Karl af Hällström:
Att göra och att vara
Matteuskyrkan (Helsingfors) 2.12.2001
Att göra och att vara
Matteuskyrkan (Helsingfors) 2.12.2001
Advent är en besvärlig tid för dagens människor. Advent handlar ju nämligen om väntan. Vi väntar på julen, på Jesu ankomst till världen. Ordet adventus är latin och betyder just ”ankomst” (inte ”väntan”, som man ibland tror). Under adventstiden tänker vi i kyrkan på Jesu ankomst på många olika sätt, bl.a. som den ödmjuka kungen som rider in i Jerusalem på en åsna, som vi nyss hörde i evangelietexten.
Men det här med väntan är någonting som är svårt för oss. Vi skyndar från ställe till ställe och har sällan tålamod att vänta. Om vi rusar till metron och dörren stängs framför näsan på oss, tenderar vi att bli upprörda och arga, i stället för att tänka på att nästa metro kommer om bara några minuter. Redan tanken på att vänta några minuter på nästa metro känns ofta svår för oss – undra på att det är svårt att vänta på julen i fyra veckor till!
Och den här bristen på tålamod syns också på andra sätt i vårt dagliga liv. Snabbmatsrestauranger är populära, men om vi måste vänta ett par minuter på vår hamburgare, så är det irriterande. Vi har sällan tålamod att göra ingenting. Vi har hela tiden olika hobbyer eller aktiviteter för oss, om så bara att se på TV eller lyssna till musik. Tystnad är nämligen också någonting som verkar vara svårt. I tystnaden blir vi tvungna att lyssna, inte bara till bakgrundsmusik eller oljud av olika slag, utan till oss själva. Och det är svårt. (Det är väl förresten därför som det skvalar julmusik ur högtalarna i alla butiker under december månad. Handelsmännen vill inte att vi skall tänka djupsinniga tankar, utan bara köpa, köpa, köpa.)
Jag tror att allt det här i hög grad hänger ihop med att vi definierar oss själva utgående från vad vi gör – i stilen ”jag är rörmokare, fotbollsspelare, pianist, eller studerande” – i stället för låta det viktiga med oss själva vara det som vi är. Igen hänger det här väl ihop med vad som är lätt eller svårt. Det är betydligt lättare att visa på vad vi gör än på vad vi är.
Den som går i gymnasiet är ju per definition en gymnasist, men frågar man på ett djupare plan vad man är, om man är t.ex. en god människa, är det betydligt besvärligare. Den frågan kräver att vi skall känna oss själva, och det kräver i sin tur tålamod, väntan och stillhet. Därför krävs det en hel del mognad för att lära känna sig själv, inte bara det som man gör, utan också det som man är. Innan man lär känna sig själv kan man inte med rätta kallas vuxen – och det gör att det finns 15-åringar som är vuxna, och 50-åringar som inte är det.
Under adventstiden får vi vänta. Vänta på julen, vänta på Jesu ankomst. En del av väntan på julen är det stora trycket på att vi skall skaffa många fina dyra julklappar åt alla våra släktingar och vänner. Man frågar ändå sig hur nödvändigt det egentligen är. Om det är tanken som räknas, inte presentens storlek, så skulle kanske ett julkort vara lika bra, eller ett intyg på att man i stället för att köpa julklappar har gett pengar till Röda korsets katastroffond eller Kyrkans utlandshjälp. Dit går förresten dagens kollekt, om det är någon som vill passa på att julklappsshoppa. Men julklappsproblematiken är hur som helst en del av väntan på julen.
En viktigare del av väntan på Jesu ankomst är ändå att bereda plats för honom. Vi kan se på det som vi gör och kanske skala bort sådant som är överflödigt. Så kan vi få plats att inte bara göra utan också vara. När vi ser vad vi är och vad vi vill vara – och antagligen att dessa två skiljer sig från varann – då ser vi också hur mycket vi behöver Jesus.
För en vecka sedan firade vi domsöndag, det förra kyrkoårets sista söndag. Också då funderade vi kring Herrens ankomst, fast den gången snarare kring hans återkomst vid domedagen än kring hans första ankomst vid julen. Kyrkoåret börjar och slutar med samma tematik, om än ur olika synvinklar och med något olika stämningsläge.
Mellan dessa två ankomster finns ändå en grundläggande skillnad. Den första ankomsten, som ett barn i Betlehem, skedde för att bereda plats för påsken, så att var och en av oss skulle få möjligheten att få förlåtelse för sina felsteg, sina synder. Vi har, var och en, fått en tid utmätt för oss under vilken vi kan vända oss till Jesus och säga: ”Förlåt mig; hjälp mig.” Problemet är att vi inte vet hur lång denna tid är – den kan vara tills vi dör (och det vet vi inte heller när det sker) eller så kan den vara tills Jesus kommer tillbaka, vilketdera som nu kommer först. Efter döden och efter Jesu återkomst är det för sent.
Den andra ankomsten, Jesu återkomst vid domedagen, sker inte för att ge oss möjlighet till omvändelse, utan då är det alltså för sent. På domedagen får vi veta vad vi är värda – och det är knappast särskilt mycket, eftersom var och en av oss har gjort sådant som är ont. Den enda utvägen är att ta emot den förlåtelse som Gud har erbjudit genom Jesus Kristus.
Här hittar vi åter skillnaden mellan att göra och att vara. Den som gör orätt (alltså syndar) försöker ofta kompensera genom att göra annat, göra goda gärningar som motvikt till de onda. Och i sig är det inget fel på det här; goda gärningar är verkligen goda. Jag rekommenderar! Men om man gör sina goda gärningar med baktanken att man genom dem kunde uppväga sina onda gärningar, så tar man gruvligen miste.
Låt oss ta ett vardagligt exempel. Den som kör mot rött ljus har brutit mot lagen, eller hur. När jag blir ertappad för detta lagbrott, hjälper det inte att använda det för föräldrar välbekanta argumentet att alla alla alla andra också gör så (även om det ibland verkar vara beklagligt sant). Det hjälper inte att säga att det här inte var så allvarligt, jag har ju aldrig tagit livet av någon – även om det finns grövre brott, så är det jag har gjort ändå ett brott, också det. Det hjälper inte att säga att jag i förrgår hjälpte en gammal tant över gatan – vilket tog nästan en timme, eftersom bilisterna inte ville släppa oss över. Den goda gärningen uppväger inte mitt brott. Jag har kört mot rött ljus; jag är skyldig. Ingenting som jag gör kan längre ändra på den saken.
Därför är det så betydelsefullt att Kristus – han vars ankomst vi väntar på – har gjort allt som behövs för att vi skall få förlåtelse och frälsning. Det enda vi behöver göra är tacka och ta emot. I stället för att försöka förtjäna förlåtelsen – vilket är bortkastad möda, eftersom det aldrig kommer att lyckas – bör vi inse att vi redan är förlåtna. Det vi eventuellt kan göra åt den saken är att förkasta förlåtelsen, möjligen med tanken att det låter alltför billigt och enkelt för att vara sant. Men det är sant. Däremot är det långt ifrån billigt, eftersom Guds egen son fick betala för vår förlåtelse med sitt liv. Inte heller är det enkelt för oss individualister som måste göra allt själv, som inte vill ta emot någonting gratis, som själv måste förtjäna ihop varje liten godsak som vi unnar oss.
Det är inte lätt att låta bli att göra och i stället bara vara – att låta bli att göra sådant som vi hoppas skall förtjäna förlåtelse åt oss, i stället för att inse att vi verkligen redan är förlåtna.
Väntan och förberedelse är viktigt – för då skapar vi plats för Jesus. Minst lika viktigt är ändå att våga ta det avgörande steget och släppa in honom. Då får han rida in i vårt hjärta medan vi sjunger vårt Hosianna.
Men det här med väntan är någonting som är svårt för oss. Vi skyndar från ställe till ställe och har sällan tålamod att vänta. Om vi rusar till metron och dörren stängs framför näsan på oss, tenderar vi att bli upprörda och arga, i stället för att tänka på att nästa metro kommer om bara några minuter. Redan tanken på att vänta några minuter på nästa metro känns ofta svår för oss – undra på att det är svårt att vänta på julen i fyra veckor till!
Och den här bristen på tålamod syns också på andra sätt i vårt dagliga liv. Snabbmatsrestauranger är populära, men om vi måste vänta ett par minuter på vår hamburgare, så är det irriterande. Vi har sällan tålamod att göra ingenting. Vi har hela tiden olika hobbyer eller aktiviteter för oss, om så bara att se på TV eller lyssna till musik. Tystnad är nämligen också någonting som verkar vara svårt. I tystnaden blir vi tvungna att lyssna, inte bara till bakgrundsmusik eller oljud av olika slag, utan till oss själva. Och det är svårt. (Det är väl förresten därför som det skvalar julmusik ur högtalarna i alla butiker under december månad. Handelsmännen vill inte att vi skall tänka djupsinniga tankar, utan bara köpa, köpa, köpa.)
Jag tror att allt det här i hög grad hänger ihop med att vi definierar oss själva utgående från vad vi gör – i stilen ”jag är rörmokare, fotbollsspelare, pianist, eller studerande” – i stället för låta det viktiga med oss själva vara det som vi är. Igen hänger det här väl ihop med vad som är lätt eller svårt. Det är betydligt lättare att visa på vad vi gör än på vad vi är.
Den som går i gymnasiet är ju per definition en gymnasist, men frågar man på ett djupare plan vad man är, om man är t.ex. en god människa, är det betydligt besvärligare. Den frågan kräver att vi skall känna oss själva, och det kräver i sin tur tålamod, väntan och stillhet. Därför krävs det en hel del mognad för att lära känna sig själv, inte bara det som man gör, utan också det som man är. Innan man lär känna sig själv kan man inte med rätta kallas vuxen – och det gör att det finns 15-åringar som är vuxna, och 50-åringar som inte är det.
Under adventstiden får vi vänta. Vänta på julen, vänta på Jesu ankomst. En del av väntan på julen är det stora trycket på att vi skall skaffa många fina dyra julklappar åt alla våra släktingar och vänner. Man frågar ändå sig hur nödvändigt det egentligen är. Om det är tanken som räknas, inte presentens storlek, så skulle kanske ett julkort vara lika bra, eller ett intyg på att man i stället för att köpa julklappar har gett pengar till Röda korsets katastroffond eller Kyrkans utlandshjälp. Dit går förresten dagens kollekt, om det är någon som vill passa på att julklappsshoppa. Men julklappsproblematiken är hur som helst en del av väntan på julen.
En viktigare del av väntan på Jesu ankomst är ändå att bereda plats för honom. Vi kan se på det som vi gör och kanske skala bort sådant som är överflödigt. Så kan vi få plats att inte bara göra utan också vara. När vi ser vad vi är och vad vi vill vara – och antagligen att dessa två skiljer sig från varann – då ser vi också hur mycket vi behöver Jesus.
För en vecka sedan firade vi domsöndag, det förra kyrkoårets sista söndag. Också då funderade vi kring Herrens ankomst, fast den gången snarare kring hans återkomst vid domedagen än kring hans första ankomst vid julen. Kyrkoåret börjar och slutar med samma tematik, om än ur olika synvinklar och med något olika stämningsläge.
Mellan dessa två ankomster finns ändå en grundläggande skillnad. Den första ankomsten, som ett barn i Betlehem, skedde för att bereda plats för påsken, så att var och en av oss skulle få möjligheten att få förlåtelse för sina felsteg, sina synder. Vi har, var och en, fått en tid utmätt för oss under vilken vi kan vända oss till Jesus och säga: ”Förlåt mig; hjälp mig.” Problemet är att vi inte vet hur lång denna tid är – den kan vara tills vi dör (och det vet vi inte heller när det sker) eller så kan den vara tills Jesus kommer tillbaka, vilketdera som nu kommer först. Efter döden och efter Jesu återkomst är det för sent.
Den andra ankomsten, Jesu återkomst vid domedagen, sker inte för att ge oss möjlighet till omvändelse, utan då är det alltså för sent. På domedagen får vi veta vad vi är värda – och det är knappast särskilt mycket, eftersom var och en av oss har gjort sådant som är ont. Den enda utvägen är att ta emot den förlåtelse som Gud har erbjudit genom Jesus Kristus.
Här hittar vi åter skillnaden mellan att göra och att vara. Den som gör orätt (alltså syndar) försöker ofta kompensera genom att göra annat, göra goda gärningar som motvikt till de onda. Och i sig är det inget fel på det här; goda gärningar är verkligen goda. Jag rekommenderar! Men om man gör sina goda gärningar med baktanken att man genom dem kunde uppväga sina onda gärningar, så tar man gruvligen miste.
Låt oss ta ett vardagligt exempel. Den som kör mot rött ljus har brutit mot lagen, eller hur. När jag blir ertappad för detta lagbrott, hjälper det inte att använda det för föräldrar välbekanta argumentet att alla alla alla andra också gör så (även om det ibland verkar vara beklagligt sant). Det hjälper inte att säga att det här inte var så allvarligt, jag har ju aldrig tagit livet av någon – även om det finns grövre brott, så är det jag har gjort ändå ett brott, också det. Det hjälper inte att säga att jag i förrgår hjälpte en gammal tant över gatan – vilket tog nästan en timme, eftersom bilisterna inte ville släppa oss över. Den goda gärningen uppväger inte mitt brott. Jag har kört mot rött ljus; jag är skyldig. Ingenting som jag gör kan längre ändra på den saken.
Därför är det så betydelsefullt att Kristus – han vars ankomst vi väntar på – har gjort allt som behövs för att vi skall få förlåtelse och frälsning. Det enda vi behöver göra är tacka och ta emot. I stället för att försöka förtjäna förlåtelsen – vilket är bortkastad möda, eftersom det aldrig kommer att lyckas – bör vi inse att vi redan är förlåtna. Det vi eventuellt kan göra åt den saken är att förkasta förlåtelsen, möjligen med tanken att det låter alltför billigt och enkelt för att vara sant. Men det är sant. Däremot är det långt ifrån billigt, eftersom Guds egen son fick betala för vår förlåtelse med sitt liv. Inte heller är det enkelt för oss individualister som måste göra allt själv, som inte vill ta emot någonting gratis, som själv måste förtjäna ihop varje liten godsak som vi unnar oss.
Det är inte lätt att låta bli att göra och i stället bara vara – att låta bli att göra sådant som vi hoppas skall förtjäna förlåtelse åt oss, i stället för att inse att vi verkligen redan är förlåtna.
Väntan och förberedelse är viktigt – för då skapar vi plats för Jesus. Minst lika viktigt är ändå att våga ta det avgörande steget och släppa in honom. Då får han rida in i vårt hjärta medan vi sjunger vårt Hosianna.
