Griftetal: Förgängligt

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell 25.3.2006

Aposteln Paulus skriver: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. […] Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. (1Kor 15:36-38, 42f)

Vi hörde vad aposteln Paulus skriver om döden och uppståndelsen. Här i livet kan vi vara svaga, föraktade och förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden. Det är naturligt och sunt att vi sörjer förlusten av NN. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets.
NN fick länge leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne så länge. Hennes liv präglades långt av hennes sjukdom och hennes besvärliga familjerelationer. Utanför familjen kunde hon ändå knyta långvariga fruktsamma vänskapsförhållanden. Nu har hennes liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss.
Att livet slutar i döden är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Som kristna kan vi nämligen ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Jag vill återknyta till det som Paulus skriver. Visserligen lever vi här på alla sätt en ofullständig levnad, i kamp mot sjukdom, svaghet och död. Men precis som fröet som dör i jorden förvandlas till någonting annat, någonting nytt, till en blomma som till synes inte har någonting gemensamt med det frö som försvann – precis på samma sätt går det med oss, säger Paulus. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Därför får vi visserligen sörja och sakna dem som har gått igenom döden – men vi behöver inte mista hoppet. Vårt hopp är att NN har gått före oss till en härligare existens, som vi bara kan få en aning om här, och vi får be vår Herre om en jublande återförening med våra bortgångna kära.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden plötsligt – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.

Predikan: 3 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Laodikeia och äran från Gud
Predikan i Mariagården, Borgå 19.3.2006

Uppenbarelseboken är en av de svåraste böckerna i Bibeln. Den innehåller mängder av bilder som är både svårtolkade och mångtydiga. Den är den enda hela boken i NT som är profetisk till sin uppbyggnad. I t.ex. evangelierna förekommer avsnitt som är profetiska, men det är bara Uppenbarelseboken som är det i sin helhet.
En del av oss kristna riskerar ibland att studera Uppenbarelseboken så ivrigt att vi glömmer bort andra böcker i Bibeln. Vi förivrar oss, så att säga. Det här sker om vi börjar tolka Bibeln som helhet utgående från Uppenbarelseboken, i stället för att göra tvärtom. Ändå kan vi inte bara bortse från Uppenbarelseboken, för också då är vår helhetsbild i fara.
Luther ansåg inte att Uppenbarelseboken hade ett lika stort värde som andra böcker i NT, men att den ändå hade en berättigad plats mellan Bibelns pärmar; också den hade ett budskap att komma med. Men Uppenbarelsebokens budskap är kryptiskt och svårförståeligt.
Ta som exempel Odjuret och Antikrist, som förekommer i Uppenbarelseboken. Dessa figurer har genom tiderna fått många olika tolkningar, allt från kejsar Nero via påven och Martin Luther till Michail Gorbatjov – och nya tolkningar uppkommer väl hela tiden. Det är omöjligt att veta vilken tolkning, om någon, som är rätt – men vi får lita på att det kommer fram vid tidens slut.
Jag tror att Uppenbarelsebokens viktigaste budskap är att vi inte skall invagga oss i en falsk trygghet, utan bygga vårt liv på det som verkligen håller. Vi skall inte bara tro att allt är bra mellan Gud och oss, utan vi skall veta det. I trosbekännelsen säger vi att Kristus skall komma från himlen för att döma levande och döda – eller, som en av mina konfirmander en gång påstod, för att döma dödande och leva. Kristus kommer alltså att komma tillbaka för att göra slut på djävulen och hans anhang, och då gäller för oss att inte höra till detta anhang.
Uppenbarelseboken inleds med att aposteln Johannes, Jesu sista kvarlevande lärjunge, berättar att han har fått en uppenbarelse från Jesus. Den inleds med att sju församlingar i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet, får var sitt brev från Kristus. Det sjunde och sista av dessa brev går till församlingen i staden Laodikeia, och det brevet hörde vi i dagens andra läsning.
De flesta av de sju församlingar som fick brev fick åtminstone i någon mån beröm. Församlingarna i Sardes och i Laodikeia är de enda som endast får klander. Till Sardes sades att församlingen är död, till Laodikeia sägs det inte direkt. Den skulle ha protesterat: den tyckte att allt stod väl till, den saknade ju ingenting.
Men den fick höra att något väsentligt saknades, nämligen profil! Församlingen var slätstruken, den hade en oförarglig färglöshet, som inte utmanade, men inte heller väckte eller vann någon människa. Den får höra att det hade varit bättre om den skulle ha tagit ställning mot Kristus. Då skulle ingen kunna luras att tro att detta är rätt kristendom. Det här är mycket hårda ord.
Det råd som församlingen i Laodikeia får är att komma till Kristus och "köpa" det som den inte brytt sig om att ta emot – alltså antagligen "köpa" på bibliskt vis, nämligen att få av nåd, vilket på latin heter gratis.
Detta sägs i mångtydiga bilder om guld, kläder och salva, som anknyter till stadens specialiteter. Laodikeia var en rik handelsstad med tygindustri och en högklassig medicinsk skola. Det finns många sätt att tolka dessa bilder. Men om man håller sig till liknande bilder i Bibeln, kan guldet vara den tro som renas genom lidande, de vita kläderna kan vara Kristi rättfärdighet och ögonsalvan det Andens verk som öppnar våra ögon så att vi ser våra synder.
I brevets inledning kallas Kristus för "Amen". Detta hebreiska ord betyder ungefär "sannerligen". När vi använder det som avslutning på en bön, betyder det att vi håller med om innehållet i bönen. När ordet "Amen" används som en beteckning för Kristus, blir innebörden att Kristus är "den pålitlige", "den som är sanningen". Kristi trofasthet visar sig också här. Den församling som han helst skulle spy ut ur sin mun, som det står, den får trots allt veta att han nu står vid dörren och bultar och är beredd att gå in och ha en djup gemenskap med den som öppnar för honom.
Men det här gäller inte längre församlingen, utan den enskilda människan. Ingen kan ta emot Kristus annat än för egen del. Att göra det innebär att få dela hans seger på korset och hans plats vid Guds sida. Om vi har del i Kristus, så har vi del i allt det som han har vunnit åt oss. Då är vi inte längre med i djävulens anhang, utan kan med tillförsikt se framåt mot en ljus evighet, trots en allt mörkare framtid på jorden.
I dagens heliga evangelium står det om de rådsmedlemmar som kom till tro på Jesus, men inte vågade erkänna det, att de älskade äran från människor högre än äran från Gud. Måtte vi undvika att falla i samma fälla. Måtte vi ha mod att fråga oss om vi lever i ett andligt Laodikeia, och att, om vi gör det, kunna göra något åt saken – höja vår kristna profil och leva i gemenskap med Kristus!

Griftetal: Bibelmeditation 1

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 25.2.2006

Låt oss lyssna till Herrens ord om livets förgänglighet. I Jobs bok läser vi: Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta. … Människans dagar är fastställda och hennes tid är utmätt av dig, … du har satt den gräns hon inte överskrider. (Job 14:1f, 5)
NN har beskrivits som en hjälpsam, arbetsam och skötsam person. Han föddes i en fyrabarnsfamilj på Pellinge, var på sjön i ungdomen och vid fronten under kriget, men jobbade sedan som vägvakt i Ebbo. Sången var viktig för honom, särskilt efter pensioneringen, men det viktigaste var att han under sitt långa, goda äktenskap kunde bygga upp ett lyckligt hem för familjen. Han var i gott skick nästan ända till slutet, men till sist tröt ändå krafterna för honom, och han fick somna in.

Låt oss höra Guds ord om en rätt förberedelse för döden, när Jesus i Markusevangeliet säger: “Håll er … vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!” (Mark 13:35-37)
Nu har NNs liv slutat i döden, precis som det kommer att gå för var och en av oss. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. En människa som har skördats av döden är för alltid borta ur vår krets. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus. Då håller vi oss vakna, så som vår Herre uppmanar oss att göra.

Låt oss lyssna till Guds ord om det kristna hoppet. I sitt första brev skriver aposteln Johannes: Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1Joh 4:9f)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Låt oss höra Herrens ord om det eviga livet. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”
Predikan i Borgå domkyrka 31.12.2005

Den mänskliga tillvaron är full av olika brytningspunkter. De tydligaste och mäktigaste är naturligtvis födelsen och döden, jordelivets inledning och avslutning, men också där emellan ryms i allmänhet både ett och annat. Vi lär oss att gå och att tala, vi börjar i skolan, vi slutar skolan antingen för läsåret eller för alltid, vi börjar jobba, gifter oss, får barn, får ett nytt jobb, fyller jämna år, får barnbarn, blir pensionerade — allt detta är brytningspunkter i livet. De flesta av dem kan vi se fram emot och planera för, men inte med hundraprocentig säkerhet veta om och när de kommer.
Också årsskiftet är en brytningstid. Vi vet när nyåret kommer (naturligtvis under förutsättning att världen får bestå). Vi kan inte vara helt säkra på att vi personligen verkligen får uppleva ytterligare ett nyår, men säkra kan vi ju inte vara på någonting alls, så det är inget speciellt med det.
Nyåret kommer då den 31 december övergår i den 1 januari. Årets längd, alltså den tid det tar för jorden att färdas ett varv runt solen, det har Gud instiftat, men när vi räknar att ett nytt varv börjar är ett mänskligt påfund. Två exempel på detta: Alla firar inte nyår samtidigt överallt i världen — och nu talar jag inte om en skillnad på några timmar, utan rent av på flera månader. Det kinesiska nyåret infaller i mars, om jag minns rätt, och det kyrkliga nyåret firas på första söndagen i advent, alltså i år den 27 november — vilken inverkan det nu sedan må ha.
Det andra exemplet på nyåret som mänskligt påfund är att år 2005 faktiskt är längre än år 2006 kommer att vara. Eftersom människan, till skillnad från Gud, inte är perfekt, är man tvungen att i natt skjuta in en extra sekund i årets sista minut för att få klockorna att stämma med verkligheten. I natt får vi alltså räkna ner så här: … fem, fyra, tre, två, ett, ett, GOTT NYTT ÅR! Det blir så lustigt ibland.

Men oberoende av när nyåret kommer, så kvarstår faktum att det är en brytningstid. Vid nyår funderar man ofta över det år som har varit, vad man har upplevt, vilka fel man har begått, vad man mot förmodan har gjort rätt och vad man kunde förbättra till nästa år. Man gör ett slags bokslut. De slutsatser som vi drar formulerar vi sedan ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrade det avsnitt från Klag (3:22-26) som jag nyss läste. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.

Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Betraktelse i Bbl: Ser du ljuset?

Senhösten och den tidiga vintern är ofta en dyster tid här i södra Finland. Inte nog med att dagarna blir allt kortare, vi har i allmänhet inte ens särskilt mycket snö som skulle göra tillvaron ljusare. Därför är det bra att vi har en ljusets högtid att se fram emot mitt i denna mörka tid. Ser du ljuset? Det lyser i hemmen, det lyser i kyrkorna – och speciellt mycket lyser och blinkar det i varuhusen och på julgatorna.
Det är ändå inte – trots allt – julgubben som är julens huvudperson. På julen firar vi minnet av vår Frälsares, Jesu Kristi, födelse. Genom honom har vi möjlighet att få uppleva ett ljust liv, i stället för en mörk existens. Men Jesu födelse skulle vara i det närmaste betydelselös, om den inte ses i ljuset av hans handlingar som vuxen. Jesus var en stor lärare, som var nyskapande, men som också förstod att utnyttja sådant som redan fanns före honom. Men som lärare var Jesus inte unik, för världen har sett också andra stora lärare med goda budskap. Om Jesus skulle ha varit bara en stor lärare, hade han inte haft den inverkan på världen och på människor som han nu har. Det unika hos Jesus kommer fram först vid påsken. Och det är i skenet av påsken som julens verkliga betydelse kan gå upp för oss.

Ser du ljuset? Det lyser över Jesus när han rider in i Jerusalem på palmsöndagen. Ljuset lyser över Jesus när han instiftar nattvarden, när han ber i Getsemane, när Judas förråder honom. Ljuset lyser när Pilatus överlämnar Jesus till dem som ropar: "Korsfäst!" Alla tror att ljuset har slocknat när Jesus dör på korset – men ur graven kommer ett ljus som döden och mörkret inte kan rå på. Mörkt är det ju bara när inget ljus lyser, men redan ett litet ljus gör att mörkret skingras. Mörker är avsaknad av ljus, inte tvärtom.
Ibland kan man känna sig förtvivlad när man ser på ondskan i världen, och man frågar sig om Gud inte bryr sig om oss. Då ser man inte ljuset – men det betyder ju inte att det skulle ha slocknat. Ibland hör man hur någon som har råkat ut för något ont får höra som tröst: "Det var Guds vilja att så skedde." Och det låter ju fromt och kristet. Men en gud som vill att hans barn skall råka ut för något ont är inte den Gud som vi möter i evangelierna. Det är inte vår Far, vår Bror, vår Hjälpare – nej, det är en mörkrets gud. Gud vill oss inte något ont, för Gud är ljus, inte mörker. Ser du ljuset? Ondskan i världen är inte Guds fel, den är vårt fel. Det är vi människor som skadar varandra och skapelsen – det är vi som är onda.

Ser du ljuset? Det är Guds ljus som lyser över dig och som obarmhärtigt visar dig dina fel. Ljuset visar oss att vi är syndare. Det är därför som så många sluter sina ögon och vägrar att se Gud – för då skulle de vara tvungna att se också sig själva sådana som de verkligen är. Öppna dina ögon och se verkligheten: Ingen är god utom Gud (Luk. 18:19). Men förtvivla inte; samma ljus som avslöjar dig avslöjar också din räddning. Genom honom som dog på korset, men uppstod ur graven, har vi fått en möjlighet. Vi kan inte komma nära honom, så han har kommit nära oss. Samtidigt som vi ser vår egen ondska, smutsighet och synd, ser vi också att Gud älskar oss trots allt detta. Ser du ljuset? Det visar oss att vi är syndare – men också att vi kan bli förlåtna syndare.
Johannes skriver: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn… (Joh. 1:12) Och detta är Guds stora gåva genom Jesus Kristus. Genom att tro på honom, lita på honom, förtrösta på honom – de här uttrycken betyder ungefär samma sak – genom detta får vi rätten att bli Guds barn.

Denna jul får du se på Jesusbarnet i krubban. Ser du ljuset? Guds ljus lyser över Jesus, för han är Guds barn. Men samma ljus kan skina över dig. Genom att ta emot Jesus, har också du rätten att kalla dig ett Guds barn.
Se dig i spegeln. Ser du ljuset? Jag vet att när jag ser min spegelbild klockan halv sju på morgonen, så har jag mycket svårt att upptäcka något ljus där. Men jag får lita på att Guds ljus lyser också över mig. Gud är med mig och håller sin hand över mig: Också jag får kalla mig ett Guds barn. Och det bästa av allt är att jag inte själv behöver försöka lysa. Jag är ingen glödlampa, ingen eldfluga, framför allt inget ljushuvud – men det gör ingenting, för jag är ett Guds barn. Ser du ljuset?
Låt oss också denna jul minnas Jesus: Guds och Marias nyfödde son, den store läraren och – framför allt – den lidande Frälsaren och den uppståndne Härskaren. Oberoende av om julen i år är vit eller svart, låt den vara ljus!

Karl af Hällström

Andra tidningsbetraktelser: Inte bra att vara ensam