25 mars 2012

Predikan: Marie bebådelsedag

Karl af Hällström:
Herrens tjänarinna
Predikan i Lovisa kyrka 25.3.2012
Himladrottning. Gudsmoder. Evig jungfru. Herrens tjänarinna. Jungfrun Maria har många olika epitet i olika traditioner. Vissa av dem är främmande för oss lutheraner, t.ex. tanken på Maria som himladrottning (för hon var trots allt bara en människa) och tanken på henne som evig jungfru, eftersom hon senare födde barn åt Josef.
Att kalla Maria för gudsmoder kan låta underligt, för Gud är ju inte född av någon kvinna. Det här begreppet hänger ändå ihop med vår syn på Jesus. Om han är sann Gud och sann människa – såsom vi tror – har Maria alltså fött också Kristi gudomliga natur, inte bara den mänskliga. Teorierna om att Jesus inte skulle ha blivit Kristus förrän senare, t.ex. vid sitt dop, har ända sedan fornkyrkans tid med rätta avfärdats som irrläror.
Trots detta är kanske det i praktiken viktigaste med Maria det exempel som hon ger oss som Herrens tjänarinna.
När Gabriel kommer till henne meddelar han henne att hon skall bli gravid och föda sin son Jesus. I praktiken kan detta få ödesdigra följder för Maria. Hon är en ung kvinna – kanske 13-14 år gammal, vilket trots allt inte är så lite som det låter. Hon var giftasvuxen och trolovad med Josef, så i social ålder skulle det i våra dagar motsvara något i stil med 19 år. Maria var en ung kvinna, men inte för ung, om ni förstår hur jag menar.
Men att hon var trolovad med Josef var allvarligt. Våra dagars förlovning går ju ut på ungefär att vi nu kollar om vi skulle råka passa ihop, och om vi gör det, så gifter vi oss eventuellt i en vag framtid. Om det inte lyckas, så bryter vi förlovningen och ser oss om efter nästa. För att karikera det hela en smula.
Trolovningen var något helt annat. Den var ett juridiskt bindande kontrakt genom vilket mannen och kvinnan bands till varandra – och givetvis så att särskilt kvinnan bands till mannen. Skilsmässa var möjlig, men om man bröt sin trolovning jämställdes det med att bryta sitt äktenskap och fick samma hårda straff – i princip stenades den skyldiga, även om dödsstraffet i praktiken inte tycks ha varit i bruk vid den tid som det nu rör sig om.
Nåväl, när Maria får veta att hon skall bli gravid (eller ”ha i magen”, som det ordagrant heter på grekiska) vet hon hur omgivningen kommer att tolka det. Om Josef säger som det är, att han inte har rört henne, är det därmed klart att hon har varit otrogen och bör bli bestraffad. Att påstå att det skulle vara frågan om en jungfrufödsel vore knappast trovärdigt – lika lite trovärdigt som det i våra dagar skulle låta i en gravid tonårings mun.
Maria är alltså inte ett exempel på att ogifta tonårsflickor absolut borde sätta barn till världen.
När Gabriel bebådar Jesu födelse för Maria, lämnar han möjligheten öppen för henne att säga nej till kallelsen. Men efter en fråga av närmast teknisk natur (Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man) så svarar Maria ja på Guds kallelse. Hon är väl medveten om de rentav livshotande svårigheter som detta kommer att föra med sig, men hon vill ändå lyda Gud.
Av detta ser vi två områden där Maria i synnerhet kan vara ett exempel för var och en av oss. Maria visar ett stort mod när hon väljer att göra det som är rätt, det som är i enlighet med Guds plan. Vi som är här idag är inte kallade att föda Guds Son, men också vi är kallade att göra det rätta, också när det kan ha negativa följder för oss själva. Stå upp mot det onda, tala ut mot orättvisor, arbeta för det som är sant och rätt! Varje kristen, ja, varje människa har denna kallelse. Hur det i praktiken kan gå till är individuellt. Någon engagerar sig som besöksvän, en annan arbetar för Amnesty International, en tredje är blodgivare … Listan kan göras hur lång som helst. Och Marias exempel förpliktigar oss att söka former för denna verksamhet – också när det krävs mod att göra så.
Detta är alltså något som varje människa kan och bör göra. Men Maria ger också oss kristna ett exempel att följa genom den stora tro som hon visar. Gabriel meddelar inte bara rakt upp och ner: ”Morjens, Maria, du är på smällen,” utan han lovar också att Gud skall vara med Maria genom alla svårigheterna: … den Högstes kraft skall vila över dig. … ingenting är omöjligt för Gud. Maria tror på Guds löfte och tyr sig till honom när hon kommer med sitt berömda svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.
Alla Marias livsplaner blir omkastade eller kullkastade. Hon har räknat med att gifta sig med Josef, få barn med honom och leva ett vanligt rätt händelselöst liv som hantverkarhustru i en landsortsstad. Hon skulle säkert ha varit nöjd och sådär vardagslycklig i en sådan tillvaro. Men nu blir allt annorlunda. Hon riskerar att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska och därefter som ogift mor, i det närmaste utan ärliga sätt att försörja sig i den tidens patriarkaliska samhälle. Hon blir tvungen att uppfostra en son som går ett kontroversiellt och offentligt liv till mötes, och kan knappast undgå att själv också hamna i rampljuset. Dessutom riskerar den son som hon uppfostrar att råka in i samma stora svårigheter som kontroversiella sanningssägare oftast hamnar i, ofta på bekostnad av sitt eget liv. Fullt medveten om allt detta kan hon ändå förlita sig på sin tro och svara ja på Guds oerhört svåra kallelse.
Jag kan bara hoppas att jag i någon liknande situation skulle våga välja det rätta framom det trygga. Om jag hade Marias tro och hennes totala förtröstan på Gud, skulle jag kanske våga det. Marias mod baserar sig på hennes tro. Men en tro av det här slaget kan vi inte själva åstadkomma; vi kan bara be om den. Den som ber och studerar Guds ord får en större tro; tron driver oss till att be och studera Guds ord. Tron föder mod att göra det rätta; att se resultatet av goda handlingar stärker tron, som ger oss mod till handlingarna. Ingenting av detta kan isoleras från det andra. Troslivet är inte ett laboratorieexperiment – troslivet är verkligt liv i vardag och helg, i glädje och sorg, i medgång och motgång.
Jungfrun Maria, gudsmodern, Herrens tjänarinna, visar oss vikten av att låta tron på Gud vara en levande del av vårt liv, en levande del av vår verklighet.
Låt oss så resa oss och bekänna denna gemensamma kristna tro.

18 mars 2012

Predikan: 4 sö i fastan (ELB)

Eva-Lotta Blom:
Livets bröd
Lovisa kyrka 18.3.2012

Denna söndag har kallats för Midfastosöndagen eftersom den är placerad mitt i fastetiden och uttrycker att denna söndag är ett slags rastställe, en oas i fastetidens ökenvandring. Texterna denna söndag handlar bl.a. om Jesus som Livets bröd, därav även benämningen brödsöndagen.
Jesus säger : ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Att äta av det levande brödet som Jesus är. Dessa ord fjärmade bort många anhängare till Jesus och vi kan också undra vad Jesus egentligen menade med dessa ord. Det handlar om en metafor; en metafor som haft konsekvenser både på gott och ont. I dessa ord har många funnit en grund för sann lärjungeskap och hemligheten i kristen tro och kristet liv uppenbarad. Men dessa ord har också lett till felaktiga tolkningar som rent av varit hedniska och trögtänkta sas.
Dessa Jesu ord leder våra tankar till nattvarden. Det som sker i nattvarden är ett mysterium. Martin Luther skriver i sin Lilla Katekes om Herrens Heliga Nattvard: “Nattvarden är en helig måltid, som Jesus har instiftat. I denna måltid ger han sin kropp och sitt blod åt oss för att ätas och drickas. Nattvardens bröd och vin är Kristi sanna kropp och blod. Vi firar nattvarden i trohet mot Jesu ord och till hans minne.” Och av detta får vi syndernas förlåtelse och får bli stärkta i vår tro och förnyade i vår kärlek till vår Gud och till vår nästa.
Men Jesu ord är en metafor. Jesus talade mycket i bilder och liknelser. Han kunde ha sagt: “Jag är dörren” och ingen skulle ha tagit det bokstavligt och sett och trott på Jesus som en dörr som öppnas och stängs. Varför skulle en metafor förstås bokstavligt och en annan inte? Nej, för att verkligen ta emot det som Kristus har att ge oss och att uppleva hans frälsarkraft måste vi livnära oss och leva av Kristus – det finns inget annat ord som beskriver livet i Kristi efterföljd lika bra. Vi måste leva av Kristus, ta till oss hans undervisning och hans sinne tills det blir vårt sinne och tills vi tänker som han skulle tänka i vårt ställe. I Filipperbrevets 4 kap. skriver Paulus “Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”. Kristi kraft skall få fylla oss och bli vår kraft.
“Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom”. Så nära och levande är relationen mellan Kristus och den troende. Den liknar Kristus vid sitt förhållande till Gud när han säger: “Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig”. Detta skall förstås på ett andligt plan, vilket det säkert inte gjordes av dem som först hörde dessa ord uttalas. Jesus predikade och undervisade det som han såg som sin uppgift. Folket tyckte inte om det han sade och massorna tunnades ut. Men han undervisade och fick betala ett högt pris. Jesus predikade sanning och var trogen sin Gud, men mot slutet av sitt liv var han allt mindre populär bland folket, även lärjungarna mer eller mindre svek honom.
Jesu liv och död såg säkert i mångas ögon ut som ett nederlag, men vi är ännu i fastans tid. Den tid då Herren låter dagen gry är nära. “På tredje dagen – säger hoppets röst – skall påskens sol stå strålande i öst och fram i ljuset träder världens tröst”. Men än får vi bida.

11 mars 2012

Predikan: Tredje söndagen i fastan (KafH)

Karl af Hällström:
Kyrkan och Jesus
Predikan i Lovisa kyrka 11.3.2012
Joh. 8:46-59

I dagens heliga evangelium blir Jesus pressad av de religiösa ledarna. De kallar honom samarier och besatt.
Samarierna var en blandad folkgrupp som hade uppkommit under den babyloniska fångenskapens tid, då den rest av fattiga israeliter som ockupationsmakten hade lämnat kvar beblandades med de folk som babylonierna lät transportera dit för att jorden inte skulle bli obrukad. Samarierna hade anammat en tidigare form av judisk religion, som räknade endast Toran, alltså Moseböckerna, som heliga, inte psalmer, historieböcker och profeter. Dessutom hade samarierna på berget Gerissim ett eget tempel, som upplevdes som en konkurrent till templet i Jerusalem. På Gerissim förekommer förresten fortfarande offergudstjänster enligt gammaltestamentligt mönster, även om offereldarna i Jerusalem har varit släckta i årtusenden.
Judarna ansåg alltså att samarierna var irrläriga och av blandad härkomst, och därför orena. Samarierna tyckte att judarna hade gjort tillägg till de heliga Skrifterna och att judarna därför var orena. Därtill kom naturligtvis en hel del vanligt bigotteri ¬– men i vilket fall som helst var judar och samarier i luven på varandra. Och nu kallade då de religiösa ledarna i Jerusalems tempel Jesus för samarier. Inte för att de kanske ansåg att han följde just den samariska religionen, utan för att de tyckte att han bröt med den judiska. Och helt fel hade de väl inte.
Jesus kallar oss inte till någon viss religion, utan till att bli hans efterföljare. Det är inte templet i Jerusalem som i sig är det viktiga för honom, utan Gud som fyller templet. Han strävar efter att tränga till grunden av de religiösa sederna för att se vad som ligger bakom dem och för att se om de hjälper eller hindrar oss att nå en gemenskap med Gud.
Det är många i dagens värld som kritiserar den kristna kyrkan för t.ex. de övergrepp som har skett under korstågstiden, under inkvisitionen och vid andra tillfällen. Och det är sant att många felsteg har tagits. Vi skall inte förneka dem, utan erkänna dem och sträva efter att inte upprepa dem – lära oss av historien, alltså.
Samtidigt har många av dessa felsteg skett för att folk har velat använda den kristna religionen för att främja sina egna mål – makt, rikedomar, bigotteri eller fanatism – och felstegen är då inte kristendomens som sådan. Vilken annan religion eller ideologi som helst kan också låna sig till sådant missbruk. Vilket naturligtvis inte ursäktar de missbruk som har skett i den kristna kyrkans namn. I den mån jag representerar den kristna kyrkan, vill jag be om ursäkt för dem.
Men kristendomens grundval ligger inte i den organiserade religionen, i den kristna kyrkan. Nej, grundvalen ligger endast och enbart i Jesus. Det är han som är länken mellan människan och Gud, det är han som genom sin död och uppståndelse befriar oss från synd och skuld och bereder plats för oss i evigheten hos Gud. Det är Jesus som förmedlar Guds kärlek till oss och ger oss möjlighet att själva älska både Gud och våra medmänniskor. Det är Jesus som vandrar med oss i medgång och motgång, i gott och i ont, och det är Jesus som bär oss när livsvandringen blir för tung för oss att klara ensamma.
Kyrkans roll är sekundär.
Därmed inte sagt att inte kyrkan skulle ha en roll, alltså. Kyrkan och församlingen är en gemenskap av alla dem som har mött Jesus, alla dem som han har mött i dopet och i tron, alla dem som blir starkare av att tillsammans vandra framåt mot det himmelska målet, snarare än att försöka göra det ensamma.
Vi får älska vår kyrka och vår församling, precis som vi får älska vår hembygd och vårt land. De är alla goda företeelser, som kan hjälpa oss att uppnå bra saker. Så länge vår hembygdskärlek inte blir knutpatriotism, så länge vår fosterlandskärlek inte blir chauvinism och nationalism och så länge vår kärlek till kyrkan inte leder till ett bigotteri som gör att vi förkastar Guds övriga barn bara därför att de kantänka inte har precis samma åsikt som vi. Om så sker, är vi på fel väg.
Men kyrkan, den organiserade religionen som så många finner förkastlig, kan hjälpa oss att följa Jesus. När det är så, fyller kyrkan och församlingslivet sin funktion. Den hindrar oss att gå vilse i individualismens stiglösa vildmark och hjälper oss att ösa ur tidigare kristnas erfarenheter. Samtidigt bör vi dock inse att det centrala inte är kyrkan som organisation eller dess dogmer, utan personen Jesus Kristus. Genom att följa honom kan vi finna vägen till Gud. Utan honom kan vi kanske finna både godhet och vishet, vilket är bra – men vi kan inte finna en väg som når ända fram.
När de judiska ledarna tvistade med Jesus och betonade sin form av religiöst liv, var de säkert uppriktiga. De såg Jesus som ett hot mot den vedertagna ordningen och som ett hot mot det nationella självstyret. Och de var säkert ärliga i detta. Men ändå misstog de sig. De insåg inte att Jesus verkligen var den han påstod sig vara – Guds son, människornas Frälsare. Om de hade insett detta, hade säkert historien sett annorlunda ut.
Men de insåg inte detta, och historien är oförändrad. Denna historia får vi försöka ta till oss och lära oss något av.
Vi skall inte förkasta dem som på ytan ser ut att vara av annan åsikt än vi själva. Inte heller skall vi utgå från att alla Guds barn är av samma åsikt som vi. Tolkningarna är många – och tänk om det är jag som har fel? Jag tror ju inte att jag har det, annars skulle jag byta ståndpunkt – men jag inser möjligheten att jag kan missta mig. Jag har gjort det förr, så jag kan säkert göra det på nytt.
Paulus kommer med ett gott råd när har skriver: Pröva allt. Ta vara på det som är bra (1Th 5:21). De judiska ledarna gjorde inte så, utan de lät sina förutfattade meningar styra och förkastade därför Jesus och hans budskap. Låt oss inte göra så. Låt oss se på allt som finns både i kyrkan och inom samhället, pröva det enligt kärlekens lag och ta vara på det som är bra, det som är uppbyggligt, det som leder till större kärlek, det som leder oss närmare Gud. Det övriga kan vi förkasta. Då kan kyrkan, samhället och vi själva bli förnyade, reformerade, och uppnå en större fullkomning – i Jesu efterföljd. Amen.

04 mars 2012

Predikan: 2 sö i fastan

Eva-Lotta Blom:
Bön och tro
Lovisa kyrka 4.3.2012

Ånger eller kärlek? kunde rubriken lyda för dagens predikotext.
Berättelsen om synderskan i fariséens hus är bland de vackraste berättelserna i evangelierna. Berättelsen uttrycker Jesu sällskaplighet, hans sympati för dem som ansågs vara på något sätt utanför, och speciellt hans sympati för kvinnor, hans kärlek gentemot syndare och hans makt att förlåta någon människa hans synder.
Poängen med berättelsen är inte varför kvinnan blir förlåten, utan varför hon uttrycker sin kärlek till Jesus. Hennes kärlek och tårar uttrycker inte ånger inför förlåtelsen, utan tacksamhet eftersom hon fått förlåtelse. Ångern i sig själv är ett uttryck för kärlek. Det är kärleken i ångern som hindrar den att bli till förtvivlan.
Den tidiga kristna kyrkans kännetecken var att de kristna älskade Jesus. Att vara kristen betyder i första hand att älska Jesus, i andra hand att tro på honom, fast dessa egentligen går hand i hand. Att älska Jesus är att tro på honom. Kvinnan i berättelsen väter Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår, kysser hans fötter och smörjer dem med sin balsam – allt detta är ett innerligt uttryck för kärlek och tillbedjan.
I Mark.14:3-9 finns samma berättelse återgiven. Det står att Jesus sade åt dem som blev förargade på kvinnan för att hon slösade dyrbar olja: “Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er…men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Kvinnan hade gjort “vad hon kunde” och gjort något som ingen snart mera kunde göra. Det är kanske nämnvärt att Markusevangeliet avslutas med berättelsen om kvinnorna vid graven som köpt välluktande kryddor och olja för att smörja Jesus; men graven är tom! I Mark. 14:9 står det (Jesus säger:)“Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Kvinnans gärning stannade kvar som ett minne och den uppskattades bland de första kristna för hennes gärning var på ett ställföreträdande sätt deras egen gärning. Hennes gärning kan även bli en symbol för oss och leda oss till kärleken i den uppståndne Kristus. Den kan uppskattas än mer, för bokstavligt kan kvinnans gärning aldrig upprepas.
Jesus visste vem kvinnan var, fariséen visste – eller trodde sig veta – vilken sort hon var (om man kan uttrycka det så). Fariséen hade klassificerat människorna; denhär kvinnan var en synderska. Han hade regler för hur en viss människa från en viss klass eller rang skulle behandlas och han visste hur denna kvinna skulle behandlas.
Men Jesus klassificerade aldrig människor. Han var intresserad av vem en människa var, inte vilken sort eller vilken samhällsklass de representerade.
Vad vill denna berättelse säga oss idag? Vill den säga oss att den som syndat mycket bättre kan förstå Guds nåd och förlåtelse än den som syndat litet. Att den som syndat mycket och fått mycket förlåtet automatiskt visar större kärlek. Jag tror att berättelsen främst handlar om att kvinnan på ett djupare plan hade förstått innebörden och konsekvenserna av sina synder. Denna kvinna hade mött sig själv och sin synd och vänt sig till Jesus. I liknelsen om den förlorade sonen var inte poängen den att den yngre sonen var en större syndare än den äldre utan som det står: “han kom till besinning” – han såg sin synd utan att skyla över den och då återvände han till sin faders hus.
Med den heliga Birgittas ord får vi instämma: “Jag ber ödmjukt till Gud: Behandla mig inte efter min synd utan efter din barmhärtighet!”