Predikan: Andra söndagen i advent

Henry Byskata:
”Din konung kommer i härlighet”
Högmässa i Sundom kyrka (Vasa) 7 december 2008
Luk. 17:20-24

Idag på andra söndagen i advent handlar det hela om ”Riket som kommer”. Vad är det för en framtid vi som kristna väntar?
Fariséerna kom till Jesus, berättar vår text, med en hjärtefråga för alla fromma judar: ”När kommer Messias ?”
Jesus svarar på frågan, att Riket inte kommer på sådant sätt att vi kan se det med ögonen. Det grekiska ordet paratheresis kan tolkas på flera sätt. I klassisk grekiska används det om astrologiska beräkningar. Sådana tolkningar tog fariséerna avstånd ifrån liksom från budskap som förmedlats via medier (5 Mos. 18:10-13). Men trots förbuden fanns också hos judarna sådan spekulation. Sådana företeelser dyker också upp på nytt i vår tid. Vi måste ta avstånd från dem. Ingen vet, när slutet kommer.
Men däremot tänkte Jesu samtid, att Messias skulle komma öppet och tydligt visa sin härlighet. Man visste också, att olika tecken, även katastrofer, skulle föregå hans ankomst. Men det finns också hos senare rabbiner utläggningar, som anknyter till ett ställe i 1 Kung. 19:12. Messias kommer inte med larm och vapenbrak utan i tystnaden. Jesus talar också själv om tecknen, som skall gå före och han kallar dem ”början till födslovärkarna” (Mark. 13:8).

Jesus hänvisar till att Guds rike är ”inom er”. En annan möjlig översättning är den som finns i en not till 1917 års bibel: ”Guds rike är mitt ibland er”. Bo Giertz har också så i sin översättning.
”Mitt ibland er” betyder, att Guds rike står där förkroppsligat i Jesus själv. Men även tolkningen ”inom er” har samband med Jesu person. Kyrkofadern Ambrosius anknyter till det ställe i Lukasevangeliet (11:19), där Jesus driver ut demonerna med Guds finger eller Anden. Det betyder att där Anden finns, där finns Guds rike. Vårt ställe här i texten betyder alltså, att den människa som tagit emot Anden har Guds rike inom sig. För kyrkofäderna innebar en sådan tolkning inte att Guds rike är något enbart invärtes. Tvärtom. När Guds Ande styr människan påverkas både känsla, förstånd och vilja och därmed alla människans gärningar.
Sammanfattningsvis är det alltså fråga om att känna igen Jesus som Guds rikes kung och att tro på honom.

Jesus ger här i texten en särskild förmaning till sina lärjungar. De skulle en gång komma att längta efter Människosonens dagar. Jesus vet, att hans återkomst skall dröja och att själva dröjsmålet blir en prövning. När Herren kommer, blir det inte på någon bestämd plats, dit alla måste söka sig (sådana saker förkunnas stundom även i vår tid, t.ex. att det skall vara frågan om Jerusalem i Israel). Nej, det skall märkas överallt, liksom blixten lyser upp hela himlen från den ena synranden till den andra. Jesus använder en drastisk bild: om man ser hur gamarna skockas, så vet man vad som finns på marken.

Egentligen kunde vi sammanfatta hela texten och predikan idag med konstaterandet: Vi väntar samme Jesus som redan är hos oss. När han talar om ”Människosonens dagar”, så är det sig själv han talar om. Det som skall möta till sist, både världen vid dess slut och mig i min död, är inte något annat eller mer eller farligare än den Jesus vi lärt känna!

Ylva Eggehorn har skrivit en dikt, ”Att släppa”, som finns i diktsamlingen ”Skall vi dela”, 1970. Den handlar om den kommande tidsåldern, vår kristna framtidsvision av människosonens dagar, skjuten in i vårt vanliga liv:

Kasta loss, vägra att vara fånge längre!
Dom lurar dig att det är din bestämning
att slava under de som ockuperat
vår jord, främmande makter utan nåd.
Och acceptera inte heller de som
kan lova bleka fjärran himmelriken
men vacklar till med blicken när du frågar
om dagens nöd och nattens svarta plåga.
Dom lurar dig ! Det liv de kallar ”evigt”
är någonting de själva knappast tror på
- och allraminst har upplevt, för det är en
ny dimension av livet - det är livet.
De tror att allting börjar efter döden -
och glömmer bort sin Herre, Jesus Kristus,
som lovade oss glädje och full frihet
inte i en fjärran framtid utan nu.
Ja, det har redan börjat: och de skrumpna,
de inåt döda, de kan inte fatta,
att något är på tok med deras levnad -
för deras död har börjat redan nu.
Visst fattas det en del: men att Guds rike
är redan här som tålmodiga grässtrån
i trottoarens sprickor, det är säkert
- Guds rike, en struktur med kärlek i.
Så lever det ibland oss, senapskornet
till en ny jord, en skatt nedgrävd i åkern.

Jag tror det är flera av er som har läst eller hört talas om Fynns bok Herr Gud, det är Anna, översatt från engelska av Fhilippa Wiking. Den kom ut år 1974 och handlar om den 19-årige Fynns möten i slutet av andra världskriget i sydöstra Londons hamnkvarter med en smutsig, blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, Anna, då sex år. Han tog henne med hem till sin irländska mamma. Boken bygger på en sann historia. Vid sex års ålder var Anna teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år dog hon i sviterna efter en fruktansvärd olycka. Hon dog med ett leende över sitt vackra ansikte medan hon sade: ”Jag ger mej den på att Herr Gud släpper in mej i himlen för det här.”
Annas huvudsakliga sysselsättning i livet hade nämligen varit att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud - som hon kallade honom. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Det hela handlade om ”mitt i mej”, alltså textens ”Guds rike är inom er”.
Jag skall citera bokens avslutning, ett något längre avsnitt:

Fynn hade förtvivlad två dagar efter Annas begravning hittat hennes fröpåse och strött ut fröna på den nyuppgrävda jorden på hennes grav. ”Om jag bara hade varit i närheten, om jag bara hade vetat vad hon höll på med, om jag bara - om jag bara...” Han protesterade mot Gud, som ju kunde ha räddat Anna, men inte gjorde det; han bara lät detta meningslösa hända.
Fem år senare började Fynn äntligen se en mening, bitar började passa ihop. Något höll på att hända och det fick honom att gråta, för första gången på mycket länge. Annas liv klipptes inte av i förtid; tvärtom. Det var fyllt, det var fullbordat.
Följande dag styrde Fynn stegen till kyrkogården och fann efter ett långt sökande äntligen Annas grav, som täcktes av en röd matta av vallmo. I bakgrunden stod lupiner på vakt.
”Ett par träd viskade med varandra och en familj små möss kilade fram och tillbaka i det vildvuxna gräset. Anna var sannerligen hemma. Hon behövde ingen minnessten. Bättre än dethär kunde hon inte ens få med en skviljon ton marmor. Jag stannade en stund och sa ajö till henne för första gången på fem år.
På vägen tillbaka till huvudingången gick jag förbi otaliga små marmorkeruber, änglar och pärleportar. Jag stannade framför den fyra meter höga ängeln som fortfarande försökte lägga ner sin marmorbukett efter alla dessa år.
- Hej, kompis, sa jag och viftade åt ängeln, det där klarar du aldrig.
Jag ställde mig på järngrinden och svängde och ropade tillbaka in mot kyrkogården:
- Svaret är ”mitt i mej”.
Jag kände en ilning längs ryggraden och tyckte att jag hörde hennes röst säga:
- Vad är det svar på, Fynn ?
- Det är lätt. Frågan är ”var är Anna ?”
Jag hade hittat henne igen - mitt i mej.
Jag visste att någonstans skrattade Anna och Herr Gud.”

Amen.

P.S. NÄR JAG SKA DÖ av ANNA:
När jag ska dö ska jag göra det själv. Ingen ska göra det åt mej.
När jag är redo ska jag säga: ”Ställ mej opp, Fynn,”
och jag ska se mej om och skratta glatt.
Om jag faller omkull är jag död.

Predikan: Självständighetsdagen

Henry Byskata:
”Välsigna och bevara vårt land”
tvåspråkig gudstjänst i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 6 december 2008
Joh. 8:31-36

Värderade krigsveteraner och krigsinvalider, lottor och krigsänkor, bästa gudstjänstdeltagare !
Vi får idag för 91 gången fira vårt lands självständighet. Så många år har detta land - efter att det blivit självständigt med redan bortgångna eller nu levande generationers hjälp - kunnat bevara och befästa sin frihet och sitt oberoende.
I en värld, där olika ekonomiska eller politiska koalitioner med mer eller mindre egoistiska intressen står emot varandra, är detta med frihet och oberoende än viktigare än tidigare.
Tro, hem och fosterland - så har vi kallat de begrepp, som står för det viktigaste för oss här i Finland och Norden. Det som står för vår livsåskådning och religiösa grund i livet, för det som i vardagen och arbetslivet betyder mest för oss: hemmet och familjen och fosterlandet: som under gångna tider och under utkämpade krig har kostat många offer i stupade, i invalidiserade, mentalt eller fysiskt, och med stora ekonomiska förluster. Uppbyggnaden av detta land till vad det är idag är i mycket en prestation av dem som representerar den generation, ni frontmannaveteraner och krigsinvalider, vilka nu redan har uppnått en medelålder av 85-86 år, alltså i det stora hela jämngamla med vårt fosterland.

Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, om vi litet skämtsamt om henne vågar säga att hon är en högst ”merkelig” kvinna, har nyligen uttalat sig i värdefrågan och sagt, att ”Europas högsta värde, det är toleransen.” Det låter fint och övertygande, men finns det inte ett eller annat tankefel däri? Tolerans gäller för andra människors övertygelser. Vi kanske tycker att de övertygelserna är märkliga, rentav väldigt underliga, men vi respekterar dem, eftersom det finns människor som identifierar sig med dem. Och en sådan tolerans bygger då på en högst förutsättningsfull egen övertygelse om varje enskild människas värdighet.
Vi kunde också litet filosofiskt säga, att absoluta sanningsövertygelser till sin natur är intoleranta, eftersom de anser att motstridiga övertygelser är falska. Och därmed välter hela värdekanonen omkull. Tolerans respekterar övertygelser. Det nya toleransbegreppet så som Merkel framför det förbjuder att ha övertygelser, eftersom dessa per definition är intoleranta. Med tanke på metafysiskt och normativt tänkande skall det då bara finnas godtyckliga åsikter. Men då beaktar man inte, att också åsikter anspelar på sanningen och inte inskränker den.
Sanningen inskränker på vår uppfattade frihet med dess mångfald av möjligheter. ”Sanningen, min käre son”, så skriver den gamle romaren Matthias Claudius, ”sanningen riktar sig inte efter oss, vi måste rikta oss efter den.” Den som har studerat exempelvis fysik, det är klart, kan inte längre göra godtyckliga, fantastiska antaganden angående verkligheten.
Ändå gäller Jesu ord här i vår predikotext: ”Sanningen skall göra er fria.”
Fri är den som vet vad han gör, för bara den gör vad han vill! Den som tar en felaktig medicin i tron på att den hjälper honom, har inte gjort vad han ville, för han ville bli frisk. Bara den som känner till medicinens verkan, gör vad han vill, när han tar den rätta medicinen.

I Johannesevangeliet svarar Jesus på Pilatus fråga, om han var en konung: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Vi kan ställa oss frågan varför detta är ett svar på Pilatus fråga. Det är typiskt för Jesus enligt Johannesevangeliet, att han ofta svarar på frågor på ett sätt, så att man först inte förstår vad svaret har att göra med frågan. Men i det här fallet förefaller det ändå rätt klart: av naturen är ingen människa kung över en annan. Kung är endast den som i dem som anförtrotts honom känner och förstår dem i djupet av deras väsen och deras vilja och därför leder dem dithän, dit de egentligen och i själva verket vill. Sanningens makt är det enda alternativet till människors makt över människor. En Stalin, en Hitler hade ingen sådan rätt till makt över andra människor sist och slutligen. Därför gick det också som det gick.

I Romarbrevet riktar sig aposteln Paulus till de kristna som har fått en ny riktlinje för sina liv: ”Men Gud vare tack ! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten. ... Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 6:17-18, 21).

Uppmaningen är entydig och klar: ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Jesus Kristus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig” (2 Tim. 1:13-14).
Det är samma aspostels uppmaning till den unga Timotheos, som trots sin ringa ålder hade fått sig anförtrodd uppgiften att föra ut evangelium om Jesus Kristus.
Det var en uppgift - som ni krigsveteraner och -invalider på ett liknande sätt vad gäller vår självständighet utförde under tider av oro, anfall och krig - en uppgift, som Timotheos skulle uppfylla med all den vishet och ungdomliga kraft han bara förmådde sig till. Paulus använder bilder: ”Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna. Arrendatorn som gör det tunga arbetet bör vara den förste som får sin del av skörden. Tänk igenom vad jag här har sagt. Herren skall låta dig förstå allt” (2:3-7).

”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria”. Så slutar självständighetsdagens evangelium.
”...verkligen fria”:
Det finns i dag i vårt förenade Europa en viss insikt i det faktum, att en extrem relativistisk individualism, narcissism kunde vi också kalla den, att en sådan innebär en social katastrof förr eller senare, och att ingen nation kan bestå utan en viss värdegrund. Där uppfostran av dagens barn och unga enligt denna samsyn är verksam utan tron på den sanning som den förmedlar, då handlar det bara om ett villkorsmässigt agerande till förmån för en maktfullkomlighet, som i dag i allmänhet visar sig som ”politisk korrekthet”. Den riktar in sig på anpassning, inte på Sanningen med stort S.
Insikt i sanningen finns bara i frihet. Beteenden kan och måste ibland rentav framtvingas. Men sanningsinsikt och tro kan inte framtvingas. Sanningen talar med låg röst.
”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Amen.

Vi ber med Britt G. Hallkvist, som omformat ord av Sören Kirkegaard:
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Amen.

Avskedspredikan: 24 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Avskedspredikan i Esbo domkyrka 26.10.2008
Luk 12:4-7

Det kan förefalla så att den verklighet som Jesus talar om, för sina vänner, i dagens evangelietext, är ganska långt från den verklighet vi lever i, i Esbo i dag.
I andra delar av vår värld finns det kristna som har anledning att ta Jesu ord bokstavligen. Där är risken för att ens bekännelse kan ha ödesdigra följder, påtaglig. Men i det liberala samhälle vi lever i finns inte den risken egentligen. Vi lever i trygghet. Vi har frihet att uttrycka oss, frihet att välja. Det är en frihet vi har vant oss vid, så att vi kanske inte heller ägnar så mycket tid åt att fundera över det andra som Jesus säger.
Hur skall vi ta till oss det som Jesus säger?
Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, säger Jesus. Vårt liv är tidsbundet. Det har sin början och sitt slut. Det är det mest naturliga som finns. Att åldras och att inse sin dödlighet borde för varje människa vara något självklart. Den är den verklighet vi lever i. Det finns en hel del människor, som försöker förneka sitt åldrande, eller sin tidsbundenhet. Som om det största hotet vi lever med är att livet en gång tar slut, på sätt eller annat.
Det betyder inte att vi inte skall ha respekt för livet. Livet är en Guds gåva. Vi skall göra det vi kan, för att högakta och respektera vårt och andras liv. Men vi kan hela tiden hålla i minnet att livet varar bara sin tid.
Men det finns en dimension av livet, som inte är tidsbundet. Att vårt liv har en evighetsdimension. Man säger att vi har en odödlig själ. Det som Jesus säger till sina vänner blir då också aktuellt för oss. Vi blir uppmanade att se livet som en helhet. Att vi lever i tiden och i evigheten, att vi har ett medborgarskap i två riken. Då kommer vi också nära oss som lever i dagens Esbo och Finland och dagens värld. Vi lever i en värld som idealiserar styrka, framgång, ungdom och ytlighet. Vi kan gärna göra så, om vi är medvetna om att allt detta bara är något som gäller för en kort tid. Men ser vi livet och oss själva som en helhet. Vi är fysiska och andliga individer. Vi är tidsbundna och tidlösa.
Vi må ta vara på vårt andliga liv, för det gör oss hela.
Skulle vi kunna ta åt oss det rådet, att vi inte skall vara rädda för att låta tiden påverka oss, och vi skall vårda vårt andliga liv, så att vi inte heller behöver oroa oss över det.
Var inte rädda säger Jesus. Ni är värdefulla för Gud. Ni är kända av Gud. Gud har gett er ert värde. Bejaka det.
Amen.

Predikan: 24 sönd. e. pingst (HB)

Henry Byskata:
”Medborgare i två riken”
Predikan vid högmässa i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa)
26 oktober 2008 kl. 10.00 (vintertid!)
Luk. 12:4-7

Under den gångna veckan har min fru och jag fått vara på en resa vi länge önskat företa till Grekland och Athen. Då är ett besök på Acropolis, den kulle som dominerar stadsbilden, ett måste. Belägen på den attiska slätten omgiven av bergen Parnitha, Penteli och Hymettus och beläget vid den Saronska golfen är Athen idag Greklands huvudstad med 5-6 miljoner invånare. Redan under den neolitiska perioden fanns det organiserat liv där: omkring 4000-3000 f.Kr. slog sig de första invånarna ner på Acropolis och vid området kring floden Ilissus (Olympeion).
För tvåtusen år sedan, när romarna tagit över makten också i Grekland, kom aposteln Paulus till Athen. Om det kan vi läsa i Apostlagärningarnas 17 kapitel. Han gick omkring i staden och blev upprörd över alla de avgudabilder som fyllde den. Han talade till judarna i synagogan och till de gudfruktiga, med vilka de kristna avses. Och han talade på torget med dem som uppehöll sig där. ”En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom (Paulus).” Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra sade: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Så tog de Paulus med sig till areopagen och sade: ”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”
Och då höll Paulus sitt berömda tala inför areopagen: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand…ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom…en lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”

Paulus, romersk medborgare, talade till athenarna, som representerade det föregående stora riket och den kultur på vilken också romarna byggde vidare. Hans tal anknöt skickligt till det som fanns för handen på platsen: Acropolis med sina tempel, reste sig 156 m högt ovanför slätten, Parthenon-templet och Athena Nikes tempel, Erechteion, den mäktiga ingången Propylaia m.fl. på ett område 300 x 150 m. stort. Areopagen, en bergsklippa, reste sig nordväst om och nedanför Acropolis (Areios Pagos, det betydde Ares, krigsgudens klippa). Klippan var platsen där domstolsförhandlingar fördes. Paulus besökte Athen och Areopagen enligt forskarna år 54. Han förkunnade ett rike, som var ett annat än det grekiska eller romerska.
Rubriken för vår söndag, 24 sönd. e. pingst, ”Medborgare i två riken” kommer lämpligt in här. Kanske också lämpligt genom att vi idag har kommunalval i vårt jordiska rike, republiken Finland.

I dagens evangelium i Lukas kap 12 handlar det om Jesu undervisning av sina lärjungar. Han håller helt enkelt skriftskola med dem. Han förbereder dem för deras kommande verksamhet som förkunnare av det gudsrike som brutit sig igenom genom Jesus Kristus. Lärjungarna skall fortsätta det som Jesus har satt igång med samma fullmakt som han att förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Det låter mäktigt, ”besynnerliga saker”, tycket Athenarna. Men livet som Jesu lärjunge är inte bara makt och glädje och en innerlig gemenskap med Mästaren själv. Det innebär också lidande, motgång och för den första kyrkan förföljelse med martyrskap och död som följd. Lärjungen fick dela sin Mästares öde. Paulus fick sluta sina dagar som martyr i Rom. Det står det dock inget om i Apostlagärningarnas slut:
”Där (i Rom) stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.”

Jesus är realistisk nog att förbereda sin lärjungar på de svårigheter som väntar. Han vill framför allt ge dem - och oss - frimodighet och trygghet. Det hela handlar om att de och vi inte behöver vara rädda, frukta. Mê fobeisthe på grekiska, det byter ”hys ingen fruktan, du behöver inte vara rädd, inte ha någon fobi”. Och han kallar dem vänner. Det är fråga om en närhet och enhet, som går på djupet. En gemenskap i lidandet men också en gemenskap som ger delaktighet i det nya rikets, Gudsrikets, seger. Just därför kan lärjungarna vara trygga. Djupast sett kan inget farligt drabba dem, då de är ett med honom som har all makt i himlen och på jorden.

”Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Det är inte djävulen, som avses, utan det är Gud. Gud har all makt och han segrar till sist. Med det avses inte att vi bör vara rädda för Gud, men däremot skall vi akta oss för att göra mot hans vilja. I skriftskolan har vi ju fått lära oss de tio budorden, det dubbla kärleksbudet och den kristna etiken från fall till fall. Då vet vi bättre vad det handlar om: mera om Guds kärlek än om hans heliga, dömande sida. Den vi får älska och varje dag ta emot så mycket gott av är det inte svårt att lyda och följa.
Lydnad och trygghet hör samman. Det är fråga om motsatsen till respektlöshet och självsvåld, där vi gärna vill gå vår egen väg och endast följa vår egen själviska vilja.
När vi har med Gud och hans vilja att göra, får vi pröva oss fram. Ibland begår vi misstag och slår huvudet i väggen bildligt talat, men vi lär oss förhoppningsvis nytt och vi kan kanske tillämpa det bättre nästa gång.
Lydnad och trygghet hör samman. Vill vi som Jesu lärjungar vara med Gud och lyda honom, då är också Gud med oss och skyddar oss mot allt ont.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Till och med hårstråna på ert huvud är räknade”.

Någon har sagt: ”Kristna är vanliga människor, som kommer med ovanliga påståenden”! Tänk bara på Paulus och hans möte med Athenarna.
Vågar vi tala om vår tro ? Vågar vi ta reda på hur det egentligen ligger till dethär med kyrkan, församlingen och kristendomen ? Och vågar vi dra konsekvenserna, följa Jesus i vårt dagliga liv.
I Bibeln, i Jesus Syraks vishet, en bok bland apokryferna, i tid mellan Gamla och Nya testamentet, heter det i kap 11, kanske med tanke på det uppväxande släktet:
”Klandra inte innan du har prövat - tänk först och döm sedan.
Svara inte förrän du har lyssnat - avbryt inte när någon talar.
Håll fast vid den uppgift du fått,
gå upp i den och åldras i din gärning.
Beundra inte vad syndaren gör, utan lita på Herren
och håll ut i ditt arbete.
Genom Herrens välsignelse får den fromme sin lön,
och hans framgång slår med ens ut i blom.”
I Syraks vishet finns det också någonting för oss föräldrar och andra vuxna:
”Människans slut avslöjar hur hon levat.
Kalla ingen lycklig innan han är död;
först på barnen ser du hur en människa varit.”
Amen.

Predikan: Reformationsdagen (HB)

Henry Byskata:
”Trons grund”
Högmässa i Dragnäsbäcks kyrka 12 oktober 2008 kl.10.00
Matt. 16:1-4

Kyrkodramat Jona - med text av Lars Huldén och musik av Kaj-Erik Gustafsson - uppfördes för några år sedan i Trefaldighetskyrkan med Wasa Sångargilles 70-hövdade manskör som primus motor. Det var ett mäktigt drama, som under Kristiina Hurmerintas skickliga regissörskap obevekligen ryckte åhörarna med sig. Det är som om man själv, när man sitter i kyrkorummet, skulle befinna sig med Jona i fiskens buk.
JONA - frälsare mot sin vilja. Så lyder rubriken för dramat. Och det börjar och slutar med en uppståndelsevisa. Lars Huldén säger, att Jonaboken för oss in i sagans eller berättelsens värld. ”Sagans värld har den egenskapen att den i många avseenden påminner om den värld som vi kallar den verkliga, men vars verklighet ofta nog är svår att fatta för oss. Sagan kan stundom ge oss nyckeln till vår egen - saga.”
Och Huldén konstaterar helt riktigt, att Jonaboken ”har visat sig ha mycket att ge av symbolik för den kristna förkunnelsen. Den handlar om lydnad för den högsta viljan, den ger hopp om förlåtelse, t.o.m. om uppståndelse, som förenar alla kristna.”

--- ”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.”
Begäran om tecken eller bevis på att Jesus var den av judarna väntade Messias finns det många versioner av i Nya testamentet. Här hos Matteus begärde fariseerna och saddukeerna sådana tecken efter att Jesus hade bespisat femtusen män förutom kvinnor och barn. Man förundrar sig över det Jesus gör, men finner inte att hans kraftgärningar utgör otvetydiga bevis på hans messianitet, på att han är sänd av Gud. Därför begär man ”ett tecken från himlen”, men Jesus svarar i gåtfulla ord, att inget annat tecken skall ges än Jonas tecken.
Hos Huldéns Jona ber Jona inne i fiskens buk till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i havet, mitt i havet där strömmarna fångade mig. Alla brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjde mitt huvud där nere vid bergens fästen. Jag kom till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. - Men du gav mig liv, o Herre min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade, vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar maktlösa avgudar, överger sin trofasta hjälpare. Jag skall offra åt dig under lovsång, och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren.
Sedan låter Huldén manskören stämma upp sin psalm om en stor sal:

Det finns en sal som rymmer allt
och alla hittar till.
Men där är mörkt och rått och kallt,
och många går där in som inte vill.
Och balen där tar aldrig slut
ty ingen morgon gryr.
Och ingen enda slipper ut.
Men tänk på sagan om en fisk som spyr.
Betyder den att det dock finns
ett hopp, att det dock finns ett hopp för oss också ?
Det finns en annan som man minns
som på den tredje dagen fick uppstå.
Om döden är tre dagar lång
kan man stå ut med den
för att få vakna upp vid sång
och tas för evigt in i klarheten.

Berättelsen i Jonaboken om Jonas uppdrag i Nineve har i kyrkodramat fått underrubriken: Frälsare mot sin vilja. Jonas besvikelse över att Herren bryr sig om Ninives folk, får till svar hos Huldén att ”ibland kommer omsorgen om Nineves folk att väga tyngre än omsorgen om ett enskilt sändebud.” Det bygger på en text hos evangelisten Lukas (11:30, 32): Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.
Huldén låter Sångargillets tenor- och basstämmor uttrycka detsamma i sången Vem bryr sig om oss?

Ofta sviker modet.
Det verkar svårt att tro det:
att någon överjordisk skulle bry sig om en.
Men hjälp är självfallet välkommen.
Som en del av det hela
- fast fallen för att fela -
skall man väl ändå här i världen betraktas
ett hår på en väldig varelses baktass.
Detta skall du besinna
att intet kan försvinna.
Allt är i evighet med i spelet
din roll är liten men hör till en helhet.
Därför är det så viktigt
att leva rätt och riktigt!
Lev så att du kan stå ut med risken
att kastas upp av den stora fisken.

Här kunde dagens predikan sluta. Den har liksom varje predikan varit ett försök att tolka Bibeln. Det är också Lars Huldéns kyrkodrama Jona.
Eftersom vi idag i våra kyrkor firar reformationens dag, när vi minns vår reformator Martin Luther och hur han den 31 oktober 1517 spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg och i sina teser påtalade missbruk den katolska kyrkan gjort sig skyldig till, kan vi säga att också Martin Luther på sitt sätt blev, om inte en Frälsare mot sin vilja, så en ”reformator mot sin vilja”. Hans inträngande i Bibeln och dess budskap ledde till denna protest, denna nytolkning som fick radikala följder både för Martin Luther och den kyrka som utan hans vilja uppstod i kölvattnet av hans oförvägna och modiga handlingssätt. Det var för Luther sist och slutligen fråga om bibeltolkning.
Det pågår då och då i vårt stift och rätt ofta på Kyrkpressens insändarspalter en diskussion om bibeltolkningen. De mest konservativa ”bibeltrogna” säger, att Bibeln egentligen inte alls behöver tolkas. Den skall, säger de, bara läsas och åtlydas. Nu torde det igen bli en livlig diskussion – inte minst på bloggspalten Kyrkpressen.fi – när i dagarna biskoparnas uttalande Kärlekens gåva om familj, sexualitet och barnen har utkommit.
Andra mera frisinnade diskussionspartners säger, att eftersom en av teologins uppgifter - och prästernas - är att ständigt tolka Bibelns budskap i och för en värld som med inbyggd nödvändighet hela tiden förändras, så skulle det gälla att mera ansvarsfullt sköta den gudagivna uppgiften att föra respektfulla samtal med samtidens många tänkande, välutbildade och allt mera religionsintresserade människor. (citat Lars-Johan Sandvik).
Själv brukar jag gärna, när det gäller att se på hur Bibeln borde förstås, citera den tyske dogmatikprofessorn Horst Georg Pöhlmann, som säger att ”det gäller att inte ta Bibeln bokstavligen men nog ordagrant”! (”nicht buchstäblich aber doch wortgemäss”) Alltså att man försöker finna den röda tråden i det som är tidsmässigt formulerat, betingat av den tidens samhälle, kultur och världsuppfattning. Det bestående i det som förändras alltså. Eller som Lars-Johan Sandvik säger: ”Allt Bibeln säger måste inte vara SANT i en modern och rationell mening. Ett poem, ett konstverk, en berättelse, en liknelse får inte sitt värde i att de är sanna, utan i den inneboende kraften, i associationerna, i det givna tolkningsutrymmet, i budskapet.”

Förstås finns det också bibeltexter, som nära nog står och faller med att de ganska troget återger historiska händelseförlopp såsom t.ex. Jesu lidande, död och uppståndelse.
Vi - Ordets förkunnare - skall visa på dessa texter, ta fram det ”ordagranna”, men det är en uppgift för varje ordets hörare, att ”välja vems tolkning som helhetsmässigt förefaller sannast, sundast och mest i enlighet med Jesu Kristi ärende” (Sandvik).

Kyrkodramat Jona börjar och slutar med en Uppståndelsevisa, som kan tyckas litet väl enkel, kanske verkar den för en del banal; men vem kan väl veta något om uppståndelsen ? Så här lyder visan:

Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här.
Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig.
Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå.
Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.

Amen.