Ristimiskõne

Kristus jättis oma jüngritele ülesande: "Minge siis, tehke jüngriteks kõik rahvad, ristides neid Isa ja Poja ja Püha Vaimu nimesse ja õpetades neid pidama kõike, mida mina olen teil käskinud!" (Mt 28:19) Nii täidab kristlik kirik ka tänapäeval inimesi ristides oma Issanda käsku.
Ristimine on uuestisünd - ristimisest algab uus elu, olgu ta imik või täiskasvanu. Ristimisega saab inimene kristlaseks. Ristitav saab osa armust, mida Kristuse kannatus, surm ja ülestõusmine on toonud kogu inimkonnale.
Ristimisel kasutatakse vett ja Piibel kasutabki vahel ristimise kohta mõistet 'uuestisünni pesemine'. Piibel ei anna juhiseid, kui palju ristimisel vett vajatakse, kas piisab vee valamisest, piserdamisest või tuleb ristitav vee alla kasta. Vaatamata vee hulgale peseb ristimine maha kõik patud.
Ristimisega liidetakse meid Jumala rahva osaduskonda - Kirikusse. Me ütleme selle kohta ka nii: kristlane kuulub Kristuse ihusse.
Jeesus ütleb: "Kes ei sünni veest ja Vaimust, ei saa minna Jumala riiki." (Jh 3:5) Inimese usk või uskmatus, eelarvamused ja lihtsalt teadmatus ei vähenda ristimise tähtsust.
Inimene ristitakse vaid üks kord elus. Ka siis, kui ristitu ei taha kristlasena elada, ei saa ristimistalitust tühistada. Sakrament on Kristuse enda tegu.
Ristimisega algab elu, mis annab võimaluse usus pidevalt edasi kasvada: päev-päevalt otsida Jumalat sõnas, armulauasakramendis ja palves; osadust Kristusega ning igapäevast meeleparandust ja tahet elada Jumala käskude kohaselt.

Predikan: Tredje söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Kyrkan och demonerna
Predikan i Lovisa kyrka 3.3.2013
Luk. 11:14-23

Demoner och onda andar är inte ett alltför vanligt tema i kyrkans förkunnelse idag, trots att det förekommer i dagens heliga evangelium. Under veckan steg det ändå upp till ytan genom en dokumentär om förebedjaren och lekmannapredikanten Pirkko Jalovaara, som gjorde uppmärksammade påståenden som vi skall återkomma till lite senare. Först kan det ändå vara värt att se på frågan om demoner ur ett teologiskt perspektiv. Jag stöder mig här på docent Kari Latvus.
För det första: Demoner hörde inte till det forna Israels tro. Den som har läst sitt Gamla testamente vet att goda och onda andar inte strider med varandra. Samme Gud sänder såväl en god som en ond ande till t.ex. kung Saul för att glädja honom eller göra honom nedstämd.
För det andra: Demonologin, läran om demoner, härstammar från den persiska religionen. Zarathustra grundade en religion där den goda och den onda makten på lika villkor strider med varandra. Denna uppdelning mellan gott och ont, ljus och mörker, sanning och lögn o.s.v. kallas dualism och förekommer i zoroastrismen, som är uppkallad efter Zarathustras grekiska namn Zoroaster. I judendom och kristendom är den däremot främmande. Visst förekommer en strid mellan gott och ont också i vår världsbild, men inte på lika villkor, utan vi anser att Gud och det goda är starkare än mörkret och ondskan. Den zoroastriska dualismen fick inflytande i judiskt (och därmed kristet) tänkande först efter den babyloniska fångenskapen, då judar från väster träffade zoroastrier från öster.
Däremot, för det tredje, var demonerna ett allmängods under NT:s tid. Olika sjukdomar, såsom feber, epilepsi eller schizofreni, förklarade man gärna med demoner i brist på en bättre förklaring. Det är tydligt att den historiske Jesus var helare och exorcist, förutom sin andra verksamhet, det kan vi klart läsa ut ur evangeliernas berättelser.
För det fjärde är det knappast överraskande att NT:s bilder, som baserar sig på den antika världsbilden, stannade kvar i kyrkan i sekel efter sekel. Ännu under reformationstiden var det naturligt att uttrycka sig på detta sätt. Det syns bl.a. på det dopformulär som Martin Luther skapade, där det ingår ett inslag av exorcism.
Inom kyrkan brukar vi inte göra snabba kast. Därför är det klart att språkbruket och tankesättet ibland förändras väldigt långsamt. Men, och detta är det femte, i och med en ökande förståelse av mekanismerna i människans fysiologi och psyke kan vi märka att talet om demoner inte beskriver människans verklighet på ett korrekt sätt. Demon-hypotesen har blivit meningslös och småningom trängts undan inom medicin och psykologi, och därmed också inom det vanliga sättet att tänka.
Ändå, för det sjätte, finns det ibland människor som begår så stor ondska – folkmord, pedofili och andra brott mot mänskligheten är exempel på detta – att vi gärna vill tänka att de är besatta av onda andar. Vi har svårt att acceptera att en människa, likadan som vi, kunde göra något så hemskt, och skyller därför hellre på yttre inflytande, såsom just demoner. Men det är nog att smita från sitt ansvar både för sig själv och för andra.

Ondskans existens kommer vi inte ifrån. Lidande och sjukdomar är vanliga i vår värld. Därför är det gott att veta att det finns en god makt att vända sig till, nämligen Gud, allas vår himmelske förälder. Han kan hjälpa oss på många olika sätt. När vi ber till honom i vår oro och ångest kan vi få hjälp och kraft att bära våra bördor vidare. Han sänder vänner och hjälpare i vår väg. Men han tar också bördorna av oss när problemen löser sig, när sjukdomar blir botade, när vår sorg över någon avliden med tiden lättar.
De under som Gud gör idag är vi så vana vid att vi ofta inte inser hur underbara de egentligen är. Tänk att två människor i sin kärlek till varandra kan framställa ännu en människa att älska! Tänk att någon som har lidit svårt av smärta kan bli av med smärtan när medicinerna biter, när operationen lyckas! Ändå är både barnafödande och skolmedicin någonting som de flesta tar med en axelryckning – ända tills någonting går fel, alltså. Då skriker man nog om hur orättvis världen eller Gud eller ödet är. Det är som mannen som sade: ”Visst åt jag den medicin som doktorn gav mig, men inte hjälpte den någonting – jag blev frisk helt oberoende av den!”

För att då återgå till Pirkko Jalovaara och den skandal som har blossat upp kring henne, vill jag till att börja med konstatera att en dokumentär som den i måndags kan vara hårt vinklad för att föra fram ett visst synsätt. Jag påstår alltså inte att den var det, bara att möjligheten finns. Jalovaara själv har försökt komma med rättelser, men en del av hennes rättelser har visat sig vara falska. Det är alltså svårt att veta vad som är sant i denna härva. Därför tar jag inte ställning till Jalovaaras förkunnelse eller verksamhet som helhet, bara till det som kom fram i programmet. Helheten kräver mer efterforskning.
I programmet hör man Jalovaara säga att sjukdomar orsakas av demoner och att mediciner är en port till Satan. Inför Berghälls kyrkas fullsatta bänkar säger hon att de som länge ätit mediciner borde se över bruket eftersom demoner bara kan fördrivas med Guds kraft.
Det som syns i programmet är horribelt, speciellt om allt är sant. Påståendet att medicinering är djävulskt är fruktansvärt. Det tar jag avstånd från. Det är fruktansvärt att manipulera folk att avstå från hjälp som de kan få i skolmedicinen.
I princip ser jag ingen konflikt mellan skolmedicin och gudstro. Att be för folk som är sjuka är bara bra, medan skolmedicinen är ett verktyg för Gud. Gud har gett människan förstånd att använda den. Och skolmedicinen är det vanligaste sättet som Gud helar människor på i dag.
Att någon sedan uppmanar folk att sluta ta sina mediciner för att det är Gud som helar ser jag som förkastligt. Naturligtvis finns det felaktig medicinering. Men man ska absolut inte sluta med den utan att tala med läkaren. Man ska inte göra det på eget bevåg.
Här i Lovisa kyrka har vi också länge haft månatliga förbönsmöten, de s.k. Ordets och Bönens kväll under ledning av Ulla-Christina Sjöman. Nästa gång blir det den 14 mars. Där ges inga löften om att Gud helar de sjuka. Underliga påståenden som Jalovaaras kommer inte fram. Här är skolmedicinen en bakgrundsfaktor. Ulla-Christina säger ibland: ”Gud har två händer. Den ena är bön, den andra är kirurgens kniv.”
Vi ska inte låta Jalovaara-skandalen svärta vår bild av det som Ulla-Christina Sjöman gör.
Jag ställer mig själv öppen till att Gud helar. Gud kan verka på många olika sätt, för det mesta genom skolmedicin, men det finns exempel på att han verkar genom andra metoder. Det finns ändå ingen automatik eller något magiskt i detta. Jag tror att de flesta läkare har sett hopplösa fall som har blivit friska. Vad det beror på har sedan medicinen svårt att förklara, men i och med att vi har bett för det så är det per definition ett bönesvar.
Men som Ulla-Christina säger, har Gud två händer. Den ena skall inte hindra den andra, utan de skall få verka för människors bästa antingen var för sig eller tillsammans, vilket som bara är effektivast.

Dagens heliga evangelium tar sin utgångspunkt i en exorcism som Jesus utför, men handlar egentligen inte om demoner som sådana. I stället handlar den om vem som kan göra gott, och slutsatsen blir att den Onde inte kan göra gott utan att strida mot sig själv. På motsvarande sätt kan den Gode inte göra ont.
Av detta följer att den som gör ont skadar Kristi kyrka, även om (och särskilt om) handlingen sker i Kristi namn. Den som hindrar en sjuk från att ta en medicin som han behöver, skadar den sjuka och handlar alltså mot Guds vilja.
Den som däremot ber för den sjuka parallellt med att han får läkarhjälp, handlar enligt Guds vilja. Likaså handlar läkare och annan sjukvårdspersonal enligt Guds vilja när de strävar efter att på bästa sätt utföra sin uppgift. De utför Guds vilja, oberoende av om de personligen erkänner eller förnekar detta.
Som Jesus säger: Den som inte samlar med mig, han skingrar. Och parallellt med detta naturligtvis: den som samlar med Jesus och arbetar för det goda, han skingrar inte, han handlar inte ont.

Predikan: Första söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan vid kyrkoherdeinstallationen
i Lovisa kyrka 13.1.2013

Vet ni vad det är för likhet mellan en biskop och en elektriker? Båda jobbar med installationer. De största skillnaderna mellan dem är att elektrikern oftast inte jobbar på söndagar, och att biskopen har häftigare arbetskläder.

Att bli installerad som kyrkoherde är något mycket stort för mig. Jag hoppas att jag skall få fungera som en ledning i församlingen – alltså inte i innebörden att det är jag som bestämmer, utan i innebörden att jag skall få förmedla kraft ovanifrån till min församling.
Och vad är en församling? Jag vill påstå att det är en gemenskap för Guds barn, där alla döpta kristna skall få känna sig hemmastadda. Församlingen är en trosgemenskap, där vi tillsammans strävar efter att komma närmare den person vi tror på, den person som har en så central plats också fysiskt här i Lovisa kyrka, nämligen Jesus Kristus, som vi ser representerad exempelvis i vår altarskulptur, Bertel Thorvaldsens Kristus-staty.
Utmärkande för vår trosgemenskap bör ändå vara att den koncentrerar sig på vem vi tror på, mer än på hur eller vad vi tror. Församlingen är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.
Åsikter kan vi människor ha om snart sagt vad som helst. Så länge våra åsikter inte skadar någon annan, är det helt i sin ordning. Men att kräva att du och jag skall ha en speciell åsikt för att kunna räknas som troende eller som kristen är vilseledande. Vår kristendom hänger inte på vad vi anser om njutningsmedel som mat, dryck och tobak; kulturformer som teater, bio och dans; olika aspekter av den mänskliga sexualiteten; eller hurdana politiska lösningar vi skulle vilja se för att förbättra vårt samhälle. Dessa och andra liknande frågor är inte oviktiga, men de är inte centrala. Alla får komma fram till sin egen åsikt om dem, men den åsikten är inte det som avgör om vi får kalla oss kristna eller inte.
I själva verket är det ingenting som vi gör som avgör om vi får vara kristna. Det som avgör är Guds handlande, och något av det mest centrala där är den nåd som han visar oss i dopet.

Jag brukar säga att dopet är en adoptionsrit. I dopet adopterar Gud oss; vi blir hans barn och han blir vår Far (eller Himmelske förälder, om ni föredrar ett könsneutralt uttryck). Det är klart att Gud älskar oss redan innan vi döps, precis som han älskar alla sina skapade varelser – men barnaskapet hos Gud har sin grund just i dopet. Det här har långtgående följder.
Vi får alltid stanna i Guds fadersfamn, om vi önskar. Men också om vi hoppar ner ur famnen, visar långfinger åt Gud och går våra egna vägar, gör det inte att han slutar älska oss, även om det naturligtvis bedrövar honom. Precis som vi inte kan undvika att vara våra föräldrars barn, kan vi inte heller låta bli att vara Guds barn. Och när vi märker att vi har klåpat och gjort fel, får vi alltid vända tillbaka till Gud. Som Guds barn har vi möjlighet att be om och få förlåtelse för våra synder och felsteg – alltså det som kallas bikt.
Genom att vi blir Guds barn, blir vi också medlemmar i hans familj och får Guds Son till storebror och alla hans andra barn till bröder och systrar. Därmed blir vi också kristna och medlemmar i Kyrkan, som är en sammanslutning av alla Guds barn här i världen. Kyrkan är fördelad på många olika organisationer, som t.ex. den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Genom dopet kan vi också bli medlemmar i någon av dessa organisationer, men det är alltså sekundärt.

I dopet använder vi vatten, därför att dopet är en reningsrit. Vi tvättas förstås inte rena från fysisk smuts; antagligen har dopbarnen tvättats flera gånger tidigare, även om det säkert oftare har varit i andra ändan. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följder.
Arvsynden är den tendens som vi som människor har i oss att göra sådant som är orätt, och den leder alltså till orätta handlingar, vilket kallas verksynd. Ibland hör jag folk protestera mot tanken på arvsynd med att småbarn inte kan synda. Det stämmer att spädbarn inte syndar, men bara därför att de inte är i stånd att göra någonting alls; så fort de blir kapabla till självständiga handlingar börjar de också göra sådant som de inte borde göra. Se bara på barnen i sandlådan – ingen behöver lära dem att puckla på varandra med ämbarna i huvudet; det kan de helt av sig själva.
I dopet blir vi tyvärr inte av med arvsynden; det skulle vara praktiskt och bra. Det vi tvättas rena från är arvsyndens följd, nämligen den skuld som vi bär med oss p.g.a. att vi är syndiga varelser. Man kunde jämföra dopet med en storstädning. Efter storstädningen är allt rent och fint och varje sak är på sin plats. Det enda som sedan behövs är lite dammtorkning emellanåt, så är allt rent och fint igen. Och den dammtorkning som jag talar om är bikten, som möjliggörs av att vi i dopet har blivit Guds barn och kan få del av förlåtelsen genom vår broder Kristus – bara vi ber om den.

Som kyrkoherde i Lovisa svenska församling vill jag genom den idag installerade ledningen förmedla kraft, nåd, förlåtelse och kärlek från Gud till alla medlemmar i denna församling, till alla Guds barn i Lovisa, oberoende vilken åsikt de har i olika frågor. Sätten att göra detta är många. Det kan ske genom samtal, förbön och bikt, genom att stöda de övriga medarbetarna i församlingen att utföra sina uppgifter väl, genom dop, vigslar och jordfästningar, genom gudstjänst och skriftskola. Ett sätt är också kampanjen "Kristen i Lovisa 2013",<\a> som finns beskriven i det handprogram som ni idag har fått. Om jag på något sätt kan vara till hjälp, hoppas jag att du hör av dig.
Må Gud, den allsmäktige och nådige, välsigna och bevara Lovisa svenska församling. I Jesu namn. Amen.

Predikan: Julaftonen

Karl af Hällström:
Det stora värdet i det lilla
Lovisa begravningskapell och Lovisa kyrka 24.12.2012
Joh 3:16

Att fira minnet av ett barn som föddes för över tvåtusen år sedan kan tyckas vara något överdrivet. Barn föds ju till världen hela tiden. De flesta av oss som är här i kapellet idag har rent av blivit födda någon gång, men oss kommer knappast någon att minnas om ens tvåhundra år, för att inte tala om tvåtusen. Och de anhöriga som vi själva minns och på vilkas gravar vi har tänt våra ljus – de är viktiga för oss som minns dem, men om ett par tre generationer finns det ingen kvar som har träffat dem, och deras minne förbleknar.
Men Jesu födelse minns vi fortfarande.
När man ser ett nyfött barn, är det bra att en hel del moders- och faderskärlek finns med i bilden. Objektivt sett är det ju inte någon vacker syn. Ungen är skrynklig och slemmig, har en underlig färg och för en massa oljud. Överlag ser den nyfödda inte ut att vara värd att sparas. Dessutom blir det jobbigt att ta hand om barnet. Ändå uppfylls vi av kärlek, och mycket snart inser vi hur värdefull denna person är, i all sin litenhet.
Värdet kommer inte av något som barnet har gjort eller ens av sådant som det kommer att göra som vuxen. Det är alltså inte den potentiella nyttan som gör oss värdefulla. Det som gör barnet och oss värdefulla är det faktum att vi är älskade – älskade av våra föräldrar och den övriga familjen, älskade av våra äkta eller oäkta hälfter och vänner, ja. Men framför allt är vi älskade av Gud, som inte sviker, fastän alla andra skulle göra det.
Och ett tecken på detta är just Jesu födelse. Gud, som omsluter och uppfyller universum, kom till jorden i denna mycket anspråkslösa form – ett nyfött barn. Gud, som äger universums alla skatter, var fattig bland de fattigaste; Gud, som är alltings härskare, föddes i ett stall bland djuren; Gud, som är allas förälder, föddes utom äktenskapet, vilket på den tiden var allvarligt; Gud, som är upphovet till allt liv, föddes i dödsfara från Herodes' sida. Ändå hade detta värdelösa ett enormt värde; ändå var det något stort i detta lilla.
Det stora värdet i det lilla är något som vi gärna får ta med oss från denna jul. När vi ser på världens många och svåra problem, kan vi drabbas av missmod och frustration. Vem kan råda bot på allt detta? Det känns för stort, helt enkelt. Men även om ingen kan lösa alla problem eller hjälpa alla som behöver hjälp, måste vi ändå försöka. Vi kan alltid hjälpa någon; vi kan alltid bidra till att något problem blir lättare att lösa. Redan vårt lilla bidrag är värdefullt. Vi skall inte ge upp.
Ett välkänt bibelord, den s.k. Lilla bibeln (Joh 3:16), lyder så här: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Vid julen kom Gud till jorden. Vid påsken vann han frälsning och evigt liv åt oss. Åt oss, som är som små sandkorn i kosmos, ger han vårt människovärde för att han älskar oss så oändligt. Denna gåva ger Gud oss av nåd. Denna julklapp får vi öppna bara vi tror.
Tack, käre Gud, för allt detta! Amen.

Predikan: 4 sö i advent

Eva-Lotta Blom

Maria-Herrens moder

Evangelium: Matt. 1:18-24

Maria, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt!

Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne när hon befruktas av himlen. Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss. Dotter Sion blir i henne en person.

Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna i folkskaran ropade rakt ut: Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat. Luk. 11:27,28. Jesus motsäger henne inte men justerar och vidgar radikalt vad hon säger: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Saligheten ligger inte i den speciella kallelsen utan i lyhördheten och beredvilligheten.

Det faktum att Maria fött Jesus ger henne inte någon särställning. När Jesus en gång är upptagen med att undervisa, meddelar någon att hans mor och bröder står utanför och vill tala med honom. En god son väntas gå ut och höra vad hans mor vill, men Jesus låter sig inte avbrytas. Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sitter med de sina omkring sig. De som dras till honom och söker Guds vilja räknar han som sin familj. Maria tillhör den familjen, men inte främst för att hon fött honom utan för att hon gång på gång är villig att bejaka sin väg: Se, jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du har sagt. Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som öppnar sig för himlens säd och tar vara på den.

Om Josefs person säger dagens evangelium litet. När vi läser evangeliet kan vi mellan raderna ana en bild som växer fram om hurdan denna Josef var: han var rättfärdig vilket betyder att han ville följa Guds vilja i sitt liv. Ordet kan också översättas till att betyda att han var vänlig och sympatisk. Han var känslig för Guds tilltal i drömmen och handlade därefter.

Det är intressant att jämföra de olika kvinnorna som vi kan läsa om på Bibelns blad. Eva och Maria t.ex.

Eva, den första kvinnan. Hon som söndrar paradisets sigill och drar alla med sig till fördärvet.

Maria, den sista kvinnan. Hon lyssnar och tjänar och förkroppsligar ett kvinnoideal med mjuka värden. Dessa Bibelns kvinnobildsmotsatser kan vi redan utantill. Men det finns kanske en dialog mellan dem.

Den första kvinnan föds eller hon skapas av en man. Eva har inga förmödrar sas, som hon kan falla tillbaka på, mönster att leva enligt eller kvinnor som hon kan fråga av vad det betyder att vara kvinna.

I Maria vänds allt upp och ner. Nu föder en kvinna en man. Maria är en del av vår historia och hon vet det: alla släkten skall prisa mig salig, utbrister hon. Före Maria har det levt flera generationer av kvinnor. Hon tillhör ett sammanhang emedan Eva på något sätt är ensam född av man, skapad av Gud.

Eva är inte den dåliga kvinnan och Maria den goda kvinnan. De är berättelser om människan som behöver Gud för att bli hela människor. Det är en berättelse där vi alla är med. Män och kvinnor. Vi behöver varandra men vi är inte utelämnade åt varandra. Vi kan och får ta ansvar för våra handlingar och vara med i att bygga en värld där vi får sträva efter att handla rätt och lyssna till Guds tilltal i vårt hjärta som Josef som var rättfärdig och lyssnade till Guds röst i drömmen.