Predikan: Pingstdagen

Karl af Hällström:
Gudsfolket
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.5.2002

Pingst. Själva ordet kommer från grekiskans pentekonta, som betyder ”femtio”. Det syns tydligare i t.ex. engelskans ”pentecost”, som alltså också betyder ”pingst”. Att ordet pingst kommer från ett ord som betyder femtio kommer sig helt enkelt av att pingsten infaller femtio dagar efter påsk.
Pingsten var från början en judisk skördefest, som senare fick drag av att man då också firade att lagen gavs genom Mose på Sinai. Den kristna pingsten förändrade festens karaktär, eftersom den firas till minne av det som hände under pingsthelgen det år som Jesus dog och uppstod – nämligen den helige Andes utgjutande, som vi hörde om ur episteltexten. Den dagen kan med rätta kallas ”Kyrkans födelsedag”, för det var då den första församlingen uppstod.
Det finns förstås många aspekter man kunde ta upp angående pingsten – andedop, tungotal, den helige Andes arbete genom Kyrkan o.s.v. – men jag vill idag se lite på skillnaden mellan den judiska och den kristna pingsten.
Som jag nämnde firades den judiska pingsten till minne av att Israels folk fick lagen på Sinai. Det israeliska folket hade egentligen uppstått som folk kort innan, genom uttåget från Egypten, men Mose lag hjälpte israelerna att sätta upp gränser för vem som hörde till folket. Den som följde lagen hörde till folket, medan om någon överskred lagen på ett tillräckligt grovt sätt, kunde han ”utplånas ur folket”, som det heter, alltså avrättas. Vi skall inte blanda in den moderna diskussionen om dödsstraffets berättigande här, för det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Det räcker med att konstatera att lagen satte upp vissa gränser och föreskrev vissa straff för den som överskred gränserna.
De kristna, däremot, uppstod som grupp genom pingsten. Då Anden utgöts över lärjungarna, kom flera tusen personer till tro, inte bara palestinska judar, utan folk från hela den då kända världen. Genom pingsten blev alla dessa människor med olika etnisk bakgrund förenade med varandra genom tron på Jesus Kristus. Ett nytt Gudsfolk hade uppstått, baserat inte på en nationalreligion, utan på en tro som utgav sig för att vara universell.
Och den här skillnaden syns ännu idag, Den judiska tron är nationell, medan kristendomen är internationell. Det judiska folket blev nationalistiskt och försvarade sin nationella identitet – liksom så många andra folk, förstås – medan Kyrkan är multikulturell, åtminstone om man ser till den världsvida kyrkan.

Här har vi en av poängerna med pingsten. Vi som tror på Jesus förenas endast av just denna tro på Jesus, inte av någon annan faktor. Jesus är den minsta gemensamma nämnaren för alla kristna. Inom det kristna gudsfolket finns det sedan olika grupperingar – katoliker och kineser, lutheraner och libyer, pingstvänner och peruaner – och alla dessa grupper har sådant som förenar dem sinsemellan och sådant som skiljer dem från andra grupper. Inte desto mindre utgör de – vi! – ett enda folk, som grundar sig på det som skedde på Jesu kors, och som grundades på pingsten femtio dagar senare.
Vilka följder får detta för oss idag? Alla som finns inom ett folks gränser bör behandlas på samma sätt. Vi bör se till att det finns ”en framtid och ett hopp” för alla som hör till vårt folk. Men vilka gränser har Gudsfolket? Jag tror att det är ”jordens yttersta gräns”, m.a.o. att det inte finns några fysiska gränser alls. Överallt där det finns människor finns det åtminstone potentiella medlemmar av Gudsfolket. Följaktligen bör vi som kristna se till att de potentiella medlemmarna känner till det erbjudande om medborgarskap och barnaskap som Gud kommer med.

En av pingstens följder är alltså missionen. Vi bör minnas att det budskap vi för ut inte är västerländskhetens, utan Kristi budskap. I kyrkohistorien ser vi ibland hur missionen har använts som verktyg för kolonialism, imperialism eller nationalism – även om det i allmänhet är andra än missionärerna själva som har gjort sig skyldiga till detta – men dagens missionsarbete har lärt sig av sina historiska misstag. Dagens missionärer försöker förmedla en nepalesisk Jesus i Nepal och en indiansk Jesus i Amazonas – och det är så det skall vara.
På tal om missionens historiska misstag kan jag inte låta bli att nämna en sång som lever kvar också idag med förvånande ihärdighet, nämligen sången om ”lilla svarta Sara”. Hon lever i en negerby i mörkaste Afrika och ligger på sin dödsbädd, trots att hon bara är ett barn. Eftersom hon av den goda vita missionären har fått höra om Jesus, så kommer hon till himlen när hon dör. Den här sången var inspirerande när den skrevs för hundra år sedan sådär, men den ur modern synvinkel sett avskyvärda rasism som genomsyrar sången gör att det är bäst att låta bli att använda den mera. Den motverkar nog sitt eget syfte. Lilla svarta Sara har blivit vit och ren i Lammets blod, slutar sången. Att renas genom Jesu blod är förstås fortfarande en relevant och god tanke, men när Saras svarta hudfärg kombineras med uttrycket ”vit och ren”, så föder sången nog andra än teologiska associationer. Så här tänkte man för hundra år sedan, men idag är det med all rätt oacceptabelt.

Nu har vi redan kommit in på en annan poäng som kommer genom pingsten. Om alla människor i världen åtminstone potentiellt är medlemmar av samma folk som vi, Gudsfolket, så har vi ingen orsak att se ner på någon annan, oberoende av hudfärg, språk, kultur – eller ens religion! En muslim eller en buddhist har lika stora möjligheter att bli medborgare i Gudsriket som en palestinsk jude på Jesu tid. Det som krävs är att han omvänder sig och tar emot syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Vi som sitter i kyrkan idag kan inte heller gratulera oss själva alltför mycket till vårt medborgarskap, för också vi behöver omvända oss från det som är orätt i vårt liv och ta emot förlåtelsen för våra synder. Omvändelsen är ingenting som sker en gång för alla, utan vi måste omvända oss varje dag. Och ingenting som ens liknar rasism passar in i detta pingstbudskap!
För att kunna omvända oss behöver vi hjälp, annars går det inte. Därför har Gud sänt oss Hjälparen, den helige Ande, som Jesus lovar i dagens evangelietext. Och endast genom att ta emot den hjälp han erbjuder kan vi få det som Jesus lovar när han säger: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Predikan: 3 söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Livets trasor i Guds väv
Predikan i Nordsjö kyrka och i Matteuskyrkan (Helsingfors) 21.4.2002

”Vi är i världen, men inte av världen.” Det är ett uttryck som sammanfattar det som Jesus säger i dagens heliga evangelium. Vi kristna lever i världen, och upplever de sorger och glädjeämnen som finns i världen. Ändå har vi vårt hemland i himlen, inte i världen. Målet för vår livsvandring är där, vägen som vi måste vandra finns här.
Det här betyder att vi som vill vara kristna inte nödvändigtvis behöver anpassa oss till alla trender som rör sig i vår omgivning. Det är redan flera veckor sedan jag i butikskön såg en veckotidning som tutade ut att det är hög tid att komma i form för stranden. Jag tycker själva tanken är lite lustig. Jag anser nämligen inte att stranden har något att säga om min form, för jag tycks hela tiden närma mig den perfektaste av alla former, nämligen sfären, klotet. Det är klart att det kan finnas hälsoskäl att gå ner i vikt, men om jag trivs med mig själv som jag är, så är det inget estetiskt fel på mitt omfång heller. Det är jag och ingen annan som skall trivas i min jordiska hydda. Krav på magerhet, evig ungdom och sexighet är en destruktiv trend, som vi har all orsak att ta avstånd från. Jag, med hela mitt omfång, har fått en son; varför skulle jag behöva vara sexigare än så?
Ibland stöter jag på inställningen att om man är kristen, är livet perfekt: inga bekymmer, inga sorger, inga svårigheter. Av egen erfarenhet kan var och en av oss förstås säga att detta inte är sant. Vi lever i slitningen mellan världens trender och vår hemlängtan till himlen.
Alla människor gör sina planer framåt. Vi funderar ut hur vi vill att vårt liv skall te sig, och syr ihop en framtid åt oss som om den vore en vacker festdräkt. Men plötsligt märker vi att allt inte går som vi har tänkt det. Vi möter oförutsedda motgångar. Vi kanske insjuknar själva, eller så kanske någon vi älskar blir sjuk eller dör. Vi drabbas av äktenskapskriser eller rent av skilsmässa, eller så kanske vi aldrig träffar någon att dela livet med. Föräldraskapet kanske tröttar ut oss på ett sätt som vi inte hade väntat, eller så blir vi kanske aldrig föräldrar, trots många tappra försök. Vi kan oförhappandes drabbas av kriser och konflikter på arbetet.
Det finns så mycket vi kan råka ut för. Plötsligt märker vi att det av den stiliga klädedräkt som vårt liv skulle bli bara finns trasor kvar. Där står vi med vårt livs trasor i händerna och tänker: ”Vad har hänt? Hur gick det så här? Hur kan jag komma vidare?”

Analysen av orsakerna till det inträffade går jag inte in på här; den bör var och en själv ta itu med. Däremot vill jag peka på att det väl egentligen finns tre möjliga vägar längs vilka vi kan gå vidare. En är att ta trasorna och kasta dem i elden. Det är uppgivenhetens, förtvivlans och hopplöshetens väg, och den kan inte leda till något gott. Ändå är det den som många väljer.
En annan väg är att försöka sy ihop trasorna igen och så försöka åstadkomma någonting som påminner om den klädedräkt som vi hade planerat från början. Det här är den egna styrkans, de egna möjligheternas väg. I de fall tyget har rivits upp längs sömmarna har vi kanske en möjlighet att tråckla ihop det igen, men alltför ofta är det själva tyget som har gett vika. Det leder till att den ihopsydda dräkten blir missformad, sned och vind och har sömmar på de mest underliga och ofta opassande ställen. Likheten med ursprunget kanske finns där, men i en förvriden, näranog oanvändbar form.
Det är förresten här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. På denna andra väg kan man nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. Det är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det är inte moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – bra karl reder sig själv. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men oberoende räcker kraften inte ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.

Det är här som nåden kommer in. Den är den tredje vägen att gå vidare, vid sidan av förtvivlans väg och den egna styrkans väg. På nådens väg, den kristna vägen, tar vi trasorna av vårt liv och ger dem till Gud, så att han kan väva någonting vackert av dem. Livet ser inte alls ut så som vi tänkte det från början, men det gör inte så mycket. Livet är inte en ständig fest, så som vi hade tänkt det med vår festdräkt; livet är i stället fyllt av vardag – ljus, lugn, glädjefull vardag. Klädedräkten har blivit en trasmatta. Det som vi hade tänkt pynta oss med har i stället blivit någonting som är praktiskt användbart. Det som vi hade tänkt framhäva oss själva med har i stället blivit något som alla trampar under fötterna; divan har blivit tjänare.
Kort sagt: om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Skriftetal: Skärtorsdagen

Karl af Hällström:
Nattvarden – en förkunnelsemåltid
Skriftetal i Nordsjö kyrka och Matteuskyrkan 28.3.2002

1Kor 11:23-29.
Den heliga nattvarden är någonting mycket mångsidigt. Den har många aspekter, som olika personer i olika situationer och olika tider betonar på olika sätt. De finns ändå alla med var gång som vi firar nattvard. Nattvarden är det nya förbundets måltid och syndaförlåtelsens måltid. Den är en åminnelsemåltid där vi firar minnet av vad Jesus har gjort för oss. Den är en förkunnelsemåltid och en bekännelsemåltid, för genom att delta i nattvarden förkunnar och bekänner vi också vår tro på honom som har instiftat den och som är närvarande i den. Nattvarden innehåller tacksägelse och glädje, den gemenskap som det brutna brödet skapar och väntan på den himmelska glädjefesten. Listan blev lång, och ändå är detta inte alla exempel på de olika sidor som nattvarden har.
Vi kan naturligtvis inte här fördjupa oss i alla dessa aspekter. Därför vill jag idag meditera kring nattvarden som förkunnelsemåltid.

I morgon, på långfredagen, får vi begrunda Jesu död på korset. Vi får tränga in i vilken betydelse den har för oss och för hela världen. Genom Jesu död har vi, som inte kan låta bli att synda hur vi än försöker, möjlighet att få förlåtelse för våra synder och felsteg. Detta är en av de mest centrala tankarna i kristendomen. Mer om det i morgon här på samma plats.
Om Jesu offerdöd på korset är något av det mest centrala för oss kristna, så är det naturligt att vi också vill dela med oss av det till dem som vi kommer i kontakt med. Alla vill väl ändå inte tala om saken och förklara teologiska poänger för sina vänner och grannar, inte för att de är någonting att skämmas för, utan helt enkelt för att man inte upplever att man har talets gåva. Inställningen är ungefär: ”Låt prästerna sköta predikandet, så försöker jag leva ett kristet liv.”
Här – vid nattvardsbordet – har ändå varje kristen fått en möjlighet att predika och förkunna på ett sätt som inte kräver någon teologisk examen eller något välsmort munläder. Vi hörde aposteln Paulus säga: Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni … Herrens död, till dess han kommer. I nattvardsliturgin har vi möjlighet att använda orden: Din död förkunnar vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.
Oberoende av vilka ord vi använder, är det helt enkelt så här: Den som kommer till nattvardsbordet för att ta emot Kristi verkliga kropp i brödet och i vinet ta emot Kristi verkliga blod, visar samtidigt att nattvarden betyder något för honom. Bara genom att gå de några stegen fram till altarringen utför han en förkunnelsehandling. Denna rätt enkla handling talar starkare än någon professionell röst kan göra. Utan ord säger nattvardsgästen till dem som ser honom och till dem som hör om detta: ”Kristi kropp offrades för min skull, och för min skull utgöts Kristi blod. Detta är viktigt för mig. Jag vill ha gemenskap med honom, och den gemenskapen finner jag i nattvarden.”
Ingen kan förklara nattvarden på ett allt uttömmande sätt. Jag inbillar mig inte att detta beredelsetal kan göra det. Ändå går det att förstå något av nattvardens innebörd, men speciellt på ett djupare plan än det rent intellektuella. Det är nämligen bara den som ofta och gärna kommer till nattvarden som kan förstå och uppleva vad den betyder.
Låt oss bereda oss för att fira denna förkunnelsemåltid genom att bekänna våra synder för den levande Herren.

Predikan: 1 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Att fasta – att avstå
Predikan i Nordsjö kyrka och i Matteuskyrkan (Helsingfors) 17.2.2002

Idag är det den första söndagen i fastan. Fastan började redan i onsdags – eller kanske jag borde säga ”i askonsdags”, eftersom det är så den första dagen i fastan heter. (Askonsdagen är alltså inte dagen före skärtorsdagen, som man ibland tror – den dagen heter ”dymmelonsdag”. ”Dymmel” eller ”dymbel” är ett gammalt ord för ”träkäpp”, och under stilla veckan användes träkäppar i stället för kläppen i kyrkklockorna, så att klockklangen dämpades. Men det får vi återkomma till om en sex veckor sådär.)
Fastan är kanske ett av de mest missförstådda begreppen i kristendomen. Ordet ”fasta” betyder väl idag i allmänhet att låta bli att äta, ofta med motivet att rena kroppen från slaggämnen eller helt enkelt att gå ner i vikt. Den kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är däremot tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I en av askonsdagens texter skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne var du än ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod. När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.
Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig själv som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.

Syndafallsberättelsen från 1Mos 3, som var dagens första läsning, berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens lustgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.

I evangelietexten (från Mt 16) blir Jesus i sin tur frestad av Petrus. Petrus är en intressant filur. Jag tycker att jag känner igen mig i honom. Han trampar i klaveret både grovt och regelbundet, både på grund av sin impulsiva natur och av att han talar först och tänker sedan. Till slut, när det verkligen gäller, förnekar och överger han rent av sin Herre. Ändå kan Jesus använda honom som grundstenen i sin kyrka (Matt 16:18)!
Petrus var långt ifrån perfekt. Men det var inte heller perfektion som Jesus begärde av honom och de andra lärjungarna. Jesus sade inte åt dem: ”Var perfekta”, utan: ”Följ mig!” Vilket glädjebudskap för oss andra, som inte heller vi är fullkomliga!
Samtidigt visar Petrus oss på att också den som vill följa Jesus kan tänkas komma i vägen för hans verk. Det viktiga i Jesu gärning var ju inte hans undervisning, utan hans död och uppståndelse. När Jesus på förhand berättar detta för lärjungarna tycker Petrus inte alls att det är någon god idé att Jesus skall dö, utan förebrår Jesus och försöker få honom på bättre tankar.
Då säger Jesus åt Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan.” Jesus kallar Petrus med ett namn som normalt brukar vara reserverat för den Onde – och det bara fem verser efter att han har utnämnt Petrus till Klippan som han skall bygga sin kyrka på och anförtrott himmelrikets nycklar (makten att förlåta synder) åt honom! Vad beror det här på? Kan inte Jesus bestämma sig?
Båda utnämningarna – Klippa och Satan – får Petrus efter att han har sagt något till Jesus. Först bekänner han att Jesus är Messias, den levande Gudens son (v. 16). Då är det bra. Det är det som Jesus har som uppgift; Petrus har förstått rätt. Dessutom betyder Petrus’ bekännelse att han vill följa Jesus, Messias, den utlovade befriaren.
Men när det går upp för Petrus en hurudan Messias Jesus egentligen är, stämmer detta inte längre överens med hans förutfattade meningar. Det går inte ihop med den teologiska syn som Petrus har fått lära sig i den dåtida motsvarigheten till söndagsskola och skriftskola. Då tycks han försöka förklara för Jesus hurudan Messias egentligen borde vara – en triumferande kung som driver ut de främmande förtryckarna ur det heliga landet.
Jesus sätter honom på plats, och det ordentligt. Han kallar honom för Satan, Frestaren som vill få honom på fall. Petrus’ teologi är inte från Gud, utan är bara människotankar.
Vi teologer blir ibland (liksom varje annan människa) så förtjusta i våra egna tankebyggen att det är riktigt nyttigt för oss att läsa en text som denna. Vi måste hela tiden vara på vår vakt, så att vi inte slutar tala om Gud och börjar tala om teologin. Teologin har utan tvivel sin plats, men som ett hjälpmedel, inte som det centrala i tron.
Men Jesus utdelar inte bara ett dråpslag mot ”människotankar”, utan visar också på ett sätt att komma rätt igen. ”Håll dig på din plats,” säger han åt Petrus. Grundfelet som Petrus gör är nämligen att han slutar följa Jesus och istället vill gå före honom. Petrus vill visa för Jesus vilken väg han borde välja, i stället för att Jesus skulle visa Petrus på den rätta vägen. ”Håll dig på din plats”, säger Jesus, och fortsätter i följande vers med: ”Om någon vill gå i mina spår …”
Under fastan (och alltid, för den delen) är vår plats inte före Jesus, utan efter honom. Vi får gå i Jesu fotspår på väg till korset och döden. Vi får leva i Jesu efterföljd i kampen mot det onda omkring oss och i oss. Vi får följa Jesus när han visar oss vägen till himmelriket – för om vi försöker visa vägen dit, så kan nog slutmålet bli det motsatta.

När djävulen i syndafallsberättelsen (1Mos 3) lyckades att få Adam och Eva att falla redan för den första frestelsen, får han inte Jesus att falla ens för den tredje, när han frestar honom i öknen (Mt 4). Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt.
I Hebreerbrevet (4:14-16) läser vi bl.a. att vi inte har en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Det är naturligtvis Jesus som brevskrivaren menar. Och så kommer det vi bör lära oss av detta: Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Det viktiga är alltså inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen som idag i den allmänna eller i den enskilda. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna avstå från detta något. För Petrus var det ofullständiga teologiska insikter och människotankar, för Adam och Eva var det strävan efter en genväg till helighet och gudomlighet. För någon annan kan det vara någon vardaglig frestelse eller något som verkar vara ett banalt problem. Det kan vara svårt för en utomstående att bedöma vilken plats olika vanor och ovanor har i vårt andliga liv. Därför bör vi själva utnyttja fastetiden till att granska oss själva, vårt förhållande till Gud och vårt förhållande till våra medmänniskor.

Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?

Predikan: 1 söndagen i advent

Karl af Hällström:
Att göra och att vara
Matteuskyrkan (Helsingfors) 2.12.2001

Advent är en besvärlig tid för dagens människor. Advent handlar ju nämligen om väntan. Vi väntar på julen, på Jesu ankomst till världen. Ordet adventus är latin och betyder just ”ankomst” (inte ”väntan”, som man ibland tror). Under adventstiden tänker vi i kyrkan på Jesu ankomst på många olika sätt, bl.a. som den ödmjuka kungen som rider in i Jerusalem på en åsna, som vi nyss hörde i evangelietexten.
Men det här med väntan är någonting som är svårt för oss. Vi skyndar från ställe till ställe och har sällan tålamod att vänta. Om vi rusar till metron och dörren stängs framför näsan på oss, tenderar vi att bli upprörda och arga, i stället för att tänka på att nästa metro kommer om bara några minuter. Redan tanken på att vänta några minuter på nästa metro känns ofta svår för oss – undra på att det är svårt att vänta på julen i fyra veckor till!
Och den här bristen på tålamod syns också på andra sätt i vårt dagliga liv. Snabbmatsrestauranger är populära, men om vi måste vänta ett par minuter på vår hamburgare, så är det irriterande. Vi har sällan tålamod att göra ingenting. Vi har hela tiden olika hobbyer eller aktiviteter för oss, om så bara att se på TV eller lyssna till musik. Tystnad är nämligen också någonting som verkar vara svårt. I tystnaden blir vi tvungna att lyssna, inte bara till bakgrundsmusik eller oljud av olika slag, utan till oss själva. Och det är svårt. (Det är väl förresten därför som det skvalar julmusik ur högtalarna i alla butiker under december månad. Handelsmännen vill inte att vi skall tänka djupsinniga tankar, utan bara köpa, köpa, köpa.)
Jag tror att allt det här i hög grad hänger ihop med att vi definierar oss själva utgående från vad vi gör – i stilen ”jag är rörmokare, fotbollsspelare, pianist, eller studerande” – i stället för låta det viktiga med oss själva vara det som vi är. Igen hänger det här väl ihop med vad som är lätt eller svårt. Det är betydligt lättare att visa på vad vi gör än på vad vi är.
Den som går i gymnasiet är ju per definition en gymnasist, men frågar man på ett djupare plan vad man är, om man är t.ex. en god människa, är det betydligt besvärligare. Den frågan kräver att vi skall känna oss själva, och det kräver i sin tur tålamod, väntan och stillhet. Därför krävs det en hel del mognad för att lära känna sig själv, inte bara det som man gör, utan också det som man är. Innan man lär känna sig själv kan man inte med rätta kallas vuxen – och det gör att det finns 15-åringar som är vuxna, och 50-åringar som inte är det.

Under adventstiden får vi vänta. Vänta på julen, vänta på Jesu ankomst. En del av väntan på julen är det stora trycket på att vi skall skaffa många fina dyra julklappar åt alla våra släktingar och vänner. Man frågar ändå sig hur nödvändigt det egentligen är. Om det är tanken som räknas, inte presentens storlek, så skulle kanske ett julkort vara lika bra, eller ett intyg på att man i stället för att köpa julklappar har gett pengar till Röda korsets katastroffond eller Kyrkans utlandshjälp. Dit går förresten dagens kollekt, om det är någon som vill passa på att julklappsshoppa. Men julklappsproblematiken är hur som helst en del av väntan på julen.
En viktigare del av väntan på Jesu ankomst är ändå att bereda plats för honom. Vi kan se på det som vi gör och kanske skala bort sådant som är överflödigt. Så kan vi få plats att inte bara göra utan också vara. När vi ser vad vi är och vad vi vill vara – och antagligen att dessa två skiljer sig från varann – då ser vi också hur mycket vi behöver Jesus.
För en vecka sedan firade vi domsöndag, det förra kyrkoårets sista söndag. Också då funderade vi kring Herrens ankomst, fast den gången snarare kring hans återkomst vid domedagen än kring hans första ankomst vid julen. Kyrkoåret börjar och slutar med samma tematik, om än ur olika synvinklar och med något olika stämningsläge.
Mellan dessa två ankomster finns ändå en grundläggande skillnad. Den första ankomsten, som ett barn i Betlehem, skedde för att bereda plats för påsken, så att var och en av oss skulle få möjligheten att få förlåtelse för sina felsteg, sina synder. Vi har, var och en, fått en tid utmätt för oss under vilken vi kan vända oss till Jesus och säga: ”Förlåt mig; hjälp mig.” Problemet är att vi inte vet hur lång denna tid är – den kan vara tills vi dör (och det vet vi inte heller när det sker) eller så kan den vara tills Jesus kommer tillbaka, vilketdera som nu kommer först. Efter döden och efter Jesu återkomst är det för sent.
Den andra ankomsten, Jesu återkomst vid domedagen, sker inte för att ge oss möjlighet till omvändelse, utan då är det alltså för sent. På domedagen får vi veta vad vi är värda – och det är knappast särskilt mycket, eftersom var och en av oss har gjort sådant som är ont. Den enda utvägen är att ta emot den förlåtelse som Gud har erbjudit genom Jesus Kristus.

Här hittar vi åter skillnaden mellan att göra och att vara. Den som gör orätt (alltså syndar) försöker ofta kompensera genom att göra annat, göra goda gärningar som motvikt till de onda. Och i sig är det inget fel på det här; goda gärningar är verkligen goda. Jag rekommenderar! Men om man gör sina goda gärningar med baktanken att man genom dem kunde uppväga sina onda gärningar, så tar man gruvligen miste.
Låt oss ta ett vardagligt exempel. Den som kör mot rött ljus har brutit mot lagen, eller hur. När jag blir ertappad för detta lagbrott, hjälper det inte att använda det för föräldrar välbekanta argumentet att alla alla alla andra också gör så (även om det ibland verkar vara beklagligt sant). Det hjälper inte att säga att det här inte var så allvarligt, jag har ju aldrig tagit livet av någon – även om det finns grövre brott, så är det jag har gjort ändå ett brott, också det. Det hjälper inte att säga att jag i förrgår hjälpte en gammal tant över gatan – vilket tog nästan en timme, eftersom bilisterna inte ville släppa oss över. Den goda gärningen uppväger inte mitt brott. Jag har kört mot rött ljus; jag är skyldig. Ingenting som jag gör kan längre ändra på den saken.
Därför är det så betydelsefullt att Kristus – han vars ankomst vi väntar på – har gjort allt som behövs för att vi skall få förlåtelse och frälsning. Det enda vi behöver göra är tacka och ta emot. I stället för att försöka förtjäna förlåtelsen – vilket är bortkastad möda, eftersom det aldrig kommer att lyckas – bör vi inse att vi redan är förlåtna. Det vi eventuellt kan göra åt den saken är att förkasta förlåtelsen, möjligen med tanken att det låter alltför billigt och enkelt för att vara sant. Men det är sant. Däremot är det långt ifrån billigt, eftersom Guds egen son fick betala för vår förlåtelse med sitt liv. Inte heller är det enkelt för oss individualister som måste göra allt själv, som inte vill ta emot någonting gratis, som själv måste förtjäna ihop varje liten godsak som vi unnar oss.
Det är inte lätt att låta bli att göra och i stället bara vara – att låta bli att göra sådant som vi hoppas skall förtjäna förlåtelse åt oss, i stället för att inse att vi verkligen redan är förlåtna.
Väntan och förberedelse är viktigt – för då skapar vi plats för Jesus. Minst lika viktigt är ändå att våga ta det avgörande steget och släppa in honom. Då får han rida in i vårt hjärta medan vi sjunger vårt Hosianna.