24 februari 2008

Predikan: 3 söndagen i fastan (HB)

Henry Byskata:
Kampen mot mörkrets makter
Predikan vid högmässa
i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 24 februari 2008 kl.13.00
Joh. 12:37-43
37. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom,
38. ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens arm uppenbarats?
39. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också:
40. Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.
41. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.
42. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan.
43. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
"Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." Så sammanfattar evangelisten Johannes redan i inledningen till sitt evangelium det mottagande Jesus skulle komma att få av sitt eget folk.
När vi går tillbaka i historien är det inte svårt att hitta exempel på hur detta avvisande har utnyttjats som ett av skälen till att förfölja och förinta judarna. Det att judarna avvisade Jesus har på något sätt genom tiderna förstärkt de kristnas egen självgodhet: vi har åtminstone inte avvisat honom. Tvärtom.
Men hur är det i vårt eget Vasa idag ? Räknar vi med Jesus ? Låter vi oss inspireras i våra liv ? I en falsk säkerhet av att besitta den rätta tron har ofta dolt sig ett förakt för andra och för annorlunda sätt att tro, att ge uttryck för sin tro - ett förakt som i förhållande till judarna kom att få fruktansvärda konsekvenser. Vi kommer aldrig ifrån att utrotningen av judarna under andra världskriget inte enbart var en galnings verk, Hitlers, utan att det sedan länge fanns väl förberedda mönster, sociala och religiösa, och att det fanns ekonomiska orsaker, som många länder slöt upp bakom. "Den kultur, som möjliggjorde dödslägren, var inte bara inhemsk i västerlandet utan också ett resultat - om också oförutsett och oavsiktligt - av dess grundläggande religiösa traditioner", skriver R.L. Rubinstein i boken Förintelsens lag (1980).
Just detta faktum utgör en bakgrundsfråga till dagens predikotext: Hur kan det komma sig att den troende - mitt i sin tro, sin hängivenhet för Gud och gudstjänst, religion och tro - kan ta så fel, att följderna blir fruktansvärda ? Därför skall inte denna predikan enbart eller i främsta hand ta upp frågan varför judarna inte kunde tro på Jesus, utan vi skall behandla också den risk som varje troende löper, att tron både kan ge människan en kärlek som förmår göra under och ge en förblindelse med hemska följder.
Religiös tro är således ingen garanti för att man handlar i överensstämmelse med Guds vilja.
Det finns många exempel på hur människor som sagt sig handla i Guds namn eller enligt Guds vilja, begått omänskliga gärningar. Ofta finns det bakom de grymma handlingarna en förändring av språkbruket t.ex. genom att vi urholkar ordens betydelse genom att använda dem fel. Vi förskönar verkligheten genom att t.ex. kalla arbetslösa för friställda.
Slavskeppen som en gång fraktade de infödda från Afrika till Amerika hade namn som "Jesus Kristus". Under dessa transporter som också företogs med en del svenska båtar, dog flera miljoner färgade. Under senare årtionden har amerikanerna gett en av sina atomubåtar namnet "Corpus Christi", Kristi kropp alltså. Men låt oss ta exempel på närmare håll. Händer det inte ibland, att vi kallar skvaller och rotande i andra människors liv för "omsorg" ? Kan inte också personalmöten på vårdinstitutioner eller i kyrkliga sammanhang utvecklas till att frånvarande människor löper risk att fråntas sitt människovärde, när de inte själva får komma till tals ? Det kan vara svåra gränsdragningar, men vi måste uppmärksamma riskerna. "Det finns verkligen inte den förbrytelse som inte har blivit begången i pliktens och samvetets namn", säger Erich Fromm. Vi skulle kunna tillägga "i Guds namn".
Men hur kommer det sig, att Jesus inte blir igenkänd ? Eller hur får vi så känsliga sinnen, att vi känner igen honom, när vi möter honom ?
Det finns en nyare psalm för fastetiden i vår psalmbok, nr 86, som handlar om det här:
1. De såg ej dig, blott timmermannens son.
De såg ej dig, när de drev dig med hån
mot klippans brant och ut i ensam natt.
En falsk profet de såg, och en besatt.
2. De såg ej dig, du världens enda hopp,
när de drev spjut och spikar i din kropp.
Guds kärlek såg de ej, en utstött blott.
De såg ej dig som sonar allas brott.
3. De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli ett fäste för vår tro.
Det är någonting mycket paradoxalt och tragiskt över att de som skulle ha haft de största förutsättningarna att känna igen honom, det blir just de som anklagar honom och är med och dömer honom. Men: när vi talar om dem, judarna och Israel, är det viktigt att tillämpningen sker också på oss och den kristna kyrkan i dagens värld. Kyrkan har begått samma misstag och vi står inför möjligheten/risken att begå samma misstag. Varför ?
Arbete i kyrka och församling, engagemang i verksamhet och deltagande i gudstjänster, kunskap i kyrklig verksamhet och förvaltning, teologi osv. kan lätt få oss att tro, att vi på något automatiskt sätt är befriade från risken. Det är som i sagan om Snödrottningen, där det berättas om hur en spegel som förvred allt, föll ner på jorden och skärvorna spreds ut i små, små bitar och fastnade i en del människors ögon. Till slut märkte de inte, att deras syn hade förändrats. En enda liten skärva av detta förvända sätt att se kan förvrida fromhet, godhet och engagemang både hos oss enskilda och hos kyrkan som helhet. Skärvan kommer från Satan, den onda makten, som känner sig hotad, när fromhet och godhet griper människor.
Hur skall vi då komma till rätta med detta ? Var finns hjälp att få ?
"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn/söner."
Ljuset är Kristus och att tro på honom är att leva med honom, i hans närhet, i relation till honom. Konkret betyder det, att vi jämför vårt sätt att vara med hans, vår attityd till medmänniskorna med hans, vårt umgänge med varandra med hans osv. Gör vi en dylik jämförelse, skall vi göra den så att vi har en positiv utgångspunkt. Syftet är inte att än en gång åstadkomma dåligt samvete och skuldkänslor (av typen: se vad Jesus har gjort för dig, vad gör du för honom ?).
Vi behöver få syn på och öva oss i Jesu eget synsätt, i hans människo- och samhällssyn. På den vägen blir mycket av negativt ältande av andra människor omöjligt. Vi märker att sådant höll inte Jesus på med. Då får vi också lov att ompröva många av våra käraste fördomar. Ordet fördom innebär att vi dömer före, vi är snabba att avge våra omdömen, innan vi känner till sakernas rätta läge, innan vi har lärt känna personen i fråga ordentligt.
Fördomar har vi ju för att känna oss trygga. Vi tänker: jag är i alla fall inte som den där, jag har i alla fall inte de där åsikterna. Att tänka så skapar ett slags trygghet. Vi känner oss ett trappsteg ovanför. Vi är en aning bättre. Vi tillhör rätt grupp med rätta åsikter. Denna sortens trygghet, byggd på fördomar och bristande kunskap, måste bytas ut mot en levande och skapande trygghet, den som Kristus har att ge. Den förstnämnda tryggheten kan vi kalla för mörkret, eftersom den älskar att se det mörka, negativa hos andra. Kristi trygghet är ljusets trygghet.
Det finns en tänkvärd judisk legend:
En rabbi frågade sina lärjungar, när man kunde säga att dagen hade kommit. När är natten förbi? När är det gryning ? Lärjungarna grubblade på den underliga frågan och kom med olika förslag. T.ex. att natten är förbi, när man kan skilja ett får från en hund, en häst från en åsna osv. Men rabbin godkände inget av svaren. Till slut gav han svaret:
- Natten är förbi och dagen har kommit, när du ser in i din medmänniskas ansikte och i honom eller henne igenkänner din broder eller din syster. Då har det blivit ljust i ditt liv. Till dess lever du i mörker.
Vår predikotext behandlar i slutavsnittet frågan om att erkänna eller inte erkänna Kristus inför andra. Fariseerna ville inte erkänna honom med risk att bli uteslutna ur synagogorna. Att tillhöra en grupp är en mycket stark längtan hos oss. Den är så stark, att vi kan göra avkall på mycket av det vi tror på och håller för sant och riktigt och heligt.
I vissa allvarliga lägen kan denna längtan att tillhöra gruppen och rädslan att hamna utanför bli så stor att det kan leda till förintelse av andra grupper och folk. Men också mobbning och utfrysning bygger på samma betingelser. Återigen måste vi hitta fram till en trygghet av annat slag. Gå från mörkrets trygghet till ljusets.
Jesus vill kalla oss från mörkret till ljuset. Han vill att vi skall leva i ljuset, det meningsfulla och verkliga livet; inte i halvdunklet och i skenvärldar. Han vill också att vi blir ljusets vittnen, att vi försöker finna vägar så att detta befriande och glada budskap når fler och fler. Det är nog så att det inte är Gud, som vill förstocka våra hjärtan eller förblinda våra ögon. Jesus visar på flera sätt hur han vill bryta denna förstockelse och förblindelse. Han ser runtomkring sig vilka konsekvenser de för med sig: hat, rädsla, kryperi, halvsanning, förtryck. Vi ser det också på långt håll eller helt nära i vår egen värld. Alltså: upp till kamp mot mörkrets makter.
Sista strofen i psb 86 lyder:
"En gång vi alla ser den nåd du gav,
som floden sedd från källan till sitt hav.
Omkring din tron förbundets båge står
och allas sår har läkts i dina sår."

Amen.

Predikan: 3 söndagen i fastan (HB)

Henry Byskata:
Jesus segrar över ondskans makter
Predikan (teilweise auf deutsch)
i Trefaldighetskyrkan i Vasa 24 februari 2008 kl.10.00
(25.2.2008 gått 90 år sedan jägarna landsteg i Vasa)
Joh. 12:37-43
Trots att Jesus hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: "Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats?" De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: "Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig." Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade.
Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

Bästa åhörare och gudstjänstdeltagare! I morgon har det förflutit exakt 90 år sedan passagerarfartyget Arcturus och fraktfartyget Castor med 854 resp. 96 jägare ombord landsteg i Vasa exakt tre år efter att pfadfindrarnas utbildning hade börjat i Tyskland. Följande dag uppträdde jägarna för sista gången tillsammans i en parad på Vasa torg.
Bakgrunden till jägarrörelsen och därmed tillkomsten av den 27 Preussiska Jägarbataljonen är de så kallade ofärdsåren i Finlands historia dvs det ryska kejsardömets strävan att förryska storfurstendömet av Finland och att utplåna dess inre autonomi.
I januari 1915 beslöt Tysklands militärledning och utrikesministerium att ge 200 finländare militärutbildning. I studentkretsarna vidtog genast en skyndsam värvning till Tyskland. Genom att använda sina utrikespass kunde alla utan svårigheter till en början resa via Sverige till Tyskland. Utbildningen skedde i Lockstedtlägret i Holstein. Finländarna ansågs inte vara soldater, utan de var klädda i pojkscoutkläder och kallades Pfadfinder. På hösten 1915 beviljades inte längre utrikespass åt 19-35-åriga män. Dessa måste fara till Tyskland i smyg. För detta inrättades ett slags etapper som uppehölls av lokala invånare för dem som skulle överskrida gränsen. Den viktigaste etappvägen gick från Kemi till Haparanda, en annan via Torneå. Från Österbotten färdades också blivande jägare över isen till Umeå; man brukar tala om "Munsala-passet".
Jägarnas utbildning var effektiv, hård och petig. Erfarenheter som erhållits i krig beaktades i utbildningen. En del fick ledarutbildning. Finländarna fick erkännande av sina tyska utbildare för sin skjutskicklighet, marschförmåga och idrottsprestationer.
Liebe Zuhörer! Finnland bat im 1. Weltkrieg Deutschland um die militärische Ausbildung von Freiwilligen für seinen Unabhängigkeitskamf gegen Russland.
1915 trafen av 25. Februar die ersten knapp 200 Freiwilligen im Lockstedter Lager ein. Bis 1917 wuchs ihre Zahl auf knapp 2000, zusammengefasst im Königlich-Preussischen Jägerbataillon 27. Dieses Bataillon wurde am 25. Februar 1918 nach Vasa in Finnland überstellt, um mit Erfolg in den Bürgerkrieg um die Unabhändigkeit Finnlands einzugreifen.
Aber noch zurück nach Deutschland! Als die Jäger in Libau waren, fand in der Dreifaltigkeitskirche einmal im Monat ein Gottesdienst für die Finnen statt. Die drei Pastoren im Bataillon, Anttila, Grundström und Marttinen, zelebrierten die Messe. Selbst bei diesen Verrichtungen trugen sie kein Messgewand sondern ihre verschlissenen Jägeruniformen, wie sonst beim normalen Soldatendienst. Es scheint mir dafür heute 90 Jahre später erheblich feierlich ein Gottesdienst hier in der Dreifaltigkeitskirche zu Vasa als Andenken zu zelebrieren. Durch neun Jahrzehnte ist die Möglichkeit uns gegeben worden Wort Gottes zu hören.
Die Überschrift dieses Sonntags ist: “Der Kampf gegen die bösen Mächte".
Im Evangelium nach Johannes, Kapitel 12, heisst es: "Wiewohl er (Jesus) aber so viele Zeichen vor ihnen getan hatte, glaubten sie nicht an ihn, damit das Wort des Propheten Jesaja erfüllt würde, das er gesprochen hat: ’Herr, wer hat unsrer Predigt geglaubt, und wem ist der Arm des Herrn offenbar geworden?’ Deshalb konnten sie nicht glauben, weil Jesaja wiederum gesagt hat: ’Er hat ihre Augen geblendet und ihr Herz verstockt, damit sie mit den Augen nicht sehen noch mit den Herzen verstehen und sich bekehren und ich sie heile.’
Dies hat Jesaja gesagt, weil er seine Herrlichkeit sah, und von ihm har er geredet.
Gleichwohl glaubten doch auch viele von den Oberen an ihn; aber wegen der Pharisäer bekannten sie es nicht, damit sie nicht aus der Synagoge ausgeschlossen würden. Denn sie liebten die Ehre bei den Menschen mehr als die Ehre bei Gott."

Jägarnas inverkan på krigets gång i frihetskriget-medborgarkriget år 1918 var synnerligen stor och till och med avgörande. När de anlände till Vasa, gav de det unga självständiga landet hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad, innan jägarnas roll i den finska armén var klar. Det gick nämligen inte utan svårigheter att inordna en aktiv jägarskara i en armé, som leddes av officerare, som tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén.
Av de förluster som den lagliga regeringens trupper led var jägarnas andel exceptionellt stor: 127 jägare stupade och 238 sårades av de 1261, som deltog i striderna.
Efter kriget återvände största delen av jägarna till det civila livet. De var arbetare, småbrukare och tjänsteinnehavare. En del fortsatte dock på den militära banan. En av dem var Terjärvfödde Frans Uno Fagernäs, som utnämndes till generalmajor 16.11.1942. Han blev efter kriget först chef för Norra Österbottens militärlän i Idensalmi och sedan kommendör för Mellersta Finlands militärlän i Vasa, det som senare kom att bli Vasa militärlän.
Helge Smedjebacka skriver i sin historik om Fagernäs, att han var mycket folklig och humoristisk, en god militär och ledare. En gång vid fronten hörde han om en soldat som var från Terjärv. Han bad honom anmäla sig och frågade: "Vems pojk ä du?" "Ja e Kåvas Hugos pojk från Hästbackbye i Tärjär". "Jassu - no tjännder ja ha". Så presenterade han sig själv: "å ja e Byyskata snoro-Uno från Tärjär". Till saken hörde att han som barn hade en ganska svår allergisk snuva med rinnande näsa.
Som överstelöjtnant och kommendör för Gardesjägar-bataljonen i Vasa gav Fagernäs en ypperlig beskrivning av jägarandan i ett tal han höll för bataljonen vid 15-årsminnet av jägarnas avfärd till Tyskland, 25.2.1930. Han yttrade bl.a.:
"En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i Jägarbataljonen 27.
--- Arvet efter jägarbataljonen 27 besticker sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Ifall vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländska krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de starka ideal, som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens för-
beredelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt mottaga ett arv och s.a.s. leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!" Så general Uno Fagernäs, "snoro-Uno"!
Insgesamt waren 1.897 Mann in Lockstedter Lager ausgebildet worden. Es kamen von Österbotten 784 Mann, vom Nyland 282 Mann, vom Karelien 234 Mann, vom Satakunda 168 Mann usw.
Über 90 Jahre ist Finnland mit Hohenlockstedt (Lockstedter Lager) historisch eng verbunden und betrachtet diesen Ort als die Wiege seiner Unabhängigkeit. Am Ehrenmal der finnischen Jäger in Hohenlockstedt findet alljährlich am 25. Februar eine Gedenksfeier statt. Im Heimatsmuseum am Wasserturm ist eine ständige Ausstellung über die Geschichte der finnischen Jäger zu besichtigen.
Heute sind wir hier in Finnland und besonders in Vasa sehr dankbar für die Heldtaten der finnischen jungen Männer und für die gute Verbindungen zwischen unseren beiden Länder nunmehr der Europäischen Union.
Unsere Dankbarkeit ist gross wie die Worte des Psalms 144:12-15:
Unsre Söhne sind in ihrer Jugendkraft gleich hochgezogenen Stämmen,
unsre Töchter sind wie Säulen, gemeisselt für den Palastbau.
Unsre Speicher sind gefüllt und spenden Vorrat jeder Art.
Unsre Schafe mehren sich tausendfach, vieltausendfach auf unsern Fluren.
Unsre Rinder sind schwer beladen. Kein Unglück, kein Ausfall
und kein Geschrei auf unsern Strassen!
Wohl dem Volke, dem es also geht!
wohl dem Volke, dessen Gott der Herr ist!

Bästa veteraner och gudstjänstdeltagare!
Jag har här i den svenska och tyska delen av predikan rätt mycket uppehållit mig kring jägarna och deras historiska insats då för 90 år sedan eller mera. Jägarna var frihetskämpar.
Det kan passa in vad gäller den yttre kampen på denna söndags rubrik om "seger över ondskans makter". När det handlar om den inre kampen vi idag var och en av oss har att gå, behöver hela rubriken nämnas: "Jesus segrar över ondskans makter."
Den segern Guds egen son, världens Frälsare, har vunnit för oss är det som bär oss igenom alla svårigheter i dagens postmodärna värld. All materialism, all fri marknadsekonomi, all företagsamhet bör bygga på sanna mänskliga värden och värderingar. Bör bygga på att vi - i motsats till majoriteten av Jesu eget folk i texten - kan inse vem han är som låter oss förlora fast hela världen men vinna seger till vår själ!
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.

10 februari 2008

Predikan: 1 söndagen i fastan (Invocavit)

Ben Thilman:
Allt är inte guld, som glimmar
Esbo domkyrka 10.2.2007
Matt 16:21-23
I bibeln 2000 finns dagens predikotext under rubriken: Första förutsägelsen om Människosonens lidande. I berättelsen förekommer Jesus och Petrus. Jesus är den som här för fösta gången avslöjar den plan som Gud har med honom, att han skall lida och dö. Det kan observeras att Jesus inte citeras här. Det är evangelisten som berättar att Jesus började förbereda lärjungarna för hans kommande lidande. Men efter denna början, där evangelisten berättar, så kommer två repliker, den ena av Petrus, där han på sätt och vis tar Jesus i försvar och i följande citat Jesu reaktion, var han avslöjar att det inte egentligen är Petrus som talar här, utan att djävulen talar genom Petrus för att försöka få Jesus på andra tankar.
Vi anar genom den här berättelsen att Jesus visste vad som skulle hända. Han ville förbereda sina lärjungar på det som skulle komma, av omsorg om dem. Predikotexten ger också den uppfattningen att Jesu lidande och död och uppståndelse, inte var något som hände av någon slump. Gud hade en plan som han förverkligade. Jesus visste också vad som skulle hända med honom och han ville att lärjungarna skulle vara beredda, för det som skulle hända skulle påverka deras liv.
Jesus och lärjungarna hade levt ett ganska tryggt och kanske t o m trevligt liv tillsammans den tid de hade haft gemensamt. Det skulle ändra.
Men visst var Jesus frestad att söka en lätt lösning. Redan när han frestades i öknen, så fick han ett alternativ, men då talade djävulen själv till honom. Nu talar en av hans närmaste lärjungar, i en, till synes, bekymmersam ton och med en omsorg om Jesu välbefinnande. Djävulen är verkligt lömsk, men Jesus genomskådar de avsikter han har och avslöjar honom.
Jesus talar inte till Petrus i evangelietexten, utan han talar till djävulen. Vi måste räkna med att vi inte heller automatiskt kan skilja mellan vad som är Guds röst och djävulens röst. Men om vi prövar det vi hör genom att lägga det i bön inför Gud, så vet vi skillnaden. Men allt är inte guld som glimmar, och allt är inte av Gud som låter fromt. Det måste vi räkna med. Vi skall inte gå efter de fromma fraserna. Vi skall gå efter det gudomliga budskapet, som kan verka anstötligt och svårt ibland, men som ger en vink om vad som är Guds plan.

Andakt vid BotniaVasan

Henry Byskata:
Andakt vid starten av tredje BotniaVasan
vid Norrvalla Rehab Center i Vörå
10 februari 2008 kl.10.00
1 söndagen i fastan (Invocavit)
”Jesus segrar över frestelserna”
God söndag morgon! Så är det då äntligen dags för start på tredje BotniaVasan! Härligt! Våra böner har blivit besvarade, det finns tillräckligt med snö och arrangörerna har talkojobbat hårt, så nu är allting färdigt; tack för det!
Visst är det litet fuktigt, nära 100%, och dimmigt i dag, men vad gör det: det bästa med BotniaVasan är ju att komma i mål. Själv tänker jag följa med ut i spåret och förhoppningsvis komma i mål om 4-5 timmar!
Det är söndag i dag och vi firar 1 söndagen i fastan med rubriken ”Jesus segrar över frestelserna”. Texten i Matteusevangeliet berättar om hur Jesus var i öknen och frestades av djävulen. Han frestades att överge sin kallelse, men han övervann frestelsen. Inte heller dagens moderna människa lämnas i fred för olika frestelser.
Att skida BotniaVasan är - om ni tillåter litet humor - en frestelse, som över 600 skidlöpare i dag inte har kunnat låta bli att stå emot. Men låt oss se det hela som en utmaning! Hinder är till för att besegras. Då gäller det att man är trimmad och tränad till att kunna kämpa väl. Gud har gett dig och mig en kropp med muskler. Enligt äkta kristen tro är Gud lika mycket intresserad av vårt kroppsliga liv som av vårt andliga.
1. Min kropp är en Guds gåva, som jag skall förvalta och sköta väl.
2. Min kropp skall vara i en sådan kondition, att jag kan arbeta till Guds ära och i tjänst åt mina medmänniskor.
3. Min kropp skall - säger Paulus - vara ett tempel åt den helige Ande. Med din kropp skall du i dag fira gudstjänst ute i Guds skapelses underbara tempel. Ett tempel ute i ett annat tempel.
God färd och kom väl hem!
Hyvää sunnuntai-aamua, hyvät BotniaVasan hiihtäjät! Se on nyt kohta menoa eikä meininkiä! Valmistelut on tehty, on liisteröity ja on niistetty, valmista on - enemmän tai vähemmän valmistautuneina. Vähän kosteata ja nihkeätä mutta muutama tunti Jumalan ihanassa luonnossa on edessä. Ja parasta on maaliintulo!
Tänään on 1. paastonajan sunnuntai otsikkona ”Jeesus, kiusausten voittaja”. Vapahtajamme voitti kiusaajan petolliset ehdotukset vetoamalla Jumalan sanaan, Raamattuun.
Me voitamme tämän päivän hiihtomatkan asettamat rasitukset takanamme kunnon valmistelut, edessämme määrätietoinen taivaltaminen ja hiihtämisen iloa!
Elämämme matkaa ajatellen lainaan Jesajan kirjan neljännenkymmenennen luvun sanomaa:
28. Etkö jo ole oppinut, etkö ole kuullut, että Herra on ikuinen Jumala, koko maanpiirin luoja? Ei hän väsy, ei uuvu, tutkimaton on hänen viisautensa.
29. Hän virvoittaa väsyneen ja antaa heikolle voimaa.
30. Nuoretkin väsyvät ja nääntyvät, nuorukaiset kompastelevat ja kaatuvat,
31. mutta kaikki, jotka Herraa odottavat, saavat uuden voiman, he kohoavat siivilleen kuin kotkat. He juoksevat eivätkä uuvu, he vaeltavat eivätkä väsy.

Hyvää ja siunattua hiihtomatkaa!

03 februari 2008

Predikan: Fastlagssöndagen (Esto mihi)

Henry Byskata:
"Guds kärleks offerväg"
Predikan 3 februari 2008 vid högmässa
i Solf kyrka kl. 10.00 och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Gemensamt ansvar öppnas
Joh. 12:25-33
Jesus sade:
25. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
26. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.
27. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit.
28. Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt."
29. Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.
30. Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.
31. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.
32. Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig."
33. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.


Om vi av olika media, radio, TV, tidningsartiklar och mera sådant skulle dra slutsatsen gällande vad som är "det mest angelägna just nu", tror jag att en del av oss åtminstone skulle säga, att det är premiärvalen i USA gällande vilka två som skall bli presidentkandidater för demokraterna resp. republikanerna. Den stora tisdagen, 5 februari, kanske kommer att vara avgörande med premiärval i rätt många delstater. Detta för den som är intresserad av världshändelserna. Situationen i Kenya oroar många, freden tycks vara avlägsen.
Men vi här i Solf eller Vasa då? Lyssnar vi till diakonifolket, blir svaret: idag inleds för 59:e gången i vårt land insamlingen Gemensamt ansvar med rubriken "Arbete och delaktighet." Vår egen biskop Gustav Björkstrand är i år förman för insamlingen. 60% av intäkterna från insamlingen går till utvecklingssamarbete och biståndsarbete i världens krisområden, i år till Liberia i Afrika. I hemlandet hjälper insamlingen de svagaste att få arbete: de utvecklingsstörda. Förbundet De Utvecklingsstördas Väl får del av insamlingens resultat.
Liberia blev en självständig republik redan år 1847 med Joseph Roberts som första president.
I dag har landet en kvinnlig president, Afrikas första: Ellen Johnson-Sirleaf. Hon tillträdde år 2005 efter ett fjorton år långt inbördeskrig i landet under åren 1989-2003. Återinflyttningen av 100.000 flyktingar börjar närma sig sitt slut och återuppbyggnadsarbetet har kommit väl igång. Till det behövs medel: via Kyrkans utlandshjälp och Lutherska världsförbundet får t.ex. jordbrukarna utbildning i odling av ris och grönsaker samt fiskodling i bassänger. De material och verktyg som behövs tillhandahåller man. Man vill också befrämja odling av grödor för försäljning. Efter utbildning får bönder också grisar och höns. Yrkesutbildning arrangeras för vuxna. Arbetslösa utbildas och för dem arrangeras mikrolån, med vilkas hjälp de kan starta affärsverksamhet. Allt låter riktigt och gott och väl. Låt oss hjälpa till här!
I Trefaldighetskyrkans krypta i Vasa arrangeras torsdag 7.2. inkommande vecka en "Toivon torstai - Hoppets torsdag", där temat är "Jag - en uppbyggare av fred". Nina Silander och Jan Edström från Kyrkans utlandshjälp medverkar och en färgstark personlighet från Liberia: Christiana Wilson, hon är projektkoordinator för LVF:s kvinnoarbete i Monrovia, landets huvudstad. Det tvåspråkiga tillfället i kryptan pågår kl. 9.30-15.25 och Wilsons anförande är kl. 14.15. Mat och kaffe och god gemenskap serveras!
Men, säger du, hemland och utland; för mig personligen är det andra frågor och ärenden som är mera angelägna. Helt visst, min mening var inte att ställa dessa mot varandra. Den personliga ekonomin eller hälsan kan rentav bli en fråga som gäller liv och död för oss. Då kommer vi in på det här med religion och tro. Kristendomen som en historisk religion handlar om människans försök att handskas med detta inslag av något ytterst angeläget i hennes liv.
"Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv", säger Jesus i vår text enligt Johannesevangeliet.
Paul Tillich var en tysk teolog och filosof, som måste lämna Tyskland pga. Hitler redan år 1933. Han verkade därefter i USA till sin död år 1965. Tillich försökte få grepp om religion och gudstro i en värld, där naturvetenskapen bestämmer vad som får finnas och där tekniken tenderar att göra människan maktfullkomlig. Då kom han på att det bästa sättet att beskriva vad religion och tro handlar om är att säga att "det är det som ytterst angår oss" (our ultimate concern).
Ser vi på denna problematik på dethär viset, så blir ju varje människa mer eller mindre religiös. Kristendom och andra religionsformer står för mänsklighetens samlade erfarenheter och vishet, när det gäller denna sida av mänskligt liv som har att göra med det som "ytterst angår oss". Det betyder samtidigt, att om vi överger de traditionella religionerna, så blir vi förr eller senare tvungna att hitta en ersättning för den funktion som den religiösa traditionen fyllt. Skall vi då i stället för att komma hit till gudstjänsten börja anse lördags- och numera också söndagsshoppandet som en ny form av religiositet? Eller deltagandet i idrottsevenemang eller besökandet av konserter och utställningar?
Vad är det då, som är speciellt angeläget idag? Jag antar att ni av en teolog och präst, som dessutom vågar påstå sig vara en troende kristen människa, väntar er att svaret skall bli: Gud. Gud är det allra viktigaste. Så säger Bibeln. Men det svaret kan nog missförstås av många människor idag. Det är nämligen inte alls entydigt vad det idag kan betyda, att Gud handlar om någonting viktigt. Det är i vår tid väldigt oklart. Gud viktig för mig - hur?
Jesus är det allra viktigaste kunde ett annat svar lyda. Så säger Bibeln också.
Jag har någon gång tidigare berättat om vad som stod skrivet en dag på väggen till tunnelbanan i Stockholm med stora klatschiga bokstäver och med flera utropstecken: Jesus är svaret!!! Någon dag senare hade någon skrivit därunder med små vingliga bokstäver: Men vad är frågan?
Det finns alltså många sätt att tala om Gud på. En del är rentav omoraliska. Det verkligt angelägna blir bara den egna själens öde efter döden, inte människors konkreta nöd eller andra utmaningar livet ställer på oss mitt i denna värld. "Den som älskar sitt liv... förlorar det."
Det verkligt angelägna tycks förläggas till ett liv efter vår naturliga död och livet här och nu förbleknar till en skuggvärld.
Gud och kristen tro har i alla tider uppfattats handla om något som sker just i denna världen. Det är en huvudlinje i kristendomen och den har till all lycka varit den förhärskande. Förstås finns där med också längtan bort från detta svåra, en längtan om en himmel där vi är fria från allt som begränsar oss här... men: "den som här i världen hatar sitt liv..."
Kyrkoherde Lars-Johan Sandvik hade en kolumn i Vasabladet senaste söndag, där han kom in på detta med vad det är som driver människor idag. Jag citerar: "Nyrika människor har en tendens att bli odrägliga, överflödets möjligheter har hindrat dem från att syssla med annat än yta och fasad. I en mening är majoriteten av oss nyrika och denna 'välsignelse' hotar faktiskt den goda och under mycket lång tid uppbyggda humana och kristna kultur, som har varit det allra förnämsta och mest värdefulla i vår tradition. Vi fostras allt mera till att fråga efter vår egen yttre fördel och vår egen vinning, medan viljan att gemensamt göra stora insatser för det gemensamma ständigt krymper. Samtidigt som vi privat har råd med mera utsvävningar än någon generation tidigare har haft, har vi allt mindre råd för de gemensamma och ideella behoven." Sandvik talar för en "resa inåt": "Resan inåt måste inte nödvändigtvis vara religiös, men i någon mening är den nog alltid andlig. För den som tröttnar på den moderna fokuseringen på yta och fasad, väntar en ny och mycket mera spännande utmaning - att resa inåt, att bli bekant med själva livet, med sig själv och kanske med Gud." Så tänkvärt Lars-Johan Sandvik. Aktuellt såhär i GA-insamlingstider!
Det mest bestående inslaget i Jesu livssätt och handlande är omsorgen om medmänniskan - det som vi också uttrycker med ordet kärlek. På denna punkt kan vi säga, att också ett evighetsperspektiv finns med - Så älskade Gud världen...för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Evigheten bryter rakt in i vår konkreta historia. Engagemanget för det eviga tar sitt uttryck i medmänsklig omsorg, nästankärlek.
Om någon vill tjäna mig, säger Jesus, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.
Tillich talade också om absoluta och relativa angelägenheter. Han konstaterade, att det finns en inneboende demoni i den mänskliga tillvaron. Den består i att vi gärna upphöjer någonting relativt till att bli en yttersta och absolut angelägenhet. Det skulle vara frestande att dra parallellen till mångt och mycket vad gäller aktuella frågor i vår tid. Men här är inte kanske platsen för detta. Visserligen har de anonyma marknadskrafterna i vår tid fått stå för något demoniskt i detta avseende. Det relativa som skulle tjäna, har blivit någonting absolut, som ingen tycks ha kontroll över.
Trots allt behöver vi människor, säger Tillich, föreställningen om något "absolut". Överger vi helt denna tanke, hamnar vi in i en relativism där allt så småningom blir meningslöst. Finns det bara angelägenheter som är relativa, så är allt bokstavligt relativt. Det räcker inte till för att vi i längden skall känna oss manade att handla med engagemang.
Vi går med fastlagssöndagen och fastlagstisdagen och askonsdagen in i fastetiden, som handlar om engagemanget framom andra: Guds kärleks offerväg i den väg Jesus från Nasaret tog upp till Jerusalem ända till lidandet och döden på korset. Tala om att här i världen hata sitt liv! Han var i Getsemane engagerad till att han svettades blod.... Nu är min själ fylld av oro... Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit!
Det finns en klar gränsdragning mellan engagemang och likgiltighet/rutin.
Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
Vi människor förfogar aldrig över vårt liv helt och fullt. Lika litet gör vi det, när det handlar om det gudomliga och om vår tro - eller vårt tvivel.
Vi får lov att leva i spänningen mellan likgiltighet och religiös fanatism i en ständig kritisk öppenhet och vaksamhet. Och vi får be om mod att våga ta risker, våga gå nya obeträdda stigar som vi inte vet vart de slutligen leder. Vi har ju Jesu löftesord i slutet av vår predikotext: Och när jag blir upphöjd, skall jag dra alla till mig. Amen.
Låt oss be:
Uppståndne Mästare, låt oss möta dig så att i oss frigörs en styrka vi inte visste att vi hade, ett hopp, ett livsmod, en uthållighet, en förmåga att resa oss på nytt, där vi trodde oss helt besegrade. En möjlighet till växt och förändring, en omskapande och förvandlande kraft. Så finns egentligen inget nederlag, därför att du är uppstånden och lever i oss. Låt aldrig detta engagemang och denna övertygelse lämna oss. Amen.