23 juli 2010

Predikan: 9 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Sanning och lögn
25.7.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Matt. 7:15–23
Den här dagen handlar om motsatsen sanning och lögn. Det är nära släkt med andra motsatser såsom t.ex. ljus och mörker, tro och otro, liv och död. Motsatserna är inga teoretiska spörsmål. De finns inte heller till för att människor skall diskutera dem och få tiden att gå på ett trevligt sätt. Utan tvivel är de så intressanta att man i en diskussion om dem lätt kan få en kväll att förlöpa i intensivt samtal med vem som helst.
Det är ju frågan om motsatser som beskriver vår tillvaro, verklighet och existens. Att ingen ensam kan besitta hela sanningen gör förstås ämnet inte mindre intressant. Det är förstås roligt att ha rätt någon gång, men det är nog intressantare att kunna utforska vår existens, tillvaro och verklighet.
Men man kan ju för ett ögonblicks skull fantisera hur det skulle kännas att besitta en oemotsäglig sanning? Det finns inte många i historien som befunnit sig i den situationen, men det finns ett bra exempel. Mina tankar går automatiskt till Abraham. Han är den första människa här i Guds värld som tror och får ett löfte om välsignelse av Gud. Gud säger åt Abraham att han....skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna.
Abraham är utan tvivel i den situationen faktiskt den enda människa som besitter sanningen. Man kan med gott samvete säga att han har monopol på sanningen. Likaså har han monopol på tron och han om någon vet att hans liv är på något sätt mer än alla andras, eftersom ingen annan fått höra det som han fått höra.
Visst var det säkert ensamt. Hur använder sig Abraham av den här kunskapen och tron. Man kunde tänka sig att han inte ville vara ensam om det här, att han skulle vilja dela med sig och så sätt bli märkvärdigare än alla andra människor.
Men han gör inte på det sättet, han använder sig inte av den här kunskapen på något sätt. Han nämner inte med ett ord om sitt unika löfte. Det är förstås underligt. En sådan kunskap skulle inte någon nuförtiden kunna bevara för sig. Men den var faktiskt hel och hållet till för honom ensamt och hans efterkommande, som ännu inte fötts.
Han var verkligt ensam i sin sanning och tro. Abraham var inte bara ensam i sin tro, utan hans tro var verkligen också privat. Han behöver aldrig bevisa sin egen unika situation. Bara vid ett tillfälle, men då är det Gud som gör det, som räddar Abraham och hans hustru ur en svår situation.
Visst är den som påstår sig äga sanningen verkligen ensam. Jag undrar om någon vill vara det? Ingen är som Abraham och ingen har varit det varken före eller efter honom heller. I det avseende är han den förste och siste att vara ensam om sin tro.
Ingen av oss är i Abrahams situation, men också hans situation ändrades när han fick barn och barnbarn. Man kan dela med sig av ens innersta med familjen. Men faktum är att det som Abraham fick, inte kan på något sätt bli en familjehemlighet, som med t.ex. de berömda Stradivariusviolinerna. Välsignelsen som Abraham fick handlar ju om sanningen. Det vad han fick är verklighet och sant.
Den här söndagens tema är sanning och sken. Sken betyder ju något som vill ge intrycket att vara sant, men som betraktat i sanningens sken visar sig vara bara lögn. Internet ger faktiskt utrymme åt människor som är osäkra på sig själva, och som vill ge sken av att vara något annat än de de faktiskt är.
Jesus understryker idag i slutet av sin viktigaste predikan, Bergspredikan, att det är viktigt att det finns harmoni mellan tankar och gärningar. Han berättar om människor som vill vara profeter, men inte är det. Man känner igen dem på deras budskap och arbetsresultat. Resultatet av deras jobb är lika med noll. I den andra läsningen för idag finns en metod för att avslöja falska profeter. En rätt profet bekänner Jesus som Guds son, men den falska profeten vill bara framföra sig själv.
Förutom faska profeter så behandlar Jesus i Bergspredikan annat livsviktigt, så som t.ex. Guds vilja, medmänniskan, buden, bönen, det dagliga brödet, men också sanningen. Men innan Jesus börjar predikan lovar han salighet åt alla som vill höra honom. Det är inte bara frågan om Jesu budskap, utan det är Guds eget budskap och löfte till alla som vill höra honom. Jesus säger att budskapet och löftet blir verklighet just när man hör honom.
Det är därför som kyrkan och församlingen tror att det är just Jesus som är välsignelsen, som Abraham fick först av alla människor. Men välsignelsen var inte bara till för honom och hans familj. Den är tillägnad hela mänskligheten. Det tog länge, ca 1800 år, förrän den sändes ut till alla eftersom den måste förberedas av Gud, så att alla kan och vill ta emot den. Den får ni också ta emot idag.

17 juli 2010

Predikan: Kristi förklarings dag

Martin Fagerudd:
Förklarad och förhärligad
18.7.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Matt. 17:1-8

Två ord hjälper oss att rätt förstå och uppskatta den här dagens innehåll och tema, som är centralt inte bara för den här helgdagen, utan för alla helgdagar liksom också för tron. Det är orden förklara och förhärliga. Betydelsen av ordet förklara förstår alla. Ordet förhärliga hör inte till det vardagliga språket, men har betydelsen att lovprisa och att upphöja. Det betyder helt enkelt att när något förklaras så kan det också rätt uppskattas.
Nu är det centrala för varje söndag att Jesus Kristus är förklarad som Guds son för kyrkan. Det betyder att kyrkan som samfund vet, förstår och tror vem Jesus är. Därför kan den rätt uppskatta Jesus och vi gör det genom att lovprisa och upphöja honom varje helgdag i högmässan. Lika gör vi det i tro också i vårt vardagliga liv, genom att vi lever som han vill. Och när vi inte klarar av det, vet vi att vi kan vända oss till honom och be om förlåtelse att vi har brister som medmänniskor.
Nu är inte Jesus Kristus förklarad för varje människa så att var och en kan uppskatta honom rätt och lovprisa honom i sitt liv. Bibeln berättar att inte ens lärjungarna kunde riktigt förstå vem han är.
Det här är en dag då vi igen får koncentrera oss på trons kärna, Jesus Kristus, genom att lyssna till berättelsen om när Jesus blev förhärligad. Förutom att varje detalj i berättelsen är viktig så har berättelsen ett huvudämne, att Jesus är Kristus och Guds son.
Matteus evangelium, liksom alla evangelier, är noggrann med tidsangivelsen för att ”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.” Tidsangivelsen är viktig därför att det skett följande en vecka tidigare: Petrus hade bekänt att Jesus är Messias den levande Gudens son. Samtidigt hade också Jesus från den dagen börjat förklara för dem att han måste bege sig till Jerusalem, lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och bli uppväckt på den tredje dagen. Just efter, att Petrus bekännt Jesus som Messias och Jesus förklarat vart vägen nu leder, tar Jesus sina lärjungar upp på berget.
Johannes evangelium är det enda som inte berättar om händelserna på förklaringsberget, men Johannes berättar igen om att Jesus förklaras genom alla sina gärningar, som berättar om vem som sänt honom. Men hans egna tog inte emot honom och lät inte hans gärningar förklara honom. Därför uppskattade de honom inte rätt, så att de skulle ha kunnat lovprisa honom.
På berget får lärjungarna se Jesus som de bara i tron svagt kunnat ana. Han förvandlas och förklaras. Det beskrivs med ord ur profeten Daniel och ur Uppenbarelseboken: hans ansikte sken som solen och hans kläder blev vita som ljuset. De ser i Jesus den segrande Guds son.
Lärjungarna blir inte alls rädda, inte heller förvånade. Det är som om de alltid sett honom som sådan. Bara en gång tidigare berättar Bibeln om att just Mose ansiktet sken klart, när han kom ner från berget med lagens tavlor. Bara en gång tidigare berättar Bibeln att det är så lugnt, stilla och fridfullt som då när Elia mötte Gud i den stilla susningen på berget.
Lärjungarna ser Jesus samtala just med Mose och Elia. Det är så lugnt och en sådan frid fyller Petrus att han säger "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia." Jesus är inte bara förklarad för dem utan i Petrus ord är han också förhärligad, lovprisad. Det är första gången Petrus kallar Jesus för Herren.
Det är just då de hör Guds röst ur molnet som är tecknet på hans närhet och klarhet och som säger ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Gud säger med det här att lärjungarnas bekännelse är rätt och att lärjungarna sett Jesus sådan som han verkligen är. Jesus är Kristus, Guds son.
Visst kan upplevelsen av Guds närvaro plötsligt tränga igenom vårt medvetande och det gör oss medvetna om hans helighet. Den fyller oss med bävan inför hans upphöjdhet och höghet, han är ouppnåelig för oss. Hans heliga närvaro gör lärjungarna förskräckta och den är så förkrossande, att den får människan att känna sig så liten att hon förgås.
Visst kan vi också få uppleva Guds kärleksfulla närvaro, hur Jesus rör vid oss och säger "Stig upp och var inte rädda." Och det är just i en sådan stund som lärjungarna inte ser någon annan förutom Jesus. Det är när han berör oss som han blir förklarad och förhärligad hos oss.
Det är märkligt förstås att i följd av denna unika händelse så sker det inte någon förändring hos lärjungarna. Man får litet den uppfattningen att lärjungarna fortsätter sitt liv som om de aldrig skulle ha varit med på berget. Men fortsättningen berättar att lärjungarna fortfarande måste växa i kunskapen om Jesus. Det är inte klart på långt och när.
Om händelserna på förklaringsberget är vändpunkten i Jesu liv så finns det också en vändpunkt i lärjungarnas liv, som förändrar dem så att de inte bara med munnen bekänner Jesus som Herre utan visar också i sitt liv genom de uppgifter de får av Jesus själv, att vara Jesu apostlar, hans utsända. Den avgörande händelsen är Jesu uppståndelse, som förklarar honom så att också vi förstår att tacka Gud för Jesu lidande och död som försoningen för våra synder.
Ännu återstår en fråga som evangeliet väcker. Kan man höra Guds röst? Det är klart att man kan. Av evangeliet ser vi att när vi hör Guds röst anknyter till två för Gud viktiga saker, för det första anknyter det till Kristus, Guds älskade son. När vi hör Guds röst anknyter det förstås också till oss och vårt liv, eftersom vi är viktiga för honom. Det har igen bara två syften: Gud vill att vi skall hos honom söka hjälp och stöd i vårt liv och arbete, som skapat allt och alla. Därför har han redan i Jesus Kristus räddat oss från syndens, dödens och ondskans välde och fört oss in i hans älskade sons rike, för att han skall få bli allt i alla.

05 juli 2010

Siunauspuhe: Rakastaa ja tulla rakastetuksi

Karl af Hällström:
Tyyne Tiaisen siunauspuhe
Hyvän Paimenen kirkko, Helsinki 5.7.2010
Hyvät Tyyne Tiaisen sukulaiset ja ystävät!
Tyyne-täti sai elää pitkän ja vaiherikkaan elämän. Hän syntyi Suomen suurruhtinaskunnassa, joka kuitenkin itsenäistyi kun hän oli kolmen vanha. Hän tapasi työnantajansa Karjalassa, kun ”tohtori”, kuten Tyyne-täti isoäitiäni kutsui, muutti sinne perheineen. Tämä olikin eräänlainen elämänkumppanuus. Kun ”tohtorin” mies, isoisäni, oli kaatunut jatkosodassa, Tyyne-täti hoiti kotia ja lapsia ”tohtorin” työskennellessä, ja kun perhe joutui Karjalasta evakkoon, oli Tyyne-täti mukana luonnollisena osana perhettä. Perhe muutti muutamaan otteeseen ympäri Suomea ”tohtorin” työn perässä, kunnes hän jäi eläkkeelle Inkoon kunnallislääkärin virasta 1960-luvun lopussa. Silloin tytöt olivat jo aikuisia, ja Tyyne-täti ja hänen ”tohtorinsa” muuttivat Helsingin Laajasaloon, missä me lapsenlapset mielellämme vierailimme. Jäätyään korkeassa iässä vihdoin eläkkeelle, Tyyne-täti muutti Turkuun, jossa hän sitten viimeiset vuotensa viettikin.
Johanneksen ensimmäisessä kirjeessä (4:9-10) sanotaan: Juuri siinä Jumalan rakkaus ilmestyi meidän keskuuteemme, että hän lähetti ainoan Poikansa maailmaan, antamaan meille elämän. Siinä on rakkaus – ei siinä, että me olemme rakastaneet Jumalaa, vaan siinä, että hän on rakastanut meitä ja lähettänyt Poikansa meidän syntiemme sovitukseksi.
Minusta näemme jotain Tyyne-tädistäkin tässä raamatunkohdassa. Opimme rakkautta, emme rakastamalla, vaan tulemalla rakastetuiksi. Ja tässä Tyyne-täti oli ylivertainen. Hän hoiti taloutta, lapsia ja lapsenlapsia, ja osoitti tällä tavoin rakkauttaan. Hänhän ei ollut suuri varreltaan – jo ollessani teini-ikäinen hän tuli leukani alle ”sateen pittoon” – mutta suurempaa sydäntä saa etsiä kaukaa. Rakastamalla hän opetti meille mitä rakkaus on. Ja me olimme voimattomia tekemään muuta kuin rakastaa häntä takaisin.
Isäni, joka oli seurakuntaneuvoston jäsen ja siksi jonkinmoinen hengellinen auktoriteetti Tyyne-tädin silmissä, sanoi kerran leikillään hänelle: ”Tyyne, sinä et koskaan pääse taivaaseen!” Tyyne-täti tietenkin hätkähti ja kysyi: ”Kuinka niin?” – ”No,” vastasi isä, ”kun sinun ruokasi on niin syntisen hyvää!” Siihen Tyyne-täti hymyillen: ”Kuule Jakob, minä nappaan karjalanpaistin kainaloon, niin eiköhän se Pietari päästä minut sisään!”
En tiedä, heltyykö Pietari karjalanpaistista, mutta uskon vakaasti, että rakkaudella on suuri arvo Taivaan portilla. Minä en pysty ratkaisemaan – enkä sitä haluaisi! – kuka pääsee Jumalan valtakuntaan. Mutta olen varma siitä, että jos minä joskus sinne pääsen, niin Tyyne-täti on portilla minua vastassa ja tulee ”sateen pittoon”.
Kiitos, Tyyne-täti, kaikesta!