Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Helgonens exempel för oss heliga
Predikan i Pernå kyrka 6.11.2004

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska. Här i Pernå har vi löst problemet genom att fira helgonen nu i högmässan och de avlidna i parentationsandakten i eftermiddag.
Helgon stöter man ofta på i de gamla kyrkorna, alltså de katolska och ortodoxa grenarna av kristendomen. Där har de en tudelad uppgift. Å ena sidan fungerar de för oss, som är kvar här på jorden, som exempel på hur det kristna livet kan levas eller på hur en kristen kan bli tvungen att dö för sin tro. Å andra sidan är helgonen en sorts mellanhänder, till vilka vi kan framföra våra problem och böneämnen, så att helgonen sedan kan föra dem vidare till Gud. De fungerar alltså som en slags himmelska förebedjare för oss. Speciellt markant är denna funktion när det gäller jungfru Maria, Gudsmodern, eftersom tanken är att Sonen inte kan förvägra sin mor det som hon ber honom om.
För oss protestanter ter sig den andra av dessa aspekter något problematisk. Vi tror ju nämligen att vi inte behöver några mellanhänder för att närma oss vår Herre. Varken helgon eller präster har den funktionen för oss. Vi har ju inte ens präster i egentlig mening, alltså offerpräster, i vår kyrka, till skillnad från de gamla kyrkorna. Jag och mina protestantiska ämbetsbröder är ju egentligen pastorer, alltså herdar. Vi är inga mellanhänder, utan endast vägledare och stödpersoner för dem som vill söka sig till Gud. Att vi kallas präster är en kvarleva från den katolska tiden, och någonting som är unikt för Norden. I alla andra språk kallas protestantiska ”präster” för pastorer eller något motsvarande.
Den första synpunkten som jag nämnde angående helgonen, alltså att de fungerar som exempel för oss, kan vi protestanter däremot utan större kval hålla med om. Gudsmodern är ett exempel för oss vad gäller ödmjukhet, gudsförtröstan och tro, bl.a. genom hennes svar till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Lk 1:38). Den helige Franciscus av Assisi är ett exempel på enkelhet och självutgivande kärlek för Kristi skull. Exemplen kan mångfaldigas.
Det som är viktigt att minnas angående helgonen är ändå att också de var människor som vi, ofullständiga som vi, syndiga som vi. Det som gjorde dem till helgon var inte att de i sig själva skulle ha varit perfekta, utan att de tillät Gud att verka genom dem, trots att de insåg sin egen ofullständighet.
I och för sig är det just detta som gör helgonen till så goda exempel för oss. Om de hade varit ouppnåeliga ideal, som vi kan sträva mot men aldrig ha en chans att nå till, skulle det ha varit rätt bedrövligt och hopplöst för oss, skulle jag anta. Men då också dessa personer är fullt mänskliga under helgonglorian, ger det oss hopp.
Jag har alltid upplevt att det sätt på vilket Paulus hälsar församlingen i Korinth är intressant. Han kallar dem nämligen Guds församling i Korinth, och ... alla heliga runt om i Achaia (2Kor 1:1) – och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja: de är t.o.m. större syndare än hedningarna! Trots detta kallar han dem alltså för heliga.
Och så är det också med oss. Också vi är heliga. Se omkring dig här i kyrkan idag. Har du sett så många heliga människor! Heliga är vi inte för att vi heller, lika lite som de som vi kallar helgon, skulle vara perfekta, utan därför att Gud verkar för oss, i oss – och också genom oss.

Dagens heliga evangelium (Mt 5:1-12), som vi hörde från altaret, är en del av Jesu bergspredikan, de s.k. saligprisningarna. Dessa är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi ska inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill det åtminstone. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill och bör också vi kristna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande, för den delen.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från kristendomens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt.
Om vi ser på helgonen, märker vi att också många av dem på något sätt har sökt denna balans. Detta exempel är minsann värt att följa.
Guds församling! Alla ni heliga i Pernå! Låt oss resa oss och tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Saarna: Uskonpuhdistuksen muistopäivä

Karl af Hällström:
Haluan olla luterilainen!
Saarna Pernajan kirkossa 31.10.2004

Tapasin muutama vuosi sitten virolaisen kollegan. Hän hoiti paitsi seurakuntaansa Virossa myös pientä luterilaista seurakuntaa Venäjällä. Ei tässä vielä mitään; tällaiseenhan välillä joudutaan pappispulan takia. Tämä venäläinen seurakunta ei kuitenkaan ollut ihan lähellä Viroa, sillä se sijaitsi Vladivostokissa, Tyynen meren rannalla.
Kollegani siis kerran kuussa matkusti junalla Virosta koko suuren Venäjän halki toimittaakseen jumalanpalveluksen ja hoitaakseen muita papillisia tehtäviä Vladivostokissa. Junamatka kesti kolme päivää suuntaansa, mikä tarkoitti että hän oli matkoilla yli viikon joka kuukausi. Sen on täytynyt olla rasittavaa.
Istuessaan junassa kollegani tietenkin keskusteli kanssamatkustajiensa kanssa. Yksi heistä kysyi kerran mitä hän teki ammatikseen. ”Olen luterilaisen kirkon pappi,” tämä vastasi. ”Vai niinkö? Onko sellainen kirkko jo ehditty perustaa?” toinen kysyi. ”Kuinka niin?” kysyi pappi. ”Niin, eihän siitä ole niin kauan kun hän kuoli.” – ”Siis – kuka kuoli?” – ”No mutta, Martin Luther King, tietenkin.”

Tämä väärinkäsitys osoittaa meille kaksi asiaa. Ensinnäkin huomaamme millä tasolla uskonnonopetus oli neuvostovallan aikaisissa kouluissa – jos sitä lainkaan olisi ollut. Toiseksi huomaamme mikä merkitys uskontokunnan nimellä voi olla. Meidän kirkkomme, kuten myös tohtori King, on saanut nimensä Martti Lutherin mukaan.
Tämä olisi kauhistuttanut Lutheria itseään. Hän ei halunnut että hänen seuraajansa kutsuisivat itseään luterilaisiksi, vaan että he tuntisivat ja tiedostaisivat itsensä kristityiksi. Eihän Luther, vaan Kristus, ollut kuollut heidän syntiensä tähden. Kristus oli Lutherille kaiken keskus – ja siinä meidän on syytä seurata Lutheria.
Kun Luther naulasi 95 teesinsä Wittenbergin kirkonoveen lokakuun 31. pnä 1521, tasan 483 vuotta sitten, hän ei aikonut tuottaa sellaista kumousta kirkossa kun siitä sitten syntyi. Hän tahtoi puhdistaa kirkon ja uskon siitä kuonasta joka siihen ajan myötä ja matkan varrella oli tarttunut. Luther kuitenkin piti kirkkoa sinällään suuressa arvossa, ja usko Kristukseen oli hänelle kaikki kaikessa; se piti tuoda voimakkaasti esille.
Lutherin ajatuksilla oli kuitenkin myös poliittisia seurauksia, joita hän, teologiparka, ei ollut tullut ajatelleeksi. Nämä seuraukset koettiin toisaalta uhkana ja toisaalta mahdollisuutena.
Kirkon vallanpitäjät, paavi Leo XIII etunenässä, tunsivat valtansa perustan uhatuksi, ja kävivät siksi vastahyökkäykseen, jonka seurauksena Luther seuraajineen saivat lähtöpassit katolisesta kirkosta ja olivat pakotetut vastoin tahtoaan muodostamaan oman kirkkonsa, jota sitten kutsuttiin evankeliseksi, protestanttiseksi tai – luterilaiseksi.
Toisaalta monet vallanhaluiset ruhtinaat – ja niitähän riitti senkin ajan Euroopassa – kokivat tilaisuutensa tulleen. Jos minun maani kirkko ei enää ole katolinen, vaan evankelinen, paavi ei enää ole kirkon pää. Mutta kenestä sitten tulee kirkon pää? No, ruhtinaastapa tietenkin! Luulenpa, että monella ruhtinaalla oli huomattavasti maallisemmat tarkoitusperät kuin alamaistensa uskon puhdistaminen, tuodessaan maahansa protestanttisen kirkon.
Pari esimerkkiä tästä. Englannin kuningas Henrik VIII halusi erota toisesta vaimostaan. Paavi ei suostunut myöntämään avioeroa. Henrik vihastui ja perusti anglikaanisen kirkon, johon tuotiin eräitä evankelisia ajatuksia, mutta jonka suurin eroavaisuus katoliseen kirkkoon nähden oli että kuningas Henrik, eikä paavi Leo, oli kirkon pää. Ja sitten Henrik myönsi itselleen avioeron ja meni naimisiin kolmannen kerran. Eikä se siihen loppunut – hänellähän oli lopulta vaimoja kaiken kaikkiaan seitsemän, yksi toisensa jälkeen. Tämä vaimo josta hän erosi pääsi kuitenkin helpolla niihin verrattuna jotka hän mestautti. Aikamoinen kirkon pää, eikö vain.
Toisena esimerkkinä voimme mainita oman kuninkaamme Kustaa Vaasan. Hän toi tosiaan uskonpuhdistuksen Ruotsiin (johon Suomi tietenkin siihen aikaan kuului), osittain uskonpuhdistajien Olaus Petrin ja Mikael Agricolan innoittamana. Kustaa Vaasan suurin innoitus ei kuitenkaan ollut teologia, vaan valta ja tietenkin raha. Luostareilla oli tähän aikaan suuria omaisuuksia. Näitä käytettiin ylläpitämään korkealaatuisia sairaaloita, kouluja ja kirjastoja. Terveydenhuolto ja kulttuuri eivät kuitenkaan kiinnostaneet kuningasta, vaan päästyään uskonpuhdistuksen myötä kirkon pääksi, hän sulki luostarit ja takavarikoi niiden omaisuuden täyttääkseen valtion silloinkin ammottavat rahakirstut. Vasta 1800-luvun aikana, neljättä vuosisataa myöhemmin, sairaanhoito ja koulutus rupesivat saavuttamaan uskonpuhdistusta edeltävän laajuutensa Ruotsissa ja Suomessa.
Nämä olivat esimerkkejä uskonpuhdistuksen poliittisista seurauksista. Jos tässä olisi ollut kaikki mikä uskonpuhdistuksesta seurasi, ei uskonpuhdistuksen muistopäivää olisi tarpeen viettää, vaan sen sijaan jonkinlaista surupäivää.

Onneksi monet pahat seuraukset ja ylilyönnit ovat aikojen saatossa korjaantuneet. Emme enää taistele katolisen kirkon kanssa, vaan myönnämme sen olevan äitimme, josta voimme oppia yhtä sun toista, vaikka onkin asioita joista olemme eri mieltä. Sosiaali- ja terveyshuolto pelaa jälleen. Ja niin edelleen.
Uskonpuhdistuksella ja Lutherin toimilla on kuitenkin ollut myös myönteisiä seurauksia. Siksi kutsumme yhä itsemme luterilaisiksi, oppi-isämme vastustuksesta huolimatta – ja huolimatta siitä, että meitä voidaan luulla Martin Luther Kingin seuraajiksi. Mikä ei ehkä sinällään olisi niin paha asia.
Luther opetti, ja me luterilaiset uskomme, että pelastumme uskon kautta, armosta, Kristuksen tähden. Meidän ei tarvitse pelastautuaksemme tuottaa hyviä tekoja, vaan Kristus on jo tehnyt kaiken sen mikä on pelastumiseen tarpeen. Hän antaa meille tämän lahjan suuren rakkautensa ja armonsa takia, ja meidän on vain otettava vastaan tämä lahja uskomalla siihen ja häneen.
Hyvät teot eivät tietenkään sinällään ole pahasta. Se että pelastuksemme ei riipu teoista ei tietenkään tarkoita että meidän pitäisi varmuuden vuoksi ruveta tekemään pahaa. Mutta teot ovat uskon ja pelastuksen seurauksia, eivät niiden perusta.
Martti Luther opetti meille mikä uskon perusta on: Kristus. Hänet julistettiin pannaan siitä hyvästä. Martin Luther King näytti meille että kristillisellä uskolla ja lähimmäisenrakkaudella voi olla poliittisiakin seurauksia. Hänet murhattiin siitä hyvästä. Jos seuraamme näitä Luthereita huomaamme että usko voi olla joillekin uhka. Usko on vaarallista, koska usko siirtää vuoria, niin kuin sanonta kuuluu.
Mutta silti, tai ehkä siksi, haluan uskoa, haluan olla luterilainen, ennen kaikkea: haluan olla kristitty. Jumala olkoon kanssamme!
Nouskaamme nyt tunnustamaan tämä yhteinen kristillinen uskomme.

Griftetal: Job

khde / khra Karl af Hällström:
Griftetal / Siunauspuhe
Pernå / Pernaja 2.10.2004

Hyvät NNn omaiset. Olemme tänään mykistyneinä kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen hyvästelläksemme ihmisen, joka eli keskuudessamme hyvin lyhyen ajan, mutta silti ehti vaikuttaa niin voimakkaasti elämiimme. Kysymyksiä on paljon; vastauksia on hankalampi antaa.

I Gamla testamentet läser vi om en man vid namn Job. Han stod inför en liknande situation som vi gör idag. Han miste sin stora egendom, alla sina många barn och t.o.m. sin hälsa. Ändå kunde han säga: Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! (Job 1:21) Och trots att vi sörjer förlusten av NN – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – får vi ändå instämma i Jobs ord. NN fick leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne, älska henne – och sakna henne.

NNn inhimillisesti katsottuna liian aikainen kuolema avaa silmämme elämän hauraudelle. Huomaamme, ettei mikään ole elämässä itsestään selvää, mikään ei ole varmaa – paitsi kuolevaisuutemme. NNn kohtalosta opimme että ilo ja suru, rakkaus ja kaipuu, elämä ja kuolema ovat lähempänä toisiaan kuin tahtoisimme myöntää, ja että jokainen päivä on päivä lähemmäs kuolemaa.

Detta är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Vi har nämligen i dopet blivit Guds barn och får därför bära namnet ”kristen”. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Meidän ei tarvitse pelätä kuolemaa sinällään, mikäli tajuamme ettei nykyinen ole ikuista, että meidänkin on oltava valmiit lähtöön. Lähtömme ajankohtaa emme tiedä – joskus huomaamme merkkejä sen lähestymisestä, joskus se tulee yllättaen – mutta tästä huolimatta meidän olisi aina oltava valmiit. Ja valmiita olemme kun muistamme seisovamme elämämme joka hetkenä Jumalan kasvojen edessä ja luottaessamme Jeesukseen Kristukseen.

Låt oss därför alltid som Job med tacksamhet prisa och lova Herrens namn, både när han ger oss sina goda gåvor till låns och när han tar tillbaka det som han har lånat åt oss.

Vi reser oss för att i tron på den uppståndne Jesus Kristus viga stoftet av NN till gravens ro.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004

I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.

Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.

Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.

Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.

Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Predikan: 11 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kallelsetider
Predikan i Mariagården, Borgå 15.8.2004

På ett skriftskolläger diskuterades en gång möjligheten att leva som kristen i vardagen, efter lägret. Då utbrast en av flickorna: ”Här på lägret går det ju bra, men inte kan man tänka på Gud i stan!”
Det är beklagligt om det är så, men det är säkert en vanlig inställning. Vår vardag är så full av vardag, så att säga, att vi har svårt att hinna med allt. Vi stressar så med det vi måste göra att vi har svårt att hinna med det vi borde göra, och allra minst hinner vi med det som vi skulle vilja göra. Därför är det så vist inrättat att det i vars och ens liv kommer tider då vi mer eller mindre tvingas att stanna upp och lyssna till Guds tilltal och inse att han kallar på oss. Dessa tider kallas på s.k. Kanaans tungomål för ”kallelsetider”, och detta uttryck är också temat för den här söndagen.
Kallelsetiderna är tider då vi märker Guds närvaro på ett sätt som vi kanske inte annars gör. De är sällan roliga och trevliga just då som de pågår, men efteråt kan man se vilken inverkan de har haft. De kommer nämligen ofta, men inte alltid, i samband med någon förändring i livet eller någon kris – när någon närstående dör, t.ex., eller när vi gifter oss, eller varför inte i samband med skriftskolan.
Konfirmationen är ju, som vi vet, inte bara fest och presenter, utan dess grund är klart andlig: i konfirmationen bekräftar vi dopet och svarar ”ja” på Guds kallelse. Om denna bekräftelse sedan inramas av en glad fest, så är det inte illa, för den är verkligen värd att firas.
Men glädjen över Guds kallelse och allvaret i kallelsen går hand i hand. Dagens bibeltexter talar om detta. I episteltexten (Hebr 3:15-19) hörde vi: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Det gäller att ta vara på tillfället när kallelsetiden kommer. Vi vet aldrig när nästa kallelsetid inträffar, eller om det alls kommer någon till. Vi vet ju inte hur vår framtid kommer att te sig, eller hur lång framtid just vi har framför oss. Därför gäller det att inte skjuta upp avgörandet, utan just nu fatta beslutet att följa Gud.

I många gallupar finns det olika svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. När det gäller Guds kallelse finns det inget ”vet inte”-alternativ, utan det gäller att svara antingen ”ja” eller ”nej” när frågan ställs. ”Vet inte” är i detta sammanhang det samma som ”nej”. Nu är en kallelsetid för oss. Om ni hör hans röst idag så ta ställning till vad den säger.
Annars kan det vara som en teologiestuderande uttryckte det i en predikan: ”Att predika för en del är som att hälla vatten på en gås. Det går in genom ena örat och ut genom det andra.”

I dagens heliga evangelium (Mt 11:20-24) talar Jesus till de städer där han har varit verksam. Idag kunde det kanske låta: ”Ve dig, Lovisa! Ve dig, Borgå! Och du, Helsingfors, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.” Och varför säger han så? Jo, därför att invånarna i dessa städer har kastat bort sin möjlighet att säga ”ja” till Guds kallelse då när Jesus besökte dem. De har hört hans röst, men ändå sagt ”nej” eller – i värsta fall – ”vet inte”.
Det blir lite som när prästen var på besök hos en gammal dam och frågade: ”Kanske det passar tant att jag sjunger en psalm?” Damen svarade: ”Ja, gör det – så går jag ut i köket och kokar kaffe under tiden.” Det var ju inte riktigt så som prästen hade menat – och invånarna i de städer som Jesus besökte hade också fått saker om bakfoten, precis som det ofta går också idag.

”Men vad är det den där prästen nu försöker ge mig dåligt samvete för?” tänker kanske någon. ”Jag är ju en lika hygglig människa som alla andra: jag stjäl aldrig (annat än lite kontorsmaterial från jobbet), jag kör inte mot rött ljus (om det finns mycket folk i korsningen), jag slår aldrig min fru eller mina barn (om jag är nykter). Jag hör t.o.m. till kyrkan – eller skulle göra det om det inte kostade något. Vad skulle jag då ännu göra med något gudsförhållande?”
Man kan förstås ha delade meningar om vad det innebär att vara ”en vanlig hygglig människa” och om vilket värde det har. Ibland kunde det vara bättre att vara en ärlig skurk, så att säga, än en hygglig hycklare. En hycklare får ju akta vad han säger t.o.m. i familjekretsen. Annars kan det gå som i en familj där pappan inte var så förtjust i prästen utan vid ett tillfälle sade till sin fru i barnens närvaro att prästen var en riktig fårskalle. Nästa gång prästen kom på besök studerade sonen honom ingående och sade sedan bekymrat till sin far: ”Pappa, han har ju ingen fårskalle…”

Men oberoende av om vi är ärliga skurkar, hyggliga hycklare eller rent av ärligt hyggliga, så har vi behov av Gud. Vi kan aldrig uppnå himmelriket för egen maskin. Vi kan alltid försöka bli bättre människor – och bör också alltid sträva till det – men det räcker inte till. Det gäller att ta vara på Guds kallelse när den kommer, och också att vara säker på att den kommer just från Gud. Det rör sig en mängd missförstånd om saken i dagens samhälle.
Jag tänker inte gå igenom alla dessa missförstånd, men som exempel på ett sådant vill jag berätta hur det gick när en församling skulle få besök av en gästpredikant. Vaktmästaren skickades till stationen för att ta emot gästen, men visste inte hur han såg ut. Han såg sig om på perrongen, gick sedan fram till den som såg mest bedrövad och sur ut och frågade: ”Ursäkta, är det pastor den-och-den?” Mannen svarade: ”Nej, jag är inte präst – det är magsår.”

Att svara ”ja” på Guds kallelse tar inte bort glädjen ur livet, utan livet kan få ett nytt djup. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte att tvingas följa en massa regler, utan i stället att lyssna till Guds vilja med vårt liv. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte världsfrånvändhet, utan tvärtom, för att älska Gud utan att bry sig om sina medmänniskor är inte möjligt. Att svara ”ja” på Guds kallelse är att bli människa helt och fullt, att bli det som Gud tänkte sig när han skapade oss.