Predikan: 20 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Livsmöjligheter
S:ta Helena kyrka (Skövde) 17.10.2010

Idag är vårt tema ”Att leva tillsammans”. Det handlar om relationer, om nya livsmöjligheter, om hopp och om framtidstro. En stor del av gemensamma välfärd här på jorden handlar om omsorg om varandra. Mellan personer och individer, men också mellan folk och folk.

I Ruts bok möter vi Noomi. Hon verkar vara en stabil kvinna som lever med man och två barn i Betlehem. Så blir det hungersnöd och de tvingas fly till Moab, ungefär nuvarande Jordanien.
Under tiden de är där drabbas Noomi av ytterligare personliga tragedier. Förutom alla besvärligheter det medför att vara flykting och invandrare – israeliterna och moabiterna var inte vänner - så dör hennes man, och hon får uppfostra sina två pojkar ensam. De gifter sig så småningom med de moabitiska kvinnorna Rut och Orpa. Det blir till Noomis besvikelse inga barnbarn, och sönerna dör.

Noomis tro på en god Gud sätts verkligen på spel, men hon verkar se Guds handlande i allt som sker. Så blir situationen bättre i Betlehem, och hon beslutar sig för att återvända. När svärdöttrarna Rut och Orpa hör detta blir de ledsna, och Rut avger sin kärleksförklaring till Noomi:

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.”

Det som för Noomi blir hemvändande till tryggheten, blir för Rut ett steg ut i det okända. Hon är nu själv en flykting, en anhöriginvandrare, och hon får leva på resterna från rika människors åkrar. Men på åkern träffar hon Boas, och de gifter sig och får ett barn tillsammans.
Vi läser i Ruts bok en berättelse om livets besvärligheter i allra högsta grad. Det är inga lyxproblem som Noomi och hennes familj har att hantera Men i allt elände växer kärleken fram, starka familjeband och omsorg och hopp om nya livsmöjligheter. Ur svåra förhållanden växer något gott, något annat.

Israels folk får se att det inte var så farligt med en kvinna från ett annat folk, föraktat som det var. Det visade sig vara en välsignelse. Rut blev farmor till kung Davids far, och därmed också förmoder till Jesus. Visa gästfrihet, skriver Hebreerbrevets författare. Det kan visa sig att ni har änglar bland era gäster.

Lasaros i evangelietexten plågades av ett annat slags lidande. Han var sjuk – allvarligt sjuk. Jesus har lärt känna familjen, och det är naturligt för Marta och Maria att skicka bud efter Jesus: ”Herre, din vän är sjuk!”
Jesus svarar märkligt. ”Den sjukdomen leder inte till döden, utan ska visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den. ”
Menar Jesus alltså att det finns någon mening med att Lasaros blivit sjuk, och att det ska ha något med Jesus själv att göra?

Jesus väntar och funderar i två dagar. Sedan vänder han tillbaka med lärjungarna, trots att dom protesterar. Det är för farligt att vistas i det området. Sist de var där hade några försökt kasta sten på Jesus. Men om det är något Jesus gör, så är det att trotsa destruktiva krafter. Har man något man måste utföra i kärlekens och godhetens tjänst, då får man stå ut med motstånd. Jesus delar sin handlingsplan med lärjungarna:

”Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom. ”
Så beger dom sig till Betania, och Marta möter Jesus när dom är på ingång i staden. Jesus säger till Marta att Lasaros kommer att uppstå . Jag vet, säger Marta, vid uppståndelsen den yttersta dagen. Då säger Jesus till henne;
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Och vi citerar gärna Jesus på det här, ofta vid begravningsgudstjänster när vi behöver påminna oss om att det finns ett liv efter döden, att uppståndelsen är en verklighet och att Jesus seger över döden också är vår. Att ljuset vinner över mörkret och att kärleken är starkare än misstron och hatet.

Men för Jesus verkar det som att gränsen mellan liv och död inte är så tydlig. Kanske är det så att Jesus menar att för den som tror och litar på honom, så kan man finna hopp och nya livsmöjligheter mitt i de mest hopplösa omständigheterna?
Att man kan leva även om man befinner sig mitt i dödsskuggans dal och att man där får stöd och kraft, som Ruts barnbarnsbarn kom att skriva i Psaltaren?
Att sjukdomar är ett av våra livsvillkor i detta liv, men att det finns liv trots det? Att en del av oss har konkreta erfarenheter av att Gud botar sjukdomar, men att det är vanligare att erfara att Gud är med , mitt i det svåra och ger oss hjälp och tröst under vägen?

Och tyd nu inte bara Gud som ”övernaturliga fenomen”, utan också som den grundläggande kärlek i världen som får uttryck i hjälpsamma grannar, tålmodiga familjer och kärleksfulla partners. Förstående arbetsgivare och vänliga handläggare på försäkringskassan. Ett extra leende från tjejen i ICA-kassan eller någon som snällt håller upp dörren för dig eller lyfter din tunga resväska upp på tåget.

Det tror jag är Jesus förhärligad. Det tror jag är Guds härlighet som visas. Ett ljust TROTS ALLT i väntan på att allt ska bli bra på denna jord.

Jesus tvekar inte att sätta sin egen bekvämlighet och sitt eget liv på spel, utan går. I mötet med sina ledsna vänner blir han upprörd och skakad i sitt inre, och Gud gråter med oss. Han säger till Lasaros som ligger död i en klipphåla att han ska komma ut. Lasaros gör så, att Jesus ber vännerna at göra honom fri och låta honom gå. Precis det som Jesus själv kommer att vara med om, hjälper han Lasaros med.

Nya livsmöjligheter! Gud leder oss ut i öppenheten, det är betydelsen av ordet ”frälsning”. Leder oss in i nya relationer, ut ur, bort från egoism, självupptagenhet och misstänksamhet mot andra. Som Gud gör, förväntas också vi göra. Vi når inte alltid ändra fram. Ibland går vi helt åt andra hållet, därför är Hebreerbrevets ord en påminnelse för oss: Visa gästfrihet. Tänk på dem som sitter i fängelse. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Flyktingarna och hemvändarna Noomi och Rut möter godhet mitt i svårigheterna. Noomi bärs av sin starka tro på Gud, och Rut hänger på.
Noomi och Rut blir levande igen, och Lasaros blir bokstavligt talat levande igen. Det kan vi också bli.

Amen!

Siunauspuhe: Rakastaa ja tulla rakastetuksi

Karl af Hällström:
Tyyne Tiaisen siunauspuhe
Hyvän Paimenen kirkko, Helsinki 5.7.2010

Hyvät Tyyne Tiaisen sukulaiset ja ystävät!
Tyyne-täti sai elää pitkän ja vaiherikkaan elämän. Hän syntyi Suomen suurruhtinaskunnassa, joka kuitenkin itsenäistyi kun hän oli kolmen vanha. Hän tapasi työnantajansa Karjalassa, kun ”tohtori”, kuten Tyyne-täti isoäitiäni kutsui, muutti sinne perheineen. Tämä olikin eräänlainen elämänkumppanuus. Kun ”tohtorin” mies, isoisäni, oli kaatunut jatkosodassa, Tyyne-täti hoiti kotia ja lapsia ”tohtorin” työskennellessä, ja kun perhe joutui Karjalasta evakkoon, oli Tyyne-täti mukana luonnollisena osana perhettä. Perhe muutti muutamaan otteeseen ympäri Suomea ”tohtorin” työn perässä, kunnes hän jäi eläkkeelle Inkoon kunnallislääkärin virasta 1960-luvun lopussa. Silloin tytöt olivat jo aikuisia, ja Tyyne-täti ja hänen ”tohtorinsa” muuttivat Helsingin Laajasaloon, missä me lapsenlapset mielellämme vierailimme. Jäätyään korkeassa iässä vihdoin eläkkeelle, Tyyne-täti muutti Turkuun, jossa hän sitten viimeiset vuotensa viettikin.
Johanneksen ensimmäisessä kirjeessä (4:9-10) sanotaan: Juuri siinä Jumalan rakkaus ilmestyi meidän keskuuteemme, että hän lähetti ainoan Poikansa maailmaan, antamaan meille elämän. Siinä on rakkaus – ei siinä, että me olemme rakastaneet Jumalaa, vaan siinä, että hän on rakastanut meitä ja lähettänyt Poikansa meidän syntiemme sovitukseksi.
Minusta näemme jotain Tyyne-tädistäkin tässä raamatunkohdassa. Opimme rakkautta, emme rakastamalla, vaan tulemalla rakastetuiksi. Ja tässä Tyyne-täti oli ylivertainen. Hän hoiti taloutta, lapsia ja lapsenlapsia, ja osoitti tällä tavoin rakkauttaan. Hänhän ei ollut suuri varreltaan – jo ollessani teini-ikäinen hän tuli leukani alle ”sateen pittoon” – mutta suurempaa sydäntä saa etsiä kaukaa. Rakastamalla hän opetti meille mitä rakkaus on. Ja me olimme voimattomia tekemään muuta kuin rakastaa häntä takaisin.
Isäni, joka oli seurakuntaneuvoston jäsen ja siksi jonkinmoinen hengellinen auktoriteetti Tyyne-tädin silmissä, sanoi kerran leikillään hänelle: ”Tyyne, sinä et koskaan pääse taivaaseen!” Tyyne-täti tietenkin hätkähti ja kysyi: ”Kuinka niin?” – ”No,” vastasi isä, ”kun sinun ruokasi on niin syntisen hyvää!” Siihen Tyyne-täti hymyillen: ”Kuule Jakob, minä nappaan karjalanpaistin kainaloon, niin eiköhän se Pietari päästä minut sisään!”
En tiedä, heltyykö Pietari karjalanpaistista, mutta uskon vakaasti, että rakkaudella on suuri arvo Taivaan portilla. Minä en pysty ratkaisemaan – enkä sitä haluaisi! – kuka pääsee Jumalan valtakuntaan. Mutta olen varma siitä, että jos minä joskus sinne pääsen, niin Tyyne-täti on portilla minua vastassa ja tulee ”sateen pittoon”.
Kiitos, Tyyne-täti, kaikesta!

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Abba! Fader!
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 16.5.2010
Rom 8:12-17

När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.

När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.

Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11

Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.

Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.

Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]

Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.

Predikan: Andra söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Herdeskap
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 18.4.2010
Joh 10:11-16

I dagens heliga evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden. Han kommer med ett par exempel på vad detta innebär: Den gode herden ger sitt liv för fåren, [...] och jag känner mina får och de känner mig. Fåren och herden känner varandra och herden är beredd att skydda sina får till varje pris.
När han har gett dem kännetecknen på den verklige herden, talar han om två slags förstörare. Den ene är tjuven som dödar och stjäl. Tjuven nämner Jesus lite tidigare i Joh 10. Den andre [förstöraren] förstör inte själv, men om något händer ingriper han inte. [Johannes Chrysostomos] Jesus säger ju: Den som är lejd och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
När vi funderar kring ledarskap idag, kan vi ta dessa kriterier till hjälp. Detta gäller särskilt när vi betraktar kyrkligt ledarskap – påvar, biskopar, präster, gruppledare och hjälpledare, vad det nu allt finns – eftersom det kyrkliga ledarskapet mer än det världsliga lever efter idealet med den gode herden.
Men att sträva till ett ideal och att lyckas uppnå det är förstås två olika saker. Ett aktuellt exempel är de pedofili-skandaler som skakar den romersk-katolska kyrkan, men som inte heller vår kyrka är immun mot. De präster som har förgripit sig på barn kan jämföras med de tjuvar som stjäl och förstör. De biskopar och kardinaler som har beskyddat pedofil-prästerna kan i sin tur jämföras med lejda herdar, som nog sköter fåren när allt går bra, men överger dem när hårda tider stundar.
Det är svårt att utöva ledarskap på avstånd. För att ”fåren” och ”herden” skall känna varann, måste de naturligtvis ha kontakt med varann. Åtminstone på något plan. Ett administrativt ledarskap, där ledaren försöker skapa en fulländad organisation, är alltså värdelöst om det inte åtföljs av en personlig kontakt med dem man är satt att leda. Jag säger inte att det är oviktigt hurdan organisationen och dess administration är, men dessa bör ha en tjänande roll inför det som är det viktiga, nämligen människorna i organisationen.
Vi kan konstatera att Jesus inte försökte få allt gjort på en gång; han skapade ingen vattentät organisation. I stället utbildade han tolv apostlar och lät saker och ting växa därifrån.
Och kanske den bästa ledarskapsutbildningen är just sådan som den Jesus utformade. Han undervisade både genom predikningar och genom personliga samtal. Han lärde sina lärjungar både genom personligt exempel och genom att låta dem pröva på. Han använde ingen lärobok, utom kanske den Heliga Skrift (som på den tiden bestod av Gamla testamentet). Powerpoint och videokanoner var okända för honom. Det han hade var karaktär och karisma.
Vi får dock minnas att det finns många ledarstilar, där inte en är rätt och alla andra fel, även om det är klart att en del är bättre än andra. Det är t.ex. viktigt att betona att ledarens karaktär alltid är viktigare än hans karisma.
Karismatiska ledare kan samla stora skaror kring sig, och om de som Jesus har karaktär och utövar ett sant herdeskap, är det inget problem. Problem uppstår dock om målet för ledarskapet förskjuts från att vara att hjälpa ”fåren” att följa Gud till att kräva att de följer ledaren. Då är det inte längre frågan om ledarskap, utan om ”förledarskap”. Sådant har rätt ofta förekommit i vår värld – och spåren förskräcker.
Nu är det ju så, att ingen av oss som deltar i den här gudstjänsten är BARA får eller BARA herde. Vi är alla både och.
Vi är naturligtvis alla den Gode Herdens får – mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre entusiastiskt – men i alla fall. Jesus är vår Herde, som tar hand om oss och beskyddar oss. Förutom Jesus kan det finnas många skikt av herdar som sköter om oss: föräldrar, äkta hälfter, lekmannaledare av olika slag, präster, biskopar m.m.
Samtidigt är vi alla herdar för någon annan. En del är herdar i kraft av sitt ämbete – det gäller t.ex. mig, som av kyrkan har fått ämbetet som pastor, vilket är latin och betyder just ”herde” – men andra är herdar på basen av sina personliga egenskaper eller sitt förhållande till andra människor. En far eller en mor är en herde för sina barn och vänner kan vara det för varandra, för att nämna ett par exempel. Men vanligast är väl förhoppningsvis att de går hand i hand – en hjälpledare är herde för sina konfirmander, en lärare för sina elever osv.
Om vi tidigare såg två kriterier för ledarskap, nämligen karaktär och karisma, där karaktären är det viktigare, ser vi nu ett tredje, nämligen ämbetet. Ledare kan man vara fastän man inget ämbete har, eftersom definitionen på en ledare väl är att man har efterföljare, men ämbetet gör att ledarskapet sker i en ordning som ger stabilitet och trygghet åt dem man leder. Det gör att det finns en viss övervakning av ledarskapet. En ledare som är en herde får göra sitt goda arbete, medan en som inte är det kan få stöd i sitt ledarskap eller flyttas till andra uppgifter för att skydda fåren.
Men vi, som är den Gode Herdens får, kan slappna av. Vi får leda våra medfår närmare Herden, men vi får också själva komma närmare honom. Han beskyddar oss till sista blodsdroppen. Rent bokstavligt. På korset har han besegrat allt som vill skada oss, och om räkenskapens dag dröjer, beror det på att han vet att också vi får har en klöv eller ett finger med i ondskans härjningar. Genom att uppstå från sin grav, leder oss Herden till evighetens saftiga gröna gräs, där tjuvar och vargar inte längre hotar fårahjorden.
Vi får bara se till att vi inte till slut sitter bland vargarna, tjuvarna och de lejda herdarna, utan har skött vår herdeuppgift ordentligt och kan överlämna vår egen hjord oskadd åt överherden, så att det till sist kan bli en hjord och en herde.
Hur vi ska klara detta får vi lära av den Gode Herdens undervisning och hans exempel. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.