29 april 2012

Predikan: 3 sö efter påsk

Eva-Lotta Blom:
Guds folks hemlängtan
Evangelium: Joh.14:1-7
Lovisa kyrka 29.4.2012
Avskedstalet som Johannes evangeliets 14-17 kapitlen kallats för, saknar motsvarighet i de andra evangelierna. Här talar Jesus i mycket personliga ordalag om livet, andlighet, bön, hopp och tröst, om Gud och om himlen. Dessutom innehåller Avskedstalet de berömda Jesu orden: Jag är vägen, sanningen och livet.
Avskedstalet börjar med Jesu ord till lärjungarna: Känn ingen oro. Dessa Jesu lärjungar hade pga omständigheterna mycket att oroa sig för. Deras Mästare hade sagt att han skulle gå bort. Vart skulle han gå? De kunde inte förstå det. Dessutom hade en av dem, Judas Iskariot, förrått Jesus. Orden som Jesus uttalar innan dagens evangelietext handlar om Petrus som Jesus förutsade att skulle förneka honom.
Skulle även Petrus svika sin Herre? Allt höll på att falla samman och kollapsa.
Trots allt detta säger Jesus lugnt till dem: Känn ingen oro!

Rädsla är något som griper tag i en. Som får en att kallsvettas och bli orolig till sinnes. Det är ofta som Jesus tar till orden: Var inte rädda! Var inte oroliga och ängsliga! Som om han skulle veta vårt flackande sinne.

Jesus fortsätter med att säga till lärjungarna: Tro på Gud. Tro att det finns en Gud, tro att du aldrig är ensam, tro att han bär dig och att du alltid kan gå till honom för att be om hjälp. Till och med när du glömmer honom, glömmer han inte dig, utan tar hand
om dig. Som Guds barn har du en Fader. Du kan också tänka dig bilden av en passagerare på en båt som reser en lång väg. Passageraren får lämna navigation och annat som har med båtens hantering att göra till kaptenen som är kunnig, vis och pålitlig och för båten säkert till den rätta hamnen.

Jesus fortsätter: och tro på mig. Tro på allt jag berättat för er om Gud, om människan , om synd och om frälsning. Tro på mig, sade Jesus – för snart kommer alla att sammangadda sig emot mig och försöka få er att tro att jag svikit er eller lämnat er. Men,
säger Jesus, jag överger er inte och jag glömmer er inte. Ni har en säker och speciell plats i mitt hjärta, och varhelst jag är, kommer jag att tänka på er, arbeta för er, vänta på er. Han berättar öppet för lärjungarna att de har en stenig väg framför sig men att det värsta som kan hända är detta: en trött vandrare, och ett varmt välkomnande hem efter färdens slut.

Jesus sade också: I min Faders hus finns många rum. Var och en av oss har sin egen personliga, särskilda plats i Guds hjärta och ingen annan kan fylla den platsen förutom just du.

Jesus fortsätter med att säga att “jag går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”
En kristen människa har Jesu egna ord att lita på.
Han, den uppståndne Kristus tar emot oss där på andra sidan och han sviker inte. Han håller sitt ord. När en kristen människa sluter sina ögon för den sista gången går hon inte till något obekant utan till något bekant som hon redan fått försmak av här på jorden. Det finns ett ord på grekiska som betyder tid men inte avser klockans tid utan en tid som tex. glädjens, längtans eller vänskapens tid. Denna tid kallas för kairos. När en människa upplever kairos glömmer hon plats, tid och rum och det kan ses som en försmak av himmelen. Därför menar jag att när vi går över gränsen går vi till något inte helt främmande, trots att det säkert är ofantligt mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss.

Men än vandrar vi på den vägen som är oss förunnad. Vi vandrar under en öppen himmel och är hemma här och överallt dit våra steg för oss. Framför oss finns Ljuset. Allt mörker skall en dag bli bakom oss. Gud säger: Gå i frid, en dag tar jag emot dig med öppna
armar.
Här är vägen. Vandra på den.
Jag är med dig alla dagar till tidens slut.

15 april 2012

Predikan: Första söndagen efter påsk

Martin Fagerudd:
15.4.2012
kl. 12 i Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 i St Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Luk. 24:36-49

Trons brofäste
Vi vet och tror att kyrkans och församlingens existens grundar sig på Jesu uppståndelse. Men det finns inte så många berättelser som talar om att Jesus visade sig för sina lärjungar; i Johannes evangelium finns det två berättelser, i Matteus och Markus evangelium finns det en, och i Lukas evangelium finns det två. Visst talas det om ögonvittnesskildringar t.ex. i Apg 2:32 "Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det." Men det nämns i en bisats.
Paulus berättar också något viktigt om uppståndelsen. Vi känner ju till hans möte med den uppståndne som förändrade hans liv med en gång. Men ändå så berättar han inte utgående från den händelsen, utan att det påskbudskap som han förkunnat åt korintierna, har han själv fått motta av andra och att det skett i enlighet med Skriften. Han framhäver inte sina egna andliga erfarenheter utan betonar att Kristus uppstod sker i enlighet med skrifterna och att det är Gud som har gjort det. Först därefter nämner han alla som var ögonvittnen till händelsen och att han själv var den allra siste för vilken Kristus uppenbarade.
Lukas evangelium berättar idag om Jesu uppståndelse. Vi kan man lägga märke till hur konkret han berättar. När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna blir de förskräckta, därför att de tror att de ser en ande. GT säger att man inte skall ta kontakt med de döda. Det gjorde kung Saul. Det är liksom att kringgå Gud. Men det kan man inte, eftersom Gud finns och livet efter döden finns i hans hand.
När Jesus visar sig för lärjungarna, så vill han få dem att förstå att han är livslevande. Därför säger han ”Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." För att försäkra dem om att han lever på riktigt ber han om en bit fisk och de ser hur han äter den. Då börjar de småningom förstå.
Det verkligt andliga är mycket konkret. Gud skapat oss till kännande och tänkande människor. Det är så för att vi skall kunna erfara allt med våra sinnen som Gud gör. Det är därför viktigt att vi inte förvränger våra och andras sinnen för att göra det motsatta.
Våra sinnen tjänar oss att erfara att Gud finns och verkar för oss. Guds närvaro kan plötsligt tränga igenom vårt medvetande. Det är en närhet som gör oss medvetna om hans helighet. Den fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, vilket betyder att endast han kan nå oss. Och visst kan vi i mötet med Gud och Jesus, känna med trons hjälp hur hans kärlek omsluter oss och är oss nära.
På det sättet vet vi och förstår det allra viktigaste som Bibeln berättar oss, att Jesus har uppstått från de döda. I den avsikten öppnar Jesus sina lärjungars sinnen, för att de skall kunna förstå skriften, att redan Mose och profeterna förklarar det väsentliga med Messias. Jesus upprepar ju detta tre gånger före sin död för lärjungarna, men de förstod inte då. Efter uppståndelsen kunde de förstå och tro.
Det betyder ändå inte att vi kan utforska Jesu uppståndelse med vårt förnuft. Det för alldeles säkert fel. Det bästa är att vi söker hos Gud bekräftelse på att Jesus är uppstånden. Han upplyser och förklarar Ordet genom sin Ande. När vi kommer i tvivel, då vänder vi oss till Gud, som alltid har en förklaring som tilltalar både förnuft och känsla.
Vi vet hur vår tid kräver konkreta odiskutabla bevis. I motsats till det här säger Jesus, att det viktigaste är inte att hela tiden se. Det säger han till sina lärjungar, men att det skall komma en tid när de ser honom igen.
Genom dopet och tron erfar vi Jesu och Guds närvaro. När vi tvivlar beror det på vår oförmåga att tro av oss själva. Jesus är trons brofäste mellan Gud och oss. Han hjälper oss att tro och att ha tillit.

09 april 2012

Predikan: Annandag påsk

Eva-Lotta Blom:
Mötet med den Uppståndne
Valkom kyrka (Lovisa) 9.4.2012

Hur inverkade Jesu uppståndelse från de döda på dem som sedan såg honom?
I dess äldsta bevarade form slutar Markusevangeliet med orden: de var rädda. Rädsla var den direkta reaktionen på Jesu uppståndelse och allt det som skedde på den tredje dagen efter korsfästelsen. Men där fanns också glädje. Stor glädje. Rädslan försvann och smalt bort i denna glädje över att Kristus levde.
Jesu kropp efter avrättningen – den förmultnade inte utan förvandlades. Hans ande var eld som förvandlade materien. Kroppsligheten fick en annan densitet och uppvisade nya egenskaper. Den passerade tvärs igenom annan materia och kunde uppenbara sig var som helst oavsett avstånd.
Jesus är densamme efter uppståndelsen och ändå mycket annorlunda. En viss förståelse för hur något kan vara detsamma och samtidigt så annorlunda får vi av förhållandet mellan is, vatten och ånga. Vattenmolekylerna är desamma i alla tre tillstånden.
Den uppståndne Jesus. I och med att Jesus uppstått hade döden nu ett annat ansikte kan vi säga. Det är som dendär flickan som gick sin skolväg genom en gravgård och någon frågade henne om hon var rädd: ”Nej, svarade hon, jag går bara igenom den på vägen hem.”
Jesu uppståndelse hade också en annan inverkan: kvinnorna sprang för att berätta nyheten för Jesu lärjungar. En glädje som inte övergår i en handling förblir kanske vag.
I Ryssland under tsartiden gick människorna ut på påskmorgonen och omfamnade varandra med orden ”Christos voscres!” Kristus är uppstånden!” och den andra svarade “Vo istine voscres!” Han är sannerligen uppstånden! Denna hälsning eller snarare en sorts trosbekännelse används fortfarande i den ortodoxa kyrkan idag. Även i vår kyrka.
När kvinnorna skulle springa med budskapet till lärjungarna visar sig Jesus för dem och som han brukar, säger han lugnt: ”Var inte rädda!. Han hade sagt detta ofta under sitt jordiska liv, nu sade han det med en kraft som triumferat över döden. Uppståndelsen förvandlade lärjungarnas blindhet till klart seende, deras världsliga ambitioner till broderlig kärlek och deras feghet till mod och styrka som inte fruktade döden. Jesu uppståndelse är en vattendelare i den mänskliga historien. Margareta Melin skriver:
Hans kropp är inte död men helt förvandlad och oberoende av tid och rum. Han överför sitt hjärtas eld till andra, och där den brinner upphör döden, allt får liv.

08 april 2012

Predikan: Påskdagen

Karl af Hällström:
Ägget och uppståndelsen
Predikan i Lovisa kyrka 8.4.2012

I samband med många högtider äter vi olika sorters traditionell mat. Så också vid påsken. Vi äter fårstek, memma, pasha och ägg i olika former, antingen naturliga eller gjorda av choklad. De olika rätterna har olika bakgrund, men alla har de blivit del av vårt påskfirande.
En orsak till att vi äter ägg vid påsk är att hönsen så här på våren började värpa igen efter vinterns paus. Numera får vi ju ägg året om, men så har det inte alltid varit. Efter fastan kunde man därför börja äta kraftigare mat igen, och eftersom man fick tillgång till ägg, föll det sig naturligt att ta också dem i bruk.
I den östliga kristenheten utvecklades en tradition av att måla ikoner på äggen, och den syns hos oss också, när vi målar våra ägg i glada färger och mönster.
Men ägget har också en symbolisk innebörd så här vid påsk. [Håller upp ett ägg.] Om vi ser på ett ägg utan att veta vad det är, ser det ut som en slät sten. Och äggskalet är ju förstås – på ett sätt – en kalksten. Och den stenen ser död ut. Men innanför stenskalet finns någonting oväntat: liv och näring.
Om ägget lämnas att utvecklas naturligt och ruvas av hönan, växer kycklingen innanför skalet ända tills den, fullt utvecklad, bryter sig ut. Om vi människor tar hand om ägget och tillreder det till föda, ger det oss mångsidig näring och gör att vi orkar gå vidare med våra uppgifter, med vårt liv.
Ägget får därför symbolisera Jesu grav. Liksom det stenaktiga äggskalet döljer livet, döljer den sten, som rullades för Jesu grav, det nya livet i uppståndelsen. Liksom kycklingen utvecklas helt osynlig för omvärlden innanför äggskalets skydd, sker det ofattbara innanför gravstenen.

Men så – plötsligt – sker något överraskande. [”Tappar” ägget i golvet.] Skalet spricker, stenen rullas undan, och livet uppenbarar sig, livet som har övervunnit döden. [Skalar ägget.]
Men precis som vi inte blir mätta av att se ett matlagningsprogram i TV, precis som vi inte får näring av att se någon annan äta, på samma sätt kan vi inte ta emot det nya livet genom Kristus om vi inte smälter det och integrerar det i oss personligen. Annars blir det kanske bara ett berörande skådespel, en vacker fabel, men inte den kraft som kan hjälpa oss att leva vidare trots dödens grepp om oss i denna värld.

I Bergspredikan säger Jesus att vi kristna är kallade att vara jordens salt. [Håller upp en saltströare.] Det innebär att vi får verka, leva och arbeta i världen, samtidigt som vi inser att denna värld inte är slutmålet, att det finns en verklighet utöver den synliga. Men att bara äta salt vore skadligt. Saltet blir nyttigt först när det på rätt sätt används i matlagning, så att saltet hjälper de övriga smakerna att bättre komma fram. [Strör salt på ägget.]
När vi som vill vara kristna lyfter fram det nya livet genom Jesu uppståndelse, fyller vi vår uppgift. Då kan det lilla saltet och det stora ägget förenas till en maträtt som är både välsmakande och nyttig.
Vi ska inte förminska Jesus till endast en stor lärare eller till Guds offerlamm som dog för våra synder. Också det var han, och det är inte oviktigt. Men Jesus, som dog för oss, förblev inte död, utan uppstod från de döda, för att visa oss att döden inte har sista ordet, att också vi dödliga har en möjlighet till evigt liv med Gud.
Om vi inser detta och integrerar det i vår tro, i vårt liv, kan vi knäcka det stenliknande ägget och nå in till det näringsrika innanmätet. Och då, endast då, får vi kraft till vår vandring i denna värld, som är så full av sjukdom och död. Endast då orkar vi till fullo uppskatta den skönhet och glädje som också finns här, och endast då kan vi vandra på den väg som leder till livet, vägen till det eviga gudsriket.
Glad påsk! [Äter ägget.]

06 april 2012

Predikan: Långfredagen

Eva-Lotta Blom:
Guds Lamm
Lovisa kyrka 6.4.2012

Eli, Eli lema sabachtani? Min Gud min Gud varför har du övergett mig? Dessa Jesu ord har genom tiderna så rört vid mänsklighetens hjärta att det känns som om en diskussion kring orden tränger in på helig mark.
I Jesu ord finns en parallel till psaltarpsalmen 22 där det står: “Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat men du är långt borta. (vers 2)” Ropade Jesus ur djupet av sin förtvivlan eller citerade han psalm 22 som samtidigt, mot slutet, också förkunnar Guds seger över det onda?
Jesus delade vår mänskliga natur samtidigt som han delade vår sorg och kanske tom. vår förvirring och vårt tvivel. Vi minns Jesus i öknen och hur han kämpade en kamp mellan ont och gott. Vi minns Jesus i Getsemane där han i ångest bad att denna bägare skulle gå förbi honom. Jesus visste och kände tider av mörker. Delade Jesus även den mänskliga upplevelsen av att bli övergiven av Gud? Ropade han ut sitt Varför , precis som vi, mot en himmel som verkar stum och tom.
Vi kan inte säga att Jesu ord bara var en meditation över psalm 22. Vi vet att Jesus delade vår mänskliga kamp, båda under sitt liv och på korset.
Jesus på korset. Slutet kom fort. Det var inte fallet för alla som blev korsfästa. Den troliga tiden för Jesu korsfästelse var klockan nio på morgonen och han gav upp andan klockan tre på eftermiddagen. Evangelisten Matteus skriver att han gav upp andan vilket vill antyda att Jesus gjorde det av fri vilja. Han avstod sitt liv och gav upp andan i döden med samma kärlek som han levat sitt liv med.
Vad skall vi tänka om förhänget som brast i templet, om jordbävningen och om gravarna som öppnade sig? Det är endast evangelisten Matteus som skriver om gravar som öppnade sig. På Jesu tid hade dessa tecken ett naturligt sammanhang med olycka och lidande. Gud tecknade sin dom över berg och himmel. Dessa tecken kan dock inte ses som bara legender, de berättar om den starka tro som kännetecknade den tidiga kristna kyrkan. Denna tro uttryckt: Gud vakade över sin Son på korset. Gud tecknade sin dom över mänsklighetens ondska i en mörknande himmel och en jord som skakade. Gud bevisade att han var Herre över liv och död i det att han utgav sin ende Son och sedan uppväckte honom från de döda. Denna tro bekände den tidiga kristna kyrkan – denna tro delar vi och bekänner vi oss till.

05 april 2012

Skriftetal: Skärtorsdagen

Karl af Hällström:
Nattvarden – en gemenskapsmåltid
Beredelsetal i Lovisa kyrka 5.4.2012
1Kor 10:16-17

Den heliga nattvarden är någonting mycket mångsidigt. Den har många aspekter, som olika personer i olika situationer och olika tider betonar på olika sätt. De finns ändå alla med var gång som vi firar nattvard. Nattvarden är det nya förbundets måltid och syndaförlåtelsens måltid. Den är en åminnelsemåltid där vi firar minnet av vad Jesus har gjort för oss. Den är en förkunnelsemåltid och en bekännelsemåltid, för genom att delta i nattvarden förkunnar och bekänner vi också vår tro på honom som har instiftat den och som är närvarande i den. Nattvarden innehåller tacksägelse och glädje, den gemenskap som det brutna brödet skapar och väntan på den himmelska glädjefesten. Listan blev lång, och ändå är detta inte alla exempel på de olika sidor som nattvarden har.
Vi kan naturligtvis inte här fördjupa oss i alla dessa aspekter. Därför vill jag idag meditera kring nattvarden som gemenskapsmåltid.

Måltidsgemenskapen är viktig i många kulturer. Också i vår kultur firar vi ofta viktiga händelser eller milstolpar genom middagsbjudningar.
När Jesus instiftade nattvarden tillsammans med sina lärjungar var det just vid en måltid, påskmåltiden, som det skedde. I urkyrkan firades ofta nattvarden som en del av en gemensam måltid enligt knytkalassystemet, och fastän den gemensamma middagen numera har fallit bort, är nattvarden fortfarande tekniskt sett en måltid, en bordsgemenskap med dem som deltar.
Men bordsgemenskapen är större än så. Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd, skriver Paulus. Brödet, som är Kristi kropp, ger oss en gemenskap. Inte bara en gemenskap med dem som är fysiskt närvarande vid detta nattvardsbord just idag, utan också med alla dem som någon gång har deltagit i nattvarden och alla dem som någon gång kommer att göra det.
Redan i kyrkoarkitekturen kan vi finna en antydan till detta. Altarrundeln bildar en halvcirkel. Där får vi som idag är här knäböja inför sakramentet. Men altarrundelns halvcirkel fortsätter i en osynlig halvcirkel till, där den stora nattvarden i himlen firas. Så blir bordsgemenskapen vid nattvardsbordet en hel cirkel, utan början, utan slut, som pågår här och nu, i tiden och i evigheten. En gemenskap, som fortsätter ända in i himmelriket.
Men framför allt är nattvarden en gemenskap men Honom som har instiftat den. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Så frågar Paulus retoriskt.
Vi som kristna kan ha en andlig gemenskap med Kristus närhelst vi så önskar – i bön, genom studium av Skriften och på andra sätt – men nattvarden är det enda tillfälle här på jorden då vi får möta Jesus i fysisk form. Vi får ta emot hans kropp och hans blod, hålla Honom i våra händer och låta Honom bli en del av oss. Så stärks vår tillhörighet till Kristi kropp, till Kyrkan, och så stärks vi som kristna. Styrkta får vi sedan gå ut och leva ett kristet liv – arbeta för det som är gott och uppbyggligt för oss själva, för våra medmänniskor, för det samhälle vi lever i och för hela Guds skapelse.

Ingen kan förklara nattvarden på ett allt uttömmande sätt. Jag inbillar mig inte att detta beredelsetal kan göra det. Ändå går det att förstå något av nattvardens innebörd, men speciellt på ett djupare plan än det rent intellektuella. Det är nämligen bara den som ofta och gärna kommer till nattvarden som kan förstå och uppleva vad den betyder.
Låt oss bereda oss för att fira denna gemenskapsmåltid genom att bekänna våra synder för den levande Herren.