Predikan: 23 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"Plånboksmoral"
Predikan i Pernå kyrka 7.11.2004

Synd!
Församlingens nya präst kliver upp i predikstolen, och det första ord han släpper ur munnen är ordet "synd". Och både detta ord och själva begreppet "synd" upplever många moderna människor vara fullkomligt föråldrat. I dagens värld finns det, åtminstone i viss mån, sådant som är "rätt" och sådant som är "orätt", men "synd" - nej hör nu! Om det här är allt som prästerna och kyrkan kan tala om, så får det vara!
Mina predikningar brukar inte vara långa; de bara känns långa. Jag beklagar, men dagens predikan kring denna tematik är rätt lång, så sätt er väl till rätta. Eftersom vi inte firar nattvard idag, hinner vi nog med en lite längre predikan.

Jag har upprepade gånger hört kritik mot kyrkan, och särskilt dess gudstjänster, för att "man alltid måste känna sig så syndig när man kommer till kyrkan". Det som kritikerna då tänker på är naturligtvis syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Bakom kritik av det här slaget ligger antagligen en attityd i stil med: "Inte är väl jag sämre än någon annan - jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa. Varför skulle jag komma till kyrkan om jag måste börja med att känna mig deprimerad?" Den som känner det så här kommer väl inte till gudstjänsten, och därför är ni som redan sitter i kyrkbänken kanske orätta personer att tala till om det här, men jag kan ändå inte låta bli. Den inställning som jag nyss refererade innehåller nämligen ett antal felaktigheter som jag vill försöka korrigera.
Det finns en klar skillnad mellan att inse att man är syndig och att känna sig deprimerad. Syndabekännelsens uppgift är inte att trycka ner någon i skorna, utan tvärtom att hjälpa den bekännande att gå vidare. Genom att bekänna sin synd och ta emot Guds förlåtelse, som prästen förkunnar, kan den kristne gå vidare med sitt liv utan antingen att bära på en överstor börda av skuld eller att förtränga denna börda helt och hållet. Förträngningar leder aldrig till något gott, det är betydligt bättre att försöka åtgärda sina problem när de uppstår. Ändå är det inte så få som försöker komma undan genom att förtränga sitt problem.
Den inställning som jag citerade tidigare - nämligen: "Inte är väl jag sämre än någon annan! Jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa" - denna inställning tycker jag verkar vara just förträngning. Man kan vara syndig trots att man inte är sämre än andra, trots att man gör sitt bästa, trots att man inte är någon dålig människa. Ja, ännu värre: Om man baserar sin syn på sig själv på hurudan man är i jämförelse med andra, så tar man nog miste. En sådan inställning innebär att man hela tiden måste snegla på vad andra gör, för att kunna jämföra sig med dem. "Hon där stal två tidningar i bokhandeln; jag har bara stulit en, så jag är bättre än hon!" - "Han där slog sin fru i sjukhusskick; min klarade sig med bara ett besök på hälsostationen, så jag är bättre än han!" Min poäng med den här galghumorn är naturligtvis att det är riskabelt om vårt rättesnöre blir hur andra beter sig. Tvärtom borde vi försöka leva enligt kriterier som: "Vad är rätt?" - "Vad är kärleksfullt?" - "Vilken är Guds vilja?"
Det är klart att insikten om att man är syndig, att man har misslyckats på flera sätt, kan leda till att man börjar känna sig deprimerad. Men som jag sade tidigare, så finns det inte orsak till det. Det är bättre att åtgärda saken. Det som kan korrigeras bör man naturligtvis rätta till, men i allmänhet blir någonting skadat av våra felsteg så illa att det inte helt går att återställa det. Då behöver vi förlåtelse, avlösning.
Ibland verkar det som om samma kritiker som jag hänvisade till i början av predikan skulle tycka att en annan dålig sak med kyrkan är vad man kallar den "billiga" nåden, något som man ser som ett simpelt sätt att slinka undan sitt ansvar. Men också det är en missuppfattning. Nåden, syndernas förlåtelse för Jesu Kristi och hans korsdöds skull, är inte billig - den är bara gratis. Kristus har med sitt liv betalat det höga priset för att vi skall få förlåtelsen som gåva. Förlåtelsen är inte simpel - den är bara enkel. Det är bara att be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och ta emot den förlåtelsen. Det är inte ett sätt att slinka undan sitt ansvar, utan bara att bli av med sin skuld, som annars hotar att förlama en.

En skillnad mellan skuld och ansvar ser vi i dagens evangelium (Mt 18:23-35), som vi hörde från altaret. "Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren", som denna text kallas, tarvar ett par förklaringar av teknisk natur innan vi går till dess innehåll.
Först myntenheterna. En denar var vad en vanlig arbetare kunde räkna med att förtjäna med en dags arbete. En talent motsvarade 6.000 denarer. Talenten var m.a.o. ett mynt som vanligt folk inte hade tillgång till. Vad motsvarar då dessa summor i dagens mynt? Jag vill göra denna uträkning för att vi skall få en känslomässig uppfattning om vad det är frågan om i liknelsen.
Vi tänker ju i allmänhet i månadslöner, inte i dagslöner. Som bas för uträkningen gör jag antagandet att en arbetare av det slag som vi talar om kunde ha en månadslön på, säg, 1.200 €. Det innebär en dagslön på c. 55 €, som alltså blir denarens värde. Liknelsens andra tjänare hade en skuld på hundra denarer, alltså 5.500 € (32.700 mk) – en summa som man inte drar fram ur plånboken sådär bara, men samtidigt en summa som inte är orealistisk som skuld betraktat. Ett bostadslån är väl i allmänhet betydligt större.
Om vi då räknar med att en denar skulle motsvara 55 €, blir värdet på en talent 6.000 gånger högre, d.v.s. 330.000 €. Men den förste tjänaren i liknelsen var ju inte skyldig bara en talent, utan rent av tio tusen talenter - alltså sextio miljoner denarer - vilket enligt detta räknesätt skulle motsvara 3,3 miljarder euro (19,6 miljarder mk)! Det är en summa som är så hög att när jag skulle räkna ut den klarade min lilla fickräknare inte ens av den - det blev helt enkelt för många siffror. De enda som sysslar med sådana summor är väl tjänstemän på finansministeriet - ja, och så förstås de som räknar ut Soneras UMTS-förluster. Som skuld för en enda individ betraktat är den naturligtvis rent absurd. Vi skall återkomma till det om ett ögonblick.
En intressant detalj är den skuldfångenskap som kommer fram i liknelsen på ett sätt som visar att det var allmän praxis att sätta folk i fängelse om de inte kunde betala sina skulder. Man kan ju fråga sig vad det skulle tjäna till - om de satt i fängelse kunde de naturligtvis inte förtjäna ihop pengar för att avkorta skulden. Tanken var väl den att den skuldsattes familj skulle försöka få ihop pengarna - antingen genom att arbeta, eller genom att sälja något. Man kunde sälja hus och ägodelar eller rent av sälja sig själv som slavar. Här har vi ett historiskt perspektiv på våra dagars rovkapitalism. Men skuldfångenskapens viktigaste funktion var väl ändå att ge ett varnande exempel på hur det kunde gå om man inte skötte sig. Ingen skuldsanering här inte! Pengarna eller friheten!

Men det här är ju inte poängen med liknelsen. Det som händer är följande. En kung går igenom sina räkenskaper, och märker att en av hans tjänare är skyldig honom den absurda summa som vi diskuterade tidigare: tio tusen talenter, alltså flera miljarder euro. Då mannen inte kunde betala utan bad att få tid på sig, efterskänkte kungen hela skulden. När tjänaren gick därifrån träffade han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer, alltså några tusen euro. Också denna tjänare bad om tid att betala, men blev kastad i skuldfångenskap. Då kungen fick reda på detta blev han arg och kastade också den första tjänaren i skuldfångenskap.
Nu är det här ju inte bara en berättelse eller en saga, utan det är en liknelse. Jesus vill föra fram en poäng genom att berätta den. Han inleder med att säga: Därför är det med himmelriket som när ... Vad vill då liknelsen säga om himmelriket?
Jag tror att uttolkningen bör vara ungefär den här. Kungen är Gud. Redovisningen kan vara domedagen, men kan också ske redan här och nu. Den första tjänaren är vi, och den absurda skulden som aldrig skulle kunna betalas tillbaka genom ett normalt liv är vår synd. Den stränga men rättvisa domen vore att vi skulle få ett strängt straff, så som tjänaren dömdes till slaveri, men då vi ber till Gud om hjälp och förlåtelse har han medlidande med oss och förlåter oss våra synder.
Så långt är allt bra. Frågan är sedan hur vi reagerar på detta, hur vi handlar i fortsättningen. Han som fick sin miljardskuld efterskänkt handlade med den andra tjänaren på ett sätt som han utan tvivel hade juridisk rätt till. Problemet var att han då själv råkade ut för kungens juridiskt korrekta men nådeslösa behandling. I stället borde han som hade fått mycket förlåtet ha tagit exempel av förlåtelsen och själv ha förlåtit den som var skyldig honom en liten, liten bråkdel av vad han själv hade varit skyldig.
Grundpoängen är alltså att om vi får våra synder och skulder förlåtna, skall också vi förlåta dem som har gjort fel mot oss. Den här principen förbinder vi ju oss till varje gång vi ber Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Vi binder alltså på ett sätt Guds förlåtelse till vår förlåtelse. Vi ber att Gud skall förlåta oss lika mycket - eller lika litet - som vi förlåter våra medmänniskor.
Detta gäller ju minsann inte bara på det ekonomiska planet. Man kan se det som intressant att Jesus väljer att tala i ekonomiska termer om redovisning och summor av pengar, när han vill få fram sin poäng, men det beror kanske på att det är lättast för oss att greppa en sådan tanke. Pengar förstår vi ju oss alla på. Vi skall bara inte dra detta för långt och säga att liknelsens poäng gäller allt utom pengar.
Ibland verkar det som om man skulle misstolka och felcitera Paulus med att säga … pengar är roten till allt ont. Men det är inte så det står. Pengar är inte i sig goda eller onda, utan neutrala. Pengar är ett abstrakt begrepp som hjälper oss att hålla reda på hur mycket en person eller instans är skyldig en annan. Det är ju inte sedlarna och mynten i sig som är pengarna, utan det viktiga är det världsvida system som fungerar genom utbyte av dessa symboler. Penningekonomin är mycket mer praktisk och effektiv än t.ex. byteshandel. Men också detta kan gå för långt och få en alltför stor inverkan på människors tankevärld. Det korrekta Pauluscitatet (1Tim 6:10) lyder nämligen: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Därför vill jag här framhålla att om vi vill vara kristna, så bör vi låta Gud få inflytande över alla områden i vårt liv, inte bara vissa områden. Om Jesus är kung i mitt hjärta, så bör han få vara det också över min plånbok. För en del är vad man kunde kalla "plånboksmoralen" lättare än att vara moralisk på andra områden i livet, för andra är det betydligt svårare. Vilka uttryck detta tar sig måste få variera från person till person. Vi är alla individer och var och en av oss måste arbeta med det som är svårast just för den. Jag vill ändå peka på ett par praktiska saker i det här med en moralisk plånbok.
En aspekt är den sanning som vi har fått höra till lust och leda, nämligen att vi här i västvärlden är enormt mycket rikare än vad man är på andra håll. Ändå har Jesus dött också för dessa andra människor. Likaså finns det i vårt samhälle sådana som har större resurser än andra. Detta betyder att vi som kristna bör arbeta för en utjämning, så att den som har mindre ändå har så mycket att den klarar sig - solidaritet, med andra ord. Det finns många sätt att arbeta för solidariteten, och återigen måste var och en göra sina egna val. Ett par sätt vill jag nämna.
Ett sätt att vara solidarisk är att delta i olika insamlingar för goda ändamål, antingen genom direkta penningdonationer, eller genom att köpa saker som man ändå skulle köpa, men där intäkterna går till ett gott ändamål. Med det sistnämnda tänker jag exempelvis på olika basarer och loppmarknader.
Ett annat sätt att vara solidarisk är någonting som man ofta hör klagomål över och som en del försöker slinka undan eller fuska med, nämligen skatterna. Det är ju nämligen inte frågan om att staten och kommunerna tar våra pengar bara för ros skull eller utan att ge någonting istället. Det vi får för våra skattemedel är sådant som det är lätt för den rika eller välbärgade att skaffa sig, men betydligt svårare för den fattiga: hälso- och sjukvård, utbildning o.s.v. Jag säger inte att vårt skattesystem är perfekt, men jag påstår att skatter är ett uttryck för solidaritet och därför i harmoni med kärleken till nästan.
Jesu liknelse gäller inte bara i överförd bemärkelse, utan också bokstavligen i det här med en moralisk plånbok. Om de som är skyldiga oss pengar har svårigheter att betala tillbaka, bör vi inte kräva att få allt tillbaka meddetsamma. Vi måste också kunna överväga mer kärleksfulla alternativ, som kanske skadar vår plånbok, men blir nyttiga för oss på längre sikt och på andra plan. Vad detta innebär måste avgöras separat i varje enskilt fall. Men "plånboksmoral" får vi inte applicera bara på vår personliga ekonomi, utan också nationalekonomiskt, genom att överväga hur vi bäst stöder de fattigaste länderna på jorden. Här visar vårt land exempel på en hårresande själviskhet.

Jag inledde den här predikan med synd - med att tala om synd, alltså. Vi har märkt att det finns många fler sorters synd än bara sexuella felsteg. Vi har märkt att det finns möjlighet till förlåtelse för våra synder, vilka de än är. Vi har också märkt att om vi tar emot denna förlåtelse, så bör vi också föra den vidare och möta våra medmänniskor med solidaritet, värme, kärlek och förlåtelse på livets alla områden. Det är frågan om en livsstil, en inställning till tillvaron, snarare än om ett antal enskilda handlingar.
Låt oss så resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Helgonens exempel för oss heliga
Predikan i Pernå kyrka 6.11.2004

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska. Här i Pernå har vi löst problemet genom att fira helgonen nu i högmässan och de avlidna i parentationsandakten i eftermiddag.
Helgon stöter man ofta på i de gamla kyrkorna, alltså de katolska och ortodoxa grenarna av kristendomen. Där har de en tudelad uppgift. Å ena sidan fungerar de för oss, som är kvar här på jorden, som exempel på hur det kristna livet kan levas eller på hur en kristen kan bli tvungen att dö för sin tro. Å andra sidan är helgonen en sorts mellanhänder, till vilka vi kan framföra våra problem och böneämnen, så att helgonen sedan kan föra dem vidare till Gud. De fungerar alltså som en slags himmelska förebedjare för oss. Speciellt markant är denna funktion när det gäller jungfru Maria, Gudsmodern, eftersom tanken är att Sonen inte kan förvägra sin mor det som hon ber honom om.
För oss protestanter ter sig den andra av dessa aspekter något problematisk. Vi tror ju nämligen att vi inte behöver några mellanhänder för att närma oss vår Herre. Varken helgon eller präster har den funktionen för oss. Vi har ju inte ens präster i egentlig mening, alltså offerpräster, i vår kyrka, till skillnad från de gamla kyrkorna. Jag och mina protestantiska ämbetsbröder är ju egentligen pastorer, alltså herdar. Vi är inga mellanhänder, utan endast vägledare och stödpersoner för dem som vill söka sig till Gud. Att vi kallas präster är en kvarleva från den katolska tiden, och någonting som är unikt för Norden. I alla andra språk kallas protestantiska ”präster” för pastorer eller något motsvarande.
Den första synpunkten som jag nämnde angående helgonen, alltså att de fungerar som exempel för oss, kan vi protestanter däremot utan större kval hålla med om. Gudsmodern är ett exempel för oss vad gäller ödmjukhet, gudsförtröstan och tro, bl.a. genom hennes svar till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Lk 1:38). Den helige Franciscus av Assisi är ett exempel på enkelhet och självutgivande kärlek för Kristi skull. Exemplen kan mångfaldigas.
Det som är viktigt att minnas angående helgonen är ändå att också de var människor som vi, ofullständiga som vi, syndiga som vi. Det som gjorde dem till helgon var inte att de i sig själva skulle ha varit perfekta, utan att de tillät Gud att verka genom dem, trots att de insåg sin egen ofullständighet.
I och för sig är det just detta som gör helgonen till så goda exempel för oss. Om de hade varit ouppnåeliga ideal, som vi kan sträva mot men aldrig ha en chans att nå till, skulle det ha varit rätt bedrövligt och hopplöst för oss, skulle jag anta. Men då också dessa personer är fullt mänskliga under helgonglorian, ger det oss hopp.
Jag har alltid upplevt att det sätt på vilket Paulus hälsar församlingen i Korinth är intressant. Han kallar dem nämligen Guds församling i Korinth, och ... alla heliga runt om i Achaia (2Kor 1:1) – och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja: de är t.o.m. större syndare än hedningarna! Trots detta kallar han dem alltså för heliga.
Och så är det också med oss. Också vi är heliga. Se omkring dig här i kyrkan idag. Har du sett så många heliga människor! Heliga är vi inte för att vi heller, lika lite som de som vi kallar helgon, skulle vara perfekta, utan därför att Gud verkar för oss, i oss – och också genom oss.

Dagens heliga evangelium (Mt 5:1-12), som vi hörde från altaret, är en del av Jesu bergspredikan, de s.k. saligprisningarna. Dessa är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi ska inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill det åtminstone. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill och bör också vi kristna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande, för den delen.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från kristendomens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt.
Om vi ser på helgonen, märker vi att också många av dem på något sätt har sökt denna balans. Detta exempel är minsann värt att följa.
Guds församling! Alla ni heliga i Pernå! Låt oss resa oss och tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Saarna: Uskonpuhdistuksen muistopäivä

Karl af Hällström:
Haluan olla luterilainen!
Saarna Pernajan kirkossa 31.10.2004

Tapasin muutama vuosi sitten virolaisen kollegan. Hän hoiti paitsi seurakuntaansa Virossa myös pientä luterilaista seurakuntaa Venäjällä. Ei tässä vielä mitään; tällaiseenhan välillä joudutaan pappispulan takia. Tämä venäläinen seurakunta ei kuitenkaan ollut ihan lähellä Viroa, sillä se sijaitsi Vladivostokissa, Tyynen meren rannalla.
Kollegani siis kerran kuussa matkusti junalla Virosta koko suuren Venäjän halki toimittaakseen jumalanpalveluksen ja hoitaakseen muita papillisia tehtäviä Vladivostokissa. Junamatka kesti kolme päivää suuntaansa, mikä tarkoitti että hän oli matkoilla yli viikon joka kuukausi. Sen on täytynyt olla rasittavaa.
Istuessaan junassa kollegani tietenkin keskusteli kanssamatkustajiensa kanssa. Yksi heistä kysyi kerran mitä hän teki ammatikseen. ”Olen luterilaisen kirkon pappi,” tämä vastasi. ”Vai niinkö? Onko sellainen kirkko jo ehditty perustaa?” toinen kysyi. ”Kuinka niin?” kysyi pappi. ”Niin, eihän siitä ole niin kauan kun hän kuoli.” – ”Siis – kuka kuoli?” – ”No mutta, Martin Luther King, tietenkin.”

Tämä väärinkäsitys osoittaa meille kaksi asiaa. Ensinnäkin huomaamme millä tasolla uskonnonopetus oli neuvostovallan aikaisissa kouluissa – jos sitä lainkaan olisi ollut. Toiseksi huomaamme mikä merkitys uskontokunnan nimellä voi olla. Meidän kirkkomme, kuten myös tohtori King, on saanut nimensä Martti Lutherin mukaan.
Tämä olisi kauhistuttanut Lutheria itseään. Hän ei halunnut että hänen seuraajansa kutsuisivat itseään luterilaisiksi, vaan että he tuntisivat ja tiedostaisivat itsensä kristityiksi. Eihän Luther, vaan Kristus, ollut kuollut heidän syntiensä tähden. Kristus oli Lutherille kaiken keskus – ja siinä meidän on syytä seurata Lutheria.
Kun Luther naulasi 95 teesinsä Wittenbergin kirkonoveen lokakuun 31. pnä 1521, tasan 483 vuotta sitten, hän ei aikonut tuottaa sellaista kumousta kirkossa kun siitä sitten syntyi. Hän tahtoi puhdistaa kirkon ja uskon siitä kuonasta joka siihen ajan myötä ja matkan varrella oli tarttunut. Luther kuitenkin piti kirkkoa sinällään suuressa arvossa, ja usko Kristukseen oli hänelle kaikki kaikessa; se piti tuoda voimakkaasti esille.
Lutherin ajatuksilla oli kuitenkin myös poliittisia seurauksia, joita hän, teologiparka, ei ollut tullut ajatelleeksi. Nämä seuraukset koettiin toisaalta uhkana ja toisaalta mahdollisuutena.
Kirkon vallanpitäjät, paavi Leo XIII etunenässä, tunsivat valtansa perustan uhatuksi, ja kävivät siksi vastahyökkäykseen, jonka seurauksena Luther seuraajineen saivat lähtöpassit katolisesta kirkosta ja olivat pakotetut vastoin tahtoaan muodostamaan oman kirkkonsa, jota sitten kutsuttiin evankeliseksi, protestanttiseksi tai – luterilaiseksi.
Toisaalta monet vallanhaluiset ruhtinaat – ja niitähän riitti senkin ajan Euroopassa – kokivat tilaisuutensa tulleen. Jos minun maani kirkko ei enää ole katolinen, vaan evankelinen, paavi ei enää ole kirkon pää. Mutta kenestä sitten tulee kirkon pää? No, ruhtinaastapa tietenkin! Luulenpa, että monella ruhtinaalla oli huomattavasti maallisemmat tarkoitusperät kuin alamaistensa uskon puhdistaminen, tuodessaan maahansa protestanttisen kirkon.
Pari esimerkkiä tästä. Englannin kuningas Henrik VIII halusi erota toisesta vaimostaan. Paavi ei suostunut myöntämään avioeroa. Henrik vihastui ja perusti anglikaanisen kirkon, johon tuotiin eräitä evankelisia ajatuksia, mutta jonka suurin eroavaisuus katoliseen kirkkoon nähden oli että kuningas Henrik, eikä paavi Leo, oli kirkon pää. Ja sitten Henrik myönsi itselleen avioeron ja meni naimisiin kolmannen kerran. Eikä se siihen loppunut – hänellähän oli lopulta vaimoja kaiken kaikkiaan seitsemän, yksi toisensa jälkeen. Tämä vaimo josta hän erosi pääsi kuitenkin helpolla niihin verrattuna jotka hän mestautti. Aikamoinen kirkon pää, eikö vain.
Toisena esimerkkinä voimme mainita oman kuninkaamme Kustaa Vaasan. Hän toi tosiaan uskonpuhdistuksen Ruotsiin (johon Suomi tietenkin siihen aikaan kuului), osittain uskonpuhdistajien Olaus Petrin ja Mikael Agricolan innoittamana. Kustaa Vaasan suurin innoitus ei kuitenkaan ollut teologia, vaan valta ja tietenkin raha. Luostareilla oli tähän aikaan suuria omaisuuksia. Näitä käytettiin ylläpitämään korkealaatuisia sairaaloita, kouluja ja kirjastoja. Terveydenhuolto ja kulttuuri eivät kuitenkaan kiinnostaneet kuningasta, vaan päästyään uskonpuhdistuksen myötä kirkon pääksi, hän sulki luostarit ja takavarikoi niiden omaisuuden täyttääkseen valtion silloinkin ammottavat rahakirstut. Vasta 1800-luvun aikana, neljättä vuosisataa myöhemmin, sairaanhoito ja koulutus rupesivat saavuttamaan uskonpuhdistusta edeltävän laajuutensa Ruotsissa ja Suomessa.
Nämä olivat esimerkkejä uskonpuhdistuksen poliittisista seurauksista. Jos tässä olisi ollut kaikki mikä uskonpuhdistuksesta seurasi, ei uskonpuhdistuksen muistopäivää olisi tarpeen viettää, vaan sen sijaan jonkinlaista surupäivää.

Onneksi monet pahat seuraukset ja ylilyönnit ovat aikojen saatossa korjaantuneet. Emme enää taistele katolisen kirkon kanssa, vaan myönnämme sen olevan äitimme, josta voimme oppia yhtä sun toista, vaikka onkin asioita joista olemme eri mieltä. Sosiaali- ja terveyshuolto pelaa jälleen. Ja niin edelleen.
Uskonpuhdistuksella ja Lutherin toimilla on kuitenkin ollut myös myönteisiä seurauksia. Siksi kutsumme yhä itsemme luterilaisiksi, oppi-isämme vastustuksesta huolimatta – ja huolimatta siitä, että meitä voidaan luulla Martin Luther Kingin seuraajiksi. Mikä ei ehkä sinällään olisi niin paha asia.
Luther opetti, ja me luterilaiset uskomme, että pelastumme uskon kautta, armosta, Kristuksen tähden. Meidän ei tarvitse pelastautuaksemme tuottaa hyviä tekoja, vaan Kristus on jo tehnyt kaiken sen mikä on pelastumiseen tarpeen. Hän antaa meille tämän lahjan suuren rakkautensa ja armonsa takia, ja meidän on vain otettava vastaan tämä lahja uskomalla siihen ja häneen.
Hyvät teot eivät tietenkään sinällään ole pahasta. Se että pelastuksemme ei riipu teoista ei tietenkään tarkoita että meidän pitäisi varmuuden vuoksi ruveta tekemään pahaa. Mutta teot ovat uskon ja pelastuksen seurauksia, eivät niiden perusta.
Martti Luther opetti meille mikä uskon perusta on: Kristus. Hänet julistettiin pannaan siitä hyvästä. Martin Luther King näytti meille että kristillisellä uskolla ja lähimmäisenrakkaudella voi olla poliittisiakin seurauksia. Hänet murhattiin siitä hyvästä. Jos seuraamme näitä Luthereita huomaamme että usko voi olla joillekin uhka. Usko on vaarallista, koska usko siirtää vuoria, niin kuin sanonta kuuluu.
Mutta silti, tai ehkä siksi, haluan uskoa, haluan olla luterilainen, ennen kaikkea: haluan olla kristitty. Jumala olkoon kanssamme!
Nouskaamme nyt tunnustamaan tämä yhteinen kristillinen uskomme.

Griftetal: Job

khde / khra Karl af Hällström:
Griftetal / Siunauspuhe
Pernå / Pernaja 2.10.2004

Hyvät NNn omaiset. Olemme tänään mykistyneinä kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen hyvästelläksemme ihmisen, joka eli keskuudessamme hyvin lyhyen ajan, mutta silti ehti vaikuttaa niin voimakkaasti elämiimme. Kysymyksiä on paljon; vastauksia on hankalampi antaa.

I Gamla testamentet läser vi om en man vid namn Job. Han stod inför en liknande situation som vi gör idag. Han miste sin stora egendom, alla sina många barn och t.o.m. sin hälsa. Ändå kunde han säga: Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! (Job 1:21) Och trots att vi sörjer förlusten av NN – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – får vi ändå instämma i Jobs ord. NN fick leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne, älska henne – och sakna henne.

NNn inhimillisesti katsottuna liian aikainen kuolema avaa silmämme elämän hauraudelle. Huomaamme, ettei mikään ole elämässä itsestään selvää, mikään ei ole varmaa – paitsi kuolevaisuutemme. NNn kohtalosta opimme että ilo ja suru, rakkaus ja kaipuu, elämä ja kuolema ovat lähempänä toisiaan kuin tahtoisimme myöntää, ja että jokainen päivä on päivä lähemmäs kuolemaa.

Detta är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Vi har nämligen i dopet blivit Guds barn och får därför bära namnet ”kristen”. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Meidän ei tarvitse pelätä kuolemaa sinällään, mikäli tajuamme ettei nykyinen ole ikuista, että meidänkin on oltava valmiit lähtöön. Lähtömme ajankohtaa emme tiedä – joskus huomaamme merkkejä sen lähestymisestä, joskus se tulee yllättaen – mutta tästä huolimatta meidän olisi aina oltava valmiit. Ja valmiita olemme kun muistamme seisovamme elämämme joka hetkenä Jumalan kasvojen edessä ja luottaessamme Jeesukseen Kristukseen.

Låt oss därför alltid som Job med tacksamhet prisa och lova Herrens namn, både när han ger oss sina goda gåvor till låns och när han tar tillbaka det som han har lånat åt oss.

Vi reser oss för att i tron på den uppståndne Jesus Kristus viga stoftet av NN till gravens ro.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004

I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.

Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.

Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.

Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.

Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.