13 oktober 2017

PREDIKAN: 15 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Min, din och hans historia
17.9.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 5:1 – 15
Har du någonsin fått berätta din historia för någon? Har du blivit uppmärksamt hörd? Vad handlar din historia om? Handlar den om framgångar, segrar, motgångar, prövningar, sjukdomar eller lidanden? Eller kanske litet av allt. Har någon sett dig, har någon hört dig och har någon delat det med dig?
Vid fårdammen i Jerusalem som heter Betesda fanns det en man som varit sjuk i trettioåtta år. Han hade säkert varit sjuk ända sedan födelsen eller sedan han var med om arbetsolyckan. Där var han bland alla andra sjuka. Deras enda chans att bli friska var att komma ned i vattnet när det började svalla. Man trodde att det hade läkande kraft.
När Jesus talar med mannen, känner han redan till hans hela sjukdomshistoria. Det enda Jesus gör när han kommer fram till mannen är att fråga honom om han vill bli frisk. Det är just det som den sjuke vill, bara han skulle kunna komma ner i vattnet när det börjar svalla. Då skulle det säkert vara kirrat. Men nej, dit slipper han inte. Jesus säger till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Det gjorde mannen genast.
Mannen behövde inte komma ner i bassängen för att bli frisk. Det räckte med att Jesus sade Stig upp. Ta din säng och gå.
Så här har Jesus också förr sagt till sjuka och lama, men kanske tillagt att ”Gå hem”. Den här gången uppmanar Jesus inte mannen att gå hem. Den botade mannen går omkring med sin bädd under armen, så att alla kan se.
Det här gjorde Jesus på vilodagen, som man skall tänka på så att man helgar den. Mannen går omkring med sin bädd på vilodagen, som måste helgas.
Budet om vilodagen är egentligen budens centrum. Det tredje budet handlar om Guds rike och det finns i centrum i Jesu förkunnelse. Han har ju också lärt oss att be att Guds rike skall komma.
När vi tänker på vilodagen och håller den helig, då tänker vi på Guds rike. Budet berättar konkret, att under en dag av veckans sju dagar är både alla människor jämlika och jämbördiga, oberoende av vad de har för position i vardagen, liksom alla djur är jämbördiga och jämlika med människorna. Budet betonar att hela skapelsen har rätt till vilodagen. Budet påminner helt konkret att enligt den kommande världens liv, enligt Guds rikes liv och ordning, så har allt levande fått sitt värde av Gud.
Det här vet judarna som säger till den botade "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd." Varför sade inte Jesus till den botade att Gå hem för att inte bli en nagel i ögat på dem som inte bara följer Guds lag utan också vaktar på alla andra?
Det är med den här berättelsen som hela evangeliet ändrar karaktär. Jesus hade fått fiender för att han botade mannen på en sabbat. Hans fiender förtalar honom och menar att Jesus försöker upphäva sabbatsbudet. Det handlar inte bara om kampen om sabbaten. Jesu fiender menade att Jesus påstod att Gud var hans far och att han jämställde sig med Gud. Därför blev det också en förföljelse på liv och död.
Nu förstår jag annars bättre än förr, att Jesus måste ju ha på flit provocerat fram denna händelse med den sjuke mannen på ett offentligt ställe.
Jesus kommer snabbt till skott med sina fiender. Jesus svarade att han jobbar ständigt. Med det menade han att han jobbar på samma sätt som Gud. Gud varken slumrar eller sover. Istället vakar han och arbetar hela tiden, så att människan får inte bara vila och sova, utan också helga vilodagen och tänka på Gud och hans rike.
Här ser vi skillnaden mellan vår verklighet och Guds och hans sons verklighet. Gud och hans son är verksamma även på vilodagen. Det gör de för vilodagens skull som påminner om Faderns och Sonens rike. Det är för det rikes skull som de är ständigt verksamma.
Förföljelsen som Jesus utsattes för av sina fiender var på liv och död. Guds rikes verksamhet är hela tiden den motsatta. Den går från död till liv. Det är han som har sett oss. Han säger oss Jag har sett dig och jag känner din historia. Vill du vara med mig i min fars och i mitt rike?
 

27 augusti 2017

PREDIKAN: 12 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Självkritik och brist på den
27.8.2017 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 21:28 - 32 


Jag hade en gång för länge sedan en diskussion, då min diskussions-partner plötsligt kom in på talet om Gud. Han sade redan i början av diskussionen, att det där med en personlig Gud är mycket svårt för honom att acceptera.
Jag kunde inte riktigt förstå vad han menade. Han meddelade också att han var buddhist. Det finns förstås ateister bland buddhisterna men också sådana som tror på Gud. Han var inte ateist, det förstod jag. Jag hann aldrig fråga om hans tro på Gud, eftersom vår diskussion slutade mycket plötslig när den knappt hade börjat. Det var synd.
Jag tänker fortsätta diskussionen här med er. Vi kan diskutera det via Jesu liknelse om en far och hans två barn som i det här sammanhanget betyder söner.
Jesus berättar annars tre berättelser där två personer är i huvudrollen. Två gånger berättar han om en far och hans två söner och en gång berättar han om två som ber till sin himmelske Far i templet. Alla dessa berättelser behandlar på något plan det som vi brukar i vårt språkbruk kalla för självkritik.
Självkritik är ett intressant fenomen, för antingen så har man det eller så har man det inte. Vi har säkert sett exempel på människors som har för mycket självkritik. Den kan vara så hög, att det tar på deras självförtroende, så att de inte vågar åta sig något, knappt leva. Vi ser sådana som också har god självkritik. Det är ofta människor med gott självförtroende. De vet vad de förmår och vad de inte förmår. Vi ser också människor med obefintlig självkritik. Det är sådana som egentligen inte har några gränser; de förmår allt och gör inga fel.
Av liknelsens två söner, är den ena sonen bara ovillig och lat. Men han får plötsligt sin självkritik tillbaka, efter att han redan svarat sin far. Den andra sonen är en lögnare, han tappar sin självkritik genast efter att han svarat sin far. Det är ju inte främmande för oss heller.
När Jesus inleder samtalet med översteprästerna och de skriftlärda så har de redan svarat på Jesu fråga vem av dem gjorde så som deras far ville. Det var den förste, den som först var ovillig och lat, hade de svarat.
Jesus ställer dem den berättigade frågan Varför gjorde ni ingenting, när ni såg att alla slags syndare kom till Johannes. Alla visste de att han var en profet? Han understryker att det var just från Johannes som Guds rike fick sin början.
Det var inte första gången Jesus gjorde dem svarslösa. När Jesus beskriver hur människor tar emot Guds rike, berättar han liknelser om bröllopsfester. Det gör han inte nu, utan säger Lyssna nu till en annan liknelse.
Han berättar om en jordägare som planterar en vingård. Sedan arrenderar han ut den och reser bort. När skördetiden närmar sig så skickade han sina tjänare för att hämta sin del av skörden, som han behövde för att leva. Arrendatorerna griper tjänarna, misshandlar, dödar och stenar dem. Jordägaren skickar ännu fler tjänare, som går samma öde till mötes som de första. Till sist skickar han sin son, som han tror att arrendatorerna kommer att ha respekt för. Men arrendatorerna dödar också honom eftersom de tänker att de får hans arv.
Det är annars enda gången som Jesus berättar om sig själv i en liknelse, men både översteprästerna och fariséerna som hörde hans liknelse, så förstod genast att det var om dem han talade. De hade naturligtvis velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.
När jag nämnde ordet självkritik, så menar jag att ingen är perfekt. Vi har alltid orsak att kontrollera det vi gör, att gör vi rätt och håller oss på rätt kurs. När man rör sig till sjöss och vill kontrollera sin position och kurs, brukar man ta en bäring till en stjärna, någon annan himlakropp eller till någon punkt på land, ifall man ser land. Efter några enkla aritmetiska uträkningar kan man rita ut en linje på sjökortet och få ut en position. Ur det kan man sedan läsa om kursen man kör är god och trygg. När man bestämmer sin position gör man det alltid i förhållande till någon plats i den omgivning man rör sig.
Detsamma gäller när man som människa vill kolla om man som medmänniska har en god och rätt kurs. Då bestämmer man sin position i förhållande till Gud.
Det finns annars en bra berättelse i GT som illustrerar detta. Det är berättelsen om Abraham och hans offer. På flera ställen under resan frågar Gud Abraham: Abraham, var är du? Varje gång svarar Abraham: Se, här är jag. Visst vet Gud var Abraham är. Gud är ju seendets Gud. Men han vill höra att Abraham vet var han finns i förhållande till Gud. Med sitt svar visar Abraham att han vet att Gud är nära och ser honom och att Abraham hör Guds röst.
Att bestämma sin position i förhållande till Gud betyder, att man kontrollerar att man lever så som Gud vill i kärnan av sitt Ord som är Kristus eller är det så att man kanske får till resultat att man varken tror eller märker att man ljuger, om vi ska använda liknelsens kategorier. Båda kategorierna är annars beteckning för det som vi brukar kalla för syndare.
Alla vet att Guds kärlek till oss beror på hans nåd och godhet och inte på det vad vi förmår. Vi samtalar med Gud, tackar, ber och vi vet och tror att han svarar, samtidigt som han säger att han är mycket angelägen om hur vi lever, eftersom han skapat oss till sin avbild. Att vara Guds avbild betyder att vi har möjlighet och förmåga till att göra det goda efter Guds exempel. När han betraktade sin skapelse, såg han att allt han gjort var gott. Hans godhet i Kristus får vi räkna oss till godo, när vi kommit ur kurs.

 

20 augusti 2017

11 SÖNDAGEN EFTER PINGST

Högmässan i Helsinge kyrka S:t Lars hade temat SKOLSTART
 
Vi tog del i kyrkans kampanj och välsignade dem
som börjat skolan samt deras föräldrar.
 
Vi sjöng följande psalmer ur psalmbokstillägget:
921, 890, 870, 874.
 
Medverkande: Alexandra Blomqvist, Heidi Salminen,
Anders Ekberg och Martin Fagerudd.
 
Vi inledde högmässan med att hedra minnet av offren i Åbo
med en tyst minut.
 
I predikan deltog Alexandra, Heidi, Martin och
många av dem som deltog i mässan. Temat för predikan
var Jag minns när jag började skolan.
 
Vi berättade om våra minnen från vår första skoldag,
om vår första ryggsäck,
om vår skolväg samt tänkte på
hur det kändes att gå skolvägen,
på beskydd och välsignelse.
 
Förutom att Alexandra, Heidi och Martin berättade
så berättade också de som deltog i högmässan.
Det var roligt att höra om deras första skoldag,
och om deras skolväg, vad de minns av den. Vi fick
konstatera till slut att vi aldrig vandrar ensamma.
Alla har vi änglavakt.
 
Det kändes bra att så många deltog i predikan,
de som deltog i välsignelsen var ett barn och
en förälder, så kändes också högmässan bra helt och hållet.

11 juli 2017

PREDIKAN: 4 SÖNDAGEN EFTER PINGST

Martin Fagerudd
Vad skulle du göra i den äldre broderns ställe?
Helsinge kyrka S:t Lars
2.7.2017 kl. 10
Evangelium: Luk 15:1 - 10
Evangeliet nämner ofta en särskild samhällsgrupp som kallas för syndare. Dit hör tullindrivare, prostituerade, fåraherdar och andra som var p.g.a. sitt liv utanför det ordnade samhället och därmed också utanför Gudsgemenskapen.
Idag betraktar vi Jesu liknelse om en fader och hans två söner, som brukar kallas för liknelsen om den förlorade sonen. Så har den kallats länge, fastän sonen inte alls verkar vara förlorad, utan hela tiden föremålet för sin faders kärlek och för Guds uppsökande verksamhet.
Poängen med liknelsen är, att den yngre sonen redan fått ut sin del av arvet. Han kan därför inte vänta sig någon rätt mera till fadershuset. Arvet slösade han ju som vi vet till sista myntet. Han besinnade sig när han råkar i svårigheter och i hungersnöd, och återvänder till sin fars hus. Hans far tar emot honom med öppna armar. Han fick rätten av sin gode far att bli arvtagare på nytt igen. Men så går det ju inte till i det verkliga livet.
När man en gång fått ut sitt arv så kan man inte mera vänta sig något. Nu handlar förstås det här inte om något vanligt arv. Det handlar om att ärva Guds rike. Gud utesluter inte de som har vänt honom ryggen, utan tar emot dem och ger dem en ny chans att bli hans barn på nytt fastän de skulle ha varit länge och långt borta.
I sin verksamhet gjorde Jesus just så. Han tar emot syndarna som kommer till honom och visar att Gud är nådig och god så att han inte föraktar någon som ångrar sig vad den gjort, utan tar denne tillbaka.
Syndarna har hört att Jesus är barmhärtig och god och tar emot dem. Därför vågar de komma till honom. När de gör så säger Jesus att de får vara Guds barn igen.
Liknelsen om den förlorade sonen är avvikande från alla andra liknelser av Jesus, att den har också en annan poäng.
Den yngre brodern har en äldre bror, vars egendom utgörs av allt som fadern har. Den äldre brodern tycker att den yngre brodern kommer alldeles för lätt undan, när han får komma hem igen och bli arvtagare på nytt. Men hans far vill att bröderna skall glädjas tillsammans med sin far. Och så påminner han den äldre brodern att allt mitt är ditt och inbjuder sin äldre son att delta i himmelrikets fest.
Jesus berättar inte om den äldre brodern tog del i festen. Han lämnar saken den öppen, liksom för att låta oss avgöra hur vi skulle göra i samma situation. Vad skulle vi göra?
Jag tänker att jag skulle för min egen del ha svårt att älska den som jag en gång tappat förtroendet för. Jag tycker att det är ett förtroendeproblem. Jag skulle nog fundera om det faktiskt går att lita på den människan. Månntro Gud också gör det, men det säger han ingenstans.
Det är människan som är människa och Gud som är Gud. Det här är hans berättelse och för den delen så är hela livet också hans. Jag har inget bättre alternativ istället så jag vet inte hur det ser ut.
Idag så visar Jesus hurudan Gud är. Han inte bara tar emot alla borttappade barn utan han uppsöker dem själv för att få dem hem igen. Han säger att det inte finns några stängda dörrar. Han säger också att min faders hus är rikt, här finns något för alla. Min faders hus är hemmet där det alltid finns glädje. Han säger till de borttappade och återfunna: Gå in i din Herres glädje och gläd med oss alla!

25 juni 2017

PREDIKAN: 3 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Jesus ser dig
250617 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 19:1 - 10
Vill du se Jesus? Vill du att Jesus ser dig? Vad skulle du säga om du mötte Jesus på samma sätt som Sackaois? Skulle du säga: Jag har inte städat, du kan inte besöka mig. Kom en annan dag. Eller: Du får gärna besöka mig, men kan du vänta en stund så lagar jag i ordning något för ditt besök.
Jag besökte de evangeliska kyrkodagarna i Tyskland i maj. Jag var i tillfälle att lyssna till den tyska finansministern Wolfgang Schäubles bibelstudium över Jesu möte med Sackaois.
Förutom att det var en glädje att lyssna till den belästa herr Schäuble så förstod jag också på basen av bibelstudiet att herr Schäuble är väl bevandrad i i bibeln. Det var första gången jag hört en minister utlägga Bibeln. Jag tror inte att det kommer att bli en ofta förekommande företeelse. Herr Schäubles utgångspunkt i bibelstudiet var tematiskt. Det rörde sig om det allmänna temat för kyrkodagarna ”Du ser mig”.
Sackaios brann av lust att se Jesus. Han hade hört att Jesus har vägarna till Jeriko. Han hade också hört om Jesu kravlösa vänskap med både tullmän och syndare. Sackaios är liten till växten och säkert inte en ansedd man, men hans brinnande lust att se Jesus övervinner alla hinder. Sackaios får se Jesus, men Jesus är den som först ser Sackaios som gömde sig i det täta trädet. Det var också herr Schäubles poäng.
Inte nog med det. När Jesus ser människan så förändras hennes liv, därför att frälsningen kommer till Sackaios hem. Också nu reagerar människorna precis på samma sätt som annars också när Jesus möter syndare "Han har tagit in hos en syndare". Jesus söker upp dem som behöver gemenskap, rättfärdighet och frälsning.
Sackaios ger ett enastående svar på Jesu besök. Han visar att han lösgjort sig från habegäret. Han ger hälften av sin egendom åt de fattiga och gottgör allt han tagit för mycket mer än ens lagen kräver. Han ger av tvång, utan av godhet, därför att han mött godhet.
Berättelsen om Sackaios är ingen liknelse. Den är faktiskt hämtad direkt ur det verkliga livet. Berättelsen är inte bara är endast enastående därför, utan också därför att den visar hur Jesus ser människan, och säger att nu besöker jag dig. Han frågar inte om du är redo. Berättelsen visar också på ett enastående sätt hur en människa reagerar på mötet med Jesus.
Utgångspunkten i berättelsen är den att Sackaios bara ville se Jesus. Han fick se honom, det är säkert. Mer hade han inte planerat. När en människa möter Jesus händer sådant som aldrig kan planeras. Också Jesus gör någonting.
Jesus blir aldrig på stället för att bli uppassad. Han passar upp i stället. Det gör han flera gånger. Han tvättar fötterna på lärjungarna och passar upp vid den sista måltiden när det är de som ställt i ordning för måltiden som borde göra det. Han bryter brödet med lärjungarna i Emmaus och läser tackbönen när det är värden som borde göra det. Sackaios ville bara se Jesus, men det är Jesus som har situationen i sin hand.
Det är också ett faktum att Sackaios och hela hans värld förändras, liksom hans hem. Det är Jesu närvaro som förändrar Sackaios och hans hem. Sackaios möter medmänniskorna med godhet, givmildhet och gästvänlighet. Han förändras, förrän ens han bett något av Jesus eller utan att Jesus ens sagt något åt honom, så visar han hur han förändras genom att ge åt de fattiga och gottgöra mer än lagen kräver.
Sackaios hade säkert upplevt att han var långt från Gud när han betraktade tidigare sina medmänniskors reaktioner mot honom. Nu plötslig har Gud kommit honom nära. Sackaios ser Jesus sådan han är vilket betyder att han ser Gud sådan han verkligen är. Det är just då Sackaios får höra att frälsningen nått hans hem. Jesus är sannerligen frälsaren.
Sackaios är den sista människa före påskens händelser som svarar positivt på Jesu kallelse. Samma kraft som omvälvde Sackaios, omvälver världens liv efter påsken och Jesu uppståndelse. Det är sådant som händer när Jesus ser dig, när Gud ser dig och vill besöka hos dig. Jesu närvaro förändrar livet.