Predikan: Andra söndagen före fastetiden (KafH)

Karl af Hällström:
Vishet och dårskap
Johanneskyrkan (Helsingfors) 12.2.2012
1Kor 1:20-25

Ända sedan upplysningens tid bröt in på 1700-talet har det blivit allt viktigare med förnuft, rationalitet och vett. Vetenskapen har gjort stora framsteg, och väl så. Alla platser i världen har blivit besökta och utforskade av människan, och inte ens andra himlakroppar är utom räckhåll. Många svåra sjukdomar har utrotats, och nya metoder i jordbruket gör att också svälten i världen kunde utplånas bara vi skulle kunna komma överens om saken.
Men medaljen har också en baksida. Den galopperande tekniska utvecklingen gör att de ändliga naturresurserna är i fara. Avfalls- och föroreningsproblematiken är långt ifrån någon lösning. Och fast vetenskapen gör framsteg, är människan fortfarande densamma, och vi varken vill eller kan använda vårt stora kunnande till mänsklighetens bästa. Ett exempel på detta är att vi satsar stora summor på upprustning hellre än på bekämpande av svält.
Trots detta har det under den moderna eran, alltså den där de flesta av oss är uppvuxna, funnits en stark tro, ja, rent av en övertro, på vetenskapens och förnuftets välsignelser. Det har inte funnits något som inte människan har kunnat klara av, eller åtminstone i framtiden skulle komma att klara av, bara förnuftet skulle få regera på känslans bekostnad. Detta gjorde att gamla religiösa föreställningar avfärdades som vidskepelse.
Men människan har en andlig dimension, som gör att hon behöver något att tro på. Om hon inte kan tro på Gud, söker hon något eller någon annan att tro på. I en del fall ledde detta till ett slags dyrkan av förnuftet, men i andra fall till personkulter kring exempelvis Hitler, Stalin, Mao eller Kim Il Sung – med kända destruktiva följder.
Den moderna tiden har i västerlandet glidit över i vad som kallas postmodernism, alltså en reaktion på överslagen i modernismen. Förnuftet är inte längre allenarådande, utan det är helt acceptabelt att ha en tro. Men utmärkande för en postmodern tro är att den är ett slags smörgåsbord, där man plockar lite härifrån och lite därifrån och sätter ihop en egen mix enligt hur det känns bra.
I och för sig finns det ingen orsak att förbjuda detta. Var och en har i vårt samhälle (om än inte i alla samhällen) rätt att tro precis hur man vill – eller för den delen låta bli att tro. Men det finns gränser också för detta. Det är t.ex. inte acceptabelt att skada någon genom sin tro, så om någon vill uppväcka någon gammal kult med människooffer, så är det inte tillåtet. Bara som information, alltså.
Ett mindre extremt exempel på sådant som inte är acceptabelt är att ge sin egen trosmix ett namn som egentligen betyder något annat. Den som tror på själavandring kan inte kalla sin tro för kristendom, eftersom den idén inte finns bland accepterade kristna tankar. Tro på själavandring får man alltså, om man vill, men att kalla den tron för kristendom, stalinism eller asatro går inte för sig, eftersom dessa begrepp betyder något annat.
Den modernistiska rationalismen lever kvar inom postmodernismen också, men är nu uppluckrad av en emotionell, eller om man så vill andlig, dimension. Och det är bra. När någon på matematiktimmarna i skolan besvarade en fråga med att säga att den trodde att svaret var det och det, sade vår lärare ofelbart: ”I kyrkan ska man tro, här ska man veta!” Detta var ett modernistiskt synsätt; nu har vi insett att båda delarna behövs.

Men emellanåt krävs också en tro på någonting irrationellt. Allt kan inte förklaras med förnuftet. Detta tar Paulus upp i dagens andra läsning från 1Kor.
De tidiga kristna levde i spänningsfältet mellan judendomen och den grekisk-romerska hedendomen. Med sin förkunnelse av den korsfäste Kristus som världens Frälsare och försonare passade de inte in i någotdera lägret. Tanken på en avrättad gud var en dårskap för hedningarna, medan judarna såg den som någonting avskyvärt som blev en stötesten för dem. Ändå var Kristi försoningsdöd på korset central för den kristna tron ända från början, och är det än idag. Utan denna icke-rationella tanke, denna stötesten också för många modernister, vore inte kristendomen längre kristendom. Precis som tanken på själavandring inte är kristen fast den skulle placeras i en i övrigt kristen helhet, är en tankehelhet inte kristen om denna mest centrala del saknas – Guds kärlek och nåd som tar sig uttryck i Kristi offer på korset för vår skull.
Visdom som låter som dårskap är alltså bättre än dårskap som låter vis.

Hur skall vi då kunna finna visheten?
Så här efter presidentvalet kommer jag att tänka på vad en tidigare president, J. K. Paasikivi, sade, nämligen ”Kaiken viisauden alku on tosiasiain tunnustaminen” (all vishets begynnelse är erkännandet av fakta). Under Paasikivis presidentperiod (1946-56) handlade det förstås till stor del om förhållandet till Sovjetunionen, som Finland måste skapa goda relationer till trots bitterheten efter två förlorade krig och massiva förluster av territorium. Men att erkännandet av fakta är vishetens begynnelse är nog en sanning också på ett allmännare plan.
Det intressanta är att det i Skriften finns ett liknande uttalande: Att frukta Herren är vishetens begynnelse (Ps 111:10; jfr Ords 1:7). Om vi kombinerar dessa påståenden om vilken vishetens begynnelse är, kommer vi till följande: Att frukta Herren är att erkänna fakta. Och det stämmer, skulle jag påstå.
Att frukta Herren, eller för att använda den äldre termen gudsfruktan, handlar inte om skräck och fasa, utan om respekt. Vi får respektera Gud för det han är och gör för oss, men också för det som han kunde göra åt oss om vi förtjänar det. Gudsfruktan i denna betydelse blir en form av respekten för överheten. Överheten är satt att göra vårt samhälle så gott som möjligt, men detta innebär också att de som skadar samhället måste förhindras att göra det, och då kommer straff in i bilden. Ingen vill väl bestraffa någon annan, men ibland har myndigheterna den obehagliga plikten att göra det för det allmänna bästa.
Och att Gud har en föräldraposition i förhållande till oss, sina barn, gör att han – förutom att han älskar oss – ibland är tvungen att försöka få oss på rätta vägar igen. Både med käpp och med morot, för att använda den bilden.
Men när vi erkänner fakta och fruktar, respekterar och älskar Gud, då har vi nått vishetens begynnelse. Vi har kanske inte nått ända fram då ännu, men det är i alla fall en början.

Predikan: 2 söndagen före fastetiden (MF)

Martin Fagerudd:
12.2.2012 kl. 10
Helsinge kyrka St Lars (Vanda)
Matt. 13:31–33

Att växa och bära frukt för Guds rike

När Jesus berättar hur människor tar emot hans budskap som är Guds ord, då berättar han en liknelse om sådden. När jag höll en andakt för lågstadie-elever en vår och berättade en liknelse om att växa, med att man sår säd på åkern så frågade eleverna Vad är säd? Jag berättade vad det är och att man får mjöl och kan sedan baka bröd av det. De blev mycket förvånade. Bröd får man ju i butiken! Jag tyckte inte då att min liknelse som handlade om att växa var så väldigt lyckad. Det är inte så många familjer som arbetar med jordbruk, allra minst i en stad. Men jag tror att de i alla fall lärde sig sambandet med det som växer på sädesfältet och butiken.
Jesus inleder alla sina liknelser om Guds rike med liknelsen om sådden av Guds ord, hur det antingen gror eller inte. Han säger i liknelsen om sådden som föll i den goda jorden att den gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Det vet alla att om kornen inte gror så blir det ingen säd, inget mjöl och inget bröd. Dagens evangelium vill lära oss sambandet mellan att ta emot Guds ord och att växa och bära frukt för himmelriket.
Jesus berättar dag en liknelse som inte handlar om att sådden av Guds ord, utan om Guds rike eller himmelriket som det också kallas. Han tycks inte vara orolig hur det skall växa men menar att det växer och genomsyrar till sist allt.
Nog vet vi ju att Guds ord möter mycket motstånd i världen och att det finns också de som inte tar emot Guds ord. Men ändå menar Jesus att himmelriket växer och blir stort trots allt motstånd som det möter i världen. Jesus berättar med liknelsen hur himmelriket växer stort, fastän det kan är som litet och obetydligt som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön. När det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.
Senapsträdet är egentligen inte ett träd utan en buske. Man brukar inte heller plantera senapsbuskar i en åker. Vi förstår att Jesus inte ger instruktioner om hur man skall odla eller plantera. Det är frågan om något helt annat. Med likelsen berättar Jesus hur det osynliga blir synligt.
Jesus menar att Guds rike kan verka vara osynligt. Han berättar liknelsen för lärjungarna för att de skall förstå att Guds rike blir faktiskt synligt och att det blir något stort och mäktigt. Fast Jesus i många sammanhang menar att fastän det onda tycks växa snabbare i världen än det goda, så kommer det inte att vara så i längden. Det goda kommer att växa mycket större.
Med liknelsen berättar Jesus att för många kan Gud verka så liten att många inte riktigt räknar med honom här i världen, när det finns så mycket som tycks vara större än honom. Men det är så att Gud är den enda som är god. Endast han kan växa större i människans liv, så att han blir allt i alla. Jesus berättar med liknelsen att ju så kommer det att hända när Gud uppenbarar sig för alla och blir allt i alla.
Det viktiga är att vi tar emot Gud ord så att Guds rike kan växa bland oss. När Guds rike växer bland oss betyder det att människor märker vad det innebär att Gud får vara stor i vårt liv, eftersom han är den som har den verkliga makten.
Vi får växa och mogna som människor och kristna i kunskapen om vad Gud har gjort för oss i Jesu lidande, död och uppståndelse. När vi idag får glädjas över att vår församling fått nya medarbetare, Daniela, Nina och Ulrika, och firar att dessa tre kommit med i vår arbets-och församlingsgemenskap så är vi glada att de vill arbeta för Guds rike. Men den uppgiften har vi egentligen alla som är medlemmar i vår församling. I dopet har vi alla blivit präster och har samma uppgift och ansvar att växa och bära frukt för himmelriket.
Guds rike är dolt för oss alla ännu, men det finns ändå med oss hela tiden. Därför säger Jesus att Guds rike är mitt ibland oss. Vi är inte ensamma, Gud är med oss. Det säger också något om Guds rikes väsen, att det är dolt och att så länge världen finns kommer det att ha både framgång och möta motstånd. Så kommer det att vara tills Gud förverkligar sitt eviga rike så att det blir synligt för alla.

Predikan: Fjärde söndagen efter trettondagen (KafH)

Karl af Hällström:
Lugn i stormen!
Predikan i Lovisa kyrka 29.1.2012
Joh 6:16-21

Det hände sig att en tidigare biskop i Helsingfors fick sitt porträtt målat. Då det skulle avtäckas inför en mängd dignitärer och täckelset togs bort, föll en andäktig tystnad över de församlade, medan de betraktade den fina målningen. Då höjde biskopen rösten och sade: ”Frukta icke – det är jag!”
Kyrkans evangeliebok ger tre uppsättningar av bibeltexter för varje enskild söndag eller helgdag. Varje uppsättning består av en text från Gamla testamentet, en från breven i Nya testamentet och en från evangelierna. Varje uppsättning används ett år i stöten, så man börjar varvet på nytt efter tre år; därför kallas också dessa uppsättningar för ”årgångar”. Det är sällsynt att alla tre årgångarnas evangelietexter behandlar samma sak, men detta inträffar faktiskt idag på Fjärde söndagen efter trettondagen. Den första årgångens evangelietext från Matt 8:23-27, den andra årgångens från Matt 14:22-33 och den innevarande tredje årgångens från Joh 6:16-21 behandlar nämligen alla tillfällen då Jesus gör ett under i en storm.
Det är klart att det stormade kring Jesus allt som oftast, men det är lika klart att det enligt Bibeln uttryckligen är frågan om en fullt normal storm.

När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om hur Jesus stillar stormen – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för t.ex. brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
Likaså kan vi komma med tolkningen att Jesus hjälpte sina skräckslagna lärjungar genom att i praktiken säga: ”Lugn i stormen!” Men också det är kanske en smula platt, om än inte så dumt sådär i princip.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd? Och varför skulle det vara omöjligt att tänka sig att Gud, som har skapat vår värld med sin atmosfär, också vet hur olika atmosfäriska rörelse (eller vindar, för att uttrycka det enklare) uppkommer och fungerar, och att han därför också kan stilla en storm?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken eller sitter i en liten båt ute på ett stormande vatten. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak stillar han stormen. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse. Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i vårt kristna liv. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå innebörden av det som han gör. Annars förblir den nog dold för oss.

Och vad är då poängen med just den här berättelsen ur ett kärleksperspektiv?
Var och en har hamnat i nöd, inte en utan många gånger. Det kan vara fysisk nöd, som sjukdom, olycka eller liknande som drabbar oss eller någon som vi har kär. Det kan vara psykisk nöd, som svårigheter att hitta en studieplats, ett jobb eller en livskamrat - eller för den delen svårigheter med den studieplats, det jobb eller den livskamrat som vi har hittat. Det kan vara andlig nöd, som sökande efter Gud, upplevelser av bristande tro eller fruktan för död och dom. Dessa bara nämnda som exempel, förstås.
Och när det stormar omkring oss, hjälper Jesus i nöden. Vi får komma med vårt ”Herre, hjälp oss, vi går under” - och han besvarar vår bön på sätt eller annat.
Om någon vill hjälpa en annan att komma förbi ett hinder finns det egentligen två sätt: Det ena att man knuffar, skuffar och bär den andra tills hindret är bakom en, och det andra att man tar bort hindret. Båda dessa metoder använder Jesus, har jag märkt.
När jag någon gång har varit spänd inför någon uppgift som ligger framför, har jag plötsligt fått märka att jag hade misstagit mig på något sätt, och uppgiften har varit lättare för mig att hantera än vad jag hade trott. Men då detta sker efter bön, handlar det om att Gud har tagit bort hindret. Å andra sidan står hindret ibland kvar, och då gäller det att klara av det. Smått krångel är kanske bara hälsosamt, vad vet jag, men det verkar som om jag inte så ofta får hjälp med det - men när det gäller stora saker, då kan jag s.g.s. alltid se Guds ledning och hjälp i det som sker, inte alltid just medan det sker, utan när jag ser bakåt.
Jag får alltså lita på att Gud håller mig i sin hand. Om det sker något gott med mig, står Gud bakom det; om det sker mig något ont, kommer det förstås inte från Gud, men jag litar ändå på att han kan använda också ondskan och vända den till något gott - eller åtminstone lärorikt…
Mina långa sjukdomsperioder under 2000-talet, anhörigas död, den anmälning som har gjorts mot mig till domkapitlet - allt sådant är förstås negativa saker. Men Jesus säger: ”Lugn i stormen!” Han tar hand om mig och leder mig dit jag ska. Inte nödvändigtvis dit jag vill komma, utan dit han vill att jag ska komma - vilket i det långa loppet är betydligt bättre för mig.
Det här kan låta som fatalism, alltså att det inte spelar någon roll vad man gör, för allt händer ändå så som det är meningen - så där som uttrycket säger: ”Oroa dig inte, det ordnar sig ändå aldrig!” Men det är inte så. Fatalismen, eller ödestron, som man också kan säga, är en tro på något blint öde som antingen är ondsint eller neutralt. Vi kristna får tro och lita på Gud, som ser och älskar oss, och som inte gör saker för att göra dem, utan endast med vårt bästa för ögonen. Kärleken är den stora skillnaden!
Lugn i stormen! Det är ett gott råd. Det betyder inte att stormen inte finns eller att den inte kunde skada oss, utan det betyder att panik och ångest inte gör saken bättre. ”Min frid ger jag er.” ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” ”Känn ingen oro.” Så säger Jesus till var och en av oss. Lugn i stormen!

Predikan: 4 söndagen efter trettondagen (MF)

Martin Fagerudd:
29.1.2012
Helsinge kyrka St Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Mark. 4:35-5:1
Vet ni inte vem ni har ombord!

Evangeliet idag har en intressant historisk bakgrund i ett arkelogiskt fynd från år 1986. Efter en tid av extrem torka hade vattennivån i Gennesarets sjö sjunkit kraftigt. Två unga israeliska fiskare från kibbutzen i Migdal vandrade längs stranden och såg något som stack upp ur bottenleran. När de undersökte fyndet närmare kunde de konstatera att det var en båt. Grundliga undersökningar har visat att fiskebåten är från den romerska tiden, alltså från Jesu tid. I en sådan båt hade Jesus och hans lärjungar gjort sina sjöfärder på Gennesarets sjö. Båten är inte alldeles liten, den är 9,2 m lång, 2.2 m bred och djupgåendet är 1,25 m, m.a.o. en rejäl fiskebåt som också användes för transport av både passagerare och gods.
Vad har nu det här att göra med dagens budskap, och varför skulle nu en åt vara av så stort intresse här och idag? Är det månntro bara frågan om att predikanten får behandla ett av sina favoritämnen?
Båten är viktig, inte bara som transport- och arbetsredskap. Det berättar alla evangelier om. Jesus predikar från den, han behöver båten för att undvika både vänligt och ovänligt stämda människor. Den skyddar också mot hans fiender. Första gången Jesus stiger ombord beror på att några fariseer som är vänligt stämda mot honom, varnar honom för att fariseernas och Herodes anhängares planer att döda honom.
Den bästa berättelsen om båten finner vi i dagens evangelium som handlar om stillandet av stormen. Nu vet vi att Jesus kommer från Nasaret, som befinner långt från Gennesarets sjö. Jesus hade säkert aldrig ägt eller seglat en båt på egen hand. Han är husbyggare.
Båten igen var byggd för alla slags väderleksförhållanden på sjön och lärjungarna kunde säkert manövrera den. Jesus hade blivit berömd som lärare och exorcist, så de behöver knappast Jesu hjälp i stormen för att han skulle vara en god seglare. Lärjungarna trodde säkert inte att Jesus behärskade den farliga situationen på sjön bättre än de själva.
Båten de seglar har ett brett akterskepp i förhållande till ett smalt förskepp och bottnen är flat, vilket gör att styrmannen behövde hela det stora akterdäcket för att balansera båten och styra. Det är just där på akterdäcket som Jesus sover, när båten kränger och är nära att gå överstyr, då de nästan 2 höga vågorna börjar kommer in i båten. De nervösa fiskarna var tvugna att väcka sin sovande passagerare. Jesus borde åtminstone flytta på sig så att styrmannen kunde sköta sitt arbete, för att båten skall undvika kapsejsning. Lärjungarna ber inte Jesus om hjälp, utan de kritiserar Jesus och deras rop är närmast irriterat: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?" Visst trodde lärjungarna att Jesus kan hjälpa i stormen. Jesus säger ju "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?" Han säger med andra ord: Vet ni inte vem ni har ombord?
Jesus har inte tidigare gjort naturunder och när han stillar stormen så kommer det som en total överraskning åt lärjungarna. I den allvarliga situationen grips de av stor fruktan för att de kan ana Guds närvaro. De får häpet konstatera att till och med vinden och sjön lyder honom och säger till varandra "Vem är han?
Det är en hemligheten som sakta rullas upp tills Petrus identifierar Jesus som Messias, den levande Gudens Son. Efter det seglar de inte mer. Båtens skydd behövs inte mer, eftersom hemligheten med Jesus inte mera är någon hemlighet. De vet alla vem han är. Det är också nu Jesus vet sitt mål och sin uppgift. Då bär resan mot Jerusalem, som finns uppe bland bergen. Där kan de inte använda någon båt. Den kan inte mera ge skydd, när Messias utsätter sig och utger sig för människan och världen.

Predikan: Tredje söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39

På en tidigare arbetsplats jobbade jag med en dam vars dotter var gift med en man som hette Simon. När damen en gång blev sjuk, sms-ade jag till henne att hon var omnämnd i Bibeln. ”Vad pratar du om?” textade hon tillbaka. Jag hänvisade till dagens evangelium, där det ju står: ”Simons svärmor låg i feber.”
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!