Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 12 maj 2005
ordenskapellan Karl af Hällström
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 12 maj 2005
ordenskapellan Karl af Hällström
I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Det kan vara viktigt att vi kristna emellanåt tänker på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv. Dessa två bud kombineras i johanniterordens motto: Pro fide, pro utilitate hominum (för tron och för människors bästa).
Som vi märker är dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi inser hur viktigt det är att leva Pro fide, pro utilitate hominum. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och så kan vi få en betydligt mer realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
Johanniterna har i över niohundra år kämpat en livets kamp mot sjukdom och död. Vi ser de sjuka som våra herrar, som vi är satta att tjäna efter bästa förmåga, som om de vore Kristus själv. Varje liv är därför lika värdefullt, oberoende av faktorer som ras, religion, kön, ålder eller social status. Detta är inte alltid självklart i samhället, vare sig på medeltiden eller nu, men för johanniterna – liksom förhoppningsvis för alla kristna – är detta en given utgångspunkt.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.
Det kan vara viktigt att vi kristna emellanåt tänker på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv. Dessa två bud kombineras i johanniterordens motto: Pro fide, pro utilitate hominum (för tron och för människors bästa).
Som vi märker är dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi inser hur viktigt det är att leva Pro fide, pro utilitate hominum. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och så kan vi få en betydligt mer realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
Johanniterna har i över niohundra år kämpat en livets kamp mot sjukdom och död. Vi ser de sjuka som våra herrar, som vi är satta att tjäna efter bästa förmåga, som om de vore Kristus själv. Varje liv är därför lika värdefullt, oberoende av faktorer som ras, religion, kön, ålder eller social status. Detta är inte alltid självklart i samhället, vare sig på medeltiden eller nu, men för johanniterna – liksom förhoppningsvis för alla kristna – är detta en given utgångspunkt.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar