Predikan: 17 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011

Under de snart femton år som jag har varit präst, har jag förrättat flera hundra jordfästningar. Härtill kommer förstås de som jag privat har varit med om, men det är bara en handfull. Hundratals jordfästningar är mer än de flesta andra är med om under ett helt liv. Hoppas jag i alla fall. I medeltal en jordfästning varannan vecka, år ut och år in, är också mer än vad man skulle orka med, om man hade ett nära personligt förhållande till alla avlidna. Ändå har jag tänkt hålla på i kanske tjugo-tjugofem år till, vilket skulle betyda över tusen jordfästningar, om takten bibehålls.
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.

I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.

Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!

Predikan: Trettonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:

På frukten känner man trädet

Gudstjänst i S:t Olofs kapell (Pellinge, Borgå) och

kvällsmässa i Lilla kyrkan (Borgå) 11.9.2011

Det kan vara besvärligt att ha humor.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.

Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.

Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.

Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.

Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!

Ord på vägen

Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011

När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!

Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.

Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.

Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?

Predikan: Tionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Talenter och talanger
Friluftsgudstjänst på Hasselholmen (Borgå) och
högmässa i Borgå domkyrka (på svenska) 21.8.11
Matt 25:14-30

För den som ser Jesus som ett slags tidig kommunist som talar om egendomsgemenskap och ett omstörtande av samhället, kan liknelsen om talenterna komma som en chock. Där verkar han ju tala för ett kapitalistiskt system, där den som förtjänar mycket får ännu mer. Men både att se Jesus som en kommunist och att se honom som en kapitalist är förenklade lösningar. Jesus var nog betydligt mer komplex än så.

Jeesuksen vertausta talenteista ei voi lukea suoraan kapitalistisen systeemin puolustuksena, vaan hän käyttää, kuten niin usein, kuvia olemassaolevasta yhteiskunnasta opettaakseen jumalallisia totuuksia.
Talentti oli alun perin painoyksikkö joka vastasi n. 30 kiloa. Rahayksikkönä talentti vastasi talenten painosta hopeaa tai 6000 denaaria. Denaari oli työmiehen päiväpalkka. 6000 päivää on noin 16,5 vuotta. Talentti oli siis erittäin suuri rahamäärä, jonka nykyarvoa on hankala laskea, mutta se lienee miljoonissa euroa.

Ordet “talent” har lånats in i många språk, bl.a. i svenskan, där formen är “talang”. Och det visar på att det i liknelsen inte bara är frågan om pengar, utan om något mer heltäckande, nämligen alla de olika gåvor på olika plan som Gud har gett oss. De ekonomiska förutsättningar som vi har, förstås, men också de olika färdigheter och egenskaper som vi besitter. Allt detta bör användas till Guds ära.
Den som har talets gåva, konstnärliga färdigheter, musikalitet, bör använda detta till att befrämja det goda. Den yrkesskicklighet som vi besitter bör användas till samhällets bästa, så våra medmänniskor kan få nytta av den. Ibland stöter man på tanken att prästens kall är värt mer än andra i Guds ögon, men t.ex. en rörmokare är lika värd, och en god gatsopare är mycket bättre än en dålig biskop.

Mutta samalla kun vertauksen ydin on siinä että kaikkia Jumalan meille antamia lahjoja on käytettävä yhteistä hyvää ajatellen ja Jumalan kunniaksi, vertaus tosiaan puhuu myös rahasta ja sen käytöstä.
Myös omaisuutemme, ei vain ominaisuutemme, on Jumalan lahjaa. Sitäkin on käytettävä hyvällä tavalla. Jeesus puhuu toisaalla evankeliumissa siitä miten hankalaa rikkaan on päästä Taivasten valtakuntaan - se on hankalampaa kuin kamelille päästä neulansilmän läpi. Mikä sekin on aika hankalaa - joko kamelin on oltava hyvin pieni tai neulansilmän erittäin iso. Mutta mahdoton tilanne ei rikkaallekaan ole, kunhan myy omaisuutensa ja jakaa rahat köyhille.
Ihan niin radikaaleja meidän ei tarvitse olla että ottaisimme nämä Jeesuksen sanat kirjaimellisesti. Mutta ne antavat osviittaa siitä mikä meidän suhteemme omaisuuteemme pitäisi olla: ei jotain mikä on absoluuttisesti meidän eikä kenenkään muun, vaan jotain mitä Jumala on meille lainannut ja jota meidän on kerran annettava takaisin.

Tjänarna som fick fem och två talenter förtjänade lika mycket till. De hade en yrkesskicklighet som affärsmän, och de använde denna gudagivna gåva. Felet som den siste tjänaren gjorde var att han vägrade använda både sin talent och sin talang. Därför blev han bestraffad på räkenskapens dag.
Våra gåvor måste användas. Vår musikalitet ska få glädja andra. De pengar som vi får ska vi leva av, men de skall också användas till det gemensamma bästa. I vårt samhälle är skatterna en mekanism som syftar till detta, och inkomstskatterna är ju progressiva, så att den som får mer också kan hjälpa sina medmänniskor mer. Men ifall det blir något kvar när vi har skaffat det som är nödvändigt för livets upprätthållande, är det ju inget som hindrar att också det används till att hjälpa våra medmänniskor, när och fjärran.

Kaikkia saamiamme lahjoja olisi käytettävä parhaalla mahdollisella tavalla. Tämä koskee sekä omaisuutta että ominaisuuksia. Jos pidämme silmämme auki, löydämme aina avuntarvitsijoita. Kotisuomesta löytyy hyväksikäytettyjä lapska, ja nälänhätä Afrikan sarvella on vain pahenemaan päin. Vain pari esimerkkiä mainitakseni.
Miten sinä voisit käyttää lahjojasi paremmin?

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att söka sanningen
S:t Olofs kapell (Pellinge)
och Borgå domkyrka 14.8.2011

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. För att komma fram till det rätta målet får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall bry oss om, utan att vägen är den rätta, att vi har målet i sikte.
Varför väljer så många att gå den breda vägen framom den smala? Det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden, en upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och tyvärr finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns de som hemfallit åt lagiskhet, som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början verka tryggt, men snart känner man sig inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Den svenske förre ärkebiskopen K.G. Hammar skrev en bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Han fick kritik för detta - om inte en ärkebiskop kan säga att han har funnit sanningen, vad är det då för poäng med kristendomen överhuvudtaget? Jag tycker tvärtom att Hammars ord är mycket befriande. Visserligen vet vi kristna att sanningen finns hos Gud, men åtminstone jag kan inte påstå att jag skulle ha nått fram till hela sanningen. En del är uppenbarat, men annat är fortfarande fördolt, och det får vi fortsätta att söka.

Vi kommer ofta i situationer som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del. Risken att man oftare väljer det orätta är då överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. Men uttrycket ”ändamålet helgar medlen” är en av de mest motbjudande lögner som finns.
Sanningen inte är svag, men den har en svaghet. Den har nämligen en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren, som ett finskt ordspråk säger, men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver inte sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig bara den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Det kräver att man söker den och är därför ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen, eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig, vilket ärkebiskop Hammar också antyder. Den ärlige sökaren får inte ett lätt liv, men däremot ett som är meningsfullt och intressant.

Evangeliet kopplar samman sanningen med Gud och med Jesu ord. I Bergspredikan säger Jesus, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Detta illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna, som är dagens evangelium. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får intrycket att man inte ens behöver välja den breda vägen, man kommer lätt på den. Det är just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Han tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, eftersom den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att den som söker, han finner, och den som bultar, för honom öppnas dörren.
Livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vi skall inte fly de moraliska avgörandena, utan modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring, för den ger otaliga möjligheter.
Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den smala vägen verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan väderstreck, utan riktningar, ett tomt ingenting. I den kan man köra hårt åt vilket håll som helst utan att egentligen komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta.

Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, såsom Jesus betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är ett genomgående tema i hans undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Men vi behöver inte förvänta oss att vi skall finna hela sanningen i detta liv. Att gå genom den trånga porten eller följa den smala vägen betyder inte att vi får alla svar, utan att vi har ställt de rätta frågorna, att vi vet var vi skall söka sanningen.
Därför är kanske inte det viktigaste att finna de rätta svaren utan sist och slutligen utan just att söka, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att när man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är visserligen osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten till livet.