Karl af Hällström:
Den blomstertid nu kommer
Predikan i Lovisa kyrka 2.6.2012
Matt 28:18-20
Den blomstertid nu kommer
Predikan i Lovisa kyrka 2.6.2012
Matt 28:18-20
Lovisa gymnasium inbjöd mig att hålla ett tal vid deras studentdimission igår. Det gjorde jag så gärna. Dimissionen inleddes med sommarpsalmen, vilket föranledde mig att ta upp den i talet.
Inför skolavslutningarna diskuterar man ju ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.
En intressant fråga i det här sammanhanget, som jag inte tog upp vid dimissionen, är gränsdragningen mellan vem som har en kristen tro och vem som är sådär allmänt religiös. I en del sammanhang verkar det som om man vill dra en skarp gräns mellan ”oss” och ”dem”, medan andra tillåter en mångfacetterad palett av åsikter och föreställningar, där allt är lika bra. Båda har sin plats, bara man inte driver det för långt.
För omgivningen är det väl viktigare om en person är god eller hygglig eller snäll än om personens trosföreställningar ryms inom den kristna teologins ramar. Men det är ändå viktigt att konstatera att det finns ramar; allt är inte acceptabelt. Med det menar jag alltså inte att folk inte får tro som de vill, utan det jag menar är att vi inte kan ge rubriken ”kristendom” åt vad som helst som vi själva råkar anse vara bra, utan att det finns vissa kriterier för det.
Det viktigaste kriteriet är väl tron på Jesus som Herre. Den skiljelinjen går mellan kristendomen och andra monoteistiska religioner.
Från det kriteriet kommer vi till ett som skiljer kristna kyrkor från andra som liknar dem, nämligen treenigheten. Det att vi räknar att Gud, den ende, tar sig uttryck i Skapare, Frälsare och Livgivare, alltså Fader, Son och Ande, och att dessa tre är skilda från varandra så att de inte skall sammanblandas, samtidigt som de är ett så att de inte kan separeras – det låter som en komplicerad tankekonstruktion, men är faktiskt Kyrkans svar på olika försök att förändra bilden av Gud på ett sätt som inte stämmer överens med den kristna synen. Många har velat förneka antingen Jesu gudomlighet eller hans mänsklighet; en del har velat separera Fadern från Skaparen i ett dualistiskt system; andra vill se den heliga Anden som bara en opersonlig kraft. Treenighetsläran skyddar oss mot alla dessa irrläror.
Vi som är här i Lovisa kyrka idag har framför oss en illustration på hur treenigheten kan se ut. Bilden är kanske inte medvetet skapad av konstnären, men vi kan ändå se den, om vi vill.
Titta på Thorvaldsens Kristus-staty, som finns ovanför altaret. Den är upplyst av två strålkastare, som kastar var sin skugga. När vi ser på Jesus, ser vi också Fadern och Anden. Jesus talar om och med sin Far och lär också oss att göra det. Jesus talar om och lovar oss den heliga Anden, som utgöts vid pingsten och som vi har fått del av när vi döptes i den treenige Gudens namn, såsom Jesus befaller i dagens heliga evangelium.
När vi ser Jesus, ser vi treenigheten. Men precis som skuggan inte är en del av oss, är inte Fadern eller Anden en del av Sonen, eller Sonen en del av Fadern eller Anden. De är ett, så att där en finns, där finns de alla, men de är väsensskilda, såsom vår skugga inte är vi.
En Gud. Tre personer. Tre som är ett. Treenighet.
Detta är den kristna gudsbilden. Om någon inte håller med om detta, står det den fritt, men vänligen låt då bli att kalla det för kristendom.
Den treeniga gudstron får vi nu resa oss och bekänna.
Inför skolavslutningarna diskuterar man ju ofta vilken roll olika traditioner har i firandet. I år har diskussionerna långt handlat om psalmen ”Den blomstertid”, nummer 535 i vår psalmbok.
Redan på 1970-talet fanns det skolor där den ersattes med visan ”Jag tror, jag tror på sommaren”, och många fritänkare vill säkert göra en liknande kupp också nu på 2010-talet. Kanske inte just med den visan, för den hann nog bli ganska sliten, men huvudsaken är att ingen psalm skall sjungas i våra skolor.
Som ni säkert kan gissa, är jag av annan åsikt.
Kristendomen, särskilt i sin lutherska form, har haft, och har delvis fortfarande, ett starkt inflytande på samhället. Ättestupan föll bort, sjukvård och skolväsende utvecklades, musik och andra konstformer gynnades – allt genom kyrkans inflytande. En del övertramp skedde också – jag tänker t.ex. på häxprocesserna – men i det stora hela har kyrkan och kristendomen haft en positiv inverkan på samhället i vårt land.
År 1869 skildes kyrkan och staten från varandra, och i samma veva också socknen och kommunen. Kommunen övertog flera uppgifter som socknen tidigare hade haft, t.ex. fattigvården (dagens socialväsende), sjukvården och skolväsendet. Lovisa gymnasium är en kommunal skola, inte en kyrklig. Därför frågar många varför församlingen skall få ha tillgång till skolorna, genom att vi har morgonsamlingar och eftisverksamhet eller genom att kyrkoherden håller tal på studentdimissionen. Och de ställer inte bara frågan, utan kräver att detta samarbete skall upphöra.
Men är det nu så fel med samarbete? Ingen av dessa verksamhetsformer är obligatorisk. Den som inte vill, behöver inte utsätta sig för vad vi anser vara ett gott budskap. Den som har en annan tro, eller som tror att den inte har någon tro överhuvudtaget (vilket också är ett slags tro) behöver inte vara med på morgonsamlingarna eller för den delen på religionsundervisningen.
Jag upplever att samarbetet mellan skola och församling är helt naturligt, eftersom båda instanserna strävar efter det bästa för dem som de kommer i kontakt med. Samarbete i det godas tjänst är inte bara naturligt utan också eftersträvansvärt.
Statistiken indelar finländarna i sådana som tror på Gud enligt kristen modell, sådana som tror på Gud men inte som kyrkan lär (och där hoppas man ju att de har bekantat sig grundligt med den kristna läran för att kunna göra ett sådant påstående), sådana som tror på en högre makt men inte vill ge den något namn, och sådana som inte tror på någonting gudomligt.
Fritänkarna säger att eftersom den första gruppen inte är så stor, bör all religionsutövning i skolorna förbjudas. Jag skulle vända på detta. Eftersom andelen rena ateister är så liten, är det naturligt att tala om Gud också i skolan.
Traditionen att sjunga psalmen ”Den blomstertid” på skolavslutningarna är därför ingenting förkastligt, utan en naturlig del av den existerande och traditionella samverkan mellan dessa två aktörer för det goda.
Till saken hör dessutom att psalmen sällan sjungs i sin helhet. Psalmen har sex verser, men oftast är det bara de två eller tre första verserna som vi sjunger. Den religiositet som kommer fram i dem är ganska mild och allmän och stöter knappast någon som inte är en hård ateist. Vem som helst som tror på att Gud existerar och att han är god kan med gott samvete stämma in i verserna 1-3.
Den första versen är närmast deskriptiv när den konstaterar att solens värme får allt att blomstra. Gud nämns inte ens där. I den andra versen påminns vi om att skapelsens skönhet skall påminna oss om Guds godhet. Inte heller det är något specifikt kristet. Och i tredje versen jämförs fågelsången med den glädjesång med vilken vi kan tacka Gud för allt det goda han ger oss. Och det kan en muslim eller en jude säkert instämma i utan svårighet.
Det är först i den fjärde versen som innehållet blir specifikt kristet. Där ber vi Jesus att ge oss kärlekens eld och vända bort sorg och smärta. Den femte och sjätte versen nämner varken Gud eller Jesus vid namn, men det är tydligt att det är de som tilltalas, när vi där ber om att själen skall få dygder och att skörden skall bli god. Här kan alltså en icke-kristen deltagare i skolavslutningarna protestera. Inte mot bönens innehåll i sig, alltså, utan mot bönens objekt, herren Jesus. Men som sagt sjungs dessa verser sällan i skolorna.
En intressant fråga i det här sammanhanget, som jag inte tog upp vid dimissionen, är gränsdragningen mellan vem som har en kristen tro och vem som är sådär allmänt religiös. I en del sammanhang verkar det som om man vill dra en skarp gräns mellan ”oss” och ”dem”, medan andra tillåter en mångfacetterad palett av åsikter och föreställningar, där allt är lika bra. Båda har sin plats, bara man inte driver det för långt.
För omgivningen är det väl viktigare om en person är god eller hygglig eller snäll än om personens trosföreställningar ryms inom den kristna teologins ramar. Men det är ändå viktigt att konstatera att det finns ramar; allt är inte acceptabelt. Med det menar jag alltså inte att folk inte får tro som de vill, utan det jag menar är att vi inte kan ge rubriken ”kristendom” åt vad som helst som vi själva råkar anse vara bra, utan att det finns vissa kriterier för det.
Det viktigaste kriteriet är väl tron på Jesus som Herre. Den skiljelinjen går mellan kristendomen och andra monoteistiska religioner.
Från det kriteriet kommer vi till ett som skiljer kristna kyrkor från andra som liknar dem, nämligen treenigheten. Det att vi räknar att Gud, den ende, tar sig uttryck i Skapare, Frälsare och Livgivare, alltså Fader, Son och Ande, och att dessa tre är skilda från varandra så att de inte skall sammanblandas, samtidigt som de är ett så att de inte kan separeras – det låter som en komplicerad tankekonstruktion, men är faktiskt Kyrkans svar på olika försök att förändra bilden av Gud på ett sätt som inte stämmer överens med den kristna synen. Många har velat förneka antingen Jesu gudomlighet eller hans mänsklighet; en del har velat separera Fadern från Skaparen i ett dualistiskt system; andra vill se den heliga Anden som bara en opersonlig kraft. Treenighetsläran skyddar oss mot alla dessa irrläror.
Vi som är här i Lovisa kyrka idag har framför oss en illustration på hur treenigheten kan se ut. Bilden är kanske inte medvetet skapad av konstnären, men vi kan ändå se den, om vi vill.
Titta på Thorvaldsens Kristus-staty, som finns ovanför altaret. Den är upplyst av två strålkastare, som kastar var sin skugga. När vi ser på Jesus, ser vi också Fadern och Anden. Jesus talar om och med sin Far och lär också oss att göra det. Jesus talar om och lovar oss den heliga Anden, som utgöts vid pingsten och som vi har fått del av när vi döptes i den treenige Gudens namn, såsom Jesus befaller i dagens heliga evangelium.
När vi ser Jesus, ser vi treenigheten. Men precis som skuggan inte är en del av oss, är inte Fadern eller Anden en del av Sonen, eller Sonen en del av Fadern eller Anden. De är ett, så att där en finns, där finns de alla, men de är väsensskilda, såsom vår skugga inte är vi.
En Gud. Tre personer. Tre som är ett. Treenighet.
Detta är den kristna gudsbilden. Om någon inte håller med om detta, står det den fritt, men vänligen låt då bli att kalla det för kristendom.
Den treeniga gudstron får vi nu resa oss och bekänna.
