Predikan: Tredje söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Blicken fäst vid Jesus
Konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 17.6.2007

”Ni som är i kyrkan, ni bara grälar sinsemellan,” får man höra emellanåt. ”Ni bara slåss om detaljer och småsaker och bryr er inte om de verkliga problemen omkring er!”
Till det kan man svara ”ja och nej.” Visst finns det meningsskiljaktigheter emellanåt oss kyrkligt aktiva emellan - vi är ju människor, inte änglar! - och ibland kan det säkert verka som om stridigheterna mest skulle handla om petitesser. I allmänhet har dessa ”petitesser” ändå en djupare principiell betydelse. Jag tror alltså inte att vi ”bara” grälar, eller att våra diskussioner uteslutande skulle handla om småsaker.
Däremot finns alltid risken att vi blir så intresserade av vår debatt och våra argument att vår energi går åt till det, istället för att kunna göra en starkare insats för att lösa de andliga och materiella problem som finns i vårt samhälle och vår värld. Också den motsatta risken existerar förstås, nämligen att vi går så helt in i olika slag av hjälpverksamhet och uppbyggligt arbete att vi glömmer vilken orsaken till dessa kärlekshandlingar är. Då försöker vi finna en kraftkälla i oss själva, i stället för att få kraften ovanifrån, och så sinar källan i oss förr eller senare.
Hur skall vi kunna undvika sådana situationer? Jag skulle påstå att vi hittar svaret i Hebr. 12:2, där det står: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
Denna tanke är väldigt viktig för oss som vill leva ett kristet liv, till skillnad från att endast följa ett kristet filosofiskt tankemönster. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. En sådan princip ger oss många fördelar.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Om vi gör så kan vi ha Jesu exempel för ögonen i alla våra handlingar. Jag har sett troende ungdomar som använder armband eller nyckelband med förkortningen W.W.J.D. eller V.S.J.G. Vad är då det för något? W.W.J.D. låter lite som en webbadress på internet, medan V.S.J.G. påminner om VSOP, en sorts konjak - inte är det väl alkoholreklam som de sysslar med?
Nej, naturligtvis inte. Förkortningarna kommer från uttrycken What would Jesus do? respektive Vad skulle Jesus göra? Det första är på engelska, det andra på svenska, men de betyder samma sak. Vad skulle Jesus göra i den situation som jag nu befinner mig i? Genom dessa förkortningar vill ungdomarna alltså påminna sig om att se till Jesus. Vilket förstås är bra.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är honom som Bibeln vittnar om. Han är Bibelns ”kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det - Jesus är Bibelns centrum, alltså kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som infrielsen av löftet. Vi ser att tanken Låt oss ha blicken fäst vid Jesus leder också till en ny syn på Bibeln, inte som en manual eller ett regelverk, utan som en biografi eller vittnesmål eller rentav mötesplats med Jesus.

Vilken Jesus är det då frågan om här? Det finns ju så många olika tolkningar och synsätt också om honom. Jag har hört någon kollega säga någonting i stil med följande om en annan kristen kyrka: ”Vad kan vi ha för gemensamt med dem - de godkänner ju inte ens vårt dop!” Och det är klart att det finns skillnader mellan olika kristna rörelser, ibland t.o.m. stora skillnader, men vi har faktiskt åtminstone ett gemensamt, nämligen Jesus. Detsamma gäller olika icke-kristna rörelser som Jehovas vittnen eller New Age, som har en skarpt avvikande åsikt om vem Jesus var och är - vi har ändå Jesus gemensamt med dem.
Med detta menar jag alltså att Jesus inte är en tankekonstruktion eller en dogmatisk uppbyggnad, utan en person. Om vi ser omkring oss i vår egen bekantskapskrets kan vi se hur det finns personer som olika människor kan ha helt olika åsikter om. Det kan ibland få drastiska följder, som i det som en kollega berättade från en jordfästning för rätt länge sedan.
Han skulle jordfästa en person som var avskydd av en del av släkten och närmast avgudad av den andra delen. Före jordfästningen råkade han bara träffa folk från den positiva sidan, och så fick han en närmast helgonartad bild av den avlidne - men fick förstås inte reda på att den andra inställningen existerade. Då han höll sitt tal vid jordfästningen utgående från den information som han hade fått, ställde sig plötsligt en mindre nöjd släkting upp i kapellet och ropade: ”Vad står du där och ljuger, präst?!” Jag kan bara säga att jag är glad för att det inte var jag som råkade ut för det kaos som måste ha följt...
Den avlidne i den här berättelsen var en person, men ändå rådde det helt olika åsikter om honom. På samma sätt med Jesus - han är en enda person, men ändå råder det många olika åsikter om honom. Han påstås vara en människa, en halvgud, en gud eller både människa och Gud; han sägs vara Guds son, Josefs son eller son till en romersk soldat som Maria hade ett förhållande med; man anser honom vara lärare, snickare, brottsling, frälsare eller kung; man kan se honom som en historisk person som levde en gång men inte mer, en historisk person som levde en gång här på jorden och fortfarande lever i himlen eller som en kosmisk makt vars historicitet är av underordnad betydelse; man kan presentera de alternativ som C.S. Lewis kom med, nämligen att Jesus måste vara ”liar, lunatic, or Lord,” alltså lögnare, galning eller Herre.

Åsikterna, tolkningarna och inställningarna är många när vi talar om Jesus. Knappast har någon annan person genom tiderna blivit så omdiskuterad och omstridd. Och jag vill på inget sätt hävda att alla de påståenden som jag nyss refererade skulle vara sanna. Inte alls. Man kan också dra klara skiljelinjer mellan det som är kristet och det som inte är kristet i dessa åsikter. Var och en har förstås rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att kalla en åsikt ”kristen” bara för att man vill att den skall vara det. Det finns vissa objektiva skiljelinjer.
Men - och detta är ett viktigt men - eftersom Jesus faktiskt är en person och inte en ideologisk konstruktion, betyder det att vi inte kan tänka oss fram till hurdan han är, utan vi kan lära känna honom i sista hand endast genom att umgås med honom. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, för på så sätt får vi se vem han är.
Det är också detta som jag menar med att vi alla har Jesus gemensamt, oberoende av våra tolkningar av honom. Personen Jesus förenar, också när åsikterna om honom splittrar. Alla vi som vill lära känna Jesus bättre förenas av detta mål, och också av att Jesus själv vill hjälpa oss att uppnå detta mål.
När vi strävar efter att följa principen Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, kommer vi också att sträva närmare honom i tro, tillit och kärlek. Då lär vi oss också mer om hur vi skall bete oss i de olika situationer som vi hamnar i, situationer som är så annorlunda och så likadana som de som Jesus och apostlarna råkade ut för. På tvåtusen år har samhället förändrats en hel del, så situationerna är ofta annorlunda, men eftersom människan fortfarande är samma egoistiska tjockskalle som då, är situationerna trots allt ganska lika.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är så, och endast så, som vi kan leva ett kristet liv i Jesu efterföljd, det liv som vi har blivit kallade att leva.

Predikan: Treenighetssöndagen

Karl af Hällström:
”Vilket djup …!”
Friluftsgudstjänst på Postbacken, Borgå 3.6.2007

Dagens heliga evangelium återger en del av Jesu samtal med Nikodemos i Joh 3(:1-15). Innan vi kommer in på temat för både samtalet och denna gudstjänst, vill jag kort kommentera det parti som Nikodemos hörde till, nämligen fariseerna. Vi stöter upprepade gånger på dem i evangelierna, men den negativa bild som vi där får av dem är nog en smula onyanserad.
Benämningen fariseer betyder de avskilda. Detta namn kom till användning först under mackabeertiden på 200-talet f.Kr., men rörelsen kan ha varit äldre. I de gammaltestamentliga böckerna Esra (6:21) och Nehemja (9:2; 10:28–29) läser vi om en andlig väckelse där israeliter bekände sina synder, avskilde sig från allt hedniskt och lovade att hålla Guds lag. Detta kan ha varit fariseismens begynnelse.
Esra, som betecknas som skriftlärd och mycket kunnig i Moses lag (Esra 7:6; Neh. 8:9), var en förgrundsgestalt och ett föredöme för fariseerna. Dessa fortsatte hans arbete med att försöka tolka och förstå varje detalj i de heliga skrifterna. De skriftlärda var deras andliga ättlingar.
Fariseerna stod mestadels i opposition både mot den politiska makten och de officiella religiösa ledarna. De ansåg att både prästerna och sadduceerna var förvärldsligade och icke renläriga. Paulus, som själv var farisé, betecknade sin rörelse som den strängaste riktningen inom judarnas gudsdyrkan (Apg 26:5). Många goda egenskaper hölls hela tiden vid makt bland dem. De värnade om Guds lag och om de stadgar som de ansåg vara sanna tolkningar av lagen. Ofta har de beskyllts för hyckleri, men det är säkert orätt att bedöma dem som medvetna hycklare. De hade vaken blick för människans svagheter och böjelser, och de var därför mycket observanta också på sig själva när det gällde denna sak.
Mycket gott kan sägas om fariseerna, men de ger oss också ett varnande exempel. De hade sin upprinnelse i en sann andlig väckelse, men de slutade i formalism och andlig blindhet.
Fariseerna var långt ifrån ensamma om den här utvecklingen. Den inträffar ofta i vilken andlig rörelse som helst. Om vi bara som exempel ser på väckelserörelserna inom vår kyrka, ser vi hur det som från början var en reaktion på omgivningens förmenta oandlighet eller avfall med tiden blev institutionaliserat. Grundarens tankar tillämpades, ibland oförändrade, på en situation som de aldrig var ämnade för. Man har sagt att utvecklingen ofta går från väckelse till väckelserörelse till bara rörelse.
Å andra sidan vill jag i ärlighetens namn tillstå att inte heller situationen inom väckelserörelserna på något sätt är svartvit. Också där, liksom i fariseismen och på andra håll, finns mycken ärlig strävan att låta grundarvet från fäderna leva i dagens värld utan att binda sig alltför starkt vid den tolkning som rådde då rörelsen uppkom.
Och det är gott och väl. Ingen människa, ingen mänsklig organisation och ingen mänsklig lära, hur sann den än kan vara, kan göra anspråk på att tala om Gud på ett uttömmande sätt. I dagens andra läsning hörde vi Paulus utbrista (Rom 11:33): Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.
Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas lite senare i Jesu samtal med Nikodemos i den s.k. Lilla Bibeln (Joh 3:16): Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss – och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Guds storhet är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper maior – Gud är alltid större – och Paulus med sitt Vilket djup … !

Vid många samlingar både i vår församling och i andra församlingar råder ofta en trevlig stämning. Och det är inget illa med det. Vi trivs tillsammans, vi tycker om att skratta tillsammans, men ingenting hindrar heller att vi talar allvar tillsammans. Det här är församlings­borna till stor del ansvariga för, men också vi präster och andra anställda drar vårt strå till stacken. Åtminstone hoppas jag det. Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot!
Så var det ändå inte som seraferna ropade i Jesajas vision, som var vår första läsning idag (Jes 6:1-10). Däremot ropade de (v. 3): Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. En variant av detta sjunger ju också vi i varje mässa. Och heligheten är ett av de främsta kännetecknen på Gud, liksom på hans församling och på dem som hör till honom. Trevligheten och heligheten är inte nödvändigtvis sinsemellan uteslutande – jag tror fullt och fast att vi i församlingssammanhang kan ha (och har!) det trevligt tillsammans utan att tappa bort grundbudskapet – men det är ändå alltid heligheten som är det viktigaste. Om heligheten kläs i trevlighet, så är det förstås trevligt, men det är inte det som är poängen.
Vi som genom dopet är födda av vatten och ande, som Jesus säger till Nikodemos (v.5), vi har också blivit heliga genom Guds vilja, genom det som han har gjort genom Jesus Kristus. Det betyder inte att vi skulle ha blivit perfekta och utan våra små egenheter – eller i vissa fall stora – utan detta gäller uttryckligen heligheten. I 1Kor (1:2) hälsar Paulus den lokala församlingen med att säga att han skriver till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Och det gäller alltså också oss. Det lustiga är att efter denna hälsning börjar Paulus mycket snart skälla på församlingsborna i Korinth för att de är övermodiga, för att de praktiserar otukt och fylleri, för att det finns motsättningar och rentav rättsprocesser inom församlingen, och för mycket annat. Inte precis det som vi normalt tänker på när vi hör ordet ”helig”.
Ändå är det här hoppingivande. Guds stora helighet skulle normalt ge oss samma reaktion som den gav Jesaja (6:5): Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. Men genom att vi har fått del av Guds helighet, genom att också vi har helgats genom Kristus Jesus, så har vi hopp om att inte behöva vara förlorade, utan få komma till Gud som hans barn. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!
Jesaja ger oss ett exempel att följa när det gäller vilken reaktionen på denna helgelse kan vara. När Gud frågar (6:8): Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? svarar Jesaja med nästan barnslig iver ungefär: ”Jag, jag, jag vill, jag vill, jag, jag, sänd mig, sänd mig!” Han visste inte allt som denna uppgift skulle föra med sig, men säkert tillräckligt för att inse att det knappast skulle bli enkelt. Ändå gav han sig in i den helhjärtat.

Vi som lever idag får, också vi, inse att vi inte vet allt om framtiden eller ens om samtiden, och att vi inte kan veta allt om Gud. Vi förstår inte hur Gud kan vara en som är tre som är en. Vi har svårt att fatta hur Jesus samtidigt kan vara helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Vi har problem med att inse å ena sidan varför Gud inte med ett slag gör slut på ondskan och å andra sidan varför han överhuvudtaget bryr sig om oss obetydliga små kryp som bara söndrar och förstör och luktar illa. Vilket djup … !
Vi behöver inte inbilla oss att vi vet allt om Gud. Ändå får vi glädjas åt det som han har valt att uppenbara för oss: Frälsningen genom Jesus Kristus, den nya födelsen i dopet genom vatten och ande, kallelsen till och helgelsen i det kristna livet och så vidare. Vi behöver inte kunna analysera och förstå allt. Vi får lämna en del åt mystiken, åt känslan, åt upplevelsen av att Gud är här. Liksom barnet inte förstår sig på vuxenvärlden, och inte heller skall behöva göra det, så får också vi vila i att vi inte vet allt, men vår Fader har allt i sin hand. Och det är tryggt att veta.

Predikan: Pingstdagen

Karin Långström Vinge
Predikan 20.5.2007

”Du sänder din ande – då skapas liv. Du gör jorden ny!”

Vilken underbar dag! Himlen, grönskan, luften, musiken, vattnet, solen…Atomer, molekyler, allt i ett fantastiskt kretslopp som åtminstone jag har svårt att se någonting annat än en gudomlig hand bakom.
Och när vi står i allt detta underbara, minns Psaltarens ord…

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom.”

Vi är alltså krönta med ära och härlighet! Och Gud har bestämt sig för att tänka på oss, ta sig an oss. Metoden kallas Helig Ande. Idag på pingstdagen beskrivs hur apostlarna i Jerusalem upplevde kraften i Helig Ande. Plötsligt blev deras ord språk – ett universellt språk som alla kunde förstå. Också vi får del av detta.

Behöver vi tvivla på att den Helige ande är med oss?
Idag finns många kristna organisationer som utlovar andlig förnyelse. Och i botten finns kanske rädslan: tänk om inte jag har den heliga Ande? Och i våra församlingar kan farhågorna komma: har vi kanske inte tillräckligt andliga gudstjänster? Är det inte någon som har en liten andlig gåva? Ska vi kanske förnya oss? Har den heliga Ande övergett oss?
Paulus lär oss annorlunda. Han skriver i 1 Korinthierbrevet a propos de andliga gåvorna:
”Jag vill att ni ska förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger ”Förbannelse över Jesus”, och ingen kan säga ”Jesus är Herre” om han inte är fylld av den heliga Anden.”
Så egentligen behöver vi inte tvivla, men en del vill ändå vara säkra genom yttre bevis. Men trots att Anden är närvarande, är det ingen vi förfogar över, kontrollerar eller bestämmer över. Vi känner Andens verkningar. Inte att förfoga över, men fritt andas i. Glädje, liv, värme, luft.

Den heliga Ande ger oss glädje, hjälp, kraft att orka vara människor - osynligt men verkligt. Ibland lika påtagligt som när vinden fläktar eller solstrålarnas värmer kinden. Inte alls alltid en extatisk upplevelse – läser vi vidare i Bibeln märker vi att dom stunderna är få.
Men den Heliga Ande är med. Den heliga Ande hjälper oss förstå. Det var ju finessen den där dagen i Jerusalem.
Jesus säger:
”Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”
Och så är det. Vi fördjupas i att vara människor – människor tillsammans med Gud, som ser oss krönta med ära och härlighet. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?

”Du sänder din ande – då skapas liv. Du gör jorden ny.”

Predikan: Pingstdagen

Karl af Hällström:
Utgjutandet av den heliga Anden
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 27.5.2007

Sju veckor hade gått efter Jesu död och uppståndelse och tio dagar efter hans himmelsfärd. Då inföll tiden för pingsten, en av årets stora högtider, då mycket folk samlades i Jerusalem. Den var ursprungligen en skördefest, då man offrade det första av den nya grödan (som i den trakten mognade på försommaren), men den firades vid den här tiden också till minne av att man hade fått lagen på Sinai.
Lärjungarna var alla församlade, och då hände något sällsamt och gripande, som Lukas, Apg:s författare, försöker skildra med begrepp som "ett dån som av en stormvind" och "tungor som av eld". För dem som var med, rådde det inget tvivel om vad som skedde. Det var den heliga Anden som kom och fyllde var och en av dem, så som Jesus hade lovat. Den övertygelsen byggde förstås först och främst på vad man kunde kalla en inre upplevelse. Men också de yttre tingen är betydelsefulla, eftersom det finns sådant som är nästan självklara symboler för osynliga verkligheter. Således har symbolerna vind och eld alltid haft något att säga om Andens väsen, på samma sätt som himlen säger något om Guds majestät.
För lärjungarna blev den omedelbara följden av att de blev Andefyllda att de började tala i tungor. I urkyrkan visste man att tungomålstalet var en av de gåvor i vilka Anden kunde uppenbara sig. Vanligen var det frågan om ett tal som inte kunde förstås - precis som i våra dagar. Också på pingstdagen kan det delvis ha rört sig om sådant tungomålstal, eftersom det senare i texten framgår att några trodde att lärjungarna var berusade. Men Lukas gör klart att detta tungotal var annorlunda, eftersom lärjungarna började tala på främmande språk, vilket några av de kringstående kunde konstatera.
Lukas räknar upp en lång lista av länder och nationaliteter från vilka lärjungarnas åhörare härstammade. Listan sträcker sig från dagens Iran i öster till Libyen i väster, från Italien och Turkiet i norr till Egypten i söder och visar verkligen vilken kosmopolitisk stad Jerusalem var vid de största högtiderna - och naturligtvis också hur kringspridda judarna var i den dåtida världen. Man har försökt spåra en planmässig uppläggning eller hitta djupsinniga undermeningar i namnlistan, men lika troligt är, att Lukas helt enkelt räknar upp tänkbara exempel, allt eftersom han kommer på dem.
Man har förresten också spekulerat i vad lärjungarna sade på dessa främmande språk, men det ger oss texten inga fingervisningar om. Men å andra sidan är det inte det viktiga. Med aforismens ord: "Det förvånande med en dansande björn är inte hur graciöst den dansar utan att den dansar överhuvudtaget." Här skedde ett under som inte kom att upprepas - tungotalet senare i kyrkans historia är som sagt annorlunda. Detta tal på främmande språk var ett tecken på vad som nu höll på att ske: Anden hade fallit över kyrkan, som nu hade fått både uppdraget och kraften att föra ut sitt budskap till alla folk och predika evangelium på alla språk. Detta visas också av att Petrus, som någon vecka tidigare hade förnekat Jesus bara på grund av en tjänsteflickas antydning, nu frimodigt stod och predikade Jesu namn inför en stor folkskara.

Den heliga Anden förändrar och förnyar. Pingsten har kallats "kyrkans födelsedag", och det är korrekt. Kyrkan grundades i och med att den heliga Anden utgöts över lärjungarna och tre tusen personer omvände sig som följd av Petri andeinspirerade predikan. Och de troende förändrades verkligen. De hade hittat en helt ny trosgemenskap, som det berättas om i Apg 2:44-47: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. Sådan var urkyrkan från början.
Man tycker förstås, när man läser dessa berättelser, att den kyrka vi ser runt oss idag minsann är helt annorlunda. Den verkar gå på i gamla kända fotspår, bara därför att det är bekvämast så. Och det ligger något i den kritiken. När vi ser på situationen i urkyrkan, inser vi att en kyrka som har upphört att verka för omvändelse och förändring har upphört att vara kyrka.
Men förändringen måste komma nerifrån. Det är bara om kyrkans enskilda medlemmar förändras och förnyas som kyrkan kan göra det. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, sägs det. Om du har för vana att klaga på kyrkan, så se dig i spegeln först, för kyrkan är vi; kyrkan är du! När gjorde DU senast något av det som du tycker att kyrkan borde göra? För att parafrasera Jesu ord om Människosonens dom: När gav du någon hungrig mat eller någon törstig att dricka? När gav du någon hemlös husrum eller någon naken kläder? När besökte du senast någon som var sjuk eller i fängelse?
Det som trots detta är det viktigaste att minnas att vi inte kan göra något av detta i vår egen kraft. Vi kan själva varken förändras eller förändra utan hjälp. Vi måste låta den heliga Anden verka i oss för att det skall vara möjligt att förändras eller att förändra. Man kan säga, att Anden kommer uppifrån för att förändra Kyrkan nerifrån.

Hur kan då vi få Anden? Svaret hittar vi i Joh 7:37-39: […] Jesus […] ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Den som tror på Jesus skall få levande vatten. Johannes säger att Jesus talade om Anden. Anden föder på nytt. Han kommer med livet från Kristus. Som saven stiger i vinträdets grenar, så kommer livsströmmen från Jesu hjärta och fyller den som tror. Och därigenom blir det vatten Jesus ger en källa i den som tror, med ett flöde som ger evigt liv, som han sade till kvinnan vid Sykars brunn.
Vi vet förresten inte vilket ord i Skriften som Jesus syftar på. Kanske syftar han inte på något visst ställe i GT (som ju var "Skriften" för judarna på den tiden) utan på hela den bibliska tanken att Gud är livets källa och att han låter frälsningens flöden strömma fram ur sitt eget väsen. Och vad Skriften säger om Gud, det gäller också den han har sänt, Jesus Kristus.
Vad det betyder att "få Anden", som Johannes sade, har också olika tolkningar. En del menar att alla som är döpta har anden. Det tror jag är sant på ett sätt. Andra menar att man måste själv "ta emot anden" i något sorts karismatiska upplevelser. Det tror jag också är delvis sant. Jag för min del tror att man får Anden i dopet som present, så att säga, men att denna present ligger oanvänd i sitt presentpapper tills man öppnar paketet när man kommer till tro. Då kan Anden i en slå ut i blom i olika slags nådegåvor, av vilka det finns många slag: tungotalets gåva, profetians gåva, gästfrihetens gåva, talets eller sångens gåva, kärlekens gåva - men den första gåva man får är trons gåva. Om du har tro, kan du vara säker på att du har Anden, eftersom tron aldrig kan födas utan den heliga Anden.

Som sammanfattning kan vi säga: När Anden sänker sig över kyrkans medlemmar, måste vi vara redo att ta emot Honom. Om vi är det, kommer vi att bli förnyade, och genom oss hela kyrkan. Då kommer firandet av "kyrkans födelsedag" att bli inte endast ett ihågkommande av vad som en gång har skett, utan ett liv i ständig gemenskap, ett liv som leder till att Kristus syns i oss. Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter Guds heliga Ande leda oss.

Predikan: Söndagen före pingst

Karin Långström Vinge
Predikan 20.5.2007

Femte Moseboken 31:6-8
Romarbrevet 8:31-39
Johannesevangeliet 16:23-33

Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Mose och Paulus uppmuntrar, Jesus försäkrar.
Jag funderar över hur olika de här texterna kan tala till oss, beroende på hur vi har det just nu. Bibeltexterna står ju inte där endast av sig själva, utan de blir levande i mötet med mitt och ditt jag. Vi läser olika, beroende på hur vi har det just nu, hur vår livssituation ser ut, hur vi mår.

För dom av oss som har lever bra och är trygga i tanken om Guds närvaro och hjälp är dagens ord riktiga må-bra-budskap skulle man kunna säga. Om livet flyter på är det lätt att känna igen sig i Paulus ord:
”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”
Eller nicka samförstående med Mose:
”Han ska vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte.”

För dom av oss som befinner sig längre ner på botten, som upplever att mattan dragits undan, som kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, kan orden kanske antingen kännas som tomma löften eller…hopp att ta tag i?

Och oss alla däremellan, vars största bekymmer kanske är att bredbandet inte fungerar eller om vi ska ha lax eller fläskfilé till middag, men som ändå känner på oss att utan Gud går det inte…

Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Vi avbildar den helige Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?

Evangelietexten: Jesus säger: ”Det kommer en tid då jag inte längre ska tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.”
Lärjungarna är just vid det här samtalet trygga, men Jesus säger:
”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt för att ni skall ha frid i mig . I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”
Jesus berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.

Mmm. Om jag inte känner så då? Om jag inte känner annat än Gudsfrånvaro och utsatthet?
Det drabbas vi av då och då. Då kan vi veta att vi är i gott sällskap. Jesus själv på korset - min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Men Gud hade inte det. Gud var hela tiden med. Och det var Jesus som skulle vara i utsattheten, just för att ingen av oss någonsin skall behöva vara i Gudsfrånvaron och utsattheten.
Därför är hoppet en ledstjärna. Och vilan! Väntan… kampen!
Ibland får vi vila i kyrkan. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Jesus uppmanar oss att be, men han vädjar till oss också. Var inte rädda, var inte oroliga. Jesus vill att vi ska vara trygga i honom!
För varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Amen.