Predikan: Jungfru Marie bebådelsedag

Karin Långström Vinge:
Predikan 25.3.2007

Nej, det var ju inte sån han var, Världens Frälsare.
Han kom inte som en riddare på en vit häst med man fladdrande i vinden, med svärdet höjt och beredd att rädda oss från ondska och elände.
Inte heller kom han med Heaven Air Force, något slags himmelsk flygplan där den röda mattan rullades ut inför hans ankomst.
Ingen stod beredd med flaggor och blommor, men å andra sidan – änglakör och himlasång – vilken presskonferens!
Ja, man kan undra hur Gud tänkte när han skulle skicka sin son till världen. Förväntningarna från jorden var höga.
Profeterna skrev: En härskare ska komma, en som leder sin härkomst från forntiden. Men det talas också om en kommande graviditet: Folket ska vara utlämnat till dess hon som ska föda har fött, läser vi i profeten Mikas bok.
Den tanke om Gud som också finns i Bibeln – krigarguden som leder sina trupper till militära framgångar – kommer på skam när verkligheten knackar på dörren.
För Gud har en annan agenda: Gud vill komma nära. Nära med kärlek, omsorg, inte mesigt och vekt utan med kraft. Och de krafter som finns med i en graviditet och en förlossning är inte mesiga.
Gud vill ta plats nära nära våra hjärtan. När Gud ska födas till jorden väljer han att ta plats nära under Marias hjärta. Där vill han vara.
När Maria för första gången känner Jesus sparka i magen, först som en liten ilning och när hon sedan kanske känner en liten fot upp mot revbenen, tänker hon och Josef kanske på att den här lille ska härska över Jakobs hus.
När han sen börjar sätta sig upp, krypa och försöka gå tänker dom kanske på att han börjar bli stor, och han ska kallas den Högstes son.
Och när han sitter vid matbordet och slänger mat från tallriken på golvet och skrattar så där som bara tvååringar kan – ja detta barn är heligt och hans välde ska aldrig ta slut.
I det vardagliga, vanliga är Gud. Världens Frälsare har också kämpat för att lära sig gå, han har också lärt sig räkna till tio, han har också tappat mjölktänder och flyttat hemifrån.
Nej, Gud är inte långt borta. Han vill vara nära, helt nära också ditt hjärta.

”Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss. ”
(Psalm 744:1 Text Ylva Eggehorn)

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Styrka, svaghet och helighet
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 4.3.2007

Det finns i grunden två sätt på vilka folk försöker vara kristna: styrkans väg och svaghetens väg.
Styrkans väg går ut på att en kristen skall vara stark. Visserligen möter vi här i livet många motgångar, händelser som helst hade fått ske på annat sätt, men en kristen skall vara stark och manlig och bör låta bli att bry sig om sådana saker.
Ett symptom på detta är det som kallas för "andlig krigföring". "Stå emot djävulen, och han skall fly för er," säger man. Visserligen säger man också att detta skall ske i Guds namn, men avigsidan av denna styrkans väg är ändå att den som inte ständigt orkar vara stark blir nedtryckt och kan börja tvivla på att han alls är kristen.
Dessa styrkekristna är säkert ärliga i sitt uppsåt. Ändå kan de vara ena ärans översittare och tölpar, som förhärdar sina hjärtan för den som är svagare. De skapar sig en himmel av rostfritt stål och sitter där och skjuter brinnande pilar på de stackare som snubblar ibland, de löjliga figurer som inte har förstått sitt eget bästa utan fortfarande vandrar kvar i jämmerdalen.
Det är dessas exempel som får folk att ta avstånd från Kristus med motiveringen att de inte är tillräckligt goda för att bli kristna. Och det är fullkomligt bakvänt!

En kollega berättade om en vän som han hade träffat på ett mentalsjukhus. Kollegan skrev så här:
Jag avskyr åsiktskristendom, säger min långvariga vän, och ser både bestämd, ledsen och arg ut. Sen är hon tyst en stund medan hon betraktar den dystra sjukhusgården genom besöksrummets fönster. Hon har varit här länge, i flera perioder.
Hennes berättelse är en ledsam berättelse – inte minst för en församlingsarbetare att ta del av. Efter konfirmationen i medlet av 80-talet fann hon både tron och församlingen. Efter en mångårig upplevelse av manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar skyr hon väckelsesammanhang som ett bränt barn skyr elden.
Hon föraktar de kyrkans anställda som hon upplever gjort henne illa och skadat henne för livet. Vem skulle inte det.
"Och alla [hemska] JAG VET hur det är -åsikter" fortsätter hon medan jag funderar på vad jag skall säga eller säga något alls. "Se nu på Kyrkpressens insändare och alla galna bloggare. Varför är det så viktigt för dem att spy ut sina åsikter och alltid få rätt? Hur kan dom tro att dom vet allting som Gud?"
Hon deltog i församlingslivet under många år men upplevde konstant mer fördömande än gemenskap. I böneskolan skulle man lära sig att bli stilla och lyssna in Guds röst. Min vän suckar uppgivet. "Vad gör då en människa som jag som alltid hört röster i huvudet. Vilken av dem tillhör Gud?"
Min vän älskar Gud. Men församlingen svek henne. Och jag känner mig både skyldig och illa till mods. Fast jag inte var där. Eller kanske just därför. Slut på citatet.

Styrkans väg leder alltför ofta till missbruk, så att andra människor, svaga människor, blir i kläm. Svaghetens väg - eller realismens väg, kunde man kanske säga - går däremot ut på att vi människor inte är perfekta. Vi är inga änglar. Inga djävlar heller, för den delen, utan just människor. Vi lever i en värld och i en tillvaro som balanserar mellan ont och gott - med varierande framgång, måste jag tillägga. Ibland, men alltför sällan, tippar det över åt det godas håll. Ibland, och alltför ofta, dras vi till det onda.
Allt som vi råkar ut för är inte heller vårt eget fel. En del nog, men inte allt. Det kan bero på andra människors dumhet eller elakhet, på yttre omständigheter som vi inte kan påverka det minsta, eller på vår egen personlighet som vi i viss mån kan påverka, men sällan förändra i grunden. Och så händer det förstås att vi själva gör sådant som vi får lida för.
Men den som har inställningen att kristna är bättre människor än andra, att kristendomen på något vis är en väg till perfektion, kommer att se ner på oss imperfekta, ofullkomliga varelser som dessutom i deras ögon är dåliga kristna.
Nu är det ju bara det, att om världen och mänskligheten hade varit perfekta, hade Jesus aldrig behövt komma hit till jorden, och ingen kristendom hade heller uppstått. Att som kristen sträva efter en styrkeposition är alltså på ett sätt att trampa på det som Jesus gjorde. Det är inte styrka vi bör sträva efter, utan helighet.
Helighet är inte en egenskap som vi människor kan skaka fram ur ärmen, eller ens bygga upp med stor möda. Heligheten är alltid en gåva från Gud. Det är endast genom honom som vi kan bli heliga. Att sträva efter helighet innebär inte att försöka bli någonting annat än vad vi är, utan att sträva efter att komma närmare Gud. Kristendomen är inte en samling regler att följa, utan ett förhållande till en person, Jesus Kristus. Den som är kristen är helig, inte för att han vore perfekt, utan för att han får del av Guds helighet.
Heligheten hindrar oss (tyvärr) inte från att begå misstag eller synda. Paulus inleder t.ex. 1Kor med att kalla de kristna i Korinth för "heliga" - och skäller sedan ut dem till byxor och tröja för att de beter sig på ett helt ovärdigt och felaktigt sätt! De var syndare. Vi också. Ändå var de heliga. Vi också.

Min kollegas vän råkade ut för styrkekristna, som sysslade med "manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar". De var knappast medvetna om hur mycket de skadade henne och gjorde det helt säkert inte med vilje. Tvärtom skulle de väl bli bedrövade om de skulle inse vad de har gjort. Men faktum kvarstår: de försökte göra henne stark istället för att hjälpa henne att upptäcka sin helighet.
Om vi kommer med tanken att den som blir en kristen blir förändrad, leder den snabbt till kravet att man måste förändras för att bli en kristen. Ibland sker förändring, visst, men ofta inte, eller åtminstone bara gradvis. Men oberoende av hurdana vi är, tar Gud emot oss - vi är heliga! Det här är det glädjebudskap som styrkekristna går miste om och som svaghetskristna behöver få höra: Du är helig som du är. Inte för att du är som du är eller trots att du är som du är, utan för att Gud älskar dig och gör dig helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, är du helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, älskar Gud dig.

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karin Långström Vinge
Lukas 7:36-8:3 årg II

Min fråga till dig idag är:
Får du plats här? Får du ta plats? Får du kämpa för din plats?
Eller måste du låtsas vara någon annan för att få vara med? Får du plats med ditt jag, din personlighet, med det du är bra och dålig på, i samhället, i kyrkan? Räcker du till i dina egna ögon?

Vi förflyttar oss i tanken tillbaka 2000 år, till staden Nain i Galileen, strax söder om Nasaret. Jesus är där, han har pratat med människor, upprört en del och gett nytt hopp åt några. Precis som överallt och i alla tider, finns det ett grupp människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, personligheter i reklamtevekanaler eller kvinnomagasinens redaktörer.
På Jesu tid fanns det religiösa jetsets. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget.
I staden Nain finns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas ”syndare”, kvinnor som på olika sätt råkat illa ut kallas ”synderskor”. Vad kvinnan i texten har gjort för att kallas så vet vi inte. Men hon är ändå utpekad som en sån där som man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Brännpunkten i den här berättelsen är givetvis Jesu möte med den här kvinnan. De sitter på en bjudning, kvinnan kommer in i huset, objuden förstås, och ger Jesus av sina omsorger. Jesus tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och mannen som bjudit Jesus blir arg. Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så… pinsamt… generös?
I Matt 20, liknelsen om vingårdsarbetarnas lön, finns ett liknande scenario. Arbetarna hade arbetat olika länge, men fick ändå samma lön. Svaret till de klagande är klockrent:
”Ser du med onda ögon på att jag är god?”
Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam. Jesus förväntar sig något av oss. Det går bra att visa kärleken till Gud genom omsorg om Jesu minsta bröder och systrar. Jesus låter oss inte glömma det perspektivet.
Han drar fram fariséns fördomar i ljuset. Hans bekvämlighet och hans sårade stolthet. Farisén tycker inte att den här kvinnan som Jesus pratar med har någon rätt till den platsen. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. I livets sopsortering har en kvinna som inte beter sig som hon borde lika stor plats i Jesu sällskap som en glasburk bland metallförpackningarna. Men det ändrar Jesus på. Hon tar plats, och för Jesus är hon självklar. ”Din tro har hjälpt dig, gå i frid.” Jesus tar hans om glasskärvornas människor, de människor som gått i kras, och gör oss hela. Jesus är generös.
Det finns plats också för fariséen. Hemligheten med Guds kärlek är att det alltid finns en andra chans.
Så hur är det med dig? Får du vara den du är? Låter du dig vara den du är?

Sexagesima - ordets söndag

Profeten Jeremia tänker så här:

”Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren,
och inte Gud långt borta?
Kan någon gömma sig så väl att jag inte ser honom?
säger Herren.
Uppfyller inte jag både himmel och jord?”

Gud känns ibland långt bort, ibland känns Gud nära. Ibland tänker vi oss att det är bäst att Gud är nära. För då kanske vi kan känna oss så där trygga och säkra, som vi ibland tänker oss att kristna människor gör.
Nu är det ju inte riktigt så enkelt. Gud är nära men långt borta samtidigt. Är det min känsla av var Gud är, eller är det faktiskt så? Vi fattar inte hela tillvaron. Det finns så många frågor. Paulus tänker att vi ser allt som i en gåtfull spegelbild. En gång ska vi se igenom den, få svar på alla frågor.
Det enda jag vet är att Guds kärlek bär genom allt. Genom varje andetag. Och kanske finns en spricka i spegeln, och genom den ser vi kanske Gud. När jag vill, ser jag dig.I barnens energi i pulkabacken. I småfåglarnas måltid vid fröautomaten, i det koncentrerade uttrycket i pianistens ansikte, i kampen för livet och kärleken, en dag till, ett andetag till. Jo du Jeremia, Gud uppfyller både himmel och jord.

"Gud, du andas genom allt
så att hela världen lever
varje natt och varje dag
andetag för andetag
Vad vi än får bära här
vet vi, Herre, att du bär oss
varje natt och varje dag
andetag för andetag"

(Ps 870, Psalmer i 90-tal. Text Ylva Eggehorn)

Predikan: 4 söndagen efter Trettondedagen

Karin Långström Vinge:
Nya tag
Årgång 2: Jesaja 40:26-31, Jakobsbrevet 5:13-16, Johannesevangeliet 5:1-9

I Faderns och sonens och i den heliga andes namn.
Det var en gång en stad. Det började regna, så mycket att jorden inte förmådde ta hand om allt vatten.
I ett hus satt en människa och såg vattnet stiga. Eftersom han var en from och gudfruktig man bad till Gud:
”Gud, det regnar så förfärligt mycket. Hjälp mig nu.”
Det ringde på dörren. Det var en kvinna från kommunen som meddelade att de erbjöd hjälp, evakuering. Han kunde följa med henne och därigenom sätta sig i säkerhet. ”Nej”, sa mannen. ”Det är så att jag tror på Gud, och därför kommer inget ont att hända mig.”
Vattnet steg ytterligare och mannen gick upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Nu nådde vattnet till halva huset ungefär. Han knäppte sina händer och bad en gång till. ”Gud, nu måste du hjälpa mig. Det börjar bli lite otrevligt nu.”
Så hörde han ljudet av en helikopter, och han gick ut på balkongen för att se vad det var. Just det, en helikopter från Räddningsverket.
En röst ur en megafon hördes: ”Jag slänger ner ett rep. Ta tag i det så hjälper vi dig.”
”Nej”, sa mannen. Min Gud har lovat att alltid vara med mig. Jag litar på Gud.”
Helikoptern for sin väg. När vattnet nådde taket kom Räddningsverket ytterligare en gång och bad att få ta med mannen. Men nej, han litar på att Gud ska rädda honom.
Så drunknade mannen och han kom till himlen där han mötte Gud. Han var lite betänksam och frågade Gud varför han inte hade räddat honom undan översvämningen.
”Vadå, sa Gud. Jag försökte ju. Jag skickade både kommunen och Räddningsverket, men du tog ju inte emot någon hjälp.”

Folk har alltid behövt hjälp, tror jag. Ibland tar vi oss för att be om hjälp. Men alltför ofta bär vi bekymren för oss själva.
Det är kanske lite pinsamt att inte vara perfekt, frisk, stark och lycklig. Men får man vara med i teve går det lättare. På bästa sändningstid kan man få experthjälp med att renovera sitt hus, lära sig dansa, gå ner i vikt eller få ny frisyr.
Det gjorde kanske också mannen vid Betesdadammen. Han hade varit sjuk i trettioåtta år. Författaren till evangeliet har valt att ta med denna journalanteckning. Trettioåtta år av värk, missmod, grusade förhoppningar. Kanske hade han försökt med allt, kanske hans sista utväg var att tro att det skulle bli bättre om han bara kom ner i vattnet. Enligt traditionen var det så att en ängel med jämna mellanrum kom ner och rörde i vattnet, som då skulle bli läkande.
När Jesus kommer till Jerusalem går han inte förbi de sjuka. Han intresserar sig och tar reda på hur länge mannen varit sjuk.
Det är han som ställer frågan: Vill du bli frisk?
Mannen i missmodets korridor verkar inte våga hoppas ens. Han hinner ju inte ner i bassängen förrän den är full. Bara en person får plats i den.
Kan det vara så, att vi kan komma i situationer då vi inte ens förmår be om hjälp?
Mannen vid dammen visste inte att det var Jesus Kristus, Guds som hälsade på honom den gången, men oavsett vem det var, kunde den sjuke ju bett honom om hjälp? Hjälp att ta sig ner i dammen.
Så är det kanske att förlora hoppet. Man vågar eller orkar inte ens fråga.
”Jesus är vårt hopp”, är temat för dagen.
Mannen i berättelsen behövde inte ta vägen genom Betesdadammen. Jesus hjälpte honom ändå. Men han uppmanar oss att be!
”Be, så ska ni få, sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas!”
Jesus har makt och möjlighet att hjälpa, den saken är helt klar. Hur han gör det, och när, vet vi inte.
Att be om hjälp, det är ett sätt att hålla hoppet vid liv. Hjälper det att tjata på Gud? Hur ska jag tolka det om jag nu inte blir frisk? Handlar det om att jag inte tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt, eller vill Gud helt enkelt inte hjälpa just mig?
Eller är det så att jag kan leva med mina begränsningar?
Livets svåra frågor, som vi alla nog någon gång ställs inför. Vi söker svaren på alla förtvivlade varför. Men även om vi tror på Gud, är vi inte försäkrade mot sjukdomar, orättvisor och naturkatastrofer. Ty sådana är våra livsvillkor.
Den påhittade historien jag började predikan med, kan lära oss att vi måste lita på varandra. Det går att lita både på medmänniskorna och på Gud. Gud har ju gett oss varandra. Den nya miljörörelsen i klimatförändringens spår visar också att det inte går att leva själviskt.
”Ska jag ta vara på min bror?” undrar Kain. Svaret är ja – vi ska ta vara på varandra. Vi tillsammans – och Gud är med oss.
Jesaja skriver ner sina erfarenheter som många kan skriva under på:
”Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.”
Det vi inte orkar med, det får vi lämna i Guds händer. Och han bryr sig.
”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak”, säger Jesajas tänkta samtalspartner i profettexten.
Men Jesaja svarar: Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden!
Det finns svar och förklaringar, men dom får vi vänta på. Just nu får det räcka att veta att Gud, skaparen, faktiskt har allt i sin hand. En gång blir allt bra. En gång får vi veta.
Till dess får vi be om hjälp. Be varandra om hjälp när livet så kräver, och be Gud om hjälp. Och hålla modet och hoppet vid liv. Allt är inte jätteroligt jämt. Och allt är inte nattsvart jämt. Däremellan finns alla dom vanliga, grå dagarna. Alla de som kommer och går – det är ju livet.
Och kom ihåg att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens ande.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”
Amen.