08 september 2019

Predikan Nionde söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Fred och vänskap
11.8.2019 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt: 7:15 - 23
 
För flera år sedan höll Församlingarna i Vanda en vänskapskväll för kristna och muslimer på Heureka i Dickursby. Jag fick i uppdrag att berätta vad fred betyder för mig.
Jag hade fått en bok av en vän just inför det mötet. Boken berättade om vad som är viktigt mellan olika religioner. Jag tyckte att det var välkommet med tanke på vår oroliga värld, i vilken religionerna inte spelar en oviktig roll.
Boken skrevs under de dramatiska händelserna när Mehmed II eller Mehmed Erövraren som han också kallades, erövrade Konstantinopel år 1453, efter att han belägrat staden under en längre tid. Visst kan man säga att redan på basen av dessa fakta att boken är ohjälpligt föråldrad.
På ett annat plan har den ändå aldrig förlorat sin aktualitet. Det var just då som det expanderande islam slog igenom i det europeiska medvetandet, när Konstantinopel erövrades. Författaren till boken, den lärda och stora förlikaren, kardinal Nikolaus Cusanus, såg att islam är en jämlik samtalspartner.
Nikolaus fäste uppmärksamheten vid de saker som förenar islam, judendomen och kristendomen. Han konstaterade att det väsentligaste med de tre religionerna är att deras heliga böcker, judarnas Toran, de kristnas Nya testamente och muslimerna Koranen talar om en Gud. Nikolaus menade att de talar om samma Gud och att de också innehåller det som människan förstår som Guds uppenbarelse. Det här är Nikolaus utgångspunkt.
Nikolaus försök är gott men också ganska genomskinligt. Dessutom är det ju klart att när man gräver djupare i varje religion, så kommer det som skiljer fram.
Nikolaus nöjer sig inte heller med att förlika utan försöker också sammanföra religionerna i en sådan form som starkt påminner om den katolska läran. Framför allt strävar han ändå efter dialog. Det var faktiskt han själv som kom att öppna samtalet. För det är han säkert värd ett tack. Som vi ser så är religionsdialogen en flera hundra år gammal företeelse. Det är inget vi hittat på eller upptäckt i vår tid.
Vi har många muslimer här i Vanda. Inte bara det gör vår stad Vanda till den mest internationella i Finland. Här talas ett hundratal olika språk. Muslimerna som bor här i Vanda har kommit till vårt land, inte bara för att söka skydd, utan också för att söka en framtid för sina familjer eftersom de har flytt krig, osäkerhet och oroligheter.
När vi har talat om religionsdialog här i Vanda så handlar det inte om att sammanföra våra religioner. Det handlar om att söka vänskap. Framför allt möts vi som människor som vill leva i försoning med varandra. Ett sådant tillstånd kallar vi också för fred.
I den här verkligheten vi lever och med vänskap och fred som tema, skulle det vara mycket ofruktbart och destruktivt att tänka att det är just muslimerna som är de falska profeter som Jesus talar om idag. Representanterna för andra religioner, till vilka muslimerna hör, har inte burit sig sämre åt än vi kristna eller andra medborgare i vårt land. Det har skett överslag på alla sidor. Att svartmåla och skapa nidbilder av andra religioner leder inte till fred och inte heller till vänskap. Det leder inte heller till fredlig samexistens.
När Jesus uppmanar att skilja mellan sanning och lögn är det samma som att skilja mellan gott och ont. Det onda leder inte till fred och vänskap, det leder inte heller till sanning. Och när Jesus talar om falska profeter, så säger han om dem som kallar sig profeter, som säger sig ha utfört under, profeterat, drivit ut demoner och gjort underverk i Jesu namn, att man känner igen sådana mycket bra som säger ett men gör ett annat. Det är sådana som han kallar för falska profeter.
När Jesus talar om falska profeter, så menar han sådana som är som vargar bland fåren. Han menar inte några utomstående, utan han menar dem som hör till hans egen församling. Därför är inte alla Guds barn som ropar "Herre, Herre". När Jesus betonar sambandet mellan hjärta och gärningar, så handlar det helt enkelt om att kunna skilja på gott och ont, på sanning och lögn.
Att skilja på gott och ont, på sanning och lögn handlar inte om något annat än kärlek. Jesus säger att kärleken är det allra viktigaste. Paulus säger att kärleken är t.o.m. större än tron och hoppet. Det är kärleken som håller fred och det är Guds kärlek som ger oss frid.
Paulus säger något om meningen med folk och gränser i Apg. 17 åt atenarna ”Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss.”
Gränserna finns till för att människor och folk ska ha skydd att söka Gud. Station och nationen skall ge folk detta skydd. Samtidigt finns gränserna där för att människor och folk skall kunna visa gästvänlighet åt andra och ge en fristad åt dem som är förföljda och behöver skydd.
När vi önskar någon människa fred så betyder det att vi önskar den människan välsignelse. Hurudan välsignelse önskar du dig själv? Om tron är viktig för dig så önskar du säkert att du får i frid tro utan att bli hotad och förföljd för din övertygelses skull. När vi önskar någon fred och frid så är det att önska människan Guds välsignelse, som ger alla oberoende av tro, fred att leva med sin Gudstro här i vårt Finland.

21 juli 2019

PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN
Gamla redskap duger bra för nya jobb21.7.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 5:1 -11
När vi idag särskilt minns apostlarna och budskapets utbredande till hela världen så brukar vi ofta tänka på de tolv. Deras värde kan inte överskattas. Men det är faktiskt inte deras förtjänst att budskapet om Kristus spred sig så snabbt. Det fanns andra som var kvickare i vändningarna. Dem har vi glömt.
Apostlagärningarna berättar att de tolv installerar sju diakoner till sin hjälp, för att få mera tid för förkunnelse och undervisning. Diakonernas uppgift är att ta hand om den dagliga matutdelningen eftersom all egendom var gemensam.
Det vet vi att det fanns mycket tidigt två kristna församlingar Jerusalem vars alla medlemmar var av judisk härkomst. Den ena församling med Petrus och de tolv i spetsen var arameisktalande och den andra med Stefanos och de sju i spetsen var grekisktalande. Det är därför inte av en händelse som alla sju diakoner har grekiska namn. Inte heller inskränker sig deras uppgifter till diakoni. De predikar, undervisar och gör under precis som de tolv. De sju är den grekisktalande församlingens apostlar och ledare.
Av de sju så är Stefanos, förutom mycket bibelkunnig, också en stark förkunnare. Han är den första kristna martyren och minst lika känd som apostlamartyrerna Petrus och Paulus vars minnesdag denna dag ursprungligen är. Vad var det som var så speciellt med de sju, som representerade den grekisktalande församlingen?
Vi kan upptäcka att både Stefanos och hans apostlakolleger liksom deras församling förhöll sig på ett annat sätt till sina judiska rötter och tradition än den arameiska församlingen. Detta kan vi se i att Stefanos beskylls för att ha yttrat hädiskt mot Mose och templet. Man kände att han på något sätt hade sårat sitt folks religiösa känslor. De judar som inte var kristna tog det som ett direkt angrepp på sin religion.
Att man tyckte att Stefanos talade hädiskt betyder att han som kristen inte mera gav samma värde åt sin judiska tradition. Han hade omvärderat den och dragit slutsatsen, på samma sätt som Paulus och andra grekisktalande judar, att allt förändrats sedan Kristus kommit. Eftersom Jesus fullbordat allt, behövs ingen offertjänst i templet och lagen var därför satt ur spel.
Visst var det som Stefanos hade sagt omvälvande och ifrågasatte säkert den judiska trons grundvalar. När Stefanos dras inför rätta, blir han stenad till döds, alldeles som GT bestämmer.
Efter Stefanos avrättning började en svår förföljelse mot den grekisktalande församlingen i Jerusalem. Förföljelsen drabbar inte den arameisktalande församlingen som ligger mycket lågt.
De grekisktalande apostlarna jämte och kristna flyr Jerusalem och skingras. Där tar historien en ny vändning. De grekiska apostlarna sprider det nya budskapet. De har också kommit underfund med att budskapet tillhör alla folk. Tack vare dem når budskapet längre ut, till Judéen och Samarien.
Därefter går de med budskapet längre än någon kunnat drömma om, över landets gränser, först till staden Damaskus och sedan till staden Antiochia. Båda finns i Syrien. Dit hinner de grekisktalande kristna med sex i spetsen och långt före de tolv. Att budskapet nådde så långt på en kort tid är de grekisktalande apostlarnas förtjänst.  Det nådde med de grekisktalande kristnas hjälp till världens mitt, Rom, långt före Paulus når staden.
Det är just i Antiochia som kyrkan upplever sin första skandal. Petrus och Paulus råkade inte utan egen förskyllan i konflikt med varandra. Det gällde nattvardsgemenskapen mellan hedna- och judekristna.
Det var Jakob, Jesu halvbror, han som var församlingsledare i Jerusalem, som skickat bud åt Petrus och sagt att om Petrus vill vara en trovärdig apostel bland judar så kan han inte delta i den gemensamma nattvarden med de hednakristna. Hedningarna kan man inte lita på, eftersom de alldeles säkert offrar åt sina hedniska gudar i vilket fall som helst fastän de skulle kalla sig kristna. Så tänkte man i Jerusalem.
Paulus förstår vad det här betyder. Har man inte nattvardsgemenskap så har man inte något annat gemensamt. Den ena parten hamnar ohjälpligt utanför frälsningen och Israel. Paulus berättar om den här konflikten i Gal 2.
Lukas omskriver annars Antiochiakonlikten i Apg i kapitlena 10-11 och 15, eftersom han känner till Paulus Galaterbrev, men vill inte skriva om en konflikt som varit mycket upprivande.
Apg berättar istället för konflikten hur Petrus träffar hedningen Cornelius, en romersk officer, predikar för honom i hans hem. Cornelius får den heliga Anden och tror på budskapet. Då ser Petrus inget hinder för att döpa honom. Petrus stannar hos Cornelius några dagar som gäst i hans hem. Mellan dessa kapitel i Apg berättar Lukas om Paulus framgångar i hans missionsarbete.
Nu reagerar de mest konservativa bröderna i Jerusalems församling på samma sätt som de kristna i Galatien på Paulus. De tar illa upp för att Petrus umgåtts med hedningar, samt bott och ätit med dem. En jude blir oren av sådant. Man kallar samman det första kyrkomötet i Jerusalem som behandlar bara ett ärende; hur skall man handla med hedningarna som vill bli kristna? De mest konservativa äldste kräver att hedningarna måste bli judar först förrän de kan bli kristna. Det var också det som Jakob menade när han uppmanade Petrus att dra sig undan nattvardsgemenskapen i Antiochia. I grund handlar problemet om frälsningen.
På mötet anser de flesta att det är helt oskäligt att hedningarna först måste bli judar för att kunna bli kristna sedan. Man behöver inte bli jude först för att kunna bli frälst. Grunden för frälsningen är tron. Alla hade ju kunnat se att både judar och hedningar fått trons gåva. De slår fast ett evangelium för alla folk; frälsningen grundar sig på tron, på det som Gud gjort i Jesus Kristus. Punkt och slut.
I tre kapitel visar Lukas hur väldigt länge det tog för de tolv, arameisktalande apostlarna att förstå att budskapet om Jesus Kristus, evangeliet, är till för alla folk. De hade nog predikat det för judarna, men glömt resten av uppgiften som Jesus gett dem, att gå ut i hela världen.
De grekisktalande apostlarna hade ett försprång på åtminstone tio år. Under en sådan tid hinner det hända mycket, när man förstår att tiden är kort att ingen tid finns att förlora.
Apg berättar nog att de inte utförde jobbet p.g.a. sin skicklighet och förmåga, utan det var med Guds ledning och hjälp, med den heliga Andens hjälp som alla fått eftersom Jesus inte mera var synligt närvarande.
När Jesus predikar Guds ord idag från en av Sebedaios många båtar vid Gennesarets strand, så händer det viktigaste efteråt. Han har ett budskap åt sina tilltänkta människofiskare och särskilt Simon, som Petrus kallas här förrän han fått uppdraget. Jesus märker nämligen att Simon fortfarande är osäker på honom.
Jesu uppmaning att kasta ut på djupet överraskar Simon. Simon är yrkesman och han vet att hans båt och fiskeredskap inte är gjorda för fiske på djupa vatten, utan för fiske i grunda strandvatten. Eftersom han vet det så säger han åt Jesus, som inte är en fiske-expert ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något.” Och så säger han liksom man säger åt sådana som man vill vara till lags med, fast man vet att man själv vet bättre ”Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.”
De får en stor fångst. Simon och hans fiskarkamrater grips av bävan. Det här är ingen vanlig fångst. De känner den heliga Gudens närvaro. Han faller på knä framför Jesus eftersom han också känner sig själv bättre. Inför den heliga Guden känner alla sig vara väldigt små och syndiga. Simon ber Jesus lämna honom. Guds helighet är så förkrossande.
På samma sätt som Simons arbetsredskap duger för fiske ett nytt sätt på djupare vatten så får Simon och hans kamrater höra att fastän de är gamla syndare och förstått att bara jobba på ett sätt, så duger de till ett nytt jobb med nya metoder som Gud ger dem. Det gäller också oss alla.

14 juli 2019

Predikan femte söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Barmhärtighet och tålamod
14.7.2019 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 6:36 - 42
 
En av censorerna i religion hade i tiden sammanställt en mängd roliga svar som abiturienter gett i sina studentskrivningar. Bl.a en abiturient citerade Bibeln i sin essé och skrev ”Var tålmodiga så som er himmelske Fader är tålmodig.” Jag tyckte då att det var gandka roande. När vi har hört Jesu ord i dag så vet vi att Bibelstället lyder Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”
Jag tycker också att det var lyckosamt att abiturienten kom fel ihåg, eftersom det också finns en gnutta sanning i det som abiturienten skrev. Barmhärtighet och tålamod är inte så långt ifrån varandra. Både barmhärtighet och tålamod handlar i grund och botten om ett likartat förhållningssätt mot medmänniskan. Har man barmhärtighet så förhåller man sig med förståelse till sin medmänniska och visar samtidigt också tålamod.
I anslutning till temat ”tålamod” kom jag att tänka på den romerska filosofen, författaren och politikern Seneca den yngre, som också fungerade som kejsar Neros lärare. Seneca skrev en studie i ämnet "Om vreden" som innehåller en detaljerad beskrivning av sinnet och dess psykologiska mekanismer.
Orsaken till varför Seneca skriver i ämnet handlar för det första om hans stoiska etik och vreden står i strid med den. För det andra så skriver Seneca motiverad av hans samtid, eftersom vreden var en mycket utbredd företeelse i Rom på hans tid.
Varför det var så, berodde dels på att många människor hade nått en bättre levdnadsstandard. Sådana visade ofta otålighet, eftersom de tänkte att de hade större rätt än andra. Dels berodde det på att det också fanns fattiga. När människor är fattiga så tänker de att de har också rätt till det som andra har och tar för sig fastän på olagliga vägar. Vreden hade otäcka följder, såsom våld och hämnd. Därför talar Seneca för tålmodighet.
Jesus talar idag om människor, som råkat i en svår situation och som kräver tålamod. Hans ämnen i fältpredikan i Lukas evangelium har sin motsvarighet i hans Bergspredikan i Matteus evangelium. Han talar om de fattiga, om de som hungrar och de som gråter.
Det är naturligt att människorna både på Senecas tid, på Jesu tid, liksom i vår tid inte har tålamod att vänta eftersom de ville få sina behov tillgodosedda genast. Det var ganska annorlunda för låt oss säga en ett hundra år sedan. Vi hade många fattiga som var tvungna att öva sig i tålamod p.g.a. av sin samhälleliga ställning, eftersom de inte hade något inflytande i samhället. De levde på andras välvilja tills de fick nog och följderna känner vi till i händelserna 1918. Även den som sörjer behöver tålamod för att vänta ut sorgen och jobba med den.
Fenomenet med otålighet är inte obekant på Jesu tid, men på ett litet annorlunda sätt. Man hade inte tålamod med de s.k. syndarna, som man dömde ut, utan att bekanta sig med deras situation.
Det är helt annorlunda, när vi möter vår medmänniska sådan hon är. När vi lyssnar på henne så är det lättare att förstå henne och hennes situation. Då kanske också våra känslor för henne väcks, när vi märker att den andra är precis likadan som vi. Jesus lär i sin fältpredikan oss att också behandla våra fiender jämlikt med våra vänenr. Dem har vi ju lätt att döma. Men när vi sätter oss sig ner med en sådan människa, öga mot öga, kanske vi inte är så kvicka att stämpla en sådan, utan blir tvungna att inse att också denna är vår medmänniska och alladeles likadan som vi.
Det vet alla att Gud har tålamod med oss alla. Han orkar upprepa, dag för dag att Alla duger eftersom jag älskar alla. Jag har ju han skapat alla. Alla är mina barn. Jesus drar därför slutsatsen 'Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor.'
Det är naturligtvis så att det Jesus lovar så håller han, fastän vi inte skulle motiveras för lönens skull. I vilket fall som helst så är det vettigt och förnuftigt att göra så. Allt blir så mycket lättare för alla.
Gud räknar inte på vad han ger, utan ger allt av sin godhet. Att göra något i barmhärighet är att göra i enlighet med det som hjärtat känner. Det gör vi senast, när vi själva varit i samma situation som vår medmänniska är eller senast då när vi tänker att vi kunde vara i samma situation som vår medmänniska är.
Att ha tålamod handlar kanske bara om att ge tid ett ögonblick, så att vi inte reagerar som vanligt, utan genom att tänka på att det här är min medmänniska. Att handla i tålamod och barmhärtighet handlar om att göra gott. Då gör vi på samma sätt som Gud. Det är inte automatiskt för oss, utan det måste vi öva oss och ha tålamod med oss själva. Att göra det goda, det är att göra enligt Guds exempel. Då är vi just det som Gud skapat oss till, nämligen att vara hans avbild.