15 oktober 2018

Predikan i Regnbågsmässa (Ulf Särs)


Ulf Särs
Mångfald av röster
12.10.2018 kl. 19 Myrbacka kyrka
Evangelium Joh. 7:40-52
 
I Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn.
 
Ibland möter man människor som talar till en så att det förändrar hela ens liv. Evangeliet vittnar om att Jesus var en sådan människa. Jag ska i kväll dela med mig av några sådana möten. Det är en mångfald av röster som har talat till mig.
Det första mötet jag vill berätta om var ett besök jag gjorde i Setas kristna grupp, som senare fick namnet Malkus. Det skedde för mer än 40 år sedan. I gruppen fanns både kvinnor och män. De talade verkligen med olika röster. De kom från olika bakgrund. Där fanns lutheraner, frikyrkliga och anhängare av olika väckelserörelser. De hade olika bibelsyn. Somliga var bokstavstroende, andra hade en historisk-kritisk syn på bibeln.
De som var med i gruppen hade också olika syn på sin homosexualitet. En del av dem kunde inte ens godta sin sexuella läggning. De betraktade själva homosexualiteten som synd. Och de hade kämpat för att bli fria från den genom bön, fasta och helbrägdagörelse. En del hade godtagit sin homosexuella läggning, men ansåg att de aldrig fick låta den komma till uttryck i handling. Somliga av dem kämpade i ensamhet. Andra förde en lika svår kamp i äktenskap som de hade ingått mot sin natur.  Och slutligen fanns det sådana som ansåg att de hade rätt att finna en partner, som de kunde leva tillsammans med i kärlek, trohet och gemenskap på samma sätt som man och kvinna i äktenskapet. På den tiden kunde ingen ens tänka sig ett samkönat äktenskap.
Trots sina olika uppfattningar hade deltagarna sökt sig till en kristen gemenskap. De ville tillsammans söka Guds vilja i sina liv. Men de förde verkligen en kamp mellan tro och otro. Somliga trodde att Gud hade skapat dem sådana de var. Andra kunde inte tro att Gud hade skapat dem som homosexuella utan upplevde att deras läggning bröt mot Guds skaparvilja.
Jag hade kommit till gruppens möte för att presentera en röst som hade talat starkare till mig än många andra. Det var den svenska 1800-talsförfattaren och filosofen Pontus Wikner i boken Psykologiska självbekännelser. Boken hade just publicerats, först då, över hundra år efter att han skrev den.
Pontus Wikner kämpade hela sitt liv med frågan hur han skulle kunna leva som kristen och homosexuell. Han skriver bland annat såhär: ”Mitt största lidande ligger däri, att den känsla som i min kropp och själ förenar allt innerligt och ljuvt ställer mig i strid med hela världen, med hela den kristna kulturen.”
Pontus Wikner ansåg själv, att det måste vara tillåtet för en människa att göra det hon kunde göra med tacksamhet till Gud och utan att skada sin nästa till kropp eller själ. Han var övertygad om att han hade kunnat ta emot det som en Guds gåva, ifall en yngling verkligen älskade honom och ville ingå en förening med honom. Men den stora frågan för Wikner var, om det skulle vara orätt.
”Jag talar här med fruktan och bävan, ty jag är uppfostrad till att anse det orätt. Är det Guds vilja att sådant aldrig får ske, ja då är det orätt: då har jag orätt… Det finns en gräns av pina och våld, utöver vilken ingen lidande går, utan att hans varelses innersta protesterar. Jag är genom 25-åriga getsemaneskval förd till denna gräns. Varje blodsdroppe i mig protesterar. Men skall jag då icke säga: Ske Guds vilja? O, visserligen: men jag kan inte tro att detta är Guds vilja.” Och Wikner fortsätter: ”Det kan vara Guds vilja att jag ska tömma denna fasans kalk: men tillåter han en lida så, då måste det vara för att frälsa andra. Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder.”
Hundra år efter att Pontus Wikner skrev de orden kunde alltså en kristen homosexuell grupp samlas i Helsingfors. För många av dem var det första gången de öppet kunde tala om sin läggning och sin tro. Det innebar för dem att möta Guds nåd. Också jag kände det så då jag var med dem.
Gud Befriaren hade då inlett sitt verk både i samhället och i kyrkan. Homosexuella handlingar betraktades inte längre som brott. Homosexualiteten klassificerades inte längre som en sjukdom. I kyrkan hade Martti Lindqvist och Jouko Sihvo publicerat rapporten Homoseksuaalisuus ja kirkko, Homosexualiteten och kyrkan. Det var det första kyrkliga dokumentet, där det sades ut att homosexualiteten var en del av vissa människors natur, att de hade skapats till homosexuella. För många homosexuella innebar redan det här en otrolig befrielse. För andra var det ännu bara ett profetiskt löfte om att befrielsen närmade sig. Men vi vet också att många frågade om detta kunde föra något gott med sig.
Det andra möte jag vill berätta om skedde för drygt 20 år sedan. Det var nästan ännu mera omskakande för mig personligen. En av mina vänner hade genomgått könskorrigering. Hon hade samtidigt flyttat och bjöd mig till sitt nya hem tillsammans med många av sina vänner.
Den här gången var det inte så mycket orden som talade, utan kropparna. Jag såg omkring mig en mångfald av människor som var helt ny för mig. Jag fick ett starkt behov att identifiera: Vem var man, vem var kvinna, vem var gay, vem var lesbisk, vem var trans, vem var icke-binär? Hur skulle jag förhålla mig till alla de här människorna omkring mig? Vem var jag i förhållande till dem?
Det har inte varit lätt för mig att vänja mig vid den här mångfalden. Men jag fick stor hjälp av en föreläsare jag hörde på ett seminarium. Hon ville av hänsyn till sin partner förbli anonym. Hon hade råkat ut för att hennes identitet hade förändrats. Hon hade hela sitt liv identifierat sig som lesbisk. Nu hade hon plötsligt blivit hustru i ett traditionellt heteroäktenskap. Hennes partner hade korrigerat sitt kön till man. Vem var hon nu?
Det som hjälpte henne var, att hon insåg, att hon inte älskade ett kön utan en människa. Varje människa är älskad av Gud som den hon är. Varje människa är skapad till Guds avbild. Det betyder att vi kan se Gud i varje annan människa, oberoende av om hon är man eller kvinna, gay eller lesbisk, cis, trans eller icke-binär. 
En transmänniska upplevs lätt som ett hot mot själva skapelseordningen. Är människorna inte skapade till kvinnor och män?  Om den ordningen rubbas, hotas också tron. Det är inte lätt att kasta loss från invanda ordningar. Men det är aldrig lätt att möta en annan människa. I synnerhet om jag upplever att hon på något sätt är annorlunda än jag själv. De invanda ordningarna kan också kallas fördomar. Är det inte snarast ett tecken på otro att vara bunden vid vedertagna ordningar? I synnerhet om ordningen berövar vissa människor rätten att vara den de är. Jesus bröt mot fädernas regler, då de band människor i stället för att frigöra dem.
Att tro kan innebära att frigöra sig från förutfattade meningar och möta sina medmänniskor sådana de är. Livet är inte bundet vid ordningar. Livet självt är mångfald. Att öppna sig för mångfalden innebär att öppna sig för Livgivaren själv. Jag kan inte säga att jag ännu känner mig helt hemma i mångfalden. Men ju mer jag är med i regnbågssammanhang, ju mer av mångfalden jag möter, desto rikare känns den. Ibland känns den som en verklig fest, som under Pride-paraderna.
Det tredje mötet jag vill tala om är egentligen många möten. Möten, där många av er har varit med. Men jag vill i alla fall börja med att tala om ett möte i Riga för mer än tio år sedan. Det var ett europaforum för kristna sexuella minoriteter och könsminoriteter. Forumet är egentligen avsett för dem som själva hör till de här minoriteterna. Men min fru Atti och jag hade förmånen att få vara med, eftersom jag skulle presentera Gemenskapsrörelsen, som ju är en solidaritetsrörelse inom kyrkorna. Sådana är ganska ovanliga på annat håll i Europa.
Atti och jag var alltså avvikande i den här gemenskapen. Ändå har jag sällan blivit mött med så stor värme och kärlek som där. Det gällde i synnerhet efter att vi hade kommit ut med att vi var ett heterosexuellt par. Forumet avslutades med en fri andakt, där alla tände ett ljus och delade sina upplevelser, sorger och tacksägelseämnen. Jag glömmer aldrig ett gammalt holländskt par som tände sitt ljus och tackade Gud för oss som solidariserar sig med dem. De gav oss en pannlapp som minne.
Jag glömmer heller aldrig den regnbågsmässa vi firade i den anglikanska kyrkan i Riga. Mässan hölls på lettiska och vi förstod inte många ord. Men mässformuläret var ganska likt vårt. Och mässan var om möjligt ännu mera interaktiv än våra regnbågsmässor. Vi kramade alla varandra vid fridshälsningen och skickade nattvardens bröd och vin från deltagare till deltagare. Men dessutom gav vi efter syndabekännelsen förlåtelsens ord vidare till varandra med handpåläggning i en ring runt altaret. Det kändes helt naturligt att vi möttes av en strålande regnbåge, då vi gick ut ur kyrkan.
Det här mötets och mässans betydelse har blivit ännu större efteråt. Några månader senare hölls den första Pride-festivalen i Riga. Då firades det igen regnbågsmässa i samma kyrka. Den gången måste deltagarna smyga ut bakvägen för att inte bokstavligt talat få skit kastad på sig. Efter några år upplöstes regnbågsförsamlingen i Riga. Prästen i församlingen tvingades gå i landsflykt efter att ha blivit utsatt för mordhot.  Många av deltagarna i europaforumet kom från länder där de fortfarande utsätts för öppen diskriminering, hot och våld. Det bidrog naturligtvis till att göra gemenskapen och samhörigheten stark.
Men jag vill inte tala bara om regnbågsmässan i Riga. Jag vill tala om de röster jag ha mött i alla de regnbågsmässor jag har varit med om, våra regnbågsmässor under regnbågshelgen, utomhusgudstjänsten under Jeppis Pride och de finska regnbågsmässorna i Helsingfors. Regnbågsförsamlingen har blivit den viktigaste livgivande gudstjänstgemenskapen för mig. Det beror inte på att regnbågsmänniskor skulle vara bättre än andra. Den villfarelsen har jag nog tagits ur för länge sedan. Men det handlar om att regnbågsgemenskapen genom själva sin natur är inriktad på att vara öppen för olika människor.
Vi har inga direkta förföljelser hos oss. Men vi vet att regnbågsmässorna fortfarande behövs för att alla öppet och fritt ska kunna fira gudstjänst just sådana de är. Samtidigt inser vi att alla gudstjänster borde vara sådana. Vi vet att det fortfarande finns många människor som inte tror att det kommer något gott ur regnbågsmässorna. Vi som är med tror att vi här får möta Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Regnbågsmässorna är viktiga för oss som är med. Men jag är övertygad om att de är minst lika viktiga för kyrkan som helhet. Jag tror att de har ett livgivande profetiskt budskap till hela kyrkan.  De förkunnar att Kristi kyrka är till för alla.

07 oktober 2018

Predikan 20 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Kan man tro på att Jesus är Messias?
7.10.2018 kl. 10 S:t Lars kapell
Evangelium: Joh. 7:40 - 52
Jag har ofta hört att människor förstår talet om Gud i allmänhet. Däremot är det ganska vanligt att det är svårt att förstå vad Jesus har att göra med Gud.
Från det andra århundradet före vår tideräknings början till det andra århundradet efter vår tideräknings början fanns det en mycket stark väntan på en befriare i Israel. Denna väntan beror dels på att folket inte var självständigt, del på att man också väntade på en ny, andlig förnyelse där folkets särart som Guds folk skulle komma till sitt rätta.
Landet var inte bara ockuperat, utan det var också utsatt för både religiös, kulturell och politisk attack från den grekiska kulturen som Alexander den Stora satte igång över trehundra år tidigare med sina erövringskrig. Denna attack pågick fortfarande och folket med dess ledare oroade sig för hur folket skulle bevara sin egen religion, kultur och självständighet. Jesus som är naturligtvis en historisk person lever mitt i denna speciella tid i Israel.
Folket väntar på en befriare som heter Messias. Det är ett gammalt namn redan i Bibeln och betyder Den Smorde, vilket betyder att kännetecknande just för denna människa är att hon är utsedd och utvald av Gud.
Messias är en människa. Väntan på honom var inte ny. De första profetiorna om Messias härstammar redan från Mose, folkets första ledares tid. Väntan hade hållits levande i över tusen år och vid tidpunkten för Jesus var väntan så rykande aktuell som den varken varit före eller efter.
Det finns bara ett men, i hela denna väntan. Messiasuppfattningarna i GT och i de andra judiska skrifterna bildade aldrig någon enhetlig lära. Därför är folket oenigt. Denna oenighet kan man upptäcka i Johannes evangelium som lästes idag. När folket hör Jesus predika så tycker en del att han är Profeten, andra tycket han är Messias och andra menar att inte kan Messias komma från Galiléen. Han är ju från Betlehem.
I samma tid väntade Qumranförsamlingen, ett religiöst samfund som levde vid Döda havets nordvästra strand, på två olika slags Messiasgestalter, en präst och en kung. Andra Messiasgestalter som man väntade på var Elia, som skulle uppenbara sig i den yttersta tiden. Dessutom fanns det en mängd människor som trodde att de var Messias och som också fick många att följa. En av dem hette Teudas som Apostlagärningarna berättar om. Det gick verkligen illa för honom och hans 400 efterföljare. Hur skulle ett så oenigt folk någonsin kunna komma överens vem som är deras befriare? Och hur i all världen skall människorna kunna förstå om Jesus är Messias?
Sedan fanns det ju de som inte orkade vänta på tecken från himlen, utan fördrog direkt handling eftersom de hade ett program. Så gör seloterna som har en politisk rörelse med våldsamma metoder. De försökte påskynda Messias ankomst genom sin våldsamma rörelse genom att ha som mål att avsätta den hedniska regeringen. De skaffade medel till sin rörelse genom att lägga sig i bakhåll, överfalla oskyldiga vandrare på vägen t.ex. till Jeriko, och lämnade sina offer slagna och barplundrade på vägen. Så gjorde också dolkmännen som plötsligt kunde på öppen plats överfalla sina offer genom att hugga dem med sina dolar som de hade gömda i sina mantlar. Likaså strävade fariséerna efter att i enlighet med den GT:liga lagen att göra sitt folk med sin andliga och religiösa verksamhet till ett heligt folk. De upptäckte inte i sin iver att de lade mer bördor på sitt folk än befriade det till helighet. Förresten var de inte heliga i sig utan på grund av Gud hade fritt valt och utsett det till sitt folk. Det är just på grund av dessa tre rörelser som Jesus aldrig talar om sig själv som Messias. Han avsäger sig både den politiska och religiösa messianismen och kritiserar på flera ställen rörelsernas metoder och innehåll. Han kallar sig istället för Människosonen, vilket betyder människa. Han är människan inget mer, inget mindre.
Jesus inser snabbt att hans oeniga folk inte kommer att bli enigt vare sig det gäller honom eller någon annan, vare sig han säger sig vara Messias eller inte säger. Finns det något som kan övertyga detta oeniga folk med alla sina inre stridigheter, som är så säkert på sin speciella ställning bland alla folk?
Jag vet inte om något annat folk i världen genomgått så många motgångar som det judiska. Det är en fördel med att allt är nedskrivet som omspänner en tidsrymd på 3000 år.
Det första som sker det när Abraham får löftet om att hans efterkommande skall bli ett stort folk, så hamnar redan hans son och barnbarn i Egypten. Det var först en räddning undan hungersnöd, men blir sedan en fångenskap för att folket vuxit så stort. Detta mönster återkommer genom historien, det samlas, växer, fängslas och splittras samt sänds igen i fångenskap. Det befrias och råkar igen ut för någon olycka som söndrar och dödar det. Det här folket är mycket bekant med lidandet.
I något skede, just då när Jesus vänder stegen mot Jerusalem för att föra fram sitt budskap där, kommer han till en ny insikt om sitt uppdrag. Han förstår nu att hans verksamhet som haft stor framgång, inte kommer att sluta mänskligt sett bra. Han har haft de ledande i landet efter sig från första början. Han vet att det oundvikliga lidandet och den oundvikliga döden väntar honom i Jerusalem.
Inför detta oundvikliga faktum vet han vem han kan identifiera sig med. Han kan identifiera sig med folket och det får en möjlighet att identifiera sig med honom. Han kan också identifiera sig med det som bara profeten Sakarja berättar om, den ende, lidande sonen. Sakarja är den enda som skriver att ”Den som de har genomborrat skall de sörja som man sörjer sin ende son, de skall gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde.” Jesus ser en mening med sitt lidande. Han säger också i Johannes evangelium att han genom sitt lidande kommer han att dra alla till sig.
Jesus vet att han sänts ut av Gud med budskapet, att Guds rike är nära. Det betyder att Gud tänker vänta med domen, ett budskap som han annars sist lät spridas genom Johannes döparen. Gud vill att alla som vill skall få en chans att komma med i hans rike.
Guds rike är annars är ett rike för levande. Den första levande som stigit in i det riket är Jesus, eftersom Gud väckte honom från de döda. Det är just denna händelse som visar att Jesus är den Messias -befriaren som människor väntar på, fast inte alla vet. Många som såg Jesus visste det. Eftersom Gud inte tänker döma utan rädda och befria så lämnar han utrymme för sin nåd, som är ordet för Guds godhet och kärlek.
Detta budskap som Gud sänder ut med Jesus, förändrar inte bara människors och individers liv, deras inställning till varandra, till kvinnor och barn, till utstötta, fattiga och sjuka, utan till hela samhället. Jesu budskap förändrar samhället så att det blir bättre för alla slags människor att leva i. Det handlar inte bara om att de som har det sämre skall få det bättre i det kommande riket, utan alla kallas att arbeta för att medmänniskorna skall får det bättre här. Det handlar inte heller bara om att få det bättre här. Ingen kan bygga ett himmelrike här på jorden, det har vi sett många gånger. Det är bara Gud som bygger sitt himmelrike. Det har han redan gjort. Var det finns kanske inte är så lätt att svara på men åtminstone finns det där som Gud finns. Gud har gett Jesus ansvar för det riket. När vi stiger in i det, så finns han där som vi redan känner och som tar emot oss.
Visst vet vi att varken vi eller samhället är på långt och när färdiga. Det arbetet pågår hela tiden. Men med Guds hjälp får vi en möjlighet att hjälpa våra medmänniskor, ständigt växa och mogna som Guds barn för hans rike. 







16 september 2018

PREDIKAN 17 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Jesus ger ett hisnande liv
Evangelium: Joh. 5:19 - 21
 
Jag tycker att jag lever i spännande tider, för att jag kommer att bli farfar i januari, för tredje gången. Det har fått mig att minnas mina fyra barns födelse. Det var ganska nytt då att pappor fick vara med på förlossningar. Jag hörde av min studiekamrat att han tyckte att det var en fin upplevelse. Jag ville uppleva detsamma när mina barn skulle födas till världen, så jag var med på alla mina barns födelse. Jag glömmer det aldrig. Livet är ett under.
Johannes berättar att Jesus gjorde sju under. Hans under har alla med livet att göra på ett alldeles speciellt sätt. Han gjorde sådana under att människorna förstod vad han menade med dem. Han talade genom dem på ett språk som människorna förstod så att de trodde på honom.
Undren berättas i Johannes evangelium i storleksordning, från det minsta undret till det största undret. Det första undret, vid bröllopet i Kana, räddar han ett ungt pars första viktiga gemensamma dag, deras bröllopsdag, höll på att bli en katastrof. Men Jesus ingriper och förvandlar 600 liter vatten till vin. Annars skulle vinet inte ha räckt eftersom bröllopet firades i sju dagar och alla i byn var inbjudna. De hade fått en vinskörd men den räckte inte till så Jesus ökar skörden genom att skapa nytt vin, som inte tog slut.
Han hinner också mätta 5000 människor med att skapa nytt bröd och nya fiskar av fem bröd vars säd man först skördat, sedan malat och slutligen bakat och två fiskar som man fiskat. Dessutom botar han en ämbetsmans son, samt en lam och en blindfödd man.
Sist så uppväcker Jesus sin vän Lasaros från de döda. Det är det sjunde och sista undret. Det är förstås det största undret för ingen annan än Gud kan uppväcka från de döda. Det berättar om Guds skaparkraft. Efter det gör Jesus inga andra under förrän han fängslas och dödas.
Uppväckandet av Lasaros från de döda brukar läsas idag. Det gjorde vi inte för vi har en annan evangelieläsning i tur, som jag kommer att hänvisa till. Det är just för uppväckandet av Lasaros från de döda som den här söndagen har temat Jesus ger liv. Den kallas både för den lilla påsken eller höstens påsk. Påsken igen är ett bekant tema.
De under Jesus gör, så gör honom också mycket populär. Det är för att han ger dem vin och bröd när de är törstiga och hungriga som folket springer efter honom. När han botar sjuka barn så har föräldrarna lätt att tro på honom därför att han räddar deras barn, vars bästa de vill och som de är oroliga för. Det är lätt att förstå människorna att de faktiskt tror på honom och hans under. Allt som Jesus gör bidrar till att uppehålla människor vid liv.
Det finns bara ett annorlunda drag som Johannes beskriver. När Jesus talar, så reagerar de på ett motsatt sätt. Det är då som de inte tror på honom. Det är märkligt. Det brukar ju vara så att den som gör gott så dennes tal lyssnar man gärna till. Det är ju en person som lever som den lär.
Att de inte tror på när Jesus talar kan bero på olika orsaker. Jag har märkt att det kommer fram på bästa sätt när Jesus talar med Lasaros syster Marta. Hon är ju en annars en mycket praktisk människa. Hon lagar mat och fejar när Jesus kommer på besök medan hennes syster hellre sitter vid Jesu fötter och lyssnar på honom.
Vid ett tillfälle får Jesus höra av Marta som skickat ett bud att Lasaros är sjuk. Hon önskar att Jesus skall skynda på så inte det blir värre, så att han hinner bota honom. Kommer han för sent så tror Marta inte att Jesus kan hjälpa Lasaros mer. Jesus har ingen brådska i världen. Han dröjer så länge att Marta till sist skickar bud att det inte finns något mer att göra, eftersom Lasaros är död.
När Jesus anländer så samtalar han med Marta. Marta säger om du skulle ha varit här, i tid, så hade Lasaros inte dött. Jesus lovar att Lasaros skall leva igen. Marta har svårt att förstå vad allt Jesus menar. Men just då när Jesus uppväcker Lasaros från de döda, som Marta förstår hur det vad Jesus säger och gör hänger ihop.
Jesus förklarar litet vad tro på honom betyder. Han säger, att så här är det att tro på mig: när jag säger något så blir det så. Jesus ord blir gärningar. Det som Jesus säger är det som Jesus gör. Det är bara en som arbetar på det viset. Den metoden känner vi igen. Det är bara Gud som gör på det viset.
Det är idag som Jesus säger att han gör allt sådant som Gud gör. Han säger att Gud ”uppväcker de döda och ger liv.” Jesus säger att han gör på samma sätt. Han ger liv åt vem han vill. Jesus säger därför i dag på höstens påsk eller den lilla påsken att "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö." Han kan säga så för Gud har uppväcker honom från de döda till ett liv som ingen människa före honom har väckts till. Vi alla lever i hoppet att få livet på samma sätt som Jesus.
Utan vidare är livet något stort. Hur stort? kan vi fråga. Livet kan varken mätas eller vägas. Inte har någon makt heller att sätt prislapp på det heller. Livet är så stort, lika stort som Gud. Han är större än vi kan föreställa oss. Då förstår vi att döden inte är slutet på livet. Det livet har vi redan fått i tron och dopet.
Berättelsen om de tre syskonen Marta, Maria och Lasaros, som är Jesu vänner, är fin. De fördes samman i vänskap just för att Lasaros dog. De tre syskonen lever inte mera. De har lämnat livet för länge sedan. Men det var just hos dem som Jesus gjorde det som ingen glömmer.
Vi lever i en förunderlig värld. Det vi ser och hör är inte allt. Verkligheten är mycket, mycket större. Den här världen är stor och universum är ännu större. Det finns mycket, mycket ännu att utforska. Vi får konstatera som Marta att Jesus också är större än vi någonsin kan tro. Jesu Gud och Far är stor och större än våra föreställningar. Han fyller universum och mycket mera till.

26 augusti 2018

PREDIKAN 14 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Vår nästa behöver hellre frivillighet än offer
Evangelium: Mark. 12:41-44
 
Jag blev illa till mods när jag hörde nyheterna att 70 % av de barn som hör till mindre bemedlade familjer upplever att de mobbats i skolor för att de är fattiga. De upplever sådant i dessa tider och i vårt välfärdssamhälle.
Alla har inte välfärd. Alla har inte ens det nödvändigaste. Det finns 1 miljon människor i vårt land som lever vid eller under existensminimum. Det finns fattiga i vårt land. Sedan blir de tvungna att lyssna på andra som påminner dem om det. Men de är inte sämre människor för det. De får behålla sin stolthet och de skall inte behöva nöja sig med nådesmulor. Det är ju inte fattigdomen som definierar dem. De är ju människor och våra medmänniskor.
Jag begrep först i vuxen ålder hur fattig familj min mor växte upp i. Min mormor var ensamförsörjande änka med fyra barn. Mormors förtjänst räckte endast till hyran. Familjen fick litet understöd från staden. Så allt som barnen kunde få ihop eget arbete som t.ex. genom att bära ut tidningar, gick till familjen. Mormor gav dem ändå alltid pengar till biografbesök, vilket gladde dem.
När min mamma berättar om sin barndom brukar hon inte kalla den för fattig. Hon berättar om den på ett annat sätt, om att de hade god samhörighet i familjen, att de tyckte om varandra och var nöjda med det lilla de hade.
Att de var fattiga begränsade inte heller min mammas sociala liv. Hon var mycket med bl.a. i scouterna. Visserligen fick hon ofta där höra att hon inte behöver betala för evenemang eftersom hon är fattig. Så där talade man den tiden. Jag tror inte det var illa menat och inte heller tyckte mamma det heller, utan tog det som ett tecken på omsorg. Därför tyckte inte mamma att hon var en sämre människa för det.
Jesus står på tempelgården i Jerusalem och betraktar dem som lägger ner sina lagstadgade avgifter och frivilliga gåvor i de tretton hornformade offerkistorna. I den sista och tettonde kistan lade man sin frivilliga gåva. Det är kollekten till de fattiga. Många rika gav mycket och deras gåvor var mest kännbara.
Jesus har som bekant väldigt lätt för att upptäcka de som är annorlunda, de utstötta, fattiga och sjuka. Han ser genast att en anonym änka ger två kopparslantar. Jesus förstår genast att det är allt hon har. Hon säger med sin gåva att det finns någon som är fattigare. Det här är det sista som Jesus gör offentligt.
Jesus kritiserar ofta de skriftlärda och folkets ledare för att de inte bryr sig om de fattiga. Han säger att de skriftlärda äter änkorna ur husen och han kallar översteprästerna, som är folkets ledare, för roffare som inte bryr sig om de fattiga och utsatta, utan bara tänker på sig själva och värnar om sitt bekväma och privilegierade liv samt om sin lättförtjänta inkomst. Jesus säger att templet kommer att förstöras och då blir det ett slut på deras fest.
Människan blir inte sämre av att vara fattig. Människan blir inte heller bättre om hon är rik och inget gör för sin medmänniska. Jesus säger att måttet för människas utgörs inte av hennes egendom och hennes givmildhet utan av hennes tro och kärlek och hennes omsorg om medmänniskan.

01 juli 2018

PREDIKAN PÅ APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Stormen i evangeliets öga
1.7.2018 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Mark. 3:13 - 19
Jesus kallar tolv lärjungarna bland dem han har utvalt. Några av dem karaktäriseras med något speciellt namn som skiljer dem från mängden. Uppgiften han ger dem alla är densamma; att följa honom, amt predika och driva ut demonerna. Det utför de. I något skede förs budskapet också till andra än deras eget folk. Bland de första målen är Syrien och staden Antiochia. Staden bildar det första stora kristna centret för kyrkan utanför Palestina. Församlingen i Antiochia består av kristna som är både av judisk och hednisk härkomst. Kännetecknande för deras församling är att de båda grupperna firar den heliga nattvarden tillsammans.
Petrus som ofta gjorde resor till Syriens Antiochia brukade ta del i nattvarden där. Ända tills några anhängare till den stränga församlingsledaren Jakob säger åt honom att han inte ska delta i nattvard tillsammans med de hednakristna. Han vill väl vara trovärdig i sin mission bland judar. Petrus följer ordern. När Petrus bryter nattvardsgemenskapen med de hednakristna så menar han att den som vill fira nattvard med honom måste vara jude.
Bakgrunden till Jakobs anhängares krav, förutom GT:s villkorslösa begränsningar för judars och hedningars umgänge, är att hedningarna hade för vana att ge vinoffer. Man spillde en del av vinet från sin bägare förrän de drack ur den. De judekristna kunde inte lita på att de hednakristna hade gett upp sina urgamla hedniska vanor.
Paulus vet vad Petrus handling betyder. Den brutna nattvardsgemenskapen handlar om inget mindre än frälsningen. Måste hedningarna först bli judar för att bli frälsta så att de kan fira nattvard tillsammans med de judekristna?
Problemet kunde ingen i Jerusalem förutse, inte heller Petrus, förrän det fanns där framför näsan på dem. De hade kanske aldrig tänkt att budskapet skulle framföras till någon annan än deras eget judiska folk. De kunde inte heller förutse att budskapet skulle ha en sådan framgång bland hedningarna. Nu är det i alla fall ett faktum. Vad skall de göra?
Jakob hade blivit ledare för Jerusalems församling efter Jesu uppståndelse. Han kallas för den rättfärdige eftersom han följer strängt den GT:liga lagen. För Jakob som skall leda och hjälpa alla komma fram till en lösning på problemet handlar det om inget mindre än att gå till grunden med sin tro på Messias och med sin urgamla judiska tradition. Hur skall det sluta?
Apostlagärningarna berättar att Petrus kommer stegvis till klarhet genom en teologisk reflektion om den kristna trons väsen, när han genom Guds ledning möter Cornelius, en romersk officer. Han är en hedning. När Petrus besöker Cornelius hus, predikar för Cornelius och de därvarande så får de alla den heliga Anden och tron, precis som apostlarna på pingstdagen. Petrus ser inget hinder varför han inte skulle döpa Cornelius.
Genom den här händelsen förstår Petrus att Gud inte ser till personen och skiljer inte på människor. Han räcker ut sin frälsning till alla. Även Paulus berättar att hedningarna tar ivrigt emot budskapet och får tron som gåva. Alla apostlar, de äldste och ledarna godkänner det här som frälsningens huvudpunkt vid mötet i Jerusalem. Både judar och hedningar blir frälsta p.g.a. av tro som är uttrycket för Guds nåd. Man tar tillbaka kravet att hedningarna först måste bli judar för att sedan bli kristna.
De allra konservativaste i vårt land anser att regnbågsmänniskor är utanför frälsningen p.g.a. sin läggning, eftersom Bibeln säger så.
Nu säger apostlarna att frälsningen inte har några andra tecken än tron. Man behöver inte först bli något annat för att sedan bli kristen. Även regnbågsmänniskor ryms innanför frälsningen, fastän de är skapta till de människor de är.
De allra konservativaste i vårt land säger också att ett barn som döps av en kvinnlig präst inte kan bli frälst, eftersom Bibeln säger att en kvinna inte kan vara präst. De säger inte bara att barnet som döps av en kvinnlig präst är utanför frälsningen, utan de säger också att den kvinnliga prästen står utanför. Det här är förstås en märklig logik. Kvinnan duger nog annars åt Gud men inte mer som präst. Då faller hon plötsligt utanför.
Var och en känner till att Paulus säger att en kvinna inte får undervisa, men nog profetera. Vari ligger skillnaden? När man profeterar är man direkt under inflytande av den heliga Anden. Ingen kan hindra den heliga Anden, som väljer vem den vill att framföra sitt budskap.
Vår kyrka följer en urgammal didaktisk lärotradition. Den har sina rötter i den urgamla judendomen och menar att var och en som vill undervisa måste först ha blivit undervisad. Det gjorde lärjungarna, som blev undervisade av Jesus. Också varje farisé och skriftlärd hade sina egna lärare, sina egna lärjungar och sin egen lärotradition. Paulus berättar annars att han själv är farisé. Han följer den urgamla judiska traditionen att en kvinna inte får utbildas. Det är därför han förbjuder kvinnor att undervisa. Det är väl helt logiskt. Inte heller i vårt land får någon undervisa som inte först har blivit utbildad.
Jesus följer en ny praxis. I hans undervisning deltog förutom män men också både kvinnor och barn. Att det här nämns är naturligtvis viktigt med tanke på den judiska lärotraditionen. Den kristna kyrkan följer Jesu nya praxis. Jesus hade kallat tolv lärjungar men han hade före det utvalt flera. Bland dem fanns det också kvinnor.
I våra dagar skall de som vill undervisa i den kristna läran i vår kyrka utbildas vid universitet. Redan på 1910–talet, när de första kvinnliga studerandena fick sin examen från teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet, väckte man frågan om kvinnliga präster. Det var helt logiskt. Att man inte kom till skott och beslut och det enkla konstaterandet ”Vad hindrar dem från att vigas till präster?” har sina historiska orsaker.
Som vi ser så kopplas den livsviktiga och centrala frälsningsfrågan både till kvinnopräster och regnbågsmänniskor. Kopplingen mellan frälsningen och kvinnopräster inte är korrekt. Frågan om vem som kan vara präst, att vara församlingens lärare och andliga ledare, är kopplad till frågan om didaktik och lärotradition. Vi behöver ju inte följa den antika judendomens lärotradition, inte ens den som Paulus följer. Jesus binder inte någon till den eftersom han förnyade hela synsättet. Han är ju didaktikern, läraren, Mästaren eller didaskalos framom alla.
Vi följer den kristna traditionen som Jesus lade grunden till. Han utvalde många och kallade några män som han fann lämpligt för uppdraget i sin egen verksamhetsmiljö. Jesu allmänna och speciella syfte är att öppna samhället för både barn, kvinnor och alla andra som stod utanför samhället.
Han för in alla människokategorier i samhället och visar att de har också har en viktig plats där. Han gör samhället inkluderande, för att alla behöver varandra.
Man kunde inte enas om nattvardsgemenskapen på apostlarnas möte i Jerusalem. Nattvarden har också i senare tider, även i våra, varit ett stormens öga och brutit i kyrkans enhet.
Men apostlarna, de äldste och församlingens ledare hade förstånd och mod att kunna göra beslut gällande det viktigaste eller frälsningen.
Om man hade konstaterat att frälsningen beror på vad man är eller vad man måste bli för att sedan kunna bli kristen så hade många varit predestinerade till att gå under. Dem hade inte ens Kristus förmått hjälpa. Då skulle också frälsningen ha berott på oss själva. Men så är det ju inte. Det säger ju Guds ord.
Frälsningen som vi alla har fått ta emot grundar sig på tron som alla får genom dopet och den heliga anden, som Jesus först lovade men också apostlarna. Det igen beror på Guds nåd och varje människa har möjligheten.