Kristus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden!

Kaj Andersson:
Publicerad i Borgå svenska domkyrkoförsamlings påskhälsning 2010

När påsken närmar sig längtar jag att få höra dessa glada utrop i festhögmässan i domkyrkan på påskdagen. Och när barnen sjunger av hjärtans lust och psalmsången blandas med festliga klanger från trumpeter och basuner, då känns det som en Riktig påsk.

Jag brukar också titta på den televiserade ortodoxa liturgin under påsknatten. Många tycker att höjdpunkten är den grekiska kyrkofadern Johannes Chrysostomos’ påskpredikan som han skrev för över 1600 år sedan. Den har uppskattats av kristna av såväl östlig som västlig tradition och han var så vältalig, att han av sina samtida kallades Chrysostomos som betyder Guldmun.

Johannes började sin predikan med att välkomna alla åhörare till den ”sköna och ljusa högtiden” med de bekanta orden ur Jesu liknelse om arbetarna i vingården. De hade arbetat sedan första, tredje, sjätte, nionde eller elfte timmen. I liknelsen fick de som hade arbetat hela dagen samma lön som de som började lite före solnedgången. Oberoende av om åhöraren var strikt asket eller tog fastan på ett lättare sätt, ville Johannes välkomna alla, eftersom Gud frikostigt förbarmar sig över den sista och delar ut rättvis lön åt den första.

– Hur är det med min fasta? Har jag kommit ihåg att delta i insamlingen Gemensamt Ansvar och avstått någonting till förmån för lidande människor? Osökt går mina tankar vidare till våra nya finländare, som borde vara lika välkomna till vår glada fest som de infödda. Mörkhyade och vita, rika och fattiga, alla är vi lika välkomna till trons fest där förlåtelsen flödar.

– Vi behöver inte skämmas över fattigdom eller vara rädda för döden, fortsätter Johannes. Jesus Kristus har sprängt gränserna mellan människorna och bittert omskakat dödsriket. Johannes avslutar: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor. 15: 55). Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och änglarna glädjer sig. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död fi nns i graven. Ty nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna (1 Kor. 15: 20)”.

Predikan Midfastosöndagen

Karin Långström Vinge:
Bröd från himlen

”Herre, Ge oss alltid det brödet”, säger folket som följt med Jesus till Kafarnaum.
Ja – vem skulle inte vilja ha det? Brödet som kommer ner från himmelen, det sanna brödet, som ger världen liv.

Liv kan vi verkligen behöva, efter de senaste månadernas jordbävningskatastrofer..
Vi kan verkligen behöva liv – vårtecken i en kall och frusen värld. Visst längtar vi till sommarens gröna ängar, och vatten som ger avkoppling och ro.
Har ni tänkt på, det är så mycket vi behöver och önskar. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Jesu bön. Vi längtar efter det goda livet. Vi söker fullkomlighet och perfektion. Kanske är det en uråldrig tillbakalängtan efter ett paradis mänskligheten en gång levt i och som vi en gång kommer att få uppleva igen – i himmelen.

Än så länge – just nu- får vi bröd från himlen. Det brödet är Jesus Kristus själv. Han lovar själv, att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som kommer till honom skall aldrig någonsin törsta.

Alltså borde de – vi – som kommer till Jesus aldrig nånsin känna någon andlig längtan, hunger eller törst, eller hur menar han egentligen?
Är det inte snarare så, att ju mer vi får del av Jesus, desto mer vill vi ha. Ju mer bröd från himlen jag får – ber jag till Gud att få mer av det brödet.
Ja, det är nog så att vi behöver påfyllnad. Både av det bröd som är förgängligt - mat, kläder, ett hem att bo i, men också i vårt inre liv.
För Jesus säger inte: Den som en gång har kommit till mig skall aldrig mer hungra. Nej, den som kommer till Jesus. En pågående handling som upprepas varje gång vi andas en bön till Gud, när vi ser korset framför oss och minns vad Jesus har gjort och gör.

Jesus säger heller inte: Den som en gång kom till tro på mig skall aldrig någonsin törsta. Tron är en relation, en känsla av trygghet, tillit, förvissning eller försanthållande – en viljeinriktning eller ett ställningstagande, eller helt enkelt en bön: jag skulle vilja våga tro att någon bryr sig om. Eller en vila – i Guds varma, trygga händer.

”Den som kommer till mig ska aldrig hungra”, säger Jesus. För mig är det inte i tonen som hos en politiker som vill övertyga oss om att han eller hon är den ultimata ledaren. Utan snarare som vännen som i min värsta stund säger till mig: ”Kom till mig och prata lite, så ska du se att allt känns bättre.” Eller föräldern som ömt förmedlar trygghet till barnet genom att säga att mörkret faktiskt inte är farligt.

Men mörker hamnar vi i, barn som vuxna. Det kan se lite olika ut. Vi behöver livsmedel från Gud för att fixa detta livet. Ofta sker det helt automatiskt, tänker jag, för det är i Gud vi andas, lever, rör oss och är till. När vi föder och fostrar barn. När vi planterar om våra krukväxter och drar med dammtrasan över bokhyllan. När vi upptäcker alldeles nya snödroppar i söderrabatten eller när vi drar kundvagnar i mataffären eller sitter i väntrummet hos tandläkaren. När vi bygger skolor och stiftar lagar. I allt finns Gud och vi gör det tillsammans med Gud.
Vi får bröd från himlen på ett särskilt sätt i nattvarden. Kanske livets tonartshöjning, när vi får uppleva det där ”extra allt”. Inte bara livsmedel för detta livet, utan för det eviga. Vi fylls på med bränsle från den mest förnyelsebara källan som finns – Guds kärlek.

Nattvarden, där glädje och sorg blandas. Där vi lämnar till Gud, där vi får tillbaka från Gud. Där det handlar om en gemenskap av längtande, hungrande, törstande i alla tider, men där det också handlar om just dig. För så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Och vad ska vi göra för att tro? Ingenting alls. Jesu kropp är för dig utgiven. Din längtan är nog. Börja bara med en enkel bön: ”Herre, ge mig alltid DET brödet.
Amen.

Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka – utåt och inåt. Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg. Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta. Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och dig. Du som sagt till oss: Sök, så ska ni finna, till dig överlämnar vi oss själva och varandra. I Jesu namn, amen.

Predikan: Första söndagen i fastan (KafH)

Karl af Hällström:
Jesu frestelser
Lägergudstjänst på skriftskolläger
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå) 21.2.2010

Ni konfirmander fick ställa frågor till mig utgående från dagens heliga evangelium (Matt 4:1-11), och jag lovade att försöka besvara dem nu i predikan. Först några ordförklaringar.
Vad betyder frestas, dyrka, tillbe? När man blir frestad så får man en lust att göra någonting speciellt. Ordet används oftast när detta speciella är någonting som är skadligt på något sätt. Man blir i allmänhet inte frestad att äta lunch, men man kan bli frestad att äta ett paket choklad. Dyrka och tillbe betyder ungefär samma sak, nämligen att man behandlar någon eller någonting som en gud. Om vi tillber någonting annat än Gud som gud, så blir detta andra vad vi kallar för en avgud, och det leder oss bort från vår himmelske Fader.
Vad är en djävul? Vad och vem är Frestaren? En djävul är en ond andemakt, liksom änglarna är goda andar. Den främsta av djävlarna kallas ”djävulen” i bestämd form, och han kallas också Satan, Fan, Hin håle, Frestaren och mycket annat. Han är alltså den som försöker fresta oss och få oss att komma bort från Gud.
Var var Jesus innan Anden förde honom ut i öknen? Varför sattes Jesus på prov? Varför just han? Varför i öknen? Varför ville Gud utsätta Jesus för sådant om han ändå visste att Gud är den enda han dyrkar? Det här hände riktigt i början av Jesu uppdrag. Han hade just blivit döpt, och nu fick han träning för sin uppgift. Det var många svåra saker han måste gå igenom, så att skicka ut honom oförberedd hade inte varit så bra. Man kunde jämföra med en kniv; oberoende av hur bra kniven är, så måste den vässas innan man använder den, annars är den till ingen nytta. Och att detta skedde i öknen var för att han faktiskt fick koncentrera sig på att vara i kontakt med Gud, utan den störande vardagen omkring sig. Det kan vara viktigt ibland, också det – som så här på vårt läger.
Vad åt han när han blev hungrig – eller åt han nåt överhuvudtaget? Hur var det tekniskt möjligt att gå så länge och att fasta så länge? Han borde ju ha varit död! Det finns olika sorters fasta. En fasta då man inte äter eller dricker alls kan en vanlig människa inte upprätthålla alltför länge. En vattenfasta, då man alltså dricker vatten men inte äter, kan man hålla rätt länge. Men fasta kan också vara att minska på näringsintaget utan att avstå helt – och då kan man hålla på i princip hur länge som helst. Exakt hurdan fasta Jesus gick igenom vet vi inte.
Hur visste Jesus att det var Satan på riktigt? Varför lyssnade inte djävulen genast på Jesus? När Jesus blev frestad insåg han att det var Frestaren som var i farten. Och djävulen var inte intresserad av att lyssna på Jesus, utan av att lura honom och få honom att falla för frestelsen. Om Jesus skulle göra det, skulle han inte längre vara något hot för ondskan, utan allt kunde fortsätta som dittills.
Varför ville djävulen veta om Jesus var Guds son? Här är ett litet missförstånd, tror jag. Djävulen säger i evangelietexten: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Djävulen vet alltså att Jesus är Guds son, men han vill att Jesus skall visa det genom att falla för frestelsen att bryta sin fasta på ett övernaturligt sätt. Men Guds son kom inte till världen för att göra en massa underverk, utan för att frälsa människorna från det onda. Frestelsen handlar just om det här. Om Jesus inte kan koncentrera sig på sin uppgift bara för att han är hungrig, hur skall det då gå när han råkar ut för ännu värre saker?
Hur kan stenar bli bröd? Gud, som har skapat allt, kan säkert göra onaturliga och övernaturliga handlingar, om han vill. Ett exempel är just att göra stenar till bröd. Men som jag sade nyss, var det inte Jesu uppgift att göra stenar till bröd, utan närmare att göra okänsliga stenhjärtan till kärleksfulla hjärtan av kött.
Hur kan man leva på ord av Guds mun? Vad om Guds ord är att äta bröd? Vi människor är inte endast kroppsliga varelser som är nöjda bara kroppens behov är uppfyllda. Vi kan inte leva bara av bröd och annan kroppslig föda, utan den andliga dimensionen i oss behöver Gud. Gud förbjuder inte oss att äta bröd, utan säger bara att det inte är tillräckligt för att vara en hel och fullständig människa.
Vad är den heliga staden? Olika religioner har olika heliga städer, men ”den heliga staden” är i Bibeln ett annat namn på Jerusalem.
Till vilket berg blev han förd? Hur kunde djävulen visa Jesus ALLA riken i världen? Skulle han ha kunnat hoppa från klippan? Varför gjorde han inte det och blev jätterik? Vi vet inte vilket berg det var frågan om, bara att det var ett högt berg. Att Jesus och djävulen bokstavligen skulle se precis alla riken i världen är väl knappast poängen, utan det djävulen säger är att han kan ge Jesus allt som finns i världen bara han tillber djävulen i stället för Gud. Och det är klart att Jesus kunde ha hoppat från klippan; hur landningen skulle ha blivit är en annan sak. Men här tycks frågeställaren lite ha missförstått. Djävulen säger nämligen: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Att ”falla ner och tillbe” betyder inte att Jesus ska falla ner från klippan, utan att han ska knäböja på marken och be till djävulen. Jesus ville inte göra det, för hans uppdrag var inte att bli rik eller mäktig, utan att lyda Gud och hjälpa och älska oss människor. Därför förkastade han djävulens erbjudande om snabba pengar. Och snabba pengar är ju i allmänhet skumma på något sätt, precis som dessa.
Varför lät djävulen honom vara? Han märkte att Jesus var starkare än han, och att han inte kunde göra mer. Han gav upp, helt enkelt. Åtminstone för stunden.
Vart fördes Jesus sedan? Jesus gick norrut, till Galileen, där han valde sina första lärjungar och sedan höll den s.k. Bergspredikan.
Har detta på riktigt hänt? Jesus blev helt säkert frestad, såsom vi alla blir. Till skillnad från oss andra, segrade Jesus över frestelserna. Det gjorde att han kunde fortsätta sin frälsaruppgift, ge oss seger över ondskan och visa oss vägen till det eviga livet.
Om frestelserna bokstavligen gick till just så här eller om någon bara har gett exempel på sådant som Jesus fick gå igenom, är däremot av mindre betydelse.

Predikan 1 söndagen i fastan (KLV)

Karin Långström Vinge:
Prövningens stund

På sätt och vis kan man ju förstå Petrus reaktion när han hör Jesus berätta om vad som var på väg att hända när de gått upp till Jerusalem. Lidande, förnedring, död. Allt de byggt upp tillsammans, Jesus och hans följare, skulle få ett dramatiskt och snöpligt slut. Jesus, Messias, som de upplevt så mycket med, lärt sig så mycket av, skulle han lämna dem nu?
Så många triumferande ögonblick – han hade förkunnat befrielse för de fångna och syn för de blinda, han hade gett de förtryckta frihet och lama hade han botat så de kunde springa som hjortar. Han hade sannerligen kvalificerat sig för bragdguld flera gånger om . Skulle han nu själv råka ut för det som han hjälpt andra med? Lida och dö?
Näe, säger Petrus. Må Gud bevara dig, herre. Något sådant ska aldrig hända dig.Jag kan bli lite sur på Jesus när jag tänker på hur han nu svarar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan”, det är ju inte direkt något empatiskt eller själavårdande förhållningssätt.

Man kan tolka Petrus protest som att han ville lägga sig i Guds frälsningsplan, den som handlar om att Guds son skulle ta på sig alla synder och dö såsom syndabock. Så älskade ju Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Men jag ser också ömheten och omsorgen i Petrus protest mot ondskan. Må Gud bevara dig, herre. Och Jesus blir arg, där i prövningens stund.Petrus och Jesus är med oss, när vi hamnar i prövningens stund. För vi kommer inte ifrån de stunder i livet när det gör riktigt ont. När vi får de där riktigt dystra beskeden. När saker och ting inte blir som vi tänkt oss, på det personliga planet, och i vårt gemensamma liv på jorden.
Någon du älskar har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof, flera tusen människor är döda. Tyvärr så är du övertalig på den här arbetsplatsen. Vi behöver inte dig mera. Tyvärr så har världen en ekonomisk kris just nu, så vi kan inte hjälpa världens barn lika mycket som förut.Jesus är realist. Han vet vad som kommer att hända honom. Men är det verkligen Satan som ligger bakom Petrus omtanke, är det det onda som vill få Jesus att hoppa av sitt uppdrag, krypa in i stugvärmen och stänga in sig i en bubbla av bekvämlighet och verklighetsflykt och planera för fredagsmys på långfredagen istället för att pinas under Pontius Pilatus, korsfästas, dö och nederstiga till dödsriket?
Är det ont att vilja ha det bra, leva ett gott liv? Jag tror inte det. Men kanske är det så att när vår bekvämlighet hindrar oss från att göra saker vi är kallade att göra, när vi hellre backar än att ta en nödvändig konflikt, när vi inte orkar kriga för rättvisa, frihet och förståelse därför att det personliga priset blir för högt, eller när vi tvärtom struntar i att göra det vi innerst inne är rätt, då har vi kanske svängt av från Vägen till Livet.

Salig är den som håller ut då han prövas, läser vi i Jakobs brev. Och vi ser ju så ofta livets prövningar från vår mänskliga synvinkel och det är en kamp. Många av de bibeltexter vi läser i fastetiden handlar om kampen mot synden, kampen mot begären, kampen mot det onda. Mycket tankemöda har lagts ner på att definiera vad det onda och synden egentligen är.
All vår bortvändhet från Gud, avvisande av det goda och ljusa, all egoism, maktlystnad och girighet personifieras ofta i Djävulen själv. För någonstans måste väl det onda komma ifrån? Föreställningen om att andra människor är till för att exploateras, utnyttjas, våldtas och skändas, det är verklig synd och får dansbaneeländet, semlefrossandet och det alltför mycket tevetittandet att blekna i jämförelse. Kampen mot begären, det onda och syndiga är i hög grad en kamp mot människors tankar: ideologier, tankestrukturer och förtryckande normer.Det är viktigt att vi inte skyller ifrån oss och låter Djävulen bli en syndabock för allt det vi har ansvar för och som med rätta skäms för hos oss själva. Vi ska inte glömma att Gud har gett oss en fri vilja. Och den kanske största synden av alla är när vi förminskar oss själva och våra medmänniskor. När vi helt enkelt försöker låtsas om att vi inte är Guds älskade barn, vänner och medarbetare.

Så frågan är: vad är det i livet som är gott för oss? Vad är konstruktivt och vad ger oss tillväxt, andlig tillväxt? Vad är det som bygger upp oss, vad gör oss starkare?
Frågan är hur vi håller ut när vi prövas av det som är prövning på riktigt, när vi hotas i vår livslust, när vi lockas eller förvrids att tro att vi är värdelösa, hopplösa varelser utan något vettigt att tillföra världen. När vi förleds att tro att det inte är någon idé att lyssna på Gud. När vi inte tror att Jesu löften eller välsignelsen eller förlåtelseorden gäller oss.
”Gör mitt hjärta”, skriver den heliga Birgitta, ”brinnande av kärleks eld, så att allt som är dig emot måtte sopas bort som aska i blåsande storm.”
Ja, det är kanske det som Jesus menar när han förmanar Satan i dagens evangelietext. Håll dig på din plats, ondskan. Våga inte krypa fram och förstöra. Kom inte och lura i oss att det skulle vara enkelt att leva! Det är ingen som har lovat oss det! Men Jesus har lovat oss att vi inte är ensamma i det. Kom till mig, säger han, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Jesus bär Guds tankar. Gud ser allt, han vet hur slutet kommer att bli. Dagarna i dödsriket är långa och tunga, men uppståndelsen kommer! Vi får alla del av det bragdguld som blir följden av Jesu seger på korset. Liv, ljus, tack Gud, för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Ljuset finns där framme. Jesus lämnade oss bara tillfälligt. Han kommer åter till oss i nattvarden. Han möter oss i bröd och i vin. Nattvarden är en god mötesplats på Livets väg. Här får vi tid att stanna upp, få koll på läget och vänta in våra medmänniskor i ett gott möte. Ännu ser vi allt som i en gåtfull spegelbild, men en gång ska vi se och förstå klart och tydligt.

Richard Skinner skriver:
O Frost, som över en natt förvandlar fälten till ljudlös stillhet,
förseglar landskapets rikedomar under kylslaget pansar;
Du är tiden när strapatserna uthärdas:
kom hjälp oss att hålla ut, inneslut oss i löftet om en ny vår.
O Snöstorm, plötslig och lamslående,
suddar ut världen, utplånar alla kännetecken, alla olikheter,
i ett förblindande, glänsande vitt;
du är vildsint och mjuk:
kom, sudda ut alla våra felsteg,
överväldiga oss med din beredvillighet. ”

Ja, minns att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
Margareta Melin skriver:”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”
Amen.

Dagens texter

Ljuset lyser fortfarande

Betraktelse i Borgåbladet 6.2.2010

Tidigare i veckan hade jag nöjet att få träffa L, en vaken och pratsam ung man på sju månader. Hans mamma hade tagit honom med på ett sammanträde, och det största problem som han ställde till med var att han inte förstod att be om ordet av ordföranden.
Det kanske han får lära sig så småningom.
Han trivdes i min famn en god stund, smakade på mitt armband och mitt halsband, drog mig i örat, ville undersöka mina glasögon och tyckte att det var roligt att skutta i mitt knä. Jag måste medge att koncentrationen på mötesförhandlingarna inte var den bästa för min del just då. Men nöjet var desto större!
I Kyndelsmässodagens heliga evangelium (Luk 2:22-33) möter vi den gamle Symeon, som också han får privilegiet att ta ett barn i famnen. Det barnet hette inte L utan J, och hämtades enligt den tidens sed till templet i Jerusalem av sina föräldrar. Men Symeons agerande hörde inte till sedvänjorna, utan föräldrarna förundrade sig över det han gjorde och sade.
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen... ”
Och frälsningen låg i Symeons famn och ryckte honom antagligen i skägget.

Vilken framtid L går till mötes, det kan jag inte sia om. Han kommer väl att lära sig sammanträdesteknik, få ett yrke, bilda familj – det är väl inte självklart, men inte heller långsökt. Men vilket yrke? Blir han gatsopare eller generalsekreterare för FN? Jag vet inte.
Symeon visste bättre. J var ”frälsningen” för alla folk och ”ett ljus” för judar och hedningar tillika, hade Gud sagt åt Symeon. Undra på att J:s föräldrar var förundrade!
Men en glad kunskap var det knappast. Ett lätt liv hade pojken inte framför sig. Att det skulle leda till Golgata visste väl ingen, men långsökt var det knappast.
Men det mest fantastiska i allt detta är att ljuset inte slocknade ens på korset, utan lyser också för oss idag! Symeon insåg att det hade börjat lysa. Vi får inse att det fortfarande lyser och är betydelsefullt också i vårt liv, i vardag som i helg.

Karl af Hällström