Predikan: Midfastosöndag

Monica Heikel-Nyberg
Johannes 6:24-35

Jag älskar att baka. Att driva den härligt småsega degen runt, runt till en luftig limpa. Att ta ut doftande limpor ut ugnen och knacka dem i bottnen för att höra på ljudet att de är genomgräddade. Att ställa fram det ännu varma brödet och äta tillsammans med dem jag delar livet med.
Bröd handlar om liv. När Israels folk klagar i öknen, är det för att de har lämnat allt bakom sig. Sin vardag, sina nätverk, sina väggar och sitt tak. Alla de vanor och rutiner som skapar sammanhang i tillvaron. Omänskliga förhållanden. Visst. Osäkerhet och lidande. Men ändå det välkända och förutsägbara. Livet i öknen är nytt, omöjligt att kontrollera. Ge oss bröd, ber folket. Bröd. Välkända rutiner för sådd och skörd, tröskning och malning, knådande och gräddande. Det trygga och välkända. Och Gud ger dem bröd, himmelskt bröd, manna. Frömjöl som knådats av den fuktiga nattvinden och bakats av ökensolen till färdiga kakor. Instant bröd, färdigt att äta. Snabbmat för ett folk på väg, utan paus för de trygga rutinerna.
Jag är, säger Jesus i evangeliet idag. Jag är, namnet som Gud ger sig till känna med när han möter Moses.
Jag är livets bröd. Och söndag efter söndag, århundrade efter århundrade har kyrkan samlats för att fira nattvard. Nattvarden är ett sakrament, och sakrament betyder hemlighet. En efteren öppnar sig nattvardens hemligheter för oss. En tugga i taget.
Kanske är gemenskapen den första. Vi är ett, som Herren är en, som brödet är ett.
Men det finns en mycket speciell ensamhet i nattvarden också: Jag möter Herren utan skydd av de andra, utsatt som jag bara kan vara inför det heliga. Han möter mig som en individ: Min kropp bröts sönder för dig, mitt blod rann för dig. Jag tror att det mötet liknar vårt möte med honom i döden – om vi vågar släppa taget om det hemvanda och tappa masken. För vad döden än är, är den också detta: jag möter honom, helt utan möjlighet att gömma mig. Och i mörkret kring mitt svarta hjärta är ljuset dolt. Han som möter mig är ju han som gav sin kropp och sitt blod i döden – och övervann.
Jag finns som min egen person inför Gud, men jag finns som en i skaran. Jag döps som individ, men jag döps in i Guds folk. Gud minns mitt ansikte och mitt namn i evighet – men det gäller inga speciella regler för mig, det är förbundets regler som gäller. Och liksom Gud i öknen lovade Israels barn att var och en skulle få just så mycket som han eller hon behövde, men inte mer så gäller det också tron. Ingen annan kan tro för mig, liksom jag inte heller kan samla tro som guld på kistbottnet. Tron är som manna i öknen: en färskvara, just så mycket som vi behöver för en dag i taget.
Det är jag som måste försonas med Gud, och med mitt liv. Jag måste se mina misstag, min smärta och min otro och bära dem till korset, ensam. Men där kan jag upptäcka alla de andra som har gjort samma sak.
Fastan talar också om en annan av nattvardens hemligheter: det är bröd. Det var kropp. Så älskade Gud världen att han blev kropp. Det vet vi, men det är lite svårt att förstå. Vi tänker oss att han hade ansikte och händer, det går bra, armar och ben. Visst. En kroppsarbetares rygg som värkte på kvällen, en mage som blev tom, fötter som var såriga av gamla utslitna sandaler. Ett skratt med vännerna, en famn för barnen, doften av stekt fisk i i manteln... Han blev kropp och han gick här. Jorden blev inte helig för det. Den har alltid varit full av Guds härlighet och helighet och den har alltid varit Guds. Men nu har Gud själv varit en del av det jordiska. En del av det påtagliga och svettiga, med längtan och snuva och kalla fötter och inga pengar och sand i skorna. Han vet hur vi har det. Och hur de andra har det.
Därför ropar oblaten ut sin hemlighet. Det handlar om bröd. Det handlar om att bryta bröd, att dela mat med dem som ingenting har.
Det är inte lätt för oblaten att ropa det. Den är doftlös, smaklös, utan eget uttryck. Det är lättare för ett hembakt bröd, med fullkorn och tuggmotstånd.
Jorden är Herrens och allt vad där är. Allt bröd är hans, oblaten och limpan och brödkanterna som gatubarnen hittar bland soporna. Kanske det är så, att om vi inte inser det, och inte delar med oss, så är det inte nattvard vi firar. Om vi inte som Jesus är beredda att bryta vårt bröd och dela med alla de andra – de fattiga och de som inte tolkar tron som vi inom vår egen kyrka. Hur vågar vi låta bli?
På samma sätt är förstås allt vatten Guds, antingen vi dricker det eller döper i det eller släpper ut avlopp i det. Det finns inget skapat som inte har med Gud att göra.
Så länge som någon enda människa är törstig, torr i sin hals efter vanligt rent vatten, så länge anklagar oss dopvattnet. Så länge som någon människa är hungrig, svälter efter vanligt bröd, så länge är nattvardens djupaste hemlighet gömd för oss.
Brödet är ett, som Herren är en. Brödet är ett, men dess hemlighet måste bli verklighet så att vi alla delar det. Så att vi bryter allt vårt bröd med världen. Så som han bröts sönder för världens skull. Amen.

Predikan: Fastlagssöndagen

Karl af Hällström:
Ta ditt kors – motstå frestelsen
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och i Mikaelskapellet (Borgå) 6.3.2011
Joh 12:25-33

Allt emellanåt hör jag någon säga att de kristna värdena är det som är det viktigaste i kristendomen, att den är en god kristen som följer Jesu lära, Jesu undervisning.
Jag är inte av samma åsikt.
Det är lite på samma sätt som med påståendet: ”Jag tror inte på Gud, men jag lever nog efter Guds tio bud!” Men om du inte tror på Gud – hur kan du då leva efter det första budet? Jag vill inte alls säga att det är illa att (sträva efter att) leva efter Guds tio bud eller efter Jesu undervisning. Tvärtom visar det på en hög moral och bäddar för ett gott liv, och om flera människor skulle göra så, skulle samhället se helt annorlunda ut. Men vad är egentligen det centrala i kristendomen?
Jesus säger i Johannesevangeliet (12:27) – inte ”det är för att undervisa som jag har kommit”, utan – ”det är just för denna stund som jag har kommit.” ”Denna stund” är Jesu dödsstund. Jesu död på korset är det mest centrala i kristendomen, tätt följd av hans uppståndelse från de döda. Jesu födelse vid julen skulle vara i det närmaste betydelselös utan hans död och uppståndelse vid påsken.
Som lärare var Jesus inte unik. Hans undervisning innehöll inte mycket sådant som ingen hade sagt tidigare, även om de flesta av Jesu föregångare hade lite mer respekt för det politiska läget och oftare strävade efter att klara sig helskinnade ut ur vad man kunde kalla ”klassrummet”. Jesus kom i sin undervisning med smärtsamma nålstick och pikar åt olika håll och stack hål på många uppblåsta ballonger – men det gjorde inte honom unik, det gjorde honom bara impopulär.
Jesu undervisning är inte oviktig, men vi skall akta oss för att göra den till det viktigaste i Jesu gärning. Det centralaste i kristendomen är Jesus själv! Det är ett faktum som alltför ofta förbises av kristna som strider om detaljer i undervisningen. Jesus lever också utanför teologin, utanför kyrkan, likaväl som inom den. Jesus är inte bunden till de föreställningar som vi människor gör oss om honom. Varje troende har sin egen bild av hurudan Jesus är, men Jesus lever också utanför dessa bilder. Därför är det förkastligt att binda Gud eller Jesus till hurudan JAG tror att han är, om vi på så sätt förkastar andra som vill tro på Gud och leva i gemenskap med Jesus lika mycket som vi själva vill göra det. Deus semper maior, sade fäderna - Gud är alltid större. Större än vad vi tänker oss, större än vad vi kan tänka oss, större än de futtiga murar som vi omger oss med.
Vi människor har nämligen en tendens att bygga upp skrankor och gränser mellan oss, och det gäller tyvärr också oss kristna. ”Om du gör så där, tänker så här, säger på det där sättet – då hör du inte till oss.” I värsta fall tillägger vi: ”Om du inte hör till oss, då är du inte en kristen!” Det här tänkandet strider emot bibelverser som ”I min faders hus finns många rum” (Joh 14:2) eller ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1Kor 12:27).
Det avgörande är inte vilken väckelserörelse vi tillhör eller om vi tillhör någon alls, vilken bibelöversättning vi läser, vilken sorts musik vi lyssnar på, om vi dansar till den, om vi spelar teater eller kort – ingenting i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:39).
Då vi nu går mot fastetiden och får börja förbereda oss för påsken, vill åtminstone jag försöka ta fasta på denna kärlek och sträva till att leva efter en annan vers ur Johannesevangeliet (12:26), där Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Att följa Jesus är det centrala, inte att nödvändigt ha de rätta åsikterna. Jag vill följa Jesus genom att följa hans exempel så gott det går: sträva efter en ständig kontakt med Gud och försöka orka med mina medmänniskor också när de är som mest besvärliga. Eller kanske det är mig det är fel på? Också det får jag nog jobba med under fastan – och efter den …

När dagens människa hör ordet ”fasta”, associerar hon ofta till att avstå från all mat. Man får inte äta någonting, bara dricka vatten, s.k. vattenfasta. I lindrigare former av fasta får man dricka t.ex. juice av olika slag. Detta slag av fasta används å ena sidan som bantningsmetod och å den andra för att rena kroppen från slaggämnen. Den är inte särskilt effektiv i någotdera fallet. Särskilt som bantningsmetod har fastan den nackdelen, att kroppen snabbt anpassar sin energiförbrukning till det minskade energiintaget, med den påföljden att fettlagren inte minskar så snabbt som man kunde tro. Tvärtom kan en längre fasta rent av vara skadlig för olika organ i kroppen.
Om någon tänker på den kristna fastan, går väl tankarna först till fastlagsbulle, ärtsoppa och pulkbacke, men då är det ju inte frågan om fastan i sig, utan fastlagen, dagarna just innan fastan. Under fastlagen och särskilt dess sista dag, fastlagstisdagen eller fettisdagen, förbereder man sig för fastan genom att äta kraftigare mat än vanligt – som just feta fastlagsbullar eller ärtsoppa med mycket fläsk – för att sedan orka äta mindre under den fyrtio dagar långa fastetiden som inleds på askonsdagen.
På sydligare breddgrader firas fastlagen under namnet ”karneval”. Ordet kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl, kött.” Tanken är ju att under festliga former ta avsked av köttet för en tid, men dessa former blir ibland så festliga att man i stället för ordet karneval borde utveckla något ord ur latinets carne salve, alltså ”var hälsad, kött”. Att ordet karneval har blivit ryckt ur sitt sammanhang och används om snart sagt alla slags happenings gör ju inte saken bättre.
Men det är inte det här som den kristna fastan går ut på. De kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är då att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I dagens första läsning skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.

Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Det börjar redan från Bibelns första blad. Syndafallsberättelsen från 1Mos 3 berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I en av denna söndags texter säger Herren genom profeten Jeremia (8:4f): Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk – varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka.
Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt. Därför är det viktigt att vi håller evangelietextens lärdom i minnet, både nu inför ”heliga fastetider” och annars under livet.
I Mk 8:34 säger Jesus: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. I uttrycket ”förneka sig själv” är det väl knappast frågan om att utplåna sin egen personlighet eller att förneka sina grundbehov. Det är klart att vi måste se till att vi har det vi behöver för att klara livhanken – men utan att gå till överdrift. För det är just överdriften, frestelsen, som vi skall förneka, den del av vår mänskliga natur som inte fanns i skapelsen utan kom in först i syndafallet. Vårt ”kors”, som Jesus säger att vi skall ta, är kampen mot frestelserna. Jesus kämpade själv mot frestelserna, för också han var ju människa. Till skillnad från oss lyckades han dock övervinna frestelserna, för han var ju också Gud.
Det viktiga är ändå inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen i den enskilda eller som idag i den allmänna. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna ta vårt kors och avstå från detta något.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?

Predikan: Fjärde söndag efter trettondag

Jesus hjälper i nöden
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33

Mannen, som önskade sig döden.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.

Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.

I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...

Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Levande vatten och medmänsklighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2011

Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4) har en nästan överraskande modern klang. Också idag talar vi ofta om prästgård och gärdsgård. Jesus säger någonting, den samariska kvinnan tolkar det så som hon vill förstå det, Jesus försöker förklara vad han menade, kvinnan missförstår på nytt … Man blir frustrerad med mindre.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne "levande vatten". Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: "Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!"
Jesus suckar och börjar på ny kula. Vi känner inte ens till kvinnans namn, men Jesus visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden. Då inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.

Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller "andliga talanger", om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.

Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Men det som också är tydligt är att omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.
Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel. En sådan inställning har vissa kolleger än idag; huruvida det är rätt, barmhärtigt eller kärleksfullt måste var och en själv bedöma.
Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande. Hans inställning är liknande som den han visar äktenskapsbryterskan några kapitel senare (Joh 8). De som ville stena henne fick rannsaka sig själv när Jesus uppmanade den som var utan synd att kasta den första stenen. Slutresultatet var, som bekant, att ingen hade samvete att kasta någon sten. Inte heller Jesus fördömde henne, utan uppmanade henne bara att inte synda mer.

I vårt samhälle finns många som av en eller annan orsak har råkat i kläm. Det finns sådana som har drabbats av sjukdom, sådana som har problem med berusningsmedel, sådana som kämpar med sin ekonomi – men ingen av de grupperna har genom tiderna fått möta så mycket förakt som sexuella minoriteter. Det märker vi angående kvinnan vid Sykars brunn, och det vet vi när det gäller personer närmare oss i tid och rum.
Problemet är inte så mycket den s.k. sexuella avvikelsen i sig, utan omgivningens starkt negativa inställning till den. Vi använder termen "homofobi", trots att det i allmänhet inte är frågan om en skräck i egentlig mening. Och mycket av denna homofobi motiveras (åtminstone på ytan) med kristna religiösa argument. Jag tänker inte gå in på dem nu, men vill bara säga att homofoba argument hämtade från t.ex. Bibeln gör våld på Bibelns budskap och är tecken på en ytlig bokstavlig läsning av den heliga Skrift.
Men för att visa en kristen kärleksfull inställning behöver man inte nödvändigtvis hålla med mig om att homosexualitet inte är något som i sig är negativt. Den kristna kärleken är ingen åsiktsfråga, utan en attityd till medmänniskan. En kristen inställning går ut på att inte lägga sten på börda, utan tvärtom lyssna till och tala med den som andra vill fördöma. Såsom Jesus gjorde. För att kunna följa hans exempel måste vi kämpa med våra egna förutfattade meningar, åsikter och inställningar. Aposteln Johannes skriver (1Joh 4:20): Den som inte älskar din broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Också detta är kristen tro. Också detta är att ge vidare av det levande vatten som vi har fått. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.

Predikan: Första söndagen efter trettondag

Monica Heikel-Nyberg:
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011

Se Guds lamm, säger Johannes. Agnus Dei, Guds lamm som vi sjunger om i nattvardsliturgin. Och vi förflyttas i ett ögonblick tillbaka till Israels herdekultur. Lammen som var ständigt närvarande . Lammen som offrades i templet morgon och kväll, lammen som slaktades till sabbatsfesten, veckofestens offer, månadsoffer, tempeloffer, offer vid barns födelse. Påskalammet.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.

Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.

Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.

En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.

Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.

Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.