Tomasmässan Helsingfors 21.10.2009

Predikan
Tomasmässa 21.10.2009
Ben Thilman
Joh 7:40-52

Jesus väcker känslor och tankar. Han gjorde det bland de människor han vandrade med. Han gör det ännu i dag. Han väckte mycket positiva känslor och mycket negativa känslor. Jag tror att det beror och berodde på att han berörde något mycket väsentligt i människor. Det var svårt att förhålla sig likgiltigt till Jesus.
Vi behöver kanske inte fråga oss, samma frågor som de som hörde honom i städerna och byarna på Galileens landsbygd. Vi har facit i handen. Vi har en tradition att bygga vår uppfattning på. Bibeln vittnar för oss att Jesus är Guds son och vi kan ta emot detta vittnesbörd i tro, eller vi kan lämna det obeaktat. Vi kan också förhålla oss positivt likgiltiga.
För en tid sedan kunde man stöta på en reklamtext på stadsbussarna. Där stod det ungefär så att: Gud finns knappast, så sluta bekymra dig och njut av livet. Om jag nu får säga vad jag tycker, så var kampanjen rätt naiv. Den sköt förbi målet rätt så ordentligt. Orsaken var att den innehöll ett påstående som inte alls är väsentligt. Guds existens är inte en fråga som så många kristna överhuvudtaget diskuterar. Vad vi kan göra av vårt gudsförhållande är däremot något som är betydligt mera väsentligt.
Under kampanjens gång så såg jag någonstans en broschyr där det stod: Gud finns! Fråga fast buss chauffören.
Det uppstod ju onekligen en liten diskussion om själva kampanjen. Där diskuterade de som aldrig hade haft en Gudsupplevelse, med dem som hade haft det och de förstod inte varandra och talade förbi varandra.
Det är säkert ganska naturligt att det finns människor som ägnar tid (och pengar) till att försöka övertyga andra om att det inte är någon ide att fundera över Gud. Men för en människa som har upplevt Gud, som har en relation till Gud, är frågan: Vad skall jag göra av den här relationen? Vad har jag för plats i Guds sinne och vad har Gud för plats i mitt liv?
Det är den grundläggande frågan för en troende människa.
Jag tänkte flere gånger på de sjöfarare som jag arbetar med. Att det nog är en lycka att de inte förstår finska, för de skulle ha blivit ganska fundersamma över den intellektuella standard, som den här kampanjen visade på.
I stället hörde jag berättelser om de katastrofer som drabbat, bl.a. Filippinerna och flere filippinska sjömän sade. Vi måste ge upp. Naturen är starkare än vi. Men… Gud är ännu starkare. Vi måste vända oss till honom. Så talar en människa, som inser sin egen litenhet, men som inte förlorat sitt hopp.
Amen.

Predikan: Mikaelidagen

Karl af Hällström:
Vem är som Gud?
Tomasmässa i Tomas kyrka, Helsingfors 7.10.2007
Upp 12:7-12; Matt 18:1-10

I Uppenbarelseboken hittar vi det färggrannaste bildspråk som NT bjuder på. I Bibeln finns motsvarigheter bara i en del profetböcker i GT, men resten av NT är närmast torrt sakligt i förhållande till Upp. Detta innebär dock också att Upp är en av de delar av Bibeln som är svårast att förstå och där det blir som mest uppenbart att vi i vår läsning är tvungna att tolka, vare sig vi vill det eller inte. Det oaktat blir jag som läsare fascinerad av Upp:s starka bilder.
Berättelsen om striden mellan Mikael och draken är en sådan fascinerande bild. Draken, alltså djävulen, förföljer i sammanhanget den nyfödde Kristus, som dock står under Guds beskydd. Ärkeängeln Mikael leder sin armé av änglar för att bekämpa draken och hans änglar. Djävulens änglar kallas i traditionen ofta för djävlar, och de blir alla utkastade ur himlen ner till jorden. Här härjar de efter bästa förmåga - och för att se resultatet av dessa härjningar vill jag hänvisa till dagstidningar och nyhetssändningar - men djävulen vet att hans tid är kort, vilket också kommer fram senare i Upp, där det berättas att han kastas i en sjö av eld och svavel (20:10).

Vi får återkomma till den här striden. Först lite tankar om vad änglar egentligen är. Och då börjar vi med en annan berättelse. Den är dock inte lika biblisk.
Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig katten i, bara jag får flyga!"
Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången är sakfelet att vi skulle bli änglar när vi dör. Det stämmer nämligen inte enligt Bibeln.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder "budbärare", och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.
Änglar tycks vara musikaliska. De bildar en lovsångskör inför Gud. Det minns vi från julevangeliet (Luk 2:13f): Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." Och på olika ställen i Bibeln talas det om hur änglarna spelar olika instrument: Trumpeter, basuner, harpor m.m. I en kyrka i Strasbourg i Frankrike såg jag på en glasmålning en bild av en ängel som rent av spelade saxofon! Och varför inte?
Vi blir inte änglar när vi dör, som jag sade i början. Däremot får vi i himlen sjunga och spela med i änglakören. Tänk att få jamma där med de bästa tänkbara musikerna! Härligt!
Ibland stöter man på bilder av änglar som ser ut som små knubbiga barn med lockigt hår och pastellfärgade vingar. De bilderna stämmer inte överens med Bibeln, utan baserar sig på grekisk-romerska myter. Bibliska änglar är stora och starka, så att de skall kunna sköta sina uppgifter - att beskydda oss, att strida mot det onda, att arbeta för det goda. Såsom Mikael, t.ex.
Änglar nämns också i dagens heliga evangelium (Matt 18:1-10). Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Och här är en annan del av änglarnas uppgifter. De vakar över oss och bär bud till Gud om hur vi har det. Och de änglar som är viktigast är förstås de som hela tiden är nära Gud. Man skulle tro att det skulle vara ärkeänglar och änglafurstar som är det, men enligt Jesus är det barnens skyddsänglar som Gud helst lyssnar till. "Hur är det med Pelle idag," kanske han frågar av någon ängel. Eller: "Har Lisas förkylning redan blivit bättre?" Eller så säger han till en av änglarna: "Det var bra att du skyddade Lasse, så han inte blev under när bilen kom så nära honom!"
Ni har säkert sett bilder av en skyddsängel som vakar över ett par barn på något farligt ställe; det finns många varianter. Det är det som Jesus talar om i detta sammanhang. Det är denna beskyddaruppgift som har gjort att Mikaelidagen tidigare har kallats "Änglarnas och barnens dag" och firats med familjegudstjänster. I och för sig är det ju inte illa, men om man skall hålla änglabudskapet barntillvänt, så tenderar man nog att ta bort t.ex. bilden av striden mellan Mikael och draken - vilket begränsar budskapet en hel del. Tillvaron består trots allt inte av pastellfärgad bomull.

För att då återgå till Upp, vill jag konstatera att alla de tre ärkeänglar som nämns i Bibeln bär namn med budskap. Själva ordet ärkeängel förekommer inte i Bibeln, men i den kristna traditionen får Mikael, Gabriel och Rafael den titeln. Gabriel, som bl.a. berättar för Maria att hon skall föda Jesus, har ett namn som betyder "Gud hör". Rafael, som är en av huvudpersonerna i Tobits bok och där starkt bidrar till att Tobit återfår sin syn, har ett namn som betyder "Gud helar", "Gud botar". Och namnet Mikael betyder "Vem är som Gud?" - d.v.s. i praktiken "Ingen är som Gud". Änglarna förkunnar Guds storhet redan genom sina namn.
Men fastän "ingen är som Gud", kan ändå både Mikael och vi strida mot ondskan. Mikael och hans änglar tar sig an djävulen och hans änglar i direkt konfrontation. För oss kanske det vore bättre att strida mot ondskan genom att i stället verka för det goda, eftersom vi saknar änglastyrka. Men striden är ändå också vår.
Vi bör förresten observera att det inte bara är Gud som har änglar - också "draken" har änglar i den berättelse vi här granskar. Att det finns sådana som medvetet eller omedvetet tjänar djävulen och följer honom känner vi till, men att de skulle kallas änglar är kanske mer överraskande. Det visar oss att inte allt som ser gott ut verkligen är det. Det finns t.ex. argumentation - också inom kyrkan - som låter kristen och verkar grundad på Bibeln. När man lyssnar närmare på den kan man ändå ibland höra hur den ekar tomt av kärlekslöshet. Vi skall inte låta oss förledas av sådant.
Mikaels seger över djävulen, såsom den beskrivs i Upp, är inte endast goda nyheter. Vi läser där: "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde." Så långt är det ju bra.
Men senare i texten läser vi: "... ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort." Ja, han kommer att bli evigt besegrad, och ondskan kommer att förintas, men än har vi inte kommit dit. Nej, minsann! Vi som vill arbeta och kämpa för det goda har mycket kvar att göra i denna värld!
Men vi läste också: "De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord." Det visar oss vilka våra verktyg är när det gäller att bekämpa ondskan: Lammets blod och vårt vittnesbörds ord - i praktiken alltså att hålla sig fast vid tron på Kristus och låta hans strid vara det avgörande, inte vår egen. "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde." Detta får vi lita på.

Saarna: 17. helluntain jälkeinen sunnuntai

Ben Thilman:
Jeesus antaa elämän
Vuosaaren kirkko 27.9.09
Joh 5:19-21

Hyvät Ystävät
Tämän päivän evankeliumitekstissä kohtaamme Jeesuksen joka ei pöyhkeile taidoillaan tai kyvyillään. Hän muistuttaa mistä elämää antava voima tulee, Isältä, Jumalalta. Päivän evankeliumitekstiä edeltää tapahtuma jossa Jeesus parantaa liikkumakyvyttömän miehen ja kehottaa häntä kantamaan sänkyään vaikka olikin sapatti. Tämä suututti fariseuksia tai ”juutalaisia” kuten Johannes niitä kutsuu. Tämän suuttumuksen kohteena Jeesus siis lausuu nämä sanat, jossa hän julistaa että hänen voimansa parantaa tai antaa elämää tulee sieltä mistä nämä fariseuksetkin hakevat auktoriteettijään, nimittäin Jumalalta.
Jeesus siis antaa elämän koska Jumala on antanut hänelle sen kyvyn, tehtävän tai voiman.
Se mitä tämä Raamatunteksti meille kertoo, on se että elämä on lahja. Se on lahja mitä ei anneta vain kerran, vaan useamman kerran monessa eri tilanteessa elämässä. Koska elämä ei ole vain sitä että me hengitämme ja sydän lyö. Elämä on myös elämänlaatu ja sisältö, hyvä elämä.
Hyvään elämään liittyy kiitollisuus. Kiitollisuus siitä että on hän joka antaa sen hyvän elämän, turvallisuuden ja uuden mahdollisuuden kerta kerran jälkeen. Joka kerta kun polvistumme tai kumarrumme ja nöyrästi pyydämme anteeksi, ja saamme kokea anteeksiannon, niin alkaa uusi elämä. Joka kerta kun saamme toivoa niin toivon mukaan alkaa uusi elämä. Ja joka kerta Jeesus on hän joka sen elämän meille antaa.

Jokapäiväisessä työssäni kohtaan merenkulkijoita. Ne tulevat maailman joka kolkalta tänne Vuosaaren satamaan ja jos vain on mahdollista, ne tulevat kirkolle. Jos minulla vain on mahdollisuus, niin käyn laivoilla ja kohtaan ihmisiä siellä. Monelle joka saavutettu satama on lupaus uudesta elämästä. Se on toivoa herättävää koska siellä saa levätä hetken. Siellä saa maata jalkojen alla. Se on muistutus läheisistä ja elämästä työn ulkopuolella.
Jeesus antaa elämän. Hän antaa laatua elämäämme, toivoa, turvallisuutta ja sisältöä. Hän antaa haasteita ja tukee vastoinkäymisissä.
Jeesus on elämä, tie totuus ja elämä.
Aamen.

www.merimieskirkko.fi

Sjösöndagens predikan på finska

Ben Thilman:
Merisunnuntain saarna
Kokkolan kirkossa 20.9.2009
Matt 6 19-24

Hyvät ystävät
Kukapa ei haluaisi löytää aarteen? Ajatus on kiehtonut monia ihmisiä kautta aikojen. Aarre joka oli kätketty peltoon, on aiheena yhdessä Jeesuksen vertauksissa. Merirosvoaarre kaivettuna aution saaren maahan tai meren pohjassa on ollut monen aarteen metsästäjän unelma. Ja onhan niitä aarteita löytynytkin. Isoja kultahippuja Lapissa tai faaraon hauta tai kirstu täynnä espanjalaisia kultarahoja on löytynyt. Mutta paljon enemmän on etsitty ja toivottu ja oltu epätoivoisia, kuin on löydetty ja rikastuttu. Mutta aina se toivo vaan elää, kunhan löytyisi se aarre. Kunpa saisi rikkauksia, voittaisipa edes Lotossa.
Moni merenkulkija on lähtenyt merelle, koska se työ tuo rahaa, vaikka se on yksinäistä ja joskus vaarallista. Jokainen meistä haluaa turvata omaa talouttaan. Niin ajattelee filippiiniläinen merimies, joka viettää 11 kuukautta itämerellä kaukana omaisistaan. Hän sietää yksinäisyyttä ja kylmyyttä, koska se tuo hänelle rahaa. Ja hän tekee tunnollisesti työtään ja on kohtelias ja iloinen kuten hän on oppinut. Ja kun hän hoitaa työnä hyvin hän saa uuden työsopimuksen ja on toiset 11 kuukautta töissä. Mutta elintason hinta on se että hän ei saa olla lähellä rakkaitaan, että hän elää ankeassa ja meluisassa ympäristössä ja että hänessä asuu alituinen kaipuu.
Missä on aarteesi, siellä on myös sydämesi. Kun hänen sydämensä on kylässä jossain Filippiinien maaseudulla, lastensa ja vaimonsa kanssa joita hän näkee hetken joka toinen viikko, pienessä ruudussa Merimieskirkon tietokoneella Yahoo meseengerissä, ja hänen aarteensa on varustamon taskussa, niin siinä on pienoinen ristiriita. Mikä on tärkeätä? Jeesus kehottaa meitä pohtimaan aarteen etsintää ja sijoittamista turvalliseen paikkaan, missä miellä on se hyvässä säilössä. Keräämään sellaista pääomaa mikä auttaa meitä senkin jälkeen kun tämä elämä on ohi.
Se ei välttämättä ole vaihtoehto elintason turvaamiselle. Mutta ilman sitä Jeesuksen tarkoittamaa aarretta, kaikki maallinen hyvinvointi on aika turhaa. Maallinen katoaa, työpaikka voi mennä alta, terveys voi estää meitä ansaitsemasta, vaiva voi upota, sitä voidaan myydä alta pois tai sitä voidaan kaapata.
Mutta sitä aarretta mitä Jumala meille antaa, sitä ei vie kukaan meiltä, joten pitäkäämme siitä kiinni. Ja tukekaamme kaikin keinoin sitä työtä mitä tehdään ihmisten hyväksi jotta he löytäisivät sen aarteen mikä kerätään taivaaseen.
Aamen.

Predikan: 11 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Att samtala med Gud
Esbo domkyrka 16.8.2009
1 Mos 18:20-32

Berättelsen om Abrahams förbön för Sodom är en av bibelns mest fascinerande berättelser. Den börjar med att Gud talar till Abraham och avslöjar för honom att han har hört klagorop från Sodom för den stadens synd är svår. Gud skickar då tre män till Abraham och dessa betjänas av Abraham för att sedan gå vidare till Sodom för att se hur läget riktigt är där. Det talas inte desto mera om vari den stora synden bestod. Det förefaller som om det är oväsentligt i sammanhanget. Men man kan kanske dra några slutsatser utifrån berättelsen.
Fokuset i den här berättelsen är ändå Abrahams samtal med Gud. Han börjar köpslå med Gud om Sodoms öde. Och han vädjar till Guds omsorg om de rättfärdiga. Och så börjar han först med att föreslå att det kanske finns femtio rättfärdiga i staden. Sedan går han ner till 45, därefter till 40, sedan 30, 20, och till sist 10. Och Abraham vet och Gud vet säkert med att där finns inte 10 rättfärdiga, men där finns Lot, Abrahams bror, och hans familj. Och så går händelsen vidare och Lot räddas från katastrofen och Abraham har en relation till Gud som väl ingen annan.
Det som Abraham ger prov på är en samtalsrelation till Gud. Abrahams samtal med Gud är ett förtroligt och ett jämbördigt samtal. Gud lyssnar på Abraham och Abraham lyssnar på Gud. På så sätt är denna förbön en urtyp för vad förbön överhuvudtaget är.
Vi minns berättelsen om hur Gud förstörde Sodom och Gomorra. Hur eld och svavel regnade ner över städerna. Och många gånger har man också spekulerat i vad det var för en förfärlig synd som gjorde att Gud gav dessa städer en sådan dom. Jag tror det är väsentligt att påpeka att det inte var fråga om homosexualitet.
Det finns en antydan i det som följer efter predikotexten. Hur männen kom till Sodom och hur Lot bjöd dem in i sitt hem och hur huset sedan omringades av männen i staden, alla utan undantag, unga och gamla. Och de begärde att Lot skulle överlämna sina gäster till dem för att de skulle våldta dem. Det framkommer också att de hade fått för sig att gästerna var ett hot mot dem och därför ville de förnedra dem. Det förekom att man förnedrade en man genom att våldta honom, göra honom till kvinna. Men var detta homosexualitet? Nej, ingalunda. Sodoms synd kan vara ogästvänlighet, främlingsförakt, högmod, men knappast homosexualitet.
Men det här är något som inte får stort utrymme i berättelsen. Det viktiga är att ha en sådan relation till Gud att vi kan samtala med Gud i förtroende och med ömsesidig respekt.
Amen.