03 juli 2016

PREDIKAN: SJUNDE SÖNDAGEN EFTER PINGT (MF)

Martin Fagerudd
Hat och begär
3.7.2016 kl.10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 5:20-30
 
Jesus talar idag till sina lärjungar om starka känslor som han behandlar han med hjälp av det femte och det sjätte budet. Han talar om känslorna hat och begär. Det behövs inte mycket när hatet tar över en människa. Det behövs inte heller mycket för att begäret tar över en människa. De är så starka känslor att de driver människan till gärningar, som sätter henne i djupa svårigheter.
Jesus talar till sina lärjungar idag, och det är alla kristna. Han kräver större rättfärdighet av oss än fariséernas och de skriftlärdas rättfärdighet. Rättfärdighet betyder att vara god och att duga åt Gud. Jesus vet att de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet var stor, eftersom de tog lagen på allvar. Endast den som är god, handlar som lagen och kärleken kräver samt duger åt Gud.
Jesus menar idag att ingen är felfri. När Jesus behandlar hat och begär så vet han att de hör ihop med människan, också med lärjungarna. När han talar om dem i samband med buden så fördjupar innebörden av buden.
Det är inte bara fel att döda, utan blir du vred på din medmänniska så får du din dom, och den som förbannar sin medmänniska undgår inte helvetet. Det räcker med att genera en människa, att kalla henne för dumbom - inför andra -eller sätta henne i en pinsam belägenhet. Det räcker med att förolämpa. Det räcker med att skriva hatskrifter på Facebook, per email eller per sms -meddelande till henne. Det räcker med att försöka väcka hatkänslor mot flyktingar, så får du din dom. Det är inte bara fel med äktenskapsbrott utan den som ser med begär på en kvinna har begått äktenskapsbrott.
När du gör så, har du fått en medmänniska emot dig och samtidigt har du också gjort dig skyldig till något som ger det strängaste straffet.
Jesus jämställer vrede och hat med dråp, en blick fylld av begär med äktenskapsbrott. Men ingen är ju felfri!
Det som Jesus säger väcker känslor av skuld. Det är en lika destruktiv känsla som hat och begär. Jesus säger att sådana känslor hör ihop med människan. De är inbyggda i oss.
Därför säger inte Jesus att vi kan frivilligt avstå från hat och vrede. De är känslor som följer med oss på grund av vår mänskliga natur. Jesus förnekar inte människans natur. Han är ingen hycklare.
Känslorna sätter oss i svåra situationer. Känslorna är som en enorm elefant i oss och rår över förnuftet som är obetydligt som en liten loppa.
Det är just på grund av detta som Jesus vill visa på en snabb utväg. Den snabba utvägen heter försoning. Jesus är Mästaren på den vägen. Han visar att försona sig med vår medmänniska leder också till försoning med Gud. Han befriar dig från all din skuld. Och när du blivit befriad från synd och skuld, då vet du vad frihet är och du känner och vet att försoningen är en rättfärdighet som överträffar all annan rättfärdighet.
Det kan förstås hända att din medmänniska inte är snabb till försoning eller att hon är ovillig till försoning. Du behöver inte oroa dig för det. Ovillighet till försoning och förlåtelse har Guds vrede och hämnd skrivet på sin dom. Men det viktigaste är ändå det att nåd finns för alla för Jesu Kristi skull.

26 juni 2016

PREDIKAN: APOSTLADAGEN (MF)

Martin Fagerudd
Det kan inte skada att göra som Jesus säger
26.6.2016 kl. 10.00
Evangelium: Luk. 5:1 - 11
Jesus steg i båten för att han skulle höras bättre. Vatten har en bärande effekt för ljud som åstadkommes i båtar på sjön. Vi har inget vatten här, men vi har en predikstol, för att predikanten skall höras bättre. Predikstolen kom till i de tider när predikan fick en viktigare position i samband med reformationen, vars 500 års minne vi snart firar.
Det är mycket oljud vid våra stränder i midsommartider att alla ljud blandas ihop. Dessutom kan det vara svårt för kyrkan att höras fastän det finns ljudförstärkare och media som för budskapet längre än ljudvågor över vatten. Inte heller söker sig så många intresserade till budskapets källa. Tvärtom så vill många vara utom hörhåll för kyrkan. Petrus jobbade för Gud och Kristus i en tid där många ljud tävlade med varandra. Han kunde inte själv ty sig till ljudförstärkare, till media eller till något annat som underlättade hans kommunikation med andra människor. Men han visste att han hade något som var överlägset det andra hade att bjuda på. Hur han kom till den positionen har sitt ursprung i hans och hans kamraters misslyckande. Det började med att Jesus ställer lärjungarna två frågor. Först frågar an dem 'Vem säger människorna att jag är?' Han berättar inte vart han vill komma med frågan. Vad tänker andra om mig? brukar ofta unga människor fråga. Det värsta är att unga människor är mycket känsliga och ofta blir deras nyfikenhet på andras åsikter ibland katastrofal för deras självkänslan. Men allt behöver man inte bry sig om vad andra säger om en. Jesus kanske bara vill veta vad folket tänker om honom så där i allmänhet. Vi känner till åsikternas mångfald om honom. Herodes trodde att Jesus är Johannes döparen som uppstått från de döda. En del trodde han var Elia, en del Jeremia. Det är klart att människorna försöker definiera Jesus för att få honom på kartan, för att förstå vem han är och var han hör hemma. Jesus hör det här, men det tycks inte beröra honom. Människor talar och bra så. Han kommenterar inte människornas åsikter. När Jesus frågar lärjungarna 'Vem säger ni att jag är?', så behöver inte lärjungarna då heller motivera sitt svar. Men hur kan Petrus veta? Jesus har aldrig kallat sig för varken Messias eller Guds son. Han har inte använt namnet Kristus när han talat om sig, endast namnet Människosonen. De har alltså inte fått tanken av Jesus eller någon annan. När Petrus svarar så kommenterar Jesus själv 'Salig är du Simon Barjona, ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig.' Det är Gud själv som uppenbarar sig i Simon Petrus ord. Gud har uppenbarat sin Son för Petrus. Men det här är grunden för att vara lärjunge, tron på Guds son. När Jesus predikar från en av Sebedaios många båtar vid Gennesarets strand, kommenterar Lukas inte något annat om predikoinnehållet, annat än att det är Guds ord. Det viktigaste händer efteråt. Jesus har förstås ett budskap åt människorna, men han har ett alldeles personligt budskap åt Petrus. Jesu uppmaning är så överraskande och i Petrus öron är det så irrationell att han gör som Jesus säger, fastän han själv vet bättre. Petrus båt är gjord för fiske i strandvattnet, inte för fiske på djupt vatten. Båten har inte utrustning för det. Petrus säger ändå inget emot, annat än att de fiskat hela natten utan att få någon fångst. Det kan kanske inte skada att göra som Jesus säger. De får en stor fångst emot alla förväntningar och trots all sin kunskap om fiske på Gennesarets sjö. Petrus känner genast av Guds närvaro. Han, tillsammans med de andra lärjungarna reagerar som alla kända profeter gjorde när de möter och får kallelsen av den helige Guden. Petrus känner och vet liksom profeterna, att han är en syndare. Han ber Jesus lämna honom. Det här är stunden när Jesus kallar Petrus och hans kamrater till uppdraget som apostel, att bli människofiskare.
Jesu budskap till Petrus är inte att han skall hjälpa Petrus bli en framgångsrik fiskare och skaffa sig en egen fiskeflotta. Petrus och hans fiskekamrater skall fånga människor. Utan att fundera eller fråga vad det betyder, rodde de genast i land, lämnade allt och följde Jesus. De kanske tänkte, att inte kan det skada att göra som Jesus säger, hittills har det gått bra. Det viktigaste är att Herren är med.

19 juni 2016

Predikan: 5 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Kärlek som inte dömer
Helsinge kyrka S:t Lars
19.6.2016 kl. 10
Evangelium: Luk.6:36-42
Vi har lyssnat idag till Jesu fältpredikan i Lukas evangelium som har sin motsvarighet i Bergs-predikan i Matteus evangelium. De båda predikningarna har flera likheter men också olikheter. Den första olikheten är namnet på predikan. Jesus håller sin predikan enligt Lukas på slätten när han kommit ner från berget där han bett hela natten. Det finns också andra olikheter. Jesu fältpredikan är mycket kortare än hans Bergspredikan. Men de båda börjar med saligprisningar. I fältpredikan är de bara tre till antalet, istället för nio i Bergspredikan. Genast efter följer ytterligare en olikhet. Efter de tre saligprisningarna följer tre ve -rop, som inte finns i Bergspredikan.
Avsnittet som vi idag betraktar är tvådelat. Den första delen är det sista på avsnittet som handlar om att älska sina fiender. Det temat är också bekant från Bergspredikan. I fältpredikan har det en mycket central position.
Lärjungarna skall inte bara vara slösaktigt god mot sina vänner. Jesus säger 'Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor.'
Gud har befriat oss att använda samma godhets mått som han använder och hans gåva är slösaktigt stor: ett gott mått, packat, skakat och rågat. Gud räknar aldrig på vad han ger. Därför skall människan inte mäta sin egen barmhärtighet. Men den som hårdhjärtat dömer sin nästa och räknar priset på sina tjänster har brutit mot Guds barmhärtighet. Det här avsnittet avslutar Jesus med orden Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Inte ens lärjungarnas fiender förtjänar obarmhärtighet. Gud är ju god mot både onda och goda och gör ingen skillnad på människor.
Det är av allt att döma det här som Jesus har i tankarna när han med hjälp av några kontrastfyllda liknelser undervisar om vad en församlingslärare skall ta i betraktande när han utövar sitt uppdrag. Det här temat finns inte i Bergspredikan. Jesus beskrivning av ett gott ledarskap gäller främst lärjungarna. Han har alldeles kort före kallat dem och förbereder dem redan för uppdraget att vara församlingsledare.
Vad tänker han när han betraktar sina lärjungar? De är en brokig skara, från olika samhällsgrupper. Den gemensamma nämnaren för dem alla är att de alla hör till syndarnas grupp. Den gruppen utgjorde en social grupp på Jesu tid. Det var just med den gruppen Jesus tog kontakt och som var huvudmålet för hans verksamhet.
När han nu undervisar sina lärjungar i att vara ledare, måste de komma ihåg att deras möjliga framgång beror på deras Mästare. Jesus är en god lärare. När han nu förbereder dem för att vara lärare, så vill han att de skall komma ihåg vissa saker: Under-visningen om Guds rike är en stor och ansvarsfull sak.
Lärjungarna kan lätt bli så nitiska att de glömmer varifrån de själva härstammar och att också de själva är människor, när de undervisar hur deras medmänniskor skall leva. Den ena gången Jesus verkligen blir förargad på dem är ju just då, när lärjungarna trodde sig veta bättre än sin Mästare och hindrade de små som ville komma till Jesus.
De goda lärjungarna följer sin Mästare. De kan komma honom mycket nära, utan ändå att någonsin kunna gå förbi honom. Därför är en hälsosam självkritik på sin plats för lärjungen, som strävar efter att bli som sin Mästare. Lärjungen måste kunna erkänna sina egna fel och inte tro att han kan ställa i ordning sina med-människors liv. Då dömer man inte andra så att man är blind för de egna bristerna. Det är inte bara en lärares största fallgrop. Vi förstår att Jesus nog menar att det gäller alla kristna i alla tider. Jesus menar att man kan bara hjälpa en medmänniska när man jämställer sig med henne och ger henne möjligheten att låta Gud rätta till det som skall rättas. Det här är riktig kristen kärlek, som inte dömer en annan.

29 maj 2016

PREDIKAN: 2 SÖNDAGEN EFTER PINGST (MF)

Martin Fagerudd
Lev inte som djuren
29.5.2016 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 16:19-31
Jag kommer ihåg att jag för länge sedan använde liknelsen om Lasaros och den rike mannen i skriftskolan. Det enda som konfirmanderna kom ihåg var att de fattiga kommer till himlen och de rika i fördärvet. Det var en mindre lyckad användning av Bibeln.
Det förstår ju också var och en att det inte är poängen i liknelsen. Jesus har nog ett viktigt ärende med liknelsen om Lasaros och den rike mannen. Vad den poängen är, kan man kanske gissa sig till redan när man hör liknelsen. Den kan handla om att det finns liv efter döden. Det kan handla om skillnaden på rikedom och fattigdom. Det kan handla om synd och straff och det kan handla om nåd och förlåtelse. Vad det än i grund och botten handlar om kan det hända att det är nära besläktat med dessa första gissningar jag gjorde.
En liknelse har i allmänhet bara ett ärende. Det finns bara ett undantag och det är liknelsen om den förlorade sonen, som har två. I liknelsen möts aldrig Lasaros och den rike mannens världar varken i tiden eller i evigheten. Lasaros dog i förtid på grund av sin fattigdom som kanske berodde på att han inte fått någon bra start i livet. Han kanske var sjuk från födseln och kunde därför inte arbeta. Lasaros klarade inte av konkurrensen i livet.
Sedan säger en del människor att det inte finns någon evolution. Vetenskapen säger att evolutionen går ut på att de starka överlever de svaga och de snabba äter upp de långsamma. Visst vet vi hur det är bland djuren och hur de lever vet vi något om. De lever ett verkligt hårt liv. De måste kunna hitta föda. Gör de inte det så dör de. Då händer det också att deras ungar dör, om de redan hunnit få. Det här är livsvillkoren för djuren. Det är deras sätt att leva och de måste följa naturens hårda lag.
Vi kan förstås fråga ”På vilket sätt skiljer vårt liv från deras?” Vi kan tycka att det finns många likheter. Det är säkert sant. Dessutom säger en del människor att vi är ju djur.
Vi vet att vetenskapens språk beskriver vår verklighet med evolutionen. Det religiösa språket beskriver den religiösa verkligheten, som Bibeln och den kristna läran talar om. Både vetenskapen och Bibeln beskriver samma verklighet på vart sitt sätt. Eftersom de båda beskriver samma verklighet, så kan det ju finnas en eller flera beröringspunkter mellan de båda språken, som visar att de talar om samma verklighet.
Jag har hittat en beröringspunkt mellan de båda språken; där som evolutionen talar om konkurrens och överlevnad, att de starka överlever de svaga, så där talar Bibeln om en motsatt levnadssätt förmänniskor som buden beskriver. Buden ger ingen rätt att döda sina medmänniskor för någon orsaks skull. Den ger inte heller lov att stjäla från en annan medmänniska så att hon tappar fotfästet i livet. Till det som ger fotfäste i livet hör hus, hem, egendom, livskamrat och familj som ger innehåll och mening i livet. Buden ger inte heller lov till att se sin medmänniska som en konkurrent. Din medmänniska är ju din nästa som Gud har skapat, precis som dig. Buden säger liksom samfällt att ”Ni vet hur djuren lever. Men lev inte som de utan som medmänniskor till varandra istället så att ni inte låter någon gå under för er skull, utan att ni tar hand om varandra.”
Meningen med livet är inte att det skall vara perfekt. En sådan värld har Gud aldrig skapat. Skapelsen finns på axeln gott-ont, rätt-orätt. Det här beskriver det vi brukar kalla för etik, att göra det goda och avhålla sig från det onda. Det kallar vi också med ett annat ord för kärlek.
Vi har fått redan något som hindrar Lasaros från att dö ensam, övergiven, fattig och sjuk. Likaså har de rika fått något som hindrar dem från att glömma medmänniskan och från att tänka att de lever åt sig själva, fastän de fått mycket.
Lasaros borde inte dött där vid den rike mannens port! Den rike mannen levde heller inte i okunnighet om vem som låg vid hans port! Men sådant händer fortfarande. När skall vi sluta leva som djuren och istället leva som människor!
Vi vet vad buden säger och ingen är okunnig om dem; kärleks-budet ställer kravet. När vi låter Guds kärleks Ande fylla oss, då vet och förstår vi vad evangeliet ger oss. Det var det som Lasaros fick men inte den rike mannen. Och så stor som skillnaden mellan Lasaros och den rike mannen är efter döden, så stor är skillnaden mellan barmhärtighet och obarmhärtighet.
 

15 maj 2016

Predikan: PINGSTDAGEN (De stupades dag) (MF)

Martin Fagerudd
Du är vår far och vi är dina barn
15.5.2016 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Joh. 14:23-29
Pingstfesten som vi firar idag påminner om en viktig sak. Gud har utgjutit sin ande över alla. Det har han lovat för länge sedan. När Gud ger oss sin Ande så ger han av sitt eget väsen åt oss. Guds väsen är kärleken och den heliga Anden är således kärlekens ande.
Vi undrar säkert varför han gett oss den och vad den skall vara bra för. Vi har inte fått hans ande för att vi förtjänat den. Vi har inte nått så långt i vår utveckling att vi är mogna för den och inte heller är vi så fullkomliga i vår kärlek att vi fått den. Gud berättar både i GT och NT varför han ger oss av sin Ande.
Den första gången han ger sitt löfte om sin Ande åt sitt folk Israel i GT ger han genom profeten Hesekiel. Under profeten Hesekiel var folket landsförvisade. De längtade tillbaka till sitt land. Det är då som Gud lovar ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er.”
Hans folk hade bott bland andra folk. Det hade glömt sin Gud. När han ger dem sin ande så hjälper han dem att minnas honom. Han vill att de skall leva efter hans bud. Gud lovar sin Ande åt Israel för att han vill vara deras Gud och att det skall få vara hans folk.
Varför vill han det? Jo, han hade ju skapat hela mänskligheten till gemenskap med honom. Men de flesta glömde och blev främmande för honom och de tyckte också att Gud var avlägsen och främmande för dem. Han väljer ut ett folk för att visa vad han menar med en nära gemenskap med människan.
När han lovar sin Ande åt folket, så vill han hålla kvar den nära relationen som han velat ända sen begynnelsen. När han hela tiden vill uppehålla relationen med det utvalda folket så finns det också en chans för hela mänskligheten. Hesekiel säger att den här händelsen när Gud utgjuter sin Ande är frälsning. Det säger också profeten Joel. Apostlarna i NT säger det samma.
När Gud ger sin Ande åt människorna så hör det ihop med frälsningen. Där som profeterna kunde bara ge tidsangivelsen ”i de dagarna” så kan apostlarna säga att tiden är inne nu. Gud har nu utgjutit sin ande över apostlarna så som hela Jerusalem kunnat höra i apostlarnas predikan på Pingstdagen. När Petrus berättar om den heliga Anden så berättar han om Jesus. Han gör det mycket kraftigt och säger att den här Jesus har Gud gjort till ”... Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
Det här blir en fruktansvärd chock för åhörarna. De blir alldeles rådlösa och de frågar apostlarna ”Bröder, vad skall vi göra?” De menar att finns det någon räddning för dem. Petrus lugnar dem och säger Vänd er till Gud och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Sedan säger han att Gud har lovat den heliga Anden åt er alla, också era barn. Petrus visar hur den heliga Anden hör ihop med frälsningen, då den hör ihop med Jesu uppståndelse.
Det som Petrus inte förstod ännu då var att Guds löfte gäller hela mänskligheten, men det blir snart klart för honom fastän det tar litet tid. Gud vill nå hela mänskligheten. Gud sänder först frälsaren, som räddar hela mänskligheten eftersom hela mänskligheten tappat kontakten till Gud. Sedan sänder han hjälparen så att alla förstår att han också sänt Frälsaren.
Petrus säger att ingen behöver vara ängslig för sina synder. Jesus säger att det är just för att uppehålla kontakten med människan som han sänder den heliga Anden, samt för att påminna om kärlekens bud som han har gett. Gud tröstar oss alla med Anden och säger Jag är din himmelske Far. Du är mitt barn. Jag är med dig och du har inget att vara rädd för.