09 september 2012

Predikan: Femtonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i Lovisa kyrka 9.9.2012
Matt 11:25-30

På väggen i mitt arbetsrum där hemma hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i dagens heliga evangelium.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln inkopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.

Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt kan komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1 500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.

När jag faller (alltså inte ”om jag faller”, utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer en annan av dagens texter, Luk 17:11-19, in. Det är berättelsen om hur Jesus botade tio spetälska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spetälske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

02 september 2012

Predikan: Fjortonde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012
Rom 13:8-10

I Mose lag finns det 613 olika bud.
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.

De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: "Du skall helga vilodagen," medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.

Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.

Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra lagen och profeterna – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Var kommer kärleken från? Från Gud, för Gud är kärlek. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - vi älskar därför att [Gud] först älskade oss. Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?

Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen.