08 januari 2017

FÖRSTA: SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
INVIGD
8.1.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 1:29 - 34
När jag ville bli medlem i en navigationsklubb måste jag delta i en navigationskurs. Kursen gav mig kunskap i att bestämma min position på havet och följa reglerna till sjöss. För att bevisa min kunskap måste jag ta del i ett teoretiskt prov som bedömdes av min navigationslärare och ytterligare av Navigationsförbundet utsedda examinatorer. De intygade sedan att jag kan min sak. Sedan kunde jag anhålla om medlemskap i navigationsklubben. Man måste vara invigd i vad navigation handlar om förrän man kan bli medlem i en navigationsklubb.
När jag blev medlem i kyrkan behövde jag varken göra eller bevisa någonting. Det räckte med att jag var jag. Utan egna förtjänster blev jag medlem i kyrkan, liksom var och en av oss. Vi har fått medlemskapet gratis. Ingen av oss har behövt skaffa sig någon kunskap före, förrän vi blev medlemmar. Vi har blivit invigda i Guds rikes hemligheter i det att vi växer i tron och kunskapen. Inget har behövt göra det på egen hand. Vi har blivit vägledda genom medlemskap i församlingen, genom Bibeln och bönen, eftersom vi vill vara i kontakt med Gud.
Det är dopet som är porten till kyrkan. Genom det blir vi invigda i Guds rikes hemligheter. Därför har dopfunten i gamla tider befunnits invid den västra ingången. Där har man bokstavligen övergått från död till livet som Gud ger i dopet. Och eftersom dopet är i blickpunkten så handlar den centrala Bibel-läsningen om Jesu dop.
Alla NT:liga författare har sina egna uppfattningar om när Jesus blev Guds son och fick den heliga anden. Ju äldre skrift desto längre fram i tiden placerar de stunden när Jesus blev Guds son. Det gör t.ex. Paulus när han placerar händelsen vid uppståndelsen. Och tvärtom, ju yngre skrift så desto längre bak i tiden placerar de stunden när Jesus blev Guds son. Det gör t.ex. Lukas och Matteus som berättar att Jesus blev Guds son vid sin födelse, medan Johannes evangelium säger att Jesus var Guds son före han kom i världen eftersom han är Ordet som blev människa och fanns före all tid.
Men alla evangelier är överens om Jesu allra första tider. Alla berättar nämligen om Jesus dop. Det är ett historiskt faktum att det var just den gången Jesus uppträdde för första gången på historiens scen. Om Jesu liv före sitt dop, förrän han inledde sin verksamhet, vet man ganska litet.
Man vet att Jesus en tid hade varit Johannes lärjunge och döpt tillsammans med honom. Det berodde på att han var säkert överens med Johannes om tolkningen av tidens tecken att domens dag är snart här. Den yttersta tiden är en central del i Jesu förkunnelse. Han var säkert av samma åsikt med Johannes om att något måste göras för att människorna skall bli räddade för Guds dom. Men det är inte bara därför Jesus håller Johannes för en riktig profet. Det hade gått över hundra år sedan någon profets röst hade hörts i landet. När Johannes uppträder så vet Jesus att det är dags att skrida till verket.
I något skede kom Jesus till en annan insikt än Johannes. Han kommer till insikt om sin kallelse och framför allt om den som kallar honom, Gud själv. Det är Gud som kallar och som bestämmer hans nya arbetssätt. Vill man gå i hans uppdrag skall man följa uppdragsgivarens vilja.
Jesus stannar inte kvar i öknens obebodda trakter utan söker sig ut bland människorna och slutar annars att leva asketiskt. Jesu nya insikt som är annorlunda än Johannes är den att Gud är nådig, god och har stort tålamod så att han förlåter alla synder och ger en öppen inbjudan till alla i Guds rikes fest. Det är generöst. Johannes säger igen i sin förkunnelse att Gud gör ett snabbt upp med sina fiender och att det inte finns många möjligheter kvar.
Förrän Jesus inleder sin verksamhet så kommer han till Johannes för att döpas. Johannes känner Jesus och han vet vem Jesus är. Han känner Jesu uppgift och mål med sitt arbete. Därför säger han när han ser Jesus komma till dopet ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Efter det går det precis som Johannes sagt, lärjungen Jesus växer och blir större än sin lärare Johannes. Lärjungen blir Mästaren. Det ser vi i när Jesus återvänder till Galileen. Där är han känd som en kringvandrande lärare som botar sjuka, driver ut onda andar, uppsöker utstötta och håller måltider med syndare som anses vara utom räckhåll för Guds nåd och frälsning. Budskapet tillhör hela folket, inte bara dem som har möjlighet att komma till att döpas av Johannes.
Det är just vid dopet som vi blir invigda i hemligheten med Jesus. Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd. Det här GT:lig symbolik som kommer fram här som inte finns inom räckhåll för alla. Vi vet att ett felfritt lamm offrades av översteprästen som syndoffer varje dag i templet kl. 15 för folkets synders skull. Det var en tjänst som inrättades snart efter uttåget ur Egypten. Översteprästen skvätte det offrade lammets blod på altaret. Han gjorde det med en pensel eller borste, uppifrån ner och från vänster till höger. Det bildar ett kors på altaret. Lukas berättar i sitt evangelium att Jesus dog just på eftermiddagen, vid nionde timmen eller kl. 15, d.v.s. vid tiden för syndoffret.
Vi blir invigda i hemligheten med Jesus uppgift redan vid hans dop. Det var vid dop som Johannes känner igen Jesus som Guds lamm som tar bort världens synd. Johannes säger det här för att han är profet. Han om någon vet att just när Jesus kommer till honom så får evangeliet sin början. Redan från Johannes tid hade evangeliet försökt bryta fram. När Jesus döps invigs vi i hemligheten om att evangeliet faktiskt bryter fram så att alla kan se det. Vi ser det i Jesu uppgift och arbetssätt men uppmanas att se noggrannare på Jesus. Det är just han som är evangeliet, som brutit fram i all sin makt och som är nåd, sanning och kärlek.

26 december 2016

PREDIKAN: JULMORGONEN (MF)

Martin Fagerudd
Gud tar personlig kontakt
25.12.2016 kl. 8
Evangelium: Luk. 2:1-20
Människors liv brukar beskrivas i biografier. En författare som åtagit sig jobbet att berätta om en annan människa och hennes liv samlar uppgifter genom att följa med människans liv, i litteratur och i andra dokument för att skaffa sig en helhetsbild av personen.
Bibeln är en samling böcker som berättar Guds historia. Är Bibeln en biografi över Gud? Vi har lärt oss att ingen kan nå Gud och att inte någon har ensamrätt att betrakta Gud.
Det är en självklar tanke i Bibeln att Gud är den dolde Guden. Gud beskrivs aldrig som en gestalt, eftersom ingen har sett honom. Också Jesus intygar på ett ställe att Gud inte låter sig betraktas objektivt. Hur kan då Bibeln berätta Guds historia?
Det finns en annan röd tråd i Bibeln som man kanske inte först kommer att tänka på. Gud har tagit kontakt med människan. Det berättas ganska knapphändigt om sådana händelser i Bibeln, med sådant sker. Det är därför väldigt få människor som möter honom just sådan han är.
I alla möten med människan säger Gud Var inte rädd! I julevangeliet så är det inte ens Gud personligen själv som säger det, utan en ängel, som säger det till herdarna och berättar om den stora händelsen.
På alla ställen i Bibeln som berättar om möten mellan Gud och människan beskrivs Gud indirekt. Men alla, som mött Gud har också trott på honom och blivit hans tjänare. När Gud tar kontakt så är det på ett så personligt sätt, att människan blir Guds tjänare frivilligt.
Det starkaste intrycket som julevangeliet ger är det, att det är människan som ser ut att vara i händelsernas centrum. Många människor är med, när Gud tar kontakt med människorna han en gång förlorat kontakten till.
Alla vet att när man tar kontakt så upprättar man en relation. Det är inte obekant för någon enda av oss. Alla har vi kontakter och relationer. En röd tråd i våra kontakter är också församlingen, som vi hör till och genom vilken vi hör till Gud.
Julevangeliet berättar att Gud ingriper för att ta kontakt med människan på ett sätt som han aldrig gjort tidigare och att krubban är det enda tecknet för detta. Bibeln visar att Gud döljer sig bakom sina gärningar.
Bibeln berättar också att Gud sätter gränser för hur han tar kontakt med människan. Gud gör inte mera på samma sätt som han gjorde t.ex. med Jesaja, som mötte Gud i templet. Han var nära att krossas under Guds helighet och upphöjdhet.
Istället för att direkt möta människan sänder Gud förmedlare för sitt budskap. Han sänder domare, profeter och kungar som har uppgiften att förmedla Guds vilja och berätta hur han ingriper och hur han ingripit. Alla de som berättar det är historiska personer. Profettiden når sitt slut när kungatiden tar slut genom att kungarna misslyckas, tills kungariket upphörde. Jesus är den siste i raden av alla förmedlare och är en historisk person.
En del bibelkännare ser evangelierna som biografier om Jesus och har pptäckt att de har samma form som skrifter om antikens filosofskolor. De sistnämnda berättar om filosofens arbete, det centrala i dennes undervisning, om dennes livsöde, samt hur filosofen får lärjungar och hur lärjungarna fortsätter filosofens arbete. Evangelierna följer denna form.
Lukas är enda som berättar Jesu fullkomliga historia. Han beättar också hur lärjungarna fortsätter sin lärares arbete, han som berättar julevangeliet i sitt evangelium och om hur apostlarna fortsätter Jesu arbete i Apostlagärningarna. Han har skrivit det mest lästa julevangeliet av alla evangelister.
Det finns några få skillnader mellan evangeliernas Jesus och filosoferna. En är den att Jesus inte är någon filosof i speciell mening som filosoferna. Jesus kan karaktäriseras mera som en judisk lärare, en rabbi. En rabbin var inte bara teolog utan också jurist eftersom de skulle på basen av sin kunskap i GT:s lag avgöra i olika juridiska spörsmål som väcktes av människor. Det här tog Jesus avstånd ifrån då en man ville att han skulle medla mellan honom och hans bror att skifta arvet.
En rabbi är en som nått så långt som de judiska lärarna kunde nå i anseende och lärdom. På svenska kunde man använda ordet Mästare som det står i NT. Det var sådana som behärskade sitt eget område suveränt och fick stort anseende. Även Jesus nådde ett sådant anseende bland en stor del av folket under sin korta tid som lärare.
En annan är den att alla evangelier berättar att Jesu öde når sin kulmen i hans lidande och död och skiljer sig på en punkt från filosofernas, när Gud uppväcker honom från de döda. Det betyder också att lärjungarna har en annan motivationsgrund för sitt arbere än filosofernas lärjungar.
Bibeln berättar att Gud tar kontakt genom sin ende Son, som är den ende av alla förmedlare av budskapet som är budskapet självt. När Gud upprättar kontakten med människan genom förmedlare är det en smärtsam berättelse i Bibeln.
Gud tar en risk med förmedlarna. Han tar risken att ingen tror på dem. Många miste sitt liv för det och få trodde på dem. Gud ville göra på det sättet eftersom han inte ville möta människan med sin förkrossande, heliga uppenbarelse, så som han gjorde med ett fåtal profeter. Han gör det med förmedlare eftersom han inte heller vill kännas avlägsen så att han verkar nästan overklig och död.
Gud tar hellre risken att inte bli betrodd genom att sända förmedlare och till sist sin Son, som blir människa. Den ende Sonen tar del i världens liv, lidande och död med sitt eget liv, lidande och död när han blir dömd som en falsk profet. Men Gud upphäver den ende Sonens dödsdom och ger honom livet som inte dör, som han ger alla som tror på honom. Gud säger med det här att det är tillräckligt för honom att relationen till honom byggs på tro på Jesu kors och uppståndelse.
Den nya relationen som börjar med Jesu födelse betyder att Gud tar personlig kontakt med alla i människan Jesus, och inte mera bara med få utvalda människor. Alla har möjlighet att se och känna att Gud är levande, verksam och närvarande i vars och ens liv.
I Jesus har Gud upprättat en relation där vi kan upptäcka hans barmhärtiga ledning i våra liv. Det räcker förhonom att vi låter honom uppehålla denna relation och att vi tror och från Guds sida bygger relationen på att han gör allt och ger oss allt, ända tills vi möter honom sådan som han verkligen är, vår Fader i himmelen.

25 december 2016

PREDIKAN: JULBÖN (MF)

Martin Fagerudd
Det hände sig vid jultiden
24.12.2016 kl. 15
Myrbacka kyrka
Evangelium: Luk. 2:1 - 20
Den unga hustrun säger till sin man litet oroligt: Menar du att kejsaren sagt att vi måste resa hela vägen till Betlehem, bara för att han vill räkna befolkningen här i vårt land?
Mannen, som är dubbelt äldre säger lugnande till sin hustru: Du vet ju att min släkt kommer från Betlehem. Där hör jag egentligen hemma och där har min släkt bott i 1000 år, t.o.m. långt före den gode konungen Davids dagar. Men att resa dit i ditt tillstånd gör mig fundersam. Jag borde fara ensam. Men vi är båda romerska medborgare så våra namn måste finnas i folkräkningslängden. Inför romersk lag är vi båda likvärdiga. De vill veta hur många medborgare de har. Dessutom har de också en stor armé här och en mängd tjänstemän, som måste ha litet sysselsättning. Allt för den eländiga byråkratins skull... muttrar Josef… och till vilken nytta.
Nåja, jag vet det där, sade Maria. Det har du berättat förr, fast vi varit så liten tid tillsammans. Men hör du, kanske vårt barn föds där, bland dina släktingar. Jag är ju redan i åttonde månaden. Det skulle vara roligt att träffa dina släktingar och kanske de också vill träffa oss och se vårt barn, deras blivande släkting. Men å andra sidan. Vi har ju inte besökt dem tillsammans och de har inte besökt oss. Vi är ju så nya tillsammans. Men de tycker säkert att du hade tur som fick en så ung hustru.
Josef säger något som liknar, Du vet varför de inte velat se oss. De känner sig besvärade. Du var gravid förrän vi flytta ihop och börja vårt äktenskap. De har svårt att se mig i ögonen eftersom de inte tror att jag är barnets far. Det är lite på det viset...
Den unga familjen kommer till Betlehem och söker rum för natten. Vägen har varit lång, sex-sju dagsresor sammanlagt på ungefär 110 km. Många andra är också på resa. Davids släkt har vuxit sig stor på över tusen år. Den unga familjen har svårt att hitta något rum och tålamodet sätts på prov.
Nu har vi vandrat i sju dagar och nu finns det inte rum åt oss. Har du frågat hos dina släktingar? De är inte fattiga. De har stora boskaps-hjordar och stora och fina hus. Det har gått dem väl.
Josef säger efter att Maria tystnat: Nå du vet de här tiderna. De vill ta vara på situationen. De tar betalt, för att folk måste få rum och de högst bjudande får. Jag kan inte bjuda just något. Och de är sådana att de inte favoriserar. Folk får betala skjortan av sig. Men jag har nog bekanta, min pappas granne. Han är en vänlig själ. Han bor här mitt i staden. Jag kan fråga honom.
De får inte rum någonstans. Folkräkningen gäller av alla i Betlehem och som hör till Davids släkt och den är ganska stor och staden är ganska liten, egentligen en liten by. Där bor inte många familjer, för att inte tala om släkter. Men utan rum blir de inte.
Nåja, nog är det här ett rum men mitt bland husdjuren, utbrister Maria. Folk är desperata. Ingen vill övernatta utomhus de här kalla nätterna. Jag tror annars att min stund är nära. Resan var ansträngande och lång. Du borde kanske ha rest ensam men jag var så otålig. Nu är värkarna jämna och plågsamma. Jag har aldrig gjort det här förut. Vi behöver hjälp. Josef, gå och hämta värdinnan. Hon har flera barn så hon vet.
Josef går och tänker för sig själv: Hoppas värdinnan inte sover än. Nå hon måste ju ordna för alla som bor inne i huset. Så jag tror att med lite tur och vänlighet så hjälper hon nog.
Maria födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba.
Tack Josef, skönt att värdinnan var med. Jag kände mig trygg. Hon visste precis vad jag skulle göra. Men var det inte underligt med de där herdarna och vad de berättade. Jag begrep inte ett skvatt, men jag kommer säkert aldrig att glömma det. Jag som trodde att jag inte skulle få se någon från din släkt. En av dem hette Josef och han var din släkting. Han berättade att han fått namn efter dig. Du fick ju namn efter Josef i GT. Inte för att han var förste man efter farao i Egypten, utan därför att du liknar honom till hans person så mycket, en anspråkslös, hjälpsam man som har drömmarnas gåva. Den unge Josef hälsade vår son välkommen till jorden och till släkten. Nu får också din släkt veta allt det här. Nu är allt väl.
Josef känner värmen sprida i bröstet och kroppen. Sådana ord har han inte fått höra så ofta.
Tack Maria. Dina ord värmer mig, säger Josef. Det var också en verkligen överraskning för mig att få se mina släktingar. Men det verkade som om de var mera intresserade av barnet än hur du mådde. Du gjorde ju ändå jobbet. Men inte förstod jag heller vad de berättade. De var så överväldigade att jag undrar om de hade värmt sig med annat än med medborgerlig förtroende. Det är ju så kallt där ute. Men de hade så bråttom, och skyndade tillbaka utan att klaga. Det känns att de varit med om något som de aldrig varit förut. Också herdar kan ha tur.
Herdarna hade berättar allt för Josef och Maria vad de hade hört och sett i sin syn. Husfolket var också där med Maria och Josef. De var nyfikna att se den nyfödde, samt förstås för att se om han alls liknade sina Betlehem -släktingar.
Alla häpnade som hörde vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Det får var och en fortfarande begrunda, hur så små händelser har så stora följder.

07 december 2016

PREDIKAN: SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Om gränser - Rajoista
Jo sata vuotta ennen itsenäisyyttämme Venäjän suuriruhtinas Aleksanteri I korotti Valtiopäivien lopulla pitämässään puheessaan Suomen kansakuntien joukkoon.  Jo silloin syntyi Suomi kansakuntana. Suuriruhtinas Aleksanterilla oli tietty tarkoitus; Venäjän kannalta oli olennaista, että valtakunnan luoteisraja saataisiin mahdollisimman pian rauhoitettua.
Raja on mielenkiintoinen ilmiö. Henkisiä rajoja asetetaan lapsille jotta he osaisivat erottaa oikean väärästä. Suomella on lakeja jotta kansalaiset tietäisivät mitä on hyväksyttyä ja mitä ei. Maallamme on fyysiset rajat jotta kaikki tietäisivät missä Suomi alkaa ja loppuu. Olemme kansana kokeneet rajan eri tavalla eri aikoina. Nykyään moni toivoo että rajat olisi kiinni. Tämä on eräällä tavalla niin kuin itsenäisyytemme alkuaikoina, kun ihmisiä virtasi rajan puolelta toiselle esteettä. Viime vuosisadalla sekä rajojen siirtely että rajojen luominen oli usein osasyynä sotiin. Raja on myös yhteydessä kansallisvaltio -aatteeseen.
Raamatusta löytyy muuten kiinnostava, historiallinen kertomus miten erästä rajaa luotiin. Kertomus kuulu myös johtajuuskirjallisuuden klassikkoihin. Kirja kertoo eräästä Babylonian pakkosiirtolaisuudessa elävästä henkilöstä nimeltä Nehemia. Pakkosiirtolaisuuden herättämistä mielikuvista huolimatta Nehemian elämä Baabelin vankeudessa ei ollut ankeaa. Hän oli onnistunut kohoamaan kuninkaan hovissa juomanlaskijaksi, mikä kertoo jotakin hänen kyvyistään. Sydämessään hän oli kuitenkin kotona.

Kära vänner. När Nehemia hör av sin bror Hanan, att de som återvänt till Juudéen levde i stort elände och skam blir han upprörd och djupt berörd. Nehemia beslöt att resa hem av medkänsla försitt folk.
Han tar sig an uppgiften att leda återuppbyggnadsarbetena i Jerusalem. Han upptäckte nämligen en viktig sak. Hans folk som hade förlorat sina gränser, var mycket sårbart.
På vägen hem stöter Nehemia på horoniten Sanvallat och ammoniten Tobia, som hade fått höra om Nehemias planer. Det hade gjort dem ursinniga. Judeen hade nämligen tillhört Samarien, så det är klart att Sanvallat känner sig hotad när Jerusalem befästs på nytt.
Nehemia förstår att han måste förutse ett yttre motstånd mot sitt arbete. För att få så fort som möjligt en realistisk bild av återuppbyggnaden av murarna, så arbetar han noggrant både ytterom och innanför muren. Sanvallat igen försöker på många olika sätt störa byggarnas arbete och göra dem missmodiga.
De som bygger måste övervinna det yttre motståndet. Men ju längre arbetet framskrider desto räddare blir fienden. Motståndarna försökte t.o.m. konspirera men deras sammansvärjning avslöjades.

Nehemia ymmärtää että hän joutuu ennakoimaan vaikeuksia työlleen. Nehemian rakennustyölle löytyi ulkoista vastustusta. Merkillistä kyllä kansa ja sen johtajat olivat tottuneet raunioihin. Siksi vastustus ei nouse pelkästään vain ulkoa, vaan myös sisältä. Nehemia käsitteli ulkoista vastarintaa rohkaisemalla rakentajia: työtä kannattaa jatkaa ja hän vetoaa taisteluun veljien, poikien ja tyttärien, vaimojen ja kotien puolesta. Tämä antoi merkityksen työlle. Mutta jatkuva varuillaanolo, työn ulkoiset uhat ja työn fyysinen rasitus alkoivat käydä rakentajien voimille. Into oli poissa ja toivottomuus alkoi levitä.
Ulkoisesta vastustuksesta ja sisäisestä väsymyksestä huolimatta muurin rakentaminen edistyi suunnitelman mukaisesti ja kaupunkilaisten turvallisuuden tunne lisääntyi. Muurin valmistuttua portitkin valmistuivat.
Tässä vaiheessa Nehemia järjestää jumalanpalveluselämän uudelleen. Hän määrää pappien tehtävät ja palvelusvuorot ja ilmoittaa milloin polttopuut ja uutislahjat on toimitettava temppeliin. Ennen kuin Nehemia antaa käskyn porttien avaamiselle ja sulkemiselle niin hän vielä luetuttaa lain, missä sanotaan kaikkein tärkeimmät asiat uskosta Jumalaan sekä rakkaudesta lähimmäiseen että siitä että muukalaisia on kohdeltava reilusti. Tämän tehtyään Nehemia asettaa veljensä Hananin ja linnanpäällikkö Hananjan Jerusalemin johtoon ja lopuksi antaa määräykset porttien avaamisesta ja sulkemisesta.
Nyt kun on muurit ja portit, niin liikennettä voi kontrolloida. Porttien avaamisen ja sulkemisen avulla Jerusalem kävi vuorovaikutusta ympäristönsä kanssa. Nehemia viestittää porttien sulkemisella ja avaamisella arvomaailmansa ympärillä elävälle kansalle, että tässä asuu kansa joka elää uskonsa ja arvoperustansa mukaisesti. Lopuksi hän muistuttaa - Juhlikaa myös! Ei iloitsematta voi palvella.
När Nehemia låter läsa lagen för sitt folk förrän han bestämmer om när portarna skall öppnas och stängas så menar han att det är viktigt att förstå grunden till varför portarna öppnas och stängs. Det är klart att portarna stängs för att trygga stadens invånares liv. Men de öppnas därför att det är livsviktigt att stå i växelverkan med dem som bor utanför. Inte minst med tanke på dem som sökte skydd innanför stadens murar. Sådana fanns det också. Innanför Jerusalems murar har det allt bott mycket folk som kommit dit fjärran ifrån. Guds ord som de alla hade hört, visste att det garanterade alla frid, även främlingar, som var på resa och bara besökte staden.
Jesus betonar i dag, att även om alla folk har gränser, så på ett plan skall det inte finnas gränser. Den som vill vara störst skall vara den andras tjänare. Det innebär att vi inte gör skillnad på folk och folk, på människor och människor. Var och en är den andras tjänare. Jesus Kristus som är vårt exempel, har tjänat oss genom att ge sitt liv för oss, för att alla skall ha liv. Därför är vi alla systrar och bröder, och när vi är det, då är vi verkligen vår himmelske Faders barn.

13 november 2016

PREDIKAN: UPPBROTTETS SÖNDAG (MF)

Martin Fagerudd
Att vänta och lita på
13.11.2016 kl. 13 Myrbacka kyrka
Evangelium: Matt. 25:1-13
 
Hur är fiilisen idag konfirmander och festfolk? Bra? Vi hade ett hejdundrande skriftskolläger och nu har vi en hejdundrande konfirmationsmässa.
Har ni konfirmander sett er omkring idag? Alla de här människorna här i kyrkan. De är alla här för er skull. Jag och mina arbetskamrater är här för er skull. Ni får alla vara hjältar idag och i centrum. Vi firar er och hoppas att ni har en fin dag.
Jag tror att ni tänker mycket på den här dagen. Ni orkar säkert inte bry er om morgondagen. Jag tror att det är klokt. Vi får vara glada över den här stunden. Ni har gått i skriftskolan och nu avslutar vi er skriftskoltid med den här konfirmationen.
Vad händer sedan efter den här dagen? Nå ingen vet. Men morgondagen kommer. Det både hoppas vi på och tror. Det är hoppfullt att få tänka så. Så har människan ju förresten alltid gjort. Och det är bra. Att hoppas är något man gör fast man inte kan se så långt. Att tro är väldigt likadant. När man hoppas så är det liksom att vänta. När man tror så är det liksom att lita på. Vad är det vi väntar av morgondagen och vad är det vi litar på?
Jesus brukade svara på frågor om allt som handlade om människors liv. Han brukade använda exempel för sin berättelser ur levande livet, från både vardag och fest.
Idag så svarar han med en berättade på en fråga om väntan och tillit. Han berättar en berättelse om fest, om tio unga flickorna. Jag tror att han berättar om tio flickor för att det var just flickors uppgift vid bröllop att hålla lamporna brinnande, när man väntade på att bröllopsfesten skulle börja. Den börjar sedan när brudgummen anländer.
Jesus berättar en berättelse ur levande livet, för att människorna skulle kunna förstå honom. Nu har vi ju inte sådana bröllopstraditioner att tio unga flickor skall tända särskilda oljelampor för att vänta på brudgummen.
När vi tänker på den här festen, er konfirmation, så kan den börja när ni är på plats. Nu är ni på plats och vi alla andra med. Så festen har börjat.
Nu är förstås alla människor olika. En del är färdiga när festen skall börja. Sådana människor är på plats i tid. De har med sig sina blommor och kanske en gåva, för de vet att man skall uppvakta konfirmanderna. En del människor är inte lika färdiga. De kommer litet sent, eftersom de inte har hunnit skaffa blommorna och gåvorna i tid.
Det finns en skillnad mellan människorna i vår tid och med dem som Jesus berättar om. Skillnaden mellan Jesu tids människor och vår tids människor är den att i vår tid behöver ingen bli utanför festen, fast man är lite sen. Alla får vara med. Det är ju bra. Jesus vill också att alla skall få vara med idag.
Fast vi är färdiga för festen idag, så behöver det inte betyda att vi är färdiga för allt i alla våra dagar. När en ny dag börjar kan det hända att vi möter sådant som vi aldrig tänkt att vi ska behöva få uppleva. Kanske någon av våra närmaste blir sjuk, någon blir arbetslös. Kanske vi själva behöver hjälp. Då är det bra att hoppas att någon bryr sig om oss och att vi kan vänta hjälp.
När Jesus talar om de tio unga flickorna berättar han att Gud har ordnat en fest för oss alla och alla är inbjudna. Jesus är den första som kallar Gud för himmelske Far. Jesus menar att man kalla honom så för han är så nära oss och för att vi är hans barn. Det passar ju ganska bra idag för idag är det farsdag. Vi kommer ihåg våra pappor. Vi har kanske många tankar och känslor om vår pappa. Vi kan innesluta våra pappor i våra tankar och känslor och i festen idag.
Vår himmelska pappa igen är också här. Han har ordnat en fest för oss. Han väntar och litar på att vi är färdiga för festen. Men det är bara ett men. Ingen, inte ens Jesus vet när festen blir av. Men Jesus är absolut säker på att den blir av. Den festen är liksom ett hopp, eftersom vi inte vet när den blir av. Men vi får vänta på den. Och då är den liksom tro. Vi kan lita på att den blir av, eftersom Jesus säger det. Dessutom kan vi lita på att vi alla får vara med och att ingen blir utanför.
Det som mest beskriver det som Jesus menar med klokhet är att vänta och lita på. Jesus talar hebreiska som sitt modersmål. I hebreiskan betyder ordet klokhet en som ser eller ’en som har ögonen öppna.’
Det där klarar vi alla. Fast vi inte skulle kunna se tydligt och klart ens på nära håll så kan vi se med våra inre ögon. Jesus säger att det är klokt att kunna vänta och lita på. När vi gör det då menar Jesus att vi är färdiga för festen.
Jesus betonar att hoppas och tro, att vänta och lita på är det viktigaste. Han berättar också att ta hand om sina medmänniskor är det bästa sättet att hoppas och tro. Jesus menar att morgondagen kommer i vilket fall som helst fast det är fest idag.
Men han menar också att i vilket fall som helst är det fest just idag för er konfirmander och era närmaste, fastän morgondagen kommer. Ha en glad fest och välkomna alla. Er fest behöver ni inte mera vänta och hoppas på. Den är här. Gud välkomnar er alla till sin fest och han har inbjudit er alla.