Karl af Hällström:
Att ta emot budskapet
Predikan i Emsalö kapell 15.4.2007
Att ta emot budskapet
Predikan i Emsalö kapell 15.4.2007
De fyra evangelierna och Pauli brev berättar om påskens händelser på olika sätt. De stora dragen är de samma, men i varje berättelse ingår detaljer som inte förekommer i de andra.
Detta är egentligen helt naturligt, eftersom det hade varit omöjligt att i skrifter av den här storleken berätta alla detaljer om påskens händelseförlopp. Försök själv göra en uttömmande detaljerad berättelse om vad som sker under fyra dagar av ditt liv! Därför är det klart att författarna måste välja bland sitt material utgående från hur de ville betona sitt budskap. Och detta är inte en svaghet i Bibeln, som man ibland hör sägas, utan en rikedom!
I Lukasevangeliets variant av berättelsen, för att nämna den som exempel, är det intressant att se hur olika människor tar emot budet om uppståndelsen på olika sätt.
Först har vi kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus (Lk 23:55). De kommer till graven för att tvätta och smörja Jesu kropp enligt tidens sed, men får till sin förvåning se att graven är öppen och kroppen borta. Änglar uppenbarar sig för dem och påminner dem om Jesu förutsägelse att han skall dö och sedan uppstå. De hade inte förstått det när Jesus sade det, men nu går det upp för dem vad han menade, och de beger sig iväg för att berätta för de andra lärjungarna om det fantastiska som har skett. Men de andra lärjungarna är mer skeptiskt inställda.
Vem är det förresten som hör till den gruppen? Lukas talar först om de elva och alla de andra (24:9), och i följande vers om apostlarna (24:10). Ibland använder vi begreppen "Jesu lärjungar", "apostlarna" och "de tolv" på ett sätt som gör att det verkar vara frågan om samma sak. Men det är det inte. "De tolv" är de lärjungar som Jesus utvalde som en sorts inre cirkel, och "de elva", som Lukas nämner, är dessa tolv minus Judas Iskariot, som hade förrått Jesus. "Apostlarna" är dessa elva plus Mattias, som enligt Apg (1:15-21) ersatte Judas, plus Paulus, som räknas som den trettonde aposteln. Begreppen "de tolv" och "apostlarna" är alltså nästan, men inte riktigt, synonyma.
"Jesu lärjungar" är däremot en mycket större grupp. Hit hör alla de som någon gång har berörts av Jesu budskap, oberoende av om de hörde budskapet av honom själv, då när han ännu gick på denna jord, eller om de senare hörde det av någon annan. Under de hundratals år som har gått sedan budskapet började förkunnas är det många som har hunnit få del av det, och också vi som är här i dag hör till denna grupp, precis som kvinnorna vid graven och apostlarna.
Kvinnorna berättar hur som helst om sin upplevelse vid graven för de andra lärjungarna – för de elva och alla de andra, hur många de nu sedan var. Men dessa tror inte på kvinnorna! De tyckte att det bara var prat, säger Lukas (Lk 24:11). Man kan förstås tolka det här som någon sorts kvinnoförakt, om man vill, och säga att männen tyckte att kvinnor i allmänhet, och dessa kvinnor i synnerhet, är dumma pratmakare och skvallerkäringar som tror på allt som man säger till dem. Man får naturligtvis anse att apostlarna var kvinnohatare, om man vill, men då bör man vara medveten om att den uppfattningen knappast går att stöda på Bibeln.
Den intryck som Bibeln ger är nämligen att det är själva budskapet som lärjungarna har svårt att tro på, inte budbärarna i sig. Och man kan väl förstå den misstro som rådde. Jesus, lärjungarnas lärare och mästare, hade blivit korsfäst, och lärjungarna själva hade orsak att frukta för sina liv. Den förhärskande sinnesstämningen måste ha varit sorg och depression, och då är det inte lätt att tro på glada budskap som verkar helt osannolika.
Bara Petrus, den ledande lärjungen, hade någon som helst misstanke om att det kunde ligga något i kvinnornas berättelse. Han undersökte saken, och märkte att de hade rätt. Graven var öppnad och tom, och linnesvepningen var kvar, vilket är en intressant detalj. Om gravplundrare hade varit framme, hade de knappast lämnat kvar det värdefullaste som fanns i graven. En död kropp är inte värd så mycket, men flera meter linnetyg har ett märkbart värde.
Till skillnad från kvinnorna fick Petrus inte se några änglar som skulle ha gett honom visshet, så han gick därifrån full av undran över det som hade hänt (24:12).
I Johannesevangeliets berättelse (20:19-31), som vi hörde läsas för en stund sedan, är det Tomas som tvivlar. När Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar, råkar Tomas vara frånvarande. När han så kommer tillbaka, möts han av de andras översvallande glädje: "Vi har sett Herren!" (v. 25). Men Tomas ställer sig skeptisk och tvivlande. En orsak är säkert att det verkar så otroligt, det hela - men jag undrar om inte besvikelsen också spelar in. "Jesus kom tillbaka just som jag var till butiken efter mjölk till kaffet. Alla andra fick träffa honom, men inte jag!" Tomas slänger upp en sköld av skepsis och kräver bokstavligen handgripliga bevis.
En vecka förflyter, och inga bevis uppenbarar sig. Den veckan måste ha varit en pina för Tomas. De andra är trygga i sin visshet om vad de har varit med om, men för Tomas finns det bara tvivel och besvikelse. Han står där i det sunda förnuftets kalla ljus, omgiven av starkt men irrationellt troende vänner. "Detta kan ju inte ha hänt," säger han säkert till dem, men deras svar är bara: "Vi vet att det har hänt!" Frustration! Tomas kan varken rubba de andras tro eller dela den. En hel vecka av detta förflyter, och Tomas måste ha varit emotionellt utmattad.
Då kommer Jesus igen. Han hälsar dem med en fridsönskan och erbjuder sedan Tomas de handgripliga bevis som han har begärt. Men då behövs bevisen inte längre. Tomas behöver inte röra vid Jesu sår för att veta vem som är där. Jesu fridshälsning har haft önskad effekt, och pusselbitarna faller på plats för Tomas. Som den förste erkänner han Jesus inte bara som Herre eller Messias, utan som Gud.
Ännu idag ser man hur dessa olika inställningar råder. Det finns de som har en översvallade tro, baserad på upplevelser och uppenbarelser lika mycket som på Bibel och förkunnelse. Det finns de som sitter så fast i sin egen situation och sina egna tänkesätt att de inte kan tro att det kunde finnas något större än vad vi kan se. Och så finns det de som undersöker och samlar fakta, och som ärligt undrar vad det är som har hänt - såsom Petrus och Tomas.
Av dessa olika grupper misstänker jag att det är bäst att höra till den sista. Det är bättre att ärligt söka än att ha funnit orätt, oberoende av om det man har funnit är "alltför andligt" eller "alltför materialistiskt", om man uttrycker det så.
Men det är också viktigt att minnas att alla dessa tre grupper hade viktiga uppgifter i den församling som uppstod vid pingsten några veckor senare. Olika synsätt berikar och befruktar varandra.
Påsktidens budskap är att graven var tom; Jesus var inte längre där. Nu är det vår sak att välja vad vi skall göra med detta budskap. Må Gud ge oss nåden att välja rätt!
Detta är egentligen helt naturligt, eftersom det hade varit omöjligt att i skrifter av den här storleken berätta alla detaljer om påskens händelseförlopp. Försök själv göra en uttömmande detaljerad berättelse om vad som sker under fyra dagar av ditt liv! Därför är det klart att författarna måste välja bland sitt material utgående från hur de ville betona sitt budskap. Och detta är inte en svaghet i Bibeln, som man ibland hör sägas, utan en rikedom!
I Lukasevangeliets variant av berättelsen, för att nämna den som exempel, är det intressant att se hur olika människor tar emot budet om uppståndelsen på olika sätt.
Först har vi kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus (Lk 23:55). De kommer till graven för att tvätta och smörja Jesu kropp enligt tidens sed, men får till sin förvåning se att graven är öppen och kroppen borta. Änglar uppenbarar sig för dem och påminner dem om Jesu förutsägelse att han skall dö och sedan uppstå. De hade inte förstått det när Jesus sade det, men nu går det upp för dem vad han menade, och de beger sig iväg för att berätta för de andra lärjungarna om det fantastiska som har skett. Men de andra lärjungarna är mer skeptiskt inställda.
Vem är det förresten som hör till den gruppen? Lukas talar först om de elva och alla de andra (24:9), och i följande vers om apostlarna (24:10). Ibland använder vi begreppen "Jesu lärjungar", "apostlarna" och "de tolv" på ett sätt som gör att det verkar vara frågan om samma sak. Men det är det inte. "De tolv" är de lärjungar som Jesus utvalde som en sorts inre cirkel, och "de elva", som Lukas nämner, är dessa tolv minus Judas Iskariot, som hade förrått Jesus. "Apostlarna" är dessa elva plus Mattias, som enligt Apg (1:15-21) ersatte Judas, plus Paulus, som räknas som den trettonde aposteln. Begreppen "de tolv" och "apostlarna" är alltså nästan, men inte riktigt, synonyma.
"Jesu lärjungar" är däremot en mycket större grupp. Hit hör alla de som någon gång har berörts av Jesu budskap, oberoende av om de hörde budskapet av honom själv, då när han ännu gick på denna jord, eller om de senare hörde det av någon annan. Under de hundratals år som har gått sedan budskapet började förkunnas är det många som har hunnit få del av det, och också vi som är här i dag hör till denna grupp, precis som kvinnorna vid graven och apostlarna.
Kvinnorna berättar hur som helst om sin upplevelse vid graven för de andra lärjungarna – för de elva och alla de andra, hur många de nu sedan var. Men dessa tror inte på kvinnorna! De tyckte att det bara var prat, säger Lukas (Lk 24:11). Man kan förstås tolka det här som någon sorts kvinnoförakt, om man vill, och säga att männen tyckte att kvinnor i allmänhet, och dessa kvinnor i synnerhet, är dumma pratmakare och skvallerkäringar som tror på allt som man säger till dem. Man får naturligtvis anse att apostlarna var kvinnohatare, om man vill, men då bör man vara medveten om att den uppfattningen knappast går att stöda på Bibeln.
Den intryck som Bibeln ger är nämligen att det är själva budskapet som lärjungarna har svårt att tro på, inte budbärarna i sig. Och man kan väl förstå den misstro som rådde. Jesus, lärjungarnas lärare och mästare, hade blivit korsfäst, och lärjungarna själva hade orsak att frukta för sina liv. Den förhärskande sinnesstämningen måste ha varit sorg och depression, och då är det inte lätt att tro på glada budskap som verkar helt osannolika.
Bara Petrus, den ledande lärjungen, hade någon som helst misstanke om att det kunde ligga något i kvinnornas berättelse. Han undersökte saken, och märkte att de hade rätt. Graven var öppnad och tom, och linnesvepningen var kvar, vilket är en intressant detalj. Om gravplundrare hade varit framme, hade de knappast lämnat kvar det värdefullaste som fanns i graven. En död kropp är inte värd så mycket, men flera meter linnetyg har ett märkbart värde.
Till skillnad från kvinnorna fick Petrus inte se några änglar som skulle ha gett honom visshet, så han gick därifrån full av undran över det som hade hänt (24:12).
I Johannesevangeliets berättelse (20:19-31), som vi hörde läsas för en stund sedan, är det Tomas som tvivlar. När Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar, råkar Tomas vara frånvarande. När han så kommer tillbaka, möts han av de andras översvallande glädje: "Vi har sett Herren!" (v. 25). Men Tomas ställer sig skeptisk och tvivlande. En orsak är säkert att det verkar så otroligt, det hela - men jag undrar om inte besvikelsen också spelar in. "Jesus kom tillbaka just som jag var till butiken efter mjölk till kaffet. Alla andra fick träffa honom, men inte jag!" Tomas slänger upp en sköld av skepsis och kräver bokstavligen handgripliga bevis.
En vecka förflyter, och inga bevis uppenbarar sig. Den veckan måste ha varit en pina för Tomas. De andra är trygga i sin visshet om vad de har varit med om, men för Tomas finns det bara tvivel och besvikelse. Han står där i det sunda förnuftets kalla ljus, omgiven av starkt men irrationellt troende vänner. "Detta kan ju inte ha hänt," säger han säkert till dem, men deras svar är bara: "Vi vet att det har hänt!" Frustration! Tomas kan varken rubba de andras tro eller dela den. En hel vecka av detta förflyter, och Tomas måste ha varit emotionellt utmattad.
Då kommer Jesus igen. Han hälsar dem med en fridsönskan och erbjuder sedan Tomas de handgripliga bevis som han har begärt. Men då behövs bevisen inte längre. Tomas behöver inte röra vid Jesu sår för att veta vem som är där. Jesu fridshälsning har haft önskad effekt, och pusselbitarna faller på plats för Tomas. Som den förste erkänner han Jesus inte bara som Herre eller Messias, utan som Gud.
Ännu idag ser man hur dessa olika inställningar råder. Det finns de som har en översvallade tro, baserad på upplevelser och uppenbarelser lika mycket som på Bibel och förkunnelse. Det finns de som sitter så fast i sin egen situation och sina egna tänkesätt att de inte kan tro att det kunde finnas något större än vad vi kan se. Och så finns det de som undersöker och samlar fakta, och som ärligt undrar vad det är som har hänt - såsom Petrus och Tomas.
Av dessa olika grupper misstänker jag att det är bäst att höra till den sista. Det är bättre att ärligt söka än att ha funnit orätt, oberoende av om det man har funnit är "alltför andligt" eller "alltför materialistiskt", om man uttrycker det så.
Men det är också viktigt att minnas att alla dessa tre grupper hade viktiga uppgifter i den församling som uppstod vid pingsten några veckor senare. Olika synsätt berikar och befruktar varandra.
Påsktidens budskap är att graven var tom; Jesus var inte längre där. Nu är det vår sak att välja vad vi skall göra med detta budskap. Må Gud ge oss nåden att välja rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar