14 juli 2019

Predikan femte söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Barmhärtighet och tålamod
14.7.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 6:36 - 42
 
En av censorerna i religion hade i tiden sammanställt en mängd roliga svar som abiturienter gett i sina studentskrivningar. Bl.a en abiturient citerade Bibeln i sin essé och skrev ”Var tålmodiga så som er himmelske Fader är tålmodig.” Jag tyckte då att det var gandka roande. När vi har hört Jesu ord i dag så vet vi att Bibelstället lyder Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”
Jag tycker också att det var lyckosamt att abiturienten kom fel ihåg, eftersom det också finns en gnutta sanning i det som abiturienten skrev. Barmhärtighet och tålamod är inte så långt ifrån varandra. Både barmhärtighet och tålamod handlar i grund och botten om ett likartat förhållningssätt mot medmänniskan. Har man barmhärtighet så förhåller man sig med förståelse till sin medmänniska och visar samtidigt också tålamod.
I anslutning till temat ”tålamod” kom jag att tänka på den romerska filosofen, författaren och politikern Seneca den yngre, som också fungerade som kejsar Neros lärare. Seneca skrev en studie i ämnet "Om vreden" som innehåller en detaljerad beskrivning av sinnet och dess psykologiska mekanismer.
Orsaken till varför Seneca skriver i ämnet handlar för det första om hans stoiska etik och vreden står i strid med den. För det andra så skriver Seneca motiverad av hans samtid, eftersom vreden var en mycket utbredd företeelse i Rom på hans tid.
Varför det var så, berodde dels på att många människor hade nått en bättre levdnadsstandard. Sådana visade ofta otålighet, eftersom de tänkte att de hade större rätt än andra. Dels berodde det på att det också fanns fattiga. När människor är fattiga så tänker de att de har också rätt till det som andra har och tar för sig fastän på olagliga vägar. Vreden hade otäcka följder, såsom våld och hämnd. Därför talar Seneca för tålmodighet.
Jesus talar idag om människor, som råkat i en svår situation och som kräver tålamod. Hans ämnen i fältpredikan i Lukas evangelium har sin motsvarighet i hans Bergspredikan i Matteus evangelium. Han talar om de fattiga, om de som hungrar och de som gråter.
Det är naturligt att människorna både på Senecas tid, på Jesu tid, liksom i vår tid inte har tålamod att vänta eftersom de ville få sina behov tillgodosedda genast. Det var ganska annorlunda för låt oss säga en ett hundra år sedan. Vi hade många fattiga som var tvungna att öva sig i tålamod p.g.a. av sin samhälleliga ställning, eftersom de inte hade något inflytande i samhället. De levde på andras välvilja tills de fick nog och följderna känner vi till i händelserna 1918. Även den som sörjer behöver tålamod för att vänta ut sorgen och jobba med den.
Fenomenet med otålighet är inte obekant på Jesu tid, men på ett litet annorlunda sätt. Man hade inte tålamod med de s.k. syndarna, som man dömde ut, utan att bekanta sig med deras situation.
Det är helt annorlunda, när vi möter vår medmänniska sådan hon är. När vi lyssnar på henne så är det lättare att förstå henne och hennes situation. Då kanske också våra känslor för henne väcks, när vi märker att den andra är precis likadan som vi. Jesus lär i sin fältpredikan oss att också behandla våra fiender jämlikt med våra vänenr. Dem har vi ju lätt att döma. Men när vi sätter oss sig ner med en sådan människa, öga mot öga, kanske vi inte är så kvicka att stämpla en sådan, utan blir tvungna att inse att också denna är vår medmänniska och alladeles likadan som vi.
Det vet alla att Gud har tålamod med oss alla. Han orkar upprepa, dag för dag att Alla duger eftersom jag älskar alla. Jag har ju han skapat alla. Alla är mina barn. Jesus drar därför slutsatsen 'Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor.'
Det är naturligtvis så att det Jesus lovar så håller han, fastän vi inte skulle motiveras för lönens skull. I vilket fall som helst så är det vettigt och förnuftigt att göra så. Allt blir så mycket lättare för alla.
Gud räknar inte på vad han ger, utan ger allt av sin godhet. Att göra något i barmhärighet är att göra i enlighet med det som hjärtat känner. Det gör vi senast, när vi själva varit i samma situation som vår medmänniska är eller senast då när vi tänker att vi kunde vara i samma situation som vår medmänniska är.
Att ha tålamod handlar kanske bara om att ge tid ett ögonblick, så att vi inte reagerar som vanligt, utan genom att tänka på att det här är min medmänniska. Att handla i tålamod och barmhärtighet handlar om att göra gott. Då gör vi på samma sätt som Gud. Det är inte automatiskt för oss, utan det måste vi öva oss och ha tålamod med oss själva. Att göra det goda, det är att göra enligt Guds exempel. Då är vi just det som Gud skapat oss till, nämligen att vara hans avbild.
 


 


 



 
 
 


 


 


 



 



 



 




 





 






 






 







 






 






 






 






 






 





 




 



 



 



 


 


 


 

 
 
 
 
 
 
 









 





 
 
 
 
 
 
 

 

21 maj 2019

Predikan fjärde söndagen efter påsk


Martin Fagerudd
Sanningen Ande - Totuuden Henki
De stupades dag 19.5.2019
Tvåspråkig gudstjänst kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh 16:5-15

Rakkaat sisaret ja veljet. Kära systrar och bröder. Jesu tar avsked av sina lärjungar genom att hålla ett avskedstal. Han är han varken ångestfylld eller ängslig. I sitt tal koncentrerar han sig främst på sin relation till sin församling, som består av alla hans lärjungar. Han tröstar dem och säger att fastän han går till Fadern och är borta, kommer han ändå att alltid vara närvarande i sin församling. Han inte bara talar om sin närvaro i församlingen utan säger uppmuntrande till lärjungarna att han också skall komma tillbaka och hämta dem till sig, för att alla ska få vara där han är. Jesus betonar att han och församlingen alltid är hos varandra.
Jeesus on läsnä seurakunnassaan. Jotta seurakunta aina muistaisi tätä, Jeesus lähettää Puolustajan, jota hän tänään varta vasten kutsuu Totuuden Hengeksi. Jeesus on kyllä useamman kerran kertonut Puolustajan eli Pyhän Hengen tehtävästä. Ensimmäisellä kerralla hän sanoi että Puolustaja auttaa seurakuntaa näkemään Jeesuksen ja ymmärtämään että Isän rakkaus ympäröi häntä. Lisäksi Puolustaja auttaa ymmärtämään että Isän ja Pojan rakkaus ympäröi seurakuntaa ja täyttää sen.
Idag berättar Jesus om Hjälparen för tredje gången och beskriver dess uppgift i sin mest utvidgade form. Det gör han just då när han kallar den heliga Anden för Sanningens Ande. Att den heliga Anden är sanningens Ande betyder att den undervisar om hela sanningen. Den handlar om att ”den skall visa världen vad som är synd, rättfärdighet och dom”. Det handlar alltså om allt som hör till frälsningen, att vi skall veta att vi är Guds barn.
Matteuksen, Markuksen ja Luukkaan evankeliumit selittävät että Jumalan tuomio on viimeisenä päivänä, kun Jumala kokoaa ihmiskunnan valtaistuimensa eteen ja tuomitsee sekä eläviä että kuolleita.
Johanneksen evankeliumissa Jeesus ei puhu viimeisestä päivästä vaan kertoo että tuomio tapahtuu silloin jo kun hän lähetti Puolustajan. Hän tarkoittaa että seurakunnan ei kannata odottaa viimeistä päivää peloissan vaan ottaa vastaan sen suuremmoisen lahjan sekä kutsun Jumalan valtakuntaan, joka poista kaiken pelon siitä, että joku saattaa luulla ettei kelpaa Jumalalle. Kaikki kelpaavat.
Jesus förklarar i förväg åt lärjungarna vad Hjälparen undervisar om synden, rättfärdigheten och domen. Vi har lärt oss att synd är det som skiljer oss från Gud. Men det vet vi också att begreppen synd och rättfärdighet är begreppspar, De hör ihop vilket betyder att det ena begreppet utesluter det andra.
Käsiteellä ”tuomio” on alkuperänsä UTn kreikan kielen sanassa 'krisis.' Sen lisäksi että sana on yleensä Johanneksen evankeliumissa merkityksessä tuomio sillä on myös muita merkityksiä kuten eritellä, päättää ja harkinta tai koetella.
Kreikan kielen sanasta ”krisis” juontaa juurensa myös sana "kriisi”. Kun on kriittistä niin ratkaisun hetki on käsillä. Silloin on ensin eriteltävä ongelmat, jotta voidaan hahmottaa raktaisu. Sen jälkeen tehdään päätös mihin toimenpiteisiin on ryhdyttävä. Mikäli päätöstä vielä ehtii harkita niin toimenpiteiden suuntaa voidaan vielä muuttaa.
Kun synti ahdistaa niin silloin on kriittinen hetki sillä synti erottaa meidät Jumalasta. Jeesus tarkoittaa sitä että me olemme jumalattomia jos meillä ei ole Jumalan Poikaa. Meidän tulee tehdä päätös kääntyä Jeesuksen, Jumalan pojan puoleen. Vanhurskaus josta Totuuden Henki puhuu on usko Jeesukseen jonka avulla pääsemme Jumalan yhteyteen. Ihmisellä on kuitekin vapaa tahto ja tämän huomaa kun lukee Apostolien tekoja. Ihmiset reagoivat apostoleiden saarnoihin. Jotkut ottavat vastaan sanoman ja jotkut taas eivät.
Vi märker att sanningens Ande inte klagar på oss, inte försöker döma eller slå ner oss. Men den påminner om att denna världens härskare, som satan också heter i Johannes evangelium, redan har fått sin dom.
Sanningens ande hjälper oss att söka hjälp där hjälpen är närmast. Den hjälper att koncentrera oss på det väsentligaste, det är på det som Gud har gjort för oss i Jesus, genom hans lidande och död, och särskilt genom hans uppståndelse. Det här innebär inte att det är vi som dömer. Det är Gud som fortfarande är vår allas domare, han som också är vår frälsare.
Vaikka Jeesus antaa suuren arvon Totuuden Hengelle, niin tämä ei vielä tarkoita että Hengen tuomio on lopullinen. Seurakunta ei elä millään tavalla täydellistä elämää Hengessä. Jeesus pitää jatkuvasti oven raollaan Jumalan valtakunnalle, mutta kertoo meille kyllä monella tavalla lopun ajasta. Siitä puhuessaan hän käyttää käsitettä ”lyhyt aika.”
Jeesus sanoo että opetuslapsilla ja seurakunnalla on vaikeaa koska maailma on vihamielinen hänelle. Tämä kestää vain ”lyhyen aikaa.” Ja eipä aikaakaan niin olemme Jeesuksen luona. Silloin saamme iloita eikä kukaan voi ottaa pois sitä iloa meiltä.
Jesus påminner än en gång att församlingen är dubbelt innesluten i Faderns och Sonens kärlek. Den här kärleken har vi aldrig förtjänat eller själva uppnått. Den har inte heller sin grund i vår förmåga att kunna eller vilja älska. Den har sin grund i det som Jesus säger ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” När Jesus talar om sin upphöjelse så menar han sin korsfästelse. Hans kors drar oss till honom. Jesu kors är tecknet på Guds kärlek, som säger att ingen som hittar korset går under.

06 maj 2019

PREDIKAN 2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK (MF)

Martin Fagerudd
5.5.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 10:11 - 16
Det goda ledarskapet
Nazisternas slogan ”ein Volk, ein Führer” låter som en elak parodi på Jesu ord i dagens evangelium ”en hjord och en herde.” De som antog detta ersatte Jesu ord med denna slogan. Führer betyder ledare, men ordet har så starka associationer till Hitler, att det endast har endast negativa betydelser vare sig det står ensamt eller i ett politiskt sammanhang. Men det har inte det svenska ordet ledare, och överhuvudtaget inte heller i de skandinaviska språken.
Jesus är vår herde, han är vår ledare. Biskopar, kyrkoherdar och pastorer är kyrkans ledare och de kallas också för herdar. De är andliga ledare.
Det andliga ledarskapet hör annars till världens farligaste fenomen. Det här är inget jag själv hittat på utan det något som jag hörde ärkebiskop emeritus John Vikström föreläsa om på en ledarskapskurs jag deltog i för flera år sedan. Det finns otaliga exempel på dåligt andligt ledarskapet. Hos oss kan vi tänka t.ex. på Maria Åkerblom-rörelsen och Nokia-väckelsen, samt Livets ord-rörelsen och Knutby i Sverige och många fler.
Jag vill ta upp idag en annan sida på ledarskap. Det är nära förbundet med den kristna församlingen som vi kan läsa om i Apg. Vi vet vad församlingen gjorde, men i dessa tider är det kanske också bra att betrakta dess struktur som också berättar något viktigt.
Vi brukar tala om den första församlingen i Jerusalem som urförsamlingen. Det fanns inte bara en församling i Jerusalem utan två. De var uppdelade på språklig grund. Båda församlingarna har endast etniska judar som medlemmar. Den ena församlingen kan vi kalla för den arameiska församlingen. Den består av judar som har arameiska som modersmål. Det språket talades av Jesus och hans samtida.  Den andra församlingen kan vi kalla för den grekiska församlingen. Den bestod av judar som hade grekiska som modersmål. De sistnämnda var sådana judar som hade fötts utomlands och som hade flyttat tillbaka till sin släkts gamla hemland.
De tolv apostlarna installerar sju diakoner till sin hjälp. Diakonerna har som uppgift att ta hand om den dagliga matutdelningen eftersom all egendom var gemensam. Det här gjordes för att apostlarna skulle få mera tid för förkunnelse och undervisning.
Det är anmärkningsvärt att alla sju diakoner har grekiska namn. De hjälper inte bara till vid utdelningen utan de har samma uppgifter som apostlarna. De sju är den grekiska församlingens apostlar och ledare. En del av dem är verkligen kända förkunnare som t.ex. den bibelkunnige Stefanos, som vi ser i hans predikan i Apg 7. Han är också den mest kända eftersom han också är den första kristna martyren.
Det är apostlarna i de båda församlingarna vilka ansvarar för den andliga verksamheten. De predikar, undervisar och leder gudstjänsten varje sabbat i Jerusalems tempel, vilket de första kristna gjorde den allra första tiden. Det har sin orsak i att Jesus själv undervisade ju där, från det han anlände till staden, tills han dödades. På samma sätt som Jesus var lärjungarnas herde och ledare, lärare och Mästare, så är också apostlarna de första kristnas ledare och lärare.
Det är ändå inte ensamt apostlarna som leder och bestämmer. De har en annan grupp till hjälp som kallas för de äldstes råd. De var också alla män. De äldstes råd brukar man jämställa med våra tiders kyrkoråd. Vi ser att inte endast enskilda personer är ledare. Beslutande organ utgör också ledare. Båda församlingarna är sannolikt strukturerade på samma sätt, som en synagogförsamling.
Apostlarna sköter verksamheten, medan de tillsammans med de äldste gör gemensamma beslut. Båda församlingarna har i våra ögon en demokratisk struktur. Det är för att allas röst skall bli hörd. Det finns ingen andlig diktatur. På det här sättet är också vårt demokratiska samhälle strukturerat.
Genast i början av församlingens verksamhet uppkommer ett pinsamt problem. Petrus har träffat en hedning, en romersk officer vid namn Cornelius. När Petrus predikar i hans hem så får officeren den heliga Andens gåva precis som apostlarna på pingstdagen. Därför tycker Petrus att det inte finns något hinder för dopet. Efter det stannar Petrus hos Cornelius i några dagar.
De mest konservativa bröderna i Jerusalems kristna församling har hört det här och tar illa upp. De anklagar Petrus för att ha levt som en hedning. Att leva som en hedning är annars det värsta man kan säga åt en jude. Dessutom hade de mest konservativa äldste krävt att hedningarna måste först bli judar förrän de kan bli kristna. Det handlar om inget mindre än om frälsningen.
Ärendet är viktigt och grundläggande för kyrkan. Då måste ett ännu större möte sammankallas. Då samlas de äldste och apostlarna tillsammans. Dessutom är Paulus också med, men han har en mindre roll. Man kunde kalla denna samling för kyrkofullmäktige, men egentligen så är det fråga om det första kyrkomötet i Jerusalem. Det är ca 44-45 e.Kr.
Proceduren för deras möte är följande: Någon lyfter upp ett ärende på bordet och fungerar som föredragande enligt gammal judisk princip. Ärendet behandlas. Av ärendets karaktär så kan man förstå ett det blir en häftig debatt. När man får tala rent ut så då är det lättare att hitta en gemensam ton. Lukas har säkert lämnat bort de allra värsta grodorna som uttalades i sin beskrivning av mötet i Apg 15. De höll inte lika civiliserade möten som vi.
På samma sätt som i vår tid så är det på mötet i Jerusalem och i antiken överhuvudtaget, att det alltid finns någon taltur som utgör vändpunkt i debatten och som för ärendet mot ett gemensamt beslut och mål. Det är Petrus’ och Jakob, Herrens brors tal som bidrar på ett positivt sätt till ett gemensamt och gott beslut.
Deras avgörande och beslut är grundläggande för hela kyrkan. Frälsningen grundar sig på tro, inte etnisk tillhörighet. För det krävs inga gärningar än att människan tar emot Guds nåd i dopet. Det betyder att människan låter Gud göra jobbet, som hon inte själv kan.
Apg beskriver apostlarnas, de äldstes och andra församlingsmedlemmars mötesledarskap. De debatterar häftigt eftersom de har tilliten till att Jesu ande som Gud har skänkt, vägleder till att göra goda och konstruktiva beslut. Vi märker också att det inte är farlig att med konflikter och motsatsförhållanden. Försöker vi undvika dem så leder det lätt till att allt politiceras och människor blir stämplade. Samtidigt berättar också mötesledarskapet att ingen ensam kan leda och besluta i allt i den kristna kyrkan. Församlingens sätt att göra beslut innebär att allas röst blir hörd. Den kristna kyrkan ger inte utrymme för diktatur, utan den vill ge alla en röst genom att man leder tillsammans. Så här är alla demokratiska länders beslutsfattande strukturerat.
Det här berättar också något om kyrkans väsen. Jesus har sagt att ingen är den andras lärare eller den andras herre. Han säger att vi hör till ett samfund där vi är varandras tjänare, med lika rättigheter och med lika skyldigheter. Det bottnar i att alla är systrar och bröder och att det är Jesus som herden eller ledaren. Det är han som har samlat oss, sitt folk, i den här världen för att leda oss mot sin egen vision, himmelssyn. Den handlar om att han leder oss i enlighet med sin uppgift, hem till vår himmelske far som har skapat alla och som vill samla oss.

22 april 2019

Tal på Långfredagens kaffekonsert

Martin Fagerudd
Andakt & kaffekonsert
på Långfredagen 19.4.2019 kl. 17
Björkhem, Vanda ungdomsförening
Evangelium: Luk 23:47-56
Tal: Lidandet
 
På långfredagen kulminerar Jesu Kristi lidande i hans död. Lidandet är inget obekant fenomen och omfattar både det fysiska, psykiska och andliga lidandet. Dessa löper som en röd tråd, genom hela den mänskliga historien. Särskilt det psykiska lidandet vet vi att sprider sig särskilt i våra tider som en farsot bland alla folk i världen. Det har ökat på några år alldeles lavinartat. Lidandet är något mycket personligt. Det kan endast en människa, en individ, känna i sin kropp, i sin själ och i sin ande. Det är inte obekant att människor och folk känner med andra i deras lidande.
Det finns mycket av skriftligt material om lidandet i historisk tid. Men man kan läsa i litteratur från 500 -talet före vår tideräknings början hur man känner andra med i lidandet. Grekiska författare väcker genom litteraturen tanken på medlidande. De är särskilt kända för sina tragedier i vilka de beskriver helt vanliga människor som oförklarligt och utan egen förskyllan utsätts för vansinnigt stort lidande. De är som en av dem som sitter i publiken och som därför inte säger ”det var rätt åt honom” eller ”han hade förtjänat det”. Författaren till pjäsen vill väcka tankar och känslor. Författaren vill att människorna i publiken skall kunna identifiera sig med den olycklige gestalten så att betraktaren skall kunna känna medlidande.
Författarna väcker känslor och tankar genom vilket människan varseblir en annan människas lidande. Den oskyldigt drabbade står inte ensam.
Lidandet väcker tankar och känslor även inom i religionen. Bland de första man kan läsa om är Siddharta Gautama som också kallas Buddha. Han levde på 500-talet före vår tideräknings början, i samma tider som de grekiska författarna. Han levde ett mycket skyddat och välbärgat liv. När han från sin skyddade tillvaro är ute bland människor så möter han en gammal, mycket sjuk man. Det mötet drabbar honom mycket hårt. Det blir också vändpunkten i hans liv. Hans möte med lidandet är en så stark upplevelse att han vill söka svar på det mänskliga lidandet. Han uppfylls av medlidande och besluter sig för att bli en asket. Han lämnar sitt hem, sin familj vid 29 års ålder och följer olika lärare.
Vi vet att han finner svaret, når upplysningen och sitt buddhaskap när han sätter sig under ett bodhiträd. Vi känner också till buddhas lära. Han kommer till insikt om lidandet. Han tänker att lidandet tar slut när människan slutar törsta efter liv. Det är innehållet i hans buddhaskap. Det är att nå nirvana som betyder att man blir ingenting, att man går upp i tomma intet. Eftersom Buddha levde då så måste han vänta på att dö, och utnyttjar tiden till att vägleda andra människor till upplysning. Buddhister säger därför aldrig att ”Buddha lever.” De vet att han inte är bara död, utan han har helt upphört att existera. Det är buddhastatyerna som representerar den icke existerande Buddha.
Ca 1000 år efter Buddha lever islams grundare Muhammad. Hans syn på lidandet beskriver Koranen på två sätt i Jesu lidande och död. Först avvisar Koranen att Jesus skulle ha dött på korset och säger att det bara tycktes så att han dog på korset (4:156). Det är inte obekanta tankar i kristendomen, i doketismen. Koranen förklarar det så att Jesus inte led utan upptogs till himlen förrän han dog. Sedan beskriver Koranen Jesu död när Jesusbarnet säger i vaggan 'Frid över mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag varder uppväckt till liv!’ (19:34). Döden beskrivs här som det mänskliga livets realitet. Alla dör, så dör också Jesus och Gud uppväcker honom på den yttersta dagen.
I detta skede har Muhammad fått mera kunskap om de kristna tron som han vet att talar om korsfästelsen. Koranen nekar att den skulle ha lyckats. Det här är förstås inget angrepp på den kristna försoningsläran, men naturligtvis står försoningen i strid med Koranen. Jesu uppståndelse nämns inte heller, eftersom inte Jesu död anses vara verklig.
Mohammad godkänner nog Jesu död, men på andra grunder än de kristna. Enligt Muhammad och Koranen strider korsdöden mot Guds ära. Korsdöden är en för skamlig och förödmjukande död för en Guds apostel. Att dö i strid är ärorikt, men att dö genom korsfästelse är skamligt. Enligt Koranen dog Jesus en naturlig död. Man kan inte hitta heller någon positiv tolkning av den rättfärdiges lidande i Koranen. För Koranen är korset helt enkelt en dårskap.
Lidandet är på inget sätt obekant i Bibeln. Tänk på folket Israel. Dess historia är en enda lång lidandes historia. I denna långa historia ingår Jesu lidande.
Jesu lidande kulminerar på korset. Det är där han ropar ut sin smärta och ångest "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Han ropade inte ut sin ångest bara inför döden.
Han ropade ut sin smärta inför det kroppsliga, själsliga och andliga lidandet. Det andliga lidandet på korset kommer särskilt i uttryck i Guds tystnad.
Jesus säger före sitt lidande att han kommer att lida, dö och uppstå. Han säger att hans lärjungar inte kommer att undgå sin Mästares öde. Vi vet att lidandet var bekant för dem alla. Jesus och hans lärjungar blir offer. Offer förknippar vi med det meningslösa och absurda. Det sammanfaller på något sätt med det ondas logik. Men finns det någon mening med lidandet?
Av människorna är det bara översteprästen Kajafas som ger en mening åt lidandet. Att han gör så hör till hans ämbete förklara Johannes. Kajafas säger att Jesus måste dö för folket, så att inte folket går under. Han säger så för att inte historien skall upprepas, som den gjort under hela hans folks existens. Det är just när han firar sitt folks påsk som påminner om den händelse som ger mening åt hans folks identitet och existens, men också dess lidande. Det är den stora, gemensamma erfarenheten av befrielsen från slaveriet i Egypten. Till följd av den offrar de israelitiska prästerna i templet för folkets skull. Offret är en återbetalning på alla de oskyldiga offer som befrielsen ur Egypten kostade Gud och det egyptiska folket.
Offertjänsten i templet har aldrig gällt oss, men nog synden, döden och ondskan som fortfarande skapar fysiskt, psykiskt och andligt lidande bland oss människor. Lidandet kan göra människan blind för allt det goda i Guds värld. Det kan få människan att tro att ingen bryr sig om och att Gud är inte bara den tigande Guden, utan också den döde Guden.
Vi har upptäckt tidpunkter i historien när människorna varseblir människans lidande genom medlidandet. Lidandet hör till världen, den drabbar alla på olika sätt.
Vi har också frågat om lidandet har någon mening. Jesu lidande har en mening. Hans lidande och död är det slutliga offret som betalar skulden för hela mänskligheten. På det här sättet kan alla identifiera sig med Jesus i hans lidande och finna en mening i sitt eget lidande och upptäcka att man inte är ensam.
Den här dagen berättar om Guds tystnad. Den möter oss vid Jesu kors. När hans tystnad möter oss så är det för att korset skall få tala. Korset berättar om människans lidande och död, men det berättar också om Guds kärlek till människan, vilken uppväcker och befriar oss till liv.

07 april 2019

PREDIKAN 5 SÖNDAGEN I FASTAN (MF)

Martin Fagerudd
Rykten om Guds död
7.4.2019 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Mark 12:1-12
Jesus betonar ett viktigt budskap med sina liknelser. Han använer en liknelse när han vill berätta om hurudan Gud är eller hurudant Guds rike är. Han använder en liknelse eftersom ingen har sett Gud. Dessutom ger liknelsen instruktioner om hur man kan följa den. Därför kan endast den verkligen förstå liknelsen, som hör den och gör vad den säger. När Jesus inleder sin verksamhet så berättar han en liknelse om sådden. Den berättar han hur man tar emot Guds rike.
Redan profeten Jesaja använder samma element som Jesus i sina liknelser. Vingården är en liknelse för Israel och ägaren är en liknelse för Gud.
Dagens liknelse handlar också om vingården, men den handlar inte om Israel. Den handlar om dem som sköter vingården. Det är arrendatorerna eller folkets ledare. Jesus har lånat från sin samtid den sociala världen som han beskriver i liknelsen. Rika jordägare bodde utomlands och hyrde sina nygrundade vingårdar åt fattiga jordbrukare. Hyran betalades från vingårdens skörd, så att de rika jordägarna kunde bekosta sina lyxliv i de stora städerna. Det uppstod stridigheter mellan ägare och arrendatorer i nygrundade vingårdar, eftersom vingården knappast bar frukt de fyra - fem första åren. Vingårdens ägare kunde sända både sina tjänare och kanske även någon av sina söner för att kräva in hyran. De hade laglig auktoritet och vingården utgjorde också sonens arv. Ifall det inte fanns någon arvinge kunde den, som brukat vingården en längre tid bli ägare till vingården. I liknelsen kan vi att den tidens upprorsanda i landet också finns i bakgrunden.
Jesus berättar att arrendatorerna dödar eller misshandlar alla de otaliga tjänare som vingårdens ägare skickar för att få sin hyresbetalning. Inget av detta bud har någon effekt. Han visar stor tillit till arrendatorerna ocjh skickar sin ende son och hoppas att arrendatorerna skall ha respekt för denna gest. Arrendatorerna slår ihjäl sonen för att de tror att de skall bli ägare till vingården. De menar med sin gärning att vingårdens ägare är död. De har glömt att han lever fastän hans son är död.
Den här liknelsen skiljer sig från alla andra liknelser på den punkten att det är den enda liknelsen där Jesus talar om sig själv och om sin död. Dessutom har liknelsen också ett klart mål. Israels ledare förstår mycket väl att Jesus tallar just om dem. De hade tidigare med nöd undgått att svara på en svår fråga om Jesus är från Gud eller inte. Eftersom de teg, så får de nu tydligt och klar förstå sin egen andel i händelserna.
På sätt och vis kan man förstå arrendatorernas handlande. Inte var det så att de trodde att Gud var död. Han är livslevande för dem och i folkets liv. Det handlar förstås om deras attityd till Jesus. Denna liknelse är den enda gången när Jesus säger att han är Guds son. Det Jesus beskriver är att folkets ledare inte tror det. Med liknelsen visar Jesus att folkets ledares verksamhet är i själva verket är en revolution mot Gud. Men ledarna kanske tror att de skyddar på det här sättet både Gud och hans hus. Det är förstås inte Jesu budskap.
Att ledarna misshandlar och dödar vingårdens ägares många tjänare och hans ende son är inte slutet på allt. Ledarna får nog sin dom av vingårdens ägare själv. Ägaren ger vingården åt andra. Så här förstår Markus evangelium att evangeliet som ursprungligen ges åt Israel nu ges istället åt hednafolken. Hednafolken skall inte heller tro att de har orsak att se ner på Israel. Detta varnar också aposteln Paulus för.
Jesus anklagar inte det vanliga folket. Han har en försonlig och vänlig inställning mot det. Det vanliga folket tycker om Jesus. Ledarna, som är ett helt annat kapitel för sig, besluter redan från första stund Jesus inleder sin verksamhet, att döda honom. Jesus hade ju kritiserat Israel för att det trodde att det skulle undgå den yttersta domen och för att det ansett sig ha mera rätt än hedningarna.
Jesus känner till ledarnas planer på att döda honom. Jesus berättar att både Guds tjänare och Guds ende son går ett hårt och omänskligt öde till mötes med livet som insats. Jesus berättar också om Guds nåd. Jesus påminner om att Gud inte har gett upp, vare sig det gäller hans folk eller andra folk, eftersom alla är hans barn.
Liknelsen om tjänarnas och vingårdsägarens död utgör också en stor kontrast om Jesu egen förutsägelse om sitt lidande och död. Han berättar att hans lidande och död inte är slutet utan att Gud uppväcker honom från de döda. Gud lever. Det kan överraska någon.