05 november 2017

PREDIKAN: REFOMRATONSDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Tron fäster dig vid Gud
5.11.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 16:1-4
Behöver tron tecken? Många människor säger att de känner av Guds ledning i sitt liv och att det stärker tron. Jag har inte heller förstått det så att människorna kräver Guds ledning för att tro. Nej, på grund av tron ser de Guds ledning i sina liv. Det styrker dem i deras tro och det tror jag också att Gud vill med sin ledning.
När fariséerna och sadducéerna ber av Jesus ett tecken från himlen, så gör de det inte för att kunna tro på honom. De hade ju försökte snärja honom från första början. Men de visste också mycket väl att begärande av tecken från himlen, vilket betyder tecken från Gud, uppfattas i Bibeln som ett försök att liksom objektivt betrakta Gud utan tro.
De vet ändå att Jesus är en människa. Honom kan de sätta på prov. Om han är från Gud kan han säkert ge ett tecken, vare sig de vill tro på honom eller inte.
Men inte heller Jesus låter dem betrakta honom på det viset. Han hade också vägrat djävulen tecken, att förvandla stenar till bröd, och varnat djävulen för att fresta Gud, liksom han vägrat tillbe djävulen för att få någonting av honom i gengäld. Bara djävulen fungerar på det sättet, men inte Gud.
Varför skulle Jesus ge efter för människorna som inte hade goda avsikter om han en gång inte gjorde så med djävulen? De kan förresten inte ens tyda tidens tecken, som definitivt inte handlar om att förutspå vädret.
Varken fariséerna eller sadducéerna får tecken från Gud. Det enda tecken Jesus lovar dem är Jonatecknet. Jonas tecken är budskapet han skulle förkunna för staden Nineves invånare.
Av profeterna så är det ju bara Jona som får en verkligt positiv uppgift. Han skulle förkunna budskapet om omvändelse som ger räddning. Men Jona försöker undan med alla knep, han försöker t.o.m. resa västerut till Sardinien i ett Tarshish -skepp. Jona tror att genom att resa västerut, som är annars dödens riktning i Bibeln, så kan Gud inte nå honom. Gud kommer till honom och fartyget mitt i stormen på havet. Jona kastas överbord och upp på land. Gud lämnar inte Jona ifred förrän Jona slutfört uppdraget. Till Jonas förvåning och häpnad gör Nineve bättring och räddas.
I motsats till Jona är annars Jesaja mycket tjänstvillig. Han rentav söker sig till templet för att få ett uppdrag av Gud, i motsats till Jona som trodde att han kunde både undvika och fly Gud.
Jesaja igen får en mycket negativ uppgift. Jesaja skall tala till folket så att det blir helt förstockat och inte förstår, så att de inte heller kan vända om och bli botat. Samma uppgift fick annars Jesus också, därför undervisar han genom liknelser och förklarar dem för lärjungarna eftersom de inte heller förstår.
Jesaja är med den enda gången som en människa fick lov att begära ett tecken av Gud. Kung Achas var rädd för krig. Han hade fått veta att både kungen i Syrien och kungen i Israel hade samlat sina arméer och hotade Jerusalem.
Profeten lugnar Achas och låter honom veta att han kan begära vilket tecken som helst av Gud. Det är dumt av kungen att inte begära tecken, fastän Gud själv gett honom lov. Kungen tror inte på profeten. Men Gud håller alltid fast vid sitt löfte. Han ger ett tecken vare sig kungen vill det eller inte ”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Det är ett tecken som kungen varken begriper eller någonsin får se.
Att Gud inte gett lov till tecken åt någon som inte tror kan jag förstå. Han behöver inte det heller. När Jesus säger åt fariséerna och sadducéerna att de nog kan förutspå vädret men inte tyda tidens tecken så kommer vi till kärnan för det Jesus vill säga idag.
Först kan vi förstås fråga Kan vi tyda tidens tecken? Vi tycks inte vara i någon bättre position än fariséerna och sadducéerna på Jesu tid. Visst kan vi säga något om vädret och klimatförändringen men kan vi säga något om tidens tecken?
Fariséerna och sadducéerna missade tidens tecken i det som skedde omkring dem. De hade inte sett människorna som mött Jesus. De hade inte sett de sjuka blivit botade. De hade inte sett de halta kunna gå igen och de hade inte sett att de blinda såg igen. De hade inte sett sin tids tecken. De begrep inte att de talade om att Frälsaren, Messias är mitt ibland dem.
I vår tid kräver man tecken av kyrkan som människorna krävde av Frälsaren i tiden. Det är inte Frälsarens uppgift och inte heller kyrkans uppgift att övertyga. Både Frälsarens och kyrkans uppgift är att hjälpa människan till räddning. Men den gör inte det genom att ställa hinder för människan. Den gör inte det genom att ta bort vissheten om räddningen eller genom att försöka ifrågasätta andras tro och övertygelse.
Tron är ju inte medfödd hos någon människa. Den är en gåva och ställer alla troende, inte bara kristna, på samma streck. Både Frälsarens och kyrkans uppgift är att ta bort hindren för tron, som fäster varje människa vid Gud, vilket är det som Gud vill.
 

22 oktober 2017

PREDIKAN: 20 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Den som är med så kan se och tro
22.10.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 9:24 - 38
Vårt folk brukar ofta karakteriseras med orden, att vi inte tror förrän vi ser. Det betyder säkert att det inte är lätt att övertyga oss. Men det betyder också, att den som förmår oss att se är vi villiga att erkänna. Den får vårt förtroende.
Johannes berättar om sju tecken som Jesus gör. Det är ordade från det minsta till det största; från vinundret i Kana till uppväckandet av Lasaros från de döda. Syftet är att den som läser evangeliet skall tro på Jesus. Men det är just tecknen som väcker motstridiga känslor hos människorna. Det är p.g.a. tecknen som människor tror på Jesus och det är på grund av dem som han döms till döden.
I dag gör Jesus sitt sjätte tecken. Han botar en blindfödd. Det här är första gången som man offentligt försöker använda tecknet mot Jesus. Sammansvärjningen mot honom hade satt igång redan tidigare, då fariséerna förföljt honom och sökt tillfälle att döda honom.
Fariséerna förhör den blindfödde mannen, eftersom de misstänker brott. Vilket brottet är kommer inte direkt fram. En orsak kan ligga i det vad Jesus sagt om sig själv, när han kallade Gud för sin far. Det hade motståndarna retat upp sig på och menade att Jesus jämställer sig med Gud.
Fariséerna hör säkert till rådsherrarna eller är i alla fall nära makten. De representerar både den andliga och världsliga myndigheten. De hade rätt att ta vem som helst i förhör, som kunde ha upplysningar när ett lagbrott hade skett.
Fariséerna försöker övertala mannen att förneka att han skulle ha varit blindfödd för att förringa Jesu under, så att inte människorna skulle tro på Jesus. Men de lyckas inte.
Mannen ger det bästa svar som kan ges i den stunden. Han kan ju se igen. Fariséerna försöker först lägga orden i hans mun, sedan vill de att han skall upprepa sin berättelse. Det är ju bästa sättet att försöka snärja in berättaren i sin berättelse. Nu blir mannen förargad. Så ger han dem ett mothugg. Varför skulle han vara tvungen att upprepa den? Vill de kanske bli Jesu lärjungar?
Den som var blindfödd ser ljuset klarare än någonsin. Folkets ledare som var seende blir blindare än den blinde någonsin var. Den botade säger rådsherrarna vad de borde kunna se själva. Tror de att man kan öppna ögonen på en blindfödd om man inte är sänd av Gud.
Fariséerna blir så förargade på honom, när han vidhåller att han varit blind ända sen födelsen och att Jesus gjort honom seende igen, så att de tappar fattningen, smädar och skymfar mannen och Jesus och kör iväg honom och ut ur församlingen.
Jesus träffar senare mannen och frågar honom 'Tror du på Människosonen? Mannen svarar Vem är han, herre? Ja, jag vill tro på honom. Jesus sade Du har sett honom. Det är han som talar med dig. Det blir vändpunkten för mannen som säger Jag tror herre.
I diskussionen mellan Jesus och mannen kommer det tydligt fram att det betyder samma sak att se och att tro. Men visst fanns det andra människor i samma situation, att de ser Jesus men tror ändå inte.
Att göra en blind seende, är ett bekant tema i NT. Inte heller är det obekant att den botade tror på Jesus. Men jag tycker själv att berättelsen om den blinde Timaios tar priset. Han tror förrän han sett Jesus med sina egna botade ögon. Till och med en blind ser vem Jesus är!
Johannes brukar annars aldrig tala om den speciella egenskapen synen. Han talar alltid om att se. Johannes talar heller aldrig om tron, liksom det skulle vara en egenskap som man har i sig själv. Han talar alltid om att tro. Johannes vill undvika den missuppfattningen, att tro skulle vara något universellt som människan har i sig själv, som hon äger eller har som egenskap. Att tro är en händelse som människan är med om. Han har en förkärlek till verbet framom substantivet. Ett substantiv kan berätta om något man har i sig själv medan ett verb berättar om händelser. Med sitt speciella språkbruk menar alltså Johannes att när man tror på Jesus så betyder det att man ser honom. I det här fallet är både att tro och att se besläktade. På samma sätt kan man säga i detta sammanhang att inte tro är att inte se. Den som är med i livet har en möjlighet att se. Den som är med Gud har en möjlighet att tro.

13 oktober 2017

PREDIKAN: 15 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Min, din och hans historia
17.9.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 5:1 – 15
Har du någonsin fått berätta din historia för någon? Har du blivit uppmärksamt hörd? Vad handlar din historia om? Handlar den om framgångar, segrar, motgångar, prövningar, sjukdomar eller lidanden? Eller kanske litet av allt. Har någon sett dig, har någon hört dig och har någon delat det med dig?
Vid fårdammen i Jerusalem som heter Betesda fanns det en man som varit sjuk i trettioåtta år. Han hade säkert varit sjuk ända sedan födelsen eller sedan han var med om arbetsolyckan. Där var han bland alla andra sjuka. Deras enda chans att bli friska var att komma ned i vattnet när det började svalla. Man trodde att det hade läkande kraft.
När Jesus talar med mannen, känner han redan till hans hela sjukdomshistoria. Det enda Jesus gör när han kommer fram till mannen är att fråga honom om han vill bli frisk. Det är just det som den sjuke vill, bara han skulle kunna komma ner i vattnet när det börjar svalla. Då skulle det säkert vara kirrat. Men nej, dit slipper han inte. Jesus säger till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Det gjorde mannen genast.
Mannen behövde inte komma ner i bassängen för att bli frisk. Det räckte med att Jesus sade Stig upp. Ta din säng och gå.
Så här har Jesus också förr sagt till sjuka och lama, men kanske tillagt att ”Gå hem”. Den här gången uppmanar Jesus inte mannen att gå hem. Den botade mannen går omkring med sin bädd under armen, så att alla kan se.
Det här gjorde Jesus på vilodagen, som man skall tänka på så att man helgar den. Mannen går omkring med sin bädd på vilodagen, som måste helgas.
Budet om vilodagen är egentligen budens centrum. Det tredje budet handlar om Guds rike och det finns i centrum i Jesu förkunnelse. Han har ju också lärt oss att be att Guds rike skall komma.
När vi tänker på vilodagen och håller den helig, då tänker vi på Guds rike. Budet berättar konkret, att under en dag av veckans sju dagar är både alla människor jämlika och jämbördiga, oberoende av vad de har för position i vardagen, liksom alla djur är jämbördiga och jämlika med människorna. Budet betonar att hela skapelsen har rätt till vilodagen. Budet påminner helt konkret att enligt den kommande världens liv, enligt Guds rikes liv och ordning, så har allt levande fått sitt värde av Gud.
Det här vet judarna som säger till den botade "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd." Varför sade inte Jesus till den botade att Gå hem för att inte bli en nagel i ögat på dem som inte bara följer Guds lag utan också vaktar på alla andra?
Det är med den här berättelsen som hela evangeliet ändrar karaktär. Jesus hade fått fiender för att han botade mannen på en sabbat. Hans fiender förtalar honom och menar att Jesus försöker upphäva sabbatsbudet. Det handlar inte bara om kampen om sabbaten. Jesu fiender menade att Jesus påstod att Gud var hans far och att han jämställde sig med Gud. Därför blev det också en förföljelse på liv och död.
Nu förstår jag annars bättre än förr, att Jesus måste ju ha på flit provocerat fram denna händelse med den sjuke mannen på ett offentligt ställe.
Jesus kommer snabbt till skott med sina fiender. Jesus svarade att han jobbar ständigt. Med det menade han att han jobbar på samma sätt som Gud. Gud varken slumrar eller sover. Istället vakar han och arbetar hela tiden, så att människan får inte bara vila och sova, utan också helga vilodagen och tänka på Gud och hans rike.
Här ser vi skillnaden mellan vår verklighet och Guds och hans sons verklighet. Gud och hans son är verksamma även på vilodagen. Det gör de för vilodagens skull som påminner om Faderns och Sonens rike. Det är för det rikes skull som de är ständigt verksamma.
Förföljelsen som Jesus utsattes för av sina fiender var på liv och död. Guds rikes verksamhet är hela tiden den motsatta. Den går från död till liv. Det är han som har sett oss. Han säger oss Jag har sett dig och jag känner din historia. Vill du vara med mig i min fars och i mitt rike?
 

27 augusti 2017

PREDIKAN: 12 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Självkritik och brist på den
27.8.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 21:28 - 32 


Jag hade en gång för länge sedan en diskussion, då min diskussions-partner plötsligt kom in på talet om Gud. Han sade redan i början av diskussionen, att det där med en personlig Gud är mycket svårt för honom att acceptera.
Jag kunde inte riktigt förstå vad han menade. Han meddelade också att han var buddhist. Det finns förstås ateister bland buddhisterna men också sådana som tror på Gud. Han var inte ateist, det förstod jag. Jag hann aldrig fråga om hans tro på Gud, eftersom vår diskussion slutade mycket plötslig när den knappt hade börjat. Det var synd.
Jag tänker fortsätta diskussionen här med er. Vi kan diskutera det via Jesu liknelse om en far och hans två barn som i det här sammanhanget betyder söner.
Jesus berättar annars tre berättelser där två personer är i huvudrollen. Två gånger berättar han om en far och hans två söner och en gång berättar han om två som ber till sin himmelske Far i templet. Alla dessa berättelser behandlar på något plan det som vi brukar i vårt språkbruk kalla för självkritik.
Självkritik är ett intressant fenomen, för antingen så har man det eller så har man det inte. Vi har säkert sett exempel på människors som har för mycket självkritik. Den kan vara så hög, att det tar på deras självförtroende, så att de inte vågar åta sig något, knappt leva. Vi ser sådana som också har god självkritik. Det är ofta människor med gott självförtroende. De vet vad de förmår och vad de inte förmår. Vi ser också människor med obefintlig självkritik. Det är sådana som egentligen inte har några gränser; de förmår allt och gör inga fel.
Av liknelsens två söner, är den ena sonen bara ovillig och lat. Men han får plötsligt sin självkritik tillbaka, efter att han redan svarat sin far. Den andra sonen är en lögnare, han tappar sin självkritik genast efter att han svarat sin far. Det är ju inte främmande för oss heller.
När Jesus inleder samtalet med översteprästerna och de skriftlärda så har de redan svarat på Jesu fråga vem av dem gjorde så som deras far ville. Det var den förste, den som först var ovillig och lat, hade de svarat.
Jesus ställer dem den berättigade frågan Varför gjorde ni ingenting, när ni såg att alla slags syndare kom till Johannes. Alla visste de att han var en profet? Han understryker att det var just från Johannes som Guds rike fick sin början.
Det var inte första gången Jesus gjorde dem svarslösa. När Jesus beskriver hur människor tar emot Guds rike, berättar han liknelser om bröllopsfester. Det gör han inte nu, utan säger Lyssna nu till en annan liknelse.
Han berättar om en jordägare som planterar en vingård. Sedan arrenderar han ut den och reser bort. När skördetiden närmar sig så skickade han sina tjänare för att hämta sin del av skörden, som han behövde för att leva. Arrendatorerna griper tjänarna, misshandlar, dödar och stenar dem. Jordägaren skickar ännu fler tjänare, som går samma öde till mötes som de första. Till sist skickar han sin son, som han tror att arrendatorerna kommer att ha respekt för. Men arrendatorerna dödar också honom eftersom de tänker att de får hans arv.
Det är annars enda gången som Jesus berättar om sig själv i en liknelse, men både översteprästerna och fariséerna som hörde hans liknelse, så förstod genast att det var om dem han talade. De hade naturligtvis velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.
När jag nämnde ordet självkritik, så menar jag att ingen är perfekt. Vi har alltid orsak att kontrollera det vi gör, att gör vi rätt och håller oss på rätt kurs. När man rör sig till sjöss och vill kontrollera sin position och kurs, brukar man ta en bäring till en stjärna, någon annan himlakropp eller till någon punkt på land, ifall man ser land. Efter några enkla aritmetiska uträkningar kan man rita ut en linje på sjökortet och få ut en position. Ur det kan man sedan läsa om kursen man kör är god och trygg. När man bestämmer sin position gör man det alltid i förhållande till någon plats i den omgivning man rör sig.
Detsamma gäller när man som människa vill kolla om man som medmänniska har en god och rätt kurs. Då bestämmer man sin position i förhållande till Gud.
Det finns annars en bra berättelse i GT som illustrerar detta. Det är berättelsen om Abraham och hans offer. På flera ställen under resan frågar Gud Abraham: Abraham, var är du? Varje gång svarar Abraham: Se, här är jag. Visst vet Gud var Abraham är. Gud är ju seendets Gud. Men han vill höra att Abraham vet var han finns i förhållande till Gud. Med sitt svar visar Abraham att han vet att Gud är nära och ser honom och att Abraham hör Guds röst.
Att bestämma sin position i förhållande till Gud betyder, att man kontrollerar att man lever så som Gud vill i kärnan av sitt Ord som är Kristus eller är det så att man kanske får till resultat att man varken tror eller märker att man ljuger, om vi ska använda liknelsens kategorier. Båda kategorierna är annars beteckning för det som vi brukar kalla för syndare.
Alla vet att Guds kärlek till oss beror på hans nåd och godhet och inte på det vad vi förmår. Vi samtalar med Gud, tackar, ber och vi vet och tror att han svarar, samtidigt som han säger att han är mycket angelägen om hur vi lever, eftersom han skapat oss till sin avbild. Att vara Guds avbild betyder att vi har möjlighet och förmåga till att göra det goda efter Guds exempel. När han betraktade sin skapelse, såg han att allt han gjort var gott. Hans godhet i Kristus får vi räkna oss till godo, när vi kommit ur kurs.

 

20 augusti 2017

11 SÖNDAGEN EFTER PINGST

Högmässan i Helsinge kyrka S:t Lars hade temat SKOLSTART
 
Vi tog del i kyrkans kampanj och välsignade dem
som börjat skolan samt deras föräldrar.
 
Vi sjöng följande psalmer ur psalmbokstillägget:
921, 890, 870, 874.
 
Medverkande: Alexandra Blomqvist, Heidi Salminen,
Anders Ekberg och Martin Fagerudd.
 
Vi inledde högmässan med att hedra minnet av offren i Åbo
med en tyst minut.
 
I predikan deltog Alexandra, Heidi, Martin och
många av dem som deltog i mässan. Temat för predikan
var Jag minns när jag började skolan.
 
Vi berättade om våra minnen från vår första skoldag,
om vår första ryggsäck,
om vår skolväg samt tänkte på
hur det kändes att gå skolvägen,
på beskydd och välsignelse.
 
Förutom att Alexandra, Heidi och Martin berättade
så berättade också de som deltog i högmässan.
Det var roligt att höra om deras första skoldag,
och om deras skolväg, vad de minns av den. Vi fick
konstatera till slut att vi aldrig vandrar ensamma.
Alla har vi änglavakt.
 
Det kändes bra att så många deltog i predikan,
de som deltog i välsignelsen var ett barn och
en förälder, så kändes också högmässan bra helt och hållet.