Predikan: Kristi himmelsfärdsdag

Karl af Hällström :
Överallt närvarande
Predikan i Pernå kyrka 5.5.2005

Under påsk och tiden efter påsk firar vi flera stora högtider till minne av sådant som Jesus har gjort för oss – stora, viktiga händelser. På långfredagen mindes vi hur Jesus dog på korset för våra synders skull. Jesus led och dog för vår skull. Han var medveten om Guds vilja och underkastade sig den, fastän det betydde att han skulle bli fängslad, förnedrad och korsfäst. Guds Son dolde sin allmakt och lät sig dömas till döden som en brottsling bland andra.
På Golgata kors ropade Jesus ut sin förtvivlan över att Gud hade övergett honom. Han dog ensam och skymfad. De närmaste lade honom i en grav. Döden tycktes ha avgått med den slutliga segern.
Jesus utsatte sig i vårt ställe för Guds vrede. Han tog, fastän oskyldig, på sig det straff som vi för våra synders skull har förtjänat. Kristus sonade på det sättet hela mänsklighetens synder. Han göt sitt blod till ett offer för var och en och köpte oss fria.
Jesus dog, men hans död var början till ett nytt liv. När han steg in i dödsriket, visade han att hans makt var större än allt ont. Nederlaget på korset var samtidigt en seger över synden, döden och djävulen. (Katekesen 17)
På påskdagen firade vi minnet av Jesu uppståndelse från de döda. Döden kunde inte hålla Kristus i sitt våld. I enlighet med Bibelns löften uppstod han från de döda. På veckans första dag såg lärjungarna att graven var tom och blev förvirrade. Men när de mötte sin uppståndne Herre, började de förstå vad som hade skett.
Kristi uppståndelse innebär att döden är besegrad. Djävulens makt har brutits. Döden har inte längre det sista ordet. Han som har segrat över döden befriar oss också från alla andra fördärvsmakter. Vi får invänta uppståndelsen och det eviga livet. (Katekesen 18)
Före sin död lovade Jesus att sända den heliga Anden för att försvara och vägleda dem som hör honom till. På pingsten, efter det att Jesus hade uppstått, utgöt Gud sin Ande över lärjungarna. De uppfylldes då av hans nåd och fick del av hans gåvor. (Katekesen 19) Till minne av detta firar vi pingst om tio dagar.
Den heliga Anden kommer till oss med Guds godhet och Kristi kärlek. Vi kan varken tro på Kristus eller närma oss honom utan den livgivande Andens hjälp. Vi flyr undan Gud och vänder oss bort från honom. Den heliga Anden kallar oss och väcker tron och det nya livet i oss. Han ger oss Kristus och allt det som han har gjort för oss och bevarar oss i en rätt tro.
Den heliga Anden är, såsom hans namn säger, den som helgar. Han gör syndiga människor heliga. Han öppnar våra hjärtan för Guds ord, han hjälper oss att lära känna Kristus och att lita på Guds löften. Det är den heliga Andens verk att människan får del av Guds nådegåvor, samt börjar älska Gud och sina medmänniskor. (Katekesen 19)
Ytterligare en av dessa stora, viktiga helger firar vi idag, 40 dagar efter påsk. Vi firar minnet av Kristi himmelsfärd. Också den har långtgående följder både för kyrkans liv och för vårt eget liv som kristna. Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt. (Katekesen 18)
Vi kan inte se Jesus med våra sinnen. Ändå får vi lita på att han alltid är med oss och att vi får möta honom i bönen och vid nattvardsbordet.
Nattvarden eller altarets sakrament är en helig måltid, som Jesus har instiftat. I denna måltid ger han sin kropp och sitt blod åt oss för att ätas och drickas.
Nattvardens bröd och vin är Kristi sanna kropp och blod. Detta mysterium kan vi inte förstå, men vi kan lita på Frälsarens egna ord, som har nedtecknats i bibeln. Natten före sin död gav Jesus det välsignade brödet åt sina lärjungar och sade: ”Detta är min kropp.” På samma sätt gav han också vinet, som enligt hans ord är förbundets blod, hans eget blod. Vi firar nattvarden i trohet mot dessa Jesu ord och till hans minne.
Altaret är en plats där vi påminns om Guds närvaro. Inför det samlas den kristna församlingen för att be och för att tacka Gud. Där får vi lyssna till Guds ord och ta emot nattvardens sakrament. Den gemensamma gudstjänsten ger oss kraft för vårt liv och för vår gärning. (Katekesen 37)
I nattvarden minns vi Jesu död på korset. Guds ende Son, Guds Lamm, utgöt sitt blod på Golgata kors och dog för hela världen. Kristus led offerdöden på korset, och nu ger han sig själv, sin kropp och sitt blod, åt oss i nattvardens sakrament.
Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet, får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra. Vi firar den i gemenskap med den himmelska skaran och alla heliga.
Genom att ta del av nattvarden förblir vi i Kristus och han förblir i oss. Kristi kropp, som är livets bröd, ger näring och styrka för det andliga liv som har fått sin början i dopet. Kristi blod är ett ”odödlighetens läkemedel”, som helar oss och skänker oss evigt liv. Nattvarden ger en föraning om den himmelska festmåltid till vilken Kristus en gång skall samla alla dem som hör honom till. (Katekesen 38)
Var och en som tar emot nattvarden blir enligt Kristi ord delaktig av hans kropp och blod. Nattvarden får sin innebörd av det som Kristus har gjort och gör och är oberoende av utdelarens eller mottagarens prestationer. En förutsättning för att en människa skall kunna delta i nattvarden på ett rätt sätt är att hon tror på Kristus och litar på hans ord. Även då vår tro är svag, kan vi lita på att Kristi kropp och blod har utgetts just för oss.
Man kan delta i nattvarden, även om man inte helt förstår dess betydelse. Man bör dock veta skillnaden mellan Kristi kropp och blod och annan mat och dryck. För barn som deltar i nattvarden tillsammans med vuxna bör man på lämpligt sätt förklara dess betydelse. Konfirmerade församlingsmedlemmar får gå till nattvarden på egen hand, eftersom de har fått undervisning om nattvarden och bekänt sig till kyrkans tro.
Nattvarden är avsedd för alla kristna. När vi prövar oss själva måste vi medge att vi är fattiga på tro och kärlek. Vi behöver denna måltid. Kristi inbjudan till nattvarden gäller särskilt dem som är medvetna om sin synd och skuld. (Katekesen 39)
Kristus är närvarande överallt. Det är möjligt endast genom hans himmelsfärd. Därför firar vi idag dess minne.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Påskdagen

Karl af Hällström:
Sannerligen eller sannolikt uppstånden?
Predikan i Pernå kyrka 27.3.2005

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervjuade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Påståenden av detta slag ligger kanske bakom biskop Eriks oro för kyrkans förfall, som skulle ha börjat vid de teologiska fakulteterna.
Men i allmänhet har påståendena naturligtvis varit nyhetsankor. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
Sist och slutligen är det frågan om tro. Tror du att Kristus har uppstått från de döda eller inte? Några vattentäta bevis finns inte åt någotdera hållet. Argumentet mot uppståndelsen är närmast en sannolikhetskalkyl – men också osannolika händelser inträffar ibland. Argumenten för uppståndelsen är närmast av historisk karaktär, men om någon vägrar låta sig övertygas av dem, kan jag inte så mycket åt det. Låt mig ändå föra fram några sådana.
För det första. Graven var tom på söndagsmorgonen. Detta kan utan tvivel förklaras på olika sätt, men själva faktum kvarstår. Någonting hände med Jesu kropp.
För det andra. När ryktet om uppståndelsen kom i omlopp, hade de judiska ledarna ett starkt intresse av att motbevisa påståendet, och både resurser och tillfälle att göra omfattande efterforskningar i saken. Ändå misslyckades de. De mutade vakterna att säga att lärjungarna stal Jesu kropp, men ingen tycks ha fått någon större tilltro till detta påstående. Makthavarna kunde arrestera, tortera och döda de kristna, men de kunde inte bevisa att Jesus inte skulle ha uppstått. Det kunde de ha gjort t.ex. genom att visa upp hans kropp eller genom att bevisa vem som stal den och hur det gick till.
För det tredje förändrades Jesu lärjungar mycket starkt. Efter korsfästelsen gömde de sig, eftersom de med rätta fruktade för sina egna liv. Plötsligt förvandlades de till oförfärade vittnen som offentligt förkunnade sin tro på Kristus mitt ibland hans fiender. De var t.o.m. beredda att dö för sin tro – och fick också ofta göra det. Den bästa förklaringen till denna förvandling är att lärjungarna mötte den uppståndne Jesus.
En intressant poäng är, för det fjärde, att söndagen blev de kristnas gudstjänstdag, i stället för lördagen, judarnas sabbat. Sabbaten firas på lördag till minne av att Gud fullbordade sin skapelse med att vila på den sjunde dagen. De första kristna, som var monoteistiska judar, måste ha haft väldigt starka skäl till att överhuvudtaget byta gudstjänstdag och till att byta den just till söndagen. Det är som om vi skulle frångå söndagen som gudstjänstdag och börja fira våra gudstjänster på, säg, tisdag istället. Den bästa förklaringen till bytet är att Jesus uppstod på en söndag, och att de kristna insåg att uppståndelsen var lika viktig som eller rent av viktigare än skapelsen.
Jag kunde komma med flera argument, men i detta sammanhang får det räcka med dessa fyra.
Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann. I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss.

Av de två frågor som jag kastade fram i början har vi nu behandlat den om sanningshalten i påståendet om Kristi uppståndelse. Den andra frågan var vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här kommer vi in på dagens andra läsning (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.
Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Då så är fallet, är vår tro inte meningslös, utan vi kan bli befriade från våra synder. Låt oss därför ödmjuka oss inför Gud, som har väckt upp Kristus från de döda, och för honom bekänna vår synd och skuld.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Karl af Hällström:
Att söka eller att finna?
Predikan i Pernå kyrka 5.3.2005

Jag har flera gånger, både från den här predikstolen och i andra sammanhang, konstaterat att vår tid har en karaktär av andlighet, som saknades ännu för bara femton eller tjugo år sedan. Det är rumsrent att tala om andliga frågor och rumsrent att medge att man är en andlig sökare. Lika rumsrent verkar det inte alla gånger vara att medge att man har funnit något, särskilt om det man har funnit är en kristen tro.
När man söker, finns ändå alltid risken att man får uppleva det som Jesus säger i Bergspredikan (Mt 7:8): … den som söker, han finner … Uppriktiga sökare söker inte bara för sökandets skull, utan uttryckligen för att finna. Problemet i vår tid är att det här med att finna inte alls är så populärt. Man vill gärna vara en sökare, för det är dynamiskt och levande, kan man tycka, medan om man finner blir livet och andligheten statisk och ofruktsam. Man citerar alltså hellre Jesus orätt och antar att han sade något i stil med: ”Den som söker, han letar.”
I den första läsningen fick vi höra hur Herren talade genom profeten Amos (8:11f): Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.
En liten kommentar innan vi fortsätter. I våra öron kan det låta lustigt det där med att driva omkring från norr till öster. Varför inte från norr till söder eller från öster till väster? Orsaken ligger i den föregående satsen, som talar om att irra från hav till hav. Dessa ord uttalades för första gången i det som idag är Israel. De hav det alltså är frågan om är antagligen Medelhavet i väster och Röda havet i söder – se på en karta så förstår ni varför. Om de som söker efter Herrens ord irrar från hav till hav, alltså från väster till söder eller tvärtom, är det ett naturligt komplement att tala om norr och öster för att få fram tanken att de yrade precis överallt under sitt sökande – men utan att finna.
Och som sagt är det här som problemet med mångas moderna sökande ligger. De har en hunger efter att höra Herrens ord, men den driver dem bara till att söka, utan att kanske ens inse vad det egentligen är som de söker eller känna igen det när de stöter på det.
Det samma stöter vi på upprepade gånger i evangelierna. Ibland tänker jag att det skulle vara så lätt att följa Jesus om jag bara hade fått träffa honom och prata med honom. Sedan inser jag ganska snart att evangelierna visar på många som träffade Jesus personligen, talade med honom, kanske t.o.m. blev botade av honom – och ändå förkastade honom. Vad finns det för garanti för att jag skulle vara bättre eller fiffigare än så?
De tre evangelietexter som är föreskrivna för denna söndag är alla hämtade ur Joh 6. Det börjar med brödundret, fortsätter med berättelsen om hur Jesus talade om sig själv som livets bröd och slutar med att Jesus uppmanar oss att ta del av hans kropp och blod, alltså i nattvarden.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om brödundret (eller bespisningsundret, som det också kallas) – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta. Ett annat aktuellt exempel är förresten den måltidsgemenskap som vi efter dagens högmässa får dela vid kyrklunchen i Sockenstugan.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
En liknande tanke är att de som samlade ihop den överblivna maten inspirerar oss till miljövård. Det är väl ändå knappast idén i att de omnämns, även om miljövård naturligtvis är någonting viktigt.
En annan förklaring är att se brödundret som en förebild för nattvarden. Precis som Jesus ger fysiskt bröd åt sina efterföljare när de är hungriga, ger han sig åt oss i nattvarden för att stilla vår andliga hunger.
Den här tanken finns nog med i Joh 6, men först lite senare (v. 48), när Jesus kallar sig själv ”Livets bröd”. Vi kan visserligen anta att redan Johannes har haft denna tanke i bakhuvudet när han sammanställde sitt evangelium, men därmed är det inte sagt att den fanns med på grässlänterna på ”andra sidan av Galileiska sjön”, när folket fick stilla sin hunger.
Så här på Midfastosöndagen är det naturligtvis på sin plats att betona nattvardens betydelse i vårt kristna liv i allmänhet och i vår förberedelse för påsken i synnerhet. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Brödundret kan i efterskott användas för att förklara och illustrera nattvarden, men ändå utför Jesus inte brödundret för att legitimera den.
Likaså har det sociala ansvaret och ansvaret för miljön en klar plats också i det kristna livet, både under fastan och annars, men de är inte brödundrets poäng.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka, nämner texten; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak utför han brödundret. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse.
Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i denna fastetid, i vår förberedelse för påsken. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå påskens innebörd. Annars förblir den nog dold för oss – om vi inte söker för att finna.
I Joh 6 ser vi just detta. I dagens avsnitt av det heliga evangeliet (v. 35) hörde vi Jesus säga att han är livets bröd och sedan (v. 54): Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen – vilket förstås syftar på nattvarden, inte på konkret kannibalism. Detta stötte ändå många av Jesu åhörare och lärjungar så mycket att de sade upp bekantskapen med honom. Kärntruppen, de tolv apostlarna, stannade ändå kvar, och Simon Petrus uttryckte deras åsikt när han sade (vv. 68f): "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Den som söker och verkligen vill finna gör väl i att söka här. Vem är Jesus? Ibland verkar det som om vi söker kring land och rike, fast det vi söker hela tiden har varit precis framför näsan på oss. Vi som är födda och uppvuxna som medlemmar i vår kyrka kanske riskerar att bli hemmablinda för det goda vi har här. Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Varför söka något som man redan har?
Det är inte kristendomen som religion som är det viktiga, även om jag inte tycker att det är något fel på den heller. Det viktigaste är hur vi ställer oss till Jesus och att vi har ett förhållande till honom. Till den som har en hunger efter att höra Herrens ord är därför mitt budskap idag och alla dagar: Jesus är den som har det eviga livets ord. Det är Jesus som det lönar sig att söka – och att finna.

Predikan: 2 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Bön och tro
Predikan i Pernå kyrka 20.2.2005

Alla föräldrar vill väl att deras barn skall ha det så bra som möjligt och att det skall gå dem väl i livet. Det är därför vi försöker se till att barnen får mat och kläder, utbildning och stimulans, vid behov mediciner och sjukvård – och framför allt kärlek.
Men vi kan inte själva ge allt detta, för vi innehar inte själva all nödvändig kunskap. Vi är inte alla bönder, så barnen får mat, skräddare, så de får kläder, lärare, så de får utbildning, läkare, så de får sjukvård. Vi kan vara något av dessa, men knappast allt på en gång. Det betyder att det finns områden som vi inte klarar av och som vi behöver hjälp med. Bonden behöver läkaren, läraren behöver skräddaren, prästen behöver bonden. Detta kallas ett samhälle.
I den evangelietext som vi hörde läsas från altaret (Mk 9:17-29) innehar en förtvivlad fader en av huvudrollerna. Hans son har epileptiska symptom, som flera gånger har försatt honom i livsfara. Och fadern, som inte själv klarar av att hjälpa sin son, ser sig om i samhället för att hitta någon som klarar av det. Pojken i texten verkar inte vara helt liten, så hans far har säkert försökt med mer etablerade medicinska metoder tidigare, men när de inte hjälper, tar han pojken till Jesus. Jesus själv var inte på plats just då, men inte heller hans lärjungar kan hjälpa. Man kan bara föreställa sig den nattsvarta desperation som fadern måste ha känt.
Så kommer Jesus själv till platsen. Sonen får ett av sina anfall, och fadern gör ytterligare ett försök, trots alla de besvikelser han tidigare har upplevt. "Ingen annan har kunnat hjälpa, men hjälp du oss, om du kan." Och Jesus visar att han kan, och pojken blir botad.

I evangelierna finns många berättelser om hur Jesus helar sjuka människor. Ingen av berättelserna är dock endast en underberättelse, utan de har alla någon poäng, de har alla ett budskap. Vilket är då budskapet i berättelsen om den epileptiske pojkens helande?
Jo, budskapet kommer fram i den korta dialogen mellan Jesus och pojkens far. Jesus frågar hur länge han har varit sjuk, fadern svarar med en fallbeskrivning och säger sedan: "Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus säger: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Och fadern utropar: "Jag tror. Hjälp min otro." Sedan kommer beskrivningen av själva helandet.
När vi i skriftskolan någon gång har läst den här texten, påpekar oftast någon av konfirmanderna den inre spänningen i faderns sista replik. I allmänhet uttrycker de ju inte saken så, utan säger mer rakt på sak: "Vaddå 'Jag tror. Hjälp min otro.' Det är ju löjligt!" Då har vi stannat upp och tillsammans funderat på vad det "löjliga" uttrycket kan betyda.
Pappan vädjar till Jesus, som svarar med att säga vad en sann tro kan åstadkomma: "Allt är möjligt för den som tror." Och faderns svar, detta "löjliga" uttryck kan lära oss en hel del om vad det egentligen innebär att tro. Mannen litar på Jesus, och kan därför ärligt säga: "Jag tror." Men han tvivlar på sig själv, sin styrka och sina möjligheter, och han vet hur svag hans tro är. Därför säger han, lika ärligt: "Hjälp min otro."
Här har vi en skenbar självmotsägelse med samma innebörd som den som Paulus kommer med i 2Kor (12:9f): När jag är svag, då är jag stark. Paulus menar, att då han själv är som svagast och har det som svårast och besvärligast – då, just då, är han som mest beroende av Guds outsinliga kraftförråd. Då Paulus är som svagast, kommer Guds styrka som tydligast fram i honom.
Och så var det alltså också med fadern som talade med Jesus. När han lät sin egen kraft träda i bakgrunden, hjälpte Jesus honom genom att med Guds kraft bota hans son.
Lärjungarna fick sig en läxa, då de skamset måste fråga: "Varför klarade inte vi av det här?" Och Jesus svarar: "Det här klarar man bara av genom bön." Kanske lärjungarna hade för höga tankar om sig själva, och litade för mycket på att de ju kände Jesus och hade varit tillsammans med honom redan länge. Kanske de därför missade, att Jesus inte heller själv gjorde något i egen kraft, utan allt han gjorde pekade mot Gud Fader.
Poängen är den, att lärjungarna ännu inte hade lärt sig det här om styrka och svaghet. De trodde att de automatiskt kunde vara starka eftersom de följde Jesus. Men Jesus drog sig ofta tillbaka för att be, sägs det i evangelierna, och där hämtade han sin kraft – i stillheten, i närheten till Gud, i att bära fram sina problem till Honom och lyssna till Hans svar. Och endast genom detta kunde han fylla sin uppgift och hjälpa dem som behövde honom.
Och det är detta som också vi har så svårt att lära oss. Oberoende vilken vår uppgift i samhället är, och vare sig det är våra barn eller något annat som vi oroar oss för, kan vi bära fram det till Herren Gud, erkänna vår svaghet och be om styrka av Honom. För när vi är svaga, är vi starka.
Bönen har många dimensioner, många sätt på vilka den hjälper oss och stärker vår tro. En är den fysiska, att vi får svar på vår bön, och den som vi ber för får den hjälp som den behöver (vilket inte alltid är exakt samma hjälp som vi ber om, men i alla fall). En dimension är den psykologiska, att den fungerar som en säkerhetsventil och ger oss ett utlopp för känslor som annars kunde samlas uppdämda inom oss och till slut spränga oss i bitar. Om vi ser på Jesu exempel märker vi ändå att bönens viktigaste dimension är den andliga: Ju mer vi är i kontakt med Gud, vår Fader, desto starkare blir vår tro. Precis som Jesus, behöver också vi dra oss tillbaka för att be. Vi kanske drar oss tillbaka rent fysiskt, kanske gör vi det endast i andanom – men oberoende är det där vi får hämta vår styrka som människor och som kristna: I bönen, i hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Beredelsetal: Askonsdagen

Karl af Hällström:
Askonsdagen
Beredelsetal i Pernå kyrka 9.2.2005

Idag är det askonsdag, den första dagen i fastetiden. Den kyrkliga fastan har under historiens gång tagit sig många former. I den lutherska kyrkan är den fysiska fastan inte längre obligatorisk; vi måste inte längre avstå från köttprodukter och hålla oss endast till fisk, grönsaker och bröd. Detta tvång slopades i reformationen. Frivilligt får man förstås göra som man tycker.
Däremot kvarstår fortfarande fastans innebörd. Fastetiden leder oss fram till påsken. Vi går bildligen upp till Jerusalem tillsammans med Jesus och hans andra lärjungar för att där vara med om påskens händelser. Fastans innebörd är alltså att förbereda oss för påsken. Fastan är en självrannsakningens, ångerns och botens tid.
I en askmässa som den här kan vi på speciellt många sätt närma oss Gud och ödmjukt komma fram till hans altare. I förbönsmomentet har vi kunnat komma fram för att få förbön och smörjelse med olja. Om en stund kommer vi att få komma fram för att ta emot askkorset i pannan. Slutligen får vi komma fram till nattvardsbordet för att ta del av Herren Jesu kropp och blod.

Smörjelsen med olja är något som genomgår hela Bibeln. I GT smordes prästerna och kungarna med olja som ett tecken på Guds välsignelse. Profeterna ansågs också vara smorda av Gud. Messias, som profeterna pekade framåt mot, är Herrens Smorde – det är vad orden Messias och Kristus egentligen betyder.
I NT uppmanas vi också att låta smörja oss med olja. Jesu lärjungar smorde sjuka som blev friska, till lärjungarnas förvåning och förtjusning. I Jak 5:14f står det: Är någon av er sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat, skall han få förlåtelse. Vi märker alltså, att det inte endast är i samband med direkt fysisk sjukdom som man kan bli smord, utan i alla sammanhang där man behöver Guds ingripande i sitt liv.

Tecknandet av askkorset är kanske den mest speciella symboliska handlingen av dessa tre. Efter predikan kommer vi idag att få ta emot ett kors av aska i pannan som ett yttre tecken på vår ånger och botfärdighet. Sådant gör man endast idag, på askonsdagen. Jag vill passa på att betona att det här är någonting fullt frivilligt. Ingen blir bättre eller sämre än någon annan bara för att den tar emot askkorset eller inte gör det. Den viktiga och riktiga ångern och boten sitter inte utanpå pannan, den sitter inne i hjärtat. Jag vill uppmuntra var och en att pröva på detta, men om du inte upplever att du vill, så låt hellre bli. Du har ännu en stund på dig att känna efter.
I askkorset förenas två symboler. I Bibeln läser vi om folk som går klädda i säck och aska. Man klädde sig i grova kläder av t.ex. säckväv och strödde aska i håret som ett tecken på ånger och omvändelse. Aska är det som återstår när någonting har brunnit upp helt och hållet. Aska är allt som vore kvar av oss, om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänar.
Men Gud önskar inte syndarens död, utan hans omvändelse. Därför sände han sin Son till världen för att ta på sig vårt straff, för att dö den död som vi hade förtjänat. Detta skedde på korset. Därför är korset ett tecken på försoningen mellan Gud och människorna.
Av detta följer, att ett kors av aska kombinerar tecknen för ånger (askan) och försoning (korset). Det här är någonting att meditera över under hela fastetiden. Vad behöver vi ångra och omvända oss från? Varför behöver vi försonas med Gud på långfredagens kors? Den insikt vi kan få genom att begrunda dessa frågor kan förändra våra liv.

Men samtidigt skall vi inte glömma att vi varje gång som vi firar mässa, ja rentav varje dag som Gud ger oss, har möjlighet att komma inför Gud och bekänna allt orätt som vi har gjort och allt rätt som vi inte har gjort. Vi har möjlighet att omvända oss från detta och ta emot Guds förlåtelse för det vi har gjort. Vi har möjlighet att be att Herren skall förbarma sig över oss och ge oss den styrka, den vishet och den kärlek som vi behöver för att kunna leva efter hans vilja.
Var gång som vi firar mässa har vi också möjlighet att närma oss Gud i Herrens heliga nattvard. Så också idag. Vi har möjlighet att ta del av Kristi kropp, som är utgiven för vår skull. Vi har möjlighet att ta del av Kristi blod, som är utgjutet för många, alltså också för oss, till syndernas förlåtelse. Tänk! I nattvardens måltid kan vi få träffa Kristus själv i fysisk form. I nattvardens gemenskap kan vi förenas med våra kristna syskon, inte bara dem som är här i kyrkan idag, utan alla de kristna i alla tider som någonsin har tagit del av nattvarden – eller som någonsin kommer att göra det. Allt det här gör vi till minne av Jesus, som instiftade nattvarden kvällen före han blev korsfäst – och om vi firar minnet av Jesus Kristus, firar vi också minnet av allt det som han har gjort för oss.
Nu skall jag sluta tala om nattvarden. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, för nattvardens sakrament är kanske den viktigaste enskilda handlingen som jag som kristen får vara med om, och som jag som präst har fått den stora nåden att utföra. Men vi får återkomma till det här.

Hur som helst är alla dessa tre talande symboler för vad fastetiden innebär, den fastetid som vi idag inleder. Smörjelsen med olja, tecknandet av askkorset och nattvarden är alla handlingar där vi verkar genom ett synligt tecken, och överlåter resten åt Gud. Vi närmar oss Gud och öppnar oss för hans ingripande. På samma sätt vill vi leva i fastetiden: Vi vill närma oss Gud och bereda oss på hans ingripande i världen genom påskens händelser.

Låt oss be en av de böner som den nya handboken föreskriver för askonsdagen:

Gud, vi går in i skymning och tätnande mörker, mot ett ljus för stort för oss att förstå. Hjälp oss att bli stilla och se in i oss själva, utan ursäkter och undanflykter. Du ser vår svaghet, våra tillkortakommanden, vår ytlighet. Vi lever som aska i vind.
Ta dig an oss, Fader. Lär oss avstå, förkasta det som är skräp och sken, lär oss leva uppmärksamt under din blick. Förlåt oss allt det onda som vi har gjort oss skyldiga till. Försona oss med oss själva. Tag oss in i din verklighet, som är kärlekens verklighet. Herre förbarma dig. För Jesu Kristi skull. Amen.