29 juli 2012

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Det bibliska skenet bedrar
Predikan i Lovisa kyrka 29.7.2012

Vi lever i en religiöst sett mycket intressant tid. De senaste decennierna har varit ett slags nyandlighetens decennier. Borta är 80-talets själviska materialism och 70-talets ateistiska rationalism. Borta (eller åtminstone försvagad) är modernismen, som sade att man med hjälp av vetenskap och ständig utveckling kan uppnå ett paradis på jorden. Vårt samhälle har blivit postmodernistiskt, vilket innebär att det inte längre finns bara en sanning, utan det som är lögn för mig kan vara sant för dig och tvärtom.
Att vi lever i en nyandlighetens tid innebär att allt fler människor har blivit allt mer intresserade av religion, mystik och t.o.m. ockultism, vilket syns på många olika sätt. I nyheterna hör vi ibland om gravstenar som välts. Då spekuleras det ofta i att satanister skulle vara framme. Detta är en uttrycksform av nyandlighet – en uttrycksform från den värsta ändan. Det finns många uttrycksformer som är samhälleligt helt acceptabla och accepterade. Astrologi, t.ex. – horoskop förekommer ju i de flesta tidningar med ens lite karaktär av underhållning eller populism. Annat som man stöter på allt som oftast är healing, tarotkort, numerologi, grafologi, yoga samt olika terapier med andlig eller mystisk karaktär, t.ex. kristallterapi, aromterapi och zonterapi.
Det finns orsak att hålla ögonen öppna för dessa olika slag av andlighet. Det gäller oss på två plan: som medlemmar av samhället och som kristna. Den första av dessa kan vi illustrera med hjälp av en passus från Bergspredikan (Mt 7:15-23), där Jesus säger: Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Många av dessa ”ulvar i fårakläder” är nämligen ute efter att göra pengar – eller har någon bakom sig som gör pengar på denna verksamhet. Det är ofta inte alls frågan om altruism eller människokärlek. Men det är klart att det också i dessa kretsar finns sådana som är fullt uppriktiga och tror på det som de gör.
Då kommer vi in på det andra planet för vår försiktighet, nämligen tron, i vårt fall den kristna tron. Jag har hört sådana som sysslar med healing säga att det är med den heliga Andens kraft som de helar människor – och jag vet att det är möjligt för Gud att hela människor, det har jag själv upplevt – men när dessa terapeuter sedan säger att de inte tror på Jesus så är det dags att dra öronen åt sig. Detta talar flera ställen i NT om. Ett exempel är 1Jh (4:2f), där det står: … varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.
Om någon sysslar med healing genom den heliga Anden men förnekar Jesus, är det alltså inte den heliga Anden som är i farten.
Överhuvudtaget är det här en god prövosten när det gäller olika andliga rörelser. Hur ställer de sig till Jesus? Erkänner de honom? Är han både Gud och människa, är han ingendera eller är han bara endera? Hur är det med frukterna? Jesus sade ju att vi skall känna igen de falska profeterna på deras frukter. I Gal (5:22f) räknar Paulus upp de s.k. ”andens frukter”, nämligen kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Visar de inblandade tecken på detta, då kanske – kanske! – den heliga Anden har sitt finger med i spelet.

Enligt det postmoderna tänkesättet som är så populärt idag finns det inga absoluta sanningar. Vad som är lögn för mig kan vara sant för dig, som jag konstaterade i början. Denna relativism kan låta tolerant, vilket ju är trevligt, men framför allt behöver man ju inte anstränga sig för att söka reda på sanningen, eftersom man själv kan välja sin egen sanning. Men jag tror inte att det är så här. Jag tror att det är viktigt att söka.
Det är många som hävdar att de känner till sanningen, men som vid närmare granskning ändå har misstagit sig. Hela tiden måste vi som kristna, ja, redan som människor överhuvudtaget, kämpa för att skilja sanning från lögn, rätt från orätt, äkta från falskt, så att inte skenet bedrar oss och vi till slut blir lurade.
Detta gäller som sagt på alla livets olika områden. Men också på det andliga planet kan vi missta oss grundligt, även om vi tror oss inneha sanningen. Ett speciellt svårt område är tolkningen av Bibeln. Vilka principer skall vi följa när vi läser den heliga Skrift? Debatten om de nya bibelöversättningarna har de senaste åren gått het emellanåt, men debattörerna tycks redan i grunden ha olika åsikter, inte bara om översättningsfrågor, utan också om tolkningen. Det verkar som om frågan vilken bibelöversättning man läser sist och slutligen är mindre viktig än hur man tolkar denna bibelöversättning.
Profeten Jeremia kommer med ett budskap från Gud (6:20): Vad skall jag med rökelse från Saba, finaste kalmus från fjärran land? Era brännoffer tar jag inte emot, era slaktoffer behagar mig inte. Folket har följt de gamla rituallagarna, de har kommit med rökelseoffer, slaktoffer och brännoffer, så som Gud har föreskrivit. Problemet är att deras gudstjänst endast har blivit yttre former, deras lydnad är endast bokstavlig, inte andlig. Detta samma fenomen angriper Gud i Hos 6:6, som också Jesus hänvisar till på flera ställen i evangelierna: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.
Vilken är parallellen idag? Är det inte att bry sig om formen i gudstjänsten, formuleringarna i läran eller varför inte Bibelns bokstav mer än barmhärtighet, kärlek eller ett liv i Jesu efterföljd? Den som följer Bibelns bokstav fördömer dem som syndar – Jesus förlåter dem. Den som följer Bibelns bokstav kan påstå att kärlek är synd, bara för att de som älskar varandra råkar vara av samma kön. Den som följer Bibelns bokstav kan få för sig att Europeiska unionen är djävulsk, eftersom någon obskyr vers i Upp med god fantasi kan tolkas lite åt det hållet.

Men talar jag inte nu emot Bibeln? Där står det ju i Heb 4:12f: … Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Frågan här blir: Vad är Guds ord? Mången vill säkert sätta ett likhetstecken mellan Guds ord och Bibeln. Men det är en överförenkling. Om Bibeln som sådan är Guds ord, varför lever vi då inte efter den? Varför äter vi fläsksås eller blodplättar och varför stenar vi inte äktenskapsbrytare till döds, bara för att ta ett par exempel. Därför att det finns en högre princip i arbete. Guds ord är levande och verksamt, det är inte gjort av bläck och papper. Guds ord är att leva ut Bibelns lära i kärlek och barmhärtighet.
Guds verksamma ord, den bibliska etiken, kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: Älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Guds ord blottlägger hjärtats uppsåt och tankar genom att avslöja oss, genom att visa hurudana kärlekslösa syndare vi är. Detta avslöjande försöker vi ibland komma bort från genom att gömma oss bakom Bibelns bokstav. Men också detta försök är dömt att misslyckas. Ingenting kan döljas för [Gud], allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
När vi avlägger räkenskap inför Guds tron måste vi minnas det som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:21): Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Vilken denna vilja är får vi veta i Mik 6:8: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.

Vad är det vi söker i vårt andliga liv, och vad är det vi litar på? Vem kan vara absolut säker på att han har hittat rätt? Dessa problemställningar är giltiga och allvarliga. Om vi verkligen söker efter sanningen och vill finna den, så måste vi noga välja också det ljus som vi använder för att lysa upp oss medan vi letar.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus” (Jh 8:12). Vi skall söka i det ljuset. Vi skall undvika att bygga vårt andliga liv på våra egna upplevelser och våra egna prestationer, utan i stället bygga på Guds ord och på det som Kristus har gjort för oss på korset. Annars förlitar vi oss nog på den svagare parten i vårt Gudsförhållande.
Gud ger oss ljuset när vi söker. Gud ger oss grunden när vi bygger. Gud ger oss det himmelska målet för vår livsvandring. Gud ger oss guiden på vår färd, Jesus Kristus. Honom vill jag följa. Jag hoppas att också du vill göra det.
Vi skall inte låta skenet bedra oss. Det som har ett sken av att vara så bibliskt behöver inte nödvändigtvis vara det. Det som verkar vara sant kanske inte sist och slutligen är det. Den ende som innehar den slutliga sanningen är Herren Gud – och allt är inte Gud, som glimmar.

15 juli 2012

Predikan: Sjunde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kärlek är bättre än offer
Predikan i Lovisa kyrka 15.7.2012
1Sam 15:22-26

Det är många som ställer sig kritiskt till Bibelns berättelser. Och det gläder mig på sätt och vis, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Folk protesterar exempelvis mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.
Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: "Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …" Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.
Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?
Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud lyder i korthet: Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv. Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.

Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

08 juli 2012

Predikan: Apostladagen - Saarna: Apostoleiden päivä

Karl af Hällström:
Apostoleiden esimerkki – Apostlarnas exempel
Tvåspråkig nordisk mässa i Lovisa kyrka
Kaksikielinen pohjoismainen messu Loviisan kirkossa
8.7.2012 kl. /klo 11
Mark 3:13-19

Päivän pyhä evankeliumi on kertomuksena harvinaisen tylsä teksti. Tärkeintähän siinä on pitkä nimilista Jeesuksen lähimmistä seuraajista, nk. apostoleista. Kaksi Simonia, kaksi Jaakobia, yksi tai kaksi Juudasta (riippuen siitä lukeeko Markuksen tai Luukkaan evenkeliumia), Johannes, Andreas, Bartolomeus, Filippus, Tuomas, Matteus, Taddeus – mitä tällainen lista antaa meille? Tylsää tekstiä kaiken kaikkiaan!
Mutta vaikka ulkoinen dramatiikka puuttuukin kertomuksesta, sisäistä dramatiikkaa riittää. Kertomuksessa mainitaan jo siitä että Juudas Iskariot tulisi kavaltamaan Jeesuksen. Se mitä ei mainita on että muutkin yksitoista hylkäsivät hänet kun häntä tultiin pidättämään. Ei myöskään mainita sitä että kaikki apostolit kokivat väkivaltaisen kuoleman, usein jopa kovan kidutuksen jälkeen. Ainoa poikkeus tästä on Johannes, joka ei hänkään säästynyt vainoilta, mutta sentään sai kuolla luonnollisen kuoleman.
Jeesuksen valinta oli siis valituille kohtalokas.

När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna, som räknas upp i dagens heliga evangelium. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.

Eivät apostolitkaan pystyneet seuraamaan Jeesusta kivuliaaseen kuolemaansa saakka ilman hänen apuaan. Jumalan Pyhän hengen kautta heille annettiin sekä vaadittava rohkeus että vaadittava viisaus. Rohkeutta tarvittiin tietenkin jotta he pystyisivät pitämään kiinni uskostaan ja vakaumuksestaan väkivaltaisten vainojenkin aikana. Viisautta taas vaadittiin, ja vaaditaan, jotta pystyy näkemään mikä taistelu on turha ja mikä tarpeellinen – milloin on pidettävä kiinni elämästään ja milloin on kyse elämää suuremmista asioista.
Monissa osissa maailmaamme ihmisiä vainotaan uskonsa takia. Usein vainotut ovat kristittyjä – itse asiassa historian aikana ei koskaan niin monta kristittyä ole vainottu kuin juuri nyt – mutta valitettavan usein vainoajat itse ovat kristittyjä. Emme mekään ole täydellisiä. Pohjoismaissa ei kristittyjä vainota. Pahinta mitä meilläpäin yleisesti ottaen voi tapahtua on että meitä kristittyjä ei olla huomaavinaan.

I de nordiska länderna är vi kristna allmänt sett fria från förföljelse. Så är inte situationen på andra håll i världen; i själva verket har så många kristna aldrig tidigare i historien råkat ut för förföljelse och martyrium som just nu. Hos oss blir vi ibland ignorerade eller behandlade på ett nedlåtande sett, men knappast värre än så.
Av den orsaken kan det vara svårt att visa vår tro i vardagen. En kyrkofader talade om martyrernas blod som kyrkans utsäde; genom förföljelsen sprider sig kyrkan, hur paradoxalt det än låter. Men i de nordiska länderna tas vi ofta inte på allvar; den eventuella negativa inställningen till tron är inte tillräckligt intensiv för att skapa förföljelse. Det får vi förstås på ett sätt vara glada för, men samtidigt tar förföljarna de förföljda på allvar. Och det sker alltför sällan hos oss.

Jos meitä kristittyjä ei oteta vakavasti täällä pohjoisessa, niin meidän on syytä mennä itseemme. Ei tietenkään niin että provosoisimme vainoa, vaan niin että osoitamme laupeudenteoin että uskolla on väliä. Sillä uskolla ON väliä myös yhteiskunnallisesti, silloin kun se saa käytännön seurauksia. Saamme osallistua jumalanpalveluksiin ja muihin kirkollisiin menoihin, mutta se on tarpeen lähinnä oman uskomme vahvistamiseksi. Sekin on tärkeää. Mutta tärkeintä on elää kristityn rakkautta myös kirkon seinien ulkopuolella.

Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Att sitta av en gudstjänst i Lovisa kyrka eller vara medlem av t.ex. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker ändå inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Och en tro som inte föder gärningar är en död tro. Låt oss alltså gå ut från denna mässa och göra en ansträngning att leva ut den tro som vi har blivit döpta till, den tro som Gud av nåd har gett oss.