland och folk skulle ha gått förlorat. De hade ett klart mål, som var och en kände i sitt innersta, och som deras ledare upprepat många gånger, att fosterlandet måste försvaras och att linjerna inte får lämnas. Visst var lidandet hårt för soldaterna och en stor sorg för deras familjer och hela folket eftersom många stupade och sårades. Men det var där, mitt i krigshelvetet, som många mötte Gud, som ändå alltid är nära så att soldaterna kunde be, även när inget annat fanns att göra.
Den här söndagen handlar om att Jesus övervunnit frestelserna. Vi har alltså en positiv utgångspunkt att betrakta vad frestelser egentligen handlar om. Ordet frestelse finns i vår viktigaste bön, den som Jesus själv har lärt oss, när vi ber att inled oss inte i frestelse. I bönen handlar frestelser, som vi utsätts för i den yttersta tiden, och som djävulen förorsakar. Talet om djävulen är ju inte så modernt, men lämnar man det onda utanför sin verklighet, så är det snabbt där på lur. De yttersta tiderna igen började när Jesus kom. Bönen betyder alltså inte att Gud skulle inleda oss i frestelse.
Ordet peirasmós i Bibelns grundtext betyder både prövning och frestelse. Människan prövas på många olika sätt t.ex. genom motgångar i livet. Djävulen frestar människan och människan kan fresta Gud. Evangeliet ger idag exempel på båda fallen, i en episod där huvudpersonerna är Jesus och Petrus.
Kort förrän händelsen utspelar sig så har Jesus frågat lärjungarna vem de anser att han är. Då hade Petrus sagt att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Jesus är lycklig över Petrus bekännelse, så att han välsignar Petrus och kallar honom för Klippan. Det betyder kyrkans grundare.
Genast efter denna händelse berättar Jesus om sitt kommande lidande. Det är då som Petrus tar honom avsides och säger, att ”må Gud bevara dig, något sådant skall aldrig hända dig.” Jesus svarar honom ”Håll dig på din plats Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Varför kallar Jesus Petrus för djävulen, fastän han just välsignat Petrus och kallat honom för Klippan, kyrkans grundare?
Petrus tänker förstås på människors vis och hade inte förstått meningen med Jesu lidande och död. Visst kan människan tala just som Petrus, eftersom människan inte förstår Guds tankar på förhand. Utan att Petrus visste frestade han Jesus att överge sin uppgift. Han visste inte att Jesu uppgift var att rädda hela mänskligheten. Men Jesus ger inte heller här vika för frestelsen.
När Petrus frestar Jesus så frestar han samtidigt Gud, som hade sänt Jesus på uppdraget. Jesus hade redan i början av sin verksamhet frestats av djävulen på tre punkter, att inte lita på Guds ord och att sätta Gud på prov. Han frestades också att vilja vara mer än en människa, d.v.s. att inte ha Herren som sin ende Gud. Jesus lät sig inte frestas. När han dog, tog han på sig straffet för synden som är döden. När han gjorde det så slapp vi straffet. Istället fick vi försoning för våra synder och det eviga livet som första gåva.
Men varför måste Jesus lida? Kunde han bara inte hastigt ha avrättats för att slippa onödigt lidande? Världen är fylld av lidande, och alla människor har säkert känt av lidandet. Det finns både fysiskt och psykiskt lidande. Det finns också andligt lidande och det är då när människan lider av Guds frånvaro. Många människor är bekanta också med detta lidande.
Jesus led psykiskt eftersom han blivit förföljd. Han led fysiskt av misshandeln och av avrättningen på korset . Det är just på korset som ropar han ut sitt andliga lidande, att Gud övergivit honom. I Jesu lidande och död talar Gud till oss med ett bekant språk, som alla människor känner igen, därför att Gud är varken tyst eller frånvarande. Han är närmast där frestelserna är störst. När Jesus övervann frestelserna, då vann han livet åt oss. Låt er inte frestas att inte lita på Gud. Det vill ju det onda, men det har redan fått sin dom.

Predikan: Fastlagssöndagen

2011-03-06T10:00:00.000+02:00

Karl af Hällström:
Ta ditt kors – motstå frestelsen
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och i Mikaelskapellet (Borgå) 6.3.2011
Joh 12:25-33

Allt emellanåt hör jag någon säga att de kristna värdena är det som är det viktigaste i kristendomen, att den är en god kristen som följer Jesu lära, Jesu undervisning.
Jag är inte av samma åsikt.
Det är lite på samma sätt som med påståendet: ”Jag tror inte på Gud, men jag lever nog efter Guds tio bud!” Men om du inte tror på Gud – hur kan du då leva efter det första budet? Jag vill inte alls säga att det är illa att (sträva efter att) leva efter Guds tio bud eller efter Jesu undervisning. Tvärtom visar det på en hög moral och bäddar för ett gott liv, och om flera människor skulle göra så, skulle samhället se helt annorlunda ut. Men vad är egentligen det centrala i kristendomen?
Jesus säger i Johannesevangeliet (12:27) – inte ”det är för att undervisa som jag har kommit”, utan – ”det är just för denna stund som jag har kommit.” ”Denna stund” är Jesu dödsstund. Jesu död på korset är det mest centrala i kristendomen, tätt följd av hans uppståndelse från de döda. Jesu födelse vid julen skulle vara i det närmaste betydelselös utan hans död och uppståndelse vid påsken.
Som lärare var Jesus inte unik. Hans undervisning innehöll inte mycket sådant som ingen hade sagt tidigare, även om de flesta av Jesu föregångare hade lite mer respekt för det politiska läget och oftare strävade efter att klara sig helskinnade ut ur vad man kunde kalla ”klassrummet”. Jesus kom i sin undervisning med smärtsamma nålstick och pikar åt olika håll och stack hål på många uppblåsta ballonger – men det gjorde inte honom unik, det gjorde honom bara impopulär.
Jesu undervisning är inte oviktig, men vi skall akta oss för att göra den till det viktigaste i Jesu gärning. Det centralaste i kristendomen är Jesus själv! Det är ett faktum som alltför ofta förbises av kristna som strider om detaljer i undervisningen. Jesus lever också utanför teologin, utanför kyrkan, likaväl som inom den. Jesus är inte bunden till de föreställningar som vi människor gör oss om honom. Varje troende har sin egen bild av hurudan Jesus är, men Jesus lever också utanför dessa bilder. Därför är det förkastligt att binda Gud eller Jesus till hurudan JAG tror att han är, om vi på så sätt förkastar andra som vill tro på Gud och leva i gemenskap med Jesus lika mycket som vi själva vill göra det. Deus semper maior, sade fäderna - Gud är alltid större. Större än vad vi tänker oss, större än vad vi kan tänka oss, större än de futtiga murar som vi omger oss med.
Vi människor har nämligen en tendens att bygga upp skrankor och gränser mellan oss, och det gäller tyvärr också oss kristna. ”Om du gör så där, tänker så här, säger på det där sättet – då hör du inte till oss.” I värsta fall tillägger vi: ”Om du inte hör till oss, då är du inte en kristen!” Det här tänkandet strider emot bibelverser som ”I min faders hus finns många rum” (Joh 14:2) eller ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1Kor 12:27).
Det avgörande är inte vilken väckelserörelse vi tillhör eller om vi tillhör någon alls, vilken bibelöversättning vi läser, vilken sorts musik vi lyssnar på, om vi dansar till den, om vi spelar teater eller kort – ingenting i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:39).
Då vi nu går mot fastetiden och får börja förbereda oss för påsken, vill åtminstone jag försöka ta fasta på denna kärlek och sträva till att leva efter en annan vers ur Johannesevangeliet (12:26), där Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Att följa Jesus är det centrala, inte att nödvändigt ha de rätta åsikterna. Jag vill följa Jesus genom att följa hans exempel så gott det går: sträva efter en ständig kontakt med Gud och försöka orka med mina medmänniskor också när de är som mest besvärliga. Eller kanske det är mig det är fel på? Också det får jag nog jobba med under fastan – och efter den …

När dagens människa hör ordet ”fasta”, associerar hon ofta till att avstå från all mat. Man får inte äta någonting, bara dricka vatten, s.k. vattenfasta. I lindrigare former av fasta får man dricka t.ex. juice av olika slag. Detta slag av fasta används å ena sidan som bantningsmetod och å den andra för att rena kroppen från slaggämnen. Den är inte särskilt effektiv i någotdera fallet. Särskilt som bantningsmetod har fastan den nackdelen, att kroppen snabbt anpassar sin energiförbrukning till det minskade energiintaget, med den påföljden att fettlagren inte minskar så snabbt som man kunde tro. Tvärtom kan en längre fasta rent av vara skadlig för olika organ i kroppen.
Om någon tänker på den kristna fastan, går väl tankarna först till fastlagsbulle, ärtsoppa och pulkbacke, men då är det ju inte frågan om fastan i sig, utan fastlagen, dagarna just innan fastan. Under fastlagen och särskilt dess sista dag, fastlagstisdagen eller fettisdagen, förbereder man sig för fastan genom att äta kraftigare mat än vanligt – som just feta fastlagsbullar eller ärtsoppa med mycket fläsk – för att sedan orka äta mindre under den fyrtio dagar långa fastetiden som inleds på askonsdagen.
På sydligare breddgrader firas fastlagen under namnet ”karneval”. Ordet kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl, kött.” Tanken är ju att under festliga former ta avsked av köttet för en tid, men dessa former blir ibland så festliga att man i stället för ordet karneval borde utveckla något ord ur latinets carne salve, alltså ”var hälsad, kött”. Att ordet karneval har blivit ryckt ur sitt sammanhang och används om snart sagt alla slags happenings gör ju inte saken bättre.
Men det är inte det här som den kristna fastan går ut på. De kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är då att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I dagens första läsning skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.

Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Det börjar redan från Bibelns första blad. Syndafallsberättelsen från 1Mos 3 berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I en av denna söndags texter säger Herren genom profeten Jeremia (8:4f): Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk – varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka.
Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt. Därför är det viktigt att vi håller evangelietextens lärdom i minnet, både nu inför ”heliga fastetider” och annars under livet.
I Mk 8:34 säger Jesus: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. I uttrycket ”förneka sig själv” är det väl knappast frågan om att utplåna sin egen personlighet eller att förneka sina grundbehov. Det är klart att vi måste se till att vi har det vi behöver för att klara livhanken – men utan att gå till överdrift. För det är just överdriften, frestelsen, som vi skall förneka, den del av vår mänskliga natur som inte fanns i skapelsen utan kom in först i syndafallet. Vårt ”kors”, som Jesus säger att vi skall ta, är kampen mot frestelserna. Jesus kämpade själv mot frestelserna, för också han var ju människa. Till skillnad från oss lyckades han dock övervinna frestelserna, för han var ju också Gud.
Det viktiga är ändå inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen i den enskilda eller som idag i den allmänna. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna ta vårt kors och avstå från detta något.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?

Predikan: Septuagesima

2011-02-22T20:40:00.003+02:00

Martin Fagerudd:
20.2.2011 Helsinge kyrka St Lars kl. 10
St Martins kapell kl.12
Evangelium: Matt. 19:27-30
Gratis på riktigt, utan köptvång

Ibland brukar telefonförsäljare ge mig gratiserbjudanden. Ofta brukar gratiserbjudandet innehålla ett villkor. Jag får erbjudandet gratis om jag också köper en tidningsprenumeration på ett halft år. Jag tycker inte erbjudandet låter så hemskt gratis. Jag måste ju betala för det.
Jag känner nog med människor som har telefonförsäljar-jobb. Jag vet att det inte är försäljarnas fel. De har ett svårt jobb och även de behöver ett jobb för att få betala sitt boende, sin mat och sina kläder, som är extra dyrt i vårt land.
Den här söndagen handlar om det som är gratis. Ordet gratis så förstår vi lätt, men om jag skulle använda det egentliga ordet för den här söndagen ”nåd”, så skulle det vara svårt för många att förstå det. Det är ett ord som nästan bara används i gudstjänsten. Ordet ”nåd” betyder samma som gratis. Det som är gratis behöver man inte förtjäna. Idag tänker vi på det som Gud ger oss det gratis och som vi inte kan förtjäna.
Idag berättar evangeliet om vad lärjungarna skulle få gratis. Lärjungarna hade följt Jesus och han hade lovat dem att de skulle få sin belöning i Guds rike.
Vid ett tillfälle hade Jesus samtalat med en man, som hade allt han önskade men ville också få det eviga livet. Jesus sade då att han skall sälja allt han har och ge åt de fattiga, och följa Jesus, då får han en skatt i himlen. Men det ville inte den rike mannen göra. Då utbrister Jesus att hur svårt är det inte för en rik att komma in i Guds rike, att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Lärjungarna förstod det på det viset att om det är svårt för en rik då är det också svårt för en fattig. Det var lärjungarna, eftersom de levde på samma sätt som Jesus, i fullkomlighet, i lydnad, ödmjukhet och fattigdom. Petrus frågar Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?
Jesus menar att de inte skall vara oroliga. Lärjungarna kommer inte att bli besvikna, de får det han lovat. Petrus frågar inte om han skall få ut sin lön här och nu, utan det räcker för honom att han får det i Guds rike, där alla Jesu löften blir verklighet.
Människor fungerar ju inte så. De vill ha sin lön genast, för att man vill leva nu. Inte är det oförnuftigt, men människan har ofta den inställningen till Guds löften att man inte kan lita på dem. Man vet ju inte ens om Gud finns. Det är förstås en härlig ursäkt att slippa hela frågan om Gud, fast jag är säker på att människor ropar till honom i sin nöd senast då de förstår att ingen annan kan hjälpa.
Gud verkar inte på ett sådant sätt att han skulle låta oss utvärdera sin verksamhet på samma sätt som vi utvärderar människors verksamhet. Han har inte en sådan relation till oss som t.ex. regeringen har till riksdagen, som övervakar vad regeringen gör.
Gud behöver ingen övervakare, därför att han vakar över oss. Han vill ha en relation till oss som bygger på tillit från vår sida. Han igen har omsorg om oss och älskar oss. I Guds relation till oss är det frågan en likadan relation som barns och födäldrars reltion, när det är som bäst, så att barnen kan lita på dem och att föräldrarna älskar sina barn. Det är ju inte meningen att de små barnen övervakar sina föräldrar, fast jag vet att ibland kan det ske, när föräldrarna inte orkar vara vuxna människor av någon orsak.
Gud vill ha en tillitsfull och kärleksfull relation, för att han vill hjälpa oss med sådant vi inte kan. Han har omsorg om oss och älskar oss som sina barn för att han är god. När det är som bäst så älskar föräldrarna sina barn och är goda mot dem och ger dem det vad de behöver och kanske ibland mera, helt enkelt för att barnen är deras.
Sådan är i Gud, men mycket större i allt än en liten människa. Gud ger stora gåvor, sådanan vi inte kan fatta. Han ger oss det eviga livet, som är lika stort som han, som fyller hela universum och mycket mera till. Det enda han vill fylla är våra hjärtan med tro och tillit.
Petrus är Jesu främsta lärjunge genom alla tider. Därför varnar Jesus Petrus för att tro att det är självklart att han har en fin position i Guds rike. Det är till den främste lärjungen Petrus som Jesus säger många som är först skall bli sist. Petrus måste komma ihåg att han får allt gratis som Jesus lovar och att han inte skall ta det för givet. Det får vi också gratis och därför kan vi inte handskas med Guds löften hur som helst. Vi får inte slösa med förlåtelsens gåva och tänka att vi får alltid förlåtelse och att vi inte behöver bry oss. Vi vet att vi har förtjänat straffet för våra synder. Istället tog Jesus på sig straffet fast han var oskyldig. Vi igen slapp straffet och får det eviga livets gåva, som lärjungarna får. Vi vet och tror att vi inte har förtjänat det. Det har vi fått gratis av vår himmelske far, och det är på riktigt gratis.

Predikan: Fjärde söndag efter trettondag

2011-01-26T20:53:00.004+02:00

Jesus hjälper i nöden
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33

Mannen, som önskade sig döden.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.

Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.

I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...

Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

2011-01-16T10:00:00.000+02:00

Karl af Hällström:
Levande vatten och medmänsklighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2011

Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4) har en nästan överraskande modern klang. Också idag talar vi ofta om prästgård och gärdsgård. Jesus säger någonting, den samariska kvinnan tolkar det så som hon vill förstå det, Jesus försöker förklara vad han menade, kvinnan missförstår på nytt … Man blir frustrerad med mindre.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne "levande vatten". Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: "Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!"
Jesus suckar och börjar på ny kula. Vi känner inte ens till kvinnans namn, men Jesus visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden. Då inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.

Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller "andliga talanger", om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.

Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Men det som också är tydligt är att omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.
Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel. En sådan inställning har vissa kolleger än idag; huruvida det är rätt, barmhärtigt eller kärleksfullt måste var och en själv bedöma.
Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande. Hans inställning är liknande som den han visar äktenskapsbryterskan några kapitel senare (Joh 8). De som ville stena henne fick rannsaka sig själv när Jesus uppmanade den som var utan synd att kasta den första stenen. Slutresultatet var, som bekant, att ingen hade samvete att kasta någon sten. Inte heller Jesus fördömde henne, utan uppmanade henne bara att inte synda mer.

I vårt samhälle finns många som av en eller annan orsak har råkat i kläm. Det finns sådana som har drabbats av sjukdom, sådana som har problem med berusningsmedel, sådana som kämpar med sin ekonomi – men ingen av de grupperna har genom tiderna fått möta så mycket förakt som sexuella minoriteter. Det märker vi angående kvinnan vid Sykars brunn, och det vet vi när det gäller personer närmare oss i tid och rum.
Problemet är inte så mycket den s.k. sexuella avvikelsen i sig, utan omgivningens starkt negativa inställning till den. Vi använder termen "homofobi", trots att det i allmänhet inte är frågan om en skräck i egentlig mening. Och mycket av denna homofobi motiveras (åtminstone på ytan) med kristna religiösa argument. Jag tänker inte gå in på dem nu, men vill bara säga att homofoba argument hämtade från t.ex. Bibeln gör våld på Bibelns budskap och är tecken på en ytlig bokstavlig läsning av den heliga Skrift.
Men för att visa en kristen kärleksfull inställning behöver man inte nödvändigtvis hålla med mig om att homosexualitet inte är något som i sig är negativt. Den kristna kärleken är ingen åsiktsfråga, utan en attityd till medmänniskan. En kristen inställning går ut på att inte lägga sten på börda, utan tvärtom lyssna till och tala med den som andra vill fördöma. Såsom Jesus gjorde. För att kunna följa hans exempel måste vi kämpa med våra egna förutfattade meningar, åsikter och inställningar. Aposteln Johannes skriver (1Joh 4:20): Den som inte älskar din broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Också detta är kristen tro. Också detta är att ge vidare av det levande vatten som vi har fått. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.

Predikan: Första söndagen efter trettondag

2011-01-09T13:22:00.002+02:00

Monica Heikel-Nyberg:
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011

Se Guds lamm, säger Johannes. Agnus Dei, Guds lamm som vi sjunger om i nattvardsliturgin. Och vi förflyttas i ett ögonblick tillbaka till Israels herdekultur. Lammen som var ständigt närvarande . Lammen som offrades i templet morgon och kväll, lammen som slaktades till sabbatsfesten, veckofestens offer, månadsoffer, tempeloffer, offer vid barns födelse. Påskalammet.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.

Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.

Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.

En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.

Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.

Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.

Predikan 2 söndagen efter jul

2011-01-01T16:41:00.006+02:00

Martin Fagerudd:
2.1.2011 Helsinge kyrka St Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Text: Joh. 10:22-30
Ett med Fadern

Den här söndagen minns vi Jesus som tolvåring i templet. Det här är den enda episoden från Jesu ungdomstid som Lukas evangelium nämner. När Jesus svarar på sina föräldras oroliga fråga varför han inte följt med dem hem, säger han ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Ingen förstår vad han menar. Visst hade man nog kunnat diskutera om Gud, men Gud var avlägsen, upphöjd och helig och att hans budskap brukade förmedlas bara av de utvalda människor. Om det berättar profeten Samuel idag.
Jesu svar handlar ytterst om Guds väsen och med Jesus får Gud tydliga konturer som man tidigare bara kunnat ana sig till: Gud är fadern. Gud är alltid fadern för Jesus och i sin verksamhet och undervisning understryker Jesus just denna dimension hos Gud, när han förbarmar sig över syndare, sjuka och utstötta, som av sin samtid avsågs ha förtjänat sitt olyckliga öde på grund av sina synder.
I Johannes evangelium uttrycker Jesus den här närheten och tryggheten i Gud med orden Jag och Fadern är ett. Eftersom Jesus kallar Gud för fadern finns det ytterligare en viktig fråga i bakgrunden. Gud är fadern och då är Jesus sonen. Då har vi frågan om Messias eller Kristus.
Vid tempelinvigningsfesten kräver Jesu motståndare, att han skall öppet erkänna att han är Messias. Jesus säger att det här har han sagt hela tiden och hänvisar till sina gärningar. Många som sett hans gärningar hade trott, men de som ännu kräver honom på svar tror inte. De sju gärningarna som nämns i Johannes evangelium är tecken, vars syfte är att skapa tro. För hans motståndare är de orsaken till hans död.
Också templet har en central roll i det som Bibeln berättar om Guds väsen. För många judar på Jesu tid var både templet och Skriften, d.v.s. GT, Guds uppenbarelser. Också i fråga om Jesus som Guds son eller Messias har templet en viktig roll.
Jesus besöker templet redan som åtta dagar gammal och hans besök i templet som tolvåring är hans andra. Sedan han ridit in i Jerusalem under sina sista dagar undervisar han varje dag i templet. Efter hans uppståndelse undervisar också hans lärjungar och deltar i bönestunderna i templet.
Det finns en vändpunkt. Det är i samband med diakonen Stefanos som hade blivit anklagad för att ha hädat mot lagen och templet. Många som hade hört honom kände att deras religiösa känslor sårats, samtidigt som man uppfattade det som ett angrepp på sin religion. GT bestämmer dödsstraff för sådana.
Stefanos kanske gav kanske inte mera som kristen samma värde åt det som tidigare var heligt för honom. Eftersom Kristus fullbordat allt, både lagen och hans offer gjorde alla andra offer onödiga och då behövs varken templet eller den GT:liga lagen.
När man tänker så här så talar ju Gud rentav emot sig själv. Det är grundläggande om Guds väsen, som väcktes av det som Gud gjort i Kristus. Efter händelsen med Stefanos deltar inte den kristna församlingen mera i Jerusalem, som bestod bara av fromma judar, mera i bönestunderna i templet. En hänvisning finns i Stefanos tal när han citerar Skriften där Gud säger genom profeten Jesaja att Himlen är min tron, jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, var skulle min viloplats vara? Orden hör till ett sammanhang som berättar att Gud skapat allt och att alla är hans barn.
När jag besökte Jerusalem för tio år sedan besökte jag klagomuren som utgör resterna av Jerusalems tempel. Jag kommer ihåg att jag och mina resekamrater förundrade oss över, när vi betraktade många bedjande vid muren, hur långt kristendomen, som i början var bara en liten del av judendomen, kommit bort från sin ursprungliga källa. Det är frågan om Guds väsen som är det väsentliga. Vi tror att Gud redan sänt sin Messias, vår frälsare i Jesus, medan de ännu väntar.
Det ursprungliga templets vackra och mäktiga interiör underströk att Gud är upphöjd och helig. Dit hade inte ens varje människa rätt att komma in. Och när vi betraktar vår egen mycket vackra och mäktiga kyrka kan vi märka litet av samma språk, som härstammar från tiden när kyrkan äntligen efter förföljelsernas tid fick leva i lugn och ro. Den fick då även mycket värdslig makt, fastän Gud är fadern och Jesus, Sonen, vår bror och frälsare, och vi alla Guds barn.
Efter den avgörande vändpunkten med Stefanos besöker apostlarna många synagogor, de uppsöker människor på samma sätt som Jesus. Det berättar att Gud är fadern och att han nära i Kristus och vill samla sin församling. Här i kyrkan samlas hans församling, som är Guds folk på väg till det eviga fadershuset.

Predikan: Julafton

2010-12-24T10:09:00.004+02:00

Martin Fagerudd:
Löftena uppfylls
24.12.2010 Rödsands kapell kl. 13.00
Myrbacka kyrka kl. 15.00
Helsinge kyrka St Lars kl. 17.00 (Vanda)
Text: Luk 2:1-20

Vi har förberett oss i nästan fem veckor i advent för att ta emot julbudskapet om Frälsarens födelse. Fastän det inte är nytt i historien så är det nytt igen för den här julen. Utan julbudskapet är det ingen jul.
Nu var det herdrarna som först fick höra det för oss välbekanta budskap från Gud. Något sådant måste för dem ha varit en så genomgripande händelse, att det präglade hela deras liv från den stunden, fastän evangeliet inte nämner dem flere gånger efter det. Deras arbete och liv var varken omväxlande eller hemskt intressant, men ibland spännande när de måste försvara sina får mot vilda djur.
Julbudskapet som de hör börjar med en uppmaning att inte vara rädda. De orden är kännetecknet när Gud tilltalar en människa. Men det är just det de blir, rentav skräckslagna. De blir rädda för Gud, eftersom Gud inte tilltalat vanliga människor i deras sysslor före det. Bibeln berättar att Gud är avlägsen, upphöjd och helig och att hans budskap brukade förmedlas bara av de utvalda, patriarkerna, domarna och profeterna. Därför har Gud varit främmande för människorna. Han har inte bara varit främmande, utan också overklig, liksom för många människor i alla tider, inte minst i vår.
Det är lätt att förstå herdarna. Det är ju så som människor reagerar för Gud, när de ser honom, t.o.m. profeterna blir förskräckta när han får se Gud. De ser Gud som helig och upphöjd. Det är det som är så förkrossande. Människan har inget att möta opp mot Gud. De är det som också herdarna ser i Guds helighet och härlighet.
Nu får ju inte herdarna se Gud för att de skulle vara så goda, inte heller för att de skulle vara de enda som kan förstå och uppskatta budskapet på rätt sätt. Långt ifrån det. De hörde till syndarna och var lika föraktade som alla sjuka, fattiga och brottslingar.
Men de kunde inte heller veta, att de är utvalda till att höra budskapet först. Någon hade kanske berättat för dem om Abraham, att han också var en herde, men knappast att han också var den förste som fick Guds löfte och den första som trodde på det. Med Abraham börjar trons historia.
Abraham är annars en av de få personerna i Bibeln som inte blir rädd för Guds tilltal, och utan invändningar gör han som Gud säger och lämnar sitt land, sin släkt och sitt hem, och går till det land som Gud lovar visa åt honom.
Herdarna tycks också vara handlingens män. De beger sig genast till Betlehem för att se vad som hänt. Allt som hade sagts dem, stämde: barnet ligger lindat i en krubba. De betraktar barnet en stund och sedan vänder de tillbaka. Det är säkert första gången i sitt liv som de prisade Gud för vad de hade fått höra och se. De hade hört och sett julens budskap som är ett litet barn och som ligger i en krubba.
Jesus är julens budskap. Utan hans födelse skulle vi inte ha jul, för att inte tala om påsken med försoningens och uppståndelsens budskap eller pingstens budskap som lovar oss alla en ny Ande och ett nytt hopp.
Visst innehåller julen mycket fint. Man får vara tillsammans med sina nära och kära, man får glädja andra och man får själv bli glad. Dessutom får man tillsammans höra julens glada budskap som ger hopp. Men vad är det som egentligen är det centrala som sker i och med julen?
Jesus är julens budskap. Han föddes och fanns till på samma sätt som vi. Människor sökte upp honom och han söker upp människor. Först söker han upp några yrkesmän, fiskare, tullmän och hedniska officerare. Han söker upp sitt folk men också hedningar så som t.ex. samarier och samtidigt söker han upp också olika befolkningsgrupper så som fattiga, sjuka och andra föraktade, d.v.s. syndare eller de som man ansåg var glömda av Gud. Jesus säger att alla dessa han tar emot så tar Gud emot.
Det man kanske bäst får grepp om i julens budskap när Jesus redan som tolvåring i templet förbryllar både sitt lands lärda, då hans föräldrar sent omsider hittar honom där efter att de flere dagar sökande. På deras oroliga och förebrående fråga svarar han "Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" Men varken hans föräldrar eller de lärda förstod honom, fastän de umgåtts med Gud länge, och templet och dess interiör bara underströk Guds avlägsenhet och upphöjdhet. Där i templet talar Jesus första gången om Gud som sin Fader. Senare när han första gången lär sina lärjungar be, så lär han dem att be Fader vår.
I Jesu födelse kom Gud oss nära så att vi kan upprätta en relation till honom. Den relationen är en av de allra närmaste. Med Jesu födelse blev Gud vår Far och vi hans barn. Att Gud är vår Far vill uttrycka trygghet och inte rädsla, fastän vi vet att många kan ha svårt att förstå det som Jesus menade.
Med Jesu födelse har vi blivit Guds barn och det betyder att vi alla är syskon, systrar och bröder. Syskon har också en viktig relation och hör också till de närmaste. Gud vill att vi skall vara syskon, men inte bara räkna våra kristna systrar och bröder till dem, utan hela mänskligheten.
Gud talar till oss hela tiden genom Jesus. Han talar ett språk som vi alla förstår. Tillsammans gläds vi över hans födelse. Vi lär oss av Jesu visdom, av hans undervisning och av hans goda gärningar. Vi ser Jesu väg till försoning och uppståndelse, och hur den måste gå genom korsets kval och plåga. Att försoningen sker på ett kors beror på att lidandet är ofta är vår lott, men vi vet och tror också att döden inte är vår slutliga lott.
Med Abraham börjar trons historia men med Jesus började den tid när Gud är oss så nära, så att vi kalla honom för vår käre himmelske Far. Men det visste ni alla redan. Amen.

Predikan: Tredje söndagen i advent

2010-12-12T14:15:00.003+02:00

Martin Fagerudd:
Guds rike är mitt ibland oss
12.12.2010
Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12.
Evangelium: Matt. 11:11-19

Den här söndagen tänker vi särskilt på Johannes. Han var en profet och en sådan har en speciell uppgift. Profeter förekom annars så länge Israel hade kungar. Israels kungar vände sig i svåra statliga ärenden till Gud när de behövde goda råd, i frågor som ofta gällde krig och fred. Då var det profetens uppgift att ge ett budskap från Gud, vad kungen skulle göra. Men som alltid så antingen så lyssnade kungen på profeten som kung David, eller så lyssnade han inte som kung Achas.
Johannes fyllde också några av dessa profetuppgifter, men han befattade sig inte i statliga frågor, När Johannes talade till människorna gjorde han det utan finkänsla. Han kallade dem bl.a. för huggormsyngel vilket betyder djävulens barn. Människorna lyssnade ändå mycket gärna på honom och lät sig döpas av honom. Han hade en obehaglig förmåga att ge ett budskap även när det inte begärdes, så när han kritiserade kungens privatliv, så blev hans öde beseglat.
Johannes hade hört om Jesus och blivit nyfiken. Därför skickar han sina lärjungar för att fråga om Jesus är den efterlängtade befriaren Messias. Jesus ber dem berätta för Johannes vad som sker blinda ser, lama går, spätelska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebudskap. Guds rike är här.
Sedan berättar Jesus i sin tur för dem vem Johannes är. Han är Elia, profeten som bereder väg för Messias, fast Johannes är mer än alla andra profeter. Det är han som får se Guds löften uppfyllas. Alla profeter hade velat se det, men de fick det inte. De fick bara tala om det. Johannes som är på tröskeln till den nya tiden, får se med egna ögon när Guds rike kommer. Från Johannes tider tränger Guds rike fram, men med Jesus kommer Guds rike till människorna.
Jesus berättar en liknelse som visar hur människorna reagerar på Guds rikes ankomst. Människorna är som barnen som inte kan bestämma sig för vad de vill. När Gud genom Johannes bjöd människorna på den asketiska vägen, då tyckte de att han var besatt. När Jesus kom och bjöd på frihetens väg, han både åt och drack, då kallade människorna honom för frossare och suput och en vän till tullindrivare och syndare. Gud dansar ändå inte efter människornas pipa.
Till sist säger Jesus något om visheten, att Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Johannes evangelium hjälper oss att förstå vad Visheten handlar om, när det talar om Ordet. Ordet har ett direkt samband med Ordspråksboken beskrivning av Visheten I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns….När han spände upp himlen var jag där….när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Visheten eller Ordet fanns före allt och var med vid skapelsen. Det är också upphovet till allt.
För att identifiera Visheten eller Ordet säger Johannes evangelium att Ordet som är det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Då beskriver Johannes Vishetens form och gestalt i Ordet som blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Visheten eller Ordet känner vi igen i den ende sonen.
Nu vet vi vem Jesus menar. Han menar sig sälv med talet om Visheten, som fanns vid världens skapelse och som är upphovet till allt. Vishetens gärningar är hans egna gärningar som han gör på uppdrag av Gud bland människorna och hans räddande gärningar befriar människan från syndens, dödens och ondskans makt.
Det onda lever ändå och mår bra. Ända från Johannes tid till Jesus och till vår tid lider den söndriga världen till följd av synd, död och ondska. Men Guds rike tar på sig lidandet i Jesu kors. Fastän korset är ett tecken för nederlag, så blir det till seger för var och en som tror.

Predikan: Domsöndagen eller Kristi konungaväldes söndag

2010-11-21T18:36:00.005+02:00

Martin Fagerudd:
21.11.2010 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Evangelium: Matt. 25:31-46

Vi vet alla på basen av skapelseberättelsen att Guds syfte med hela skapelsen är god. Tanken på domen väcker säkert motstridiga känslor, men den handlar om den här tidsålderns slut och finns till för det ondas skull. Det onda har skapat den söndriga världen och denna lever jämsides med den goda skapelsen som Gud skapat.
Kännetecknet för det onda är att det är irrationellt, oförnuftigt och meningslöst. Det skapar nöd och lidande och dessutom hindrar det människor från att tro på Gud och Kristus och att älska. Domen finns för att Gud vill göra upp med det onda, för att Guds barn skall få ha en evig gemenskap med Gud.
Den här söndagens andra namn är ”Kristi konungaväldes söndag”. Den väcker säkert annorlunda tankar än domen. Grundtanken är att Kristus har all makt. Det tar sig i uttryck i det som Jesus berättar om den yttersta dagen ”När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar, då skall han sätta sigpå härlighetens tron.”
Jesu ord om den yttersta domen är inte någon liknelse. Människosonen är domaren eller kungen som det heter i berättelsen. Närvarande vid domen är alla människor och domen ifrågasätter egentligen allt vad vi lärt oss om frälsningen, att den inte beror på våra gärningar utan på Guds nåd.
Det finns inget som i Jesu ord skulle betona tron, om att vi är räddade för Kristi skull. Det är ju tron som ger oss en klar kristen medvetenhet, så att vi vet att vi är Guds barn. Vi kan inte heller läsa något om rättfärdighet, att vi duger åt Gud pga tron för Jesu skull, annat än i den versen att de rättfärdiga skall gå till evigt liv.
Eftersom den yttersta domen fattas alla dessa grundläggande kännetecken för hur vi räddas, tvingar det oss att fråga Vad är det Jesus vill framföra med denna bild av domen som ännu inte skett?
Alla människorna står inför domaren, en del till höger och en del till vänster. Kungen beskriver situationer människorna varit med om, helt vardagliga händelser som de närvarande inte känner igen. Men det är frågan om sådana händelser när man mött någon som behövt andras hjälp.
Förutom grupperna till höger och till vänster om tronen, finns det ytterligare en tredje grupp som kungen relaterar till de båda förstnämnda grupperna. Kungen ger denna tredje grupp ett speciellt namn. Han kallar den för ”mina bröder eller mina minsta bröder”. De har antingen blivit föremål för den ena gruppens hjälp eller för den andra gruppens försummelse. Kungen säger ”Vadhelst ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig.”
Vem är dessa minsta bröder som kungen hela tiden tycks identifiera sig med? Man kan märka att de inte har något ansikte. De har inga som helst kännetecken och ingen annan identitet än att Herren känner dem. De är okända för de båda förstnämnda grupperna.
Man kan göra ytterligare en iakttagelse om de två förstnämnda gruppernas inställning till dessa minsta bröder. Ingendera av de förstnämnda grupperna har någonsin riktigt sett dessa minsta bröder. Hurudana människor är det man hjälper eller vem är det man går förbi utan att märka dem?
Det finns många man inte märker och går förbi. Men just dem känner kungen och kallar dem för sina minsta bröder. Helt mot vår egen föreställning på vilka grunder man får gå till det eviga livet, så säger kungen att allt beror på hur vi behandlar dessa minsta bröder.
Det finns en tydlig anknytning till det viktigaste talet som Jesus håller i hela Nya testamentet och det är Bergpredikan. Det är en anknytning till ett ord i Bergspredikan som är där i nyckelposition. Det är den gyllene regeln ”allt vad ni vill att människorna skall göra för det skall ni göra för dem”. Här i talet om den yttersta domen blir dess betydelse i hela sin vidd klar ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem, för det har ni gjort för mig”.
Den gyllene regeln har samma värde och betydelse som det dubbla kärleksbudet. Kärleken till nästan jämställs med kärleken till Gud. Jesus menar att endast kärleken har någon betydelse. Han har tidigare sagt att först genom det dubbla kärleksbudet börjar buden betyda något. Jesus betonar kärleken till medmänniskan som tecken på tro, och ju mindre tro och kärlek desto mer fjärran tycks Gud vara - och tvärtom.
Jesus visar att fastän människor glöms bort, i fattigdom och utstötthet, så glömmer Herren inte en enda utan han känner alla. Det är ju just tron som påminner oss om att Gud förverkligar allt han vill, även domen. Den goda skapelsen fortsätter alltjämt. Den fortsätter i skapelsen goda gåva som är livet och den fortsätter i räddningens gåva att vi får det eviga livet. Den söndriga världen fortsätter också och den försöker hela tiden skilja människor från varandra, liksom den försöker skilja människan från Gud.

Predikan: Uppbrottets söndag

2010-11-14T10:00:00.012+02:00

Karl af Hällström:
Tro Bibeln – men tro på Gud
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå)
och Borgå domkyrka 14.11.2010
Matt 25:1-13

Liknelsen om de tio brudtärnorna är välkänd för de flesta, och som repetition fick vi ju höra den från altaret alldeles nyss. Jag kunde förstås hålla ett ingående bibelstudium om bröllopssederna på den tiden, om facklornas uppbyggnad eller om det faktum att oljebutiken var öppen mitt i natten – men ni kan andas ut; det tänker jag inte göra.
Tio brudtärnor, fem kloka och fem oförståndiga. Tio facklor, men reservbränsle till bara fem av dem. Fem flickor är redo och kommer in på festen, för de fem övriga går deadlinen förbi.
Vad är det Jesus vill säga med detta? Grundpoängen tror jag är den, att det finns tro som håller till slutet, och så finns det sådan tro som ser nästan precis likadan ut, men som sviker just före mållinjen. Alla flickorna föll ju i sömn, så vi kan inte säga att de kloka skulle ha vakat bättre. Det de hade gjort bättre var att de var väl förberedda och välutrustade.
En möjlig tolkning av denna liknelse är att facklorna är den heliga Skrift, som lyser upp vår väg, som psalmisten säger (Ps 119:103). Brudtärnorna är alla ivriga när de har fått sin uppgift i ungdomens vår och läser gärna Bibeln såsom det står. Men småningom blir de äldre, studier, arbete och familjeliv tar sin tid och energi, och det aktiva troslivet kanske hamnar i bakgrunden. Flickorna faller i sömn, men facklorna brinner bredvid dem och finns hos dem hela tiden. Allt är ingalunda förlorat. När ropet kommer om brudgummens ankomst har hälften av dem kvar de falnande facklorna, d.v.s. barnatron och det bokstavliga läsandet. Den andra hälften har mognat till en vuxen tro och har oljan, den heliga Andens smörjelse, och kan därför läsa den heliga Skrift så som den är meningen att bli läst.
Hur menar jag då? Jo, Bibeln är inte Guds Ord, utan den förkunnar Guds Ord, Kristus, som blev människa (inte text; jfr Joh 1:1-18). Bibeln är en utomordentligt viktig bok, som vi måste ta på allvar. Vi bör med all kraft och under den heliga Andens ledning söka dess budskap. Detta budskap finner vi inte i en bokstavlig tolkning, för då hittar vi endast den kulturbundna form som budskapet fick då det förkunnades för första gången. Därifrån måste vi gå vidare – fylla på olja i våra facklor, så att säga – för att hitta den form som budskapet måste ha för att de som lever i vår kultur och vårt samhälle skall förstå det. Att förkunna budskapet oförändrat förändrar alltså budskapets innehåll, hur paradoxalt det än låter.
Den som tar Bibeln på allvar, kan inte tolka den bokstavligt, för då gör man saken för enkel för sig. En bokstavlig tolkning av Bibeln spärrar dörrarna för alla utom för dem som stänger ut sig själv från Ande och förstånd. Däremot öppnar en vidare, kärleksfull tolkning dörrarna och ger oss frihet att se en medmänniska där fariséerna endast ser en syndare.
Och att de som läser Bibeln bokstavligt kallar sig bibeltrogna är närmast tragiskt. De lurar både andra och särskilt sig själva om att detta vore Guds vilja. De är inte bibeltrogna, utan bokstavstrogna. Bibeltrogen är den som följer kärleksbudskapet om Kristus, inte ordalydelsen i ett gammalt dokument.
De oförståndiga brudtärnorna är alltså de som tror att det räcker med att ”läsa som det står, tro som det står, göra som det står,” vilket är ett slagord i vissa kretsar. Men deras olja tar slut. De som har olja har inte tillräckligt för dem också, och medan de söker vishet och fördjupad tro, den som de kloka redan har, kommer Kristus, och de bokstavstrogna blir utanför.
Och detta har inte att göra med innerligheten eller uppriktigheten i deras tro, utan med trons objekt. Vem tror man på? Gud? Eller Bibeln?
Den som säger att den tror på Bibeln, hugger i sten. Vi ska inte tro på Bibeln, utan på Gud. Vi ska tro Bibeln – men tro på Gud. Jag hoppas ni uppfattar skillnaden.
Bokstavstron är en av de äldsta och vanligaste irrläror som vi har i vår tid. Bokstavstron utesluter inte [...] möjligheten att man kan vara kristen, för det händer att också bokstavstroende är kärleksfulla människor som älskar Gud och sin medmänniska. [...]
Till all lycka – särskilt för mig själv – är det ju inte jag som skall döma eller bedöma vem som är värdig att komma in till den himmelska bröllopsfesten. Jag skulle önska att alla människor skulle befinnas värdiga. Men Jesu liknelse om brudtärnorna visar att det finns inträdeskrav. Och där är jag övertygad om att en viktig faktor är hur vi behandlar andra – att vi tar emot dem med den inkluderande kärlek som Kristus visade sin omgivning.
Hur vet jag att han gjorde det? Jo, det står i Bibeln, och den tror jag – men Gud tror jag på.
Vi skall nu bekänna vår gemensamma kristna tro med en trosbekännelse som inte nämner Bibeln med ett ord.

Predikan: 24 söndagen efter pingst

2010-11-09T18:17:00.007+02:00

Martin Fagerudd:
7.11.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Matt. 22:15-22

Vad hör åt människan och vad hör åt Gud?

Visst känns det verkligt avsiktligt att frågan om skatten till kejsaren kommer upp i evangeliet nu när hela folkets skattekalender är publicerad. Skattekalendern är föremålet för allas nyfikenhet och visst är det omöjligt att undgå löpsedlarnas budskap som med stora rubriker tutar ut med vem som tjänar mest och vem har de högsta kapitalinkomsterna.
Nu handlar inte huvudfrågan i evangeliet om vem som tjänar mest. Frågan är mycket radikalare, som kanske knappast någon vågar ställa offentligt Skall man överhuvudtaget betala skatt? Vi vet alla vad vi får för våra skatter och vi vet att med dem eftersträvar vårt samhälle rättvisa, att var och en skall få vad den behöver.
Fariséerna väcker skattefrågan, som är en personskatt och den infördes år 6. e.Kr. Det är deras fråga, eftersom just de vägrade betala den.
Jesu svar ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” handlar ytterst om var gränsen går för lojalitet till dem som har makten. Fariseerna som inte var lojala mot kejsaren ville heller inte visa något yttre tecken på lojalitet så som att betala skatt. Men med sitt svar menar Jesus att man skall utesluta varken kejsare eller Gud från verkligheten. Båda hör till den.
Frågan om skatten är egentligen en fälla. Vad Jesus än svarar får han ovänner och under sina sista dagar i Jerusalem svarar Jesus på tre andra frågor som brände i samtiden och återspeglade den oroliga tidsandan, så som Finns det verkligen en uppståndelse från de döda? Vilket är det viktigaste budet? Är Messias Davids son? Den enda fråga sadducéerna ställer handlar om uppståndelsen. De andra frågorna är fariseernas.
Egentligen så är frågan om uppståndelsen inte någon fråga för dem alls. De trodde överhuvudtaget inte på den. Det här menade de att grundade sig på GT, av vilket det bara godkände Moseböckerna. De uteslöt profeterna och deras skarpa kritik av översteprästerna som folkets ledare, av vilka de flesta hörde till sadduceernas parti. Genom att de utesluter profeterna utesluter de också tron på att Gud kan skapa nytt.
Sadduceerna tycker att uppståndelsen är absurd och samma vanvettighet återspeglar också deras fråga; vems hustru blir en änka vid uppståndelsen när hon varit gift med sju bröder och alla dött en efter en. Mose lag föreskriver att änkan måste gifta sig med den avlidnas bror för att trygga avkomma åt honom.
Jesus svarar dem med ett citat just ur Moseböckerna som är faktiskt det enda ord som hänvisar till uppståndelsen ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Jesus förutsätter att Gud har väckt dem från de döda när hans löfte förverkligades först århundraden efter deras död. Gud ger inte löften åt döda. Han är en Gud för de levande och för dem som uppväckts.
Sedan ställer en laglärare Jesus en fråga om det största budet. Jesus svar låter förstå att alla bud egentligen börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Den sista och avgörande frågan ställer Jesus fariseerna själv ”är Messias Davids son?” Det är klart att Messias är Davids son. Jesus presenterar saken på samma sätt som fariséerna genom ett motsatsförhållande och med hjälp av ett oemotsägligt argument ur den 110 psaltarpsalmen. Jesus svarar på frågan, att om han i sitt jordiska liv är Messias och Davids son, så är han också den upphöjde Herren, som sitter på Guds högra sida. Med sitt svar visar han att alla förväntningar har uppfyllts. Efter det här vågar ingen fråga Jesus något mer.
Jesus ställer idag en viktig fråga Vad hör åt kejsaren, vad hör åt Gud? När Jesus svarar fariseerna på frågan om skatten är det trots allt den senare delen av frågan som dominerar hela svaret. Med sitt svar säger Jesus att ingen människa kan avgöra vad som hör åt Gud. Eftersom allt tillhör Gud, så är det ju han själv som bestämmer vad som tillhör kejsaren. Allt tillhör Gud och han fyller hela universum och mycket mera till. Men det enda han vill är att fylla våra hjärtan med tro och tillit till honom.
Man kunde tillämpa Jesu svar på de fyra frågorna och ställa den på följande sätt Vad hör åt människan och vad hör åt Gud? Då betyder hans svar att kärleken till Gud och till medmänniskan är det viktigaste budet och vi upptäcker hans kärleksfulla makt framför allt i att Jesus är Kristus, Messias den ende Sonen. Just i den ende Sonen upptäcker vi att Gud öppnat himmelriket för oss alla, så att vi av Gud kan vänta uppståndelse och liv, och just det hör åt människan.

Predikan: Reformationsdagen

2010-10-24T10:00:00.007+03:00

Monica Heikel-Nyberg:
Kyrkslätts kyrka 24.10.10
Joh 4:46-53

Vi firar idag reformationsdagen. Inte en minnesdag över det som engång hände för 460 år sedan, utan som en påminnelse om att kyrkan ständigt behöver reformeras, det vill säga söka sig tillbaka till sin form, till trons grund.
Särskilt denhär veckan har vår kristna tro varit temat i nästan varje nyhetssändning. Mera än 30 000 personer har i protest mot den människosyn soom debatten gav uttryck för lämnat kyrkan efter A-studio debatten för knappa två veckor sedan. Det innebär motsvarar ungefär att en grupp motsvarande hela Kyrkslätts samfällighet, både med svenska och finska församlingen, har lämnat vår kyrka. Samtidigt har det parti som hårdast fördömde de homosexuella fått fler anhängare.
Ett sätt att se på det här är att säga att KDs politiska mål, det vill säga att utmana sannfinländarna i kampen om de ytterst konservativa röstarna har burit frukt. KD har fått fler anhängare samtidigt som liberala kristna i protest har lämnat den kyrka KD säger sig företräda, och därmed ökat konservatismens grepp om kyrkan.
Vad har då det här att göra med kyrkans reformation? Martin Luther talade på sin tid om att vår kärlek måste vara formad av tron, (caritas fide formata) det vill säga att allt vad vi gör mot vår nästa måste vara format av tron på Jesus Kristus. Kristus och hans utgivande kärlek är grunden för vår tro, och därmed också för vårt handlande. Då finns det inte plats för debatt eller gnabb om politiska fördelar.
Vi får vända oss till dagens evangelium:
Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men pojkens pappa kunde inte bara sitta sitta och vänta. Han skulle söka hjälp, av vem som än kunde hjälpa Och eftersom båda var från samma stad hade pappan säkert stött på Jesus tidigare, också om han kanske inte hade engagerat sig i det Jesus predikade.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Ännu en som vill debattera och söka hårfina skillnader mellan tro och tro. Är det, det enda som får er att tro?
Men så händer det något, som får leder till att att Jesus skickar hem pappan med ett löfte om att sonen skall bli frisk. Och när pappan kommer hem, ser han att Jesus håller vad han har lovat.
Vad var det som fick pappan att söka upp Jesus? Det var hans nöd. När alla masker faller skapas denna kontakt och in i pappans svåraste nöd kommer Jesus med ett hopp.
Jesus såg pappans nöd.Det tror jag här att är nyckelordet, både för var och en av oss och för kyrkan idag. Vår bön är kanske inte för vår son, men för vår kyrka som slits sönder inifrån.
Jesus ser bortom orden och bortom det som skiljer människor åt. Han ser nöden och möter den. Han ser människorna bakom problemet.
För 460 år sedan fanns en grupp kyrkans män i Wittenberg som tyckte att kyrkan hade kommit på fel väg då den var mera mån om att människan skulle göra gott för att bli älskad av Gud. Vad varje människa själv kunde göra blev viktigare än vad Gud har gjort. En av männen var Martin Luther, som vände på begreppet och förkunnade att ingen människa kan bli god av sina egna gärningar. Vi kan bara älska för att Gud först har älskat oss.
Vi gör samma tankefel som kyrkan vid reformationstidens början.Vi hänger fast vid vår egen bibeltolkning som om den vore en frälsningsfråga och något som får trampa tvärs över människors liv. Vi beter oss, genom att fästa uppmärksamheten vid det som skiljer oss åt och inte vid det som förenar oss, som om vi själva var viktigast. Och vi glömmer människan och hennes nöd.
Mer än trettiotusen människor har under de senaste veckorna demonstrerat genom att lämna vad som uppfattas vara en ärkekonservativ kyrka för att ställa sig på den enskilda människans sida. Och också om sanningen kanske inte är så enkel och frågan om vem som är offer är så svartvit, så betyder det att på ett bakvänt sätt att kyrkan har lyckats i sin förkunnelse när alla dessa människor har lärt sig att det rätta är att ställa sig vid den utsattes sida.
Nu återstår för vår älskade moder, kyrkan, att ta sig en funderare. Hur kan vi vända tillbaka till Jesus och hans blick för den enskilda nöden. Hur kan vi lämna våra väl befästa ställningar på det kyrkliga debattfältet och hitta tillbaka till det kyrkan är tänkt att vara, det vill säga en gemenskap för de som tror på Jesus Kristus och vill följa honom för att möta den nöd som ingen annan ser?
Herre, kom, innan din kyrka slits sönder.

Barmhärtige Gud
Du har tagit upp oss i din gemenskap och låtit oss bli dina medarbetare.
Ge oss kärlek och vishet att förverkliga din vilja.
Vi ber för vår kyrka och för vår egen församling:
Stärk vår gemenskap och hjälp oss att ta hand om varandra.
Ge oss förmåga att handla kärleksfullt vår nästa och känsla för att höra också de tysta budskapen.
Vi ber för dem som har lämnat vår kyrka.
Välsigna dem och omslut dem med din kärlek.
Kalla dem tillsammans till din kärleks gemenskap och hjälp oss att ta emot dem med kärlek.
(min översättning av kyrkostyrelsens bön för dem som lämnat kyrkan)

Predikan: 20 söndagen efter Trefaldighet

2010-10-17T14:56:00.002+03:00

Karin Långström Vinge:
Livsmöjligheter
S:ta Helena kyrka (Skövde) 17.10.2010

Idag är vårt tema ”Att leva tillsammans”. Det handlar om relationer, om nya livsmöjligheter, om hopp och om framtidstro. En stor del av gemensamma välfärd här på jorden handlar om omsorg om varandra. Mellan personer och individer, men också mellan folk och folk.

I Ruts bok möter vi Noomi. Hon verkar vara en stabil kvinna som lever med man och två barn i Betlehem. Så blir det hungersnöd och de tvingas fly till Moab, ungefär nuvarande Jordanien.
Under tiden de är där drabbas Noomi av ytterligare personliga tragedier. Förutom alla besvärligheter det medför att vara flykting och invandrare – israeliterna och moabiterna var inte vänner - så dör hennes man, och hon får uppfostra sina två pojkar ensam. De gifter sig så småningom med de moabitiska kvinnorna Rut och Orpa. Det blir till Noomis besvikelse inga barnbarn, och sönerna dör.

Noomis tro på en god Gud sätts verkligen på spel, men hon verkar se Guds handlande i allt som sker. Så blir situationen bättre i Betlehem, och hon beslutar sig för att återvända. När svärdöttrarna Rut och Orpa hör detta blir de ledsna, och Rut avger sin kärleksförklaring till Noomi:

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.”

Det som för Noomi blir hemvändande till tryggheten, blir för Rut ett steg ut i det okända. Hon är nu själv en flykting, en anhöriginvandrare, och hon får leva på resterna från rika människors åkrar. Men på åkern träffar hon Boas, och de gifter sig och får ett barn tillsammans.
Vi läser i Ruts bok en berättelse om livets besvärligheter i allra högsta grad. Det är inga lyxproblem som Noomi och hennes familj har att hantera Men i allt elände växer kärleken fram, starka familjeband och omsorg och hopp om nya livsmöjligheter. Ur svåra förhållanden växer något gott, något annat.

Israels folk får se att det inte var så farligt med en kvinna från ett annat folk, föraktat som det var. Det visade sig vara en välsignelse. Rut blev farmor till kung Davids far, och därmed också förmoder till Jesus. Visa gästfrihet, skriver Hebreerbrevets författare. Det kan visa sig att ni har änglar bland era gäster.

Lasaros i evangelietexten plågades av ett annat slags lidande. Han var sjuk – allvarligt sjuk. Jesus har lärt känna familjen, och det är naturligt för Marta och Maria att skicka bud efter Jesus: ”Herre, din vän är sjuk!”
Jesus svarar märkligt. ”Den sjukdomen leder inte till döden, utan ska visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den. ”
Menar Jesus alltså att det finns någon mening med att Lasaros blivit sjuk, och att det ska ha något med Jesus själv att göra?

Jesus väntar och funderar i två dagar. Sedan vänder han tillbaka med lärjungarna, trots att dom protesterar. Det är för farligt att vistas i det området. Sist de var där hade några försökt kasta sten på Jesus. Men om det är något Jesus gör, så är det att trotsa destruktiva krafter. Har man något man måste utföra i kärlekens och godhetens tjänst, då får man stå ut med motstånd. Jesus delar sin handlingsplan med lärjungarna:

”Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom. ”
Så beger dom sig till Betania, och Marta möter Jesus när dom är på ingång i staden. Jesus säger till Marta att Lasaros kommer att uppstå . Jag vet, säger Marta, vid uppståndelsen den yttersta dagen. Då säger Jesus till henne;
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Och vi citerar gärna Jesus på det här, ofta vid begravningsgudstjänster när vi behöver påminna oss om att det finns ett liv efter döden, att uppståndelsen är en verklighet och att Jesus seger över döden också är vår. Att ljuset vinner över mörkret och att kärleken är starkare än misstron och hatet.

Men för Jesus verkar det som att gränsen mellan liv och död inte är så tydlig. Kanske är det så att Jesus menar att för den som tror och litar på honom, så kan man finna hopp och nya livsmöjligheter mitt i de mest hopplösa omständigheterna?
Att man kan leva även om man befinner sig mitt i dödsskuggans dal och att man där får stöd och kraft, som Ruts barnbarnsbarn kom att skriva i Psaltaren?
Att sjukdomar är ett av våra livsvillkor i detta liv, men att det finns liv trots det? Att en del av oss har konkreta erfarenheter av att Gud botar sjukdomar, men att det är vanligare att erfara att Gud är med , mitt i det svåra och ger oss hjälp och tröst under vägen?

Och tyd nu inte bara Gud som ”övernaturliga fenomen”, utan också som den grundläggande kärlek i världen som får uttryck i hjälpsamma grannar, tålmodiga familjer och kärleksfulla partners. Förstående arbetsgivare och vänliga handläggare på försäkringskassan. Ett extra leende från tjejen i ICA-kassan eller någon som snällt håller upp dörren för dig eller lyfter din tunga resväska upp på tåget.

Det tror jag är Jesus förhärligad. Det tror jag är Guds härlighet som visas. Ett ljust TROTS ALLT i väntan på att allt ska bli bra på denna jord.

Jesus tvekar inte att sätta sin egen bekvämlighet och sitt eget liv på spel, utan går. I mötet med sina ledsna vänner blir han upprörd och skakad i sitt inre, och Gud gråter med oss. Han säger till Lasaros som ligger död i en klipphåla att han ska komma ut. Lasaros gör så, att Jesus ber vännerna at göra honom fri och låta honom gå. Precis det som Jesus själv kommer att vara med om, hjälper han Lasaros med.

Nya livsmöjligheter! Gud leder oss ut i öppenheten, det är betydelsen av ordet ”frälsning”. Leder oss in i nya relationer, ut ur, bort från egoism, självupptagenhet och misstänksamhet mot andra. Som Gud gör, förväntas också vi göra. Vi når inte alltid ändra fram. Ibland går vi helt åt andra hållet, därför är Hebreerbrevets ord en påminnelse för oss: Visa gästfrihet. Tänk på dem som sitter i fängelse. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Flyktingarna och hemvändarna Noomi och Rut möter godhet mitt i svårigheterna. Noomi bärs av sin starka tro på Gud, och Rut hänger på.
Noomi och Rut blir levande igen, och Lasaros blir bokstavligt talat levande igen. Det kan vi också bli.

Amen!

Predikan: 21 söndagen efter pingst

2010-10-17T10:00:00.000+03:00

Martin Fagerudd:
Jesu sändebud
17.10.2010
Helsinge kyrka St Lars kl. 10 och
St Martins kapell kl. 12 (Vanda)
Evangelium: Matt 22:1-14

Jesus beskrivs på samma sätt i Bibeln eftersom han alltid är förbunden till Gud. Människorna igen beskrivs på två sätt, antingen som positivt eller negativt inställda till Jesu budskap.
I liknelsen om bröllopsfesten och bröllopskläderna har beskrivningen av människorna ytterligare skärpts. Det kan också bero på att Jesus anlänt till Jerusalem där de avgörande händelserna äger rum.
I liknelsen avvisar människorna inbjudan till bröllopsfesten. De gör det inte bara helt utan motiveringar, utan deras hållning återspeglar i allt mer växande grad att de inte vill låta inbjudan på något sätt rubba deras värld. Det är förstås en ganska tidlös beskrivning av människans förhållande till Gud och nuförtiden är människan inte bara inriktad på det hon ser, utan alldeles särskilt inställd på det som bara angår henne personligen.
Liknelsen beskriver inte bara människors personliga saker som förhinder, utan också en grundattityd hos människan. Människornas attityd är så kategorisk, att de mördar tjänarna som kommer med inbjudan. Men det är ändå inte människorna som har huvudrollen i liknelsen, utan kungen.
Liknelsen om bröllopsfesten utgör egentligen höjdpunkten av en serie på tre liknelser, som Jesus berättar. Liknelserna har också en tydlig målgrupp, som mycket väl förstod de att det var dem Jesus talade om.
I den första liknelsen berättar Jesus om två söner som deras far sänder dem ut i sin vingård för att arbeta. Den första sonen säger nej, men ångrade sig sedan och går ut för att arbeta. Den andra säger ja, men går inte. Jesus ställer frågan vem av sönerna gjorde som fadern ville. Alla vet det självklara svaret.
Den här liknelsen berättar om två slags människor, om de lydiga, som inte gör som Gud vill, samt om de olydiga, som gör det som Gud vill. De olydiga kallas för syndare, som med glädje tog emot Jesu inbjudan. De lydiga eller de fromma hade vänt Jesus ryggen. De tror inte på Jesus eftersom de inte heller trodde på Johannes döparen.
Den andra liknelsen berättar om en jordägare som planterar en vingård och hyr ut den. När vingårdsägaren vid skördetiden sänder sina tjänare efter hyran, blir tjänarna pryglade, dödade och stenade. Ägaren sänder fler tjänare än den första gången, men de blir behandlade lika som de första. Till sist sänder han sin son och de som hyr vingården, dödar honom i hopp om att få hans arv.
Det är just här i denna liknelse som Jesu målgrupp för liknelserna kommer fram. Det är översteprästerna och fariseerna. Åt dem säger Jesus att Guds rike tas ifrån dem och ges åt ett folk som kan bära frukt. Frågan ställs också till det nya folket, huruvida det kan bära frukt. Med orden Många är bjudna, men få är utvalda påminner Jesus sina lärjungar, att också de kan gå miste om gåvan.
I dagens liknelse om bröllopsfesten når liknelserna sin höjdpunkt. Händelserna i de tre liknelserna eskalerar. I den andra liknelsen firar motståndarna till Guds rike vingårdsägarens sons död. Men den tredje liknelsen berättar att ägaren, som är kungen, håller bröllopsfest för sin son, som var död och att alla människor är inbjudna, både onda och goda.
Men alla liknelser betonar att Guds rike är en gåva och det tas emot tillsammans med sonen Jesus, som är alltid densamme och som sänder inbjudan till alla. Det här betyder att kyrkan tillhör alla. Det betyder att straffet som människan förtjänat, tar Jesus på sig som inte förtjänat det. På så vis verkar Guds rike där syndernas förlåtelse tas emot. Men som vi vet så gick Jesu väg till uppståndelse och försoning via korsets kval och plåga. Varför försoningen måste ta den vägen beror på att lidandet så ofta är människans lott och del. Gud valde den vägen därför att alla människor är bekanta med lidandet och att det är språket som alla människor förstår, för att människan skall ha en möjlighet att ta emot Guds rike.

Predikan: 16 söndagen efter pingst

2010-09-12T14:56:00.003+03:00

Martin Fagerudd:
Gud är god
12.9.2010 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10 och
S:t Martins kapell kl.12 (Vanda)
Text: Matt 6:25-34

Jag har märkt att det finns två svårigheter när det gäller tron på Gud. Den ena är svårigheten att tro att Gud verkligen finns. Den andra för dem som tror att Gud verkligen har allt i sin hand. I alla fall för mig var det så att jag trodde att jag måste orka för att det jag ville säga om Gud skulle hålla streck. Det var igen ett uttryck för att det som Jesus lovar är ändå för mycket, så då måste ju jag försöka. Var och en förstår vart det leder. Det var inte bättre än att det var jag som fick lära mig något om Guds omsorg. Det var just då när jag som mest behövde det, men när jag som minst förstod det.
Jag låter ändå Jesus tala om Guds omsorg. Jesus är mästare på att göra det verkligen enkelt. Men ingen är väl så enfaldig att den skulle tänka att fåglarna måste så, skörda och samla i lador, för att de skall få sin föda varje dag, inte heller att liljorna skulle behöva arbeta eller spinna. Men med den här bilden ur naturen menar Jesus ändå att fåglarna och blommorna är levande vittnen för Guds omsorg om allt som finns. Dessutom menar han att Gud är så översvallande generös, att han i sin godhet överträffar det vad vi själva försöker åstadkomma för att trygga våra liv.
Det finns flere berättelser i Bibeln som visar Guds omsorg om allt. Men vi kan inte se honom eftersom han är den dolde Guden som ser allt. Den 139 psaltarpsalmen illustrerar detta på ett mycket berörande sätt ”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?” Gud är dold för våra ögon men han ser oss och långt ifrån. Det intygar psalmen med orden ”….Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga”.
Psalmen inte bara berättar att Gud förutser våra ord, han har också fjärran ifrån förutsett våra liv ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon enda av dem hade grytt.” Det här betyder inte att våra liv är förutbestämda. De berättar bara hur Gud ser allt fjärran ifrån förrän det sker. Han använder sin förutseende blick för att han har omsorg om oss för att han älskar oss. När Jesus säger i sin Bergspredikan ”gör er inga bekymmer”, och det uttrycker en så förtröstansfull och nästan barnslig tro på att Gud är vår far som har allt i sin hand, himmel och jord, liv och död, och allt däremellan.
Visst lät Jesu ord litet annorlunda i den ursprungliga situationen än idag. När Jesus säger till sina lärjungar ”bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på,” så menar han att lärjungarna inte hade samma problem som vi när vi tänker på alla valmöjligheter till middag eller när vi tittar in i våra garderober och funderar vad vi idag skall ta på oss.
Fastän Jesus betonar i Bergspredikan att vi skall leva på ett rätt sätt, så inleder han inte sin predikan med några regler. Han vet att han talar till alla fattiga, sörjande och hungrande, till dem som ingenting har. Därför inleder han sin predikan med saligprisningarna och lovar med dem en dramatisk förändring till alla som hör hans ord. Han lovar frälsning åt alla som är tillräckligt fattiga, hungriga eller sorgsna så att de har öron att höra. Han ställer inga villkor för saligheten.
I slutklämmen på sin undervisning om Guds omsorg uppmanar Jesus sina lärjungar att först söka Guds rike och rättfärdighet. Begreppet Guds rike är en omskrivning för Gud. Guds rättfärdighet igen betyder inte vad Gud kräver av oss, utan vad han gör för oss. Guds rättfärdighet betyder helt enkelt Guds godhet, den kärlek med vilken han hjälper oss.
När Jesus uppmanar oss att söka Gud säger han det bl.a. i en berättelse om att söka den smala vägen och den smala porten som leder till livet. Men han börjar ändå inte förklara hur man söker Guds rike och rättfärdighet eftersom han helt enkelt lovar ”Sök så skall du finna”, därför att Gud låter oss finna.
Guds godhet är lätt att berätta om, men till det behöver vi inga liknelser. Guds godhet kommer fram i Jesu ord och gärningar, men framför allt i hans största gärning, i Jesu uppståndelse, som öppnat för oss alla himmelriket. Vägen till uppståndelse och försoning är inte en lätt väg, eftersom den vägen måste Jesus gå via korsets kval och plåga.

Predikan: 15 söndagen efter pingst

2010-09-04T14:14:00.009+03:00

Martin Fagerudd:
Kyrkoherde- och kaplansinstallation
5.9.2010 kl. 10.00 i Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 17:11-19

Tacksamhet

Jag hör till ett samfund vars gemenskap jag inte just besöker, men betalar nog min medlemsavgift. Jag hör till en navigationsklubb. Men ni förstår säkert att jag haft nytta av det medlemskapet genom alla de kurser jag gått, så att jag röra mig säkert på havet och vet var jag finns. Det finns en nytta i det medlemskapet. Visst tänker man nuförtiden ofta på nyttoaspekten, även när det gäller t.ex. vilken affärskedjas kkund man är. Då brukar man få ett kort, som garanterar något åt dem som handlari affärskedjans butiker.
Visst finns också frågan om nyttan när det gäller medlemskap i kyrkan. Men det är ett medlemskap som avgjorts för vår del av våra föräldrar. I våra dagar är det därför inte en positiv fråga. Avgörande handlar i de flesta fall om att inte höra.
Vi alla vet att livet är oberäkneligt och det finns inga garantier. Det understryker också evangeliet i dag och på grund av det hade en människogrupp på tio personer förts samman av ett gemensamt öde. De hade fått någon av de otaliga hudsjukdomar som Bibeln helt enkelt kallar för spätelska. Sjukdomen hade fört dem samman och de levde som en kringvandrande grupp, utanför bebodda trakter, dit de var förvisade. De hade isolerats från sitt självklara och naturliga sammanhang som familj, släkt, hemort och församling. De hörde inte hemma någonstans mera.
Man kan också göra en intressant sociologisk iakttagelse. Den sociala verkligheten i den gruppen hade också suddat ut en del gränser. T.ex. skillnaden mellan judar och samarier som ytterst handlade om skillnaden mellan judar och hedningar. Men där levde de tillsammans och om man är i samma olycksbåt, så betyder inte de av människor konstgjort uppgjorda gränser så mycket mera. Det enda som bestämde deras verklighet var deras gemensamma olycka. De var alla utslagna. Sådana ser vi nuförtiden allt fler och bland allt yngre.
På grund av de oberäkneliga livet kunde olycksgemenskapen inte heller förutse att den kunde möta sin räddning just i obebodda trakter. Räddningen kanske var det sista de väntade. Där kommer de emot Jesus och stannar på avstånd och ropar på hjälp. Jesus säger dem bara en sak ”Gå visa er för prästen.” Det fanns två orsaker till att uppsöka prästen. Det var prästen som förvisat dem från bebodda trakter till obebodda p.g.a. deras sjukdom. Men i det är fallet betydde det att han skickade dem till prästen för att visa att de blivit friska.
En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk och tackade Gud. Han hade reflekterat över händelsen och säkert häpnat över det som hänt. Han hade säkert tänkt Hur kunde det här hända mig? Det är precis samma med denne som återvände, som med många veteraner jag hört säga Hur kunde jag klara mig, när jag såg så många kamrater som inte klarade sig? Nuförtiden är det inte ovanligt att man bara går vidare som om ingenting hänt.
Det oberäkneliga livet har fått många människor att reflektera över hurudan Gud är. I linje med det är Gud nyckfull och oförutsägbar. Han ändrar sig hela tiden, för att han är allsmäktig. Denna uppfattning kan representera den moderna människans livserfarenhet. Enligt en annan uppfattning är Gud evigt statisk, konsekvent och förutsägbar i sina beslut. Det betyder att Gud är källan till både lycka och olycka. Var det inte det som drev den sjuka olycksgemenskapen ut i obebodda trakter, just p.g.a. deras synder? Det var just det här som Jesus motsätter sig på flera ställen i Bibeln. Kvar skulle alltså bli att Gud är nyckfull och oförutsägbar, att han ändrar sig hela tiden och att han brukar sin allmakt som en godtycklig despot. Det är svårt att instämma i det här också eftersom det fattas en grundtanke i det, som det ena synsättet påstod att finns i Guds verksamhet.
Bibeln berättar de första kristnas historia i Apostlagärningarna (Apg) och där kommer det fram hur de första kristna uppfattade Guds verksamhet. Enligt Apg har Gud en plan. På modernt språk kunde man kalla det för strategi eller på svenska ett mål. Planen går ut på att Gud sänder Ordet ut i världen. Gud vill att alla skall höra Ordet om hans ende Son. Det är förstås intressant, därför att han har en litet annorlunda strategi eller mål i Matteus evangelium, där han ger apostlarna uppgiften att göra alla folk till Jesu lärjungar. Det är litet annorlunda än att låta alla höra Ordet.
Men likaväl så berättar Apg att för att människor skall få höra Ordet så måste Gud ingripa i historien. Det förutsätter också Matteus evangelium. Guds ingripande ändrar ofta vägens riktning men också historiens gång. Det finns också ett tydligt mönster i Guds ingripande. Han ändrar inte på vägens riktning genom olyckor, fastän människor möter olyckor. Det finns ett alldeles tydligt mönster i Apg. Ju oberäkneligare och oförutsägbarare livet är, desto mer överraskande är Gud. Att Apg förutsätter att Gud ingriper i historien, betyder också att Gud varken vill vara avlägsen och främmande, fastän det är ett faktum att han är t.o.m. död för många människor.
Det finns ett tydligt mönster i Apg i att Guds ingripande alltid förklaras av apostlarna med en predikan. Nu betyder inte det här att ni måste gå visa er för prästen för att förstå vad ni möter i ert liv. Ni vet ju vad ni skall göra när ni ser en nödställd medmänniska, eftersom Gud gett ert sitt kärleksbud i er mun och i ert hjärta så att ni skall kunna göra efter det. Ni har också fått Guds heliga Ande som försäkrar er om att ni är Guds barn och att han alltid lyssnar till er. Därför kan ni rätt reflektera och vända er åt rätt håll när ni behöver hjälp i någon oväntad situation eller när ni vill tacka för något oväntat. Sådan är den verklighet vi lever i. Amen.

Predikan: 9 söndagen efter pingst

2010-07-23T14:50:00.007+03:00

Martin Fagerudd:
Sanning och lögn
25.7.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Matt. 7:15–23

Den här dagen handlar om motsatsen sanning och lögn. Det är nära släkt med andra motsatser såsom t.ex. ljus och mörker, tro och otro, liv och död. Motsatserna är inga teoretiska spörsmål. De finns inte heller till för att människor skall diskutera dem och få tiden att gå på ett trevligt sätt. Utan tvivel är de så intressanta att man i en diskussion om dem lätt kan få en kväll att förlöpa i intensivt samtal med vem som helst.
Det är ju frågan om motsatser som beskriver vår tillvaro, verklighet och existens. Att ingen ensam kan besitta hela sanningen gör förstås ämnet inte mindre intressant. Det är förstås roligt att ha rätt någon gång, men det är nog intressantare att kunna utforska vår existens, tillvaro och verklighet.
Men man kan ju för ett ögonblicks skull fantisera hur det skulle kännas att besitta en oemotsäglig sanning? Det finns inte många i historien som befunnit sig i den situationen, men det finns ett bra exempel. Mina tankar går automatiskt till Abraham. Han är den första människa här i Guds värld som tror och får ett löfte om välsignelse av Gud. Gud säger åt Abraham att han....skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna.
Abraham är utan tvivel i den situationen faktiskt den enda människa som besitter sanningen. Man kan med gott samvete säga att han har monopol på sanningen. Likaså har han monopol på tron och han om någon vet att hans liv är på något sätt mer än alla andras, eftersom ingen annan fått höra det som han fått höra.
Visst var det säkert ensamt. Hur använder sig Abraham av den här kunskapen och tron. Man kunde tänka sig att han inte ville vara ensam om det här, att han skulle vilja dela med sig och så sätt bli märkvärdigare än alla andra människor.
Men han gör inte på det sättet, han använder sig inte av den här kunskapen på något sätt. Han nämner inte med ett ord om sitt unika löfte. Det är förstås underligt. En sådan kunskap skulle inte någon nuförtiden kunna bevara för sig. Men den var faktiskt hel och hållet till för honom ensamt och hans efterkommande, som ännu inte fötts.
Han var verkligt ensam i sin sanning och tro. Abraham var inte bara ensam i sin tro, utan hans tro var verkligen också privat. Han behöver aldrig bevisa sin egen unika situation. Bara vid ett tillfälle, men då är det Gud som gör det, som räddar Abraham och hans hustru ur en svår situation.
Visst är den som påstår sig äga sanningen verkligen ensam. Jag undrar om någon vill vara det? Ingen är som Abraham och ingen har varit det varken före eller efter honom heller. I det avseende är han den förste och siste att vara ensam om sin tro.
Ingen av oss är i Abrahams situation, men också hans situation ändrades när han fick barn och barnbarn. Man kan dela med sig av ens innersta med familjen. Men faktum är att det som Abraham fick, inte kan på något sätt bli en familjehemlighet, som med t.ex. de berömda Stradivariusviolinerna. Välsignelsen som Abraham fick handlar ju om sanningen. Det vad han fick är verklighet och sant.
Den här söndagens tema är sanning och sken. Sken betyder ju något som vill ge intrycket att vara sant, men som betraktat i sanningens sken visar sig vara bara lögn. Internet ger faktiskt utrymme åt människor som är osäkra på sig själva, och som vill ge sken av att vara något annat än de de faktiskt är.
Jesus understryker idag i slutet av sin viktigaste predikan, Bergspredikan, att det är viktigt att det finns harmoni mellan tankar och gärningar. Han berättar om människor som vill vara profeter, men inte är det. Man känner igen dem på deras budskap och arbetsresultat. Resultatet av deras jobb är lika med noll. I den andra läsningen för idag finns en metod för att avslöja falska profeter. En rätt profet bekänner Jesus som Guds son, men den falska profeten vill bara framföra sig själv.
Förutom faska profeter så behandlar Jesus i Bergspredikan annat livsviktigt, så som t.ex. Guds vilja, medmänniskan, buden, bönen, det dagliga brödet, men också sanningen. Men innan Jesus börjar predikan lovar han salighet åt alla som vill höra honom. Det är inte bara frågan om Jesu budskap, utan det är Guds eget budskap och löfte till alla som vill höra honom. Jesus säger att budskapet och löftet blir verklighet just när man hör honom.
Det är därför som kyrkan och församlingen tror att det är just Jesus som är välsignelsen, som Abraham fick först av alla människor. Men välsignelsen var inte bara till för honom och hans familj. Den är tillägnad hela mänskligheten. Det tog länge, ca 1800 år, förrän den sändes ut till alla eftersom den måste förberedas av Gud, så att alla kan och vill ta emot den. Den får ni också ta emot idag.

Predikan: Kristi förklarings dag

2010-07-17T16:52:00.012+03:00

Martin Fagerudd:
Förklarad och förhärligad
18.7.2010

kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Matt. 17:1-8

Två ord hjälper oss att rätt förstå och uppskatta den här dagens innehåll och tema, som är centralt inte bara för den här helgdagen, utan för alla helgdagar liksom också för tron. Det är orden förklara och förhärliga. Betydelsen av ordet förklara förstår alla. Ordet förhärliga hör inte till det vardagliga språket, men har betydelsen att lovprisa och att upphöja. Det betyder helt enkelt att när något förklaras så kan det också rätt uppskattas.
Nu är det centrala för varje söndag att Jesus Kristus är förklarad som Guds son för kyrkan. Det betyder att kyrkan som samfund vet, förstår och tror vem Jesus är. Därför kan den rätt uppskatta Jesus och vi gör det genom att lovprisa och upphöja honom varje helgdag i högmässan. Lika gör vi det i tro också i vårt vardagliga liv, genom att vi lever som han vill. Och när vi inte klarar av det, vet vi att vi kan vända oss till honom och be om förlåtelse att vi har brister som medmänniskor.
Nu är inte Jesus Kristus förklarad för varje människa så att var och en kan uppskatta honom rätt och lovprisa honom i sitt liv. Bibeln berättar att inte ens lärjungarna kunde riktigt förstå vem han är.
Det här är en dag då vi igen får koncentrera oss på trons kärna, Jesus Kristus, genom att lyssna till berättelsen om när Jesus blev förhärligad. Förutom att varje detalj i berättelsen är viktig så har berättelsen ett huvudämne, att Jesus är Kristus och Guds son.
Matteus evangelium, liksom alla evangelier, är noggrann med tidsangivelsen för att ”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.” Tidsangivelsen är viktig därför att det skett följande en vecka tidigare: Petrus hade bekänt att Jesus är Messias den levande Gudens son. Samtidigt hade också Jesus från den dagen börjat förklara för dem att han måste bege sig till Jerusalem, lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och bli uppväckt på den tredje dagen. Just efter, att Petrus bekännt Jesus som Messias och Jesus förklarat vart vägen nu leder, tar Jesus sina lärjungar upp på berget.

Johannes evangelium är det enda som inte berättar om händelserna på förklaringsberget, men Johannes berättar igen om att Jesus förklaras genom alla sina gärningar, som berättar om vem som sänt honom. Men hans egna tog inte emot honom och lät inte hans gärningar förklara honom. Därför uppskattade de honom inte rätt, så att de skulle ha kunnat lovprisa honom.

På berget får lärjungarna se Jesus som de bara i tron svagt kunnat ana. Han förvandlas och förklaras. Det beskrivs med ord ur profeten Daniel och ur Uppenbarelseboken: hans ansikte sken som solen och hans kläder blev vita som ljuset. De ser i Jesus den segrande Guds son.
Lärjungarna blir inte alls rädda, inte heller förvånade. Det är som om de alltid sett honom som sådan. Bara en gång tidigare berättar Bibeln om att just Mose ansiktet sken klart, när han kom ner från berget med lagens tavlor. Bara en gång tidigare berättar Bibeln att det är så lugnt, stilla och fridfullt som då när Elia mötte Gud i den stilla susningen på berget.
Lärjungarna ser Jesus samtala just med Mose och Elia. Det är så lugnt och en sådan frid fyller Petrus att han säger "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia." Jesus är inte bara förklarad för dem utan i Petrus ord är han också förhärligad, lovprisad. Det är första gången Petrus kallar Jesus för Herren.
Det är just då de hör Guds röst ur molnet som är tecknet på hans närhet och klarhet och som säger ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Gud säger med det här att lärjungarnas bekännelse är rätt och att lärjungarna sett Jesus sådan som han verkligen är. Jesus är Kristus, Guds son.
Visst kan upplevelsen av Guds närvaro plötsligt tränga igenom vårt medvetande och det gör oss medvetna om hans helighet. Den fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, han är ouppnåelig för oss. Hans heliga närvaro gör lärjungarna förskräckta och den är så förkrossande, att den får människan att känna sig så liten att hon förgås.
Visst kan vi också få uppleva Guds kärleksfulla närvaro, hur Jesus rör vid oss och säger "Stig upp och var inte rädda." Och det är just i en sådan stund som lärjungarna inte ser någon annan förutom Jesus. Det är när han berör oss som han blir förklarad och förhärligad hos oss.
Det är märkligt förstås att i följd av denna unika händelse så sker det inte någon förändring hos lärjungarna. Man får litet den uppfattningen att lärjungarna fortsätter sitt liv som om de aldrig skulle ha varit med på berget. Men fortsättningen berättar att lärjungarna fortfarande måste växa i kunskapen om Jesus. Det är inte klart på långt och när.
Om händelserna på förklaringsberget är vändpunkten i Jesu liv så finns det också en vändpunkt i lärjungarnas liv, som förändrar dem så att de inte bara med munnen bekänner Jesus som Herre utan visar också i sitt liv genom de uppgifter de får av Jesus själv, att vara Jesu apostlar, hans utsända. Den avgörande händelsen är Jesu uppståndelse, som förklarar honom så att också vi förstår att tacka Gud för Jesu lidande och död som försoningen för våra synder.
Ännu återstår en fråga som evangeliet väcker. Kan man höra Guds röst? Det är klart att man kan. Av evangeliet ser vi att när vi hör Guds röst anknyter det två för Gud viktiga saker, för det första anknyter det till Kristus, att han är Kristus, Guds älskade son. När vi hör Guds röst anknyter det förstås också till oss och vårt liv, eftersom vi är viktiga för honom. Det har igen bara två syften: Gud vill att vi skall hos honom söka hjälp och stöd i vårt liv och arbete, som skapat allt och alla. Därför har han redan i Jesus Kristus räddat oss från syndens, dödens och ondskans välde och fört oss in i hans älskade sons rike, för att han skall få bli allt i alla.

Siunauspuhe: Rakastaa ja tulla rakastetuksi

2010-07-05T11:00:00.001+03:00

Karl af Hällström:
Tyyne Tiaisen siunauspuhe
Hyvän Paimenen kirkko, Helsinki 5.7.2010

Hyvät Tyyne Tiaisen sukulaiset ja ystävät!
Tyyne-täti sai elää pitkän ja vaiherikkaan elämän. Hän syntyi Suomen suurruhtinaskunnassa, joka kuitenkin itsenäistyi kun hän oli kolmen vanha. Hän tapasi työnantajansa Karjalassa, kun ”tohtori”, kuten Tyyne-täti isoäitiäni kutsui, muutti sinne perheineen. Tämä olikin eräänlainen elämänkumppanuus. Kun ”tohtorin” mies, isoisäni, oli kaatunut jatkosodassa, Tyyne-täti hoiti kotia ja lapsia ”tohtorin” työskennellessä, ja kun perhe joutui Karjalasta evakkoon, oli Tyyne-täti mukana luonnollisena osana perhettä. Perhe muutti muutamaan otteeseen ympäri Suomea ”tohtorin” työn perässä, kunnes hän jäi eläkkeelle Inkoon kunnallislääkärin virasta 1960-luvun lopussa. Silloin tytöt olivat jo aikuisia, ja Tyyne-täti ja hänen ”tohtorinsa” muuttivat Helsingin Laajasaloon, missä me lapsenlapset mielellämme vierailimme. Jäätyään korkeassa iässä vihdoin eläkkeelle, Tyyne-täti muutti Turkuun, jossa hän sitten viimeiset vuotensa viettikin.
Johanneksen ensimmäisessä kirjeessä (4:9-10) sanotaan: Juuri siinä Jumalan rakkaus ilmestyi meidän keskuuteemme, että hän lähetti ainoan Poikansa maailmaan, antamaan meille elämän. Siinä on rakkaus – ei siinä, että me olemme rakastaneet Jumalaa, vaan siinä, että hän on rakastanut meitä ja lähettänyt Poikansa meidän syntiemme sovitukseksi.
Minusta näemme jotain Tyyne-tädistäkin tässä raamatunkohdassa. Opimme rakkautta, emme rakastamalla, vaan tulemalla rakastetuiksi. Ja tässä Tyyne-täti oli ylivertainen. Hän hoiti taloutta, lapsia ja lapsenlapsia, ja osoitti tällä tavoin rakkauttaan. Hänhän ei ollut suuri varreltaan – jo ollessani teini-ikäinen hän tuli leukani alle ”sateen pittoon” – mutta suurempaa sydäntä saa etsiä kaukaa. Rakastamalla hän opetti meille mitä rakkaus on. Ja me olimme voimattomia tekemään muuta kuin rakastaa häntä takaisin.
Isäni, joka oli seurakuntaneuvoston jäsen ja siksi jonkinmoinen hengellinen auktoriteetti Tyyne-tädin silmissä, sanoi kerran leikillään hänelle: ”Tyyne, sinä et koskaan pääse taivaaseen!” Tyyne-täti tietenkin hätkähti ja kysyi: ”Kuinka niin?” – ”No,” vastasi isä, ”kun sinun ruokasi on niin syntisen hyvää!” Siihen Tyyne-täti hymyillen: ”Kuule Jakob, minä nappaan karjalanpaistin kainaloon, niin eiköhän se Pietari päästä minut sisään!”
En tiedä, heltyykö Pietari karjalanpaistista, mutta uskon vakaasti, että rakkaudella on suuri arvo Taivaan portilla. Minä en pysty ratkaisemaan – enkä sitä haluaisi! – kuka pääsee Jumalan valtakuntaan. Mutta olen varma siitä, että jos minä joskus sinne pääsen, niin Tyyne-täti on portilla minua vastassa ja tulee ”sateen pittoon”.
Kiitos, Tyyne-täti, kaikesta!

Predikan: Johannes döparens dag

2010-06-25T20:05:00.005+03:00

Martin Fagerudd:
Vägröjaren
26.6.2010 kl. 10.00 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Text: Luk. 1:57-66

Den här dagen sammanfaller tre viktiga högtider. För det första har vi Midsommardagen, som är en naturens fest. För det andra är den här dagen en nationell högtidsdag eftersom vi idag firar Finlands flaggas dag. Den här dagen firar vi också minnet av Johannes döparens födelse. Det är det som gör denna dag till en helgdag och därför firar vi högmässa.
Att Johannes döparen överhuvudtaget framträder i historien är resultatet av flere märkliga händelser. Före Johannes hade man inte hört en enda profet på flera hundra år. Det verkade som om profetian var död.
Allt det märkliga börjar med Johannes födelse och han är en viktig historisk person för Kristi kyrka, för att hans liv är så starkt bundet till Jesu liv. Det är mycket som sammanbinder dem. De är småkusiner eftersom deras mödrar enligt Lukas evangelium är kusiner. Att Johannes är viktig kan man se också i det att hans födelse beskrivs på samma sätt som Jesu födelse, vilka skiljer sig från varandra bara på en punkt.

Johannes föräldrar Sakarias och Elisabet, som man med fog kan kalla för Nya testamentets Abraham och Sara, får en son. Man ville ge pojken namnet Sakarias, kanske som en artighetsgest mot föräldrarna. Normalt gav man farfars eller morfars namn, men båda föräldrarna meddelar att pojkens namn skall vara Johannes, som betyder ”Gud är nådig”. Johannes tillnamn ”döparen” hade han fått genom sin dopverksamhet. Han är känd med det namnet av alla hans samtida landsmän. Johannes föräldrar och hans övriga släktingar hade säkert tänkt att han skulle bli präst, eftersom han var av prästsläkt och tillhörde Levis’ stam, där alla var tempelpräster.
Prästsonen drar ut i öknen. Där lever han asketiskt av det som naturen ger, d.v.s gräshoppor och vildhonung. Det är annars en mycket protein- och vitaminrik diet. Johannes evangelium låter oss förstå att Jesus själv var Johannes lärjunge och att han fungerade som döpare. Dopverksamheten binder dem båda så pass starkt ihop.
Snart får människor höra rykten om att Johannes förkunnar budskapet om att Guds dag är nära. Det är dagen då Gud sänder sin Messias för att skilja agnarna från vetet. Johannes understryker att ingen undkommer domen och det är dags att förbereda sig. Genom att döpa människor vill han röja bort allt som hindrar människorna från att tro på Gud och bereder på detta sätt Guds ankomst till människorna. Många människor uppsöker honom och gör som han säger. De tar emot hans dop som ett tecken på bättring och syndernas förlåtelse.
Vi kan få den känslan att Johannes’ bara försöker skrämma människorna, men han hör till dem som beskriver Guds godhet och nåd på ett strängt sätt. Kärnan i hans budskap är ändå att Gud är god och nådig och kommer till människorna med räddning och befrielse och att det inte finns några hopplösa fall.
Johannes och Jesus liknar varadra i mycket. De båda förkunnade och döpte människor, och åtminstone en tid levde Jesus asketiskt som Johannes. Men det främsta de har gemensamt är syndernas förlåtelse. Med den ville både Johannes och Jesus återförena de borttappade med Guds folk och upprätta deras sociala ställning. Det yttersta motivet är Gud. Han vill ha gemenskap med hela människosläktet och rättvisa människor emellan. Det har alla profeter sagt i all tider.
Johannes fortsatte med sin verksamhet ända tills han blev fängslad och avrättad av Herodes. Det var en vändpunkt i Jesu verksamhet. Han hade prövats av öknens ensamhet. Han slutade att döpa och att leva asketiskt. Folk kallade honom senare för frossare och drinkare. Istället för att leva i öknens obebodda trakter, förflyttade han sig till bebodda trakter, till människorna. När Jesus återvänder till Galileen är han känd som en kringvandrande lärare som botar sjuka, driver ut onda andar, uppsöker utstötta och håller måltider med dem. Just i honom visar Gud att han har gemenskap med alla och ingen är utanför.
Det här tänker vi på under årets ljusaste tid. Midsommardagen är en dag utan like, den är ljusast, vackrast och varmast, åtminstone senare på dagen. Naturen får allt detta till godo för att växa och bära frukt och fylla sin uppgift som den fått i skapelsen. I dag firar vi också Finlands flaggas dag. Kännetecknande för den är dess vita botten och blå kors. Att den ser ut som den gör har sina historiska orsaker. Den kom till under den ryska tiden och motivet till dess utforming och färg har den i kejsarens av Ryssland flagga, vilket säkert var god politik, en flagga med vitt botten och ett blått diagonalt kors, Andreaskorset. andreas är inte obekant för oss här i Helsinge och Vanda, där det finns S:t Andreas kapell. Finlands flagga är den synliga symbolen för vårt fria fosterland. Den är helig för oss. Men framför allt korset som är flaggans grundsymbol vittnar om det allra heligaste, evangeliet.
Just när Jesus kommer till Johannes för att döpas, säger Johannes om honom: där är Guds lamm som tar bort världen synd. Så säger Johannes om lärjungen som ingen annan lärjunge varken före eller efter honom fått höra. Så sade Johannes för att han var profet. Det är just då som Johannes blir mindre och lärjungen blir större: lärjungen blir Mästaren.
Johannes vet att han under sina dagar får se det som alla profeter före honom talat om och velat se; tiden när Guds rike bryter fram. Guds rike bryter fram i evangeliet som får sin början efter att Johannes förkunnat sitt dop och det får sin fullbordan i Jesus. När Jesus kommer till människorna, då är det Gud som kommer. Han kommer för att han är nådig och god. Han säger att synden är försonad och alla får del i räddningen och befrielsen, som Johannes förberett oss alla för. Tecknen på det är att Gud gjort oss alla heliga genom dopet och tron och medlemskapet i de heligas gemenskap som är Kristi kyrka, Kristi kropp på jorden. Amen.

Predikan: Fjärde söndagen efter pingst

2010-06-19T19:33:00.006+03:00

Martin Fagerudd:
Förlorad och återfunnen
20.6.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Luk. 15:1-10

Jag tappade nyligen nyckeln till vårt förvaringsutrymme. Jag hade under den senaste veckan tänkt hämta tillbehör därifrån till båten som olovligt länge stått på land. Jag sökte nyckeln på alla tänkbara ställen. Härom morgonen var jag på väg till arbetet och på parkeringsplatsen såg nyckeln jag hade saknat. Jag blev förvånad att den var på en så synlig plats men att jag ändå inte sett den.

Jag blev ändå inte glad. Jag hade haft ett väldigt besvär med att avlägsna det gamla låset, som var låst och så hade jag skaffat mig ett nytt lås. Jag frågade låssmeden ör säkerhets skull om de hade några lås med garanti för att nyckeln inte tappas. Men det hade de inte.
Bibelläsningen talar idag om det motsatta, att bli glad över att finna det förlorade. Jag hoppas att ingen tänker att Gud skulle bli besviken över människor han finner, så som jag blev över min borttappade nyckel.
Det fanns de som var missnöjda med att Jesus gjorde sig besvär med att umgås med de borttappade människorna, de som kallades för syndare. De kritiserar honom hårt för det. I Bibeln räknas bl.a. herdarna, tullindrivarna och de prostituerade till syndare. Herdarna kunde inte p.g.a. sitt arbete iaktta sabbaten och sålunda hålla Guds lag, som är kännetecknet för den som hör till Guds folk. Tullindrivarna missbrukade sin tjänst och skaffade sig på ohederlig väg extra inkomst och de prostituerade håller heligt varken sin kropp eller äktenskapet. Just med sådana umgås Jesus, sådana som varken känner Gud eller ville följa hans vilja. Det är klart att sådana står utanför Guds folk. Det bär själva skulden till det på grund av sitt sätt att leva.
Nu hade dessa som kallas för syndare eller de utstötta sökt sig till Jesus. Orsaken till det är mycket enkel. De helt enkelt tyckte om att lyssna på honom. De hörde i hans sätt att tala och undervisa något som ingav dem med nytt hopp att de inte är hopplösa fall. De hörde i hans ord att han tar emot dem, villkorslöst. Fastän det inte berättas om dessa syndares sinnesändring, som i alla fall Johannes döparen krävde av dem som tog emot dopet, så får man den uppfattningen att Jesus tog det som en sinnesändring hos dem att de sökte sig till honom. Att söka sig till honom är ju alltid ett uttyck för sinnesändring och att man vill göra bättring, också nu.

Jesus inte bara tar emot dem utan ordnar gemensamma måltider för dem. att fira måltid var under Jesu tid det yttersta tecknet på att man har gemenskap, så gör bara vänner. Dessutom försvarar Jesus dem, men samtidigt också sitt sätt att arbeta genom att säga att det är just de sjuka som behöver läkare och inte de friska.
Med dessa ord försöker Jesus inte bortförklara syndarnas liv, men han säger att det är dags för dem att bli botade från sin sjukdom, från synden, för att de skall få ta emot Guds välsignelse.
Man kan verkligen säga om dessa syndare som kommer till Jesus, att de hade varit förlorade, borttappade. Men det hade skett något som de inte kunnat bidra till, nämligen att Gud själv hade uppsökt dem genom Jesu verksamhet. Jesus säger på ett annat ställe i Bibeln, att han är skickad för att uppsöka de förlorade fåren i Israels hus. Jesus vill samla hela Guds folk.
När Jesus försvara sitt umgänge med syndarna så gör han det sin vana trogen med en liknelse. Det är den mest bekanta av dem alla, liknelsen om den förlorade sonen. Den om någon är ett exempel på hur Gud uppsöker det borttappade. Den berättar att han inte alls sparar utan använder alla tillbuds stående resurser.
I allmänhet har en liknelse bara en poäng eller ett syfte, men liknelsen om den förlorade sonen har två. Den yngre sonen som fick ut sitt arv, slösade det till sista myntet. Ändå tog hans far honom tillbaka. Vi tycker att vad är det nu för underligheter, klart att varje förälder tar emot sina barn som sprungit bort och inte bara tar emot utan söker dem. Nu handlar det inte om det. Alla vet att man bara en gång har rätt att ärva.
Jesus menar med liknelsen att när syndarna kommer till honom, så har de helt slösat bort sitt arv, som de fått; det är arvet att få vara Guds barn. Nu när de borttappade blivit återfunna av Jesus, så kan de vänta sig samma löfte som den förlorade sonen; de får tillbaka sitt arv som Guds barn. Det är den ena poängen.
Den andra poängen börjar med att den yngre sonen som slösade sitt arv har en äldre bror. Den äldre brodern tycker att den yngre brodern kommer alldeles för lätt undan, när han får komma hem igen och bli arvtagare på nytt. Men hans far vill att bröderna skall glädjas tillsammans med sin far. Och så påminner han den äldre brodern att allt mitt är ditt. Kom med på en verklig fest, på himlens egen fest.
Jesus lämnar frågan om den äldre brodern gick in till festen alldeles öppen. Den andra poängen handlar just om det, att hur skulle vi reagera i samma situation som den ädre brodern? Skulle vi ta del i festen eller skulle vi lämna oss utanför.
Visst finns det medmänniskor som är som den yngre sonen som slösat sitt Guds arv och visst finns det som den äldre brodern som skött sitt liv på ett hederligt sätt. Till den yngre säger Gud: Välkommen hem tillbaka, allt mitt är ditt! Till den äldre säger Gud: Gläd dig. Det här är ditt hem och allt mitt är ditt!
Ofta tror vi som den äldre brodern att Gud inte unnar oss glädje, när vi tänker på alla motgångar vi möter. Men Gud vet att utan glädje orkar vi inte tjäna. Ofta tror vi också att Gud vänt oss ryggen, som den yngre brodern. Men vi misstar oss, Gud ser oss hela tiden och har sitt ansikte vänt till oss. Att Gud har ansiktet vänt till oss innebär att han välsignar oss och han vill att vi skall söka hans välsignelse. Han inte bara har ansiktet vänt till oss utan sträcker varje dag sina armar mot oss.
Jesus visar hurudan Gud verkligen är: han inte bara vill att alla hans bortappade barn skall återvända till fadershuset utan han säger också att det finns några stängda dörrar och att här i mitt hus finns källan till all glädje. Han är lika nära som bönen som vi ofta i svåra stunder har på våra läppar. Han är lika nära som vår tackbön. Han låter sig finnas eftersom han ständigt söker oss.

Predikan på Treenighetssöndagen

2010-05-30T10:00:00.000+03:00

Martin Fagerudd:
30.5.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Joh. 3:1-15

Den dolde Guden

Det har sagts att det förekommer en kamp om Guds väsen i våra dagar. Enligt den ena uppfattningen är Gud är evigt statisk och likadan, konsekvent och förutsägbar i sina beslut. Enligt den andra uppfattningen är Gud nyckfull, oförutsägbar och ändrar sig ständigt och samtidgit konsekvent allsmäktig. Den senare uppfattningen kan eventuellt representera den moderna människans livserfarenhet. Men vi måste utan vidare fråga oss hurudan Gud är men också fråga hur vi förstår vår Heliga Skrift Bibeln.
Vi vet och tror att Bibeln talar om endast en Gud. Det arvet gav Jesus vidare åt oss. Nu har det inte alltid varit så. Bl.a. profeten Elia förde en kamp mot den kananeiska Baalreligionen och dess prästerskap. Många andra gudar dyrkades samtidigit med Herren i det forna Israel.
Med hjälp av Bibeln kan man upptäcka flera skeden i Israels historia hur man försökte kämpa mot de andra gudarna, bl.a. genom det första budet. Det frösta budet förnekar inte andra gudars existens och förhåller sig tolerant till andra religioner. Men det fanns en rörelse som kämpade emot denna tolerans. Rörelsen hade mottot "Herren är den enda Guden." Det tog trehundra år för denna rörelse att segra över toleransen mot andra religioner och gudar och utvecklingen innehöll fem skeden. Dem tänker jag nu inte gå in på, men det femte skedet eller Jerusalems förstörelse på 500-talet f.Kr innebar dödsstöten för toleransen till andra religioner och gudar.
Det är motgångarna som gör Israel intolerant gentemot andra religioner. Det är nämligen just genom motgångarna man kommer till insikt om Guds väsen. Här är det viktigt att inte sammanblanda två viktiga saker, vår insikt om Guds väsen och hur vi skall förhålla oss till andra människor och religioner. Att man kommit till insikt om Guds verkliga väsen skall inte leda till intolerans mot människor.
Jerusalems förstörelse och landsförvisningen utgjorde folkets katastrof. Men folket fick återvända till sitt land och det var en stor befrielse. Det var då folket upptäckte Guds verkliga väsen: han är befriaren och i sitt väsens djup härskar han genom kärleken.
Det är ändå ett faktum att vi här på jorden inte får en helhetsbild av Guds dolda väsen. Det är säkert ett otillfredsställande svar för en modern människa, som ofta vill kontrollera. Men det är just Guds dolda väsen som är orsaken till människans lovprisning av honom. Gud är så djup att han inte kan utforskas: med våra ord och vårt förstånd kan vi varken gripa eller omfatta Guds väsen. Gud är stor, hans väsen omfattar all vishet, all kunskap och all rikedom. Och det är ju en källa till ständig förundran och begrundan.
Vi kan betrakta hurudan Gud är och hur han handlar i Bibeln. Jag tycker att den bästa boken i NT för det här är Apostlagärningarna (= Apg). Det är ju den första kyrkohistorien och den berättar att Gud har en plan som går ut på att alla människor och folk i alla tider så länge världen står skall få höra Ordet om hans son Jesus Kristus. Med ett modernt ord är Guds plan alltså en strategi enligt vilken han handlar. Han har ett mål och han strävar dit. Vi har lärt oss att det han beslutat slutför han. Det igen förutsätter att Gud ingriper i historien. Hur gör Gud det och vad berättar det om honom?
Apg berättar framför allt att Gud ingriper på ett sådant sätt att det för historien framåt för att allt fler skall få höra Ordet. Fastän Guds ingripande ändrar på historiens gång så betyder det inte att Gud ändrar sig. Det berättas att apostlarna försöker hänga med i svängarna. Historien innebär ofta när Gud ingriper att det går fort. Gud vill att alla skall få höra hans Ord och han ingriper för att ta bort hinder, oberoende hur människorna reagerar på Ordet.
Apg berättar ytterligare att människorna inte begriper när Gud ingriper i historien, främst apostlarna. Varför är det så? Det är de som har förbundit sig till Gud och Jesus och de har framför allt fått den heliga Anden. Det betyder att de tror, så att de förstår när Gud ingriper och vad menar med sitt ingripande i våra liv.
Att tro kallar Jesus i dagens diskussion med Nikodemos att bli född på nytt. Det viktigaste steget till att födas på nytt sker genom vatten och Ande, vilket betyder dopet i vilket vi får den heliga Anden.
Jesu liknelse blir tydligare, när vi vet att på NT:s grundspråk har ordet ande också betydelsen vind. Både Anden och vinden blåser var den vill: ingen vet varifrån den kommer eller vart den far, men man kan märka dess effekt. Den som är född av anden är som vinden och tillhör en osynlig verklighet som kan erfaras här i vår verklighet.
Det är Anden som skapar tro. Därför avslutar Jesus sitt samtal med Nikodemos med att på ett enkelt och klart sätt sammanfatta sitt budskap ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”
Vi alla är födda på nytt genom dopet och tron, som gör oss medvetna om att vi inte tillhör den värld som förgår. Att det är möjligt för människan att födas på nytt beror på att Gud älskar den värld han skapat. Därför lät han sin ende son upphöjas på ett kors men också uppstå. Det vill han att alla människor skall höra. Det är också vårt stöd, när vår egen tro vacklar. Att tro på Gud är att drivas av Guds Andes stormvind, som man inte kan se men nog se effekterna av, samtidigt som vi kan uppfatta kraften och djupet av Guds väsen, som är hans räddande kärlek.

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (MF)

2010-05-16T10:00:00.002+03:00

Martin Fagerudd:
Tvåspråkig gudstjänst (De stupades dag)

16.5.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Joh. 15:26–16:4.

Löftet - Lupaus

Det är ett bekant fenomen att man alltid kunnat ta del av tankar och känslor hos människor som funnits i händelsernas mitt i kriser, krig och olyckor av olika slag. Det har vi fått genom veteranerna och genom minnet av de stupade. De stupade är inte mera bland oss. Vi värderar högt det de gjort för oss, eftersom de gav det värdefullaste de fått, sitt eget liv.
Visst finns det också andra som erfarit samma saker men ur en litet annorlunda synvinkel. Hur var det att vara anhörig till de stupade, att vara krigsbarn, att vara lotta och krigsänka. De sistnämnda har ännu inte berättat om sina tankar och känslor?
Vi har hört deras berättelser. Det är viktig för samhällets återhämtning och uppbyggnad att man inte glömmer deras berättelser utan att de medvetandegörs. Idag är det också på dagen 92 år sedan inbördeskrigets slutparad i Helsingfors. Jag tror att den lärt oss att vi kan glömma det som skiljer människro åt och att vi i stället minns det som förenar, utan att vi glömmer de gågna generationernas lidanden.

Rakkaat kristityt. Eräässä Ilkka Vanteen elokuvassa, joka kertoo lottien kokemuksista sodan aikana rintamalla kolmen lotan kautta, alkaa kohtauksella kirkossa jossa lotat antavat lupauksensa mten aikovat hoitaa tehtäväänsä. He eivät nuoruuden innossan osaa sanoa mihin he sitoutuvat.
Lupaus liittyy aina johonkin yleiseen hyvään, ja sodan aikana se kiteytyi kolmeen sanaan kotiin, uskontoon ja isänmaahan. Nämä asiat eivät ole tietenkään menettäneet merkityksensä vaikkei niitä useinkaan enää mainita yhdessä. Mutta pappi joka otti vastaan lottien lupaukset kertoo heidän kohtaavan koettelemuksia.Siinä tilanteessa voi aina turvautua ikiaikojen Jumalaan.
Lotat näkevät itse omin silmin toiminnassaan rintamalla mihin lupaus heidät johdattaa kun huolehtivat sekä haavoittuneista että kaatuneista sotilaista. Aivan erityisellä tavalla he ymmärtävät asian kun he itse kokevat henkilökohtaisia menetyksiä ja kun läheisiet lottatoveritkin kaatuvat.
Me kunnioitamme tänään sodassa kaatuneiden muiston mutta meidän tulee sekä tiedostaa, tunnustaa että ilmaista; raskaita kokemuksia ja menetyksiä kokivat juuri kaatuneiden omaiset, sotalesket ja -lapset sekä sotaorvot. En tiedä mitä he lupasivat, mutta heille luvattin jotakin jotta he jaksaisivat eteenpäin. Ennen kaikkea he ovat kauan jaksaneet olla hiljaa, kunnes ensin sotalapset puhuivat, sitten lotat ja sitten kaatuneiden omaiset. He kaipaavat ennen kaikkea tunnustusta ja myötätuntoa tunteilleen ja kokemuksilleen.

Kära kristna vänner. Jesus ger idag ett löfte till sina lärjungar och till sin församling. Det är ett och samma löfte som han ger tre gånger – löftet om den heliga Anden.
Den första gången han ger löftet talar han om att sända Hjälparen. Det gör han just när han berättar för dem att han återvänder dit varifrån han kommit, från Fadern. Anden skall hjälpa lärjungarna att veta och känna att Jesus är med dem. Anden hjälper dem att erfara Jesu närvaro, att han lever.
Den andra gången säger han att Anden skall vittna om Jesus. Det viktigaste är att Jesus är sänd av Gud, och att han är hos Gud och att han är Gud. Sedan lovar Jesus att Anden hjälper lärjungarna att vittna om Jesus.

Rakkaat kristityt. Kun Jeesus kolmannen kerran antaa opetuslapsilleen Pyhän Hengen lupauksen hän sen lisäksi että lupaa hengen todistavan hänestä opetuslastenkin kautta, hän valmistaa heitä tulevaan. Nyt Jeesus tietää että opetulasten uskoa koetellaan. Mutta hän valmistaa heitä siihen etteivät he sortuisi. Tämä on muuten ainut kerta jolloin Jeesus lupaa heille koettelemuksia juuri lupaessaan Pyhän Hengen lahjan heille. Heitä kohtaa nimittäin uhka että heidät erotetaan synagogasta.
Synagogalla oli Jeesuksen aikana sekä hengellinen että yhteiskunnaliinen tehtävä. Se oli samalla kertaa sekä sairaala, oikeusistuin että kunnantalo. Sieltä sai jokainen täysivaltainen seurakunnan jäsen hakea apua ja oikeutta. Synagogasta erottaminen ei pelkästään merkinnyt seurakunta- ja jumalanpalvelusyhteydestä erottamista. Se ei siis ollut yhteis-kunnallisesti yhtä vähäpätöinen asia kun tänä päivänä kirkosta eroaminen.
Kun ihminen erotettiin synagogasta Jeesuksen aikana hän ei pelkästään menettänyt jumalanpalvelus- ja uskonyhteyttä, mikä tietenkään ei ole vähän. Hän menetti myös Jumala-yhteytensä - ja sen myötä kaikki kansalaisoikeutensa, mikä merkitsee että ihminen elää yhteiskunnan ulkopuolella ja on lainsuojaton. Lainsuojattoman tappamisesta kukaan ei joutunut vastuuseen. Tämä uhka oli ajankohtainen opetuslapsille jo Jeesuksen eläessä.
Tämän perusteella jokainen ymmärtää hyvin miksi Jesus halusi koota kaikki kadonneet ja lähes kadotetut. Tästä me ymmärrämme myös miten korvaamaton Jeesuksen antama Pyhän Hengen lahjasta. Kasteessa ja uskossa meillä on Jeesuksen läsnäolo ja apu vaikka me joutuisimme kaiken inhimillisen avun ja lainsuojan ulkopuolelle.

Kära kristna vänner. Lärjungarna glömde inte vad Jesus lovat dem. Han har gett dem och oss ett löfte som ingen annan kan ge och uppfylla. Han lovar inte heller oss någon lätt tillvaro eller att vi skulle undgå prövningar. Både lärjungarna visste och vi vet att Jesus genom utgjutandet av den heliga Anden skapar ett Andens folk, där alla är jämbördiga systrar och bröder. Vi förenas nämligen alla i tron på honom som är den uppstånde och upphöjde. Han har framför allt upprättat vår gemenskap med Gud och med det så har vi allt. Det har vi just i församlings- och trosgemenskapen. Han har gett oss ett löfte som ingen annan gett, därför att just han har uppfyllt det. Amen.

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (KafH)

2010-05-16T10:00:00.001+03:00

Karl af Hällström:
Abba! Fader!
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 16.5.2010
Rom 8:12-17

När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.

När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.

Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

2010-05-02T10:00:00.001+03:00

Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11

Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.

Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.

Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]
Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.

Predikan: Andra söndagen efter påsk (KafH)

2010-04-18T12:00:00.001+03:00

Karl af Hällström:
Herdeskap
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 18.4.2010
Joh 10:11-16

I dagens heliga evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden. Han kommer med ett par exempel på vad detta innebär: Den gode herden ger sitt liv för fåren, [...] och jag känner mina får och de känner mig. Fåren och herden känner varandra och herden är beredd att skydda sina får till varje pris.
När han har gett dem kännetecknen på den verklige herden, talar han om två slags förstörare. Den ene är tjuven som dödar och stjäl. Tjuven nämner Jesus lite tidigare i Joh 10. Den andre [förstöraren] förstör inte själv, men om något händer ingriper han inte. [Johannes Chrysostomos] Jesus säger ju: Den som är lejd och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
När vi funderar kring ledarskap idag, kan vi ta dessa kriterier till hjälp. Detta gäller särskilt när vi betraktar kyrkligt ledarskap – påvar, biskopar, präster, gruppledare och hjälpledare, vad det nu allt finns – eftersom det kyrkliga ledarskapet mer än det världsliga lever efter idealet med den gode herden.
Men att sträva till ett ideal och att lyckas uppnå det är förstås två olika saker. Ett aktuellt exempel är de pedofili-skandaler som skakar den romersk-katolska kyrkan, men som inte heller vår kyrka är immun mot. De präster som har förgripit sig på barn kan jämföras med de tjuvar som stjäl och förstör. De biskopar och kardinaler som har beskyddat pedofil-prästerna kan i sin tur jämföras med lejda herdar, som nog sköter fåren när allt går bra, men överger dem när hårda tider stundar.
Det är svårt att utöva ledarskap på avstånd. För att ”fåren” och ”herden” skall känna varann, måste de naturligtvis ha kontakt med varann. Åtminstone på något plan. Ett administrativt ledarskap, där ledaren försöker skapa en fulländad organisation, är alltså värdelöst om det inte åtföljs av en personlig kontakt med dem man är satt att leda. Jag säger inte att det är oviktigt hurdan organisationen och dess administration är, men dessa bör ha en tjänande roll inför det som är det viktiga, nämligen människorna i organisationen.
Vi kan konstatera att Jesus inte försökte få allt gjort på en gång; han skapade ingen vattentät organisation. I stället utbildade han tolv apostlar och lät saker och ting växa därifrån.
Och kanske den bästa ledarskapsutbildningen är just sådan som den Jesus utformade. Han undervisade både genom predikningar och genom personliga samtal. Han lärde sina lärjungar både genom personligt exempel och genom att låta dem pröva på. Han använde ingen lärobok, utom kanske den Heliga Skrift (som på den tiden bestod av Gamla testamentet). Powerpoint och videokanoner var okända för honom. Det han hade var karaktär och karisma.
Vi får dock minnas att det finns många ledarstilar, där inte en är rätt och alla andra fel, även om det är klart att en del är bättre än andra. Det är t.ex. viktigt att betona att ledarens karaktär alltid är viktigare än hans karisma.
Karismatiska ledare kan samla stora skaror kring sig, och om de som Jesus har karaktär och utövar ett sant herdeskap, är det inget problem. Problem uppstår dock om målet för ledarskapet förskjuts från att vara att hjälpa ”fåren” att följa Gud till att kräva att de följer ledaren. Då är det inte längre frågan om ledarskap, utan om ”förledarskap”. Sådant har rätt ofta förekommit i vår värld – och spåren förskräcker.
Nu är det ju så, att ingen av oss som deltar i den här gudstjänsten är BARA får eller BARA herde. Vi är alla både och.
Vi är naturligtvis alla den Gode Herdens får – mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre entusiastiskt – men i alla fall. Jesus är vår Herde, som tar hand om oss och beskyddar oss. Förutom Jesus kan det finnas många skikt av herdar som sköter om oss: föräldrar, äkta hälfter, lekmannaledare av olika slag, präster, biskopar m.m.
Samtidigt är vi alla herdar för någon annan. En del är herdar i kraft av sitt ämbete – det gäller t.ex. mig, som av kyrkan har fått ämbetet som pastor, vilket är latin och betyder just ”herde” – men andra är herdar på basen av sina personliga egenskaper eller sitt förhållande till andra människor. En far eller en mor är en herde för sina barn och vänner kan vara det för varandra, för att nämna ett par exempel. Men vanligast är väl förhoppningsvis att de går hand i hand – en hjälpledare är herde för sina konfirmander, en lärare för sina elever osv.
Om vi tidigare såg två kriterier för ledarskap, nämligen karaktär och karisma, där karaktären är det viktigare, ser vi nu ett tredje, nämligen ämbetet. Ledare kan man vara fastän man inget ämbete har, eftersom definitionen på en ledare väl är att man har efterföljare, men ämbetet gör att ledarskapet sker i en ordning som ger stabilitet och trygghet åt dem man leder. Det gör att det finns en viss övervakning av ledarskapet. En ledare som är en herde får göra sitt goda arbete, medan en som inte är det kan få stöd i sitt ledarskap eller flyttas till andra uppgifter för att skydda fåren.
Men vi, som är den Gode Herdens får, kan slappna av. Vi får leda våra medfår närmare Herden, men vi får också själva komma närmare honom. Han beskyddar oss till sista blodsdroppen. Rent bokstavligt. På korset har han besegrat allt som vill skada oss, och om räkenskapens dag dröjer, beror det på att han vet att också vi får har en klöv eller ett finger med i ondskans härjningar. Genom att uppstå från sin grav, leder oss Herden till evighetens saftiga gröna gräs, där tjuvar och vargar inte längre hotar fårahjorden.
Vi får bara se till att vi inte till slut sitter bland vargarna, tjuvarna och de lejda herdarna, utan har skött vår herdeuppgift ordentligt och kan överlämna vår egen hjord oskadd åt överherden, så att det till sist kan bli en hjord och en herde.
Hur vi ska klara detta får vi lära av den Gode Herdens undervisning och hans exempel. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.

Predikan: 2 söndagen efter påsk (MF)

2010-04-18T10:00:00.000+03:00

Martin Fagerudd:
Den gode herden
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Tvåspråkig högmässa 18.4.2010 kl 10
Evangelium: Joh. 10:11–16

Kära kristna vänner. Det är lätt att hålla med många att ordet herde är ett föråldrat begrepp. Det finns inga herdar mera, säger somliga, i alla fall inte sådana som vallar får och kor. Men jag känner flere som som fick som barn valla kor på sin hemgård.
Men visst det finns ännu herdar, eftersom ordet redan i bibeln står i den allmänna betydelsen både världslig och andlig ledare. Vi vet att i alla moderna sammanhang så betonas just ledarskapets betydelse och vi vet också att det inte är någon modern uppfinning. Inte minst i det kyrkliga, där vi verkligen har en gammal tradition. Biskopar, kyrkoherdar och pastorer har alltid kallats för herdar, vilket är ganska naturligt eftersom vi titulerar våra församlingspräster med det latinska ordet pastor som betyder herde.
Ledarskapet är ändå ett universellt fenomen. Var och en som har en ledarposition är på sätt och vis en herde. Den personen sköter framför allt att organisation han leder följer sin uppgift. Dessutom förstår var och en att ledaren också måste sköta om personalen så att den trivs och har förutsättningar för att sköta sin uppgift framgångsrikt.
Nog kan organisationen också råka ut för krissituationer och senast då märker man behovet av en god ledare. Jesus beskriver en sådan krissituation. En varg kunde utgöra ett stort hot ännu för drygt hundra år sedan för alla får och kor, inte minst med tanke på att det var ofta barn som vallade djuren ute i skogarna eller i skärgården. Att låta vargen riva fåren hotar både herdens egendom, utkomst och arbete.
Jesus tar också upp en annan sida i herdens arbete. Den som är herde eller ledare måste vara hängiven sitt arbete, så att denne inte överger sin uppgift, vilket skulle vara en katastrof för hjorden som herden fått till uppgift att ta hand om.

Rakkaat kristityt ystävät. Ihmiset kutsuvat Jeesusta opettajaksi, mestariksi ja jopa ”rabbiksi”, joka on kaikkein kunnioittavin arvonimi opettajalle. On ehkä kiinnostavaa tietää että raamattu ei alkukielessä käytä opettaja-sanan vastinetta pedagogi eli paidagogos, joka sanatarkasti suomenkiellellä merkitsee henkilöä joka saattaa lapsen kouluun. Opettajan tehtävien eräs ulottuvuus on nimenomaan opin tielle ohjaaminen.
Jeesuksesta käytetään ehkä useimmiten sanaa didaskalos jonka eräs merkitys modernissa kielessä tarkoittaa sitä joka opettaa tulevia opettajia. Jeesus opettaa seurakunnan tulevia opettajia eli apostoleita. Ja henkilöä joka on saavuttanut oikeuden ohjata muita samaan tehtävään on vanhastaan kutsuttu mestariksi. Mestari hallitsee alansa kiitettävästi ja tuntee perinteen ja eri tapoja opettaa. Huomaamme Jeesuksen opetuksista että hän käyttää useita eri yleisesti tunnettuja opetusmenetelmiä. Sellaiset mestarit, jotka olivat saavuttaneet yleisen arvonannon kaikkialla yhteiskunnassa olivat sitten kaikkien kunnioittamia rabbeja.

Kun ihmiset halusivat esittää Jeesukselle jokin asia, ongelma tai kysmys jonka he halusivat hänen ratkaisevan, he käyttivät juuri näitä kolmea arvonimeä opettaja, mestari tai rabbi osoituksena arvonannostaan Jeesusta kohtaan.
Paimen on muuten sana jota muuten kukaan Jeesuksen kohtaamistaan ihmisistä ei käytä hänestä. Se ei ole mikään tavattomuus, vaikka siitä huolimatta Israelista löytyi paimenia. Paimen ei oikeastaan ole arvonimi Jeesuksen ajan ihmisten keskuudessa. Se johtui siitä että paimenilla oli huono maine. Jouluevankeliumin yhteydestä meillä saattaa olla sellainen mielikuva että paimen on oikeastaan hyvä ja arvostettu ammatti. Meidän on kumminkin muistettava että Jumalan ilmestyminen paimenille kohdistui juuri siihen työväen osaan joka oli huonojen ihmisten maineessa, yhdessä merimiesten, tullimiesten ja muiden syntisten kanssa. He nauttivat kaikkea muuta kun opettajan arvonantoa.
Israelin kansan keskuudessa myös johtajilla oli huono maine, varsinkin pakkosiirtolaisuuden ajan johtajilla. Jeremia kritikoi maallisia johtajia säälimättömästi ja syyttää heitä kansan harhaanjohtamisesta ja jopa hajottamisesta. Johtajat jos ketkään olivat tehneet työtä puolella sydämellä, laiminlyöneet tai suorastaan paenneet tehtävistään kutan profeetta Hesekiel sanoo ”Minun paimeneni eivät välittäneet lampaistaan. He paimensivat vain itseään.” Kansa oli kuin "lampaat ilman paimenta". Sen tähden Jumala sanoo profeetta Hesekielin suulla "Niin kuin paimen pitää huolta lampaistaan, ...niin minä huolehdin lampaistani ja haen ne turvaan kaikkialta.” Juuri paimenpsalmi kertoo meille Jumalan hyvästä huolenpidosta. Hän on juuri se hyvä paimen joka pitää huolta laumastaan eli kansastaan.

Kära kristna vänner. Ingen människa kallar Jesus för herde. Det är bara han själv som använder det ordet om sig. Det gör han fastän det inte var en uppskattad titel i Jesu samtid.
Men han kallar sig för herde för att i Bibeln är det bara Gud själv som använder ordet om sig. Det gör han för att visa sin godhet. Därför kan ingen annan göra anspråk på denna titel i dess egentliga betydelse, ingen annan än Jesus, därför att han är god. Han är god därför att han är herde i dess viktigaste avseende. Han överger varken sin uppgift eller sin församling fastän stora faror hotar. Det är just hans liv som är garantin för församlingens säkerhet, eftersom han är den enda garanten för förlåtelse och evigt liv. Att han är det beror på att Jesu herdeskap avviker från alla andra tidigare och senare herde- och ledaruppgifter. Han är den herden, som ger sitt liv till lösen för hjorden.
Till sist påminner Jesus att hans herdeskap har ett syfte som i vår tid har hamnat i skuggan, men som vi inte får glömma. Jesus leder hela sin församling och kyrka, för att det skall bli en hjord och en herde.

Predikan: 1 söndagen efter påsk

2010-04-11T14:19:00.004+03:00

Martin Fagerudd:
Var inte rädda - Gud finns
11.4.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 i S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Joh. 20:19–31

Vi vet att många människor har svårt att tro på Gud och Jesus bara för att de ofta vill ha konkreta bevis. Det är säkert lättande att veta att lärjungarna på inget sätt var annorlunda än vi. Redan lärjungen Tomas ville ha bevis och säger "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte."
Jag vet inte om det hjälper nutidens människor, att Tomas fick konkreta bevis på att han mötte den Uppståndne. Men åtminstone kan vi skingra en missuppfattning. Uppståndelsen är inte likadan som när vi plötsligt kan se någon nära anhörig vars död vi sörjer.
Jag minns min farfar, som blev bara bara skuggan av sig själv när min farmor dog. Han berättade för mig, att han brukade ofta lyssna på sorgmodiga sånger. De tröstade ju inte alls honom utan snarare förstärkte saknaden och sorgen.
Just i en sådan stund hade han sett min farmor som om hon ville hindra honom från att lyssna på sådana sånger och påminna honom att han inte ska glömma att leva. Naturligtvis förstod jag att farmor inte var där konkret framför honom. Men genom att se henne blev min farfar medveten om vad som höll på att hända honom. Jag var glad att han anförtrodde mig det här. Samtidigt fick jag ett perspektiv på hans sorg.
Men det här ville jag berätta hur det här har eller egentligen hur det inte har någon anknytning till Jesu uppenbarelse. Lärjungarna visar ofta stor rädsla när de möter den Uppståndne, särskilt vid den första uppenbarelsen. Det står att ”.... De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg."
De tror att Jesus är en ande eller vålnad, d.v.s. en död som visar sig för levande. Samtidigt beror deras rädsla också på att de inte känner igen Jesus genast. Jesus försäkrar lärjungarna just vid det tillfället "Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." För att visa, att han inte är en levande död, en ande eller vålnad, tar han en bit stekt fisk, och äter den.
När Jesus nu uppenbarar sig för lärjungarna och Tomas, så vet de vänta honom och blir glada. Framför allt får den tvivlande Tomas sticka sina fingrar i Jesu sår och hans tvivel röjs. Bibeln vill ta bort missuppfattningen att lärjungarnas syn bara skulle ha berott på deras sorg, för att de mist en nära och kär människa. I stället vill den försäkra att Jesus har med kropp, själ och ande uppstått från de döda och är livslevande.
Jesus är medveten om att människor vill ha konkreta bevis och att det kravet inte slutar med Tomas. Därför säger Jesus till till Tomas "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Och den som tror fastän den inte ser är lycklig. Det är ju bara lärjungarna som fick se Jesus konkret som uppstånden och det är på basen av deras ögonvittne som hela kyrkan tror på Jesu uppståndelse som den också frimodigt firar varje söndag med högmässa och gudstjänst.
Uppståndelsen är framför allt ett tecken från Gud. Det där med tecken är ett mycket känsligt ämne i Bibeln. Det är lika känsligt som med Guds namn. Vi har ju lärt att Guds namn betyder ”Jag är den jag är”. Men det betyder framför allt att Gud inte avslöjar sitt namn. Med namn behärskar man på något sätt en människa. Man kan peka ut den och då inskränker det hennes rörelsefrihet. Att Gud är betyder att han alltid finns, men genom att han låter bli att berätta sitt namn behåller han sin suveränitet att röra sig fritt och handla enligt sin vilja. Ingen kan styra honom.
Visst fanns det människor som ville ha tecken av Jesus som bevis för att han är Guds son. Men Jesus gav inga sådana. Han sade att det enda tecken är Jonas tecken. Det var en botpredikan. Också den innehöll löften som var tillräckliga att lita på.
Vi kan nog betrakta hur Gud använder sig av tecken. Jag har några gånger berättat om kung Achas som är den enda människa i Bibeln som fått begära ett tecken av Gud. Men det ville inte Achas, fastän Gud gav honom lov. Därför får han ett tecken som han inte förstår och som han inte får se.
Allt det Jesus gör och säger är tecken, som berättar om vem han är och vem som har sänt honom, så att människorna skall kunna tro och lita på honom och Gud. Det han gör och säger är tecken, bevis för dem som tror. Men de som inte tror att han är Guds son, får ett tecken som de ännu mindre förstår, när Jesus dör och uppstår från de döda. Korset och uppståndelsen blir en dårskap för dem som inte tror. Men för dem som tror är det ett tecken som är mer än allt man kan föreställa sig. Både på profeternas tid och i Jesus fungerar Guds tecken just på det viset. Tecknen berättar att Gud lever, vad han vill och att han i Jesus gjort allt för att befria oss från syndens, dödens och ondskans välde.
I grund och botten handlar det ändå inte om att kunna begripa tecken eller att få konkreta bevis. Gud vill framför allt att vi skall lita på honom. Det är kanske den allra svåraste biten för många människor. För mig räckte det länge förrän jag kunde lita på Gud och på att han har allt i sin hand. Han lärde mig det här, inte på det svåra sättet, utan på ett kärleksfullt och faderligt sätt så att jag kunde förstå och lita på honom. Gud vill oss alla i dag det han säger åt lärjungarna "Frid åt er alla." Församlingen vet och tror att människan finner friden först när hon funnit Gud.

Kristus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden!

2010-03-22T23:13:00.004+02:00

Kaj Andersson:
Publicerad i Borgå svenska domkyrkoförsamlings påskhälsning 2010

När påsken närmar sig längtar jag att få höra dessa glada utrop i festhögmässan i domkyrkan på påskdagen. Och när barnen sjunger av hjärtans lust och psalmsången blandas med festliga klanger från trumpeter och basuner, då känns det som en Riktig påsk.

Jag brukar också titta på den televiserade ortodoxa liturgin under påsknatten. Många tycker att höjdpunkten är den grekiska kyrkofadern Johannes Chrysostomos’ påskpredikan som han skrev för över 1600 år sedan. Den har uppskattats av kristna av såväl östlig som västlig tradition och han var så vältalig, att han av sina samtida kallades Chrysostomos som betyder Guldmun.

Johannes började sin predikan med att välkomna alla åhörare till den ”sköna och ljusa högtiden” med de bekanta orden ur Jesu liknelse om arbetarna i vingården. De hade arbetat sedan första, tredje, sjätte, nionde eller elfte timmen. I liknelsen fick de som hade arbetat hela dagen samma lön som de som började lite före solnedgången. Oberoende av om åhöraren var strikt asket eller tog fastan på ett lättare sätt, ville Johannes välkomna alla, eftersom Gud frikostigt förbarmar sig över den sista och delar ut rättvis lön åt den första.

– Hur är det med min fasta? Har jag kommit ihåg att delta i insamlingen Gemensamt Ansvar och avstått någonting till förmån för lidande människor? Osökt går mina tankar vidare till våra nya finländare, som borde vara lika välkomna till vår glada fest som de infödda. Mörkhyade och vita, rika och fattiga, alla är vi lika välkomna till trons fest där förlåtelsen flödar.

– Vi behöver inte skämmas över fattigdom eller vara rädda för döden, fortsätter Johannes. Jesus Kristus har sprängt gränserna mellan människorna och bittert omskakat dödsriket. Johannes avslutar: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor. 15: 55). Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och änglarna glädjer sig. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död fi nns i graven. Ty nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna (1 Kor. 15: 20)”.

Predikan Midfastosöndagen

2010-03-14T10:41:00.002+02:00

Karin Långström Vinge:
Bröd från himlen

”Herre, Ge oss alltid det brödet”, säger folket som följt med Jesus till Kafarnaum.
Ja – vem skulle inte vilja ha det? Brödet som kommer ner från himmelen, det sanna brödet, som ger världen liv.

Liv kan vi verkligen behöva, efter de senaste månadernas jordbävningskatastrofer..
Vi kan verkligen behöva liv – vårtecken i en kall och frusen värld. Visst längtar vi till sommarens gröna ängar, och vatten som ger avkoppling och ro.
Har ni tänkt på, det är så mycket vi behöver och önskar. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Jesu bön. Vi längtar efter det goda livet. Vi söker fullkomlighet och perfektion. Kanske är det en uråldrig tillbakalängtan efter ett paradis mänskligheten en gång levt i och som vi en gång kommer att få uppleva igen – i himmelen.

Än så länge – just nu- får vi bröd från himlen. Det brödet är Jesus Kristus själv. Han lovar själv, att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som kommer till honom skall aldrig någonsin törsta.

Alltså borde de – vi – som kommer till Jesus aldrig nånsin känna någon andlig längtan, hunger eller törst, eller hur menar han egentligen?
Är det inte snarare så, att ju mer vi får del av Jesus, desto mer vill vi ha. Ju mer bröd från himlen jag får – ber jag till Gud att få mer av det brödet.
Ja, det är nog så att vi behöver påfyllnad. Både av det bröd som är förgängligt - mat, kläder, ett hem att bo i, men också i vårt inre liv.
För Jesus säger inte: Den som en gång har kommit till mig skall aldrig mer hungra. Nej, den som kommer till Jesus. En pågående handling som upprepas varje gång vi andas en bön till Gud, när vi ser korset framför oss och minns vad Jesus har gjort och gör.

Jesus säger heller inte: Den som en gång kom till tro på mig skall aldrig någonsin törsta. Tron är en relation, en känsla av trygghet, tillit, förvissning eller försanthållande – en viljeinriktning eller ett ställningstagande, eller helt enkelt en bön: jag skulle vilja våga tro att någon bryr sig om. Eller en vila – i Guds varma, trygga händer.

”Den som kommer till mig ska aldrig hungra”, säger Jesus. För mig är det inte i tonen som hos en politiker som vill övertyga oss om att han eller hon är den ultimata ledaren. Utan snarare som vännen som i min värsta stund säger till mig: ”Kom till mig och prata lite, så ska du se att allt känns bättre.” Eller föräldern som ömt förmedlar trygghet till barnet genom att säga att mörkret faktiskt inte är farligt.

Men mörker hamnar vi i, barn som vuxna. Det kan se lite olika ut. Vi behöver livsmedel från Gud för att fixa detta livet. Ofta sker det helt automatiskt, tänker jag, för det är i Gud vi andas, lever, rör oss och är till. När vi föder och fostrar barn. När vi planterar om våra krukväxter och drar med dammtrasan över bokhyllan. När vi upptäcker alldeles nya snödroppar i söderrabatten eller när vi drar kundvagnar i mataffären eller sitter i väntrummet hos tandläkaren. När vi bygger skolor och stiftar lagar. I allt finns Gud och vi gör det tillsammans med Gud.
Vi får bröd från himlen på ett särskilt sätt i nattvarden. Kanske livets tonartshöjning, när vi får uppleva det där ”extra allt”. Inte bara livsmedel för detta livet, utan för det eviga. Vi fylls på med bränsle från den mest förnyelsebara källan som finns – Guds kärlek.

Nattvarden, där glädje och sorg blandas. Där vi lämnar till Gud, där vi får tillbaka från Gud. Där det handlar om en gemenskap av längtande, hungrande, törstande i alla tider, men där det också handlar om just dig. För så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Och vad ska vi göra för att tro? Ingenting alls. Jesu kropp är för dig utgiven. Din längtan är nog. Börja bara med en enkel bön: ”Herre, ge mig alltid DET brödet.
Amen.

Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka – utåt och inåt. Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg. Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta. Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och dig. Du som sagt till oss: Sök, så ska ni finna, till dig överlämnar vi oss själva och varandra. I Jesu namn, amen.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

2010-03-13T21:00:00.004+02:00

Martin Fagerudd:
Livets bröd
14.03.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars

kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Joh. 6:1–15

Hundratals miljoner människor lever vid svältgränsen. Det är omöjligt att få ett grepp om en så stor mängd människor. Ännu svårare är det att begripa hur man skulle kunna hjälpa dem. Man känner sig väldigt liten. Räcker fem bröd och två fiskar? Det skulle räcka om vi hade tillräckligt med tro. Om vi hade tillräckligt med tro skulle vi t.o.m. kunna flytta berg. Men det har vi inte.
Jesus ber sina lärjungar mätta alla de femtusen männen. Visst fanns också lika många kvinnor och barn, men männen var de enda som räknades. Lärjungen säger att de har bara 200 denarer i kassan. För en denar fick en familj sitt dagliga bröd. Tvåhundra denarer är tvåhundra dagslöner för en vanlig arbetare den tiden. Det skulle ha behövts tusentals dagslöner.
Vi förstår av det här att brödet är en lika dyrbar och uppskattad gåva nu som då. Brödet är en gåva, med vilket Gud visar att han tar hand om oss och våra behov. Det är också ett tecken på att Gud ser till att alla som han skapat också får leva. Gud vill inte att hans barn skall lida nöd.
Nu berättar Bibeln att Jesus gjorde många under och tecken, mera än vad ryms i en liten boksamling som Nya testamentet. Därför nämner det bara sju tecken, som Jesus gör. Ett tecken är på sätt och vis ett under, men egentligen mycket mera. Det vill inte bara berätta om undret Jesus gör, utan det vill berätta något viktigt om Jesus: att Jesus är Guds son. Det är det som är tecknets budskapet i NT.
Människorna blir inte bara mätta, utan de ser att det blir mycket bröd över. Då säger de Det här måste vara Profeten. De förstår genast vad det handlar om. De vet och tror att Jesus är Guds son, den som Gud har sänt. Tidn är inne.
Människorna är alldeles häpna över undret eller tecknet, så att de följer Jesus nästa dag, just för att de blev mätta. De erkänner att Jesus är Guds son. De känner att Gud är nära och att det är just han som skapar tro hos dem.
Visst vet vi att människan vill på många sätt trygga sitt dagliga bröd, främst genom arbete. Vi vill leva i dag, i morgon och i långa tider framåt. Vi försöker trygga vår morgondag men vi vet vi att den inte är i vår hand. Därför lär oss Jesus i bönen Fader vår att bara be om brödet för en dag i sänder, och så lär han oss också att lägga vårt liv i Guds hand, för att Gud har hand om oss alla, om allt levande, så att han ger alla det de behöver.
Människorna som fick vara med om det stora brödundret, kom säkert alltid ihåg den händelsen, när Gud överraskade dem. Han sände Jesus för att göra det verkligt fina och stora jobbet. Det är ganska naturligt att den som gör ett bra jobb, vill man gärna ha till ledare. De vill göra Jesus till kung. Men Jesus ville inte.
Jesus gör sju tecken, börjande med vinundret i Kana i Galiléen och som han fortsatte med brödundret. Det sjunde tecknet är att han väckte Lasraos från de döda. Man skulle tro att alla de här tecknena hade en så stor verkan att alla som såg dem, skulle tro, men så var det inte. Snarare är det så att alla tecken var orsaken till att Jesus blir dömd till döden och korsfäst. Men med sina tecken visade Jesus hurudan Gud är: så här härlig är han, att han tar hand om alla. Tro på honom. Men det ville inte människorna.
Då påminner Jesus oss om att Gud skänker oss mera än vanligt bröd, när han säger Jag är livets bröd. Ingen som fått ta emot det brödet behöver hungra eller törsta mer. Det är just det som de fem bröden och två fiskarna berättar. Jesus kallar oss att upptäcka Gud som har omsorg om alla, inte bara om det som vi behöver för dagen, utan om det som vi behöver för det eviga livet.
Jag skall just avsluta min predikan, men fortfarande finns det hungrande och fattiga människor ibland oss. Jag kunde inte ändra på det. Jag har inte så mycket tro. Gud har aldrig planerat att det skulle finnas svältande människor. Men han vet också att vi inte har all tro. Men han har gett oss så mycket att vi kan räcka vår hjälpande hand till våra nödställda medmänniskor. Gud har ju räckt ut åt oss sin hjälpande hand i Jesus, så att vi får leva.

Predikan 3 söndagen i fastan

2010-03-06T18:47:00.003+02:00

Martin Fagerudd:
Den onda och det goda
7.3.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell
(Vanda)
Luk. 11:14–23 (24–26)

Det är lätt att erkänna, att det onda är en verklighet i världen. Varför finns det onda här i världen? Hur har det kommit hit och varifrån kommer det? Det här är väldigt teoretiska frågor, som jag inte tror att någon riktigt sysselsätter sig med, eftersom det onda inte är något problem som vi löser genom att teoretisera. Det onda är något som något som vi själva erfar, ser och möter varje dag. När vi gör det, då frågar vi Varför?
Det onda är inte heller någon teori i Bibeln, som annars inte heller förklarar det ondas ursprung, utan konstarerar att det bara finns. Visst förklarar den nog att det onda kom in i världen genom människan. Därför är det just till människan som det onda alltid relateras i Bibeln.
Det onda skapar lidande. Visst finns det mycket lidande som är förvållat av människan. Men människor råkar också ut för olyckor där det är svårt att säga på vilket det skulle vara människans fel, som t.ex. naturkatarstroferna som skördat tusentals liv den sista tiden. Därför frågade man också Jesus om de 18 männen hade för synd vilka hade omkom i ett tornbygge. Jesus svarade att det var en olycka och ingalunda berodde den på att de 18 männen skulle ha varit syndigare än alla andra.
Man ansåg nämligen på Jesu tid att de som drabbats av sjukdom eller olycka hade förtjänat det. Varje sjukdom eller olycka var en följd av någon synd man själv eller ens förfäder hade gjort. Vi kan föreställa oss hur de sjuka och olycksdrabbade kände sig, utstötta och förbannade av människor och Gud. Det var alltså en fråga om synd och straff eftersom Gud är rättvis och styr världen.
Visst är en sådan värld mycket svart-vit i våra ögon. Men inte är det tänkandet så främmande i våra dagar heller. Man kan lätt säga om sina drabbade människor Det är deras fel. De kan ta hand om det själv.
På grund av denna syn ansåg man följaktligen också på Jesu tid att det vara onda andar som gav upphov till olika slags sjukdomar. Det enda sättet att bota de sjuka var genom att driva ut onda andar eller exorcism som det också kallas. Det gjorde fariséerna och deras lärjungar. På det viset botar också Jesus sjuka människor. En gång botade han en människa med en stum ande. Människan kunde alltså inte tala, men när den onda anden eller demonen for ut, började han tala.
Det är ett häpnadsväckande under för många som ser det här, och också för oss. Men några andra funderade Hur kan Jesus, som är den där galna predikanten från Galiléen, bota en sjuk? De drar slutsatsen att Jesus botar med hjälp av djävulen.
När Jesus svarar dem så tar han fasta just på den punkten. Han menar att Hur skulle verkligheten vara så upp och ner att djävulen skulle göra det goda? Då jobbar ju djävulen emot sig själv. Men det är ju omöjligt. Så säger han med liknelsen om den starka mannen att djävulen är stark, men att Gud är ännu starkare och att han har övermannat djävulen.
När Jesus talar om Guds finger, så menar han att Gud faktiskt ingriper i människornas liv. Det är många som tvivlar på att det överhuvudtaget finns en Gud, som också är god. När Jesus talar om Guds finger så talar han om Gud som gör under, hans fingrar har format den underbara skapelsen, både himmel och jord. Gud finns verkligen och han ingriper verkligen i människornas värld, fastän han är så oändligt mycket större än vi kan beskriva honom. Jesus vill hjälpa oss att öppna ögonen för Gud. Vi ser lätt den den söndriga världen, allt som förstör det fina i livet, men Jesus kallar oss att se det goda som finns där och lita på att Gud finns och att han är god.
Vi lever inte i en en perfekt värld. Det påstår inte heller Bibeln: om det finns utrymme för hat och våld så finns det också utrymme för kärlek och godhet. När Gud skapade himmel och jord så såg han på sin skapelse och såg att den var god. Vi kan se flere tecken på det, livet fortsätter, naturen föds på nytt varje vår, människor som bryr sig om varandra och om sig själva.
Gud har ingripit otaliga gånger i våra liv. Första gången när vi blev till och föddes. Men han lämnade inte, för att vi inte skulle bli det ondas egendom. Han tog oss till sig och det skedde när prästen sade i dopet, efter att ha tecknat korstecknet på pannan och på bröstet Gud, den barmhärtige, har genom sin Son Jesus Kristus berett dig frihet från syndens, dödens och ondskans välde. Må han ge dig kraft att varje dag dö bort från synden och leva för Kristus.
I dopet har vi också fått en ande, det är den heliga Anden, som hjälper oss att veta och tro att Gud ingriper i världens gång men också i våra liv. Den heliga anden hjälper oss inte bara att tro det, utan den hjälper oss att be om Guds ingripande i vårt liv eller någon annan människas liv, när vi eller någon annan behöver det. Vi behöver Guds hjälp varje för han är god. Gud hör i alla situationer och han är alltid öppen för våra böner - och han har också lovat att svara.

Predikan: Första söndagen i fastan (KafH)

2010-02-21T14:30:00.002+02:00

Karl af Hällström:
Jesu frestelser
Lägergudstjänst på skriftskolläger
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå) 21.2.2010

Ni konfirmander fick ställa frågor till mig utgående från dagens heliga evangelium (Matt 4:1-11), och jag lovade att försöka besvara dem nu i predikan. Först några ordförklaringar.
Vad betyder frestas, dyrka, tillbe? När man blir frestad så får man en lust att göra någonting speciellt. Ordet används oftast när detta speciella är någonting som är skadligt på något sätt. Man blir i allmänhet inte frestad att äta lunch, men man kan bli frestad att äta ett paket choklad. Dyrka och tillbe betyder ungefär samma sak, nämligen att man behandlar någon eller någonting som en gud. Om vi tillber någonting annat än Gud som gud, så blir detta andra vad vi kallar för en avgud, och det leder oss bort från vår himmelske Fader.
Vad är en djävul? Vad och vem är Frestaren? En djävul är en ond andemakt, liksom änglarna är goda andar. Den främsta av djävlarna kallas ”djävulen” i bestämd form, och han kallas också Satan, Fan, Hin håle, Frestaren och mycket annat. Han är alltså den som försöker fresta oss och få oss att komma bort från Gud.
Var var Jesus innan Anden förde honom ut i öknen? Varför sattes Jesus på prov? Varför just han? Varför i öknen? Varför ville Gud utsätta Jesus för sådant om han ändå visste att Gud är den enda han dyrkar? Det här hände riktigt i början av Jesu uppdrag. Han hade just blivit döpt, och nu fick han träning för sin uppgift. Det var många svåra saker han måste gå igenom, så att skicka ut honom oförberedd hade inte varit så bra. Man kunde jämföra med en kniv; oberoende av hur bra kniven är, så måste den vässas innan man använder den, annars är den till ingen nytta. Och att detta skedde i öknen var för att han faktiskt fick koncentrera sig på att vara i kontakt med Gud, utan den störande vardagen omkring sig. Det kan vara viktigt ibland, också det – som så här på vårt läger.
Vad åt han när han blev hungrig – eller åt han nåt överhuvudtaget? Hur var det tekniskt möjligt att gå så länge och att fasta så länge? Han borde ju ha varit död! Det finns olika sorters fasta. En fasta då man inte äter eller dricker alls kan en vanlig människa inte upprätthålla alltför länge. En vattenfasta, då man alltså dricker vatten men inte äter, kan man hålla rätt länge. Men fasta kan också vara att minska på näringsintaget utan att avstå helt – och då kan man hålla på i princip hur länge som helst. Exakt hurdan fasta Jesus gick igenom vet vi inte.
Hur visste Jesus att det var Satan på riktigt? Varför lyssnade inte djävulen genast på Jesus? När Jesus blev frestad insåg han att det var Frestaren som var i farten. Och djävulen var inte intresserad av att lyssna på Jesus, utan av att lura honom och få honom att falla för frestelsen. Om Jesus skulle göra det, skulle han inte längre vara något hot för ondskan, utan allt kunde fortsätta som dittills.
Varför ville djävulen veta om Jesus var Guds son? Här är ett litet missförstånd, tror jag. Djävulen säger i evangelietexten: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Djävulen vet alltså att Jesus är Guds son, men han vill att Jesus skall visa det genom att falla för frestelsen att bryta sin fasta på ett övernaturligt sätt. Men Guds son kom inte till världen för att göra en massa underverk, utan för att frälsa människorna från det onda. Frestelsen handlar just om det här. Om Jesus inte kan koncentrera sig på sin uppgift bara för att han är hungrig, hur skall det då gå när han råkar ut för ännu värre saker?
Hur kan stenar bli bröd? Gud, som har skapat allt, kan säkert göra onaturliga och övernaturliga handlingar, om han vill. Ett exempel är just att göra stenar till bröd. Men som jag sade nyss, var det inte Jesu uppgift att göra stenar till bröd, utan närmare att göra okänsliga stenhjärtan till kärleksfulla hjärtan av kött.
Hur kan man leva på ord av Guds mun? Vad om Guds ord är att äta bröd? Vi människor är inte endast kroppsliga varelser som är nöjda bara kroppens behov är uppfyllda. Vi kan inte leva bara av bröd och annan kroppslig föda, utan den andliga dimensionen i oss behöver Gud. Gud förbjuder inte oss att äta bröd, utan säger bara att det inte är tillräckligt för att vara en hel och fullständig människa.
Vad är den heliga staden? Olika religioner har olika heliga städer, men ”den heliga staden” är i Bibeln ett annat namn på Jerusalem.
Till vilket berg blev han förd? Hur kunde djävulen visa Jesus ALLA riken i världen? Skulle han ha kunnat hoppa från klippan? Varför gjorde han inte det och blev jätterik? Vi vet inte vilket berg det var frågan om, bara att det var ett högt berg. Att Jesus och djävulen bokstavligen skulle se precis alla riken i världen är väl knappast poängen, utan det djävulen säger är att han kan ge Jesus allt som finns i världen bara han tillber djävulen i stället för Gud. Och det är klart att Jesus kunde ha hoppat från klippan; hur landningen skulle ha blivit är en annan sak. Men här tycks frågeställaren lite ha missförstått. Djävulen säger nämligen: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Att ”falla ner och tillbe” betyder inte att Jesus ska falla ner från klippan, utan att han ska knäböja på marken och be till djävulen. Jesus ville inte göra det, för hans uppdrag var inte att bli rik eller mäktig, utan att lyda Gud och hjälpa och älska oss människor. Därför förkastade han djävulens erbjudande om snabba pengar. Och snabba pengar är ju i allmänhet skumma på något sätt, precis som dessa.
Varför lät djävulen honom vara? Han märkte att Jesus var starkare än han, och att han inte kunde göra mer. Han gav upp, helt enkelt. Åtminstone för stunden.
Vart fördes Jesus sedan? Jesus gick norrut, till Galileen, där han valde sina första lärjungar och sedan höll den s.k. Bergspredikan.
Har detta på riktigt hänt? Jesus blev helt säkert frestad, såsom vi alla blir. Till skillnad från oss andra, segrade Jesus över frestelserna. Det gjorde att han kunde fortsätta sin frälsaruppgift, ge oss seger över ondskan och visa oss vägen till det eviga livet.
Om frestelserna bokstavligen gick till just så här eller om någon bara har gett exempel på sådant som Jesus fick gå igenom, är däremot av mindre betydelse.

Predikan 1 söndagen i fastan (KLV)

2010-02-21T09:53:00.003+02:00

Karin Långström Vinge:
Prövningens stund

På sätt och vis kan man ju förstå Petrus reaktion när han hör Jesus berätta om vad som var på väg att hända när de gått upp till Jerusalem. Lidande, förnedring, död. Allt de byggt upp tillsammans, Jesus och hans följare, skulle få ett dramatiskt och snöpligt slut. Jesus, Messias, som de upplevt så mycket med, lärt sig så mycket av, skulle han lämna dem nu?
Så många triumferande ögonblick – han hade förkunnat befrielse för de fångna och syn för de blinda, han hade gett de förtryckta frihet och lama hade han botat så de kunde springa som hjortar. Han hade sannerligen kvalificerat sig för bragdguld flera gånger om . Skulle han nu själv råka ut för det som han hjälpt andra med? Lida och dö?
Näe, säger Petrus. Må Gud bevara dig, herre. Något sådant ska aldrig hända dig.Jag kan bli lite sur på Jesus när jag tänker på hur han nu svarar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan”, det är ju inte direkt något empatiskt eller själavårdande förhållningssätt.

Man kan tolka Petrus protest som att han ville lägga sig i Guds frälsningsplan, den som handlar om att Guds son skulle ta på sig alla synder och dö såsom syndabock. Så älskade ju Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Men jag ser också ömheten och omsorgen i Petrus protest mot ondskan. Må Gud bevara dig, herre. Och Jesus blir arg, där i prövningens stund.Petrus och Jesus är med oss, när vi hamnar i prövningens stund. För vi kommer inte ifrån de stunder i livet när det gör riktigt ont. När vi får de där riktigt dystra beskeden. När saker och ting inte blir som vi tänkt oss, på det personliga planet, och i vårt gemensamma liv på jorden.
Någon du älskar har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof, flera tusen människor är döda. Tyvärr så är du övertalig på den här arbetsplatsen. Vi behöver inte dig mera. Tyvärr så har världen en ekonomisk kris just nu, så vi kan inte hjälpa världens barn lika mycket som förut.Jesus är realist. Han vet vad som kommer att hända honom. Men är det verkligen Satan som ligger bakom Petrus omtanke, är det det onda som vill få Jesus att hoppa av sitt uppdrag, krypa in i stugvärmen och stänga in sig i en bubbla av bekvämlighet och verklighetsflykt och planera för fredagsmys på långfredagen istället för att pinas under Pontius Pilatus, korsfästas, dö och nederstiga till dödsriket?
Är det ont att vilja ha det bra, leva ett gott liv? Jag tror inte det. Men kanske är det så att när vår bekvämlighet hindrar oss från att göra saker vi är kallade att göra, när vi hellre backar än att ta en nödvändig konflikt, när vi inte orkar kriga för rättvisa, frihet och förståelse därför att det personliga priset blir för högt, eller när vi tvärtom struntar i att göra det vi innerst inne är rätt, då har vi kanske svängt av från Vägen till Livet.

Salig är den som håller ut då han prövas, läser vi i Jakobs brev. Och vi ser ju så ofta livets prövningar från vår mänskliga synvinkel och det är en kamp. Många av de bibeltexter vi läser i fastetiden handlar om kampen mot synden, kampen mot begären, kampen mot det onda. Mycket tankemöda har lagts ner på att definiera vad det onda och synden egentligen är.
All vår bortvändhet från Gud, avvisande av det goda och ljusa, all egoism, maktlystnad och girighet personifieras ofta i Djävulen själv. För någonstans måste väl det onda komma ifrån? Föreställningen om att andra människor är till för att exploateras, utnyttjas, våldtas och skändas, det är verklig synd och får dansbaneeländet, semlefrossandet och det alltför mycket tevetittandet att blekna i jämförelse. Kampen mot begären, det onda och syndiga är i hög grad en kamp mot människors tankar: ideologier, tankestrukturer och förtryckande normer.Det är viktigt att vi inte skyller ifrån oss och låter Djävulen bli en syndabock för allt det vi har ansvar för och som med rätta skäms för hos oss själva. Vi ska inte glömma att Gud har gett oss en fri vilja. Och den kanske största synden av alla är när vi förminskar oss själva och våra medmänniskor. När vi helt enkelt försöker låtsas om att vi inte är Guds älskade barn, vänner och medarbetare.

Så frågan är: vad är det i livet som är gott för oss? Vad är konstruktivt och vad ger oss tillväxt, andlig tillväxt? Vad är det som bygger upp oss, vad gör oss starkare?
Frågan är hur vi håller ut när vi prövas av det som är prövning på riktigt, när vi hotas i vår livslust, när vi lockas eller förvrids att tro att vi är värdelösa, hopplösa varelser utan något vettigt att tillföra världen. När vi förleds att tro att det inte är någon idé att lyssna på Gud. När vi inte tror att Jesu löften eller välsignelsen eller förlåtelseorden gäller oss.
”Gör mitt hjärta”, skriver den heliga Birgitta, ”brinnande av kärleks eld, så att allt som är dig emot måtte sopas bort som aska i blåsande storm.”
Ja, det är kanske det som Jesus menar när han förmanar Satan i dagens evangelietext. Håll dig på din plats, ondskan. Våga inte krypa fram och förstöra. Kom inte och lura i oss att det skulle vara enkelt att leva! Det är ingen som har lovat oss det! Men Jesus har lovat oss att vi inte är ensamma i det. Kom till mig, säger han, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Jesus bär Guds tankar. Gud ser allt, han vet hur slutet kommer att bli. Dagarna i dödsriket är långa och tunga, men uppståndelsen kommer! Vi får alla del av det bragdguld som blir följden av Jesu seger på korset. Liv, ljus, tack Gud, för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Ljuset finns där framme. Jesus lämnade oss bara tillfälligt. Han kommer åter till oss i nattvarden. Han möter oss i bröd och i vin. Nattvarden är en god mötesplats på Livets väg. Här får vi tid att stanna upp, få koll på läget och vänta in våra medmänniskor i ett gott möte. Ännu ser vi allt som i en gåtfull spegelbild, men en gång ska vi se och förstå klart och tydligt.

Richard Skinner skriver:
O Frost, som över en natt förvandlar fälten till ljudlös stillhet,
förseglar landskapets rikedomar under kylslaget pansar;
Du är tiden när strapatserna uthärdas:
kom hjälp oss att hålla ut, inneslut oss i löftet om en ny vår.
O Snöstorm, plötslig och lamslående,
suddar ut världen, utplånar alla kännetecken, alla olikheter,
i ett förblindande, glänsande vitt;
du är vildsint och mjuk:
kom, sudda ut alla våra felsteg,
överväldiga oss med din beredvillighet. ”

Ja, minns att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
Margareta Melin skriver:”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”
Amen.

Dagens texter