11 juli 2017

PREDIKAN: 4 SÖNDAGEN EFTER PINGST

Martin Fagerudd
Vad skulle du göra i den äldre broderns ställe?
Helsinge kyrka S:t Lars
2.7.2017 kl. 10
Evangelium: Luk 15:1 - 10
Evangeliet nämner ofta en särskild samhällsgrupp som kallas för syndare. Dit hör tullindrivare, prostituerade, fåraherdar och andra som var p.g.a. sitt liv utanför det ordnade samhället och därmed också utanför Gudsgemenskapen.
Idag betraktar vi Jesu liknelse om en fader och hans två söner, som brukar kallas för liknelsen om den förlorade sonen. Så har den kallats länge, fastän sonen inte alls verkar vara förlorad, utan hela tiden föremålet för sin faders kärlek och för Guds uppsökande verksamhet.
Poängen med liknelsen är, att den yngre sonen redan fått ut sin del av arvet. Han kan därför inte vänta sig någon rätt mera till fadershuset. Arvet slösade han ju som vi vet till sista myntet. Han besinnade sig när han råkar i svårigheter och i hungersnöd, och återvänder till sin fars hus. Hans far tar emot honom med öppna armar. Han fick rätten av sin gode far att bli arvtagare på nytt igen. Men så går det ju inte till i det verkliga livet.
När man en gång fått ut sitt arv så kan man inte mera vänta sig något. Nu handlar förstås det här inte om något vanligt arv. Det handlar om att ärva Guds rike. Gud utesluter inte de som har vänt honom ryggen, utan tar emot dem och ger dem en ny chans att bli hans barn på nytt fastän de skulle ha varit länge och långt borta.
I sin verksamhet gjorde Jesus just så. Han tar emot syndarna som kommer till honom och visar att Gud är nådig och god så att han inte föraktar någon som ångrar sig vad den gjort, utan tar denne tillbaka.
Syndarna har hört att Jesus är barmhärtig och god och tar emot dem. Därför vågar de komma till honom. När de gör så säger Jesus att de får vara Guds barn igen.
Liknelsen om den förlorade sonen är avvikande från alla andra liknelser av Jesus, att den har också en annan poäng.
Den yngre brodern har en äldre bror, vars egendom utgörs av allt som fadern har. Den äldre brodern tycker att den yngre brodern kommer alldeles för lätt undan, när han får komma hem igen och bli arvtagare på nytt. Men hans far vill att bröderna skall glädjas tillsammans med sin far. Och så påminner han den äldre brodern att allt mitt är ditt och inbjuder sin äldre son att delta i himmelrikets fest.
Jesus berättar inte om den äldre brodern tog del i festen. Han lämnar saken den öppen, liksom för att låta oss avgöra hur vi skulle göra i samma situation. Vad skulle vi göra?
Jag tänker att jag skulle för min egen del ha svårt att älska den som jag en gång tappat förtroendet för. Jag tycker att det är ett förtroendeproblem. Jag skulle nog fundera om det faktiskt går att lita på den människan. Månntro Gud också gör det, men det säger han ingenstans.
Det är människan som är människa och Gud som är Gud. Det här är hans berättelse och för den delen så är hela livet också hans. Jag har inget bättre alternativ istället så jag vet inte hur det ser ut.
Idag så visar Jesus hurudan Gud är. Han inte bara tar emot alla borttappade barn utan han uppsöker dem själv för att få dem hem igen. Han säger att det inte finns några stängda dörrar. Han säger också att min faders hus är rikt, här finns något för alla. Min faders hus är hemmet där det alltid finns glädje. Han säger till de borttappade och återfunna: Gå in i din Herres glädje och gläd med oss alla!

25 juni 2017

PREDIKAN: 3 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Jesus ser dig
250617 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 19:1 - 10
Vill du se Jesus? Vill du att Jesus ser dig? Vad skulle du säga om du mötte Jesus på samma sätt som Sackaois? Skulle du säga: Jag har inte städat, du kan inte besöka mig. Kom en annan dag. Eller: Du får gärna besöka mig, men kan du vänta en stund så lagar jag i ordning något för ditt besök.
Jag besökte de evangeliska kyrkodagarna i Tyskland i maj. Jag var i tillfälle att lyssna till den tyska finansministern Wolfgang Schäubles bibelstudium över Jesu möte med Sackaois.
Förutom att det var en glädje att lyssna till den belästa herr Schäuble så förstod jag också på basen av bibelstudiet att herr Schäuble är väl bevandrad i i bibeln. Det var första gången jag hört en minister utlägga Bibeln. Jag tror inte att det kommer att bli en ofta förekommande företeelse. Herr Schäubles utgångspunkt i bibelstudiet var tematiskt. Det rörde sig om det allmänna temat för kyrkodagarna ”Du ser mig”.
Sackaios brann av lust att se Jesus. Han hade hört att Jesus har vägarna till Jeriko. Han hade också hört om Jesu kravlösa vänskap med både tullmän och syndare. Sackaios är liten till växten och säkert inte en ansedd man, men hans brinnande lust att se Jesus övervinner alla hinder. Sackaios får se Jesus, men Jesus är den som först ser Sackaios som gömde sig i det täta trädet. Det var också herr Schäubles poäng.
Inte nog med det. När Jesus ser människan så förändras hennes liv, därför att frälsningen kommer till Sackaios hem. Också nu reagerar människorna precis på samma sätt som annars också när Jesus möter syndare "Han har tagit in hos en syndare". Jesus söker upp dem som behöver gemenskap, rättfärdighet och frälsning.
Sackaios ger ett enastående svar på Jesu besök. Han visar att han lösgjort sig från habegäret. Han ger hälften av sin egendom åt de fattiga och gottgör allt han tagit för mycket mer än ens lagen kräver. Han ger av tvång, utan av godhet, därför att han mött godhet.
Berättelsen om Sackaios är ingen liknelse. Den är faktiskt hämtad direkt ur det verkliga livet. Berättelsen är inte bara är endast enastående därför, utan också därför att den visar hur Jesus ser människan, och säger att nu besöker jag dig. Han frågar inte om du är redo. Berättelsen visar också på ett enastående sätt hur en människa reagerar på mötet med Jesus.
Utgångspunkten i berättelsen är den att Sackaios bara ville se Jesus. Han fick se honom, det är säkert. Mer hade han inte planerat. När en människa möter Jesus händer sådant som aldrig kan planeras. Också Jesus gör någonting.
Jesus blir aldrig på stället för att bli uppassad. Han passar upp i stället. Det gör han flera gånger. Han tvättar fötterna på lärjungarna och passar upp vid den sista måltiden när det är de som ställt i ordning för måltiden som borde göra det. Han bryter brödet med lärjungarna i Emmaus och läser tackbönen när det är värden som borde göra det. Sackaios ville bara se Jesus, men det är Jesus som har situationen i sin hand.
Det är också ett faktum att Sackaios och hela hans värld förändras, liksom hans hem. Det är Jesu närvaro som förändrar Sackaios och hans hem. Sackaios möter medmänniskorna med godhet, givmildhet och gästvänlighet. Han förändras, förrän ens han bett något av Jesus eller utan att Jesus ens sagt något åt honom, så visar han hur han förändras genom att ge åt de fattiga och gottgöra mer än lagen kräver.
Sackaios hade säkert upplevt att han var långt från Gud när han betraktade tidigare sina medmänniskors reaktioner mot honom. Nu plötslig har Gud kommit honom nära. Sackaios ser Jesus sådan han är vilket betyder att han ser Gud sådan han verkligen är. Det är just då Sackaios får höra att frälsningen nått hans hem. Jesus är sannerligen frälsaren.
Sackaios är den sista människa före påskens händelser som svarar positivt på Jesu kallelse. Samma kraft som omvälvde Sackaios, omvälver världens liv efter påsken och Jesu uppståndelse. Det är sådant som händer när Jesus ser dig, när Gud ser dig och vill besöka hos dig. Jesu närvaro förändrar livet.

PREDIKAN: JOHANNES DÖPARES DAG (MF)

Martin Fagerudd
Johannes döparen har uppstått från de döda!
24.6.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Mark. 6:14 - 29
 
Johannes döparen har uppstått från de döda! Herodes Antipas onda samvete väcks brutalt. Han hade låtits sig vaggas till ro eftersom inget hörts av varken Johannes lärjungar eller någon annan av hans anhängare.
Herodes hade varit tvungen att avrätta Johannes döparen mot sin vilja. Herodes tyckte att Johannes är helig. Han lyssnade gärna till Johannes som alltid sade sanningen. Han försökte spara hans liv eftersom han ansåg att Johannes var en verklig gudsman.
Orsaken till detta var hans löfte till sin hustrus dotter som dansade vid hans födelsedagsfest för höga gäster. Det ena felaktiga avgörandet ledde till det andra och Herodes befann sig vara i en situation han inte kunde slingra sig ifrån fastän han var ganska skicklig på det. Han kunde inte ens som den kung han var, tänka och förutse vad hans löfte kunde ha för följder. Det var ett löfte, givet i födelsedagens rus och fest, för att förhäva sig inför sina höga gäster, fastän han väl visste, att han inte kunde ge en kvadratmeter av sitt land. Hans kanske tänkte att dottern säkert nöjer sig med en an­språkslösare gåva.
Johannes igen hade skaffat sig en ovän i hovet, Herodias. Hon drog sig inte ens för att offra t.o.m. sin dotters heder för att nå sitt mål. Herodias hade ett ont öga till Johannes eftersom han hade kritiserat Herodes för att ha tagit sin brors hustru till sin.
Om avrätt­ningen berättas i enkla ordalag och alla kännetecken på martyrskap fattas. Johannes lärjungar hedrar sin döde lärares minne och begraver honom.
Nu har Herodes hört att Johannes lever. Vad han inte ännu vet är att det är Jesus han hör om. Skulden gnaver honom. Vad skall han göra?
När han uttalar högt för sig Johannes har uppstått från de döda! låter det som en öppen syndabekännelse. Han vill kanske säga: Joha­nnes kan inte dödas. Hans ord var från Gud och kan inte utplånas. Ingen kan tysta Gud, för han uppväcker döda. Han tänker, att nu får han svara för alla sina övergrepp och allt sitt maktmissbruk, också för en mans död.
Johannes beskrivs inte som en exemplarisk man. Snarare har han rollen som Guds representant i världens motstånd. Världen kämpar emot honom med att springa efter under, utan att lyssna till profetens röst.
Det är ryktet om Jesus som väcker Herodes samvetskval. Det är just i tiderna för Johannes död som Jesus inleder sin verksamhet. Det vet alla evangelier.
Det som händer Johannes kastar ett speciellt ljus också över Jesus. Johannes öde förutsäger också Jesu öde: Messias måste lida mycket och bli förka­stad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar.
På samma sätt som världen kämpade emot Gud i Johannes, så gör den det också i Jesus. På samma sätt som Herodes hörde om Johannes, så får också Jesu lärju­ngar höra om Jesu uppståndelse. Det var också efter det de förstod, att Gud inte kan tystas.
Jesus bekräftade detta för sina lärjungar på pingsten, när han gav dem kraften från himlen att vittna om honom trots alla hot de fick uppleva. Det gjorde han för att Gud vill att alla skall få leva. Jesus förkunnar därför inte dom och hämnd, utan för­låtelse. Och till den som tror på förlåtelsen skänker han evigt liv och saligh­et.

18 juni 2017

PREDIKAN: 2 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Akta er för begäret
18.6.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk.12:12-21
När Jesus undervisar både sina lärjungar och en stor skara människor blir han plötsligt avbruten av en man i folkhopen. Han vill förmå Jesus att skifta arvet mellan sig och sin bror. Han hade rätt till sin del av arvet, men av någon orsak så ville hans äldre bror ge honom hans beskärda del. Jesus svarar att han inte är någon domare.
Jesus ändrar säkert genast undervisningstemat och tar fasta på en dimension i den fråga som mannen ställde honom. Han tar upp temat habegäret. Det är något annars de två sista buden beskriver, så av det förstår vi att begäret hör ihop med människan. De två buden vill hindra oss från att förstöra grunden för våra medmänniskors liv.
När Jesus behandlar begäret så vet han att det hör ihop med människans natur. Bibeln berättar på sina första blad att människan blev offer genast i begynnelsen av begäret. Adam och Eva åt av den förbjudna frukten för de ville bli som Gud. Deras begär väcktes när ormen lovade dem den enastående förmågan att vara som Gud.
Begäret är förbundet med så starka känslor att människan måste helt vara på sin vakt, för att de inte skall ta över henne. Men när det väl har gjort det, så driver begäret ensamt människan framåt, så att hon inte ser något annat. Begäret driver henne framåt med det enda målet framför ögonen, att människan skall få det som hon vill ha. I värsta fall skyr hon inga medel för att få som hon vill. Då kan t.o.m. andra människors liv vara billiga pris.
Det finns ett bra exempel på sådant i filmvärlden. Jag kom ihåg Gudfadern och dess tredje del. Maffiabossen Michael Corleone, som är en brutal man, van vid svek, våld och hänsynslöshet har blivit en äldre, välbärgad och inflytelserik man. Han har slagit in på den lagliga väg som han hade planerat men som inföll ganska sent. Han har också dekorerats med en hög utmärkelse i den katolska kyrkan. I gengäld har han skänkt en enorm summa pengar till den vatikanska banken, vars ansvarige kardinal är den emottagande parten.
Det är uppenbart att Michael Corleone vill vara en ansedd och hederlig man. Det har han hela tiden strävat efter, men inte förmått förverkliga förrän sent i sitt liv. Han har nu uppnått mycket, anseende, utmärkelse och hederlighet, men det är ett som fattas honom. Han är inte nöjd. Han vill ha mera.
Han lovar Gud att inte synda mera bara han får det han vill ha, en ansenlig andel av det vatikanska företaget som är involverat i allt i världen. Michael strävar efter mycket och lovar en ännu enormare summa åt den vatikanska banken som är så gott som i konkurs. Kardinalen som vill dölja bankens verkliga tillstånd försöker få till stånd en bra affär.
Michael Corleone vet inte ännu, att han har emot sig ännu större brottslingar än han någonsin förr sett. När han väl är inne i spelet förstår han att han nu har stigit uppåt i en ännu farligare liga, där bara de ekonomiska intressena brutalt bestämmer.
Han är inte rädd för det, för det här spelet känner han till. Hans begär efter ett större inflytande är så stort att han trotsar t.o.m. hotet mot sin familj och sina barn. Han spelar högt och förlorar stort, både sin princip att inte involvera sig i något brottsligt och sin dotter. Han dör som en ensam, bortglömd och övergiven man. Begäret och det förgängliga lämnar oss i sticket, tomhänta.
Jesus åtog sig inte fallet med mannens uteblivna arv. Istället varnar han människorna för att låta habegäret komma mellan henne och Gud. Att begäret är en naturlig del av människan, skall vi inte invagga oss i den tron att allt vi vill ha gör gott åt oss.
Vi vet att habegäret kom mellan människan och Gud redan i begynnelsen. Och det är just med det som Gud jobbat allra mest med hos oss, alldeles från första början, när människan ville bli som Gud. Han lät oss visserligen lära oss att skilja mellan gott och ont. Det var det människan ville och Gud lät det vara så. Därefter har han på många olika sätt lärt oss vad det innebär. Det har han lärt oss genom den långa raden av profeter och till sist i Jesus och hans undervisning. Jesus vill att vi skall vara rika inför Gud. Vad han menar med det behöver inte vara någon gåta. Vi vet vad Gud vill. Han vill ha av oss tro, hopp och kärlek. Det är en tro som är mera än att bara tro på sig själv, det är att hoppas på det som är mera än det vi bara kan se och det är att älska som är mera än att äga och begära. Så gjorde i alla fall Jesus.
 

21 maj 2017

PREDIKAN: 5 SÖNDAGEN EFTER PÅSK (MF)

Martin Fagerudd
Du lägger orden i min mun
Bönsöndagen 21.5.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
De stupades dag
När Jesus lär sina lärjungar att be, så lär han dem också förstå att det finns två parter i bönen, Gud och församlingen. Sedan lär han dem om bönen att den inte är någon prestation. Bönen har inget att göra med varken hur många ord man använder eller hurudan form den har. Bönen är direkt samtal med Gud och inget annat är viktigare än det. När han gör det så betonar han samtidigt att Gud hör alla människors och alla folks bön. Dessutom är Jesus så optmistisk i sin böneundervisning så att han lär att Gud inte bara hör bön utan svarar garanterat. När Jesus första gången lärlärjungarna att be så lägger han orden i deras mun.
Kun Jeesus opettaa meitä rukoilemaan niin hän samalla opettaa meitä ymmärtämään että rukous käsittää koko elämän ja koko olemassaolomme. Rukous toimii ikään kuin samalla tavalla niin kuin käskyt, jotka myös käsittävät koko inhimillisen elämän.
Tärkintä rukoilevalle on sen tiedostaminen että rukouksessa me keskustelemme taivaallisen Isämme kanssa.
Kun Jeesus opettaa rukoilemaan niin hän kiteyttää elämän seitsemään eri aiheeseen. Kolme ensimmäistä rukousta ovat sinä-muodossa. Nämä rukoukset käsittävät sellaisia asioita joista yksin Jumala määrää. Nämä kolme rukousta kertovat myös jotakin ihmisen ja Jumalan eroista. Sitää kertovat myös kolme ensimmästä käskyäkin.
Gud kan kännas så fjärran att det kan vara svårt att tro att man kan nå honom överhuvudtaget. Men Herrens bön försäkrar redan i den inledande bekännelsen, att Gud är vår himmelske Far. Han är närmare oss än den närmaste människa vi har. När han vill att vi skall kalla honom vår Far, så menar han att han är nära och hör vad vi säger.
Vi känner till att Bibeln betonar på många ställen att Guds namn är heligt. Det betonar också det andra budet, att man håller Guds namn heligt så att man inte missbrukar hans namn. Guds namn är heligt men han vill att också vi skall hålla det heligt bland oss. Då lever vi på ett sätt som ger hans namn ära. Det gör vi t.ex. genom att kunna medverka till den missionsuppgift som Kristus gett oss.
Kun Jeesus opettta meitä rukoilemaan Jumalan valtakunnan tulemista, niin me tiedämme että se tulee joka tapauksessa, ihmisen kaikista yrityksistä estää sitä tai nopeuttaa sen tulemista. Se tulee siitä huolimatta omalla ajallaan. Mutta kun rukoilemme Jumalan valtakunnan tulemista me pyydämme että se tulisi myös meidän luoksemme koska Jumalan valtakunta on tärkein.
Tämä rukous muuten muistuttaa neljännestä käskystä, eli sapattikäskystä. Käsky kertoo että lepopäivänä, yhtenä viikon päivänä kaikki ihmiset ovat tasavertaisia ja tasa-arvoisia. Myös siitä huolimatta jokaisen arkipäivän asemasta joko työnantajana tai työntekijänä. Käsky mainitsee vielä eläimet ja työjuhdat, eikä syyttä. Käsky painottaa että koko luomakunnnalla on oikeus lepopäivään. Tämä muistuttaa meitä ennen kaikkea tulevan maailman elämästä ja järjestyksestä. Sapattikäsky on juutalaisuuden tärkein käsky. Meilläkin sen tulisi olla meillä muistuttamassa jokaisen ihmisen arvosta ja oikeudesta lepoon.
Det är många som sagt att bönen låt din vilja ske är den svåraste bönen. Men det är ju så att alltid vet vi inte vad som är bäst för oss själva, fastän vi ofta tror det. Guds vilja sker ändå alltid och visst är hans vägar outgrundliga. Därför är det bäst att hans vilja sker i våra liv. Det visste Jesus och det ber vi i bönen.
Sedan följer fyra böner i vi-form. Med dem uttrycker vi för det första det vi behöver för dagen och som håller oss vid liv. Det är det dagliga brödet, syndernas förlåtelse, att befrias från prövning och att bli frälst från det onda.
Neljässä seuraavassa rukouksessa, jotka ovat me-muodossa näkyy koko elämämme perusta. Jumala on meidän luojamme ja pelastajamme. Hän pitää meistä ja koko luomakunnasta huolta ja antaa kakille mitä elääkseen tarvitsee. Hän antaa jokapäiväisen leipämme. Hän kutsuu meitä elämään sovinnollisesti, ja pelastaa meidät sekä viimeisten aikojen kiusauksista että kaikesta pahasta. Kaikki mitä rukoilemme ja pyydämme on yksin Jumalan vallassa.
När vi jämför bönen Fader vår med buden så kan vi säga att det som Gud kräver i buden av oss, så det lovar han åt den som ber. Och fastän Guds namn är helig, så blir vi plötsligt du med honom i den bön som hans son lär oss.
Jesus lär oss inte bönen för att vi skall försöka grunda ett Guds rike här på jorden. Han lär oss den för att vi skall allt mer fästas vid Guds nåd och kärlek, somär grunden för vårt liv. Han är ju vår far som älskar oss. Allt vad han lär oss att be, gör han för att vi skall veta att allt ligger i hans hand. Därför sätter hans son orden i munnen på oss, på sin församling.