Predikan: Tredje söndagen i advent

Karl af Hällström:
Profetens budskap: Jesus
Lovisa kyrka 16.12.2012

I den svenska kristna tidningen Dagen ingick nyligen en artikel med rubriken ”Johannes döparens efterföljare”. Jag ska börja med att citera den; jag tyckte det var rätt intressant.

Gräshoppor, kamelhår, öken och renande dop i vatten, det förknippar många med Johannes döparen. Men evangelierna antyder att en grupp människor dröjde kvar som lärjungar till Johannes när andra valde att följa Jesus.
Det handlar om omkring 100 000 människor med ursprung i Mellanöstern, som ofta levt som en förföljd minoritet bland muslimer, kristna och judar. I dag finns de spridda över hela världen. 9 000 mandéer finns i dag i Sverige.
Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin har goda relationer till prästerna inom det Mandéiska Sabéiska samfundet i Sverige, och han menar att vi kan lära oss något av den kunskap som gruppen bär om Johannes.
Han berättar att historieskrivningar från de första åren efter Kristus talar om den judiska inriktningen esséer, som bestod av en grupp människor som bar vita kläder, hyllade celibatet, höll diet och tog rituella bad: idéer som påminner om hur dagens mandéer lever.
En idériktning är att Johannes döparen möjligtvis uppfostrades hos esséerna, och att mandéerna är esséernas ättlingar i dag, förklarar Sten-Gunnar Hedin.
Han menar att Johannes ödmjukhet hade en kraft i sig.
– Johannes ödmjukhet gav en speciell kraft och tyngd åt hans budskap vid dem tillfällen han konfronterade de som hade den religiösa och politiska makten. Övertygelse med ödmjukhet visade sig var en verksam kombination. De som hade makt kände väl till mannen från öknen, säger Hedin.

Mandéerna är inte kristna, utan gnostiker: en tro som präglas av kampen mellan gott och ont.
Det berättar Salam Katia, som är präst, eller tarmida som det heter, för omkring 2 000 mandéer i Södertälje. Han förklarar vilken roll Johannes har inom den mandéiska tron.
– Johannes var vår sista profet och det var han som lärde oss hur man ska leva. Han döpte också Jesus. Centralt för Johannes och för oss är att vi inte strävar efter att få maktpositioner, säger han.
Mandéerna betonar också precis som Johannes döparen omvändelse och rening genom dopet i vatten. Mandéer döper sig, iklädda vita kläder, ofta flera gånger genom livet. I dopet doppas man tre gånger: en gång för själen, en gång för samvetet och en gång för kroppen.
Mandeismen beskrivs ofta som en jämställd religion, där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Salam Katia betonar att godhet inom mandeismen omfattar medmänsklighet, men också respekt för djur och natur.

Sten-Gunnar Hedin menar att man kan lära sig mycket av Johannes döparen än i dag.
– I Lukasevangeliet finns ett tal av Johannes som visar hans karaktär vad gäller socialt ansvar och medkänsla med den utlämnande medmänniskan. Hans andliga liv präglades av ovanligt stor ödmjukhet. Det var Johannes största glädje att kunna visa andra på Jesus i stället för på sig själv. Av Johannes kan vi lära oss ödmjukhet, trofasthet och att vara trogen sin livskallelse. Vi kan också lära oss att ta livets frågor på allvar, men inte ta sig själv så högstämt allvarligt.

Så långt tidningen Dagen.
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen.
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt.

Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion.
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra.
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus.

Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om.
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar.

Helgspalten i Bbl

Karl af Hällström:

Vaka!

Betraktelse i Borgåbladet 17.11.2012

Vi firar i morgon detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
De mortuis nil nisi bene?
Lovisa kyrka 3.11.2012

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska.
Att vi sörjer dem som har lämnat oss är helt naturligt. Sorg finns det många uttrycksformer för: någon skriker och gråter, medan någon annan går vidare med sitt liv till synes oberörd och sörjer endast inombords. Eller något där emellan. Detta hänger ihop med våra olika personligheter, och vad en person gör kan inte jämföras direkt med någon annan.
Ändå är det viktigt att sörja och bearbeta det som har skett, vilken form denna sorg än tar sig. Det finns en latinsk sentens som lyder De mortuis nil nisi bene, vilket betyder fritt översatt ”Man ska inte tala illa om de döda”. Och det stämmer i viss utsträckning, men inte helt. Vi ska inte tala illa om dem som inte är här och inte kan försvara sig, det är sant oberoende om de vi talar om har avlidit eller bara annars är frånvarande. Men att därifrån ta steget till att förtränga också de dåliga sidorna hos dem som är borta kan vara destruktivt för oss som är kvar.

Helgonen är sådana kristna som på något speciellt sätt fungerar som exempel för oss som lever nu. I en del kyrkor - t.ex. katolska och ortodoxa kyrkor - är vördandet av helgonen satt i system på ett helt annat sätt än hos oss, men också vi lutheraner kan säkert lära oss både ett och annat av att se på helgonen och deras närhet till Gud. För det är det som gör dem till helgon - inte att de i sin egen kraft på något underligt sätt skulle vara heliga, utan att de genom sin närhet till Gud får del av hans helighet.
De avlidna, som vi idag tänder minnesljus för, var helgon i samma mån som vi som nu lever är det. Inte mer, inte mindre - de var väl som folk för det mesta är. Om någon skadade oss eller någon annan under sin livstid, kanske skadan inte försvinner bara för att skadegöraren avlider. Tvärtom kan situationen förvärras, när den som har skadat oss inte längre kan ställas till svars för det han har gjort. Att någon avlider gör inte den personen till ett helgon.
Å andra sidan är de flesta människor rätt hyggliga i alla fall. Vi har våra fel och brister som vi får försöka leva med, men vi ska inte överbetona de avlidnas misstag. Vi får försöka minnas det goda som vi har lärt oss av dem och upplevt tillsammans med dem, så att vi på så sätt ”talar gott om de döda”. Vi ska inte förvänta oss att de skulle vara bättre än vi och bli besvikna när vi minns misstag som de gjorde. Vi får helt enkelt försöka förlåta och glömma.
”Helt enkelt”, sade jag. Helt enkelt är det knappast att förlåta och glömma. Här får vi be vår Herre om hjälp. Vi får be att han tar hand om alla våra negativa minnen och känslor och att han ska befria oss från deras inflytande så att vi kan gå vidare med våra liv.

De troende avlidna, vilkas minnesdag vi idag firar, lever i gemenskap med Gud. Det får vi lita på, även om vi inte helt förstår hur det fungerar sådär tekniskt. Men vi behöver inte förstå det heller; huvudsaken är att Gud, den store teknikern, gör det. Det att de lever i gemenskap med Gud innebär att ingenting som vi gör längre påverkar dem. Vi kan varken göra gott eller ont för dem längre. Detta innebär ändå inte att vi skall glömma bort dem eller förtränga dem, för de har påverkat våra liv, och gör det också i fortsättningen. Vår egen livshistoria skulle ha varit annorlunda utan dem, och det bär vi med oss.
Det här fungerar åt andra hållet också, för den delen. Vi som lever kvar kan ha dåligt samvete i förhållande till de avlidna - kanske för något som vi borde eller inte borde ha gjort eller sagt, eller kanske redan för att vi lever fast de inte längre gör det. En del av detta är berättigat, en del är det inte, och det kan vara viktigt att granska grunden för sina känslor. Det kan man göra tillsammans med någon annan; kanske en präst som har tystnadsplikt kan hjälpa. Och det som vi verkligen har gjort fel, och inte bara har vaga skuldkänslor för, får vi lämna inför Gud i bikten och ta emot förlåtelse av honom - den förlåtelse som de avlidna inte längre kan ge oss.

Jag sade att de troende avlidna lever i gemenskap med Gud och att våra handlingar inte längre kan nå dem. Och det står jag för. Samtidigt får vi lita på att också vi, genom Guds nåd och i tro på Kristus, har möjlighet att uppnå samma gemenskap med Gud.
”Finns det liv, finns det hopp”, sägs det. Detta gäller också i evigheten. När vi genom Guds nåd äger det eviga livet, får vi också ha ett evigt hopp till Gud om en ”jublande återförening med våra bortgångna kära”, som en av bönerna i vår handbok uttrycker det.
Pris vare Gud för hans stora gåva!

Predikan: Nittonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Lovisa kyrka 7.10.2012
Joh 13:31-35

Under en religionslektion i gymnasiet fick eleverna frågan vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en: ”Att älska sin nästa och älska sig själv.” En annan frågade: ”Hör inte Gud också dit?”
Det verkar som om Gud ibland skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.
Nu är ju budet inte obekant för oss som vill vara kristna. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är frågan om ett obeskrivligt illamående som ofta följs av självdestruktivitet.
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.

En skriftlärd tar i ett samtal med Jesus upp frågan om vilket det viktigaste budet var (Mk 12:28-34). De främsta rabbinerna diskuterade ofta detta. Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den.
Många av fariseerna och de skriftlärda tyckte att frågan helt enkelt var absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som mannen vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukeerna svarslösa angående uppståndelsen, ett annat ämne som saddukeerna tyckte var absurd.
Jesu svar på mannens fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen 'Hör, Israel' (5Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga.
Den skriftlärde är förresten den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och genast förstår vad Jesus menar, nämligen: att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan vi måste helhjärtat sätta oss själva i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål: Sök först Gud! Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att få allt det andra också.
Jesus tillägger: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' I sitt sammanhang i GT betyder ”en nästa” en som hör till samma folk. Men genom att lämna bort inledningen till citatet, utvidgar Jesus betydelsen till att gälla vem som helst.

I bakgrunden för dagens heliga evangelium kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människan skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.”
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger han: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som, trots sveket och döden, vill hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus inte sökte sin egen ära, utan Guds.
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och det goda eller i vår förmåga att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek. Dess tecken är korset – ett löfte om att också vi ska få finna Guds kärlek.

Baserad på en predikan av Martin Fagerudd.

Predikan: Femtonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i Lovisa kyrka 9.9.2012
Matt 11:25-30

På väggen i mitt arbetsrum där hemma hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i dagens heliga evangelium.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln inkopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.

Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt kan komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1 500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.

När jag faller (alltså inte ”om jag faller”, utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer en annan av dagens texter, Luk 17:11-19, in. Det är berättelsen om hur Jesus botade tio spetälska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spetälske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.