Predikan: 4 sö i advent

Eva-Lotta Blom

Maria-Herrens moder

Evangelium: Matt. 1:18-24

Maria, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt!

Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne när hon befruktas av himlen. Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss. Dotter Sion blir i henne en person.

Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna i folkskaran ropade rakt ut: Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat. Luk. 11:27,28. Jesus motsäger henne inte men justerar och vidgar radikalt vad hon säger: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Saligheten ligger inte i den speciella kallelsen utan i lyhördheten och beredvilligheten.

Det faktum att Maria fött Jesus ger henne inte någon särställning. När Jesus en gång är upptagen med att undervisa, meddelar någon att hans mor och bröder står utanför och vill tala med honom. En god son väntas gå ut och höra vad hans mor vill, men Jesus låter sig inte avbrytas. Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sitter med de sina omkring sig. De som dras till honom och söker Guds vilja räknar han som sin familj. Maria tillhör den familjen, men inte främst för att hon fött honom utan för att hon gång på gång är villig att bejaka sin väg: Se, jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du har sagt. Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som öppnar sig för himlens säd och tar vara på den.

Om Josefs person säger dagens evangelium litet. När vi läser evangeliet kan vi mellan raderna ana en bild som växer fram om hurdan denna Josef var: han var rättfärdig vilket betyder att han ville följa Guds vilja i sitt liv. Ordet kan också översättas till att betyda att han var vänlig och sympatisk. Han var känslig för Guds tilltal i drömmen och handlade därefter.

Det är intressant att jämföra de olika kvinnorna som vi kan läsa om på Bibelns blad. Eva och Maria t.ex.

Eva, den första kvinnan. Hon som söndrar paradisets sigill och drar alla med sig till fördärvet.

Maria, den sista kvinnan. Hon lyssnar och tjänar och förkroppsligar ett kvinnoideal med mjuka värden. Dessa Bibelns kvinnobildsmotsatser kan vi redan utantill. Men det finns kanske en dialog mellan dem.

Den första kvinnan föds eller hon skapas av en man. Eva har inga förmödrar sas, som hon kan falla tillbaka på, mönster att leva enligt eller kvinnor som hon kan fråga av vad det betyder att vara kvinna.

I Maria vänds allt upp och ner. Nu föder en kvinna en man. Maria är en del av vår historia och hon vet det: alla släkten skall prisa mig salig, utbrister hon. Före Maria har det levt flera generationer av kvinnor. Hon tillhör ett sammanhang emedan Eva på något sätt är ensam född av man, skapad av Gud.

Eva är inte den dåliga kvinnan och Maria den goda kvinnan. De är berättelser om människan som behöver Gud för att bli hela människor. Det är en berättelse där vi alla är med. Män och kvinnor. Vi behöver varandra men vi är inte utelämnade åt varandra. Vi kan och får ta ansvar för våra handlingar och vara med i att bygga en värld där vi får sträva efter att handla rätt och lyssna till Guds tilltal i vårt hjärta som Josef som var rättfärdig och lyssnade till Guds röst i drömmen. 

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag

Eva-Lotta Blom:
Den upphöjde Herren
Evangelium: Luk. 24:46-53
Lovisa kyrka 17.5.2012

Det fordras ett visst avstånd att se. Om någon kommer riktigt nära, som i en omfamning, försvinner han ur synfältet. Sitt eget ansikte kan man inte se, om man inte skapar ett avstånd till det med hjälp av en spegel.

Vi kanske tänker att Kristi himmelsfärd innebär skilsmässa och ökat avstånd mellan Jesus och lärjungarna. Men egentligen är det tvärtom. Avstånd finns bara i materien, i tid och rum. När Jesus lyfts ut ur tid och rum upphör för hans del alla avstånd. Allt är nära. Allt är nu. Allt är ett.
“Uppfor till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida” betyder att han nu delar Faderns förmåga att vara allestädes närvarande. Himlen är inte en plats utan snarare en närvaro. Himlen är här, mitt ibland oss, inom oss.
Härlighetens land är utom synhåll därför att det är inom oss. Det är oupptäckt av de flesta men gör sig ständigt påmint som saknad och längtan. Och finns inte förbindelsen med gudsnärvaron inom oss, är vi avskurna från våra egna rötter.
I evangelietexten står det att Jesus säger: “Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.” Inte från någon fjärran plats utan med början i Jerusalem, där som hoppet slocknade, där som lärjungarna skingrades och flydde undan. Där skall evangeliet predikas och hoppet på nytt tändas. Jesus fortsätter: “Ni skall vittna om allt detta” och visst fick de vittna - till ett högt pris. Flera av lärjungarna dog ju martyrdöden.
Men Jesus lovade lärjungarna att de skulle bli “rustade med kraft från höjden.” Närhelst det föds något i Guds hjärta som måste bli gjort, förbinder han sig med en levande själ.
Det är sällan han väljer en mäktig människa att utföra uppgiften.
Gud rör sig i det stilla och enkla. Jag kommer att tänka på berättelsen om Elia som möter Gud, inte i den stora starka stormen, inte i jordbävningen, inte i elden utan i den stilla susningen. Där fanns Gud. Och Gud är färdig att handla närhelst vi är färdiga att gå hans vägar. Lärjungarna var färdiga att gå Guds vägar och Gud verkade genom dem. Vi har fått följa med Jesus och lärjungarna från Långfredagens bävan till påskmorgonens förundran och nu Kristi himmelsfärdsdagen då Jesus fördes upp till himlen. Det är egentligen en mycket mänsklig bild som vi får av dessa Jesu lärjungar. De går igenom hela känsloskalan från rädsla och tvivel till glädje, kärlek och tro på den Uppståndne Kristus.

Kristus upphöjdes till himlen. Han har stigit upp till sin tron i himlen och sitter på Faderns högra sida. Han har getts all makt i himlen och på jorden. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.

Predikan: 5. sö efter påsk

Eva-Lotta Blom:
Hjärtats samtal med Gud
Evangelium: Luk.11:5-13
Lovisa kyrka 13.5.2012

Pingis med Gud?
Så ljöd rubriken för denna bönsöndag för ett år sedan då jag gjorde min församlingspraktik i Högfors församling. Det var en familjemässa och jag ville berätta för barnen om bönen och tog denna bild till hjälp.
Jag liknade pingisspelandet vid en diskussion mellan två människor. Jag talar till dig och du svarar mig. Så talade jag om att Gud mer än gärna också vill tala med oss – spela pingis med oss, för att nu använda den bilden.
Men väl, det var för ett år sedan i Högfors.

Bön kan ibland vara en kamp, precis som Jakobs kamp med ängeln som vi läser om i Gamla testamentet. När Jesus bad, ibland hela natten, kan vi vara säkra på att han inte bara tyst inväntade Gud. Vi behöver bara komma ihåg Getsemane.
Men den kamp som vi har att kämpa är inte mot Gud utan mot andemakter och också ibland en kamp med oss själva. Vi ber om och om igen och kämpar med vår egen stolthet, själviskhet och likgiltighet. Vi lider av att inte kunna frigöra oss och verkligen be till Gud. Bönens kamp är inte vår kamp med Gud, utan Guds kamp med oss, på ett sätt. När vi ber - då bearbetar Gud oss och formar oss.
Att be, att söka, att bulta – de kan alla vara en bild för den begärande, sökande bönen. Det är som om Jesus skulle vilja poängtera att vi skall be ihärdigt och söka oförtröttat. Att vi skall be regelbundet och troget; “ var inte rädda för att söka och var inte modfällda från att be” är det som om Jesus skulle säga till oss.
Poängen med berättelsen om det finns någon far ibland oss som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg, är den att vi inte behöver köpslå med Gud. Han vet vad vi behöver förrän vi ens bett om det och han är på vår sida. Han är en Fader som älskar oss och vill oss väl. Vi kan lita på hans godhet och skall inte tänka att vi besvärar Gud när vi ber. Gud bryr sig om oss, han lyssnar till våra böner och han gläds över att ge oss det vi behöver.
Och fastän Gud inte alltid ger oss allt vi ber honom om , är han ändå alltid färdig att ge sin bästa gåva – den heliga anden. Den kan han ge oss bara om vi ber om den.
Jag tycker om Margareta Melins texter och för denna söndag har hon skrivit denna text: “Vi går och talar om bönen, en vän och jag. Om den dröm vi delar med många om en levande gudsrelation. Om tillit och tillhörighet som inte blir ifrågasatt. Om enhet innanför mångfalden av ord och handlingar.
Då kommer min vän att tänka på styvmorsviolen som en illustration av tillbedjan, där den står vid hennes stuga i hundratal och vänder sig efter solen. Viola Tricolor kallade Linné henne för det tre färgernas skull. Dessförinnan hade hon namnet Herba Trinitatis, får jag veta, Heliga Trefaldighets blomma.
Men vad har styvmor med denna lilla solälskare att göra? undrar jag. Jo, med kronbladens förhållande till foderbladen. De två översta kronbladen är styvmoderligt behandlade och får till skillnad från de andra bladbarnen sitta på ett och samma foderblad. Styvmodern själv sitter på två. Tre namn med helt olika klang på samma lilla blomma!
Lilla Viola Tricolor, i henne kan jag se skapelsen återspegla skaparen. I sin anspråkslösa skönhet säger hon till mig :”Också du har ett bortglömt mycket vackrare namn.
Genom att vända dig mot den eviga solen kommer du att minnas vem du är. En underbar spegel finns i dig och kallar på din uppmärksamhet. Inför den döljer sig inte himlen. Du är mycket mer än jag, säger blomman, en återspegling av Treenigheten, en Herba Trinitatis.

Och så vill jag önska alla som är mamma, mormor, farmor eller svärmor: En riktigt välsignad och glad Morsdag!

Predikan: 3 sö efter påsk

Eva-Lotta Blom:
Guds folks hemlängtan
Evangelium: Joh.14:1-7
Lovisa kyrka 29.4.2012

Avskedstalet som Johannes evangeliets 14-17 kapitlen kallats för, saknar motsvarighet i de andra evangelierna. Här talar Jesus i mycket personliga ordalag om livet, andlighet, bön, hopp och tröst, om Gud och om himlen. Dessutom innehåller Avskedstalet de berömda Jesu orden: Jag är vägen, sanningen och livet.
Avskedstalet börjar med Jesu ord till lärjungarna: Känn ingen oro. Dessa Jesu lärjungar hade pga omständigheterna mycket att oroa sig för. Deras Mästare hade sagt att han skulle gå bort. Vart skulle han gå? De kunde inte förstå det. Dessutom hade en av dem, Judas Iskariot, förrått Jesus. Orden som Jesus uttalar innan dagens evangelietext handlar om Petrus som Jesus förutsade att skulle förneka honom.
Skulle även Petrus svika sin Herre? Allt höll på att falla samman och kollapsa.
Trots allt detta säger Jesus lugnt till dem: Känn ingen oro!

Rädsla är något som griper tag i en. Som får en att kallsvettas och bli orolig till sinnes. Det är ofta som Jesus tar till orden: Var inte rädda! Var inte oroliga och ängsliga! Som om han skulle veta vårt flackande sinne.

Jesus fortsätter med att säga till lärjungarna: Tro på Gud. Tro att det finns en Gud, tro att du aldrig är ensam, tro att han bär dig och att du alltid kan gå till honom för att be om hjälp. Till och med när du glömmer honom, glömmer han inte dig, utan tar hand
om dig. Som Guds barn har du en Fader. Du kan också tänka dig bilden av en passagerare på en båt som reser en lång väg. Passageraren får lämna navigation och annat som har med båtens hantering att göra till kaptenen som är kunnig, vis och pålitlig och för båten säkert till den rätta hamnen.

Jesus fortsätter: och tro på mig. Tro på allt jag berättat för er om Gud, om människan , om synd och om frälsning. Tro på mig, sade Jesus – för snart kommer alla att sammangadda sig emot mig och försöka få er att tro att jag svikit er eller lämnat er. Men,
säger Jesus, jag överger er inte och jag glömmer er inte. Ni har en säker och speciell plats i mitt hjärta, och varhelst jag är, kommer jag att tänka på er, arbeta för er, vänta på er. Han berättar öppet för lärjungarna att de har en stenig väg framför sig men att det värsta som kan hända är detta: en trött vandrare, och ett varmt välkomnande hem efter färdens slut.

Jesus sade också: I min Faders hus finns många rum. Var och en av oss har sin egen personliga, särskilda plats i Guds hjärta och ingen annan kan fylla den platsen förutom just du.

Jesus fortsätter med att säga att “jag går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”
En kristen människa har Jesu egna ord att lita på.
Han, den uppståndne Kristus tar emot oss där på andra sidan och han sviker inte. Han håller sitt ord. När en kristen människa sluter sina ögon för den sista gången går hon inte till något obekant utan till något bekant som hon redan fått försmak av här på jorden. Det finns ett ord på grekiska som betyder tid men inte avser klockans tid utan en tid som tex. glädjens, längtans eller vänskapens tid. Denna tid kallas för kairos. När en människa upplever kairos glömmer hon plats, tid och rum och det kan ses som en försmak av himmelen. Därför menar jag att när vi går över gränsen går vi till något inte helt främmande, trots att det säkert är ofantligt mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss.

Men än vandrar vi på den vägen som är oss förunnad. Vi vandrar under en öppen himmel och är hemma här och överallt dit våra steg för oss. Framför oss finns Ljuset. Allt mörker skall en dag bli bakom oss. Gud säger: Gå i frid, en dag tar jag emot dig med öppna
armar.
Här är vägen. Vandra på den.
Jag är med dig alla dagar till tidens slut.

Predikan: Annandag påsk

Eva-Lotta Blom:
Mötet med den Uppståndne
Valkom kyrka (Lovisa) 9.4.2012

Hur inverkade Jesu uppståndelse från de döda på dem som sedan såg honom?
I dess äldsta bevarade form slutar Markusevangeliet med orden: de var rädda. Rädsla var den direkta reaktionen på Jesu uppståndelse och allt det som skedde på den tredje dagen efter korsfästelsen. Men där fanns också glädje. Stor glädje. Rädslan försvann och smalt bort i denna glädje över att Kristus levde.
Jesu kropp efter avrättningen – den förmultnade inte utan förvandlades. Hans ande var eld som förvandlade materien. Kroppsligheten fick en annan densitet och uppvisade nya egenskaper. Den passerade tvärs igenom annan materia och kunde uppenbara sig var som helst oavsett avstånd.
Jesus är densamme efter uppståndelsen och ändå mycket annorlunda. En viss förståelse för hur något kan vara detsamma och samtidigt så annorlunda får vi av förhållandet mellan is, vatten och ånga. Vattenmolekylerna är desamma i alla tre tillstånden.
Den uppståndne Jesus. I och med att Jesus uppstått hade döden nu ett annat ansikte kan vi säga. Det är som dendär flickan som gick sin skolväg genom en gravgård och någon frågade henne om hon var rädd: ”Nej, svarade hon, jag går bara igenom den på vägen hem.”
Jesu uppståndelse hade också en annan inverkan: kvinnorna sprang för att berätta nyheten för Jesu lärjungar. En glädje som inte övergår i en handling förblir kanske vag.
I Ryssland under tsartiden gick människorna ut på påskmorgonen och omfamnade varandra med orden ”Christos voscres!” Kristus är uppstånden!” och den andra svarade “Vo istine voscres!” Han är sannerligen uppstånden! Denna hälsning eller snarare en sorts trosbekännelse används fortfarande i den ortodoxa kyrkan idag. Även i vår kyrka.
När kvinnorna skulle springa med budskapet till lärjungarna visar sig Jesus för dem och som han brukar, säger han lugnt: ”Var inte rädda!. Han hade sagt detta ofta under sitt jordiska liv, nu sade han det med en kraft som triumferat över döden. Uppståndelsen förvandlade lärjungarnas blindhet till klart seende, deras världsliga ambitioner till broderlig kärlek och deras feghet till mod och styrka som inte fruktade döden. Jesu uppståndelse är en vattendelare i den mänskliga historien. Margareta Melin skriver:
Hans kropp är inte död men helt förvandlad och oberoende av tid och rum. Han överför sitt hjärtas eld till andra, och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Predikan: Långfredagen

Eva-Lotta Blom:
Guds Lamm
Lovisa kyrka 6.4.2012

Eli, Eli lema sabachtani? Min Gud min Gud varför har du övergett mig? Dessa Jesu ord har genom tiderna så rört vid mänsklighetens hjärta att det känns som om en diskussion kring orden tränger in på helig mark.
I Jesu ord finns en parallel till psaltarpsalmen 22 där det står: “Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat men du är långt borta. (vers 2)” Ropade Jesus ur djupet av sin förtvivlan eller citerade han psalm 22 som samtidigt, mot slutet, också förkunnar Guds seger över det onda?
Jesus delade vår mänskliga natur samtidigt som han delade vår sorg och kanske tom. vår förvirring och vårt tvivel. Vi minns Jesus i öknen och hur han kämpade en kamp mellan ont och gott. Vi minns Jesus i Getsemane där han i ångest bad att denna bägare skulle gå förbi honom. Jesus visste och kände tider av mörker. Delade Jesus även den mänskliga upplevelsen av att bli övergiven av Gud? Ropade han ut sitt Varför , precis som vi, mot en himmel som verkar stum och tom.
Vi kan inte säga att Jesu ord bara var en meditation över psalm 22. Vi vet att Jesus delade vår mänskliga kamp, båda under sitt liv och på korset.
Jesus på korset. Slutet kom fort. Det var inte fallet för alla som blev korsfästa. Den troliga tiden för Jesu korsfästelse var klockan nio på morgonen och han gav upp andan klockan tre på eftermiddagen. Evangelisten Matteus skriver att han gav upp andan vilket vill antyda att Jesus gjorde det av fri vilja. Han avstod sitt liv och gav upp andan i döden med samma kärlek som han levat sitt liv med.
Vad skall vi tänka om förhänget som brast i templet, om jordbävningen och om gravarna som öppnade sig? Det är endast evangelisten Matteus som skriver om gravar som öppnade sig. På Jesu tid hade dessa tecken ett naturligt sammanhang med olycka och lidande. Gud tecknade sin dom över berg och himmel. Dessa tecken kan dock inte ses som bara legender, de berättar om den starka tro som kännetecknade den tidiga kristna kyrkan. Denna tro uttryckt: Gud vakade över sin Son på korset. Gud tecknade sin dom över mänsklighetens ondska i en mörknande himmel och en jord som skakade. Gud bevisade att han var Herre över liv och död i det att han utgav sin ende Son och sedan uppväckte honom från de döda. Denna tro bekände den tidiga kristna kyrkan – denna tro delar vi och bekänner vi oss till.

Predikan: 4 sö i fastan (ELB)

Eva-Lotta Blom:
Livets bröd
Lovisa kyrka 18.3.2012

Denna söndag har kallats för Midfastosöndagen eftersom den är placerad mitt i fastetiden och uttrycker att denna söndag är ett slags rastställe, en oas i fastetidens ökenvandring. Texterna denna söndag handlar bl.a. om Jesus som Livets bröd, därav även benämningen brödsöndagen.
Jesus säger : ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Att äta av det levande brödet som Jesus är. Dessa ord fjärmade bort många anhängare till Jesus och vi kan också undra vad Jesus egentligen menade med dessa ord. Det handlar om en metafor; en metafor som haft konsekvenser både på gott och ont. I dessa ord har många funnit en grund för sann lärjungeskap och hemligheten i kristen tro och kristet liv uppenbarad. Men dessa ord har också lett till felaktiga tolkningar som rent av varit hedniska och trögtänkta sas.
Dessa Jesu ord leder våra tankar till nattvarden. Det som sker i nattvarden är ett mysterium. Martin Luther skriver i sin Lilla Katekes om Herrens Heliga Nattvard: “Nattvarden är en helig måltid, som Jesus har instiftat. I denna måltid ger han sin kropp och sitt blod åt oss för att ätas och drickas. Nattvardens bröd och vin är Kristi sanna kropp och blod. Vi firar nattvarden i trohet mot Jesu ord och till hans minne.” Och av detta får vi syndernas förlåtelse och får bli stärkta i vår tro och förnyade i vår kärlek till vår Gud och till vår nästa.
Men Jesu ord är en metafor. Jesus talade mycket i bilder och liknelser. Han kunde ha sagt: “Jag är dörren” och ingen skulle ha tagit det bokstavligt och sett och trott på Jesus som en dörr som öppnas och stängs. Varför skulle en metafor förstås bokstavligt och en annan inte? Nej, för att verkligen ta emot det som Kristus har att ge oss och att uppleva hans frälsarkraft måste vi livnära oss och leva av Kristus – det finns inget annat ord som beskriver livet i Kristi efterföljd lika bra. Vi måste leva av Kristus, ta till oss hans undervisning och hans sinne tills det blir vårt sinne och tills vi tänker som han skulle tänka i vårt ställe. I Filipperbrevets 4 kap. skriver Paulus “Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”. Kristi kraft skall få fylla oss och bli vår kraft.
“Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom”. Så nära och levande är relationen mellan Kristus och den troende. Den liknar Kristus vid sitt förhållande till Gud när han säger: “Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig”. Detta skall förstås på ett andligt plan, vilket det säkert inte gjordes av dem som först hörde dessa ord uttalas. Jesus predikade och undervisade det som han såg som sin uppgift. Folket tyckte inte om det han sade och massorna tunnades ut. Men han undervisade och fick betala ett högt pris. Jesus predikade sanning och var trogen sin Gud, men mot slutet av sitt liv var han allt mindre populär bland folket, även lärjungarna mer eller mindre svek honom.
Jesu liv och död såg säkert i mångas ögon ut som ett nederlag, men vi är ännu i fastans tid. Den tid då Herren låter dagen gry är nära. “På tredje dagen – säger hoppets röst – skall påskens sol stå strålande i öst och fram i ljuset träder världens tröst”. Men än får vi bida.

Predikan: 2 sö i fastan

Eva-Lotta Blom:
Bön och tro
Lovisa kyrka 4.3.2012

Ånger eller kärlek? kunde rubriken lyda för dagens predikotext.
Berättelsen om synderskan i fariséens hus är bland de vackraste berättelserna i evangelierna. Berättelsen uttrycker Jesu sällskaplighet, hans sympati för dem som ansågs vara på något sätt utanför, och speciellt hans sympati för kvinnor, hans kärlek gentemot syndare och hans makt att förlåta någon människa hans synder.
Poängen med berättelsen är inte varför kvinnan blir förlåten, utan varför hon uttrycker sin kärlek till Jesus. Hennes kärlek och tårar uttrycker inte ånger inför förlåtelsen, utan tacksamhet eftersom hon fått förlåtelse. Ångern i sig själv är ett uttryck för kärlek. Det är kärleken i ångern som hindrar den att bli till förtvivlan.
Den tidiga kristna kyrkans kännetecken var att de kristna älskade Jesus. Att vara kristen betyder i första hand att älska Jesus, i andra hand att tro på honom, fast dessa egentligen går hand i hand. Att älska Jesus är att tro på honom. Kvinnan i berättelsen väter Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, kysser hans fötter och smörjer dem med sin balsam – allt detta är ett innerligt uttryck för kärlek och tillbedjan.
I Mark.14:3-9 finns samma berättelse återgiven. Det står att Jesus sade åt dem som blev förargade på kvinnan för att hon slösade dyrbar olja: “Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er…men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Kvinnan hade gjort “vad hon kunde” och gjort något som ingen snart mera kunde göra. Det är kanske nämnvärt att Markusevangeliet avslutas med berättelsen om kvinnorna vid graven som köpt välluktande kryddor och olja för att smörja Jesus; men graven är tom! I Mark. 14:9 står det (Jesus säger:)“Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Kvinnans gärning stannade kvar som ett minne och den uppskattades bland de första kristna för hennes gärning var på ett ställföreträdande sätt deras egen gärning. Hennes gärning kan även bli en symbol för oss och leda oss till kärleken i den uppståndne Kristus. Den kan uppskattas än mer, för bokstavligt kan kvinnans gärning aldrig upprepas.
Jesus visste vem kvinnan var, fariséen visste – eller trodde sig veta – vilken sort hon var (om man kan uttrycka det så). Fariséen hade klassificerat människorna; denhär kvinnan var en synderska. Han hade regler för hur en viss människa från en viss klass eller rang skulle behandlas och han visste hur denna kvinna skulle behandlas.
Men Jesus klassificerade aldrig människor. Han var intresserad av vem en människa var, inte vilken sort eller vilken samhällsklass de representerade.
Vad vill denna berättelse säga oss idag? Vill den säga oss att den som syndat mycket bättre kan förstå Guds nåd och förlåtelse än den som syndat litet. Att den som syndat mycket och fått mycket förlåtet automatiskt visar större kärlek. Jag tror att berättelsen främst handlar om att kvinnan på ett djupare plan hade förstått innebörden och konsekvenserna av sina synder. Denna kvinna hade mött sig själv och sin synd och vänt sig till Jesus. I liknelsen om den förlorade sonen var inte poängen den att den yngre sonen var en större syndare än den äldre utan som det står: “han kom till besinning” – han såg sin synd utan att skyla över den och då återvände han till sin faders hus.
Med den heliga Birgittas ord får vi instämma: “Jag ber ödmjukt till Gud: Behandla mig inte efter min synd utan efter din barmhärtighet!”

Predikan: Fastlagssöndagen

Eva-Lotta Blom:
Guds kärleks offerväg
Lovisa kyrka 19.2.2012

Se, vi går upp till Jerusalem börjar den psalm vi skall sjunga efter predikan. Jesu offentliga verksamhet i Galileen når en vändpunkt. Nu börjar han sin vandring mot Jerusalem, mot lidande och död. Fastetiden inleds med Askonsdagen fr.o.m nästa onsdag. Då avskalas också liturgin i gudstjänst och högmässa och tex. sångpartiernas hallelujan uteblir. Vi får förbereda oss i hjärta och sinne inför det som sedan kommer att ske i Jerusalem.
Vi ser en bild framför oss med Jesus som vandrar först och åtföljs av lärjungarna som är fyllda av bävan. Jesus vet vad som väntar honom men han vandrar modigt och tappert mot sitt mål. Att gå upp till Jerusalem, med det sinnelag som Jesus hade, betyder att gå från en säker och trygg plats till en osäker ja, rent av farlig plats. Det är att gå från en plats som inte betyder stor försakelse till en plats där priset som måste betalas är oerhört högt. Det är många som aldrig går den vägen, utan stannar kvar i det trygga Galileen. Gränsen mellan Galileen och Jerusalem är en viktig gräns. När vi går över den gränsen går vi från det bekväma till det obekväma och måste kanske fatta beslut som inte är lätta men som alltid kämpar emot sociala orättvisor och är på de människors sida som kommit i kläm. Ibland måste vi vara som det lilla barnet i sagan om Kejsarens nya kläder där han utbrister att kejsaren överhuvudtaget inte bär några kläder.
"Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav" säger Jesus åt sina lärjungar. Paradoxen med vem som är stor i Guds rike.. Det är slaven eller den som tjänar de andra som är störst i Guds rike. Om vi vill ta Jesu ord på allvar skall vi ha ett tjänande sinnelag.
Jesus frågade ofta när han skulle bota någon från en sjukdom: “vad vill du att jag skall göra för dig?” Det frågar han också i dagens evangelietext av lärjungarna Jakob och Johannes. Vad vill ni att jag skall göra för er? Och vad vill vi att Jesus skall göra för oss idag? Är vi färdiga att låta Gud ta över våra liv?
Vi kanske ber om välsignelse i våra liv och det är alltid en bra sak - men då måste vi vara färdiga att låta Gud bearbeta oss. Att bli fria från vårt knutna jag, att tro på Gud och att förlora oss själva i något större så att livet inte bara kretsar kring jaget och mitt eget.
Det finns en annan gräns i dagens evangelietext. Den första gränsen handlade om Galileen och Jerusalem.
Jesus säger att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jesu verksamhet gick inte ut på att han skulle bli tjänad, den passiva rösten som vi kan kalla den. Han utövade den aktiva rösten ”han tjänade”. Vi får också som kristna söka oss från det passiva emottagandet till det aktiva utövandet. Dethär är också en gräns, en vattendelare. Varje människa börjar sitt liv med att ta emot. Vi är älskade förrän vi älskar. Vi är beskyddade förrän vi beskyddar. Den dagen kommer då vi övergår från den passiva till den aktiva rösten. Endast när vi går över denna gräns kan vi uppleva livet till fullo, med glädje och tacksamhet. Den kristna upplevelsen börjar i det passiva: vi är kallade av Gud, älskade, beskyddade och frigjorda. Upplevelsen skall gå vidare till det aktiva: kalla, älska, beskydda, frigör!
Med Fransiskus ord kan vi instämma: Det är genom att ge som man får, det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv, det är genom att förlåta som man får förlåtelse, och det är genom att dö som man kan uppstå till evigt liv.” Amen.

Predikan: Kyndelsmässodagen

Eva-Lotta Blom:
Predikan i Lovisa kyrka 5.2.2012

Vad vill en människa helst av allt se innan hon dör? Det kan finnas många svar på den frågan: kanske vill hon se ära över sitt namn, kanske vill hon ha ett gott anseende i andras ögon, kanske vill hon se sin familj framgångsrik..
Men denna man, Symeon, rättfärdig och from, hade en annan önskan. Hans önskan hade inget själviskt syfte. Det enda han ville se var Guds löfte uppenbarad. Om han bara en gång kunde få se in i Ansiktet som hade Guds ljus över sig, kunde han dö i frid. Och när Symeon tog Jesusbarnet i sin famn visste han intuitivt att nu hade hans önskan gått i uppfyllelse. Här var frälsningen inför honom.
Orden i den sk. Symeons lovsång är intressanta. Nämligen att de andliga gåvorna och frälsningen som Gud utlovat Israel också gäller hela mänskligheten. Symeon utbrister: ”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Frälsningen gäller inte enbart Israel utan kom även med uppenbarelse åt hedningarna. Detta vet vi, men på Jesu tid var det ett överraskande budskap. Följderna av denna sanning är betydelsefulla. Varje kristen kyrka skall brinna för att göra Kristi evangelium känt för allt liv överallt.
Vi återgår till Symeon och hans längtan efter att få se Ansiktet med Guds ljus över sig. Var kan vi se detta ansikte i våra liv? Jag tror vi kan se Kristi ansikte i våra medmänniskor, speciellt i de svaga och utsatta. Ljuset kanske inte lyser så klart men det finns där i alla fall. Jesu hjärta klappar varmt för den som går och bär på bördor av olika slag. Det kan vara ekonomiska problem, sjukdom eller att man känner sig ensam och övergiven eller grubblar över livets stora frågor och känner att man inte får ett svar. Över allt detta får vi ty oss till Gud. Det finns, trots alla brister och förluster, en stor välsignande kraft inom och runtomkring oss. Nämligen Gud, som lovat oss sin välsignelse och kraft.
Med Ove Wikströms ord: “Vår tillvaro är inte slumpartad. Människan är inte utslängd i ett ekande tomrum, utan det finns en mening. Gud är inte den som slänger en flyktig blick på våra liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom: “Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig där du går”, skriver Ylva Eggehorn.
Kanske har vi aldrig upptäckt det. Eller också har vi hört texterna om seendet så många gånger att vi inte längre lägger märke till dem. Ändå är bibelberättelserna fulla av talet om Ansiktet, det skyddande, allt från välsignelsen “Herren vände sitt ansikte” till Jesu ögon när han vänder sig om och ser på den förnekande lärjungen Petrus på borggården. Eller när det i Hebreerbrevet står att den troende “…höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Här, i dagens evangelietext får Symeon se in i Jesusbarnets Ansikte och mötas av Guds ljus och han får frid.
Den kanske viktigaste urtexten – alla ensamheters yttersta motbild – är denna: “Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte.” Amen.

Predikan: 2. sö. efter Trettondagen

Eva-Lotta Blom:
Jesus inleder sin offentliga verksamhet
Lovisa kyrka 15.1.2012

Nasarets synagoga är den plats där Jesus inleder sin offentliga verksamhet.
Nasaret var en liten stad, där det bodde alldeles vanliga människor. Jesus valde att vara där och delta i synagogagudstjänsten. Han visste att tiden och platsen gjorde det möjligt för honom och människorna att möta Gud.
Det fanns en lång tradition i att fira gudstjänst i synagogan. Att delta i gudstjänsten och tillsammans be till Gud var viktigt under Jesu tid och Jesus gick till synagogan “som han brukade”. Det får vara viktigt även för oss att delta i gudstjänsten och söka tröst i Ordet samt möta Jesus i nattvarden.
Evangelietexten fortsätter med att Jesus läste ur profeten Jesajas bok följande profetia om sig själv: “Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”.
Det är intressant att Jesus väljer en text ur Jesaja som så beskriver Guds omsorg och medlidande. Det är den väg som Jesus själv vandrade på. En omsorgens och medlidandets väg.
Hela hans liv genomsyrades av kärlek till medmänniskan och samma sinnelag ville han att hans lärjungar även skulle ha.
Jesus frågade efter engagemang och deltagande. Det vill han också av oss. Att vara nära Jesus betyder att vi ser med hjärtat, att vi bryr oss om varandra och har medkänsla och tålamod med varandra.
Jesus kom för att hela det som var brustet. Han kom för att söka det som fanns i mörkret och förde det till ljuset. Han kom för att trösta de sorgsna. Och när en sorgsen människa idag tänker på Jesus kanske det händer något med hennes sorg. Sorgen kan förvandlas och kanske bli lättare att bära. Den människan är inte längre rädd för sorgen för Guds kärlek finns där, i Jesus.
Jesus kom för att förkunna befrielse för de fångna, står det i evangelietexten. Fångenskap finns av olika slag. Det finns en slags fångenskap som manifesteras i tider av oro och modlöshet. Individer känner frustration och hopplöshet och kan fångas av en stark ande som kräver makt och utövar förtryck. Denna sortens fångenskap föraktar en människas värdighet.
Det märkliga är ändå att ett meningsfullt liv inte är fritt från fångenskap. Fångenskap måste förstås rätt. Det finns en gammal hymn som bär på en sanning: “O Herre, gör mig till din slav, så skall jag bli fri.” Endast när människan ger sitt liv i Guds hand och gör det villigt skall hon bli fri.
När Jesus talade om att han kommit för att förkunna syn för de blinda menade han inte enbart det rent fysiska seendet. Många blinda kom till Jesus för att bli helade. Men Jesus ville även nå människors sinne och själ och frigöra dem ur all slags bundenhet. I Mark 8 kapitel står det om en blind man som Jesus botade: ”Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: Ser du något? Mannen öppnade ögonen och sade: Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring. En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.“ Mark 8: 23-25. Det som mannen först såg: människorna som liknar träd och som går omkring, är kanske den syn vi har. Vi kan gå bland människor och se deras ansikten, men bara ansikten, bara det yttre. Vi ser inte deras inre. Vi stannar inte för att vara närvarande för en annan människa och se henne sådan hon är. Vi kanske tom. drar nytta av andra människor för våra egna ändamål och ser inte klart utan grumligt.
Men i berättelsen om den blinda mannen botade Jesus honom och han kunde se allting tydligt. Jesu närvaro i våra liv kan få oss att se klart och tydligt. Det som för våra själviska ögon har varit osynligt blir synligt. Vi får med psalmens ord instämma: Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv! Amen.