19 februari 2017

PREDIKAN: SEXAGESIMA (MF)

Martin Fagerudd
Gud sänder ut sitt ord
19.2.2017 kl. 10
S:t Lars kapell
Evangelium: Luk 8:4 - 15
Det är vanligt med reseberättelser i Lukas evangelium. Jesus gör en första arbetsresa till städer och byar i Galileen och till en del på östra stranden av Galileiska sjön, då han förkunnar budskapet om Guds rike. Som inledning på resan berättar Jesus en liknelse om sådden. Med liknelsen berättar Jesus vad han väntar sig av arbetsresan.
Först kan jag säga, att temat för liknelsen är verkligen välvalt och träffande fastän det inte är unikt. Att det förekommer många svårigheter med sådden beror på arbetssättet. Man sådde först och plöjde sen. Man sådde vart som helst, både på vägen och bland tistel. Först när man plöjde fick man reda på att man sått på berggrund.
Arbetssättet ger en orimligt stor förlustprocent. Ingen klok jordbrukare slösar så med sitt utsäde, men ändå kan sådden ge god skörd. Den goda skörden känns säkert som ett under, men den är också fullt möjlig.
Det är enda gången som Jesus ger en förklaring till en liknelse. Han använder en allegorisk förklaring, precis som man gjorde i den tidiga kristendomen och ännu långt in i vår tid. I en allegorisk förklaring har varje element i liknelsen en motsvarighet i det verkliga livet, fastän liknelsen har bara en poäng. Endast en gång har den två poänger i liknelsen om den förlorade sonen.
Liknelsen berättar om Guds rike, och hur Gud arbetar. Han arbetar genom att sända ut sitt Ord i världen. Utan att först göra marknads-undersökningar, gallupar eller kundundersökningar, sänder han ut sitt Ord. Han går direkt in på jobbet. Det enda han vill är att människor skall få höra hans Ord. Därför slösar han med sitt Ord så att han inte bryr sig om vart det faller. Huvudsaken är att det sänds ut.
Han sår ut sitt Ord genom sin Son, som inleder sin första arbetsresa för att berätta vad Ordet handlar om. Redan på förhand vet Jesus hur det kommer att tas emot. Människor reagerar på Ordet på olika sätt, när Jesus kommer till människorna med Ordet. Ordet är ett budskap från Gud. Han väntar att människan lyssnar eftersom han uppmanar att höra, så som också profeterna gjorde.
Människan försöker i sin egen situation förstå vad han vill säga med liknelsen. Det är inte lätt. Inte ens hans egna lärjungar förstår utan att förklara. Även efter det har de svårigheter.
Vi har nog en fördel jämfört med lärjungarna. När vi läser Lukas evangelium, om och om igen, har vi möjligheter att upptäcka nytt.
Evangeliet är först en berättelse om hur Jesus kallar sina efterföljare, vad han gör och undervisar sina lärjungar. Först efter att Jesus uppstått från de döda och undervisat dem börjar Skriftens budskap bli gå upp för dem. Då blir de apostlar med ett uppdrag från Gud.
Jag har tidigare berättat att en del bibelforskare karaktäriserar evangelierna som biografier om Jesus, vilka har samma form som skrifterna om antikens filosofskolor. Dessa berättar om filosofens arbete, det centrala i dennes undervisning, om dennes livsöde, samt hur filosofen får lärjungar.
Lukas är enda som berättar Jesu fullkomliga historia, börjande med hur Jesus kallar sina lärjungar, hur han förkunnar Ordet och hur lärjungarna fortsätter sin Mästares arbete. I evangeliet förkunnar Jesus Ordet. I Apostlagärningarna är Jesus själv Ordet som förkunnas i apostlarnas predikan.
Den röda tråden i Apostlagärningarnas handlar om att Gud sänder ut Ordet i världen genom apostlarna. De är inte ensamma utan Gud leder deras arbete på många olika sätt. Det märker man i det att Gud bereder dem tillfällena att predika.
Det centrala i apostlarnas predikan är att uppmana människor till omvändelse. Man kunde tänka att de uppmanar till omvändelse till Jesus, som vi har hört av många av vår tids predikanter. Det gör de inte. I varje predikan av en apostel ingår nog en Jesuspredikan som innehåller det centrala i Jesu liv. Jesuspredikan mynnar varje gång ut i att Jesus led, dog och uppväcktes från de döda. Apostlarna att Bibeln vittnar om det samt att de själva är ögonvittnen till hans uppståndelse. De har själva sett den Uppståndne med sina egna ögon.
Apostlarna talar inte om omvändelse till Kristus. De talar om omvändelse till Gud. Och de motiverar detta varje gång med Jesuspredikan och med Bibelcitat. Varför gör de på detta sätt?
Grundtanken i deras resonemang är, som Apostlagärningarna själv nämner på ett par ställen, att människan har misstagit sig på Gud. Hur har människan misstagit sig på Gud?
Vi kommer ihåg att de judiska ledarna tillfångatog Jesus och dömde honom till döden fastän han var oskyldig. De trodde ju att han var en falsk profet. Att Jesus var oskyldig ser vi det att Gud upphävde hans dödsdom och väckte honom från de döda. Gud visade själv att Jesus arbetade på Guds uppdrag. Om Guds utvalda folk har misstagit sig på Gud så hur är det då med alla andra folk?
På ett ställe berättar Apostlagärningarna att Paulus besökte Aten, som var centrum för visdomen och vetenskapen under antiken. I NT representerar annars grekerna också alla andra folk.
När Paulus kommer till Aten besöker han Areopagen, som är ett torg. Där brukade många filosofer diskutera alla slags filosofiska och religiösa ämnen. Där ser Paulus också en mängd statyer av olika gudar.
För länge sedan hade grekerna endast en gud. Efter erövringar av grannländerna tillfördes de erövrade folkens gudar till ett grekiskt pantheon som är templet för alla gudar. Grekerna hade glömt att Gud är en, som deras pantheon visar. Grekerna hade också misstagit sig på Gud. Om grekerna som representerar alla folk i NT så betyder det sist och slutligen att alla människor misstagit sig på Gud.
Det är just det här som Gud vill rätta till så fort som möjligt. När han sänder Jesus, så sänder han samtidigt Ordet. När han sänder Ordet om vad hans Son gjort så menar han att man det finns förutsättningar att inte missta sig på Gud längre. Liknelsen om sådden fortsätter i oss, som är Guds barn och Jesu lärjungar.

29 januari 2017

PREDIKAN: FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Lugn, det är jag. Var inte rädda!
29.1.2017 kl. 10
S:t Lars kapell
Evangelium: Matt. 14:22 - 33

Man kunde kanske tänka att Bibeln berättar om människor som har en stark tro. Men det är i själva verket tvärtom. Exempel på starkt troende människor är ganska få; det berättas bara om en romersk officer, om en blindfödd man och om en syrisk kvinna.
Dagens exempel är mycket vanligare. Lärjungarna skriker av rädsla när de ser Jesus gå mot dem på sjön. När Petrus ser hur det blåser blir han rädd och börjar sjunka. Då ropar han på hjälp. Det är oftare Jesus kallar sina lärjungar för trossvaga. Lika ofta blir han tvungen att lugna dem. Tro tycks inte vara hemskt normalt eller vanligt. Om det skulle vara det så skulle nog Bibeln också berätta om det.
I alla de berättelser som berättar om stark tro hos människor, betonas också hur förvånad Jesus blir när han möter sådan tro. Om det skulle vara vanligt med stark tro skulle knappast något sådant nämnas. Bibeln är inte de starkt troende människornas hjälteberättelse.
Det är inte ens vanligt med tro i alla situationer. Det är vanligare med tro just när vi är i nöd, rädda, i panik och när ingen annan hjälp finns till hands. Vår tro är tro i rädsla och i nöd. Bara då när vi råkar i ett för oss onormal situation så tror vi med ett nödrop. Så är det också med lärjungarna.
Det är ju bra, för sådana exempel är långt fler i Bibeln än de motsatta som uttrycker en orubblig och stark tillit till Gud. Varför det är så kan jag inte riktigt svara.
Min kollega som var sjömanspräst i tiden berättade om en händelse som han hade hört en jul. Ett fartyg var på väg en julafton mot London. Efter att fartyget passerat Kielkanalen vilka så gott som alla fartyg gör som skall från Östersjön till Nordsjön, så ligger där utanför kanalen tiotals fartyg för ankar. Det visar sig att det råder en mycket hård storm på Nordsjön.
Kaptenen tänker Vi kanske kan undvika stormen om vi försöker komma runt stormen. Det är inte omöjligt. Alla sjömän känner till en enkel regel för att bestämma stormens centrum. Man svänger ryggen rakt mot vinden, sträcker ut vänster hand 70 grader ut. På det viset har man på ett enkelt sätt bestämt stormens centrum. När man känner till det så vet man hur man kan köra runt stormens öga. Det var säkert så kaptenen tänkte och gjorde och tar risken, fastän det kan hända att han ändå hade mera avancerade instrument till sitt förfogande.
Risktagningen brukar lyckas i de flesta fall. Men inte kaptenen i vår berättelse. Han råkar kanske inte ut för århundradets storm, men han råkar ut för den värsta han eller hans besättning varit med om. De är alla rädda men för en i besättningen representerar den fördärvets alla makter och han hamnar i psykos. De kommer fram före alla andra. Det första de gör är att de besöker ett sjukhus för att få hjälp åt sin psykotiske kamrat. Tre skäggiga, smutsiga och utmattade sjömän kommer till sjukhuset. En läkare som fått höra en första sjukdomsbeskrivning möter dem. När han ser de tre vet han inte vem det gäller så han frågar Vem av er är det som behöver läkarhjälp?
De såg säker ut som lärjungarna som kämpar vid årorna, när de ser Jesus komma gående på vattnet. Berättelsen har säkert sina rötter i berättelserna från påskens händelser och berättar om den uppståndnes uppenbarelse, när han visade sig för Petrus. Det är just i sådana situationer som vi hört Jesus säga Lugn, det är jag. Var inte rädda!
Efter att de tre besättningsmännen lämnat sjukhuset säger kaptenen till sin besättning att det är dags att gå till kyrkan och tacka Gud för att vi blivit räddade och att vår kamrat fick hjälp. Det fanns inte mera någon fråga om räddning. Den var undanröjd och blev besvarad. Frågan om vem som räddade och hjälpte är också undanröjd.
Det är inte precis några trons hjältar jag har berättat om för er idag. Men det är bra att åtminstone ha en tro som vet vart man kan vända sig i stunder då man verkligen behöver hjälp. Det är en tro som kommer fram när vi känner oss svaga och små, så som när Petrus tro krympte till ett rop på hjälp så att Jesus sträcker ut handen och fattar tag i honom. Men antingen människan har stark eller svag tro, så säger Jesus till dem båda Lugn, det är jag. Var inte rädda. Din tro har hjälpt dig. Även en svag tro räcker.
 

 

23 januari 2017

PREDIKAN: 3 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG (MF)

Martin Fagerudd
Jesus väcker den väsentliga frågan om tro
22.1.2017 kl. 10
Evangelium: Joh. 4:39 – 42
 
Jesus vet allt om en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Tron i henne väcks. Flera av byborna kommer till tro på Jesus genom hennes ord. Den här söndagen kallas för trons söndag och frågar: Vad är tro på Gud?
En av läsningarna handlar om Naaman, den syriske kungens framgångsrika general och överbefälhavare. Han hade kungens fulla förtroende. Naaman led av spetälska men det hindrade honom inte att arbeta som general och att leda hela den syriske kungens armé.
Det är en känd berättelse som också Jesus kommenterar efter sin första predikan i Nasarets synagoga. Han är ganska utmanande och säger att på Elishas tid fanns det många spetälska i Israel. Endast syriern Naaman blir botad men ingen av de många spätelska i Israel. Åhörarna blir ursinninga över det här, att ingen blev hjälpt i Israel. Hur kunde en hedning bli botad men ingen av Guds eget folk?
Berättelsen om Naaman i 2 Kungaboken hör till en tid i Israels historia som betecknas av religiösa och politiska konflikter ända fram till Samariens förstörelse. Jerobeam I inrättar två kultplatser i Betel och Dan och ställde upp en kalv av guld på vardera platsen vilket Kungabokens författare anser vara en synd.
Frågan i Kungaböckerna handlar om samma fråga som NT tar upp, nämligen den om var den rätta platsen för att tillbe Gud är, på Samariernas heliga platser eller på de platser som de som tror på Gud har så som Jerusalem. Visserligen handlar det också om vilken Gud man tillber, avgudar eller Herren.
I NT finns frågan kvar om den rätta platsen för tillbedjan för judar och samarier. Det kan vi läsa om just i samband med Jesus och den samariska kvinnan, som ställer frågan åt Jesus.
Jesus svarar att platsen betyder inte utan hur man tillber Gud. Jesus säger att man skall tillbe i ande och sanning. Jesus menar att gamla religionstvister hör till en förgången tid. Men hans svar handlar om den absolut viktigaste frågan, att be i tro och tillit till Gud. Då är vi tillbaka i trons väsen som den här söndagens bibelläsningar vill vägleda oss i.
Naaman blir botad av profeten Elisha. Det enda han behövde göra var att bada sju gånger i Jordan floden. Upplevelsen av att bli botad blir så överväldigande att Naaman tackar Gud med orden "Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel." Det vad Naaman säger handlar om Guds väsen. Det igen är den väsentligaste frågan i Bibeln.
Naaman säger det väsentligaste om Gud som Bibeln säger på varje blad: Det finns ingen annan Gud utom Herren. Det betyder inte nu att vi vet bäst och har råd att vara arroganta mot alla andra människor. Att Herren är den enda Guden har han först låtit sitt folk veta. Sedan har hela världen fått veta det genom hans folk samt först och främst genom Jesus.
Vi kommer ihåg hur han gjorde det. Först fick Mose veta att Gud är den som är, det är den levande Guden. Sedan fick Farao Ramses II, som trodde sig vara gud, veta vem som är Gud som har all makt. Efter det uppkom en häftig kamp om Guds väsen som pågick i Israel under flera århundraden fram tills det norra riket Israel gick under. Rörelsen som format Israels tros-bekännelse Herren är den enda Guden vann kampen. Det tog länge, men det var också det Gud ville få fram. Ingen kan tävla med honom.
Jag tecknar säkert historien i mycket stora drag,men för att komma till kärnan, när sedan Jesus kom. Han understryker att Gud är helt suverän i sin makt, men han visar att Gud inte är så särskiljande i sin godhet som man har låtit förstå, eftersom han vill rädda alla människor, så att han säger i Jesus att han uppskjutit domen och visar sin nåd åt alla, eftersom han vill att människan skall räddas.
Gud vill visa nåd och därför sänder han Jesus som visar att Gud inte utesluter någon utan hjälper, förlåter och välsignar alla utan åtskillnad. Det gör han så att ingen går under. Med det här väcker Jesus tro hos många. Han visar hur Gud är nära oss alla, så att alla som möter honom känner det, att Gud är lätt tillgänglig, han är nära som bönen, som leder till högst personliga samtal med honom och var och en som ber. Jesus visar hur Gud hör och svarar. Just det väcker tro, nu liksom då.
 
 

08 januari 2017

FÖRSTA: SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
INVIGD
8.1.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 1:29 - 34
När jag ville bli medlem i en navigationsklubb måste jag delta i en navigationskurs. Kursen gav mig kunskap i att bestämma min position på havet och följa reglerna till sjöss. För att bevisa min kunskap måste jag ta del i ett teoretiskt prov som bedömdes av min navigationslärare och ytterligare av Navigationsförbundet utsedda examinatorer. De intygade sedan att jag kan min sak. Sedan kunde jag anhålla om medlemskap i navigationsklubben. Man måste vara invigd i vad navigation handlar om förrän man kan bli medlem i en navigationsklubb.
När jag blev medlem i kyrkan behövde jag varken göra eller bevisa någonting. Det räckte med att jag var jag. Utan egna förtjänster blev jag medlem i kyrkan, liksom var och en av oss. Vi har fått medlemskapet gratis. Ingen av oss har behövt skaffa sig någon kunskap före, förrän vi blev medlemmar. Vi har blivit invigda i Guds rikes hemligheter i det att vi växer i tron och kunskapen. Inget har behövt göra det på egen hand. Vi har blivit vägledda genom medlemskap i församlingen, genom Bibeln och bönen, eftersom vi vill vara i kontakt med Gud.
Det är dopet som är porten till kyrkan. Genom det blir vi invigda i Guds rikes hemligheter. Därför har dopfunten i gamla tider befunnits invid den västra ingången. Där har man bokstavligen övergått från död till livet som Gud ger i dopet. Och eftersom dopet är i blickpunkten så handlar den centrala Bibel-läsningen om Jesu dop.
Alla NT:liga författare har sina egna uppfattningar om när Jesus blev Guds son och fick den heliga anden. Ju äldre skrift desto längre fram i tiden placerar de stunden när Jesus blev Guds son. Det gör t.ex. Paulus när han placerar händelsen vid uppståndelsen. Och tvärtom, ju yngre skrift så desto längre bak i tiden placerar de stunden när Jesus blev Guds son. Det gör t.ex. Lukas och Matteus som berättar att Jesus blev Guds son vid sin födelse, medan Johannes evangelium säger att Jesus var Guds son före han kom i världen eftersom han är Ordet som blev människa och fanns före all tid.
Men alla evangelier är överens om Jesu allra första tider. Alla berättar nämligen om Jesus dop. Det är ett historiskt faktum att det var just den gången Jesus uppträdde för första gången på historiens scen. Om Jesu liv före sitt dop, förrän han inledde sin verksamhet, vet man ganska litet.
Man vet att Jesus en tid hade varit Johannes lärjunge och döpt tillsammans med honom. Det berodde på att han var säkert överens med Johannes om tolkningen av tidens tecken att domens dag är snart här. Den yttersta tiden är en central del i Jesu förkunnelse. Han var säkert av samma åsikt med Johannes om att något måste göras för att människorna skall bli räddade för Guds dom. Men det är inte bara därför Jesus håller Johannes för en riktig profet. Det hade gått över hundra år sedan någon profets röst hade hörts i landet. När Johannes uppträder så vet Jesus att det är dags att skrida till verket.
I något skede kom Jesus till en annan insikt än Johannes. Han kommer till insikt om sin kallelse och framför allt om den som kallar honom, Gud själv. Det är Gud som kallar och som bestämmer hans nya arbetssätt. Vill man gå i hans uppdrag skall man följa uppdragsgivarens vilja.
Jesus stannar inte kvar i öknens obebodda trakter utan söker sig ut bland människorna och slutar annars att leva asketiskt. Jesu nya insikt som är annorlunda än Johannes är den att Gud är nådig, god och har stort tålamod så att han förlåter alla synder och ger en öppen inbjudan till alla i Guds rikes fest. Det är generöst. Johannes säger igen i sin förkunnelse att Gud gör ett snabbt upp med sina fiender och att det inte finns många möjligheter kvar.
Förrän Jesus inleder sin verksamhet så kommer han till Johannes för att döpas. Johannes känner Jesus och han vet vem Jesus är. Han känner Jesu uppgift och mål med sitt arbete. Därför säger han när han ser Jesus komma till dopet ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Efter det går det precis som Johannes sagt, lärjungen Jesus växer och blir större än sin lärare Johannes. Lärjungen blir Mästaren. Det ser vi i när Jesus återvänder till Galileen. Där är han känd som en kringvandrande lärare som botar sjuka, driver ut onda andar, uppsöker utstötta och håller måltider med syndare som anses vara utom räckhåll för Guds nåd och frälsning. Budskapet tillhör hela folket, inte bara dem som har möjlighet att komma till att döpas av Johannes.
Det är just vid dopet som vi blir invigda i hemligheten med Jesus. Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd. Det här GT:lig symbolik som kommer fram här som inte finns inom räckhåll för alla. Vi vet att ett felfritt lamm offrades av översteprästen som syndoffer varje dag i templet kl. 15 för folkets synders skull. Det var en tjänst som inrättades snart efter uttåget ur Egypten. Översteprästen skvätte det offrade lammets blod på altaret. Han gjorde det med en pensel eller borste, uppifrån ner och från vänster till höger. Det bildar ett kors på altaret. Lukas berättar i sitt evangelium att Jesus dog just på eftermiddagen, vid nionde timmen eller kl. 15, d.v.s. vid tiden för syndoffret.
Vi blir invigda i hemligheten med Jesus uppgift redan vid hans dop. Det var vid dop som Johannes känner igen Jesus som Guds lamm som tar bort världens synd. Johannes säger det här för att han är profet. Han om någon vet att just när Jesus kommer till honom så får evangeliet sin början. Redan från Johannes tid hade evangeliet försökt bryta fram. När Jesus döps invigs vi i hemligheten om att evangeliet faktiskt bryter fram så att alla kan se det. Vi ser det i Jesu uppgift och arbetssätt men uppmanas att se noggrannare på Jesus. Det är just han som är evangeliet, som brutit fram i all sin makt och som är nåd, sanning och kärlek.

26 december 2016

PREDIKAN: JULMORGONEN (MF)

Martin Fagerudd
Gud tar personlig kontakt
25.12.2016 kl. 8
Evangelium: Luk. 2:1-20
Människors liv brukar beskrivas i biografier. En författare som åtagit sig jobbet att berätta om en annan människa och hennes liv samlar uppgifter genom att följa med människans liv, i litteratur och i andra dokument för att skaffa sig en helhetsbild av personen.
Bibeln är en samling böcker som berättar Guds historia. Är Bibeln en biografi över Gud? Vi har lärt oss att ingen kan nå Gud och att inte någon har ensamrätt att betrakta Gud.
Det är en självklar tanke i Bibeln att Gud är den dolde Guden. Gud beskrivs aldrig som en gestalt, eftersom ingen har sett honom. Också Jesus intygar på ett ställe att Gud inte låter sig betraktas objektivt. Hur kan då Bibeln berätta Guds historia?
Det finns en annan röd tråd i Bibeln som man kanske inte först kommer att tänka på. Gud har tagit kontakt med människan. Det berättas ganska knapphändigt om sådana händelser i Bibeln, med sådant sker. Det är därför väldigt få människor som möter honom just sådan han är.
I alla möten med människan säger Gud Var inte rädd! I julevangeliet så är det inte ens Gud personligen själv som säger det, utan en ängel, som säger det till herdarna och berättar om den stora händelsen.
På alla ställen i Bibeln som berättar om möten mellan Gud och människan beskrivs Gud indirekt. Men alla, som mött Gud har också trott på honom och blivit hans tjänare. När Gud tar kontakt så är det på ett så personligt sätt, att människan blir Guds tjänare frivilligt.
Det starkaste intrycket som julevangeliet ger är det, att det är människan som ser ut att vara i händelsernas centrum. Många människor är med, när Gud tar kontakt med människorna han en gång förlorat kontakten till.
Alla vet att när man tar kontakt så upprättar man en relation. Det är inte obekant för någon enda av oss. Alla har vi kontakter och relationer. En röd tråd i våra kontakter är också församlingen, som vi hör till och genom vilken vi hör till Gud.
Julevangeliet berättar att Gud ingriper för att ta kontakt med människan på ett sätt som han aldrig gjort tidigare och att krubban är det enda tecknet för detta. Bibeln visar att Gud döljer sig bakom sina gärningar.
Bibeln berättar också att Gud sätter gränser för hur han tar kontakt med människan. Gud gör inte mera på samma sätt som han gjorde t.ex. med Jesaja, som mötte Gud i templet. Han var nära att krossas under Guds helighet och upphöjdhet.
Istället för att direkt möta människan sänder Gud förmedlare för sitt budskap. Han sänder domare, profeter och kungar som har uppgiften att förmedla Guds vilja och berätta hur han ingriper och hur han ingripit. Alla de som berättar det är historiska personer. Profettiden når sitt slut när kungatiden tar slut genom att kungarna misslyckas, tills kungariket upphörde. Jesus är den siste i raden av alla förmedlare och är en historisk person.
En del bibelkännare ser evangelierna som biografier om Jesus och har pptäckt att de har samma form som skrifter om antikens filosofskolor. De sistnämnda berättar om filosofens arbete, det centrala i dennes undervisning, om dennes livsöde, samt hur filosofen får lärjungar och hur lärjungarna fortsätter filosofens arbete. Evangelierna följer denna form.
Lukas är enda som berättar Jesu fullkomliga historia. Han beättar också hur lärjungarna fortsätter sin lärares arbete, han som berättar julevangeliet i sitt evangelium och om hur apostlarna fortsätter Jesu arbete i Apostlagärningarna. Han har skrivit det mest lästa julevangeliet av alla evangelister.
Det finns några få skillnader mellan evangeliernas Jesus och filosoferna. En är den att Jesus inte är någon filosof i speciell mening som filosoferna. Jesus kan karaktäriseras mera som en judisk lärare, en rabbi. En rabbin var inte bara teolog utan också jurist eftersom de skulle på basen av sin kunskap i GT:s lag avgöra i olika juridiska spörsmål som väcktes av människor. Det här tog Jesus avstånd ifrån då en man ville att han skulle medla mellan honom och hans bror att skifta arvet.
En rabbi är en som nått så långt som de judiska lärarna kunde nå i anseende och lärdom. På svenska kunde man använda ordet Mästare som det står i NT. Det var sådana som behärskade sitt eget område suveränt och fick stort anseende. Även Jesus nådde ett sådant anseende bland en stor del av folket under sin korta tid som lärare.
En annan är den att alla evangelier berättar att Jesu öde når sin kulmen i hans lidande och död och skiljer sig på en punkt från filosofernas, när Gud uppväcker honom från de döda. Det betyder också att lärjungarna har en annan motivationsgrund för sitt arbere än filosofernas lärjungar.
Bibeln berättar att Gud tar kontakt genom sin ende Son, som är den ende av alla förmedlare av budskapet som är budskapet självt. När Gud upprättar kontakten med människan genom förmedlare är det en smärtsam berättelse i Bibeln.
Gud tar en risk med förmedlarna. Han tar risken att ingen tror på dem. Många miste sitt liv för det och få trodde på dem. Gud ville göra på det sättet eftersom han inte ville möta människan med sin förkrossande, heliga uppenbarelse, så som han gjorde med ett fåtal profeter. Han gör det med förmedlare eftersom han inte heller vill kännas avlägsen så att han verkar nästan overklig och död.
Gud tar hellre risken att inte bli betrodd genom att sända förmedlare och till sist sin Son, som blir människa. Den ende Sonen tar del i världens liv, lidande och död med sitt eget liv, lidande och död när han blir dömd som en falsk profet. Men Gud upphäver den ende Sonens dödsdom och ger honom livet som inte dör, som han ger alla som tror på honom. Gud säger med det här att det är tillräckligt för honom att relationen till honom byggs på tro på Jesu kors och uppståndelse.
Den nya relationen som börjar med Jesu födelse betyder att Gud tar personlig kontakt med alla i människan Jesus, och inte mera bara med få utvalda människor. Alla har möjlighet att se och känna att Gud är levande, verksam och närvarande i vars och ens liv.
I Jesus har Gud upprättat en relation där vi kan upptäcka hans barmhärtiga ledning i våra liv. Det räcker förhonom att vi låter honom uppehålla denna relation och att vi tror och från Guds sida bygger relationen på att han gör allt och ger oss allt, ända tills vi möter honom sådan som han verkligen är, vår Fader i himmelen.