Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
De mortuis nil nisi bene?
Lovisa kyrka 3.11.2012

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska.
Att vi sörjer dem som har lämnat oss är helt naturligt. Sorg finns det många uttrycksformer för: någon skriker och gråter, medan någon annan går vidare med sitt liv till synes oberörd och sörjer endast inombords. Eller något där emellan. Detta hänger ihop med våra olika personligheter, och vad en person gör kan inte jämföras direkt med någon annan.
Ändå är det viktigt att sörja och bearbeta det som har skett, vilken form denna sorg än tar sig. Det finns en latinsk sentens som lyder De mortuis nil nisi bene, vilket betyder fritt översatt ”Man ska inte tala illa om de döda”. Och det stämmer i viss utsträckning, men inte helt. Vi ska inte tala illa om dem som inte är här och inte kan försvara sig, det är sant oberoende om de vi talar om har avlidit eller bara annars är frånvarande. Men att därifrån ta steget till att förtränga också de dåliga sidorna hos dem som är borta kan vara destruktivt för oss som är kvar.

Helgonen är sådana kristna som på något speciellt sätt fungerar som exempel för oss som lever nu. I en del kyrkor - t.ex. katolska och ortodoxa kyrkor - är vördandet av helgonen satt i system på ett helt annat sätt än hos oss, men också vi lutheraner kan säkert lära oss både ett och annat av att se på helgonen och deras närhet till Gud. För det är det som gör dem till helgon - inte att de i sin egen kraft på något underligt sätt skulle vara heliga, utan att de genom sin närhet till Gud får del av hans helighet.
De avlidna, som vi idag tänder minnesljus för, var helgon i samma mån som vi som nu lever är det. Inte mer, inte mindre - de var väl som folk för det mesta är. Om någon skadade oss eller någon annan under sin livstid, kanske skadan inte försvinner bara för att skadegöraren avlider. Tvärtom kan situationen förvärras, när den som har skadat oss inte längre kan ställas till svars för det han har gjort. Att någon avlider gör inte den personen till ett helgon.
Å andra sidan är de flesta människor rätt hyggliga i alla fall. Vi har våra fel och brister som vi får försöka leva med, men vi ska inte överbetona de avlidnas misstag. Vi får försöka minnas det goda som vi har lärt oss av dem och upplevt tillsammans med dem, så att vi på så sätt ”talar gott om de döda”. Vi ska inte förvänta oss att de skulle vara bättre än vi och bli besvikna när vi minns misstag som de gjorde. Vi får helt enkelt försöka förlåta och glömma.
”Helt enkelt”, sade jag. Helt enkelt är det knappast att förlåta och glömma. Här får vi be vår Herre om hjälp. Vi får be att han tar hand om alla våra negativa minnen och känslor och att han ska befria oss från deras inflytande så att vi kan gå vidare med våra liv.

De troende avlidna, vilkas minnesdag vi idag firar, lever i gemenskap med Gud. Det får vi lita på, även om vi inte helt förstår hur det fungerar sådär tekniskt. Men vi behöver inte förstå det heller; huvudsaken är att Gud, den store teknikern, gör det. Det att de lever i gemenskap med Gud innebär att ingenting som vi gör längre påverkar dem. Vi kan varken göra gott eller ont för dem längre. Detta innebär ändå inte att vi skall glömma bort dem eller förtränga dem, för de har påverkat våra liv, och gör det också i fortsättningen. Vår egen livshistoria skulle ha varit annorlunda utan dem, och det bär vi med oss.
Det här fungerar åt andra hållet också, för den delen. Vi som lever kvar kan ha dåligt samvete i förhållande till de avlidna - kanske för något som vi borde eller inte borde ha gjort eller sagt, eller kanske redan för att vi lever fast de inte längre gör det. En del av detta är berättigat, en del är det inte, och det kan vara viktigt att granska grunden för sina känslor. Det kan man göra tillsammans med någon annan; kanske en präst som har tystnadsplikt kan hjälpa. Och det som vi verkligen har gjort fel, och inte bara har vaga skuldkänslor för, får vi lämna inför Gud i bikten och ta emot förlåtelse av honom - den förlåtelse som de avlidna inte längre kan ge oss.

Jag sade att de troende avlidna lever i gemenskap med Gud och att våra handlingar inte längre kan nå dem. Och det står jag för. Samtidigt får vi lita på att också vi, genom Guds nåd och i tro på Kristus, har möjlighet att uppnå samma gemenskap med Gud.
”Finns det liv, finns det hopp”, sägs det. Detta gäller också i evigheten. När vi genom Guds nåd äger det eviga livet, får vi också ha ett evigt hopp till Gud om en ”jublande återförening med våra bortgångna kära”, som en av bönerna i vår handbok uttrycker det.
Pris vare Gud för hans stora gåva!

Predikan: Nittonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Lovisa kyrka 7.10.2012
Joh 13:31-35

Under en religionslektion i gymnasiet fick eleverna frågan vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en: ”Att älska sin nästa och älska sig själv.” En annan frågade: ”Hör inte Gud också dit?”
Det verkar som om Gud ibland skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.
Nu är ju budet inte obekant för oss som vill vara kristna. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är frågan om ett obeskrivligt illamående som ofta följs av självdestruktivitet.
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.

En skriftlärd tar i ett samtal med Jesus upp frågan om vilket det viktigaste budet var (Mk 12:28-34). De främsta rabbinerna diskuterade ofta detta. Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den.
Många av fariseerna och de skriftlärda tyckte att frågan helt enkelt var absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som mannen vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukeerna svarslösa angående uppståndelsen, ett annat ämne som saddukeerna tyckte var absurd.
Jesu svar på mannens fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen 'Hör, Israel' (5Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga.
Den skriftlärde är förresten den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och genast förstår vad Jesus menar, nämligen: att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan vi måste helhjärtat sätta oss själva i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål: Sök först Gud! Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att få allt det andra också.
Jesus tillägger: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' I sitt sammanhang i GT betyder ”en nästa” en som hör till samma folk. Men genom att lämna bort inledningen till citatet, utvidgar Jesus betydelsen till att gälla vem som helst.

I bakgrunden för dagens heliga evangelium kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människan skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.”
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger han: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som, trots sveket och döden, vill hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus inte sökte sin egen ära, utan Guds.
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och det goda eller i vår förmåga att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek. Dess tecken är korset – ett löfte om att också vi ska få finna Guds kärlek.

Baserad på en predikan av Martin Fagerudd.

Predikan: Femtonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i Lovisa kyrka 9.9.2012
Matt 11:25-30

På väggen i mitt arbetsrum där hemma hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i dagens heliga evangelium.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln inkopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.

Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt kan komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1 500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.

När jag faller (alltså inte ”om jag faller”, utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer en annan av dagens texter, Luk 17:11-19, in. Det är berättelsen om hur Jesus botade tio spetälska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spetälske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Fjortonde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012
Rom 13:8-10

I Mose lag finns det 613 olika bud.
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.

De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: "Du skall helga vilodagen," medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.

Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.

Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra lagen och profeterna – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Var kommer kärleken från? Från Gud, för Gud är kärlek. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - vi älskar därför att [Gud] först älskade oss. Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?

Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen.

Predikan: 12 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Självständig godhet
Predikan i Lovisa kyrka 19.8.2012
Matt 23:1-12

Efter en familjegudstjänst i Borgå hälsade jag på gudstjänstdeltagarna. En ung man i fyraårsåldern vägrade hälsa på mig; i stället gav han mig en arg blick och seglade förbi.
Hans föräldrar förklarade generat att han i klubben hade hört liknelsen om den barmhärtige samariern. Där nämner ju Jesus att en präst och en levit gick förbi den misshandlade mannen, innan samariern tar hand om honom. Pojken hade blivit mycket upprörd över deras handlande. Därför vägrade han hälsa på prästen - man vet ju aldrig om alla präster är likadana!
Pojken hade förstås ett vaket socialt samvete, och det är ju verkligen fint. Och det kanske hade varit för mycket begärt att han skulle förstå skillnaden mellan en judisk offerpräst på Jesu tid och en luthersk pastor, som bara bär titeln "präst" p.g.a. historisk tröghet.
Dagens heliga evangelium ger upphov till många intressanta frågor just till oss som är samlade till gudstjänst. Jesus kritiserar den tidens skriftlärda och fariseer och uppmanar sedan sina lärjungar att vara ödmjukare än de. Det gör att det ligger nära till hands att direkt överföra texten till vår tid: "Aha! Här sitter vi i kyrkan – och så får vi höra av Jesus själv att vi inte ska vara som de skriftlärda. Där fick prästuslingen så han teg!"
Nå, det fick jag ju inte, som ni märker. Tolkningen att de skriftlärda och fariseerna skulle motsvara dagens präster är nog lite för enkel. Precis som med fyraåringens missuppfattning. Det som verkar vara för bra för att vara sant, är det i allmänhet också.

Det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar. Han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra vad det nu är som vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra det.
Det som det handlar om är på ett sätt självständighet. För de ungdomar som vi konfirmerade förra veckan är detta säkert ett viktigt begrepp. Personer i deras ålder håller i allmänhet på att utveckla sin självständighet, lösgöra sig från sina föräldrar, gå sina egna vägar. Processen är inte slutförd ännu, men den pågår – och också konfirmationen är ett skede i den processen.
Och det är naturligt att en person på väg mot vuxenhet önskar självständighet och frihet.
Problemet är att det kan gå för långt. Vi blir alltför ivriga i vår strävan efter självständighet. Ingen kan nämligen vara fullständigt självständig från allt och alla runt en. Ingen kan i precis alla situationer handla så som man själv skulle önska, utan det finns nästan alltid andra att ta hänsyn till. Ansvar, alltså.
Och det är det här som är så svårt med att bli vuxen. Å ena sidan frihet, å andra sidan ansvar. Å ena sidan är vi självständiga, å andra sidan måste vi ta hänsyn till andra.
En vanlig grop som unga människor faller i under sin jakt efter självständighet är att man underkastar sig kamratgänget när man försöker kasta av sig föräldrarnas inflytande – och det är lika långt som brett. Det var det här som Jesus kritiserade de skriftlärda och fariseerna för – att söka ära i människors ögon.
Han kallar oss till att pröva och testa oss själva, för att se varför vi gör eller säger det som vi gör eller säger. Är det för att vi vill göra så? Är det för att det är det bästa i den situation som vi är i? Är det för att någon har sagt åt oss att göra så, och vi vill bli respekterade av den personen? Är det kanske för att någon har sagt att vi inte skall göra så, och vi vill visa att vi minsann är oberoende av den personen? Fast i så fall är vi ju inte det... 

Och också för oss föräldrar är det svårt att se våra små gullepluttar växa upp till självständighet. Å ena sidan är vi förstås stolta, men å andra sidan är det en sorts sorg att allt förändras. Vi får bara hoppas att förändringen är till det bättre.
Viola Renvall skrev en dikt om detta, som jag tänker citera trots allmänhetens begäran:

Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?

De behöver er,
mer än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting skall avgöras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenom allt själv,
vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!

Men vi återgår till evangelietexten. Jag sade, att det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar, och att han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra det vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra.
Vilka handlingar är det då som är störst? Inte de som syns mest – för det är sådant som krig, terrordåd, ja ondska av alla de slag. Det största är inte nödvändigtvis att hjälpa så många som möjligt – såsom statsmakten gör när den höjer pensionerna med några euro, som inte gör just någon gladare. Men bättre det än att sänka pensionerna, förstås.
De handlingar som är störst är de som sker i kärlek. De behöver inte se stora ut eller rikta sig till många för att vara verkligt betydelsefulla. Att besöka en sjuk eller en gammal, att läsa för ett barn, att trösta en sörjande bara genom att vara närvarande – det verkar så lite, men kan betyda så mycket. Moder Teresa sade: ”Om du inte kan ge mat åt hundra svältande, ge då mat åt en.” Det är en god tanke.
När det gäller att pröva oss själva och våra motiv, kan vi fråga oss åt vilket håll vi vill utvecklas. Vill jag bli stor? Vill jag bli känd eller respekterad? Eller – vill jag bli god? De olika alternativen utesluter inte varandra direkt, men det är skäl att sikta på bara ett av dem. Då skulle jag rekommendera det sistnämnda – att bli god. Eller att åtminstone sträva till det. Med Guds hjälp kan vi komma långt på den vägen – självständiga från omvärldens tryck och försök att dra ner oss på sin nivå.
Som Jesus sade: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.