26 mars 2017

PREDIKAN: MARIE BEBÅDELSEDAG (MF)

Martin Fagerudd
26.3.2017 kl. 10 S:t Lars KAPELL
Marias sång
Föreningarnas och Marthornas kyrksöndag
Evangelium: Luk. 1:46 – 55
 
En förening är en organisation som samlat människor runt någon viktig sak i tiden. I allmänhet har en förening inte väldigt många medlemmar men visst kan populära föreningar som är på tidens puls ha väldigt många medlemmar.
I dag har många svenska och tvåspråkiga föreningar i Vanda samlats hos den äldsta svenska organisationen på dess återkommande veckomöte. Alla vet att vår organisation som kallas församling och som hör till en världsvid organisation som kallas för kyrkan.
Vårt återkommande veckomöte kallas högmässa som ni alla vet. På mötet samlas vi för att sköta vår centrala uppgift. Till de centrala uppgifterna idag hör läsning ur vår gamla bok som innehåller minnen från urgamla tider. Dessutom så sjunger vi ur vår egen sångbok och så firar vi vår veckomåltid till minne av dess grundare.
I veckomötet ingår också en liten utläggning av ett speciellt avsnitt ur boken som organisationens lokala ledare håller. Idag är det min tur att sköta utläggningen.
Vår organisations grundare har som födelsenamn Jesus från Nasaret men har fått namnet Kristus p.g.a. av händelser som ägde rum för länge sedan.
Denna dag handlar utläggningen speciellt om hans mor, som heter Maria. Hon har just fått veta att hon skall föda sin första son. Det är förstås en glad händelse.
Det som kanske väcker vars och ens oro är att Maria inte hade någon make. Hon är ensam. Det är förstås inte så ovanligt nuförtiden heller. Vi kan säkert lätt leva oss in i hennes situation. Och så vet vi att det inte var så ovanligt att kvinnor den tiden blev mammor mycket tidigt, redan kanske vid 14-15 års ålder. Det är mycket tidigare än i våra dagar, fastän det finns undantag.
Maria får nyheten om att bli mor på ett sådant sätt som är mycket vanligt i berättelser i minnesboken. Hon får veta det av en ängel, en himlavarelse, om det som skall ske. Hon tycker inte att nyheten är en katastrof. Hon blir istället överväldigad och glad och vill inte hålla nyheten för sig.
Maria skyndar sig några dagar senare till sin kusin Elisabeth som bor i en liten stad i bergsbygden tillsammans med sin man Sakarias, som är präst. Också Elisabeth är gravid och när hon hör Marias hälsning sparkar barnet till i henne. Hon ropar åt Maria ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.”
Jag vet inte vilken finlandssvensk förening Marias son Jesus skulle höra till om han fötts här i vårt land som svenskspråkig, men hans mor skulle säkert ha hört till Finlands svenska kyrkosångsförbund. Det förbundet värnar om vår organisations sångskatt, och idag firar vi särskilt kyrkomusikens dag. Det passar bra eftersom Maria sjunger en liten sång när hon hör sin kusins vänliga hälsning.
Jag känner inte till melodin, vilken har gått förlorad eftersom sången är mycket spontan. Men vi har orden kvar och när vi hör dem då kan vi ana oss till att melodin måste ha liknat en psalm eller en hymn.
De tre första raderna i Marias sång innehåller det centrala för vår organisations uppgift och väsen. Grunden för dess uppgift är att samla människor i tro på Gud. Men undantagsvis är det väsentliga i Marias sång idag inte tron. Det handlar mera om vad Gud gör och det vad Gud gör förklaras bäst av tron. Det vad Gud gör är trons grund för människan och det leder henne i livet.
Maria sjunger så intensivt, så starkt och så kraftigt att man får det intrycket att det inte är ensamt hon som sjunger. Man kan säga att Gud sjunger genom henne. Han sjunger till sin egen ära om allt han gjort, börjande med Maria själv och slutande med Abraham.
När man sjunger på det viset så ställer man sig säkert inför Gud och då är man öppen för honom. Musiker brukar säga att man behöver trovärdighet på scen. Det är just det som Maria har, trovärdighet på scen. Både hon själv och de som hör henne tror på henne och på det hon sjunger.
I sin sång ger Maria äran åt Gud, hon talar om hans storhet och kallar honom för Frälsaren. Hon uppfattar att det är Gud som i sin godhet utvalt henne till hans tjänarinna, hon som är en ung, tillbakadragen flicka från Nasaret i Galileen. När Maria sjunger så här om Gud, så förstår vi att Guds verksamhet inte är något obetydligt. Han har en sådan kraft att den lämnar människan inte oberörd.
Maria säger i sin sång att Guds kraft alltid blir barmhärtighet och godhet, det blir aldrig något negativt. Gud tillåter inte övermodiga planer så att han låter sig uteslutas ur människors planer. Sådana planer skingrar han.
Maria sjunger att Gud rår över historien. Han ingriper ständigt, även då när han störtar härskare från sina troner och upphöjer de fattiga. Den här tanken håller man för modern, fastän den är en gammal tanke. Både Elisabet och Maria är fattiga människor, men samtidigt bevis på att det som är obetydligt i människors ögon, det tar Gud i sin tjänst. Om allt detta sjunger Maria.
Till sist sjunger Maria om sitt folk. Hon sjunger att Gud tar sig an sitt folk och håller löftet till det. Det var löftet som hennes folk fick genom sin urfader Abraham. Han var den första som fick löftet om välsignelse, den förste som trodde på löftet och den förste vars tro räckte åt Gud. Det betyder att också vår tro räcker åt Gud. Nu har jag förklarat det viktiga med vår förening och att den som deltar i vårt veckomöte inte sänds iväg varken utan välsignelse eller med tom mage.
-  Dessutom får ni ett festligt kyrkkaffe efteråt.
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 

19 mars 2017

PREDIKAN: 3 SÖNDAGEN I FASTAN (MF)

Martin Fagerudd
Andarnas kamp
19.3.2017 kl. 10 S:t Lars kapell
Luk. 11:14–23
Den här dagen berättar om andarnas kamp. Hurudan ande är du fylld med idag? Av rädslans ande? Av ångestens ande? Av hatets ande? Av modets ande? Av frimodighetens ande? Av kärlekens ande?
När du är rädd så känner du hur rädslan tar över inte bara ditt sinne utan också din kropp. Du tappar krafterna och blir svag, du känner att du inte kan göra något motstånd och blir handlingsförlamad. Du känner dig sjuk. När du är glad så tar glädjen tag i hela din varelse, så att du inte bara känner glädjen i ditt sinne utan du känner den också i din kropp, som känns lätt med mycket energi, så att du kunde utföra hjältedåd.
Om vi tänker så här så har vi mycket gemensamt med Jesu tid. Man ansåg då att andar gav upphov till sjukdomar. Det enda sättet att bota de sjuka var genom att driva ut den onda anden eller djävulen som förorsakat sjukdomen. Det kallas för exorcism. Man kan förstå det här eftersom det var mycket tunnsått med läkare. Sådana fanns till endast för rikt folk. Men den tidens medicin var inte så väl utvecklad som nu.
Jesus botar människor med Guds finger. Det betyder att han gör det med Guds kraft. Också fariséerna och deras lärjungar använder sig av samma metod.
Den här gången botar Jesus en människa som var stum. Det var en människa som inte kunde tala. När Jesus botar människan, börjar människan tala. Vi kan säkert vara av samma åsikt att Jesus gör ett bra jobb. Han har framgång med sin arbetsmetod.
Jesu tids människor tycker att det här är något häpnads-väckande. Kanske det var så att alla som praktiserade metoden inte var så framgångsrika.
Några tänkte att Hur kan Jesus, som är den där galna predikanten från Galiléen, bota en sjuk? De tänker att Jesus botar med hjälp av djävulen, som här kallas för Beelsebul. Det är igen ett gammalt kanaaneiskt gudsnamn. I Israels ögon är Beelsebul en avgud och alltså en demon. Det finns bara en Gud.
Jesus svarar och tar fasta på deras påstående om att han botar med hjälp av djävulen. Han säger att Hur skulle det vara möjligt att djävulen skulle göra det goda? Då jobbar ju djävulen emot sig själv, vilket är omöjligt. Ett rike kan inte strida mot sig själv. Det kallas annars för inbördeskrig. Sådant förekommer bara bland människor.
Jesus botar med Guds finger, vilket betyder att han gör det med Guds kraft. Vi ser spåren av Guds finger överallt i vår värld. Att Guds finger, Guds kraft verkar här betyder att Gud ingriper i våra liv. Jesus talar om Gud på ett sätt så att vi förstår att han är nära och att han kommit oss speciellt nära i Jesus. Gud finns verkligen, men han är bara så oändligt stor att vi inte kan se honom. Så vi kan inte förstå hur han kan fylla oss.
Jag läste annars bara en del av evangeliet idag. Nu vill jag läsa resten: När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.
Jesus berättar att det är alltid någonting som fyller oss, våra känslor, tankar och kropp. Det kan vara ångest och rädsla, mod och frimodighet som jag berättade i början.
Jesus menar att antingen är det Guds ande som fyller oss eller så är det någon annan ande, som inte vill oss eller gör oss väl. Det räcker inte med att Jesus driver ut andar med Guds finger. Människan måste få en ännu starkare ande som håller alla de dåliga andarna borta från henne. När Jesus lär lärjungarna att be Fader vår, så talar han samtidigt om den heliga anden, som han säger att Gud ger oss. Det här berättar han kort före han driver ut demonen.
Det är i dopet som vi får den heliga Anden. Den hjälper oss att försvara vårt inre för alla onda angrepp. Den hjälper oss att tro på att Gud har allt i sin hand. Den heliga anden hjälper oss att tro, be och arbeta för att människor skall veta och känna att Gud är nära, så att han välsignar och bevarar var och en. Hans Ande ger skydd åt våra känslor och tankar, vår hela kropp i Jesus Kristus.

 

26 februari 2017

PREDIKAN: FASTLAGSSÖNDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Guds seende kärlek öppnar människans ögon
26.2.2017 kl. 10 S:t Lars kapell
Evangelium: Luk 18: 31- 43
Det sägs att kärleken gör människan blind. Då menar man att människan kan ha svårt att se andras brist på genkärlek och uppriktighet. Hurudan är Guds kärlek? Är den blind?
När Jesus förklarar syftet med sin väg, så vet han att i Jerusalem väntar lidandet och döden. Med det så delar han många profeters öde. Alla profeter mötte inte martyrdöden, men människorna gjorde sig blinda och döva för deras budskap.
Jesu förutsägelse om sitt lidande berättar att Gud har en plan. Den kanske kommer bäst fram i rättegången mot Jesus. De skriftlärdas eller översteprästernas del i Jesu dödsdom nämns inte. Det är Pilatus som förkunnar Jesu dödsdom och hans dom ackompanjeras av en ansiktslös och namnlös hop. Pilatus säger att han inte finner något hos Jesus som förtjänar dödsdomen. Det är ändå inte Pilatus som bestämmer händelsernas riktning, inte heller människorna. Ingen förmår hindra, påskynda eller ändra riktningen för Guds plan.
Endast det som profeterna säger händer Jesus, inget annat och det ser ut som om människorna inte har någon del i händelserna. Någon annan håller i trådarna.
Visst ser det ut som om människan är en viljelös statist i Guds plan, men å andra sidan anklagar evangeliet inte människan för Jesu lidande och död. Människan har andel i Jesus lidande och död endast till den del som gäller människans synd. Det här betyder att vi inte ser Guds syften mera än han låter oss förstå. Vi ser ändå det starka sambandet mellan Jesus och profeterna.
När Gud inte ger någon större roll åt människan i sin frälsnings-gärning, betonar han istället, att det är ensamt hans gärning. Endast Gud har vilja och förmåga att frälsa och befria människan. Därför vill han att människorna skall lyssna på hans budbärare. Människorna stänger ögonen och öronen för dem som för hans Son. Varför är det så?
När Jesus förbereder sin första arbetsresa, berättar han en liknelse om Guds rike. Han förklarar också varför han använder sig av liknelser. Han använder samma metod som Jesaja använder. Jesus säger åt lärjungarnaNi har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.”
Nästan samma ord får Jesaja höra när han kallas till profet av Gud ”Gå och säg till detta folk: Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta.” Det är en väldigt svår tanke att Gud förhärdar människorna så att de inte förstår och kan bli räddade. Varför gör Gud så?
När vi tittar på Jesaja så tar det ganska lång tid förrän Jesaja han får komma till skott. Först när Ussias sonson Achas är kung och trängd av sina fiender, får han begära av profeten vilket tecken som helst från Gud. Det vill han inte. Kungen är rätt lärd att inte pröva Gud genom att begära tecken. Han har dåligt omdöme eftersom han får lov.
Gud har inget tålamod med kungens tvekande, och ger honom ett tecken i vilket fall som helst som kungen aldrig får se eller aldrig förstår – att Den unga kvinnan är havande och skall föda en son.
Det finns en gemensam nämnare mellan dessa båda fall hos Jesaja och Jesus. Gud förhärdar människan. Det tycks finnas två villkor. Gud förhärdar inte människan om inte människan först förhärdat sig själv.  Sedan tycks också förhärdandet uppfylla en speciell tidsaspekt: Det sker då när Gud vill förverkliga sin plan fortare.
Det äldsta evangeliet, enligt Markus, konstaterar redan i början att Jesus fick förföljare bland fariséer och överstepräster, så att Jesus ofta måste ta sin tillflykt till Sebedaios fiskebåtar som förde dem i trygghet. Jesus arbetar, lider och dör så som profeterna sagt, men uppväcks av Gud efter tre dagar. Guds plan med Jesu öde tar bara knappa tre år.
När Gud sänder ut Ordet om sin Son genom apostlarna, då går tiden långsamt igen. De får tid på sig liksom kyrkan fått tid på sig. Nu ser det ut att människorna igen håller på att stänga ögon och öron för Guds utsända.
Det är svårt att säga varför det är så svårt för lärjungarna att förstå Jesu lidande. Visst är deras reaktion obehagligt mycket lik dem som inte ser och inte förstår. Deras oförstånd måste bero på människans oförmåga att förstå Guds plan i förväg. Jesus gör ju inget besvär att försöka övertala dem att förstå eller tro, men han undervisar och förklarar tålmodigt.
Den blinde på vägen till Jeriko är en enorm kontrast till lärjungarnas oförstånd. Han som inte har något namn får höra, att Jesus från Nasaret går snart förbi. För att inte bli förbigången ropar han genast annars på Davids son. Inte på Jesus från Nasaret. Han vet och tror att Jesus är Frälsaren. Han ropar förrän han hört Jesu röst, förrän han sett honom och förrän han hört hans ord, i motsats till lärjungarna som hela tiden ser och hör Jesus. Jesus bekräftar den blinde mannens frälsning och låter honom veta att han att han hör hans bön "Din tro har hjälpt dig.”
Guds kärlek är inte blind. Guds kärlek är seende och gör oss seende. Det är Guds kärlek som i Jesu lidande och död står ensam och övergiven inför tomheten. Men Guds kärlek ser ändå hela tiden, han blundar inte. För Gud är kärleken tillsammans med seendet det som hela tiden kännetecknar hans väsen. Gud öppnar med hjälp av Jesu uppståndelse och Skriften lärjungarnas ögon för Jesu lidande, död. Uppståndelsen tjänar som en ögonsalva, som hjälper oss att se Guds verk.

19 februari 2017

PREDIKAN: SEXAGESIMA (MF)

Martin Fagerudd
Gud sänder ut sitt ord
19.2.2017 kl. 10
S:t Lars kapell
Evangelium: Luk 8:4 - 15
Det är vanligt med reseberättelser i Lukas evangelium. Jesus gör en första arbetsresa till städer och byar i Galileen och till en del på östra stranden av Galileiska sjön, då han förkunnar budskapet om Guds rike. Som inledning på resan berättar Jesus en liknelse om sådden. Med liknelsen berättar Jesus vad han väntar sig av arbetsresan.
Först kan jag säga, att temat för liknelsen är verkligen välvalt och träffande fastän det inte är unikt. Att det förekommer många svårigheter med sådden beror på arbetssättet. Man sådde först och plöjde sen. Man sådde vart som helst, både på vägen och bland tistel. Först när man plöjde fick man reda på att man sått på berggrund.
Arbetssättet ger en orimligt stor förlustprocent. Ingen klok jordbrukare slösar så med sitt utsäde, men ändå kan sådden ge god skörd. Den goda skörden känns säkert som ett under, men den är också fullt möjlig.
Det är enda gången som Jesus ger en förklaring till en liknelse. Han använder en allegorisk förklaring, precis som man gjorde i den tidiga kristendomen och ännu långt in i vår tid. I en allegorisk förklaring har varje element i liknelsen en motsvarighet i det verkliga livet, fastän liknelsen har bara en poäng. Endast en gång har den två poänger i liknelsen om den förlorade sonen.
Liknelsen berättar om Guds rike, och hur Gud arbetar. Han arbetar genom att sända ut sitt Ord i världen. Utan att först göra marknads-undersökningar, gallupar eller kundundersökningar, sänder han ut sitt Ord. Han går direkt in på jobbet. Det enda han vill är att människor skall få höra hans Ord. Därför slösar han med sitt Ord så att han inte bryr sig om vart det faller. Huvudsaken är att det sänds ut.
Han sår ut sitt Ord genom sin Son, som inleder sin första arbetsresa för att berätta vad Ordet handlar om. Redan på förhand vet Jesus hur det kommer att tas emot. Människor reagerar på Ordet på olika sätt, när Jesus kommer till människorna med Ordet. Ordet är ett budskap från Gud. Han väntar att människan lyssnar eftersom han uppmanar att höra, så som också profeterna gjorde.
Människan försöker i sin egen situation förstå vad han vill säga med liknelsen. Det är inte lätt. Inte ens hans egna lärjungar förstår utan att förklara. Även efter det har de svårigheter.
Vi har nog en fördel jämfört med lärjungarna. När vi läser Lukas evangelium, om och om igen, har vi möjligheter att upptäcka nytt.
Evangeliet är först en berättelse om hur Jesus kallar sina efterföljare, vad han gör och undervisar sina lärjungar. Först efter att Jesus uppstått från de döda och undervisat dem börjar Skriftens budskap bli gå upp för dem. Då blir de apostlar med ett uppdrag från Gud.
Jag har tidigare berättat att en del bibelforskare karaktäriserar evangelierna som biografier om Jesus, vilka har samma form som skrifterna om antikens filosofskolor. Dessa berättar om filosofens arbete, det centrala i dennes undervisning, om dennes livsöde, samt hur filosofen får lärjungar.
Lukas är enda som berättar Jesu fullkomliga historia, börjande med hur Jesus kallar sina lärjungar, hur han förkunnar Ordet och hur lärjungarna fortsätter sin Mästares arbete. I evangeliet förkunnar Jesus Ordet. I Apostlagärningarna är Jesus själv Ordet som förkunnas i apostlarnas predikan.
Den röda tråden i Apostlagärningarnas handlar om att Gud sänder ut Ordet i världen genom apostlarna. De är inte ensamma utan Gud leder deras arbete på många olika sätt. Det märker man i det att Gud bereder dem tillfällena att predika.
Det centrala i apostlarnas predikan är att uppmana människor till omvändelse. Man kunde tänka att de uppmanar till omvändelse till Jesus, som vi har hört av många av vår tids predikanter. Det gör de inte. I varje predikan av en apostel ingår nog en Jesuspredikan som innehåller det centrala i Jesu liv. Jesuspredikan mynnar varje gång ut i att Jesus led, dog och uppväcktes från de döda. Apostlarna att Bibeln vittnar om det samt att de själva är ögonvittnen till hans uppståndelse. De har själva sett den Uppståndne med sina egna ögon.
Apostlarna talar inte om omvändelse till Kristus. De talar om omvändelse till Gud. Och de motiverar detta varje gång med Jesuspredikan och med Bibelcitat. Varför gör de på detta sätt?
Grundtanken i deras resonemang är, som Apostlagärningarna själv nämner på ett par ställen, att människan har misstagit sig på Gud. Hur har människan misstagit sig på Gud?
Vi kommer ihåg att de judiska ledarna tillfångatog Jesus och dömde honom till döden fastän han var oskyldig. De trodde ju att han var en falsk profet. Att Jesus var oskyldig ser vi det att Gud upphävde hans dödsdom och väckte honom från de döda. Gud visade själv att Jesus arbetade på Guds uppdrag. Om Guds utvalda folk har misstagit sig på Gud så hur är det då med alla andra folk?
På ett ställe berättar Apostlagärningarna att Paulus besökte Aten, som var centrum för visdomen och vetenskapen under antiken. I NT representerar annars grekerna också alla andra folk.
När Paulus kommer till Aten besöker han Areopagen, som är ett torg. Där brukade många filosofer diskutera alla slags filosofiska och religiösa ämnen. Där ser Paulus också en mängd statyer av olika gudar.
För länge sedan hade grekerna endast en gud. Efter erövringar av grannländerna tillfördes de erövrade folkens gudar till ett grekiskt pantheon som är templet för alla gudar. Grekerna hade glömt att Gud är en, som deras pantheon visar. Grekerna hade också misstagit sig på Gud. Om grekerna som representerar alla folk i NT så betyder det sist och slutligen att alla människor misstagit sig på Gud.
Det är just det här som Gud vill rätta till så fort som möjligt. När han sänder Jesus, så sänder han samtidigt Ordet. När han sänder Ordet om vad hans Son gjort så menar han att man det finns förutsättningar att inte missta sig på Gud längre. Liknelsen om sådden fortsätter i oss, som är Guds barn och Jesu lärjungar.

29 januari 2017

PREDIKAN: FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Lugn, det är jag. Var inte rädda!
29.1.2017 kl. 10
S:t Lars kapell
Evangelium: Matt. 14:22 - 33

Man kunde kanske tänka att Bibeln berättar om människor som har en stark tro. Men det är i själva verket tvärtom. Exempel på starkt troende människor är ganska få; det berättas bara om en romersk officer, om en blindfödd man och om en syrisk kvinna.
Dagens exempel är mycket vanligare. Lärjungarna skriker av rädsla när de ser Jesus gå mot dem på sjön. När Petrus ser hur det blåser blir han rädd och börjar sjunka. Då ropar han på hjälp. Det är oftare Jesus kallar sina lärjungar för trossvaga. Lika ofta blir han tvungen att lugna dem. Tro tycks inte vara hemskt normalt eller vanligt. Om det skulle vara det så skulle nog Bibeln också berätta om det.
I alla de berättelser som berättar om stark tro hos människor, betonas också hur förvånad Jesus blir när han möter sådan tro. Om det skulle vara vanligt med stark tro skulle knappast något sådant nämnas. Bibeln är inte de starkt troende människornas hjälteberättelse.
Det är inte ens vanligt med tro i alla situationer. Det är vanligare med tro just när vi är i nöd, rädda, i panik och när ingen annan hjälp finns till hands. Vår tro är tro i rädsla och i nöd. Bara då när vi råkar i ett för oss onormal situation så tror vi med ett nödrop. Så är det också med lärjungarna.
Det är ju bra, för sådana exempel är långt fler i Bibeln än de motsatta som uttrycker en orubblig och stark tillit till Gud. Varför det är så kan jag inte riktigt svara.
Min kollega som var sjömanspräst i tiden berättade om en händelse som han hade hört en jul. Ett fartyg var på väg en julafton mot London. Efter att fartyget passerat Kielkanalen vilka så gott som alla fartyg gör som skall från Östersjön till Nordsjön, så ligger där utanför kanalen tiotals fartyg för ankar. Det visar sig att det råder en mycket hård storm på Nordsjön.
Kaptenen tänker Vi kanske kan undvika stormen om vi försöker komma runt stormen. Det är inte omöjligt. Alla sjömän känner till en enkel regel för att bestämma stormens centrum. Man svänger ryggen rakt mot vinden, sträcker ut vänster hand 70 grader ut. På det viset har man på ett enkelt sätt bestämt stormens centrum. När man känner till det så vet man hur man kan köra runt stormens öga. Det var säkert så kaptenen tänkte och gjorde och tar risken, fastän det kan hända att han ändå hade mera avancerade instrument till sitt förfogande.
Risktagningen brukar lyckas i de flesta fall. Men inte kaptenen i vår berättelse. Han råkar kanske inte ut för århundradets storm, men han råkar ut för den värsta han eller hans besättning varit med om. De är alla rädda men för en i besättningen representerar den fördärvets alla makter och han hamnar i psykos. De kommer fram före alla andra. Det första de gör är att de besöker ett sjukhus för att få hjälp åt sin psykotiske kamrat. Tre skäggiga, smutsiga och utmattade sjömän kommer till sjukhuset. En läkare som fått höra en första sjukdomsbeskrivning möter dem. När han ser de tre vet han inte vem det gäller så han frågar Vem av er är det som behöver läkarhjälp?
De såg säker ut som lärjungarna som kämpar vid årorna, när de ser Jesus komma gående på vattnet. Berättelsen har säkert sina rötter i berättelserna från påskens händelser och berättar om den uppståndnes uppenbarelse, när han visade sig för Petrus. Det är just i sådana situationer som vi hört Jesus säga Lugn, det är jag. Var inte rädda!
Efter att de tre besättningsmännen lämnat sjukhuset säger kaptenen till sin besättning att det är dags att gå till kyrkan och tacka Gud för att vi blivit räddade och att vår kamrat fick hjälp. Det fanns inte mera någon fråga om räddning. Den var undanröjd och blev besvarad. Frågan om vem som räddade och hjälpte är också undanröjd.
Det är inte precis några trons hjältar jag har berättat om för er idag. Men det är bra att åtminstone ha en tro som vet vart man kan vända sig i stunder då man verkligen behöver hjälp. Det är en tro som kommer fram när vi känner oss svaga och små, så som när Petrus tro krympte till ett rop på hjälp så att Jesus sträcker ut handen och fattar tag i honom. Men antingen människan har stark eller svag tro, så säger Jesus till dem båda Lugn, det är jag. Var inte rädda. Din tro har hjälpt dig. Även en svag tro räcker.