Predikan: Nyårsaftonen

Karin Långström Vinge:
Nyårstankar
Nyårsbön S:ta Helena kyrka 31 dec 2007
Johannes 1:1-5

Nyårsafton igen. För dom flesta i vårt land en kväll av fest, god mat, vänner, Grevinnan och Betjänten på teve, och så tolvslaget med Jan Malmsjö, fyrverkerier och "Ring, klocka, ring".
För en del av oss är dom där skälvande minutrarna en stund av eftertanke. Vad har hänt det här året? Vad kommer jag att ta med mig av personliga händelser? Vad försöker jag släppa och glömma?
Somligt mörker och somligt ljus. En känd filmkaraktär, Forrest Gump spelad av Tom Hanks, myntade uttrycket "Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get". Livet är som en chokladkartong. Du vet aldrig vad du får."
Jag skulle tro att de flesta av oss i kyrkan i dag har varit i närheten av en rödvit aladdinask de senaste veckorna. Ni vet, två lager med blandade chokladpraliner, ljusa och mörka. Själv föredrar jag de ljusa chokladbitarna med nougatfyllning. Och det verkar de flesta andra göra också, för det är ofta så att de där mörka bitarna med likörfyllning blir kvar till sist.
Så är det upp till vars och ens samvete att börja på lager två innan lager ett är färdigt. Det finns dock de luriga medmänniskor som börjar på lager två utan att lyfta bort lager ett och mellanpappret först. Så när vän av ordning börjar på lager 2 är Gräddnougat, nöttryffel och trillingnöt redan väck.
Nu är livet inte en chokladask. Precis som Forrest Gump säger, så plockar vi godbitar och besvikelser ur livet. Slumpartat? Eller går det att hoppa över de mörka bitarna och bara ta det goda?
De flesta av oss skulle nog ändå svara nej på den frågan. De flesta människor på vår jord verkar inte ha något val, ens.

Också år 2007 drabbades människor av naturkatastrofer, krig och fattigdom. När jag sätter in mitt eget liv i årskrönikornas nationella och internationella perspektiv konstaterar jag att jag har det oerhört bra jämfört med de flesta andra människor Och vilken tur att mina misstag inte hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar.
Vi minns rubrikerna. Vi minns människorna. Vi minns oroligheterna, det ständiga hotet mot demokratin, det ständiga hotet mot människovärdet.
Det finns verkligen anledning att be Gud förbarma sig.
Så infinner sig ändå frågan: är det inte bra med lite mörker också? Annars märker vi ju inte att det är ljust?
Mmm, men så tänker nog inte den som just mist en anhörig, som just fått ett sjukdomsbesked, som lever i fattigdom och förtryck.
Men kanske ljuset finns någonstans där ändå? Kanske ljuset kan anas långt borta vid horisonten?
Var rädd om livet, det ska glädja dig, var rädd om ljuset, det ska leda dig. Var rädd om mörkret, det ska skydda dig, var rädd om slutet, det ska rädda dig! (Bo Setterlind)

"I ordet var liv, och livet var människornas ljus", skriver evangelisten Johannes. Han talar om det sanna ljuset, som skulle komma in i världen och ge alla människor ljus.
Ordet som var liv, som var människornas ljus, är ingen mindre än Jesus Kristus, barnet som föddes, sann Gud och sann människa.
Ty Gud hade inte glömt bort sin skapelse. Och gör det heller inte år 2008.
I profeten Jesajas bok konstaterar Sion att Herren har övergett henne. Gud har glömt bort henne. Men Gud svarar genom profeten:
"Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. "
Gud glömmer inte heller dig och mig. Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Han ska aldrig överge oss. Och han ger oss nya chanser, nya möjligheter.

Vid midnatt börjar ett nytt år. 2008 års livschokladask öppnas. Vet att Gud är med i det som är gott, men också i det som är svårt och smärtsamt.
För Gud är alltid närvarande, även om det inte alltid känns så. Hans närvaro är inte knuten till vår känsla, utan till hans löfte.
I kyrkan ges förutsättningar för ett möte med Gud, i musik och ord, i bön och stillhet. I de utmaningar som ges oss i Bibeln, i den kraft och i det liv som ett Gudsmöte kan innebära.
Här finns kanske inte alltid trösten. Inte tvärsäkerheten, och absolut inte förklaringarna. De får vi i himlen en gång.
Men här finns närvaron av Gud, en närvaro som kan lindra. En närvaro som omsluter. Ljusen som vi tänder ger näring åt våra själar och andras, och när våra egna tankar inte kan eller orkar formuleras får vi ta vår tillflykt till Guds ord.
Och Gud låter tron födas, hoppet spira och kärleken växa. Gud har tänt världens ljus och skyddar det sannerligen, även om många försöker blåsa ut det. Nej, Det knäckta strået bryter han inte av,den tynande lågan släcker han inte.
"Gud själv har sagt: Jag ska aldrig överge dig." "Ditt namn är skrivet på mina händer."

"Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd, var inte rädd! Var ljus!" (Margareta Melin)
Amen.

Psalmer 744 och 509

Predikan: Annandag jul, Stefanidagen

Henry Byskata:
"Kristi vittnen"
Trefaldighetskyrkan (Vasa) 26 december 2007 kl. 13.00
Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60

Likt en levande Kristusikon strålar Stefanos emot oss i den skildring som tar sin början redan i mitten av det sjätte kapitlet i Apostlagärningarna. Även hans hatiska åklagare, Sanhedrins medlemmar, ser med en blandning av chock och förundran hur "hans ansikte var som en ängels" (6:15).
På julafton och igår på juldagen fick vi fira vår Frälsares födelsedagsfest. I dag på annandag jul, Stefanidagen, förefaller det som om all fin julstämning skulle lämnas därhän och ett helt nytt tema komma fram till betraktande. Jesus har lämnat lärjungarna och återvänt till Fadern. Man lever i urförsamlingens tid, om vilken det berättas i Apostlagärningarna. Man har valt sju medhjälpare, diakoner, att leda det hjälp- och understödsarbete den unga församlingen bedriver.

Alla de församlade i urförsamlingen i Jerusalem gillade förslaget om diakoner och de valde bl.a. Stefanos, en man fylld av tro och helig ande. Stefanos lyckas alldeles särskilt väl med sin verksamhet, men han fick också de lärda judarna emot sig. Han ställs inför rådet anklagad för att ha hädat mot Gud och inte högaktat de judiska lagarna. Det visar sig nu att diakonen också är profet - en i raden av profeter av vilka Jesus är den Främste. I mötet med en profet går det inte längre att vara neutral. Man tvingas reagera. Antingen tar man emot profeten och besinnar hans ord eller förkastar honom och sänder honom i döden. "Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt?" (7:52) frågar Stefanos retoriskt inför Stora rådet. Hans ord skulle inom samma timme få en blodig uppfyllelse. Stefanos var på väg att få dela sin mästares öde, den lott som tilldelats profeterna genom seklerna.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel. Den unga kyrkan får sin första martyr, sitt första trosvittne. Så är idag på annandag jul, Stefanidagen, den liturgiska färgen röd, blodets och martyrskapets färg, samtidigt pingstens, Andens färg. Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för vittne, martys, martyrein, kommit att beteckna dem som gett sitt liv för sin tro. Jesu lidande har på sätt och vis ännu inte nått sitt slut. Det är Kristus som lider när hans lärjungar förföljs. När de stenas känner han smärtan i sin egen kropp - församlingen är ju Kristi kropp!
I fornkyrkan kom blodsmartyriet att liknas vid en kröning. Stefanos namn, som är grekiskt, betyder betecknande nog krona: han var den förste som kröntes med martyriets krona, förstlingsvittnet i martyrernas stora skara.

På julmorgonen har vi framför oss en idyll - den heliga familjen. I dag - annandag jul - rasar folket och förgör den som vittnar, sanningssägaren. På samma sätt som adventstiden var en förberedelse för jultiden, så är den det också på sitt sätt för passionstiden, Jesu lidandes historia. I evangeliet finner vi sida vid sida både glädje och smärta.

Vi sjunger i en psalm, 364,

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Silver och gull stoft är och mull,
himmelen blott är av salighet full."
"Alla har sitt, hårt eller blitt,
himlen allena är sorgerna kvitt."

Redan under jultiden har vi alltså framför oss Jesusbarnet i Marias famn - och den döde, slagne och pinade Jesus på Marias knän. Denna kontrast återges på ett oefterhärmligt sätt i två av vår kyrkas altartavlor: I mitten Albert Edelfelts "Herdarnas tillbedjan" från år 1894 (väl avbildad i går morse i julmorgonens TV-sända julotta) och till höger Louis Sparres "Jesu gravläggning" från år 1897. Valamo klosters väl utförda restaureringsarbete får dessa konstverk att nu framträda med ett talande budskap.
I Johann Sebastian Bachs juloratorium möts vi likaså av en fantastisk musik, som genomströmmas av himmelsk glädje och fröjd. Men också där ljuder redan i början den koral, som i hans passioner kungör det djupaste lidande, smärtan i Jesu törnbekrönta hjässa.
Redan i början finns alltså slutet med!

De gamla mästarna inom konsten har skildrat Jesu födelse så, att den ägde rum i ruiner eller i en grotta. Så gjorde ofta de bysantinska mästarna. Jesus föddes till ruinernas mörka värld. Han anlände till en värld, som redan var dömd till undergång.
De stora mästarna hade tydligen något de gick efter. Forskarna t.ex. Stephen Pfann och Murphy O'Connor hävdar, att Jesus föddes i en källare. De säger, att sammanhållningen var stark och familjerna levde tillsammans, oftast i stora hus som hade ett eller två rum. Husen byggdes ovanpå någon av de många grottor som fanns uthuggna i den mjuka kalkstenen. Grottutrymmet användes som förråd, men också på vintern för att ge åsnorna skydd. Josefs klan bodde på samma sätt, säger de två forskarna. När Maria och Josef kom till Betlehem för att skattskriva sig enligt det påbud som utgått från Rom, så begav de sig till Josefs hus i Betlehem. Men eftersom det var skattskrivning, så hade många i klanen kommit till Betlehem. Det hade varit opassande, om Maria skulle ha fött omgiven av en massa människor. Det logiska är att hon födde barnet nere i förrådsutrymmet.
Idag anses också en håla, en grotta i Betlehem vara den plats, där Jesus föddes och på platsen finns idag Födelsekyrkan uppförd. Den byggdes på 300-talet. Utgrävningar som har gjorts på platsen visar, att en grotta i anslutning till hålan under kyrkan, varit bebodd redan under det första århundradet.

Det viktigaste är ändå inte platsen, där Jesus föddes, utan att han har fötts hit till vår jord. Att Gud i honom blivit människa och kommit oss så nära!
Julmorgonen talar om för oss att Fridsfursten är född. Stefanidagen igen vittnar om hurudan denhär världen är - trots Jesu födelse och tvåtusen s.k. kristna år!
Här förkunnas fred, men på många håll i världen är det ändå krig och oroligheter. Jag behöver inte räkna upp namn, vi kan bara följa nyheterna i radio, TV och tidningarna.

Abraham, Mose och Stefanos var vittnen för Guds sanning. Att vittna är att ställa sig på sanningens sida. Att komma fram med sanningen kan medföra svåra påföljder både för den som för fram sanningen och för den som lyssnar. Paulus säger: "...allt det som kommer fram i dagen är av ljuset, hör ljuset till."
Genom sitt sätt att läsa historien försöker Stefanos i sitt försvarstal ge sina åhörare nycklar till att tolka sin egen samtid. Ser de inte hur Gud i deras egen generation har besökt dem både en och två gånger? Först: när Jesus framträdde ibland dem med budskapet om Guds rike. Därefter: när han på pingstdagen utgöt sin Ande över apostlarna så att de uppträdde med tecken och under i Jesu namn.

Vågar vi vara vittnen, sanningssägare? Ett synbart resultat av sanningssägandet kan vara det, att någon tar anstöt. Att ta anstöt är ofta någonting kristet!!
Det leder till att världen förändras. Det leder till att den som kanske stampar på stället, blir tvungen att sätta sig i rörelse. Lögnerna kommer oftast fram i dagen förr eller senare. Sanningen kan däremot inge fruktan. Sanningen är alltid av Gud.
Om sanningen vore en idé, en lära eller en formel, då kunde man behärska den genom studier och tankemöda. Sanningen blir en åsikt att debattera i tidningen. Ett ämne för forskning i akademins salar. En uppsats att spara som text i datorn.
Men om sanningen är en person? Då kan vi bara lära känna sanningen genom en långsam tillvänjning vid denne någon. Genom hjärtats förening med den som är sanningen, blir människan ett vittne om sanningen.
Hela vårt liv är vårt vittnesbörd.

I det kristna vittnesbördet är det fråga om barnet, som har lagts i krubbans halm. Det är svagt och hjälplöst, till synes nedbrutet, rentav skrattretande för världens makthavande. Men det är nog så, att nu - med den värld vi har att leva i - det endast är ett sådant brutet vittnesbörd, som gör verkan och vars äkthet man lyssnar till. Det är så som Le Fort i sin novell låter Maria säga om sin förstfödde: "Så liten har är! Och så mäktig!"

Stefanos står inför Stora rådet som ett vittne: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida" (7:56).
Jag ser! Han levde mitt i sin egen berättelse. Hans ansikte lyste av den. Hela hans väsen var uppfyllt av den om vilken han berättat. - Detta är varje förkunnares, ja, varje kristens största lycka: när Jesus, som vi berättar om, visar sig för oss medan vi talar!

Peter Halldorf, vars kommentar till Apostlagärningarna jag här har använt, säger om detta att vittna: "Vittna kan vi bara göra om det vi själva sett och hört. Det som fått liv inom oss. Därför är återhållsamhet med orden en kristen dygd, och uppfyllelsen av Helig Ande det kristna livets mål. Inte så att vi måste vänta med att öppna munnen tills Anden kommer över oss. Någon gång kan det hända att Andens ljus faller in i hjärtat medan vi talar, så som det skedde för Stefanos. Varje sådan erfarenhet får predikanten att gå rikare hem efter sin egen predikan. Han fick nytt ljus över Ordet medan han talade! Och när vi talar om det som Anden gjort levande händer något inom dem som lyssnar, även om det inte visar sig omedelbart."
Amen.

Låt oss be:
Vi tackar Dig, helige Gud, för dem som i Jesu efterföljd
med sin död vittnat om sanningen och bekräftat det hopp
som Anden väckt i deras hjärtan.
Styrk dem som nu offrar arbete och hälsa, anseende och frihet,
ja, sitt liv av kärlek till medmänniskor och i tjänst för ditt rike.
Förlåt oss vår svaghet, likgiltighet och skuld till andras lidande.
Bevara oss i gemenskapen med de martyrer och helgon
som har vittnat om dig på jorden och nu får se dig ansikte mot ansikte.
Amen.

Predikan: Julmorgonen

Karl af Hällström:
Linbanan
Julotta i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 25.12.2007
Luk 2:1-20

Vi kan berättelsen. Vi har hört den många gånger. Josef och Maria i stallet i den överfulla staden Betlehem, Jesus i krubban, herdarna på ängen som får en änglavision och sedan beger sig för att kolla upp saken... Ofta får vi glansbildsaktiga sentimentala känslor av den, ibland hör vi utläggningar som får oss att rysa av obehag över den heliga familjens hårda öde, men framför allt: det här kan vi ju. Det här har i hört många gånger.
Ändå är det värt att höra julevangeliet en gång till. Det är en av världslitteraturens största berättelser och en av de centralaste berättelserna inom den kristna tron. Det finns så mycket att ta fasta på i den.
Idag vill jag fundera kring den heliga familjens situation. Den var inte lätt. Redan de yttre omständigheterna var förstås betryckande - fattigdomen, den långa och ansträngande resan från Nasaret, den förödmjukande upplevelsen av att vara tvungen att sova med djuren, förlossningen under ytterst primitiva förhållanden. Men till detta kommer att alla tre huvudpersonerna på något sätt också i sin inre värld råkar ut för något slag av förödmjukelse.

Vi börjar med Josef, han som snart försvinner ur berättelsen. Vart han försvinner vet vi inte, men sannolikt avlider han någon gång mellan Jesu tolfte och trettionde levnadsår. Han var på sätt och vis en hanrej. Det ordet är kanske obekant för någon. Hanrej är ett mycket gammalt, nedlåtande skällsord för en man vars hustru är honom otrogen. Ordet härstammar från tyskans Hanrei, som betecknar en kastrerad hane. Det ansågs att en man, vars hustru bedrog honom, var ytterst svag och föraktlig - en hanrej.
Och om vi granskar situationen, ser vi att det var just det som Josef var. Hans blivande hustru väntade barn, men barnet var inte hans. I den situationen fanns egentligen inget annat alternativ än skilsmässa. I början av Matt (1:19) berättar evangelisten att Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över [Maria], tänkte […] skilja sig från henne i tysthet när han fick reda på att hon var gravid. Det rättfärdiga i detta kommer alltså in i att han inte skulle skilja sig från Maria i en förödmjukande offentlig process, utan skulle göra det i tysthet, alltså i bara två vittnens närvaro.
Men efter en uppenbarelse från Gud ändrar han sig och besluter att i alla fall ödmjuka sig - eller låta sig förödmjukas, om man så vill - genom att gifta sig med henne som bär en annans barn. Han går alltså med på att bli hanrej, för att Guds vilja och plan skall uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Josefs sida.

Marias uppoffring är kanske bättre behandlad i litteraturen. Att bli gravid utom äktenskapet var en katastrof. Flickans sociala anseende gick förlorat, hon skulle inte ha möjlighet att gifta sig, och hennes möjligheter till någon form av utkomst fanns därmed närmast inom prostitutionen. Dessutom var ju graviditet och förlossning ingalunda riskfria företag på den tiden; risken för att kvinnan skulle dö i barnsäng kunde man inte ta med en axelryckning. När Gud kallade Maria, och hon riskerade allt detta, gick hon ändå med på Guds kallelse, för att Guds vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Marias sida.

Den största uppoffringen av alla gjorde kanske ändå Gud själv. Paulus skriver i Fil (2:6-8): [Kristus Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Att Gud, Allhärskaren, blir ett litet, svagt och fattigt människobarn i Jesus, är en förödmjukelse större än vad någon av oss egentligen ens kan tänka sig! Men han gör det ändå för att hans vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Guds sida.

Dessa uppoffringar - att bli hanrej, att bli ogift mor och att bli människa - leder till något gott, inte för den heliga familjen själv utan för oss andra. Efter att förgäves ha försökt få människorna att komma tillbaka till sig, kommer Gud med en ny plan: han skall själv komma till människorna - ja, han skall bli människa! I Jesus sker detta. Varje födelse är ett under, men denna är ett ännu större under. Genom att Gud blir människa, genom att Maria föder det barn som är Gud, kommer något avgörande nytt in i skapelsen.
Låt mig använda en bild. Tänk er ett brant berg. Den som når toppen har kommit till Gud. Olika religioner och filosofiska system närmar sig berget från olika håll. En del försöker klättra upp från den branta nordsidan, andra vandrar lugnt uppför den flacka sydsluttningen, medan en del är nöjda med att bara vara på väg och strövar omkring i den vackra skogen vid foten av berget. Gemensamt för alla dessa är att ingen någonsin kommer att komma ända fram. Strävan efter Gud är gemensam, men gemensam är också hopplösheten i uppdraget. Just före krönet kommer ett avsnitt som är fullständigt omöjligt att komma förbi, oberoende av från vilken sida man försöker.
Därför kommer Gud till oss. Genom Jesus bygger han en linbana från sluttningen till toppen av berget, till det annars ouppnåeliga målet. Tron på Jesus är biljetten som behövs för att komma med på linbanan, men sedan behövs inget mer. Gud har gjort allt som är nödvändigt för att vi skall kunna nå honom.

När vi åter hör julevangeliet, denna stora berättelse, och tänker på de uppoffringar som huvudpersonerna gjorde - frivilligt, utan tvång - för att den bildliga linbanan skulle byggas och vi skulle kunna lösa biljett till den ... när vi hör den berättelsen får vi instämma i änglarnas sång: "Ära i höjden åt Gud!" Och vi får säga med herdarna: "Låt oss gå in till Betlehem!"
Det är i Betlehems stall som tidsåldrarna byts, från tiden före till tiden efter Kristus. Ära i höjden åt Gud! Amen.

Predikan: Julaftonen

Henry Byskata:
I denna natt blir världen ny...
Julbön i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa) 24 december 2007 kl. 17.00

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Joh.1:4-5

Nu är det äntligen julafton. All brådska är nu över, alla förberedelser för julen är klara, och hann de inte bli klara, så får det duga ändå! Nu är vi här och får tillsammans för en stund stilla oss inför julens texter och psalmer och sånger.

Catharina Östman skrev för några dagar sedan i sin kolumn i Vasabladet:
"Mörkret ruvar över Finland. Om tre dagar har vi vintersolstånd, men fram till dess hinner mörkret ännu djupna och förlängas litet grann. I dag (19.12.) är det i Vasa fyra timmar och fyrtioen minuter mellan solens uppgång och nedgång. I Kaskö är ljuset fem timmar långt och i Karleby bara fyra timmar och nitton minuter. Mellan nitton och tjugo timmar av dygnet är det alltså mörkt i Österbotten just nu. Det kommer ingen av oss undan." Den goda Catharina kunde ha tillagt, att i Utsjoki är det kaamos nu fram till långt in i januari: solen går inte alls upp där! Hon tillägger dock: "Och när inte heller snön har velat komma på allvar, känns det ännu mörkare." Sant!

Så mycket bättre då, att i kväll på julafton får vi i evangeliet hos Johannes speciellt men också givetvis i det klassiska julevangeliet hos Lukas i andra kapitlet höra om att Ljuset nu skulle komma i världen. Messias, som profeterna Jesaja, Jeremia och Mika bl.a. hade utlovat, skulle nu födas i världen. "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Det låter ju som ord uttalade direkt till oss var och en här och nu, direkt in i vårt hjärta! "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste" (Jes. 9:2, 6).
Catharina Östman fortsätter sin kolumn med att tala respektfullt med hänsyn till dem som lider av som hon kallar det "vinterdepression" och lyfter fram mörkret som en "symbolisk dimension i livet, just som något som balanserar ljuset och som behövs för att ljuset skall finnas och bli tydligt. Mörker är inte bara brist på ljus; det står också i ett förhållande till ljuset." Hon menar att mörker och ljus går in i varandra. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi kommer ihåg det kinesiska ordstävet att "det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret."
Östman rör sig på jungianskt, psykologiskt plan och talar om "skuggan" som finns inom varje människa. "Vi har till exempel inte tillgång till hela vår personlighet om vi bara koncentrerar oss på de sidor av oss som kan känna hopp, glädje och lycka men bortser från vår sorg, förtvivlan och vrede." Det känns som ett riktigt påstående.
Och hon tillägger: "Ju mer vi bara försöker leva i ljuset, desto mer mörker ruvar inom oss. Att på ett symboliskt plan leva hela livet med sommar, sol och värme vore därför ett väldigt stympat liv, liksom också att leva i en evig midvinter. Men att leva i midvintern en begränsad tid av året, det ger en spännvidd åt balansen mellan ljus och mörker i livet. Vad händer (frågar hon) om vi riktigt kurar ihop oss i mörkret och lyssnar till det? På vilket sätt kan mörkret tala? Kan det hjälpa en del av vår skugga att bli synlig och på det viset omformas som en tilläggsenergi?"

Vill vi tala teologiskt i klartext om detta med ljus och mörker, tror jag vi behöver nämna ord som tillkortakommanden, synd och skuld, tvivel och själviskhet, illvilja, vrede och hat, ord för mörkret inom oss och mörkret i vår värld ekonomiskt och politiskt sett - och givetvis om ljuset i stället som kärlek, förlåtelse, rättfärdighet, barmhärtighet, tro och salighet.
Teologiska ord, som inte alltid bär långt, om de inte ställs i relation till det liv vi dagligen lever. Och det försöket gjorde Catharina i sin modiga kolumn. Att i den kyrkliga frassättningen finna ord som bär, som låter oss få en aha-upplevelse, inspireras av ny insikt...

Nu till julen vill vi visa varandra omsorg och omtanke, glädje, överraskning och gemenskap. Vill vi hinna med så mycket som det dagliga stressandet i arbetsliv, skola och studier inte kan åstadkomma av lugn och inre balans, äkta känsla och stämning. Vi sätter vårt hopp till julen i det avseendet - och dyrkar till midsommar ljuset och naturens underbara skönhet.

Linda Lawast-Slotte talar i sin kolumn i Vasabladet ett par dagar innan Catharina Östman om "barmhärtighet". "Pengar är inte oviktiga", säger hon, "men kärlek och medmänsklighet kan inte köpas." "Barmhärtighet förutsätter ömsesidighet, det vill säga ett förhållande till en annan människa, just det som den gyllene regeln lyfter fram. Ofta har den tolkats så att vi skall göra sådant mot andra som vi anser vara bra för oss själva. Men är det tillräckligt? Regeln vill lära oss något mer, den vill snarare lyfta fram den andre, huvudfrågan är vad skulle vi önska att den andre gjorde för oss om vi befann oss i hans situation? Det är alltid i gemenskap med andra som vi upplever lycka, glädje, framgång, men också svårigheter och lidande. Empati betyder ju att gå in i den andres livssituation och kunna tolka den. Det här är inte så populärt i den individualistiska och egoistiska tid vi lever", säger Lawast-Slotte. Och hon frågar: "Ser vi över huvud taget den andre?"
Och hon avslutar sin kolumn: "Julen är barmhärtighetens högtid, den vill påminna oss om godhet, och hjälpa oss till ömsesidig omtänksamhet. Julen hjälper oss att upptäcka medmänniskan, att sprida värme, och låta oss förvandlas. Kylan omkring oss smälter, mörkret fylls av ljus. Egoismen och känslokylan kan inte betalas bort med pengar, den kan bara älskas bort lika äkta, öppet och oskyldigt som det lilla barnet visar oss tilltro och kärlek. - Det är väl därför som julens centrum koncentreras i ett barn."

Ni har kanske noterat att den kända svenska sångerskan Carola Häggkvist i höst utkommit med sin fjärde julskiva, Jul i Betlehem 2, med titeln "I denna natt blir världen ny". Det är titelsången på hennes cd-skiva. Kanske någon eller några av er var med vid någon av hennes två konserter tidigare i höst i Pedersöre kyrka?
Skivan är inspelad på plats i Betlehem med instrument, som för tankarna just till musik- och sångkulturen i Mellanöstern. Jag vill gärna som en julmeditation citera texten till denna sång - det är ju inte av copyrighttekniska skäl tillåtet att spela upp skivan och den sången för oss här nu vid julbönen. Melodin till sången är ett samarbete mellan Carola, Stefan Almkvist och Leo Thyrén, men texten är i sin helhet skriven av norrmannen Erik Hillestad.
Carola säger på skivomslaget: "Inspirerad av situationen i Betlehem har vi skapat en sång som är tillägnad denna skiva. Det var omöjligt för oss att vistas i Betlehem utan att samtidigt förhålla oss till en befolkning som dagligen drabbas av muren som rests mellan den israeliska och den palestinska befolkningen. Julens evangelium är ett budskap som inte vet av några gränser."

I denna natt blir världen ny

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske
murar som byggs runt en stad och ett land
dörrar som stängs när en värld står i brand
hjärtan som hårdnar där hoppet försvann
de hindrar ej mänskor att se:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig.

Barnet vi firar är blod av vårt blod
stallet är frihetens ödmjuka bo
stunden är helig och sången är god
den klingar av kärlek och tro.
Paradis doftar av jord nu i natt
jorden tar himlen i famn likt en skatt
stjärnorna blinkar till änglarnas skratt
från stenar skall lovsången gro:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig
i natt skall markens herdar le
sen böjer sig de vise tre
i Betlehem skall alla se
att himlen öppnar sig.

Från berg till berg
sprids sången i natt
från by till by
skall världen bli ny
dörrar sprängs upp
och murar rivs ner
när Kristus, vår vän
föds i var och en.

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske.

Predikan: Julaftonen

Ben Thilman:
Bjud in Jesus till festen
Julbön i Alberga kyrka (Esbo)
24.12.2007

Julens evangelium är något som många av er har hört förut. Jag kunde julevangeliet utantill när jag var yngre. Det var den gamla översättningen. En helt annan sak är sedan att jag inte funderade så mycket på vad som riktigt berättades i julevangeliet. Ni har alla säkert också sett en julkrubba. Vad hör dit? Josef och Maria och Jesus barnet förstås, men också en samling djur och kanske också tre vise män. Och så stjärnan förstås, den som ledde de vise männen till rätt plats.
Hur kom det sig att vi överhuvudtaget sätter fram en krubba till julen? Vad var det som riktigt hände den första julen? Det har vi anledning att fundera på varje jul.
Den heliga familjen var långt borta hemifrån. De övernattade på ett främmande ställe, bland främmande människor. De hade inte annat sällskap än djur, till att börja med. De blev inte välkomnade bland människor. Det fanns inte rum för dem. Därför minns vi speciellt dem, under julen, som är långt hemifrån och som är ensamma. Julen är en tid av gemenskap. En tid då man inte skall behöva vara ensam om man inte vill.
Till julen hör också stjärnan. Den ledde alltså de tre vise männen till Jesus. Stjärnan berättar för oss att julens händelse inte är något som bara hände där i stallet i Betlehem. Julen har en världsvid betydelse, en kosmisk betydelse. Jesu födelse förebådades Det var andra än de som såg Marias mage växa och kände barnet sparka, som visste att det var en baby på kommande. Det sågs tecken på himlen, som berättade att en baby fötts, men inte vilken baby som helst, utan Jesus, Messias Guds son. När vi fira Jesu födelsedagsfest, så gör vi det i Jesu sällskap. Vi bjuder in Jesus till vår fest. Det är klart. Inte kan vi fira födelsedag utan att bjuda jubilaren. När vi gör det, så blir julen också en fest då vi bryr oss om dem som inte har någon som bryr sig.
Behöver julen ha ett budskap? Den frågan har vi hört ställas inför denna jul. Kan man eller får man tala om Jesus när man firar julfest? Kan man inte bara fira? Jo klart man bara kan fira. Man kan fira vad som helst och säkert är också att det finns så mycket olycka och elände i vår värld att vi skall ta vara på varje tillfälle att fira. Man kan säkert också fira utan orsak. Det är inget fel med det. Men om vi inte talar om Jesus när vi firar jul, är det jul då? Julen är Jesu födelsedagsfest. Jag hör inte till dem som brukar fira födelsedagar hemskt mycket, men om någon skulle hitta på att fira min födelsedag och inte bjuda mig, så skulle det nog vara ganska förvånande. Man kan fråga sig vad de då firar riktigt.
Låt oss fira jul och bjuda julens gäst till våra hem och till våra hjärtan och så skapa fred och gemenskap och glädje.
Amen