Predikan: Tionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Talenter och talanger
Friluftsgudstjänst på Hasselholmen (Borgå) och
högmässa i Borgå domkyrka (på svenska) 21.8.11
Matt 25:14-30

För den som ser Jesus som ett slags tidig kommunist som talar om egendomsgemenskap och ett omstörtande av samhället, kan liknelsen om talenterna komma som en chock. Där verkar han ju tala för ett kapitalistiskt system, där den som förtjänar mycket får ännu mer. Men både att se Jesus som en kommunist och att se honom som en kapitalist är förenklade lösningar. Jesus var nog betydligt mer komplex än så.

Jeesuksen vertausta talenteista ei voi lukea suoraan kapitalistisen systeemin puolustuksena, vaan hän käyttää, kuten niin usein, kuvia olemassaolevasta yhteiskunnasta opettaakseen jumalallisia totuuksia.
Talentti oli alun perin painoyksikkö joka vastasi n. 30 kiloa. Rahayksikkönä talentti vastasi talenten painosta hopeaa tai 6000 denaaria. Denaari oli työmiehen päiväpalkka. 6000 päivää on noin 16,5 vuotta. Talentti oli siis erittäin suuri rahamäärä, jonka nykyarvoa on hankala laskea, mutta se lienee miljoonissa euroa.

Ordet “talent” har lånats in i många språk, bl.a. i svenskan, där formen är “talang”. Och det visar på att det i liknelsen inte bara är frågan om pengar, utan om något mer heltäckande, nämligen alla de olika gåvor på olika plan som Gud har gett oss. De ekonomiska förutsättningar som vi har, förstås, men också de olika färdigheter och egenskaper som vi besitter. Allt detta bör användas till Guds ära.
Den som har talets gåva, konstnärliga färdigheter, musikalitet, bör använda detta till att befrämja det goda. Den yrkesskicklighet som vi besitter bör användas till samhällets bästa, så våra medmänniskor kan få nytta av den. Ibland stöter man på tanken att prästens kall är värt mer än andra i Guds ögon, men t.ex. en rörmokare är lika värd, och en god gatsopare är mycket bättre än en dålig biskop.

Mutta samalla kun vertauksen ydin on siinä että kaikkia Jumalan meille antamia lahjoja on käytettävä yhteistä hyvää ajatellen ja Jumalan kunniaksi, vertaus tosiaan puhuu myös rahasta ja sen käytöstä.
Myös omaisuutemme, ei vain ominaisuutemme, on Jumalan lahjaa. Sitäkin on käytettävä hyvällä tavalla. Jeesus puhuu toisaalla evankeliumissa siitä miten hankalaa rikkaan on päästä Taivasten valtakuntaan - se on hankalampaa kuin kamelille päästä neulansilmän läpi. Mikä sekin on aika hankalaa - joko kamelin on oltava hyvin pieni tai neulansilmän erittäin iso. Mutta mahdoton tilanne ei rikkaallekaan ole, kunhan myy omaisuutensa ja jakaa rahat köyhille.
Ihan niin radikaaleja meidän ei tarvitse olla että ottaisimme nämä Jeesuksen sanat kirjaimellisesti. Mutta ne antavat osviittaa siitä mikä meidän suhteemme omaisuuteemme pitäisi olla: ei jotain mikä on absoluuttisesti meidän eikä kenenkään muun, vaan jotain mitä Jumala on meille lainannut ja jota meidän on kerran annettava takaisin.

Tjänarna som fick fem och två talenter förtjänade lika mycket till. De hade en yrkesskicklighet som affärsmän, och de använde denna gudagivna gåva. Felet som den siste tjänaren gjorde var att han vägrade använda både sin talent och sin talang. Därför blev han bestraffad på räkenskapens dag.
Våra gåvor måste användas. Vår musikalitet ska få glädja andra. De pengar som vi får ska vi leva av, men de skall också användas till det gemensamma bästa. I vårt samhälle är skatterna en mekanism som syftar till detta, och inkomstskatterna är ju progressiva, så att den som får mer också kan hjälpa sina medmänniskor mer. Men ifall det blir något kvar när vi har skaffat det som är nödvändigt för livets upprätthållande, är det ju inget som hindrar att också det används till att hjälpa våra medmänniskor, när och fjärran.

Kaikkia saamiamme lahjoja olisi käytettävä parhaalla mahdollisella tavalla. Tämä koskee sekä omaisuutta että ominaisuuksia. Jos pidämme silmämme auki, löydämme aina avuntarvitsijoita. Kotisuomesta löytyy hyväksikäytettyjä lapska, ja nälänhätä Afrikan sarvella on vain pahenemaan päin. Vain pari esimerkkiä mainitakseni.
Miten sinä voisit käyttää lahjojasi paremmin?

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att söka sanningen
S:t Olofs kapell (Pellinge)
och Borgå domkyrka 14.8.2011

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. För att komma fram till det rätta målet får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall bry oss om, utan att vägen är den rätta, att vi har målet i sikte.
Varför väljer så många att gå den breda vägen framom den smala? Det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden, en upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och tyvärr finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns de som hemfallit åt lagiskhet, som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början verka tryggt, men snart känner man sig inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Den svenske förre ärkebiskopen K.G. Hammar skrev en bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Han fick kritik för detta - om inte en ärkebiskop kan säga att han har funnit sanningen, vad är det då för poäng med kristendomen överhuvudtaget? Jag tycker tvärtom att Hammars ord är mycket befriande. Visserligen vet vi kristna att sanningen finns hos Gud, men åtminstone jag kan inte påstå att jag skulle ha nått fram till hela sanningen. En del är uppenbarat, men annat är fortfarande fördolt, och det får vi fortsätta att söka.

Vi kommer ofta i situationer som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del. Risken att man oftare väljer det orätta är då överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. Men uttrycket ”ändamålet helgar medlen” är en av de mest motbjudande lögner som finns.
Sanningen inte är svag, men den har en svaghet. Den har nämligen en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren, som ett finskt ordspråk säger, men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver inte sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig bara den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Det kräver att man söker den och är därför ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen, eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig, vilket ärkebiskop Hammar också antyder. Den ärlige sökaren får inte ett lätt liv, men däremot ett som är meningsfullt och intressant.

Evangeliet kopplar samman sanningen med Gud och med Jesu ord. I Bergspredikan säger Jesus, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Detta illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna, som är dagens evangelium. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får intrycket att man inte ens behöver välja den breda vägen, man kommer lätt på den. Det är just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Han tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, eftersom den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att den som söker, han finner, och den som bultar, för honom öppnas dörren.
Livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vi skall inte fly de moraliska avgörandena, utan modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring, för den ger otaliga möjligheter.
Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den smala vägen verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan väderstreck, utan riktningar, ett tomt ingenting. I den kan man köra hårt åt vilket håll som helst utan att egentligen komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta.

Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, såsom Jesus betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är ett genomgående tema i hans undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Men vi behöver inte förvänta oss att vi skall finna hela sanningen i detta liv. Att gå genom den trånga porten eller följa den smala vägen betyder inte att vi får alla svar, utan att vi har ställt de rätta frågorna, att vi vet var vi skall söka sanningen.
Därför är kanske inte det viktigaste att finna de rätta svaren utan sist och slutligen utan just att söka, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att när man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är visserligen osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten till livet.

Predikan: Kristi förklarings dag (KafH)

Karl af Hällström:
På förklaringsberget - och nedanför det
Friluftsgudstjänst i Mjåviken (Vessö) och
mässa i Svartbäck (Borgå) 7.8.2011
Mark 9:2-8

Många olika uppfattningar råder om vem Jesus Kristus var och är. Detta är fullt naturligt, eftersom han är en så mångsidig person. Problemet är inte heller att de olika förklaringarna vore felaktiga, utan att de ofta är alltför begränsade.

Ett vanligt synsätt torde vara att se Jesus som en stor lärare, som ville sprida ett kärleksbudskap om universellt broderskap, och så förändra samhället. Ett slags kommunistiskt ideal, alltså. Och kommunistiska ideal kan vara goda och vackra, men som historien visar, faller de på den mänskliga naturen. Fastän alla är bröder, finns det alltid någon Storebror, någon Lenin, Stalin eller Mao, som gärna intar platsen som den Store Ledaren - och så urvattnas talet om broderskap till bara tomma fraser.

Men visst var ju Jesus en stor lärare, inte frågan om annat. Många andra stora lärare har kommit genom tiderna - Buddha, Gandhi, Martin Luther King m.fl. - och vi kan bra hämta lärdomar av dem, precis som många av dem har lärt sig av Jesus. När Gandhi fick frågan om vad han ansåg om Kristus, svarade han ungefär: “Jag tycker bra om er Kristus. Men jag tycker inte om era kristna.” Och då satte han förstås fingret på en sjuk punkt: hur är det möjligt att vi idealiserar Jesus som lärare, om vi inte följer hans ideal?

Men Jesus är mycket mer än “bara” en stor lärare. Att ta till sig och följa hans lärdomar är bara ett första steg på vägen.

Och ungefär så långt hade lärjungarna kommit när Jesus tog dem med sig upp på berget. Jesus var deras Mästare och Herre, men de hade ännu inte insett allt vad detta innebar.

Petrus, Jakob och Johannes utgör en kärntrupp bland de tolv apostlarna. Ibland är Petri bror Andreas också med, men inte denna gång. Trots att Petrus har erkänt Jesus som Messias, är de tre männen fullkomligt oförberedda på den uppenbarelse som de kommer att få.

Jesus förvandlas inför deras ögon, och liknar den himmelske konung som Johannes senare får se på Patmos och beskriver i dagens andra läsning (Upp 1:9-18). Tillsammans med Jesus står GT:s största personer, Mose och Elia, som representerar Lagen och Profeterna, alltså det gamla förbundet. Detta visar att det inte var något lösryckt och fullständigt nytt som Jesus kom med, utan att det nya står i samklang med det tidigare. Guds plan, som började i det gamla förbundet, får sin fortsättning och fulländning genom Jesus. Det säger han också själv, när han hävdar att han inte kom för att upphäva Lagen, utan uppfylla den.

Här ha vi förresten en intressant fråga. Vad gjorde Jesus för att uppfylla Lagen? Lagens stora syfte var att människan, särskilt israeliterna, skulle kunna närma sig Gud och bli värdiga att vara hans folk. Eftersom alla människor syndar - en del mer, andra mindre, men ingen klarar av att låta bli - krävdes det en mekanism för att utplåna överträdelserna och få sina synder förlåtna. I GT, liksom på andra håll, var denna mekanism djuroffer. I stället för att syndaren själv skulle straffas, kunde man låta straffet gå ut över djuret. Man köpte sig alltså frigenom att offra ett lamm, en tjur, ett par duvor eller vad det nu kunde vara, beroende på syndens art och syndarens ekonomiska förutsättningar.

Denna lag kom Jesus för att uppfylla. Han gjorde det genom att offra sig själv. På samma gång kom han ändå att utplåna lagens krav på djuroffer, eftersom hans offer gäller en gång för alla. Behovet av syndernas förlåtelse står fortfarande kvar, men behovet av offer är uppfyllt. Av det gammaltestamentliga regelverket kvarstår bara det som kallas morallagen, och den har Jesus i sin undervisning sammanfattat i det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Men redan detta är förstås för svårt för oss människor. Alltför ofta bryter vi mot det, och alltför ofta vill vi peka på petitesser i GT:s lag som exempel på hur andra bryter mot Lagen. Bort det! Jesus har kört oss fria från Lagen genom att uppfylla den!

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.

Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.

Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt.

Kanske vi skall återvända till förklaringsberget. Jesus samtalar med Mose och Elia. De tre lärjungarna är utom sig av skräck. Petrus, som alltid måste ha käften uppe, föreslår att de skall föreviga situationen genom att bygga tre hyddor på berget, en åt varje gudsman. Men då hörs Rösten som säger att Jesus är Guds utvalde och älskade Son och att vi skall lyssna till honom. Lärjungarna faller skräckslagna till marken, men när Jesus hjälper upp dem är allt som vanligt igen. Utom minnet av den omvälvande upplevelsen.

Lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget lär oss flera saker. För det första visar den på att Jesus var något mycket mer än en stor lärare. Han var jämlik med GT:s största gudsmän - ja, han var mer än så: Guds utvalde, Guds älskade.

För det andra ser vi att Mose och Elia försvinner, och att i slutändan endast Jesus fanns kvar. Den gammaltestamentliga lagen, med sina djuroffer och sina föreskrifter om mat, kläder och annat, var i sig god, men begränsad. När nu det fullkomliga hade kommit, fick det ofullkomliga ge vika.

En tredje poäng ligger i det som sker när de fyra männen kommer ner från berget igen. Det har vi inte hört i denna gudstjänst, så ett referat kan vara på sin plats som påminnelse. Folkmassan som följde Jesus för att få hjälp av honom var samlad kring de nio återstående apostlarna, som förstås gjorde sitt bästa för att hjälpa. När Jesus kommer, märker han ändå att de har fått ett fall som övergår deras förmåga. Han suckar och löser problemet.

Poängen är alltså att trots att vi vet vem Jesus är, hindrar det inte att vi möter problem i vardagen. Vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget, s.a.s., utan måste ner därifrån. Det är i vardagen som vårt liv i Jesu efterföljd möter sina största utmaningar. Ibland känns det som om familjen, kollegerna, vänner och bekanta skulle vara det största hindret för oss att bli verkligt heliga människor. På den grunden kan jag förstå präster som lever i celibat eller eremiter som söker Gud i ensamheten. Också förberedelsen av denna predikan avbröts emellanåt av rop som “Pappa! Syrran knep mig!”

Men det dubbla kärleksbudet, Jesu sammanfattning av Lagen och Profeterna, är verkligen dubbelt. Vi ska inte bara älska Gud, vi ska inte bara älska våra medmänniskor, utan vi ska älska båda. Båda delarna är goda redan var för sig, men för att vara en kristen princip bör de båda samverka.

Vi kan behöva ett förklaringsberg emellanåt - en gudstjänst, en retreat eller vad det kan vara - men vi kan och ska inte stanna där, isolerade från vardagens och omvärldens svårigheter. Vi måste förr eller senare komma ner igen och möta svårigheterna med Guds hjälp.

“Detta är min utvalde. Detta är min älskade Son. Lyssna till honom!” Och så ser vi ingen annan ledstjärna än Jesus.

Predikan: Sjunde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kärlek är bättre än offer
Högmässa med konfirmation (Kvarnudden)
Borgå domkyrka 31.7.2011
1Sam 15:22-26

Vi hade ett fint läger på Kvarnudden förra veckan. Jag var mycket nöjd. Fina konfirmander, en fin ledarstab och fint väder - vad kan en skribapräst önska mer? Det enda som egentligen störde var bromsarna, men bromsar är ju så långsamma, att bara de sätter sig någonstans är det inget större problem att bli av med dem. I ett skede satt fjorton bromsar på fönstret i mitt rum, men det tog mig bara en halv minut att förpassa dem till de sällare jaktmarkerna en efter en. Sedan blev det ju att sopa, förstås…

Kunskapsmässigt hade ni konfirmander överlag inga svårigheter heller. Små lustigheter blev det ju ibland förstås. Som den dag då vi hade fått skinkfrestelse till lunch och en ung man hävdade att en viss rad i Herrens bön lyder “tillred oss inte till frestelse.” Och det får man ju verkligen hoppas att vi skall undvika. Och en hälsning till kollegan Marina, som egentligen var planerad att ha detta läger, var väl att en konfirmand stakade sig på trosbekännelsen och påstod att Jesus “föddes av jungfrun Marina.” Men de fick det nog rätt till slut.

Helt okritiskt ställde sig inte konfirmanderna till det jag sade. Och det gläder mig, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Det kom exempelvis protester mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.

En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.

Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: "Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …" Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.

Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.

Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?

Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud, som också konfirmanderna har fått lära sig, lyder i korthet: Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv. Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.

Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.

"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.

Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.

Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.

Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.

Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.

Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.

För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.

Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Nu får ni konfirmander ta nästa steg på den vägen. Träd nu fram till Herrens altare!

Artikel: Treenighetssöndagen

Missionsfesten pågår som bäst i Borgå. Folk från hela Svenskfinland, ja, från hela världen, har samlats i vår stad för att fira tillsammans. Och vad firar vi? Jo, att vi alla är olika, men att vi trots våra olikheter har åtminstone en sak gemensamt: vi är alla älskade av Gud.

Vi människor har ibland en tendens att som jämlikar godkänna endast dem som är likadana som vi. Det här tänkesättet leder förstås i längden till absurditeter. Först plockar vi bort dem som har annan hudfärg än vi, så dem som är födda i ett annat land än vi, därefter dem som talar ett annat språk än vi, dem som har annan inkomstklass än vi, dem som har annat kön än vi… och till sist finns bara jag och mina barn kvar. Då får jag veta hur det känns, för i det skedet fortsätter väl barnen med det jag har uppfostrat dem till och förkastar mig, för jag är ju av annan generation än de.
Men på missionsfesten kan vi få märka att det är bättre att vända sig åt andra hållet – att istället för att utesluta andra för att de är annorlunda, ta med dem som vi har något gemensamt med. Åtminstone detta ena: att Gud älskar oss.
Olikheter hittar vi ju alltid. Inte ens vår spegelbild är ju som vi, för den är spegelvänd! Låt oss i stället söka likheter. Om vi gör det, kan vi bli överraskade över hur många vi hittar.

I morgon firar vi Treenighetssöndagen. Då påminns vi åter om det här med enighet i mångfalden. Gud är en enda gud, som har uppenbarat sig för oss som Skaparen (Fadern), Frälsaren (Sonen) och Hjälparen (den heliga Anden). Om vi insisterar på att endast det som är precis likadant är jämlikt, kommer vår gudsbild att sönderfalla i en triteism, alltså tre gudar, inte en. Om vi däremot ser att det finns gemenskap i mångfalden, är det inte svårt för oss att inse att en enda gud kan visa sig på olika sätt, och fortfarande vara en.
Den treenige Guden är en, som är tre, som är en. Vår Gud är en enda, som är mångfaldig. Vi människor, skapade till Guds avbild, har gemenskap och enighet just i mångfalden. Bara vi skulle se det. Bara vi skulle handla därefter. Bara vi inte skulle anse att olikheter i t.ex. utseende, beteende eller åsikter innebär grundläggande hinder för samarbete eller gemenskap.

För visst är det väl bättre med mångfald än med enfald?