Karl af Hällström:
Glädje, fördragsamhet och frid
Borgå domkyrka 20.12.2009
Fil 4:4-7
Glädje, fördragsamhet och frid
Borgå domkyrka 20.12.2009
Fil 4:4-7
Dagens andra läsning från Fil 4 är välbekant för många. Det kanske ändå inte skadar att så här den sista söndagen i advent se lite närmare på den och fundera över dess innebörd.
Paulus skriver: Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga: gläd er.
Att kyrkan och kristendomen skulle vara tråkiga och humorlösa stämmer knappast, trots att det verkar som om många skulle anse det. Det kan ju hända att de som har den uppfattningen inte på länge har kommit i kontakt med kristendomen, och därför håller fast vid denna föråldrade inställning. Det kan förstås ändå vara att vi kristna är torrisar hela bunten, för ett av kännetecknen på en torris är väl att han inte inser hur torr han egentligen är. Men Gud är minsann ingen torrboll! Gud har humor! Gud har skapat elefanter och noshörningar och sjöhästar och giraffer och en massa andra komiska varelser – för att inte tala om oss människor! Det skulle inte förvåna mig om en orsak till att Gud har skapat allt detta är att han kan sitta i sin himmel och se på oss och le roat. "Se där," säger Gud till Gabriel, "nu är Kalle i farten igen! Vad skall han hitta på härnäst?" Och så skrattar Gud och hans änglar tillsammans.
Det är klart att när Paulus säger Gläd er alltid i Herren, så menar han inte nödvändigtvis att vi skall gapskratta varje gång vi stiger in genom kyrkdörren eller öppnar bibeln. Däremot tror jag att vi inte skall ta oss själva så gravallvarligt alla gånger, utan våga se på oss själva och på varandra med lite humor. Om vi kan le åt oss själva, så tror jag att vårt liv genast blir mindre tungt. Då vi kan leva med oss själva, är det också lättare för oss att leva med våra medmänniskor. Paulus säger ju härnäst: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.
Fördragsamhet och tolerans är någonting som knappast kommer högst upp på människors intryck av kristet beteende. Tyvärr är det faktiskt ett område där det finns ett och annat att åtgärda. Jag misstänker att det här till en del beror på att man har blandat ihop begreppen "moral" och "moralism".
Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det är naturligtvis inget fel på att ha en hög moral. Om man strävar till att alltid bete sig moraliskt och väl i alla situationer, så är det närmast någonting beundransvärt – med det lilla förbehållet att det inte går att på detta sätt förtjäna sin frälsning. Om motivet för ens moraliska beteende är att förtjäna ihop frälsningspoäng, är det alltså bakvänt. Om motivet däremot är att man reagerar på Guds nåd och kärlek genom att vilja leva ett moraliskt liv, så är det bra.
Men det som är bra, bara motivet är det rätta, är alltså att själv sträva till en hög moral. Om man strävar till att andra skall ha en hög moral, vare sig de vill det eller inte, så gör man sig skyldig till moralism. Särskilt fult är det om ens moralism är ihopkopplad med ett omoraliskt beteende, för då är man inte bara moralist utan också skenhelig. Och skenhelighet attackerade redan Jesus hårt. Om vi är skenheliga går vi alltså rakt emot det som Jesus lärde!
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Boten på detta är alltså: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.
När Paulus säger: Gör er inga bekymmer, så menar han knappast att vi skall strunta i de förpliktelser som vi har gentemot vår familj, våra medmänniskor eller vår arbetsgivare. Våra förpliktelser kvarstår naturligtvis. Vi bör sträva till att sköta vårt arbete och våra andra uppgifter enligt bästa förmåga. Det som Paulus menar med att vi inte skall göra oss bekymmer ligger antagligen på det planet att vi inte skall låta våra uppgifter belasta oss psykiskt eller andligt. Framför allt får de inte komma mellan oss och vår Herre för, som aposteln skriver, när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Så här inför julen kan vi ju notera att det är Gud som våra önskningar skall riktas till, inte julgubben – eller "julbisin", som han kallas här i Östnyland. Det är ju klart att Gud vet allt vad vi behöver och önskar redan innan vi ber honom om det. Det viktiga i bönen är inte heller dess informationsvärde, utan att vi är i kontakt med vår Herre.
Det viktigaste av allt i det här textavsnittet är kanske det som kommer till slut. Om vi alltid gläder oss i Herren, är fördragsamma och bekymmersfria och står i kontakt med Gud, då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Detta är en julefrid som vi inte kan få någon annanstans.
Julen är nära inpå oss. Herren är nära, som Paulus skriver. Vi bör vara beredda att ta emot det stora budskapet om Jesus. Vi bör vara beredda att ta emot Guds frid. När vi får uppleva den friden, så kan vi sjunga med Maria, hon som liksom vi väntar på Jesu ankomst: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. (Lk 1:46)
Paulus skriver: Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga: gläd er.
Att kyrkan och kristendomen skulle vara tråkiga och humorlösa stämmer knappast, trots att det verkar som om många skulle anse det. Det kan ju hända att de som har den uppfattningen inte på länge har kommit i kontakt med kristendomen, och därför håller fast vid denna föråldrade inställning. Det kan förstås ändå vara att vi kristna är torrisar hela bunten, för ett av kännetecknen på en torris är väl att han inte inser hur torr han egentligen är. Men Gud är minsann ingen torrboll! Gud har humor! Gud har skapat elefanter och noshörningar och sjöhästar och giraffer och en massa andra komiska varelser – för att inte tala om oss människor! Det skulle inte förvåna mig om en orsak till att Gud har skapat allt detta är att han kan sitta i sin himmel och se på oss och le roat. "Se där," säger Gud till Gabriel, "nu är Kalle i farten igen! Vad skall han hitta på härnäst?" Och så skrattar Gud och hans änglar tillsammans.
Det är klart att när Paulus säger Gläd er alltid i Herren, så menar han inte nödvändigtvis att vi skall gapskratta varje gång vi stiger in genom kyrkdörren eller öppnar bibeln. Däremot tror jag att vi inte skall ta oss själva så gravallvarligt alla gånger, utan våga se på oss själva och på varandra med lite humor. Om vi kan le åt oss själva, så tror jag att vårt liv genast blir mindre tungt. Då vi kan leva med oss själva, är det också lättare för oss att leva med våra medmänniskor. Paulus säger ju härnäst: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.
Fördragsamhet och tolerans är någonting som knappast kommer högst upp på människors intryck av kristet beteende. Tyvärr är det faktiskt ett område där det finns ett och annat att åtgärda. Jag misstänker att det här till en del beror på att man har blandat ihop begreppen "moral" och "moralism".
Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det är naturligtvis inget fel på att ha en hög moral. Om man strävar till att alltid bete sig moraliskt och väl i alla situationer, så är det närmast någonting beundransvärt – med det lilla förbehållet att det inte går att på detta sätt förtjäna sin frälsning. Om motivet för ens moraliska beteende är att förtjäna ihop frälsningspoäng, är det alltså bakvänt. Om motivet däremot är att man reagerar på Guds nåd och kärlek genom att vilja leva ett moraliskt liv, så är det bra.
Men det som är bra, bara motivet är det rätta, är alltså att själv sträva till en hög moral. Om man strävar till att andra skall ha en hög moral, vare sig de vill det eller inte, så gör man sig skyldig till moralism. Särskilt fult är det om ens moralism är ihopkopplad med ett omoraliskt beteende, för då är man inte bara moralist utan också skenhelig. Och skenhelighet attackerade redan Jesus hårt. Om vi är skenheliga går vi alltså rakt emot det som Jesus lärde!
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Boten på detta är alltså: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.
När Paulus säger: Gör er inga bekymmer, så menar han knappast att vi skall strunta i de förpliktelser som vi har gentemot vår familj, våra medmänniskor eller vår arbetsgivare. Våra förpliktelser kvarstår naturligtvis. Vi bör sträva till att sköta vårt arbete och våra andra uppgifter enligt bästa förmåga. Det som Paulus menar med att vi inte skall göra oss bekymmer ligger antagligen på det planet att vi inte skall låta våra uppgifter belasta oss psykiskt eller andligt. Framför allt får de inte komma mellan oss och vår Herre för, som aposteln skriver, när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Så här inför julen kan vi ju notera att det är Gud som våra önskningar skall riktas till, inte julgubben – eller "julbisin", som han kallas här i Östnyland. Det är ju klart att Gud vet allt vad vi behöver och önskar redan innan vi ber honom om det. Det viktiga i bönen är inte heller dess informationsvärde, utan att vi är i kontakt med vår Herre.
Det viktigaste av allt i det här textavsnittet är kanske det som kommer till slut. Om vi alltid gläder oss i Herren, är fördragsamma och bekymmersfria och står i kontakt med Gud, då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Detta är en julefrid som vi inte kan få någon annanstans.
Julen är nära inpå oss. Herren är nära, som Paulus skriver. Vi bör vara beredda att ta emot det stora budskapet om Jesus. Vi bör vara beredda att ta emot Guds frid. När vi får uppleva den friden, så kan vi sjunga med Maria, hon som liksom vi väntar på Jesu ankomst: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. (Lk 1:46)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar