22 mars 2010

Kristus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden!

Kaj Andersson:
Publicerad i Borgå svenska domkyrkoförsamlings påskhälsning 2010


När påsken närmar sig längtar jag att få höra dessa glada utrop i festhögmässan i domkyrkan på påskdagen. Och när barnen sjunger av hjärtans lust och psalmsången blandas med festliga klanger från trumpeter och basuner, då känns det som en Riktig påsk.

Jag brukar också titta på den televiserade ortodoxa liturgin under påsknatten. Många tycker att höjdpunkten är den grekiska kyrkofadern Johannes Chrysostomos’ påskpredikan som han skrev för över 1600 år sedan. Den har uppskattats av kristna av såväl östlig som västlig tradition och han var så vältalig, att han av sina samtida kallades Chrysostomos som betyder Guldmun.

Johannes började sin predikan med att välkomna alla åhörare till den ”sköna och ljusa högtiden” med de bekanta orden ur Jesu liknelse om arbetarna i vingården. De hade arbetat sedan första, tredje, sjätte, nionde eller elfte timmen. I liknelsen fick de som hade arbetat hela dagen samma lön som de som började lite före solnedgången. Oberoende av om åhöraren var strikt asket eller tog fastan på ett lättare sätt, ville Johannes välkomna alla, eftersom Gud frikostigt förbarmar sig över den sista och delar ut rättvis lön åt den första.

– Hur är det med min fasta? Har jag kommit ihåg att delta i insamlingen Gemensamt Ansvar och avstått någonting till förmån för lidande människor? Osökt går mina tankar vidare till våra nya finländare, som borde vara lika välkomna till vår glada fest som de infödda. Mörkhyade och vita, rika och fattiga, alla är vi lika välkomna till trons fest där förlåtelsen flödar.

– Vi behöver inte skämmas över fattigdom eller vara rädda för döden, fortsätter Johannes. Jesus Kristus har sprängt gränserna mellan människorna och bittert omskakat dödsriket. Johannes avslutar: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor. 15: 55). Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och änglarna glädjer sig. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död fi nns i graven. Ty nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna (1 Kor. 15: 20)”.

14 mars 2010

Predikan Midfastosöndagen

Karin Långström Vinge:
Bröd från himlen
”Herre, Ge oss alltid det brödet”, säger folket som följt med Jesus till Kafarnaum.
Ja – vem skulle inte vilja ha det? Brödet som kommer ner från himmelen, det sanna brödet, som ger världen liv.

Liv kan vi verkligen behöva, efter de senaste månadernas jordbävningskatastrofer..
Vi kan verkligen behöva liv – vårtecken i en kall och frusen värld. Visst längtar vi till sommarens gröna ängar, och vatten som ger avkoppling och ro.
Har ni tänkt på, det är så mycket vi behöver och önskar. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Jesu bön. Vi längtar efter det goda livet. Vi söker fullkomlighet och perfektion. Kanske är det en uråldrig tillbakalängtan efter ett paradis mänskligheten en gång levt i och som vi en gång kommer att få uppleva igen – i himmelen.

Än så länge – just nu- får vi bröd från himlen. Det brödet är Jesus Kristus själv. Han lovar själv, att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som kommer till honom skall aldrig någonsin törsta.

Alltså borde de – vi – som kommer till Jesus aldrig nånsin känna någon andlig längtan, hunger eller törst, eller hur menar han egentligen?
Är det inte snarare så, att ju mer vi får del av Jesus, desto mer vill vi ha. Ju mer bröd från himlen jag får – ber jag till Gud att få mer av det brödet.
Ja, det är nog så att vi behöver påfyllnad. Både av det bröd som är förgängligt - mat, kläder, ett hem att bo i, men också i vårt inre liv.
För Jesus säger inte: Den som en gång har kommit till mig skall aldrig mer hungra. Nej, den som kommer till Jesus. En pågående handling som upprepas varje gång vi andas en bön till Gud, när vi ser korset framför oss och minns vad Jesus har gjort och gör.

Jesus säger heller inte: Den som en gång kom till tro på mig skall aldrig någonsin törsta. Tron är en relation, en känsla av trygghet, tillit, förvissning eller försanthållande – en viljeinriktning eller ett ställningstagande, eller helt enkelt en bön: jag skulle vilja våga tro att någon bryr sig om. Eller en vila – i Guds varma, trygga händer.

”Den som kommer till mig ska aldrig hungra”, säger Jesus. För mig är det inte i tonen som hos en politiker som vill övertyga oss om att han eller hon är den ultimata ledaren. Utan snarare som vännen som i min värsta stund säger till mig: ”Kom till mig och prata lite, så ska du se att allt känns bättre.” Eller föräldern som ömt förmedlar trygghet till barnet genom att säga att mörkret faktiskt inte är farligt.

Men mörker hamnar vi i, barn som vuxna. Det kan se lite olika ut. Vi behöver livsmedel från Gud för att fixa detta livet. Ofta sker det helt automatiskt, tänker jag, för det är i Gud vi andas, lever, rör oss och är till. När vi föder och fostrar barn. När vi planterar om våra krukväxter och drar med dammtrasan över bokhyllan. När vi upptäcker alldeles nya snödroppar i söderrabatten eller när vi drar kundvagnar i mataffären eller sitter i väntrummet hos tandläkaren. När vi bygger skolor och stiftar lagar. I allt finns Gud och vi gör det tillsammans med Gud.
Vi får bröd från himlen på ett särskilt sätt i nattvarden. Kanske livets tonartshöjning, när vi får uppleva det där ”extra allt”. Inte bara livsmedel för detta livet, utan för det eviga. Vi fylls på med bränsle från den mest förnyelsebara källan som finns – Guds kärlek.

Nattvarden, där glädje och sorg blandas. Där vi lämnar till Gud, där vi får tillbaka från Gud. Där det handlar om en gemenskap av längtande, hungrande, törstande i alla tider, men där det också handlar om just dig. För så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Och vad ska vi göra för att tro? Ingenting alls. Jesu kropp är för dig utgiven. Din längtan är nog. Börja bara med en enkel bön: ”Herre, ge mig alltid DET brödet.
Amen.

Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka – utåt och inåt. Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg. Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta. Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och dig. Du som sagt till oss: Sök, så ska ni finna, till dig överlämnar vi oss själva och varandra. I Jesu namn, amen.

13 mars 2010

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Martin Fagerudd:
Livets bröd
14.03.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Joh. 6:1–15
Hundratals miljoner människor lever vid svältgränsen. Det är omöjligt att få ett grepp om en så stor mängd människor. Ännu svårare är det att begripa hur man skulle kunna hjälpa dem. Man känner sig väldigt liten. Räcker fem bröd och två fiskar? Det skulle räcka om vi hade tillräckligt med tro. Om vi hade tillräckligt med tro skulle vi t.o.m. kunna flytta berg. Men det har vi inte.
Jesus ber sina lärjungar mätta alla de femtusen männen. Visst fanns också lika många kvinnor och barn, men männen var de enda som räknades. Lärjungen säger att de har bara 200 denarer i kassan. För en denar fick en familj sitt dagliga bröd. Tvåhundra denarer är tvåhundra dagslöner för en vanlig arbetare den tiden. Det skulle ha behövts tusentals dagslöner.
Vi förstår av det här att brödet är en lika dyrbar och uppskattad gåva nu som då. Brödet är en gåva, med vilket Gud visar att han tar hand om oss och våra behov. Det är också ett tecken på att Gud ser till att alla som han skapat också får leva. Gud vill inte att hans barn skall lida nöd.
Nu berättar Bibeln att Jesus gjorde många under och tecken, mera än vad ryms i en liten boksamling som Nya testamentet. Därför nämner det bara sju tecken, som Jesus gör. Ett tecken är på sätt och vis ett under, men egentligen mycket mera. Det vill inte bara berätta om undret Jesus gör, utan det vill berätta något viktigt om Jesus: att Jesus är Guds son. Det är det som är tecknets budskapet i NT.
Människorna blir inte bara mätta, utan de ser att det blir mycket bröd över. Då säger de Det här måste vara Profeten. De förstår genast vad det handlar om. De vet och tror att Jesus är Guds son, den som Gud har sänt. Tidn är inne.
Människorna är alldeles häpna över undret eller tecknet, så att de följer Jesus nästa dag, just för att de blev mätta. De erkänner att Jesus är Guds son. De känner att Gud är nära och att det är just han som skapar tro hos dem.
Visst vet vi att människan vill på många sätt trygga sitt dagliga bröd, främst genom arbete. Vi vill leva i dag, i morgon och i långa tider framåt. Vi försöker trygga vår morgondag men vi vet vi att den inte är i vår hand. Därför lär oss Jesus i bönen Fader vår att bara be om brödet för en dag i sänder, och så lär han oss också att lägga vårt liv i Guds hand, för att Gud har hand om oss alla, om allt levande, så att han ger alla det de behöver.
Människorna som fick vara med om det stora brödundret, kom säkert alltid ihåg den händelsen, när Gud överraskade dem. Han sände Jesus för att göra det verkligt fina och stora jobbet. Det är ganska naturligt att den som gör ett bra jobb, vill man gärna ha till ledare. De vill göra Jesus till kung. Men Jesus ville inte.
Jesus gör sju tecken, börjande med vinundret i Kana i Galiléen och som han fortsatte med brödundret. Det sjunde tecknet är att han väckte Lasraos från de döda. Man skulle tro att alla de här tecknena hade en så stor verkan att alla som såg dem, skulle tro, men så var det inte. Snarare är det så att alla tecken var orsaken till att Jesus blir dömd till döden och korsfäst. Men med sina tecken visade Jesus hurudan Gud är: så här härlig är han, att han tar hand om alla. Tro på honom. Men det ville inte människorna.
Då påminner Jesus oss om att Gud skänker oss mera än vanligt bröd, när han säger Jag är livets bröd. Ingen som fått ta emot det brödet behöver hungra eller törsta mer. Det är just det som de fem bröden och två fiskarna berättar. Jesus kallar oss att upptäcka Gud som har omsorg om alla, inte bara om det som vi behöver för dagen, utan om det som vi behöver för det eviga livet.
Jag skall just avsluta min predikan, men fortfarande finns det hungrande och fattiga människor ibland oss. Jag kunde inte ändra på det. Jag har inte så mycket tro. Gud har aldrig planerat att det skulle finnas svältande människor. Men han vet också att vi inte har all tro. Men han har gett oss så mycket att vi kan räcka vår hjälpande hand till våra nödställda medmänniskor. Gud har ju räckt ut åt oss sin hjälpande hand i Jesus, så att vi får leva.

06 mars 2010

Predikan 3 söndagen i fastan

Martin Fagerudd:
Den onda och det goda
7.3.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell
(Vanda)
Luk. 11:14–23 (24–26)


Det är lätt att erkänna, att det onda är en verklighet i världen. Varför finns det onda här i världen? Hur har det kommit hit och varifrån kommer det? Det här är väldigt teoretiska frågor, som jag inte tror att någon riktigt sysselsätter sig med, eftersom det onda inte är något problem som vi löser genom att teoretisera. Det onda är något som något som vi själva erfar, ser och möter varje dag. När vi gör det, då frågar vi Varför?
Det onda är inte heller någon teori i Bibeln, som annars inte heller förklarar det ondas ursprung, utan konstarerar att det bara finns. Visst förklarar den nog att det onda kom in i världen genom människan. Därför är det just till människan som det onda alltid relateras i Bibeln.
Det onda skapar lidande. Visst finns det mycket lidande som är förvållat av människan. Men människor råkar också ut för olyckor där det är svårt att säga på vilket det skulle vara människans fel, som t.ex. naturkatarstroferna som skördat tusentals liv den sista tiden. Därför frågade man också Jesus om de 18 männen hade för synd vilka hade omkom i ett tornbygge. Jesus svarade att det var en olycka och ingalunda berodde den på att de 18 männen skulle ha varit syndigare än alla andra.
Man ansåg nämligen på Jesu tid att de som drabbats av sjukdom eller olycka hade förtjänat det. Varje sjukdom eller olycka var en följd av någon synd man själv eller ens förfäder hade gjort. Vi kan föreställa oss hur de sjuka och olycksdrabbade kände sig, utstötta och förbannade av människor och Gud. Det var alltså en fråga om synd och straff eftersom Gud är rättvis och styr världen.
Visst är en sådan värld mycket svart-vit i våra ögon. Men inte är det tänkandet så främmande i våra dagar heller. Man kan lätt säga om sina drabbade människor Det är deras fel. De kan ta hand om det själv.
På grund av denna syn ansåg man följaktligen också på Jesu tid att det vara onda andar som gav upphov till olika slags sjukdomar. Det enda sättet att bota de sjuka var genom att driva ut onda andar eller exorcism som det också kallas. Det gjorde fariséerna och deras lärjungar. På det viset botar också Jesus sjuka människor. En gång botade han en människa med en stum ande. Människan kunde alltså inte tala, men när den onda anden eller demonen for ut, började han tala.
Det är ett häpnadsväckande under för många som ser det här, och också för oss. Men några andra funderade Hur kan Jesus, som är den där galna predikanten från Galiléen, bota en sjuk? De drar slutsatsen att Jesus botar med hjälp av djävulen.
När Jesus svarar dem så tar han fasta just på den punkten. Han menar att Hur skulle verkligheten vara så upp och ner att djävulen skulle göra det goda? Då jobbar ju djävulen emot sig själv. Men det är ju omöjligt. Så säger han med liknelsen om den starka mannen att djävulen är stark, men att Gud är ännu starkare och att han har övermannat djävulen.
När Jesus talar om Guds finger, så menar han att Gud faktiskt ingriper i människornas liv. Det är många som tvivlar på att det överhuvudtaget finns en Gud, som också är god. När Jesus talar om Guds finger så talar han om Gud som gör under, hans fingrar har format den underbara skapelsen, både himmel och jord. Gud finns verkligen och han ingriper verkligen i människornas värld, fastän han är så oändligt mycket större än vi kan beskriva honom. Jesus vill hjälpa oss att öppna ögonen för Gud. Vi ser lätt den den söndriga världen, allt som förstör det fina i livet, men Jesus kallar oss att se det goda som finns där och lita på att Gud finns och att han är god.
Vi lever inte i en en perfekt värld. Det påstår inte heller Bibeln: om det finns utrymme för hat och våld så finns det också utrymme för kärlek och godhet. När Gud skapade himmel och jord så såg han på sin skapelse och såg att den var god. Vi kan se flere tecken på det, livet fortsätter, naturen föds på nytt varje vår, människor som bryr sig om varandra och om sig själva.
Gud har ingripit otaliga gånger i våra liv. Första gången när vi blev till och föddes. Men han lämnade inte, för att vi inte skulle bli det ondas egendom. Han tog oss till sig och det skedde när prästen sade i dopet, efter att ha tecknat korstecknet på pannan och på bröstet Gud, den barmhärtige, har genom sin Son Jesus Kristus berett dig frihet från syndens, dödens och ondskans välde. Må han ge dig kraft att varje dag dö bort från synden och leva för Kristus.
I dopet har vi också fått en ande, det är den heliga Anden, som hjälper oss att veta och tro att Gud ingriper i världens gång men också i våra liv. Den heliga anden hjälper oss inte bara att tro det, utan den hjälper oss att be om Guds ingripande i vårt liv eller någon annan människas liv, när vi eller någon annan behöver det. Vi behöver Guds hjälp varje för han är god. Gud hör i alla situationer och han är alltid öppen för våra böner - och han har också lovat att svara.