01 juli 2018

PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Stormen i evangeliets öga
1.7.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Mark. 3:13 - 19
Jesus kallar tolv lärjungarna bland dem han har utvalt. Några av dem karaktäriseras med något speciellt namn som skiljer dem från mängden. Uppgiften han ger dem alla är densamma; att följa honom, amt predika och driva ut demonerna. Det utför de. I något skede förs budskapet också till andra än deras eget folk. Bland de första målen är Syrien och staden Antiochia. Staden bildar det första stora kristna centret för kyrkan utanför Palestina. Församlingen i Antiochia består av kristna som är både av judisk och hednisk härkomst. Kännetecknande för deras församling är att de båda grupperna firar den heliga nattvarden tillsammans.
Petrus som ofta gjorde resor till Syriens Antiochia brukade ta del i nattvarden där. Ända tills några anhängare till den stränga församlingsledaren Jakob säger åt honom att han inte ska delta i nattvard tillsammans med de hednakristna. Han vill väl vara trovärdig i sin mission bland judar. Petrus följer ordern. När Petrus bryter nattvardsgemenskapen med de hednakristna så menar han att den som vill fira nattvard med honom måste vara jude.
Bakgrunden till Jakobs anhängares krav, förutom GT:s villkorslösa begränsningar för judars och hedningars umgänge, är att hedningarna hade för vana att ge vinoffer. Man spillde en del av vinet från sin bägare förrän de drack ur den. De judekristna kunde inte lita på att de hednakristna hade gett upp sina urgamla hedniska vanor.
Paulus vet vad Petrus handling betyder. Den brutna nattvardsgemenskapen handlar om inget mindre än frälsningen. Måste hedningarna först bli judar för att bli frälsta så att de kan fira nattvard tillsammans med de judekristna?
Problemet kunde ingen i Jerusalem förutse, inte heller Petrus, förrän det fanns där framför näsan på dem. De hade kanske aldrig tänkt att budskapet skulle framföras till någon annan än deras eget judiska folk. De kunde inte heller förutse att budskapet skulle ha en sådan framgång bland hedningarna. Nu är det i alla fall ett faktum. Vad skall de göra?
Jakob hade blivit ledare för Jerusalems församling efter Jesu uppståndelse. Han kallas för den rättfärdige eftersom han följer strängt den GT:liga lagen. För Jakob som skall leda och hjälpa alla komma fram till en lösning på problemet handlar det om inget mindre än att gå till grunden med sin tro på Messias och med sin urgamla judiska tradition. Hur skall det sluta?
Apostlagärningarna berättar att Petrus kommer stegvis till klarhet genom en teologisk reflektion om den kristna trons väsen, när han genom Guds ledning möter Cornelius, en romersk officer. Han är en hedning. När Petrus besöker Cornelius hus, predikar för Cornelius och de därvarande så får de alla den heliga Anden och tron, precis som apostlarna på pingstdagen. Petrus ser inget hinder varför han inte skulle döpa Cornelius.
Genom den här händelsen förstår Petrus att Gud inte ser till personen och skiljer inte på människor. Han räcker ut sin frälsning till alla. Även Paulus berättar att hedningarna tar ivrigt emot budskapet och får tron som gåva. Alla apostlar, de äldste och ledarna godkänner det här som frälsningens huvudpunkt vid mötet i Jerusalem. Både judar och hedningar blir frälsta p.g.a. av tro som är uttrycket för Guds nåd. Man tar tillbaka kravet att hedningarna först måste bli judar för att sedan bli kristna.
De allra konservativaste i vårt land anser att regnbågsmänniskor är utanför frälsningen p.g.a. sin läggning, eftersom Bibeln säger så.
Nu säger apostlarna att frälsningen inte har några andra tecken än tron. Man behöver inte först bli något annat för att sedan bli kristen. Även regnbågsmänniskor ryms innanför frälsningen, fastän de är skapta till de människor de är.
De allra konservativaste i vårt land säger också att ett barn som döps av en kvinnlig präst inte kan bli frälst, eftersom Bibeln säger att en kvinna inte kan vara präst. De säger inte bara att barnet som döps av en kvinnlig präst är utanför frälsningen, utan de säger också att den kvinnliga prästen står utanför. Det här är förstås en märklig logik. Kvinnan duger nog annars åt Gud men inte mer som präst. Då faller hon plötsligt utanför.
Var och en känner till att Paulus säger att en kvinna inte får undervisa, men nog profetera. Vari ligger skillnaden? När man profeterar är man direkt under inflytande av den heliga Anden. Ingen kan hindra den heliga Anden, som väljer vem den vill att framföra sitt budskap.
Vår kyrka följer en urgammal didaktisk lärotradition. Den har sina rötter i den urgamla judendomen och menar att var och en som vill undervisa måste först ha blivit undervisad. Det gjorde lärjungarna, som blev undervisade av Jesus. Också varje farisé och skriftlärd hade sina egna lärare, sina egna lärjungar och sin egen lärotradition. Paulus berättar annars att han själv är farisé. Han följer den urgamla judiska traditionen att en kvinna inte får utbildas. Det är därför han förbjuder kvinnor att undervisa. Det är väl helt logiskt. Inte heller i vårt land får någon undervisa som inte först har blivit utbildad.
Jesus följer en ny praxis. I hans undervisning deltog förutom män men också både kvinnor och barn. Att det här nämns är naturligtvis viktigt med tanke på den judiska lärotraditionen. Den kristna kyrkan följer Jesu nya praxis. Jesus hade kallat tolv lärjungar men han hade före det utvalt flera. Bland dem fanns det också kvinnor.
I våra dagar skall de som vill undervisa i den kristna läran i vår kyrka utbildas vid universitet. Redan på 1910–talet, när de första kvinnliga studerandena fick sin examen från teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet, väckte man frågan om kvinnliga präster. Det var helt logiskt. Att man inte kom till skott och beslut och det enkla konstaterandet ”Vad hindrar dem från att vigas till präster?” har sina historiska orsaker.
Som vi ser så kopplas den livsviktiga och centrala frälsningsfrågan både till kvinnopräster och regnbågsmänniskor. Kopplingen mellan frälsningen och kvinnopräster inte är korrekt. Frågan om vem som kan vara präst, att vara församlingens lärare och andliga ledare, är kopplad till frågan om didaktik och lärotradition. Vi behöver ju inte följa den antika judendomens lärotradition, inte ens den som Paulus följer. Jesus binder inte någon till den eftersom han förnyade hela synsättet. Han är ju didaktikern, läraren, Mästaren eller didaskalos framom alla.
Vi följer den kristna traditionen som Jesus lade grunden till. Han utvalde många och kallade några män som han fann lämpligt för uppdraget i sin egen verksamhetsmiljö. Jesu allmänna och speciella syfte är att öppna samhället för både barn, kvinnor och alla andra som stod utanför samhället.
Han för in alla människokategorier i samhället och visar att de har också har en viktig plats där. Han gör samhället inkluderande, för att alla behöver varandra.
Man kunde inte enas om nattvardsgemenskapen på apostlarnas möte i Jerusalem. Nattvarden har också i senare tider, även i våra, varit ett stormens öga och brutit i kyrkans enhet.
Men apostlarna, de äldste och församlingens ledare hade förstånd och mod att kunna göra beslut gällande det viktigaste eller frälsningen.
Om man hade konstaterat att frälsningen beror på vad man är eller vad man måste bli för att sedan kunna bli kristen så hade många varit predestinerade till att gå under. Dem hade inte ens Kristus förmått hjälpa. Då skulle också frälsningen ha berott på oss själva. Men så är det ju inte. Det säger ju Guds ord.
Frälsningen som vi alla har fått ta emot grundar sig på tron som alla får genom dopet och den heliga anden, som Jesus först lovade men också apostlarna. Det igen beror på Guds nåd och varje människa har möjligheten.

17 juni 2018

PREDIKAN 4 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Syndare och syndare
17.6.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 9:9 -13

Jag vet inte om det finns syndare så där som förr. Inte ens tullmän kallas syndare nuförtiden. De är ju statens tjänstemän. De bär uniform och granskar allt som importeras, kollar vem som kommer in i landet, vad som exporteras och vem som reser utomlands. Inte anses ju heller sjömän eller konstnärer mera vara syndare så där som på Jesu tid. Det är medier och sociala medier inte kyrkan som numera pekar ut syndare. De pekar ut sådana som missbrukat sin maktställning och förgripit sig på andra.
Vår tid har också fört med sig en ny form av förföljelse. Kan ni föreställa er hur en tonåring upplever att vara förföljd och utan vänner när hen blivit måltavla för hatpost och nidbilder i sociala medier?
Inte hade eller de några vänner som kallades syndare på Jesu tid. Till dem hörde bl.a. tullmännen. NT känner till två vid namn. Sackaios minns vi säkert. Han gjorde bot och bättring när Jesus besökte hans hem i Jeriko. Jesus kallar också tullmannen Matteus direkt från tullhusjobbet, besöker hans hem och håller måltid med honom liksom han gjorde med Sackaios. Så gör bara vänner. När vi läser Bibeln märker vi, så har syndarna inga vänner. Hur kan Jesus vara vän med syndare? Det är också det vad fariséerna frågar. Och när blir Jesus vän med syndare? Det sker just då när Jesus botar de sjuka, så som t.ex. i berättelsen om den lame mannen. Människornas häpnas av att Jesus inte bara botar den lame, utan förlåter också dennes synder. Han vårdar inte bara den sjuka kroppen utan också den sjuka själen. När Jesus förlåtit syndaren så får syndaren två osvikliga vänner – Jesus och Gud.
Det här upptäcker också de andra tullmän och syndarna. Därför är det inte bara tullindrivarna som dras till Jesus, utan också många andra syndare vilka är utan vänner. Dessa syndare vet att Jesus inte bara botar kroppens sjukdomar utan också själens. Dessa som Jesus botar och förlåter blir hela människor igen. Syndarna behöver inte ens söka upp Jesus eftersom han söker upp dem. Han inte bara finner dem, utan han accepterar dem när de accepterar att han botar dem.
Därför kommer tullindrivarna och syndarna frimodigt till Matteus hus när de hör att Jesus är där. De alla äter tillsammans med Jesus eftersom de har blivit vänner. Det är inte utan orsak Jesus kallas för tullindrivarnas och syndarnas vän.
Jesus har också hört fariséernas kritik. Han vet att Bibeln säger att endast Gud kan förlåta synder. Den människa som förlåter synder hädar. Jesu svar på fariséernas och de skriftlärdas kritik är klart och tydligt. Syndare är människor som är sjuka i själen. Deras själ behöver botas. Därför säger han, att Människosonen har makt att förlåta synder. Det är just då som människorna märker att att det är människan som fått makten att förlåta.
När Jesus förlåter syndare så har de blivit vänner och de kan sitta tillsammans till bords. De är inte ara hans vänner utan också Guds vänner. Det är en oväntad gradstegring för dessa syndare. De accepteras i Jesu gemenskap på samma sätt som de friska, som inte behöver någon läkare.
När Jesus svarat på fariséernas och de skriftlärdas kritik, så uppmanar Jesus dem att försöka förstå vad profeten Hosea menar med ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” När man tittar på sammanhanget i profeten Hosea så sägs där att folket offrar utan minsta ånger. Jesus igen har funnit att syndarna som kommer till honom är människor som verkligen ångrar sina synder och söker läkaren som gör dem till hela människor igen. De möter nya människor som vill vara deras vänner och de får veta att Gud är dem lika nära som alla andra.
Det är bra att Jesus uppmanar fariséerna och de skriftlärda att skilja mellan riktig och falsk ånger. Dessutom påminner han dem också att de rättfärdigas rättfärdighet inte något de själva presterat, utan är från Gud. Jesus hjälper oss att förstå att ingen kommer in i himmelriket med sina förtjänster men ingen behöver heller tänka att den blir utesluten från Guds rike pga att man är så dålig.
När Jesus kommer till Matteus och säger ”Följ mig”, så lämnar Matteus allt. Också Petrus och lärjungarna säger ”Herre, vi har lämnat allt för dig.” De har liksom Matteus lämnat hela sin egendom, hus och hem. När Jesus kommer till människan, så ser hon henne sådan hon är och människan som hör honom tror och känner att det är Gud som kommer på besök. Därför följer hon. Först satt Matteus där utanför sin arbetsplats ensam, utan vänner. När Jesus besöker får han många vänner. De två allra viktigaste är Jesus och Gud. Jesus ser människan, accepterar henne sådan hon är och gör inte någon skillnad på människor och människor, syndare eller rättfärdiga.


03 juni 2018

PREDIKAN 2 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
3.6.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Att mista och vinna
Matt. 16:24-27
 
När föreningar och organisationer vill rekrytera nya medlemmar så lovar de någonting positivt åt var och en som vill bli medlem ”Du får en möjlighet att se världen”, ”ditt liv får en ny vändning” ”När du är med oss får du ett nytt liv” o.s.v.
Sedan säger Jesus idag ”Om det är någon som vill rädda sitt liv så var beredd på att mista det.” Vad tänker ni om en sådan marknadsfras? Är det något som lockar? Är det något får många att följa Jesus idag?
Det vad jag har märkt är att människan förändrats mer mot att hon inte bryr sig om någon annan eller något annat än sig själv. Det är ingen modern filosofi. Det brukar kallas för djungelns lag. Det är detsamma som sker bland djuren, att de starka slår ut de svaga och de snabba äter upp de långsamma. Inte nog med att människan förändras mot detta, utan att man också försöker slå den igenom den på livets alla områden. Denna utslagningsmetod har blivit en princip, som alla s.k. ”goda” människor skall följa. Det handlar om att överleva eller dö.
Vi skall närmare betrakta vad Jesus menar med sina ord, eftersom det är något rakt det motsatta till djungelns lag.
Jesu ord har sin bakgrund i en diskussion han hade litet tidigare med Petrus. Petrus hade gjort den avgörande bekännelsen och svarat på Jesu fråga: Vem säger du att människosonen är? Petrus svarade: Du är Messias den levande Gudens son! Och så säger Jesus att på Petrus, vars namn betyder Klippan, skall han bygga sin kyrka och lovar att dödsriket aldrig skall få makt över den.
Därefter börjar Jesus förklara att han måste bege sig till Jerusalem för att lida och dö, men bli uppväckt på den tredje dagen. Det här förstår inte Petrus och därför säger han: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.”
Jesus, som just prisat Petrus, säger nu i en helt motsatt ton: ”Håll dig på din plats Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Det är inte så att Jesus svär åt Petrus. Han säger något ännu värre. Jesus kallar Petrus för djävulen, som leder människor på villovägar.
Det värsta som Petrus här försöker göra är att förneka Jesu lidande och död. Petrus tänker inte som Gud, som tänker på människan vet hon behöver. Petrus tänker som en människa. För det kan han lätt förlåtas.
Evangelierna är alla överens om att Jesus är Guds son, Messias och Frälsaren. Det är det centrala. När det gäller Jesu undervisning så har de uppfattat den litet på olika sätt och betonar den därför ur olika synvinklar.
Det som Matteus lyft fram i Jesu undervisning är lärjungeskapet. Därför säger Jesus på många ställen något om hurudan en lärjunge skall vara. Han säger redan när han kallar dem t.ex. att han skall göra dem till människofiskare. När han Jesus uppstått från de döda säger han i linje med detta att lärjungarna skall göra alla folk till lärjungar. Därför är det inte underligt att Matteus lyfter fram Jesu ord om lärjungeskapet när Jesus säger till sina lärjungar att om någon vill följa honom så skall var och en ta på sig sitt kors. När Jesus säger så så handlar det om de krav han ställer på sina lärjungar, hurudana de skall vara. Han säger att i hans tjänst skall lärjungarna vara beredda att förlora sitt liv. Det är kravfyllt liksom en soldats jobb.
Men det är också just i dag som Jesus sätter in sin skarpaste kritik i evangeliet mot djungelns lag, när han säger ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?”
Ingen kan köpa sitt liv tillbaka. Det har ju Jesus redan gjort för oss på Golgata kors. Det är just i dopet som vi har gemenskap med Jesu död men också i hans uppståndelse. Nya testamentet förklarar det med urkristna dopsymboliken så att vi dör med Jesus, när vi sänks i dopgraven, och när vi stiger upp ur dopgraven så uppstår vi med Jesus från de döda. Att vi lever i det eviga livet får vi erfara också idag i nattvardsfirandet, när vi äter brödet och dricker vinet, Jesu kropp och blod, och får på detta konkreta sätt syndernas förlåtelse och leva redan här i det eviga livet.
Vi har gemenskap med Jesus i både liv död, i allt. Så när Petrus trodde att han kunde bevara Jesus för lidandet och döden så förstod han faktiskt inte vad han sade. Men det blev klart för honom senare när Jesus kallade honom på nytt till att vara lärjunge och gå hans ärenden, liksom vi får göra när vi är hans lärjungar nu.

22 april 2018

PREDIKAN 3 SÖNDAGEN EFTER PÅSK (MF)

Martin Fagerudd
Guds folk har ett hem, ett ljuvligt hem
22.4.2018 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh 14:1-7
 
Jag brukar ofta läsa dagens evangelium på begravningar. Jag tycker att det sammanfattar den kristna tron så bra, kort och kraftigt i några punkter som att man förmår höra det som man mest behöver just då när livet kan kännas som tyngst och mörkast.
Dagens evangelium råkar dessutom vara inledningen till Jesu avskedstal. Det börjar så bra eftersom det första Jesus gör är att uppmuntra lärjungarna inför sin bortgång. Han säger: ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.” Inget är hopplöst och allt samverkar till det bästa för den som tror. När man tror så är det något som är utanför alla oro. Att tro är att vara tillitsfull och trygg. Jesus skapar en sådan stämning hos lärjungarna att de inte fylls av oro och osäkerhet fastän han berättar att han går till Gud.
När tron är förankrad i Gud och Jesus så berättar han om platsen dit han skall. Platsen dit han går är mycket bekant. Han skall gå dit därifrån han kommit. Han känner platsen mycket väl och därför kan han säga att I min faders hus finns många rum. Vår himmelske Far har såmycket utrymme att det inte blir några som helst problem. Man behöver inte oroa sig för trängsel där, fast en del säger att platserna är redan fyllda.
När Tomas blir plötsligt orolig och inte vet vart Jesus tänker gå så använder han några ord om sig som de aldriog kommer att glömma.
Jesus har många gånger använt ord om sig som t.ex. grind, fårfålla, port. De ord med vilka han nu beskriver sig är något som de aldrig hört förut. Han säger att ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Nu handlar inte Jesu uppgift om att bara vara en prt eller portvakt utan han är självaste vägen, sanningen och livet. Då finns det inga problem med att hitta vägen till Fadern. Den är enkel och lätt att hitta. Där Jesus är så där är också vägen, där är det liv som han hela tiden har talat om, det eviga livet och det som Johannes inledde med. Där som sanningen finns där finns också nåden, som förlåter, upplyfter och är ny var dag. Där finns livet som aldrig tar slut och som hela tiden bjuds ut. När man känner det här så känner man Jesus och Gud på samma sätt som Jesus känner honom.
Jesus utgår här ifrån påskens perspektiv fastän han inte ännu genomgått sitt lidande och sin död. Han vill ingjuta hopp och mod i sina lärjungar och i sin församling. Det innebär att församlingen är viktigast för honom och främst i hans tankar.
Visst berättar Jesus allt för sina lärjungar vad som skall hända honom och varför, men han tillägger att allt sker i enlighet med Skriften. Det som sker har en plan och den planen har skrivits av Gud.
När Jesus och lärjungarna nu avslutar sin sista gemensamma måltid som de samlats till så kan vi märka några detaljer, som hjälper oss att förstå det speciella och unika som Johannes evangelium vill förklara. När Jesus bryter upp från måltiden går han tillsammans med sina lärjungar till en trädgård som inte nämns vid namn. Det är otvivelaktigt frågan om Getsemane. Varför nämner inte Johannes trädgårdens namn? Varför undviker han att nämna namnet? Här kan vi i alla fall finna en ledtråd. När vi läser om Getsemane i de tre första evangelierna så berättar de att det är där som Jesus känner djup ångest inför det annalkande lidandet. Johannes berättar inte att Jesus skulle ha känt någon ångest. Det här betyder inte att Johannes inte skulle acceptera att Jesus är helt och fullt en människa som känner och som tänker på sitt lidande som skall komma. Visst är Jesus sårbar och utsatt. Men han tänker inte på sig själv. Han tänker på lärjungarna. Det är de som behöver tröst. Det märker vi redan av inledningen till sitt avskedstal. Det märker vi hela talet igenom. Huvudtemat i hans avskedstal handlar om Jesus och församlingen. Därför stannar Jesus inte vid det att lärjungarna känner till vägen till vår himmelske Far. Han säger till sist att han kommer tillbaka till oss för att hämta oss till sig. Det är för att vi skall få vara alltid tillsammans med honom så som han lovat oss. Vi behöver inte ens bekymra oss för vägen som Tomas, fastän vi känner till den. Jesus kommer själv för att hämta oss till sig.
Han har ordnat det så bra för församlingen eftersom den är föremålet för hans ständiga omsorg och kärlek. Församlingen utgör kärnan i hans tankar när han går till Fadern och när han inte mera är synlig för oss. Det är det viktiga som han vill säga idag.
Att tro på Gud och Jesus är att veta att Jesus finns hos Gud och Gud finns hos Jesus. När vi vet och tror det så känner vi till både vägen, sanningen och livet. Gud har inga hemligheter för oss. Därför har vi gemenskap med Jesus och Gud när vi är samlade här till gudstjänst. När vi hör Ordet och deltar i nattvarden så vet vi att Gud och Jesus omsluter oss med sin kärlek på alla sidor och fyller oss med sin Ande.

01 april 2018

PREDIKAN PÅ PÅSKDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Jesus lever - alltså lever hans ärende
1.4.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt 28:1-8

Centrum i Jesu förkunnelse och undervisning är Guds rike. Han hade tagit emot uppgiften av Gud när han accepterade att vara hans son. Jesu program och ärende pekar mot ankomsten av Guds rike då Jesu uppgift skulle fullbordas. Det är alldeles klart att han i något skede blev tvungen att fundera om. Det skulle inte gå som han hade tänkt, med ett härligt maktövertagande av Gud som slut på hans arbete, då han skulle redovisa för sitt arbete inför Gud själv på den yttersta domen.  
Att han upptäcker att det inte skulle sluta så som han hade tänkt kommer småningom som en slutsats på hans verksamhet i Galiléen. Visst hade han framgång där så att man hörde om det i hela landet och hela tiden var medveten om var han rörde sig. Men allt gick inte som i Strömsö. Översteprästerna hade redan från början av hans verksamhet skickat ut sina ögon och öron för att vara på det klara med vad som hände både i andlig och politisk mening i landet och särskilt i Galiléen som var längst från Jerusalem, huvudskalleplatsen.
Översteprästernas ögon och öron är i Galiléen och redan i början av sin verksamhet får Jesus veta att både översteprästernas och Herodes anhängare söker efter ett tillfälle att döda honom. Så berättar Markus. Jesus vet att han är på Guds uppdrag. Jesus vet också att det inte är han själv som skrivit rollhäftet utan det är Gud.
Fängslandet, plågandet och dödsdomen kommer inte som en överraskning åt honom. Inte heller det att det inte slutar med döden och det eviga mörkret.
Men det visste inte Maria från Magdala och den andra Maria. De hade begravat Jesus och ville hedra hans minne. Därför går de till graven för att smörja hans kropp den tidiga söndag morgonen. De möter inte någon som vill hindra dem från att besöka graven. Vakterna ligger där som döda. Budbäraren som skrämt vettet ur dem säger åt Mariorna att Jesus inte mera är här och att han har uppstått. Mariorna ser inte Jesus, men de ser var han låg. De måste bara skynda till lärjungarna och säga att Jesus möter dem i Galileen.
Lärjungarna skall gå till Galiléen till ett berg som bara Petrus, Johannes och Jakob känner till. Det var där de såg hur Jesus förvandlades och hörde rösten ur molnet. Det var dit de skulle gå och vägen dit känner Petrus, Jakob och Johannes.
Det viktigaste vi vet om Jesu död är att han blev dömd som en falsk profet i en iscensatt rättegång. Han blev dömd därför att människorna ville det. De krävde hans offer för de hädelser de ansåg att han sade och för allt annat som de anklagade honom för.
Gud vill inte ha några offer. Det visade han ju redan med Abraham och Isak. Dessutom var domen fel. Jesus var utsedd till Guds son och utsänd av Gud att förkunna hans rike. Eftersom domen var fel så måste domen upphävas. Mänskliga domstolar kan nog upphäva dödsdomar. Men om de redan har verkställts så kan ingen återta verkställandet av domen. Gud upphävde och återtog Jesu dödsdom fastän den hade verkställts. Bara Gud kan göra det eftersom endast han kan skapa liv.
Gud har förstås alltid haft makten att skapa liv. Han valde att visa den just i samband med hans Sons verksamhet. Jesus uppväckte människor från de döda och slutligen väckte Gud sin Son från de döda, för att alla människor skall veta och tro att det är det här som Gud ytterst vill, att alla skall få leva.
När Petrus, Jakob och Johannes och de andra lärjungarna möter Jesus på det berg i Galiléen där de såg Jesus så som han verkligen är, så förstår de vad som då hände den första gången de var på det där berget tillsammans med Jesus. De andra lärjungarna vet också, liksom vi, vem som kan upphäva dödsdomen. Gud kommer också att upphäva vår dödsdom som den här förgängliga världen gett oss. Det kan vi redan uppleva i dag i Guds Ord och i Herrens Heliga nattvard.