Monica Heikel-Nyberg
Johannes 6:24-35
Johannes 6:24-35
Jag älskar att baka. Att driva den härligt småsega degen runt, runt till en luftig limpa. Att ta ut doftande limpor ut ugnen och knacka dem i bottnen för att höra på ljudet att de är genomgräddade. Att ställa fram det ännu varma brödet och äta tillsammans med dem jag delar livet med.
Bröd handlar om liv. När Israels folk klagar i öknen, är det för att de har lämnat allt bakom sig. Sin vardag, sina nätverk, sina väggar och sitt tak. Alla de vanor och rutiner som skapar sammanhang i tillvaron. Omänskliga förhållanden. Visst. Osäkerhet och lidande. Men ändå det välkända och förutsägbara. Livet i öknen är nytt, omöjligt att kontrollera. Ge oss bröd, ber folket. Bröd. Välkända rutiner för sådd och skörd, tröskning och malning, knådande och gräddande. Det trygga och välkända. Och Gud ger dem bröd, himmelskt bröd, manna. Frömjöl som knådats av den fuktiga nattvinden och bakats av ökensolen till färdiga kakor. Instant bröd, färdigt att äta. Snabbmat för ett folk på väg, utan paus för de trygga rutinerna.
Jag är, säger Jesus i evangeliet idag. Jag är, namnet som Gud ger sig till känna med när han möter Moses.
Jag är livets bröd. Och söndag efter söndag, århundrade efter århundrade har kyrkan samlats för att fira nattvard. Nattvarden är ett sakrament, och sakrament betyder hemlighet. En efteren öppnar sig nattvardens hemligheter för oss. En tugga i taget.
Kanske är gemenskapen den första. Vi är ett, som Herren är en, som brödet är ett.
Men det finns en mycket speciell ensamhet i nattvarden också: Jag möter Herren utan skydd av de andra, utsatt som jag bara kan vara inför det heliga. Han möter mig som en individ: Min kropp bröts sönder för dig, mitt blod rann för dig. Jag tror att det mötet liknar vårt möte med honom i döden – om vi vågar släppa taget om det hemvanda och tappa masken. För vad döden än är, är den också detta: jag möter honom, helt utan möjlighet att gömma mig. Och i mörkret kring mitt svarta hjärta är ljuset dolt. Han som möter mig är ju han som gav sin kropp och sitt blod i döden – och övervann.
Jag finns som min egen person inför Gud, men jag finns som en i skaran. Jag döps som individ, men jag döps in i Guds folk. Gud minns mitt ansikte och mitt namn i evighet – men det gäller inga speciella regler för mig, det är förbundets regler som gäller. Och liksom Gud i öknen lovade Israels barn att var och en skulle få just så mycket som han eller hon behövde, men inte mer så gäller det också tron. Ingen annan kan tro för mig, liksom jag inte heller kan samla tro som guld på kistbottnet. Tron är som manna i öknen: en färskvara, just så mycket som vi behöver för en dag i taget.
Det är jag som måste försonas med Gud, och med mitt liv. Jag måste se mina misstag, min smärta och min otro och bära dem till korset, ensam. Men där kan jag upptäcka alla de andra som har gjort samma sak.
Fastan talar också om en annan av nattvardens hemligheter: det är bröd. Det var kropp. Så älskade Gud världen att han blev kropp. Det vet vi, men det är lite svårt att förstå. Vi tänker oss att han hade ansikte och händer, det går bra, armar och ben. Visst. En kroppsarbetares rygg som värkte på kvällen, en mage som blev tom, fötter som var såriga av gamla utslitna sandaler. Ett skratt med vännerna, en famn för barnen, doften av stekt fisk i i manteln... Han blev kropp och han gick här. Jorden blev inte helig för det. Den har alltid varit full av Guds härlighet och helighet och den har alltid varit Guds. Men nu har Gud själv varit en del av det jordiska. En del av det påtagliga och svettiga, med längtan och snuva och kalla fötter och inga pengar och sand i skorna. Han vet hur vi har det. Och hur de andra har det.
Därför ropar oblaten ut sin hemlighet. Det handlar om bröd. Det handlar om att bryta bröd, att dela mat med dem som ingenting har.
Det är inte lätt för oblaten att ropa det. Den är doftlös, smaklös, utan eget uttryck. Det är lättare för ett hembakt bröd, med fullkorn och tuggmotstånd.
Jorden är Herrens och allt vad där är. Allt bröd är hans, oblaten och limpan och brödkanterna som gatubarnen hittar bland soporna. Kanske det är så, att om vi inte inser det, och inte delar med oss, så är det inte nattvard vi firar. Om vi inte som Jesus är beredda att bryta vårt bröd och dela med alla de andra – de fattiga och de som inte tolkar tron som vi inom vår egen kyrka. Hur vågar vi låta bli?
På samma sätt är förstås allt vatten Guds, antingen vi dricker det eller döper i det eller släpper ut avlopp i det. Det finns inget skapat som inte har med Gud att göra.
Så länge som någon enda människa är törstig, torr i sin hals efter vanligt rent vatten, så länge anklagar oss dopvattnet. Så länge som någon människa är hungrig, svälter efter vanligt bröd, så länge är nattvardens djupaste hemlighet gömd för oss.
Brödet är ett, som Herren är en. Brödet är ett, men dess hemlighet måste bli verklighet så att vi alla delar det. Så att vi bryter allt vårt bröd med världen. Så som han bröts sönder för världens skull. Amen.
Bröd handlar om liv. När Israels folk klagar i öknen, är det för att de har lämnat allt bakom sig. Sin vardag, sina nätverk, sina väggar och sitt tak. Alla de vanor och rutiner som skapar sammanhang i tillvaron. Omänskliga förhållanden. Visst. Osäkerhet och lidande. Men ändå det välkända och förutsägbara. Livet i öknen är nytt, omöjligt att kontrollera. Ge oss bröd, ber folket. Bröd. Välkända rutiner för sådd och skörd, tröskning och malning, knådande och gräddande. Det trygga och välkända. Och Gud ger dem bröd, himmelskt bröd, manna. Frömjöl som knådats av den fuktiga nattvinden och bakats av ökensolen till färdiga kakor. Instant bröd, färdigt att äta. Snabbmat för ett folk på väg, utan paus för de trygga rutinerna.
Jag är, säger Jesus i evangeliet idag. Jag är, namnet som Gud ger sig till känna med när han möter Moses.
Jag är livets bröd. Och söndag efter söndag, århundrade efter århundrade har kyrkan samlats för att fira nattvard. Nattvarden är ett sakrament, och sakrament betyder hemlighet. En efteren öppnar sig nattvardens hemligheter för oss. En tugga i taget.
Kanske är gemenskapen den första. Vi är ett, som Herren är en, som brödet är ett.
Men det finns en mycket speciell ensamhet i nattvarden också: Jag möter Herren utan skydd av de andra, utsatt som jag bara kan vara inför det heliga. Han möter mig som en individ: Min kropp bröts sönder för dig, mitt blod rann för dig. Jag tror att det mötet liknar vårt möte med honom i döden – om vi vågar släppa taget om det hemvanda och tappa masken. För vad döden än är, är den också detta: jag möter honom, helt utan möjlighet att gömma mig. Och i mörkret kring mitt svarta hjärta är ljuset dolt. Han som möter mig är ju han som gav sin kropp och sitt blod i döden – och övervann.
Jag finns som min egen person inför Gud, men jag finns som en i skaran. Jag döps som individ, men jag döps in i Guds folk. Gud minns mitt ansikte och mitt namn i evighet – men det gäller inga speciella regler för mig, det är förbundets regler som gäller. Och liksom Gud i öknen lovade Israels barn att var och en skulle få just så mycket som han eller hon behövde, men inte mer så gäller det också tron. Ingen annan kan tro för mig, liksom jag inte heller kan samla tro som guld på kistbottnet. Tron är som manna i öknen: en färskvara, just så mycket som vi behöver för en dag i taget.
Det är jag som måste försonas med Gud, och med mitt liv. Jag måste se mina misstag, min smärta och min otro och bära dem till korset, ensam. Men där kan jag upptäcka alla de andra som har gjort samma sak.
Fastan talar också om en annan av nattvardens hemligheter: det är bröd. Det var kropp. Så älskade Gud världen att han blev kropp. Det vet vi, men det är lite svårt att förstå. Vi tänker oss att han hade ansikte och händer, det går bra, armar och ben. Visst. En kroppsarbetares rygg som värkte på kvällen, en mage som blev tom, fötter som var såriga av gamla utslitna sandaler. Ett skratt med vännerna, en famn för barnen, doften av stekt fisk i i manteln... Han blev kropp och han gick här. Jorden blev inte helig för det. Den har alltid varit full av Guds härlighet och helighet och den har alltid varit Guds. Men nu har Gud själv varit en del av det jordiska. En del av det påtagliga och svettiga, med längtan och snuva och kalla fötter och inga pengar och sand i skorna. Han vet hur vi har det. Och hur de andra har det.
Därför ropar oblaten ut sin hemlighet. Det handlar om bröd. Det handlar om att bryta bröd, att dela mat med dem som ingenting har.
Det är inte lätt för oblaten att ropa det. Den är doftlös, smaklös, utan eget uttryck. Det är lättare för ett hembakt bröd, med fullkorn och tuggmotstånd.
Jorden är Herrens och allt vad där är. Allt bröd är hans, oblaten och limpan och brödkanterna som gatubarnen hittar bland soporna. Kanske det är så, att om vi inte inser det, och inte delar med oss, så är det inte nattvard vi firar. Om vi inte som Jesus är beredda att bryta vårt bröd och dela med alla de andra – de fattiga och de som inte tolkar tron som vi inom vår egen kyrka. Hur vågar vi låta bli?
På samma sätt är förstås allt vatten Guds, antingen vi dricker det eller döper i det eller släpper ut avlopp i det. Det finns inget skapat som inte har med Gud att göra.
Så länge som någon enda människa är törstig, torr i sin hals efter vanligt rent vatten, så länge anklagar oss dopvattnet. Så länge som någon människa är hungrig, svälter efter vanligt bröd, så länge är nattvardens djupaste hemlighet gömd för oss.
Brödet är ett, som Herren är en. Brödet är ett, men dess hemlighet måste bli verklighet så att vi alla delar det. Så att vi bryter allt vårt bröd med världen. Så som han bröts sönder för världens skull. Amen.
