Predikan: Femte söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Ett liv före döden?
Predikan vid konfirmationsmässor i Borgå domkyrka 5.7.2009

På det skriftskolläger som vi hade på Karijärvi kursgård förra veckan, ställde ni konfirmander en hel del frågor. En del av dem var inte så krångliga, såsom ”Vad blir det för mat?” eller den populära frågan ”Har vi paus snart?” Sådana frågor var det inte så svårt att besvara.
Men så fanns det då de s.k. stora frågorna om Gud och människan, om livet och döden, om synd och frälsning. En del av dem kunde jag väl besvara utan att darra på hand alltför mycket, men andra krävde eftertanke på ett helt annat sätt. Överhuvudtaget var väl min mening inte så mycket att servera er med klara och färdiga svar, utan att visa på vad jag själv och andra har upplevt och kommit fram till, för att på så sätt ge er byggstenar när ni funderar kring er egen livsåskådning.
Frågan om döden funderade vi kring en hel del. En del av er hade personliga erfarenheter kring en kär människas död, och då blev det förstås rätt personligt. Vi diskuterade bl.a. om döden är rättvis eller inte. I diskussionen kom argumentet att döden inte är rättvis, eftersom folk dör i så olika ålder. Det vore rättvist om alla skulle leva lika länge, t.ex. precis sjuttio år. Motargumentet var att livskvaliteten också skulle tas i betraktande. Om en tjugoåring bryter nacken i en dykolycka och sedan är dömd att leva femtio år till så blir han nog desperat när han ser på sin framtid. Att inte veta när man dör är nog i allmänhet en välsignelse.
Och den rättvisa döden demonstreras väl starkast av att döden är universell och demokratisk – alla måste dö, rika och fattiga, höga och låga, friska och sjuka, starka och svaga. Åtminstone här i Borgå ligger dödligheten på jämnt 100%. Det är jämlikt och rättvist, anser jag.
Sedan kan man ju fundera en hel del kring varför en del dör unga samtidigt som andra får leva mycket längre än de skulle ha önskat. Det är något som vi knappast får svar på om vi ser bara till enskilda individer, och det kan göra det svårt att acceptera. Men acceptera är just vad vi borde göra i sådana fall. Sörja och sakna dem som har lämnat oss – förstås! Lida med dem som känner sig kvarglömda i livet – naturligtvis! Men ändå acceptera situationen. Det är inget vi kan göra åt saken.
Och för oss som vill kämpa för det som vi anser är rätt och som vill bekämpa varje form av orättvisa som vi ser, kan detta med acceptans vara en svår bit att svälja. Kanske vi kan få lite vägledning av det som Jesus säger i dagens heliga evangelium (Lk 13:1-5), som vi hörde nyss. ... de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla de andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.
Jesus kommer med ett exempel från en olycka som har krävt många dödsoffer. Sådana finns det gott om i våra dagar också; se i dagstidningarna bara, så ser ni färskare exempel. Men Jesus konstaterar att det inte är dödsoffren själva som ska beskyllas för sin död. Vi behöver inte söka efter dolda orsaker i deras liv till att de skall straffas på detta sätt. Att söka efter mänskliga misstag eller slarv i själva olyckan är en annan sak; det är inte det Jesus talar om.
Samtidigt antyder Jesus att det är ett misstag att luta sig tillbaka och lugna sig med tanken att jag inte är en större syndare än någon annan. Om det finns mått på vad som är rättvist och vad som är orättvist, hjälper det inte att vara mindre orättvis än andra. Det vi bör vara är rättvisa!
En rätt allmän missuppfattning är att Gud säger att vi skall vara snälla, och den som tror på Gud ska vara snäll, annars är det något fel på hans tro. Ingenstans i Bibeln säger Gud att vi skall vara snälla! Det han däremot talar om på många ställen är rättvisa, kärlek, godhet och andra liknande begrepp. Men snällhet – nej, aldrig! Det skadar väl inte att försöka vara snäll så där till vardags, men när det verkligen gäller, är snällheten en dödfödd inställning. Om vi kämpar mot orättvisa och ondska – såsom vi som kristna bör – leder snällheten bara till att orättvisan skrattar åt oss och ondskan petar bort oss som något som har fastnat under skosulan. Vi blir nedtrampade och tillplattade, helt enkelt.
Vår kristna kallelse går inte ut på snällhet, utan på kärlek och godhet, vilket inte alls är samma sak.
Och den omvändelse som Jesus talar om, och som gör att vi inte skall mista livet, är en omvändelse från ondska till godhet, från kärlekslöshet till kärlekshandlingar och från en dömande attityd till en uppbyggande.
Vid en konfirmationsmässa som denna är det särskilt viktigt att väcka frågan vad den kristna tron och det kristna livet egentligen går ut på. Handlar det om snällhet? Det sade jag redan att det inte gör. Handlar det om att ha de rätta åsikterna, att anse att den kristna läran är sann? Nej, inte egentligen. Den kristna läran är död, om den inte finns i samband med ett kristet liv.
Den fråga som jag om en stund kommer att ställa konfirmanderna kräver inte att de skall lova att alltid tro på Gud, för det kan man inte lova. Frågan lyder om de med Guds hjälp vill visa tron i sina liv. Och frågan om man har denna vilja kan man besvara jakande.
Och det är så vi får sträva efter att leva vårt liv som kristna – att hoppas på och be om att Gud skall hjälpa oss visa vår tro genom det liv som vi lever. Vi skall, efter bästa förmåga, försöka vara goda människor – inte snälla, men goda – och försöka visa våra medmänniskor den kärlek som Gud älskar oss med.
När vi misslyckas med detta – inte om, utan när! – får vi vända oss till vår himmelske Fader och be honom om förlåtelse. Han kommer också att förlåta oss för Jesu Kristi skull.
Bland de stora frågor som vi diskuterade på lägret fanns frågan om evigt liv. Och detta eviga liv efter döden får vi just genom Guds nåd och förlåtelse. Men det vi bör sträva till lika mycket som ett liv efter döden är ett liv före döden. Detta liv före döden är just det kristna liv som ni konfirmander får frågan om. Vill du visa din tro i ditt liv? Vill du leva innan du dör, eller nöjer du dig med att bara finnas till? Detta skall ni nu få svara på.

Kära konfirmander, träd nu fram till Herrens altare!

Predikan: Midsommardagen (Johannes döparens dag)

Karl af Hällström:
Johannes döparens minne
Predikan i Borgå domkyrka 20.6.2009

Midsommaren, liksom nyår och valborg, har blivit en av de populäraste profana högtiderna i vårt land. Alla dessa tre firas i allmänhet med ett omfattande och mycket alkoholhaltigt festande, med all uppsluppenhet och alla olyckor som därtill tyvärr hör.
Ur kyrkoårets synvinkel hör nyår till jultiden, medan valborgsmässan inte, trots sitt namn, firas kyrkligt. Till skillnad från dessa har midsommaren ett distinkt kyrkligt tema. Idag på midsommardagen firar vi nämligen Johannes döparen. Därför kallas ju midsommaren ibland "johanne", och på finska "juhannus".
Visserligen är det ju ofta svårt för den moderna okyrkliga människan att riktigt hålla reda på varför man nu firar alla olika högtidsdagar. Detta kan illustreras med det som en konfirmand lär ha påstått i skriftskolans slutprov, nämligen att vi firar jul för att Johannes döparen blev hängd då. Och så var det ju inte riktigt. (För att ingen skall sväva i osäkerhet kan vi konstatera att Johannes döparen blev halshuggen, inte hängd, och att julen inte har med honom att göra, utan den firas till minne av Jesu födelse.)

Men det är rätt ironiskt att man skall fira just Johannes döparens dag med ett intensivt supande. När Johannes' far Sakarias i Lk 1 får sin uppenbarelse om att han skall få en son, heter det nämligen (v 15): Han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet. Det är samma formel som används om vissa heliga män i GT, de s.k. nasirerna. Ett exempel på dessa är Simson. Och minnet av Johannes döparen, denne absolutist, firas på midsommar, som har blivit en supfest! Varför, frågar man sig, varför just på midsommar?
På den frågan hittar vi två svar, som inte alls utesluter varandra. Det ena är det, att det kommer fram i Lk (1:26) att Johannes var ett halvår äldre än Jesus. Och om Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december, är midsommartiden naturligtvis nära Johannes' födelsedag.
Sedan är det ju en annan sak att något datum för Jesu födelse aldrig ges i Bibeln; det kastar rentav på några år. Orsaken till att vi firar julen i december är historiskt sett mer politiskt än religiöst betingad. Huvudsaken är väl ändå att vi överhuvudtaget firar Frälsarens födelse, och då passar december lika bra som vilken annan tid som helst.
Den andra förklaringen till att vi firar Johannes döparens dag just på midsommaren är mer poetisk. I Jh (3:30) låter evangelisten sin namne Johannes döparen säga följande: Han [d.v.s. Jesus] skall bli större och jag [Johannes] skall bli mindre.
Kyrkofäderna har gjort kopplingen mellan denna vers och solens gång genom året. Vid midsommar infaller ju, som vi vet, sommarsolståndet, då dagen är som längst och natten som kortast, medan vintersolståndet, då dagen är som kortast, infaller vid julen. Då kan vi konstatera, att från julen blir dagarna allt längre, ända till midsommar, då de åter blir allt kortare. Liksom Jesus skall bli större och Johannes mindre, blir alltså dagen s.a.s. "större" efter Jesu födelse, medan den blir "mindre" efter att Johannes föds. Därför kan man anse det lämpligt att fira jul och johanne vid de tider då de firas.

Varför är då Johannes döparens minne värt att firas? (Svaret är alltså inte, om någon trodde det, att hans minne firas för att han var en baddare på att komma ihåg saker och ting.) Vilken var Johannes döparens uppgift? Den beskrivs i evangelierna genom att en profetia ur Jes (40:3-5) citeras: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. Denna text känner vi igen från adventspsalmen "Bered en väg för Herran" (Psb 4), och den som i texten ropar, menar evangelisterna, är Johannes döparen.
Det är ofta det här man minns om Johannes: Han var en man som gick omkring i öknen och döpte folk. Han var klädd i kläder av kamelhår och ett läderbälte och åt gräshoppor och vildhonung. Och så kallade han förstås folk för "huggormsyngel" med jämna mellanrum. Det är en bild av en asketisk rytande domedagsprofet som man ser framför sig.
Hur det i praktiken gick till att döpa folk i öknen förblir ofta lite oklart. Saken var ändå den, att Johannes döpte i floden Jordan, som delvis rinner igenom mycket torra trakter i Judéen där han höll till. Så han hade inte långt att gå från öknen till ställen där det gick att döpa folk.
Helt orätt är bilden av den rytande asketen kanske inte, men nog en smula onyanserad. Johannes' gudagivna uppgift var att verka som en sorts väckelsepredikant. Han uppmanade folk till omvändelse, samt till rättvisa och till solidaritet med medmänniskan som en följd av omvändelsen. Och detta budskap är naturligtvis viktigt ännu i den dag som idag är.
Men Johannes' budskap var större än så. Han pekade nämligen inte bara på det inomvärldsliga, utan också framåt. Han förkunnade att den Messias som judarna hade väntat så länge på nu äntligen hade kommit, och att han var Jesus. Både Johannes' och Jesu namn är symboliska för detta. Namnet Johannes går nämligen tillbaka på ett hebreiskt namn som betyder "Gud är nådig", medan Jesus på samma sätt betyder "Gud frälser".
Johannes' största uppgift var alltså att bereda väg för Jesus, att förbereda folk på att han var på väg. Evangelierna, särskilt Jh, berättar om hur flera av Johannes' lärjungar blev så imponerade av hans budskap om att Jesus var Messias, att de övergav Johannes och började följa Jesus i stället. På så sätt blev Johannes mindre och Jesus större, precis som Johannes hade sagt.

Efter allt detta kanske någon säger: "Nå men bra. Johannes döparen predikade en omvändelse som skulle synas i det dagliga livet och han predikade Jesu ankomst så bra att han blev övergiven av sina egna lärjungar. Han hade underliga kläder och höll en ännu underligare diet, ända tills han blev kastad i fängelse och halshuggen. Kanske han var en betydelsefull typ i kyrkohistorien, men det hela låter lite patetiskt. Har han något att säga oss idag? Om inte, är det kanske onödigt att vi överhuvudtaget firar någon Johannes döparens dag. Räcker inte sommarsolståndet som orsak att fira midsommar?"
Som svar på detta kan vi säga att Johannes döparen nog har en hel del att säga oss idag, i vårt land där många är slutkörda av övertidsarbete medan andra går arbetslösa, i vår värld där många svälter medan andra har överviktsproblem. Hans budskap är: Omvänd er från de orättvisor ni begår i vardagen. Sluta fuska, börja tänka på andra, sluta skylla på regeringen eller på marknadskrafterna. Att ha bättre människor runt sig i vardagen kan vara viktigare än att få en ny regering.
Förutom detta allmänna budskap kommer Johannes med ytterligare ett till oss som vill leva som kristna: Om vi tror på en verklighet som är större än den vi ser, skall vi följa Johannes döparen i fotspåren genom att peka på denna verklighet i det vi säger och särskilt i det vi gör. De som sällan eller aldrig kommer till kyrkan för att höra Guds ord bedömer Gud och kristendomen genom de kristna som de ser omkring sig. Den gudsbild som den okyrklige formar sig bildas ofta på basen av det intryck som den som är kyrkligt aktiv ger. Det finns ett uttryck: "De kristna är den Bibel som världen läser." Jag skulle uttrycka det ännu starkare: "Den kristne är Guds ansikte mot omvärlden". Det är inte bara Guds ord som vi som kristna representerar – vi representerar Gud själv.
Men vi måste också akta oss, så att vår vilja att förbättra världen inte leder till vi råskäller på allt som vi tycker borde rättas till. Det leder ingen vart, utom till bitterhet och avoghet mot allt vad Gud och kristendom heter. Johannes kunde göra så, för han var utvald av Gud för den uppgiften och hade fått en speciell vishet av honom. Vi däremot bör leva i världen bland de människor som vi träffar i vår vardag, och sträva efter att leva ut vår kärlek till dem som är nära oss. Oftast är det betydligt lättare att älska sin nästa om han är långt borta än om han är nära.
Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter oss ledas inte av all världens vindar, men av en gudsvind, av Guds Ande. Liksom Johannes gjorde. Vilket ledde till att han blev halshuggen – men också till att vi fortfarande minns honom idag, långt borta i tid och rum.

Predikan söndagen före pingst

Karin Långström Vinge:
Predikan i S:t Matteus kyrka
Söndagen den 24 maj 2009

Sakarja 14:6-9
Romarbrevet 8:16-18
Johannesevangeliet 15:26-16:4

I faderns och sonens och i den heliga andes namn, amen.
Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Hjälparen kommer.
Det är ord av trygghet, ord av hopp. Vill inspirera oss att leva vidare, stå ut, finna mening och kämpa.
Hjälparen kommer. Men, vad är det vi behöver hjälp med?
I vårt samhälle idag lever vi med en trygghets- och servicenivå som Sakarja och Paulus bara kunde drömma om. Konsumtion av varor och tjänster. Kunskap och information om naturvetenskap och teknik. Vad skulle vi egentligen behöva hjälparen till?

Paulus och Jesus talar om lidande. Det var inte frågan om vad som skulle läggas på grillen vid eventuellt fint väder, utan det handlade i hög grad om rätten att få vara den man är, kunna säga och stå för det man tycker, tänker och tror på. Det var livsfarligt. Så är det ännu i många länder, ända in i vår tid. Politiska åsikter, religiösa övertygelser, personliga förhållanden, det är inte självklart överallt att få tänka och leva fritt. Och det är inte självklart att kunna äta sig mätt eller ha tillgång till rent vatten.
Vårt lidande, ditt och mitt, kan se olika ut. Och det är bara du som vet vad din börda är.
Jesus talar om att vara utesluten ur gemenskapen. Han talar om att bli dödad för det man tror på. För honom var det verkligen så, också för Paulus. Det är inga enkla motståndare: det är människor som tänker att de bär fram ett offer åt Gud om de dödar Jesu vänner.
Ja, hur ofta är det inte som vi försöker skyla över sånt vi inte borde gjort och sånt vi skulle ha gjort med att vi ville väl, vi trodde vi gjorde det rätta?
Och hur vet man om man har rätt? Vad är det goda?
Oavsett hur vi har det, om vi är fängslade för våra övertygelsers skull eller om vi kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, så är orden om en kommande härlighet ett hopp att ta tag i, eller känns de som tomma löften?
Paulus: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.”

Vad ska vi med Hjälparen till? Vad ska vi med Gud till?
Min övertygelse är att vår existens vilar i en god Guds händer. Vi människor producerar, konsumerar, tänker, låter bli att tänka, vi planterar och rycker upp, och Gud är med. I vindens stilla susning. I stormvinden. I Jesus som berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.
Och så motsatsen till Långfredagens tristess och ondska – påskdagens glädje och liv. Hur kan vi förstå att livet innehåller både långfredag och påskdag, hela tiden, även om vi gärna skulle vara utan långfredagen?
Livet, det goda livet, är inte bara något som kommer ”sen”, när vi kommer till himlen, ständigt ljus, friskt vatten, Gud är en och hans namn ett enda.
Jesus har dött för oss, har uppstått till liv för oss, är trygghet och närvaro och kärlek, tro och hopp. Vi behöver bara lyfta blicken, andas ut det som tynger oss, våra synder, och andas in och ta emot liv.
Det är det vi behöver Hjälparen till.

Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Nu när naturen är som vackrast får många en upplevelse av Guds närhet. Rhododendronknoppar slår ut, fröna gror, träd och buskar får nytt liv och vår värld förses med vatten och ljus utan att vi behöver anstränga oss.
Men ska det grönska på insidan? Kan det som är våra inre liv, tankar, relationer, förväntningar också vara som nyutslagna pioner? Kan man få lite sinnesro, kan man få vara lycklig, kan man vara vän med Gud som är kärleken, godheten och ljuset?
Kan vi kanske få lite hjälp av Hjälparen? Med det som inte kan botas med hjälp av allt det som vi har för oss för att göra våra liv trevliga?
Den heliga Ande, som kraft, som energi, som kärlek, liv och hopp. Tro. Hjälp.
Vi avbildar ofta den heliga Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?
Det är ju inte säkert att Gud är i det storslagna, Gud kan lika gärna vara i det vanliga, eller rentav tråkiga.
Inspiration och tro kan vi få genom konstens värld: i musik, böcker, bildkonst. Genom människor som vill oss gott. Vi behöver Hjälparen, men hjälparen behöver verkligen oss. Vilka ska vara medmänniskor om inte vi? (Har ni tänkt på, det behövs så lite egentligen för att förmedla godhet och mening. )
Vi behöver inte vara dom som är starka jämt. Att tro på Gud handlar inte om att alltid vara stark och klara av allting utan problem. Att tro är att lita på att Gud bär.
Vi känner inte alltid att Gud bär. De dagar då vi inte känner annat än utsatthet och ensamhet, eller bara vanlig tråkighet eller vanlighet, lika mycket bär Gud oss. Guds kärlek och närhet till oss är inte beroende av vad vi känner eller hur vi känner oss.
Men nog kan det vara frustrerande att vänta på Hjälparen, som inte verkar komma.
Det är trots allt en hel dag emellan långfredagen och påskdagen. Kyrkan är en bra plats att vila och vänta i. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Och en dag ska det inte längre finnas någon inre kyla eller frost. Det ska vara en ständig dag, när kvällen kommer ska det vara ljust. Till dess får vi be Gud att vara nära.
Amen.

Predikan på femte söndagen i fastan

Karin Långström Vinge:
Earth Hour
29 mars 2009

Det andas rädsla i dagens evangelium, Johannes 11:46-57. Jesus har blivit tvungen att dra sig undan tillsammans med sina lärjungar till en stad nära öknen. Det är några som vill honom illa, man är rädd för att hans existens, hans tuffa uttalanden och inte minst hans sätt att bete sig mot andra människor ska leda till politisk turbulens.
Javisst, det var rörigt i mellanöstern på den tiden, lika rörigt som det är nu. Yttrandefriheten är hotad, religion och politik blandas och det är högst osäkert om man kan vara på allmän plats utan att den personliga säkerheten är hotad.
Försoning och offer. Aron slaktar syndofferbocken i templet och renar med tjurens blod helgedomen från orenhet och brott. Jesus offrar sig själv och renar oss andra. Det är svårt att begripa hela vidden av det, så blodigt och förtvivlat och ändå så fullt av kärlek.
Jag minns när jag var barn och såg Jesusfilmen som gick varje påsk. Jag minns att jag tog oerhört illa vid mig av scenerna när Jesus blev förhörd och misshandlad. På något sätt förstod jag att det liksom låg i sakens natur att Jesus kom till jorden för att dö, men så mycket onödigt våld, så mycket ondska och hat? Räckte det inte ändå med att han blev avrättad, var dom tvungen att sätta törnen i huvudet på honom?
Försoning behövs verkligen. Skulden finns ju där, skammen finns ju där. När något går snett, då behöver man ha någon att skylla på. Så är vi människor funtade. I dagens finanskris är vi många som bidragit, men kan man hitta någon som särskilt kan klandras, är det bra. Finns det bara någon stackare som man kan få att avgå, så kanske det kan kännas lite bättre för oss andra? Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Men å andra sidan försöker mänskligheten förtvivlat göra något bra, enande och solidariskt och gemensamt. I går var det många över hela världen som visade sin solidaritet med världen genom att släcka ner onödig belysning i en timmas tid. Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Jesus var ju en ledare, om än för en liten men växande skara förmodligen rätt knepiga vänner, och ja, man krävde hans avgång. Men krävde verkligen hans avgång. Den här mannen gör många tecken, sa rådet i Jerusalem. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom. Man var rädd för det inflytande som Jesus kunde tänkas ha, jämfört med honom försvann de själva in i tapeten, och man kan alltid skylla på husfriden när man inte orkar ta itu med en förändring, eller när man inte orkar tänka själv. Men det här var frågan om något större, en gudomlig plan.
På tal om nedsläckning, så gjorde ju Gud själv en sån när Jesus till slut dog, från sjätte till nionde timmen. Det kan man verkligen kalla Earth Hour. Under den sker något med världen, det sker något med människorna, det sker något med Gud.

Jesus för världen givit sitt liv. Öppnade ögon Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig.

Varför, varför behövs det här? Kan inte bara Gud förlåta människorna ändå? Måste Jesus verkligen dö? Måste Gud låta sin son dö? Måste Gud vara så hämndlystet våldsam?
Lyssnare och läsare, ni märker hur lätt det är att försätta Gud på de anklagades bänk. Men det är inte Gud som är ond. Vi vet hur Gud ville ha det. Paradiset, vänskapen, kärleken. Människorna lever i fred med varandra, dom andra djuren och med skapelsen. Det hade inte behövts några klimaträddningsplaner om vi människor inte hade stökat till det. Det hade inte behövts några föreningar för mänskliga rättigheter om vi människor inte hade stökat till det. Det hade förmodligen inte varit några som känner sig manade att sätta glasbitar i kycklingfiléer i mataffären, om vi människor inte hade stökat till det.
Med andra ord: Människans bortvändhet från Gud, från det goda, från meningen och tryggheten och kärleken. Balansen måste återupprättas. När vi ser oss runt omkring, när Gud ser oss, så krävs det mer än ett överslätande ”okej, det var inte så farligt, då”, eller några minuters meditation över onödigt resursförbrukande eller en signatur till stöd för en fängslad journalist i Eritrea.
Nej, det vi har gjort och gör mot varandra är så hemskt, så fasansfullt att det måste bemötas ordentligt, vårt schackrande med liv och död kan inte bemötas på annat sätt än genom liv och död.
Nu är Gud en god och kärleksfull Gud. Gud lämnar det inte till oss. Gud skulle kunna tröttna på sin skapelse och sina människor och förgöra alltihop. Men Gud väljer en annan väg; när han öppnar sina ögon på jorden är det när han ligger i sin mammas varma famn, och han möter varma blickar och varma leenden från Maria och från Josef. Från herdarna och från de österländska stjärntydarna.
Undrar om Jesus hade med sig sitt guld, sin rökelse och myrra när han nu gömde sig i staden Efraim tillsammans med sina vänner.
Gud möter inte bara godheten utan också ondskan tillsammans med oss. Vi möter avundsjukan, misstänksamheten, våldet, falskspelet och till slut döden. Men i de tragiska berättelserna om Jesu sista dagar på jorden möter vi också godheten, vänskapen och kärleken. Det som får Jesus att härda ut, får också oss att härda ut.
Vännerna som finns med. Ibland somnar dom visserligen när dom inte orkar med hans ångest, men dom är någonstans i kulisserna. Vännen Maria som smörjer hans dammiga, smutsiga fötter med sin bästa hudcreme. Vännen som ser till att han får någonstans att fira sin sista påskmåltid. Vännen Veronika som torkar tårar och svett från hans ansikte när han bär sitt kors. Vännen Simon som tar korset och hjälper honom att bära det.
Och Gud ger kraft genom sina ord, genom sin ängel som följt Jesus och hans familj ända från början. Vi kan se våra liv i Jesu liv. Vi kan se Jesu liv i våra liv.
Öppnade ögon, Herre mig giv. Öppna ögonen och se att det är inte slut i och med panikångestanfallet i Getsemane örtagård. Det är inte slut i och med korsfästelsen, och det är absolut inte slut i och med begravningen. Även när det känns som mörkast, så är det Gud som ansvarar för huvudströmbrytaren. Gud är källan till allt ljus, all kärlek, allt liv och för honom är mörkret inte mörkt. Det spelar ingen roll om någon annan ger oss tillfälliga bakslag, för till slut blir allting bra. Inte genom ett gudomligt överseende, utan genom ett gudomligt offer.
Allt detta är för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Vi behöver inte andas rädsla. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont. Förlåt dom, säger Jesus strax innan han dör. Dom förstår inte vad dom gör.
Till oss säger han:

Frid lämnar jag kvar åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Amen.

Predikan: Andra söndagen efter jul

Karl af Hällström:
Om någon vill göra Guds vilja ...
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Borgå domkyrka 4.1.2009
Jh 7:14-18

Under helgerna efter jul följer vi evangeliernas berättelser i mer eller mindre kronologisk ordning. Julnattens berättelse om Jesu födelse följs av Menlösa barns dag som återger Herodes' massaker av spädbarnen i Betlehem. Nyårsdagens evangelium berättar om Jesu omskärelse vid åtta dagars ålder, och den berättelsen fortsätter på Första söndagen efter jul. På Trettondagen får vi höra om de vise männens besök.
Det traditionella evangeliet för Andra söndagen efter jul är berättelsen om den tolvårige Jesus i templet, som vi finner lite efter julevangeliet i Lk 2. Julens barn växer upp och vill själv finna hemligheten med sin kallelse. Nåja, kanske den kronologiska ordningen är snarare ”mindre” än ”mer”...
Men detta evangelium hör till den första årgången, som vi läser först nästa år. Just nu befinner vi oss i den tredje årgången i handboken, och i det evangelium som vi har hört läsas är den vuxne Jesus i huvudrollen. Men det är samme Jesus, och hans budskap hör samman.
När den unge Jesus får skäll av sin mor för att han rymde från sina föräldrar, svarar han: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Så översätter Bibel 2000, som handboken (med rätta) använder. Folkbibeln återger versen annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Men jag anser att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant ”jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders”. Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke i Rom 12: Kristus finns i dem som tillhör Gud.

I dagens heliga evangelium enligt den tredje årgången, Jh 7, hör vi Jesus säga: ”Om någon vill göra hans vilja [som har sänt mig] skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”
Här finns flera viktiga ord att ta fasta på. Om någon vill göra [Guds] vilja. Jesus säger inte ”gör hans vilja”, utan ”vill göra”, vilket är en markant skillnad. Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.
Vidare säger Jesus ingenting om tro, vilket ur ett protestantiskt perspektiv kan anses vara problematiskt. Vi talar så mycket om ”tron allena” som frälser. Men det viktiga är inte att tro, utan att göra. Eller de facto att vilja göra. En tro utan gärningar är död, säger Skriften; det är genom våra handlingar som trons betydelse kommer fram. Men vad är ”tro” egentligen?
Jesus fortsätter i dagens heliga evangelium: ... skall han förstå om min lära är från Gud ... d.v.s. han (eller hon, förstås!) skall nå den insikt som i folkmun kallas för ”tro”. Och det skadar inte. Inte alls. Men tro är så mycket mer än en insikt, en åsikt eller ett försanthållande. Tro är ett förhållande; ett förhållande till Gud, som vi har lärt känna genom Guds Ord, Kristus. Tro är att tillhöra Gud, att vara Guds barn. Och då är Kristus i oss och bland oss, såsom tolvåringen sade: ”jag måste vara i dem som är min Faders”.

Och så blir frågan: Vad är det vi vill uppnå med att göra det som är rätt, det som är Guds vilja? Vill vi själva synas och höras, vill vi själva bli populära? I sig är det väl inget fel i att vilja bli omtyckt, men om detta är vår innersta drivkraft, kan det nog gå snett.
Det är därför viktigt att granska sina motiv. Om vi söker Guds ära, om vi vill göra [Guds] vilja därför att vi älskar honom, tillhör honom, tror på honom, så är det bra. Jesus säger ju i evangeliet: ”Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”
Att på grund av kärleken till Gud och till medmänniskan sträva efter sanning och rättfärdighet – kan det finnas någon bättre handlingsgrund? Kan det finnas något högre mål?
Kan det finnas något svårare?
En av julens helger som blev onämnd i inledningen är Stefanidagen, som vi firar till minne av den första kristna martyren. Efter Stefanos har det ju kommit många martyrer, och än idag blir kristna förföljda, torterade och dödade för sin tros skull på många håll i världen. Att genom kärlek sträva efter sanning är ett högt och svårt mål, som kan kräva ett högt pris. Sanningssägare har aldrig varit populära, oberoende av vilka deras motiv har varit. Jesus, Stefanos och många andra kristna – och icke-kristna, inte att förglömma – har fått erfara detta.
Priset kan vara högt, men det är värt att betala.

Jag vill som sammanfattning upprepa det som jag sade tidigare: ”Att leva i Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.”