25 december 2018

PREDIKAN PÅ JULAFTON (MF)

Martin Fagerudd
Vem är du, vårt barn?
24.12.2018
kl. 13 Myrbacka kyrka
kl. 15 Rödsands kapell
kl. 17 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 2:1 - 20
 
När en mor, som väntar sitt första barn, är nära förlossningen brukar hon inte nuförtiden bege sig på väldigt långa resor fastän hon skulle få resa bekvämt. Maria reser ca 100 km antingen gående eller på en åsnerygg, ifall de har råd. Det är inte bekvämt. Det är inte något under att hon föder kort efter ankomsten till Betlehem.
Där i den lilla staden är de nu tre. En liten familj; mamma, pappa och deras första son. De bor i den del av huset som var avsedd för djuren eftersom det inte fanns plats för dem i den del av huset som var avsedd för människorna. Det är därifrån allt börjar. Men vad har hänt?
Lukas berättar att Marias kusin Elisabet hade fött en son ett halvt år tidigare. Det var mera ståhej kring hans födelse, eftersom han var prästbarn. Så var det då.
Johannes far Sakarias hade fått en syn när det vars hans arbetstur i templet. Han fick veta att han skall få en son. Hann ställer sig mycket tvivlande till nyheten eftersom han är gammal och även hans hustru Elisabet är till åren kommen. Han förblir stum tills det är dags att ge ett namn pojken när han är åtta dagar gammal. Alla menar att han bör heta Sakarias efter sin far, men Elisabet säger Nej, han skall heta Johannes. Släktingarna tecknar åt Sakarias och frågar honom vad pojken skall heta och Sakarias skriver på en tavla Johannes är hans namn.
Alla blir hemskt förvånade. Då får Sakarias talförmågan tillbaka. Han talade och tackade Gud. Det är då som alla kringboende blev förskräckta. Överallt i deras hembygd, i Judéens bergsbygd, talade man om den märkliga händelsen hos Elisabet och Sakarias. Det är därför som alla frågar: Vad skall det inte bli av detta barn?
Det är en fråga som brukar ställas om nyfödda barn: Vad skall det bli av detta barn? Det är en hoppfull fråga och man har rätt till det. En ny människa ger nytt hopp.
Maria fick också höra mycket om sitt barn av herdarna och allt gömde hon vist i sitt hjärta. Trots allt hon hör fostrar hon sin son så länge han är barn, tillsammans med sin Josef.
”Vad skall det inte bli av detta barn?” kan sägas i en ton av förtvivlan när man är osäker på barnets framtid. Vad skall det överhuvudtaget bli och vad skall hända?
Jag brukar säger vid barndop att barnet har en liten historia, bakom sig men vi ber att barnet skall har en lång och innehållsrik historia framför sig. Och ändå kan inte någon veta. Det vet inte ens de som befinner sig i de högsta positionerna.
Det visste inte heller kejsar Augustus, vars namn förekommer en enda gång i NT och just i julevangeliet. Han levde inte ens så länge att han skulle ha hunnit läsa berättelsen om det lilla judiska barnets födelse i en bok som många människor håller helig.
Han skulle ändå inte ha blivit orolig även om han hört det från Herodes. Han visste att allt inte går lugnt till. Den där svansande Herodes skulle nog ta hand om alla problem i sitt land, eftersom Herodes stod i tacksamhetsskuld till kejsaren för sin position.
Det går en hel människoålder förrän vi hör av julens barn på nytt. Det är då när han når ca fyrtio års ålder som annars var en normal livslängds förväntan den tiden. Han som uppträder är på slutetappen av sitt liv. Då är det redan i det fjortonde året av kejsare Tiberius, Augustus styvsons och efterträdares regering. Det är omkring år 28 e.Kr. Mycket vatten har hunnit rinna i Tibern.
Det är oroliga tider i Mellanöstern, men man förstår tidens tecken i Rom. Pontius Pilatus hade ett par år tidigare utnämnts till landshövding i dit. Han var redan tidigare känd som en råbarkad och hänsynslös man som tog gärna till våld förrän han hunnit analysera situationen.
Det är just då som Marias kusins barn, Johannes döparen, börjar sin verksamhet. Han drar folk till sig, fastän man inte känner till hans kallelse eller uppgift, så man frågar honom om han är Messias, Elia eller Profeten? Även översteprästerna, leviterna och fariséerna är intresserade. De vill veta vem som basunerar ut sitt budskap vid Jordanfloden och talar skarpt till både hög som låg.
Johannes berättar om sin uppgift. Det är han som är rösten som ropar i öknen; bered väg för Herren. Han väntar otåligt på Messias ankomst, liksom otaliga andra. Johannes andra uppgift blir uppenbar när Jesus kommer till honom för att döpas. Det är Johannes uppgift, att peka ut Messias. Det gör han när han säger Där är Guds lamm som tar bort världen synd. När Jesus förkunnar, undervisar och botar sjuka kan människorna genast känna Guds närvaro. Så har ingen reagerat på någon annan förut.
Josef och Maria har hört mycket av herdarna. De kanske frågar vid sin sons krubba Vem är du vårt barn?
Det är länge sedan Jesus var ett barn. Det är han inte mera. När han är vuxen och inleder sin uppgift, då upptäcker människorna honom. Det gjorde också Maria men hon kunde inte då heller säga vem han är.
Maria upphör ändå aldrig att vara Jesu mor. Hon följer med sin son, ända tills hans kors och grav. Hon finner, att det inte är slutet. Där vid graven bryter något nytt fram. Det var det samma som bröt fram redan vid hans födelse. Människorna får en känsla av det när han förkunnar, undervisar och botar. Och senast då när människorna märker att inte döden och graven kan hålla honom, då vet de. När det slutligen bryter, det är då när vi alltid och evigt är hos honom.

07 december 2018

Saarna itsenäisyyspäivänä - Predikan på Självständighetsdagen (Niko Huttunen)


Niko Huttunen, dos./doc.
Vantaan Pyhän Laurin kirkko
Helsinge kyrka St. Lars, Vanda
6.12.2018 kl. 10 / klo 10
Itsenäisyyspäivän raamatunteksti on Markuksen evankeliumin luvussa 3. Självständighetsdagens bibeltext är hämtad ur Markusevangelium, i det 3:dje kapitet
Jos valtakunta jakautuu ja taistelee itseään vastaan, se ei voi kestää, eikä myöskään perhe kestä, jos sitä repivät riidat. (Mark. 3:24–25)
Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Mark. 3:24–25)
Det bibelställe som jag läste hör till ett tragiskt sammanhang i det tredje kapitlet i Markusevangelium. På en allmän nivå är det fråga om den kraft som Jesus använder för att driva ut demoner. Använder Jesus demoniska krafter? Det kan man säga att Jesu svar är hånande: om demoniska makter strider mot sina egna krafter, då är det inte så farligt. Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå. Enligt Jesus är det helt likgiltigt om man driver ut demoner på Guds eller på Satans krafter. Resultatet är detsamma: Satans nederlag.
Detta är inte tragiskt utan detta är det goda budskapet. Tragiskt är att priset för Satans nederlag är högt: familjer splittras. Debatten om demoner och deras utdrivning börjar och slutar med några upplysningar om Jesu egen familj. Familjen tyckte att Jesus är från sina sinnen och de ville ta hand om honom. Jesus vägrar att gå med sina bröder och han säger ganska hårt att de som lyssnar på honom är hans verkliga mor och hans verkliga bröder. Jesu egen familj splittrades.
Jeesuksen sanat valtakunnan jakautumisesta ja sitä seuraavasta tuhosta, perustuvat yleiseen viisauteen. Voimien jakautuminen merkitsee myös niiden heikkenemistä. Sodassa voimat keskitetään silloin, kun halutaan antaa vastustajalle ratkaiseva isku. Vastustajan voimien jakautuminen sen sijaan on hyvä uutinen. Sehän tarkoittaa vastustajan voimien heikentymistä. Tähän perustui talvisodan mottitaktiikka: ylivoimainen vihollinen pilkottiin pieniin osiin, jotka eivät enää kyenneet yhteistoimintaan ja ne voitiin tuhota yksi kerrallaan.
Parasta tietysti on, jos vihollinen ajautuu sisäisiin ristiriitoihin. Silloin voimat eivät ole vain jakautuneet vaan ne suorastaan toimivat itseään vastaan. Tästä ilouutisesta itse asiassa on kyse äsken lukemassani raamatuntekstissä. Siinä esitetään epäilys, että Jeesus ajaa pahoja henkiä ulos Paholaisen voimin. Jeesus vastaa, että silloin Paholainen on ruvennut taistelemaan omia voimiaan vastaan. Ja jos niin on käynyt, Paholaisen, tuon suuren vastustajan tuhon täytyy olla lähellä.
Sata vuotta sitten Suomessa valtakunta oli jakautunut ja sen tuho oli enemmän tai vähemmän lähellä. Ympäröivät valtiot halusivat käyttää tilannetta hyväkseen. 12.-13. huhtikuuta 1918 saksalaiset kaartinulaanit ottivat nämä seudut haltuunsa. ”Nytkö sitten kaikki toivo raukeaa – ja vieraan valtakunnan sotajoukot ottavat maamme taas haltuunsa? Itse emme pysty asioitamme hoitamaan keskinäisten erimielisyyksiemme tähden.” Näin muisteli tuolla hetkellä ajatelleensa Viljo Sohkanen, josta myöhemmin tuli sosiaalineuvos ja joka sai nimikkokatunsa Tikkurilaan.
Det är ett hundra år sedan splittringen i vårt land var djupare än någonsin. Även familjer splittrades. De som förlorade striden här i Helsinge kyrkby ställdes mot väggen på Hannusas gård. ”Stå nu där att torka till kvällen. Då ska ni djävlar skjutas”, hotade någon. Det hände ju inte men annanstans hände det mycket. Efter det upphetsade revolutionsåret och blodsdåden i Helsinge ville polisen nu göra rent hus bland ”de största huliganerna i Helsinge” – så som det sades. Poliskommandon gick runt i fånglägren i Södra Finland och åstadkom avrättningar av helsingebor. Det har beräknats att sammanlagt 500 röda dog i Helsinge i 1918.
Det blev tyst. Det röda manfolket var på fångläger eller låg i gravar som stod på slagfälten. ”Den gamla gumman Koskinen, vars make dog på Sveaborg, sågs då och då vid gravarna med sin psalmbok”, skrev det blivande socialrådet Viljo Sohkanen i sina memoarer. Sådan var stämningen­ sommaren 1918. Fångar kom tillbaka så småningom, man röstade i kommunalvalet vid årsskiftet 1918–19 och sedan i riksdagsvalet. Livet fortsatte men det krävdes att man teg. Man kunde leva tillsammans när man inte talade om det som hände under upprorsvåren. Om man talade om våldsdåd, handlade det alltid om motståndarens illgärningar. Vad de egna hade gjort teg man om. Rörande våldsdåd i inbördeskriget säger krigshistoriker Sampo Ahto: ”Det inre jaget som kallas samvete lär ha inflytande åtminstone på våra värderingar fast inte alltid på våra gärningar.”
Saksalaisten tultua punakaartissa ollut Sohkanen odotti talon seinustalla kuolemaa, jolla joku oli uhannut vankeja. Sohkasen silmä sattui tähän kirkkoon. Rippikoulusta oli vain muutama vuosi ja Sohkanen alkoi pohtia, mistä synnistä kuolemantuomio oli seuraus. Mieleen tuli vain vahingossa tapahtunut haravakoneen rikkominen. Suoraan sanoen tuntuu uskomattomalta, ettei Sohkanen pohdi osallisuuttaan aseelliseen vallankumousyritykseen. Olihan rippikoulussa taatusti muistutettu esivallan kunnioituksesta. Ei tällaista rikosta ääneen tunnustettu muistelmakirjallisuudessakaan, mutta suuri osa punaisia kanavoi tästä lähtien kapinansa äänestyslippuun. Niin teki Sohkanenkin, jolle uhattu kuolema jäi tulematta. Sitä voi pitää hiljaisena katumuksena.
Valkoisilla oli oma hiljainen katumuksensa. 7.12.1918 säädettiin laaja armahdus punaisille, mutta varsinainen katumus sisältyi asetuksen viidenteen pykälään – kuin muistutuksena viidennestä käskystä ”Älä tapa”. Pykälässä armahdettiin kaikki valkoiset, jotka olivat harjoittaneet kapinan kukistamisen kannalta tarpeetonta väkivaltaa. Asiassa jäi vain hiertämään se, että toisin kuin punaiset, valkoiset tekijät eivät tämän jälkeen voineet enää joutua oikeuden eteen. Tämä lienee kuitenkin ollut se hinta, jolla punaisten laaja armahdus ylipäänsä tuli poliittisesti mahdolliseksi. Näin valtio myös tuli tunnustaneeksi, että tällaisia tekoja oli tapahtunut.
Vad hände med splittringen i Jesu egen familj? Blev det slut på familjen liksom Jesu ord varslar? Vi känner inte till detaljer, men Paulus berättar att Jesu bror Jakob senare ledde församlingen i Jerusalem. Han som hade tidigare tyckt att Jesus är från sina sinnen, han som ville ta hand om Jesus med sina bröder – han hade omvänt sig till tro på Jesus. Splittringen gör inte ett slut på allt om man ångrar sig. Detta är kristendomens största budskap: ångrandet, förlåtelse och att livet fortsätter. Livet enligt det här budskapet betyder inte att all ondska försvinner. Inbördeskrigets sår sved länge men även svaga försonliga gester gjorde det möjligt att leva tillsammans i detta land. Har vi ännu tillräcklig ödmjukhet att leva enligt kristendomens budskap i Finland?
Vuoden 1918 opetus on lopulta varsin yksinkertainen. Kaiken järjen mukaan valtakunnan ei olisi pitänyt kestää. Kaiken järjen mukaan Suomesta olisi pitänyt jäädä Euroopan historiaan alaviite, jossa kerrotaan suomalaisten tuhonneen oman tulevaisuutensa. Niin ei kuitenkaan käynyt. Ne suurvallat, jotka havittelivat meitä, kaatuivat yksi toisensa jälkeen. Ensin Venäjä ja sitten Saksa. Suomi sai vielä mahdollisuuden. Se oli armoa.
Keskinäisen väkivallan haavat kirvelivät, mutta riittävän moni tajusi, että yhdessä on sittenkin parempi. Jotenkin edes yritettiin tulla toimeen. Yhteisen tulevaisuuden rakentaminen edellytti kykyä katua ja antaa anteeksi edes hiljaa ja vaitonaisesti. Sehän on kristillisen uskonkin ydinsanoma, meillekin vuonna 2018. Viljo Sohkasen sanoin: ”Kun syntiä on jokainen tehnyt niin pitää pyytää ja uskoa että saa ne anteeksi, niin silloin saa. – Toinen on ne sovittanut mutta se pitää uskoa – sekään ei riitä, ne pitää myöskin tunnustaa ja pyytää anteeksi. Sen pitäisi olla helppoa, kun rukoilee.” 

02 december 2018

Predikan på första söndagen i advent (MF)

Martin Fagerudd
Din Herre kommer till dig i ödmjukhet
Helsinge kyrka S:t Lars
Matt. 21:1 - 9
Vi har tagit emot Jesus med Hosiannarop och Hosiannasång. När Jesus rider in i Jerusalem tas han emot med Hosiannarop. Vid det laget har han redan fullbordat största delen av sin uppgift. Därför fungerar allt som Jesus gör som en inledning till intåget i Jerusalem.
Vad har han gjort? Jesus inleder sin verksamhet som Johannes döparens lärjunge. Tillsammans med Johannes döper han människor med bättringens dop för att de skulle undgå domen som snart skulle komma så som Johannes förkunnade vid Jordan. Människor kom till Johannes och de lyssnade gärna till honom.
I något skede får Jesus nya insikter. Han blir medveten om sin kallelse. När Jesus blir medveten om sin kallelse så döper Johannes honom. Johannes tycker att det är olämpligt, fastän han själv är läraren och Jesus lärjungen. Johannes inser att Guds tid är inne och hans uppgift börjar vara fullbordad.
När Jesus blivit döpt lämnar han Johannes krets vid Jordan. Han ändrar sitt arbetssätt så att han söker sig dit där människorna finns. Han hade också tidigare flyttat med sina mor och sina syskon till Kafarnaum som han har som stödjepunkt för sitt arbete. Han arbetar bland människorna i hela Galiléen.
Matteus evangelium berättar att det är just det område som profeten Jesaja kallar för dödsskuggans land som julprofetian berättar om. Det är just där hans arbete behövs. Han reser omkring i hela Galiléen och möter människor. Han förkunnar budskapet om riket och botar alla slags sjukdomar bland folket. Man känner honom i hela Syrien. Stora skaror följer honom, folk från hela Galileen, från andra sidan Galileiska sjön och från och Judeen.
När han nu förkunnar så är det något helt annat än Johannes sade. Han förbereder alla människor för Guds ankomst och säger att det betyder en förbättring för alla och att alla som vill ryms med. Han uppmanar att ta emot budskapet om Guds rikes ankomst som en god nyhet.
Guds rike är inte bara ett budskap utan också ett sätt att leva. Hur man skall leva enligt evangeliet berättar han i Bergspredikan. Detta sammanfattar han sedan i sin beskrivning av den yttersta domen i vilken han säger att kärleken är viktigast både mot medmänniskorna, Gud och sig själv. Han kallar lärjungar som han sänder ut på samma uppdrag.
Jag har särskilt tänkt på det varför han inte nöjer sig inte med att stanna i Galiléen där han är populär. Där lyssnar människor gärna till honom och söker hjälp hos honom?
Visst får han också där motstånd och redan där planerar hans motståndare fariséerna att röja honom ur vägen.  Redan där anklagar man honom för att bota med hjälp av djävulen. Redan där försöker fariséer och skriftlärda snärja honom för att få honom fast honom för något och anklaga honom.
Vändpunkten för Jesus blir Petrus bekännelse i vilken Petrus säger att Jesus är Messias den levande Gudens son. Det är då som Jesus för första gången förutsäger sitt lidande och när han gör det för tredje gången så säger han att vägen går nu mot Jerusalem. Redan i Galiléen blir det klart för honom att det inte kommer att sluta bra mänskligt sett.
Eftersom lärjungarna tror att Jesus är Messias och eftersom han är medveten om sin uppgift så vet han att han måste till Jerusalem. Där får hans också förkunna budskapet. Det är just där i Jerusalem han är med om de häftigaste diskussionerna med sina motståndare. Där finns de skriftlärda och alla överstepräster som inte bara hör till de mest lärda utan också till dem som har den högsta makten. Jesus vet att hans liv är i deras händer.
Vid sitt intåg i Jerusalem låter Jesus bilderna tala. Han gör det inte på samma sätt som den stora krigshjälten Alexander den Store, som rider på sin Bukefalos in i perserrikets huvudstad Babylon, efter att han erövrat både Perserriket och det persiska folket, då allt folk jublar. Många jublar nog när Jesus väljer att rida in i Jerusalem på en åsna. När han väljer att rida på en åsna så då har han gjort ett medvetet val. Han väljer bland virrvarret av Messiasföreställningar den bild som han vet att motsvarar sin egen verkligheten och framtid, det som faktiskt kommer att ske. Bland alla profeter är Sakarja den enda som skriver om Messias som de genomborrat och som lider och dör. Därför kommer han till Jerusalem som profeten Sakarja skriver ödmjuk, ridande på en åsna.
Advent berättar att Jesus rider in i Jerusalem mot sitt lidande. Han kommer till oss också i två andra betydelser. Idag tar vi emot honom här i församlingen i ordet och i nattvarden och vi väntar på hans återkomst vid tidens slut, som hela skapelsens domare och frälsare. Vi har redan här frälsningens gåvor så att vi med trons, hoppets och kärlekens kraft orkar vänta tills Gud blir allt i alla.

18 november 2018

Predikan på Uppbrottets söndag (MF)

Martin Fagerudd
Var redo!
18.11.2018 kl. 10 S:t Lars kapell
Evangelium: Matt 24:36 - 44
Den här söndagen uppmanar oss att vara redo. Scouter brukar veta vad det betyder. Var redo är deras valspråk som står på spännet till deras bälte.
I Väinö Linnas bok Okänd soldat säger kapten Kaarna detsamma när han förbereder sina män för den osäkra framtiden. Den bekanta gestalten Lehto säger till det här att ”jag är inte scout, så jag vet inte vad jag skall vara redo för. Ingalunda väl för krig? Till det svarar kapten ”om det kräver det, så då är det bara att kriga.” Av berättelsen vet vi att Lehto var beredd på krigets yttersta konsekvens.
Av alla välbekanta gestalter i Okänd soldat är det kanske just fänrik Kariluoto som inte vet att han inte är beredd när striden börjar. Han skall leda anfallet, men blir förlamad av skäck när de första granaterna smäller. Han kan inte röra sig ur fläcken. Jag tror att Linna beskriver mångas erfarenhet genom honom. Situationen avhjälps av den erfarne kapten Kaarna som ingjuter mod i den unga fänriken och visar med sitt exempel hur man skall avancera. Kariluoto blir fylld av mod och leder anfallet raskt framåt som blir en framgång.
Alla visste att i kriget deltar man med livet som insats. Kariluoto är den som säger på basen av sina egna erfarenheter och funderingar, att det viktigaste är att Finland klarar sig, annars må det gå med mig hur som helst. Han är redo för krigets yttersta konsekvens. Så var det med många tillsammans med honom.
Vad skall man vara redo för som kristen människa? Den här dagen betonar uppbrottet. Det betyder att man har allt klart så att man är redo att lämna livet när som helst. Jag undrar visserligen om många tänker på sådana saker. När man lever så tänker man ju på livet och ofta så är det tillräckligt med bekymmer med det.
Vi är ju inte heller i samma situation som fänrik Kariluoto i Okänd soldat. Det vad vi arbetar med går inte ut på liv och död, utan om sådant som befrämjar livet. Vad skall man vara redo för som kristen? Vad skall man vara redo för när det är församlingsvalets egentliga valdag idag? Det kan vara intressant att fundera på det.
Vi vet att varje församling har sina präster och andra tjänsteinnehavare. Men det är inte de som bestämmer. Vår kyrka uppfattar att alla döpta är präster. Det kallas för det allmänna prästadömet. Det betyder att alla är likvärdiga och fullvärdiga medlemmar i kyrkan. Det betonar både kyrkans bekännelseskrifter och Bibeln. Individen har både frihet och ansvar.
När man ställer upp i församlingsval så är man redo för att ansvarar för att hålla församlingens verksamhet igång, så att alla får den andliga service som de behöver. På det sättet håller vi tron, hoppet och kärleken vid liv. Tron, hoppet och kärleken är värdegrunden för kyrkans verksamhet.
Att vara redo i kristen bemärkelse betyder också att man är redo för vår Herres återkomst. Denna väntan beskriver Jesus genom många liknelser; det är som att vänta på att husets herre återkommer från sin resa. Det är som när tio unga flickorna väntar på brudgummen så att bröllopsfesten kan börja. Det är en positiv och glädjefylld väntan. Jesus betonar att vara redo för hans återkomst betyder att församlingen sköter sin uppgift, att var och en är sysselsatt med det som den skall ansvara för.
Liknelsen om de tio unga flickorna har Jesus fått direkt ur det levande livet. De tio unga flickorna skall vara redo att tända sina lampor genast när brudgummen anländer, eftersom de skall leda bröllopsprocessionen. För att lamporna skall brinna när de behövs, så behövs det tillräckligt med olja. Som vi vet så var inte alla redo. De som inte var redo fick inte komma med på festen, utan blev utanför. Där är det gråt och tandagnisslan. Där skulle jag inte vilja vara.
Jesus säger med den här liknelsen att Var redo på Guds rikes ankomst. Det kommer när som helst och det väntar inte på att vi är redo. Det bara kommer när tiden är inne. Att vara redo är att sköta sin uppgift.
Jesus menar med att sköta sin uppgift att man tjänar sina medmänniskor. Denna tjänst sammanfattar han i det dubbla kärleksbudet. Budet sammanfattar allt som är viktigt. Det handlar framför allt om dig själv, men också din medmänniska och din Gud.

14 november 2018

PREDIKAN 25 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Advents- och påskfrågor
11.11.2018 kl. 10 S:t Lars kapell
Evangelium: Luk. 20:27-40

Bibeln innehåller stora berättelserna som handlar om lidandet, döden och uppståndelsen. I Bibeln blir de aktuella när Jesus rider in i Jerusalem.
Genast efter att Jesus tågat in i Jerusalem och rensat templet blir han tvungen att svara på en mängd frågor. De är alla angelägna frågor som låg i tiden då. Flera av dem är lika aktuella också nu. Frågorna riktigt haglar över honom är sådana som Är det rätt att betala skatt till kejsaren? Finns det verkligen en uppståndelse från de döda? Vilket är det viktigaste budet? Är Messias Davids son? Alla de här frågorna låg i tiden. De återspeglade den oroliga tidsandan och människors ångest.
Den första frågan handlar om skatter. Det var fariséernas och kung Herodes anhängares fråga. Det var deras fråga eftersom de vägrade betala skatt. Jesus svarar ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Av hans svar är det den senare delen som dominerar hela svaret. Det handlar om lojalitet. Hur mycket skall man lyda kejsaren och de ledande? Är det inte Gud som sist och slutligen bestämmer vad kejsaren kan bestämma om? Allt och alla tillhör ju Gud.
En laglärare ställer Jesus frågan om det viktigaste budet. Det är annars enda gången som en laglärare är av samma åsikt som Jesus. Jesus svarar med det dubbla kärleksbudet. Lagläraren förstår att alla bud egentligen börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Även Jesu svar till lagläraren är unikt. Han kallar lagläraren till att ta steget och bli himmelrikets lärjunge.
Det kanske känns som om frågan om Messias är Davids son är minst aktuell av alla frågor som Jesus svarar på. Att den är intressant beror på att Jesus själv väcker frågan. Saddukéerna anser att Messias är Davids son och han kommer från Betlehem. Vid ett tillfälle blir det klart, att de inte kan acceptera att Jesus är Messias eftersom de säger att ingen profet kommer från Galiléen.
När Jesus diskuterar Messias släkttillhörighet så gör han det på samma sätt som fariséerna brukar göra, genom ett motsatsförhållande: Hur kan man säga att Messias är Davids son? David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son? Jesus tycks inte alls vara av den åsikten att Messias är Davids son. När vi sjunger Hosianna Davids son, gör vi då fel? Man kan ställa en motfråga: Om inte Jesus ansåg att det spelar någon roll, vad skall vi då oroa oss för?
Saddukéerna ställer en fråga om det verkligen finns en uppståndelse från de döda. Det gör de med en berättelse och säger att, Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon?
Saddukéernas fråga är inte uppriktig, eftersom de inte alls trodde på uppståndelsen. De godkände bara Moseböckerna i Gamla testamentet och menade att där finns ingen uppståndelsetro. Saddukéerna tycker inte att man skall ägna tid åt uppståndelsen, eftersom det inte finns någon, därför att de inte tror på den. Deras exempel med kvinnan som blir änka efter sju bröder är fullständigt absurt. Med det så menar de att hela frågan om uppståndelsen är absurd. De utesluter tron på att Gud har kraft att skapa nytt. Sadducéerna är ett parti som består i huvudsak av ledande tempelpräster och de ledande i landet. De var nöjda med sitt privilegierade liv.
Jesus känner till det här och han svarar med ett citat just från Moseböckerna som berättar att Mose, när han ser den brinnande törnbusken, kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. I sitt sammanhang berättar citatet om Guds löfte till patriarkerna. Jesus förutsätter att Gud har väckt dem från de döda eftersom hans löfte förverkligades först århundraden efter deras död. Gud ger inte löften åt döda. Gud är en Gud för de levande och för dem som uppväckts. Guds löfte är så pålitligt att inte ens döden kan göra det om intet. Det här gjorde saddukéerna svarslösa. Några skriftlärda tyckte att det var bra svarat. Efter den här händelsen vågar saddukéerna inte fråga Jesus något mera.
Berättelsen om uppståndelsen från de döda föråldras aldrig. Den är alltid aktuella. Den berör människan i alla tider. Jesus svarar på denna fråga genast efter att han tågat in i Jerusalem när han skall fullborda sin uppgift. När han fullbordar sin uppgift svarar just Gud på människans frågor om lidandet och döden med att väcka Jesus från de döda. Alla frågor som människorna ställer Jesus är påsk- och adventsfrågor. De är inflätade i varandra och hör ihop, därför att de hör ihop med Gud som skapar liv.