Predikan: Första söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan i Lovisa kyrka 8.1.2012
Luk 3:15-18, 21-22

Det finns kulturer där religion och magi hör mycket starkt ihop. Den religiöse ledaren, må han sedan kallas präst eller schaman eller något annat, anses ha makt över alla andeväsen som man ser omkring sig i världen – eller åtminstone ett speciellt förhållande till dem. Om det regnar för mycket eller för lite, om någon i familjen är sjuk eller om någon ovän är alltför frisk, om skörden slår fel eller affärerna går dåligt – tala då bara med schamanen, så ordnar han saken. Han kan ta kontakt med den ande som sköter om att allt går som man vill, vilket besparar en mödan att själv vara tvungen att göra något konkret för saken.
Och den här sortens tänkande förekommer ju inte bara bland primitiva naturfolk, om det var någon som trodde det. Också i Finland finns det schamaner av olika slag, fast vi inte kallar dem så. Vi talar i stället om astrologer, spåmän och -kvinnor, helbrägdagörare, homeopater eller obskyra terapeuter av de mest olika slag (det finns ju legitima terapeuter också!). Principen är i alla fall den samma: vi vill påverka vår fysiska miljö och vår kroppsliga och själsliga hälsa med andra medel än sådana som direkt påverkar det som vi vill råda bot på. Vi ger oss in på magins område, även om vi kanske inte använder det ordet.
I kristendomen förekommer däremot ingen magi. Visst förekommer det under, både i Bibeln och i våra dagar, men de har ingenting med magi att skaffa. Äkta under hänger inte på schamanens eller prästens fingerfärdighet eller goda kontakter till andevärlden, utan undren är alltid tecken på Guds makt och på Guds nåd, och deras yttersta mål är att skapa tro.
Under kanske vi inte ser i kyrkan varje vecka, men också en annan kyrklig företeelse riskerar ibland att bli sammanblandad med magi. Jag tänker på sakramenten, alltså dopet och nattvarden. Hur kan vi säga att bröd och vin blir Kristi kropp och blod? Hur kan vi hävda att några skvättar vatten förvandlar en människa? Är inte detta magi?
Nej, det är inte magi. Det är sakrament, alltså heliga handlingar som vi utför på Guds befallning och i förtröstan på honom. Vi kommer med bröd, vin och vatten, och Han gör att de blir något annat än ett mellanmål eller en dusch. Vi kommer med vår syndiga personlighet, och Han tar vår synd och ger oss i stället förlåtelse och helighet. Genom sakramenten får vi komma i gemenskap med Gud, inte genom magi, utan genom nåd.
Nattvarden tar vi upp på nytt på skärtorsdagen. Idag koncentrerar vi oss på dopet.

I Kol 2 ger Paulus oss flera fina bilder på vad dopet innebär. Först säger aposteln att vi har fått del i det som skedde vid påsken. Genom dopet har vi begravts med Kristus och uppstått med Honom. Liksom Kristus dog för våra synder på korset, har vi i dopet fått dö bort från synden. Aposteln återvänder genast till denna tanke, när han skriver: … [Gud] drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.
Lagens krav… Också det är en tanke som förekommer i dagens Finland. Om vi har gjort något fel, förväntar vi oss att bli bestraffade för det, eller åtminstone vill vi med alla medel ställa allt till rätta igen. Och det är klart att det är bra att försöka korrigera sina misstag, men ofta går det inte att återställa allt så som det var. Någonting har förändrats och skadats. Och det är här som lagens krav kommer in: Öga för öga, tand för tand. Såsom vi har skadat andra, så skall också vi skadas, fastän vi skulle vara tvungna att själva göra det. För om vi inte lever upp till lagens krav, tror vi inte på någon möjlighet att gå vidare, att uppnå en renare tillvaro.
Men, kristna församling, det är här som dopet kommer in. Dopets nåd är att vi inte längre behöver digna under våra överstora skulder och krav. Vi behöver inte längre slita och släpa för att försöka betala nästa rat av vår skuld, för Gud har utplånat vårt skuldebrev. Det är fastspikat vid korset! Skulden är betalad i sin helhet! Gud har gjort att vi har möjlighet att leva, och inte bara att finnas till. Genom dopets vatten blir vi tvättade till ett rent liv. Genom dopet har vi uppstått med Kristus, och fått en möjlighet till evigt liv.
Av allt detta ser vi att dopet är något mer, något mycket mer än bara en omvändelserit eller en trosbekännelsehandling, såsom det ibland påstås vara. Dopet är ett sakrament, en handling där vi människor verkar, men där Gud verkar ännu mer. Därför är det fullt naturligt att vi önskar att också våra barn skall få del av dopets nåd. Den är inte reserverad endast för oss vuxna. I dopet öppnar Gud famnen för oss, sina barn. Som vuxna – eller åtminstone nästan – blir vi tillfrågade om vi vill ta emot denna gåva av Gud och besvara hans kärlek, och svarar vi "ja" blir vi konfirmerade.

I dagens heliga evangelium märker vi också den här skillnaden mellan omvändelserit och sakrament. Folket lät sig döpas av Johannes som ett tecken på omvändelse. Men det kristna dopet är annorlunda. Johannes döparen säger det helt klart: Kristus är den som döper med helig ande. Och också detta är utmärkande för det kristna dopet, som sker i den treenige Guds namn. Vi kan säga, att när vi döps får vi för första gången märka "vår herre Jesu Kristi nåd, Gud Faders kärlek och den helige Andes delaktighet," som därefter är med oss i detta liv och i all evighet.
Här är det verkligen inte frågan om någon billig magi. Nej, dopet, den heliga handlingen, är ett Guds under. Låt oss alltid leva så att vi minns dopets nåd!

Predikan: Trettondagen (KafH)

Karl af Hällström:
”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”
Predikan i Lovisa kyrka 6.1.2012

Trettondagen är en av kristenhetens äldsta högtider. Den är faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Ursprungligen firade man på trettondagen minnet av Frälsarens födelse, och därför kallas den ibland för ”den gamla julen”. I det skedet kallades denna högtid förstås inte för ”trettondag”, eftersom den beteckningen kommer sig av att den är den trettonde dagen efter den nuvarande julen.
Ett par andra motiv hänger också ihop med denna fest. Kristi dopfest har av gammalt firats på trettondagen (och gör det fortfarande i den östliga kristenheten), och ett annat gammalt motiv är bröllopet i Kana, Jesu första under. Det traditionella namnet dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag) syftar på dessa motiv, och vi använder fortfarande ibland beteckningen epifania, som härrör just från det nyss nämnda uttrycket. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på första och andra söndagen efter trettondag.
Eftersom det är påsken som är kyrkoårets centrum, och inte julen, så kommer detta också till synes i att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken. År 2003 inföll påskdagen väldigt sent, först den 20 april, och då hann vi med fem söndagar efter trettondag, och i år hinner vi med fyra. År 2005, då påskdagen var redan den 27 mars, hann vi bara med två. Om påsken däremot skulle vara möjligast tidig, alltså den 21 mars, skulle man hinna med bara en söndag efter trettondag innan söndagarna före fastetiden skulle ta vid. Det skulle sedan kompenseras i slutet av kyrkoåret med en stor mängd söndagar efter pingst, men det är en annan historia. Poängen är i alla fall att söndagar som är beroende av påskens tidpunkt kör över dem som är beroende av julen.

Idag firar vi på trettondagen minnet av de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Vid våra julkrubbor är det ofta illustrerat genom tre figurer som står nära stallet. Men det är alltför lätt att dra förhastade slutsatser om en del detaljer i berättelsen, så jag vill börja med att kommentera dem.
För det första är det ju osannolikt att de vise männen kom precis tretton dagar efter Jesu födelse. Med tanke på den tidens kommunikationer tog det säkert betydligt längre tid än ett par veckor att göra resan till Betlehem från Österlandet (vilket antagligen betyder Tvåflodslandet, det nuvarande Irak). Det är naturligtvis möjligt att de s.a.s. tjuvstartade, om Herren lät stjärnan visa sig redan före Jesus föddes, men det har vi ingen antydan om i Bibeln. Vidare berättade de noggrant för Herodes hur länge stjärnan hade varit synlig, och på basen av de uppgifterna ställde han till med det avskyvärda barnamordet, där han lät ta livet av alla pojkar på två år eller yngre i Betlehem med omnejd. Visserligen kan han ha tagit lite marginal, men nog tyder ju detta på att stjärnan skulle ha varit synlig i åtminstone ett år, eller hur.
Den andra detaljen är att man ofta talar om ”de tre vise männen”, som om deras antal någonstans skulle framkomma. Men det gör det inte. I dagens heliga evangelium (Mt 2:1-12) nämns bara några österländska stjärntydare, inte hur många de var. På basen av detta uttryck kan man väl gissa att de var fler än två, men de kan säkert ha varit fyra-fem stycken, lika väl som tre, utan att man på något sätt missbrukar ordet ”några”. Att tre är ett heligt tal har säkert också påverkat legendens syn på de vise männens antal, men att just talet tre används i medeltida legendbildning hänger kanske ihop med att de gåvor som herrarna kom men var av tre olika sorter: guld och rökelse och myrra. Men fastän vi om en stund alla ger samma gåva i kollekten, alltså pengar, betyder ju inte att vi skulle vara endast en person. Även om vi förstås är en enda kropp i Kristus – men det är en annan sak.
Ytterligare detaljer i legenden är att dessa tre vise män (som i legenden dessutom har blivit konungar) bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, att en av dem var vit, en svart och en brun, och att en av dem var gammal, en ung och en medelålders. De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men att jämnt fördela två kön på tre personer kan ju vara lite besvärligt, så kanske vi får se mellan fingrarna med den detaljen. Figurerna vid julkrubban har också ofta utseenden som passar ihop med denna legend.
Här har legendberättaren fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk. Därför firas ofta trettondagen som en missionshögtid i de olika församlingarna.
Ett av de poetiska avsnitt som evangelierna innehåller är Symeons lovsång [Lk 2:29-32], som börjar med orden Herre, nu låter du din tjänare gå hem, / i frid, som du har lovat. / Ty mina ögon har skådat frälsningen / som du har berett åt alla folk, / ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna / och härlighet åt ditt folk Israel.
Det är intressant att Symeon, en from jude som levde under det "gamla förbundets" tid, inte ser Jesus endast som "Israels härlighet", vilket man kunde ha väntat sig. Han räknar också med icke-judarnas frälsning på ett sätt som inte var vanligt på hans tid, då han säger att Jesus skall vara ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.
Och detta är det som, ur de vise männens synvinkel och ur vår synvinkel, är det viktigaste med Jesus. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, har kommit in i världen. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så uttrycker evangelisten Johannes saken. Jesus har kommit för att lysa upp vårt mörker och uppenbara Gud för oss. Är detta högtflygande uttryckt? Kan hända, men det är inte desto mindre sant.
Paulus skriver i ett av sina första brev, nämligen 1Thess (5:5-6), så här: Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Paulus beskriver oss hedningar, för vilka Guds ljus har uppenbarats genom Jesus Kristus.
Fastän solen lyser om dagen har vi ingen nytta av den om vi envisas med att vara verksamma enbart om natten. Eller, för att uttrycka det kanske lite modernare: Om det att vi tror på Gud bara betyder att vi tror på Gud, så hjälper det ingen utom möjligen oss själva, oberoende av hur starkt vi tror. Tron blir någonting inkrökt och egoistiskt, och någonting annat än vad Gud hade tänkt sig. Å andra sidan, fastän vi skulle ha en hur svag tro som helst, så kan den bli till stor glädje för våra medmänniskor, om den leder till att vi vill sprida Guds ljus, Guds värme och Guds kärlek omkring oss. Det kan vi göra i vår närmiljö eller på det som ofta kallas för ”missionsfältet” bland andra hedningar.
Alla de som vill följa Jesus är, som Paulus uttryckte det, ljusets söner och dagens söner. Eller döttrar, för den delen. Vi är kallade att lysa i världen och sprida Guds ljus omkring oss. Och det spelar ingen roll om vi tycker att vi är så små som ett värmeljus, jämfört med de väldiga strålkastare som vi ser omkring oss. För det är ju så, att ett tänt värmeljus lyser upp mycket bättre än en strålkastare som är släckt. Ljusets utseende är oviktigt, det är lågans utseende som är det viktiga.
Därför är det viktigt att vi firar gudstjänst. Också vi bör föra vårt ljus fram till Gud för att välsignas. Vi måste låta Gud vårda vårt värmeljus. Låt Gud putsa vår veke genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning, fylla på nytt stearin genom bibelstudium och bön och låta oss sammanstråla vid nattvardsbordet med andra ljus av olika form, färg och storlek.
Anders Frostenson skriver i en av sina psalmer: Lågorna är många, / ljuset är ett, / ljuset - Jesus Kristus, / lågorna är många, / ljuset är ett, / vi är ett i honom!
Låt oss så resa oss och bekänna denna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Jesu nyårslöfte
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2012

Så har kalendern än en gång rullat fram över den slumpmässigt utvalda punkt då ett år byter till ett annat. När vi ser omkring oss, verkar det inte som om så mycket hade förändrats. Var det verkligen så här som framtiden skulle se ut? Var är alla raketbilar, var är skytteltrafiken till månen, var är städerna som flyter bland molnen? Och viktigare: var är världsfreden, var är avskaffandet av hungern i världen, var är boten på alla sjukdomar? Vad är detta för framtid egentligen?
Man kan bara konstatera, att framtiden inte är vad den en gång har varit.
Helt nedslagna behöver vi förstås ändå inte vara, om vi ser på nyhetsåret som har varit. Större politiska omvälvningar och fler fallna diktatorer har vi inte sett sedan år 1989 då Berlinmuren föll. Och det är ju alltid något. Samtidigt har ekonomiska kriser också präglat året 2011, vilket ger en mörkare ton åt tillbakablickandet.
Men det största problemet detta nyår, liksom så många nyår tidigare, är att fastän det kanske sker framsteg på en del områden, så är människan precis den samma som hon alltid har varit. Vi har inte förändrats. Vi är själviska, vi ljuger och bedrar, vi talar illa om varandra och skadar varandra på olika sätt. Vi tar inte ansvar för vare sig våra medmänniskor eller den skapelse som Gud har satt oss att råda över. Visst har vi positiva drag också, men så länge de negativa dragen finns kvar, kommer godheten aldrig att råda ensam.
Många avger nyårslöften när kalenderbladet byts. På olika sätt vill vi bli bättre människor. Och det finns det förstås ofta orsak till. Men varje år tenderar vi att bli besvikna på oss själva, för nyårslöftena håller sällan ens fram till trettondagen, för att inte tala om slutet av januari. Att de skulle hålla hela året är i praktiken en omöjlighet – om man inte väljer sina löften väl, förstås. Ett löfte om att varje dag under året äta, dricka och andas går väl att hålla, men som nyårslöfte betraktat är det nog något magert. Men det är naturligtvis bättre att hålla också det löftet än att plötsligt bryta det, för det skulle få rätt dramatiska och tragiska följder.
Men nyårslöften varar i allmänhet inte så länge, och att försöka råda bot på de onda tendenserna i sig själv är knappast i grunden framgångsrikt. Det är mycket lättare att försöka reformera andra, för då är det ju inte ens eget fel när det misslyckas…

Situationen är ändå inte hopplös. Om människans delade natur kvarstår så länge denna värld består, finns det också något annat som gör det: Guds nåd och kärlek. Den kvarstår rent av ännu längre, för den tar inte slut när tiden upphör och denna värld förgår, utan den fortsätter in i evigheten.
När vi gör bort oss, när vi gör sådant som vi inte borde, när vi syndar, som det heter med en teknisk term – då blir vi ändå inte övergivna av Gud. Vi, som i dopet har blivit Guds barn, förblir Guds barn vad som än händer. Vi kanske inte är Guds bästa barn, men det är ingen tävling – det finns ingen människa som är just så som hon borde vara – men Guds barn är vi likafullt.
Och som Guds barn har vi både rättigheter och skyldigheter. Vi har skyldigheten att leva enligt Guds vilja, att alltid sträva efter det goda för alla människor. Men vi har också rättigheten att när vi misslyckas med detta – inte ”om”, utan ”när” – så får vi komma till Gud, vår himmelske Förälder, bekänna detta för honom och ta emot hans förlåtelse.
Som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:11): ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Men det viktigaste under detta nya år är kanske ändå ett löfte som Jesus själv ger oss, ett nyårslöfte, om ni så vill, som han inte kommer att bryta. Det är löftet i Missionsbefallningen (Matt 28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
När vi går in i det nya året tillsammans med Jesus finns det ingenting som kan vålla oss evig skada. Vi kan bli sårade – det blev han också. Vi kan bli utfrusna – det blev han också. Vi kan dö – det gjorde han också. Men vi får också, som Jesus, uppfylla Guds vilja med vårt liv och låta våra prövningar och motgångar växa till en styrka att leva för andras bästa. Och om vi skulle möta själva döden, så får vi minnas att vi, liksom Jesus, får uppstå till ett nytt liv, ett evigt liv tillsammans med Gud. I evigheten finns det inte längre några nyår, inga svikna löften, inga ouppfyllda förhoppningar. Allt är ett evigt ”nu”, en tidlös gemenskap med upphovet till allt, med Gud, grundvalen för allt gott och kärleksfullt i vår tillvaro.

Mitt i nattens mörker lyser
som en fyrbåk Jesu namn.
Det var hjälplös mänska leder
in till nådens trygga hamn.
Och när sol ej mera skiner,
namnet Jesus lyser än,
när den slutligt frälsta skaran
lovar Gud i himmelen.
Ja, jag älskar namnet Jesus,
det har satt min själ i brand.
I det namnet fann jag frälsning,
intet annat frälsa kan.
(Psb 310:3)

Predikan: Stefanidagen

Karl af Hällström:
Förföljelse
Predikan i Lovisa kyrka 26.12.2011

Stämningen ändrar skarpt från Juldagen till Annandag jul, Stefanidagen. Julens budskap om hur Gud har fötts som människa förbyts nu i en berättelse om vad detta kan leda till. Allt blir inte bara ljus och frid, utan det goda budskapet möter också motstånd. Guds frälsningsbudskap delar in åhörarna i mottagare och förkastare, i Kristi efterföljare och hans förföljare.
Urförsamlingen i Jerusalem var tvåspråkig. En del talade Jesu modersmål arameiska, som var besläktat med hebreiskan. En annan del talade världsspråket grekiska, som till sin ställning närmast kan jämföras med dagens engelska. De som talade grekiska var i allmänhet inflyttade från andra delar av romarriket.
Här i Svenskfinland har vi ju erfarenhet av tvåspråkighet, så det kommer väl inte som någon överraskning att det också i Jerusalem uppstod slitningar mellan språkgrupperna. De grekisktalande kristna klagade till apostlarna (som alla hade arameiska som modersmål) över hur de grekisktalande änkorna blev förbisedda då församlingen delade ut hjälp. Då utsåg apostlarna diakoner för att se till att allt fungerade som det skulle. Eftersom apostlarna var tolv till antalet, användes ett annat heligt tal, sju, för att bestämma diakonernas antal. Och de diakoner som enligt Apg blev utsedda hade alla grekiska namn. En av dem var Stefanos.
Stefanos inte bara skötte sin andel av församlingens hjälpverksamhet, utan han diskuterade också med kristendomens motståndare. Detta gjorde han så bra att de blev svarslösa, vilket förstås kändes surt för dem. Eftersom de inte kunde få tyst på honom med debatt och andra legitima metoder, tog de till falskhet. De drog Stefanos inför rätta och påstod att de hade hört honom häda. Stefanos höll ett försvarstal, som enligt Apg började med en genomgång av det israelitiska folkets historia, ledde fram till hur Jesus var den Messias som alla väntade på och slutade med ett mindre diplomatiskt utfall mot anklagarna. Det hörde vi från altaret för en stund sedan. Så fick han en vision av hur Jesus stod på Guds högra sida, och den tolkades av åhörarna som hädisk. De blev så ursinniga att de drog Stefanos med sig från rättssalen utan att vänta på att någon dom skulle falla. Så tog de med honom utanför staden och lynchade honom där, precis som Jesus också hade avrättats utanför staden.
Den unga man som hette Saul och som enligt berättelsen bevakade vittnenas överkläder är den samme som senare kallas Paulus och som har skrivit halva NT. Detta var naturligtvis före hans omvändelse till kristendomen.

Av berättelsen om Stefanos, den första kristna martyren, kan vi lära oss flera saker. För det första: fast människor gaddar ihop sig mot oss för vår kristna tros skull, är Gud ändå med oss. Detta betyder ändå inte att vi skulle gå säkra för all skada, utan bara att ingen kan förgöra och förstöra vårt evighetshopp. När Jesus i Bergspredikan talar om att ingen sparv faller till marken utan att Gud vet om det, säger han ju inte att sparven inte faller, utan bara att Gud vet om det. Gud håller oss i sin hand och skyddar oss från allt som hotar vår evighet, men inte nödvändigtvis från allt som kan skada oss här och nu. Ibland är det nödvändigt att lida för att vinna någonting större.
Detta vill jag förstås inte säga för att förklara eller rättfärdiga lidandet som sådant, utan det jag säger är att lidandet ibland, om än inte alltid, har en mening.
För det andra är Stefanos den första kristne som dör för sin tro på Jesus, men långt ifrån den siste. Lynchningen av Stefanos utlöste en förföljelse, och förföljelser har avlöst varandra genom historien ända sedan dess. Och de är inte slut än, tvärtom! För att ta bara ett par aktuella exempel, sprängde medlemmar av en muslimsk extremistisk sekt tre kyrkor i Nigeria nu under julhelgen, med tiotals döda och hundratals skadade som följd. Och situationen i det land där kristendomen är som mest förföljd, Nordkorea, är ju mycket instabil just nu, då landets diktator dog för en liten tid sedan och ingen riktigt vet vad som kommer att ske härnäst.
Kristendomen är den största religionen i världen idag, räknat enligt antalet medlemmar. Samtidigt förföljs kristna i alla världsdelar idag, också här i Europa. Vissa länder och områden är farligare för kristna än andra; den mest spridda och organiserade förföljelsen förekommer i muslimska och kommunistiska länder, där kristna kastas i fängelse, lynchas eller avrättas. Religionsförföljelse (också av sådana som bekänner sig till andra religioner) är ett stort människorättsproblem i dagens värld. Här i Finland är förföljelsen ju - tack och lov - förhållandevis mild, och består närmast av hårda ord eller gliringar. Men den finns närmast överallt.
Den tredje poängen är därför frågan om vad vi skall göra om vi råkar ut för förföljelse av något slag. Svaret på den frågan ser jag som tudelat. Å ena sidan bör vi leva som om vi kunde gå från tiden till evigheten i vilken stund som helst. För det kan vi ju. Jesus har sagt att han kommer tillbaka, och vi vet inte när. Inte heller vet vi när vår personliga tid tar slut. Jag kan dö innan jag har hunnit ta ett andetag till, eller jag kan leva många decennier ännu, men det vet jag alltså inte. Därför måste vi alltid vara beredda. Vi ska sträva efter att hålla våra förhållanden med våra medmänniskor och vårt förhållande med Gud så gott som möjligt. Dessutom drar vi själva och alla i vår närhet nytta av detta om det nu skulle dröja...
Å andra sidan ska vi inte frukta alltför mycket för att råka ut för förföljelse. Vi bör förstås vara medvetna om risken, men vi ska inte låta det överskugga vårt liv. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, och han har lovat att den heliga Anden skall hjälpa oss när vi blir ställda till svars för vår tro. Dessa löften får vi förlita oss på. Vi får leva av Guds kärlek och föra den kärleken vidare till våra medmänniskor enligt bästa förmåga.
Till sist vill jag nämna en fjärde poäng som vi kan hämta ur berättelsen om Stefanos. Den är att vi bör hjälpa våra trossyskon som har råkat illa ut. Vi skall be för dem och försöka arbeta för dem så gott vi kan. Kanske organisationen Martyrkyrkans vänner är något för dig? Eller kanske ett vidsträcktare arbete genom Amnesty International skulle vara din grej? Möjligheterna är naturligtvis många - men att glömma bort dem som lider hör inte till dem.
Den tro som så många lider och dör för är uttryckt i kyrkans trosbekännelser. Vi som har möjlighet att göra det utan påföljd, skall nu resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 17 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011

Under de snart femton år som jag har varit präst, har jag förrättat flera hundra jordfästningar. Härtill kommer förstås de som jag privat har varit med om, men det är bara en handfull. Hundratals jordfästningar är mer än de flesta andra är med om under ett helt liv. Hoppas jag i alla fall. I medeltal en jordfästning varannan vecka, år ut och år in, är också mer än vad man skulle orka med, om man hade ett nära personligt förhållande till alla avlidna. Ändå har jag tänkt hålla på i kanske tjugo-tjugofem år till, vilket skulle betyda över tusen jordfästningar, om takten bibehålls.
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.

I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.

Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!