Griftetal: Job

khde / khra Karl af Hällström:
Griftetal / Siunauspuhe
Pernå / Pernaja 2.10.2004

Hyvät NNn omaiset. Olemme tänään mykistyneinä kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen hyvästelläksemme ihmisen, joka eli keskuudessamme hyvin lyhyen ajan, mutta silti ehti vaikuttaa niin voimakkaasti elämiimme. Kysymyksiä on paljon; vastauksia on hankalampi antaa.

I Gamla testamentet läser vi om en man vid namn Job. Han stod inför en liknande situation som vi gör idag. Han miste sin stora egendom, alla sina många barn och t.o.m. sin hälsa. Ändå kunde han säga: Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! (Job 1:21) Och trots att vi sörjer förlusten av NN – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – får vi ändå instämma i Jobs ord. NN fick leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne, älska henne – och sakna henne.

NNn inhimillisesti katsottuna liian aikainen kuolema avaa silmämme elämän hauraudelle. Huomaamme, ettei mikään ole elämässä itsestään selvää, mikään ei ole varmaa – paitsi kuolevaisuutemme. NNn kohtalosta opimme että ilo ja suru, rakkaus ja kaipuu, elämä ja kuolema ovat lähempänä toisiaan kuin tahtoisimme myöntää, ja että jokainen päivä on päivä lähemmäs kuolemaa.

Detta är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Vi har nämligen i dopet blivit Guds barn och får därför bära namnet ”kristen”. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Meidän ei tarvitse pelätä kuolemaa sinällään, mikäli tajuamme ettei nykyinen ole ikuista, että meidänkin on oltava valmiit lähtöön. Lähtömme ajankohtaa emme tiedä – joskus huomaamme merkkejä sen lähestymisestä, joskus se tulee yllättaen – mutta tästä huolimatta meidän olisi aina oltava valmiit. Ja valmiita olemme kun muistamme seisovamme elämämme joka hetkenä Jumalan kasvojen edessä ja luottaessamme Jeesukseen Kristukseen.

Låt oss därför alltid som Job med tacksamhet prisa och lova Herrens namn, både när han ger oss sina goda gåvor till låns och när han tar tillbaka det som han har lånat åt oss.

Vi reser oss för att i tron på den uppståndne Jesus Kristus viga stoftet av NN till gravens ro.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004

I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.

Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.

Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.

Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.

Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Predikan: 11 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kallelsetider
Predikan i Mariagården, Borgå 15.8.2004

På ett skriftskolläger diskuterades en gång möjligheten att leva som kristen i vardagen, efter lägret. Då utbrast en av flickorna: ”Här på lägret går det ju bra, men inte kan man tänka på Gud i stan!”
Det är beklagligt om det är så, men det är säkert en vanlig inställning. Vår vardag är så full av vardag, så att säga, att vi har svårt att hinna med allt. Vi stressar så med det vi måste göra att vi har svårt att hinna med det vi borde göra, och allra minst hinner vi med det som vi skulle vilja göra. Därför är det så vist inrättat att det i vars och ens liv kommer tider då vi mer eller mindre tvingas att stanna upp och lyssna till Guds tilltal och inse att han kallar på oss. Dessa tider kallas på s.k. Kanaans tungomål för ”kallelsetider”, och detta uttryck är också temat för den här söndagen.
Kallelsetiderna är tider då vi märker Guds närvaro på ett sätt som vi kanske inte annars gör. De är sällan roliga och trevliga just då som de pågår, men efteråt kan man se vilken inverkan de har haft. De kommer nämligen ofta, men inte alltid, i samband med någon förändring i livet eller någon kris – när någon närstående dör, t.ex., eller när vi gifter oss, eller varför inte i samband med skriftskolan.
Konfirmationen är ju, som vi vet, inte bara fest och presenter, utan dess grund är klart andlig: i konfirmationen bekräftar vi dopet och svarar ”ja” på Guds kallelse. Om denna bekräftelse sedan inramas av en glad fest, så är det inte illa, för den är verkligen värd att firas.
Men glädjen över Guds kallelse och allvaret i kallelsen går hand i hand. Dagens bibeltexter talar om detta. I episteltexten (Hebr 3:15-19) hörde vi: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Det gäller att ta vara på tillfället när kallelsetiden kommer. Vi vet aldrig när nästa kallelsetid inträffar, eller om det alls kommer någon till. Vi vet ju inte hur vår framtid kommer att te sig, eller hur lång framtid just vi har framför oss. Därför gäller det att inte skjuta upp avgörandet, utan just nu fatta beslutet att följa Gud.

I många gallupar finns det olika svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. När det gäller Guds kallelse finns det inget ”vet inte”-alternativ, utan det gäller att svara antingen ”ja” eller ”nej” när frågan ställs. ”Vet inte” är i detta sammanhang det samma som ”nej”. Nu är en kallelsetid för oss. Om ni hör hans röst idag så ta ställning till vad den säger.
Annars kan det vara som en teologiestuderande uttryckte det i en predikan: ”Att predika för en del är som att hälla vatten på en gås. Det går in genom ena örat och ut genom det andra.”

I dagens heliga evangelium (Mt 11:20-24) talar Jesus till de städer där han har varit verksam. Idag kunde det kanske låta: ”Ve dig, Lovisa! Ve dig, Borgå! Och du, Helsingfors, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.” Och varför säger han så? Jo, därför att invånarna i dessa städer har kastat bort sin möjlighet att säga ”ja” till Guds kallelse då när Jesus besökte dem. De har hört hans röst, men ändå sagt ”nej” eller – i värsta fall – ”vet inte”.
Det blir lite som när prästen var på besök hos en gammal dam och frågade: ”Kanske det passar tant att jag sjunger en psalm?” Damen svarade: ”Ja, gör det – så går jag ut i köket och kokar kaffe under tiden.” Det var ju inte riktigt så som prästen hade menat – och invånarna i de städer som Jesus besökte hade också fått saker om bakfoten, precis som det ofta går också idag.

”Men vad är det den där prästen nu försöker ge mig dåligt samvete för?” tänker kanske någon. ”Jag är ju en lika hygglig människa som alla andra: jag stjäl aldrig (annat än lite kontorsmaterial från jobbet), jag kör inte mot rött ljus (om det finns mycket folk i korsningen), jag slår aldrig min fru eller mina barn (om jag är nykter). Jag hör t.o.m. till kyrkan – eller skulle göra det om det inte kostade något. Vad skulle jag då ännu göra med något gudsförhållande?”
Man kan förstås ha delade meningar om vad det innebär att vara ”en vanlig hygglig människa” och om vilket värde det har. Ibland kunde det vara bättre att vara en ärlig skurk, så att säga, än en hygglig hycklare. En hycklare får ju akta vad han säger t.o.m. i familjekretsen. Annars kan det gå som i en familj där pappan inte var så förtjust i prästen utan vid ett tillfälle sade till sin fru i barnens närvaro att prästen var en riktig fårskalle. Nästa gång prästen kom på besök studerade sonen honom ingående och sade sedan bekymrat till sin far: ”Pappa, han har ju ingen fårskalle…”

Men oberoende av om vi är ärliga skurkar, hyggliga hycklare eller rent av ärligt hyggliga, så har vi behov av Gud. Vi kan aldrig uppnå himmelriket för egen maskin. Vi kan alltid försöka bli bättre människor – och bör också alltid sträva till det – men det räcker inte till. Det gäller att ta vara på Guds kallelse när den kommer, och också att vara säker på att den kommer just från Gud. Det rör sig en mängd missförstånd om saken i dagens samhälle.
Jag tänker inte gå igenom alla dessa missförstånd, men som exempel på ett sådant vill jag berätta hur det gick när en församling skulle få besök av en gästpredikant. Vaktmästaren skickades till stationen för att ta emot gästen, men visste inte hur han såg ut. Han såg sig om på perrongen, gick sedan fram till den som såg mest bedrövad och sur ut och frågade: ”Ursäkta, är det pastor den-och-den?” Mannen svarade: ”Nej, jag är inte präst – det är magsår.”

Att svara ”ja” på Guds kallelse tar inte bort glädjen ur livet, utan livet kan få ett nytt djup. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte att tvingas följa en massa regler, utan i stället att lyssna till Guds vilja med vårt liv. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte världsfrånvändhet, utan tvärtom, för att älska Gud utan att bry sig om sina medmänniskor är inte möjligt. Att svara ”ja” på Guds kallelse är att bli människa helt och fullt, att bli det som Gud tänkte sig när han skapade oss.

Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Samvaro med Herren
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå domkyrka och Liljendals kyrka 25.7.2004

Jesus och hans tre närmaste lärjungar gick upp på ett högt berg. Bara de fyra. Petrus, Jakob och Johannes fick vara ensamma tillsammans med Jesus.
Då inträffar en omvälvande händelse: Jesu gudomliga natur uppenbaras för dem. Mose och Elia, som representerar lagen och profeterna, alltså GT, samtalar med Jesus, men försvinner sedan. Det är Jesus som är viktigast – och det är Jesus som blir kvar med lärjungarna. Det är samvaron med honom som är det centrala.

När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur har fört vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
På senare år har jag ändå kommit till insikt om att denna definition inte är fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av Bergspredikan, där Jesus lär oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med ”samtal” en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus säger i sin Bergspredikan, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
I vårt samhälle och i vår lutherska kyrka gör vi ofta just detta fel. Orden, de rätta formuleringarna, blir så viktiga, att budskapet fördunklas. Vi har så många träd omkring oss att vi inte ser en hurudan skog de bildar. Och att tänka sig att någon gång försöka sig på tystnad – inga ord, ingen musik, inga ljud – den tanken är direkt skrämmande för en del av oss, har jag märkt.
Ändå är stillheten och tystnaden så viktiga för oss. Det gäller inte bara för vårt andliga liv, utan också direkt för vår mentala hälsa. Vår hälsa är i fara både om vi aldrig får ha det tyst och stilla omkring oss och om vi aldrig får uppleva annat än stillhet. I vårt samhälle är förstås den förra faran betydligt mer överhängande.
Jag har en tydlig minnesbild från första klassen i folkskolan, nämligen vår klasslärares undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde tant Heddi oss, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå … in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).

Gospelkören His Master’s Noice sjunger en sång som börjar: Every time I – feel the Spirit – moving in my heart – I will pray. Ni har kanske hört den; det är en trevlig sång. Men också dess budskap är bristfälligt. Texten betyder fritt översatt: ”Jag ber varje gång som jag känner Anden röra sig i mitt hjärta.” Återigen är det bra att be när Anden leder en till det – men det är inte tillräckligt.
Det är lite som att säga: Varje gång jag känner mig hungrig, går jag till matbutiken. Problemet är att om jag är hungrig när jag går till butiken, så köper jag sådant som går snabbt att tillreda, så att min hunger snabbt släcks. Det leder till att den mat jag äter knappast är tillräckligt mångsidig och närande. Dessutom köper jag ofta för mycket mat om jag inspireras av min hunger, och det är inte heller nyttigt. Det jag istället borde göra är att planera mina uppköp och min matlagning, så att jag äter mångsidig mat i lagom mängder, och så att jag tillreder min mat i rätt tid, så att den är färdig när jag har behov av att äta den.
På samma sätt, och av motsvarande orsak, bör vi planera vårt böne- och andaktsliv. Om vi ber bara då vi känner Anden röra vid oss – då blir vår kontakt med Gud beroende av vårt eget känslotillstånd. Dessutom bortser vi helt från det faktum att vi har som mest behov av att be då när vi inte känner någonting alls, då när det verkar som om allt skulle vara hårt och kallt och stelt och stumt – för det finns också sådana tider i det andliga livet.
Regelbundenhet är nödvändig för vår andliga tillväxt – och då menar jag inte att vi skall läsa Bibeln och be regelbundet varannan skottdag, om det råkar vara en torsdag. Lite oftare än så får nog regelbundenheten infalla. Om vi vill vara i kontakt med vår Herre också vid andra tider än de regelbundna, är det ju bara att ta kontakt med honom, men den regelbundna ofta återkommande kontakten är den som Gud önskar, eftersom det är den som är bäst för oss.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast – var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat – gå upp på berget tillsammans med Jesus, så att säga. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt – eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Uppe på förklaringsberget trampar Petrus, sin vana trogen, i klaveret. Han håller på att prata sönder situationen, och föreslår dessutom att de skall stanna kvar där uppe på berget i hyddorna som lärjungarna skall bygga. Men precis som Jesus har lett sina lärjungar upp på berget, leder han dem ner tillbaka igen, tillbaka till vardagen, tillbaka till problemen – där samvaron med Herren också får fortsätta.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 6 maj 2004
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
I det grekiska språket finns två ord, ett motsatspar, som vi använder också i svenskan. Orden är symballo och diaballo. Slutdelen, ballo, betyder ”att kasta”. Prefixet sym- betyder ”samman, tillsammans,” medan prefixet dia- betyder ”omkring”. Symballo, ”att kasta samman, att samla,” har vi i svenskan i formen ”symbol”, medan diaballo, ”att kasta omkring, att skingra,” genom participformen diabolos har gett oss ordet ”djävul”, som alltså är ”den som skingrar”.
Ursäkta denna grammatikaliska inledning. Jag ville med den visa att vi behöver en symbol, en sammanhållande faktor, för att kunna motstå den Ondes skingrande verksamhet. Och en sådan symbol har ju Johanniter Ridderskapet. Fäderna har låtit oss ärva johanniterkorset, ett kors med fyra armar och åtta spetsar.
Korset påminner oss om herren Jesu död och uppståndelse, som vi rätt nyligen har fått minnas då vi firade påsk. Korset är en symbol för allt det som Gud har gjort för oss när han har frälst oss och gett oss sitt namn, namnet ”kristen”. Korset, i alla dess olika utföranden, är den viktigaste sammanhållande faktorn, den viktigaste symbolen, för hela kristenheten.
Johanniterkorset har ytterligare symbolik. Dess åtta spetsar påminner oss bl.a. om Jesu saligprisningar, dem som han kommer med i Bergspredikan. Dessa saligprisningar är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi hinner inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill åtminstone höra. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill också Johanniterriddarna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från denna ordens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt. Symbolon – i vårt fall det åttaspetsade korset – bör övervinna diabolos, honom som förskingrar.

Andra Johanniterandakter: 2005, 2006