Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012
Rom 13:8-10
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012
Rom 13:8-10
I Mose lag finns det 613 olika bud.
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.
De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: "Du skall helga vilodagen," medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.
Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra lagen och profeterna – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Var kommer kärleken från? Från Gud, för Gud är kärlek. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - vi älskar därför att [Gud] först älskade oss. Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?
Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen.
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.
De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: "Du skall helga vilodagen," medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.
Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra lagen och profeterna – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Var kommer kärleken från? Från Gud, för Gud är kärlek. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - vi älskar därför att [Gud] först älskade oss. Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?
Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar