Henry Byskata:
"Guds kärleks offerväg"
Predikan 3 februari 2008 vid högmässa
i Solf kyrka kl. 10.00 och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Gemensamt ansvar öppnas
Joh. 12:25-33
"Guds kärleks offerväg"
Predikan 3 februari 2008 vid högmässa
i Solf kyrka kl. 10.00 och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Gemensamt ansvar öppnas
Joh. 12:25-33
Jesus sade:
25. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
26. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.
27. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit.
28. Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt."
29. Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.
30. Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.
31. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.
32. Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig."
33. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Om vi av olika media, radio, TV, tidningsartiklar och mera sådant skulle dra slutsatsen gällande vad som är "det mest angelägna just nu", tror jag att en del av oss åtminstone skulle säga, att det är premiärvalen i USA gällande vilka två som skall bli presidentkandidater för demokraterna resp. republikanerna. Den stora tisdagen, 5 februari, kanske kommer att vara avgörande med premiärval i rätt många delstater. Detta för den som är intresserad av världshändelserna. Situationen i Kenya oroar många, freden tycks vara avlägsen.
Men vi här i Solf eller Vasa då? Lyssnar vi till diakonifolket, blir svaret: idag inleds för 59:e gången i vårt land insamlingen Gemensamt ansvar med rubriken "Arbete och delaktighet." Vår egen biskop Gustav Björkstrand är i år förman för insamlingen. 60% av intäkterna från insamlingen går till utvecklingssamarbete och biståndsarbete i världens krisområden, i år till Liberia i Afrika. I hemlandet hjälper insamlingen de svagaste att få arbete: de utvecklingsstörda. Förbundet De Utvecklingsstördas Väl får del av insamlingens resultat.
Liberia blev en självständig republik redan år 1847 med Joseph Roberts som första president.
I dag har landet en kvinnlig president, Afrikas första: Ellen Johnson-Sirleaf. Hon tillträdde år 2005 efter ett fjorton år långt inbördeskrig i landet under åren 1989-2003. Återinflyttningen av 100.000 flyktingar börjar närma sig sitt slut och återuppbyggnadsarbetet har kommit väl igång. Till det behövs medel: via Kyrkans utlandshjälp och Lutherska världsförbundet får t.ex. jordbrukarna utbildning i odling av ris och grönsaker samt fiskodling i bassänger. De material och verktyg som behövs tillhandahåller man. Man vill också befrämja odling av grödor för försäljning. Efter utbildning får bönder också grisar och höns. Yrkesutbildning arrangeras för vuxna. Arbetslösa utbildas och för dem arrangeras mikrolån, med vilkas hjälp de kan starta affärsverksamhet. Allt låter riktigt och gott och väl. Låt oss hjälpa till här!
I Trefaldighetskyrkans krypta i Vasa arrangeras torsdag 7.2. inkommande vecka en "Toivon torstai - Hoppets torsdag", där temat är "Jag - en uppbyggare av fred". Nina Silander och Jan Edström från Kyrkans utlandshjälp medverkar och en färgstark personlighet från Liberia: Christiana Wilson, hon är projektkoordinator för LVF:s kvinnoarbete i Monrovia, landets huvudstad. Det tvåspråkiga tillfället i kryptan pågår kl. 9.30-15.25 och Wilsons anförande är kl. 14.15. Mat och kaffe och god gemenskap serveras!
Men, säger du, hemland och utland; för mig personligen är det andra frågor och ärenden som är mera angelägna. Helt visst, min mening var inte att ställa dessa mot varandra. Den personliga ekonomin eller hälsan kan rentav bli en fråga som gäller liv och död för oss. Då kommer vi in på det här med religion och tro. Kristendomen som en historisk religion handlar om människans försök att handskas med detta inslag av något ytterst angeläget i hennes liv.
"Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv", säger Jesus i vår text enligt Johannesevangeliet.
Paul Tillich var en tysk teolog och filosof, som måste lämna Tyskland pga. Hitler redan år 1933. Han verkade därefter i USA till sin död år 1965. Tillich försökte få grepp om religion och gudstro i en värld, där naturvetenskapen bestämmer vad som får finnas och där tekniken tenderar att göra människan maktfullkomlig. Då kom han på att det bästa sättet att beskriva vad religion och tro handlar om är att säga att "det är det som ytterst angår oss" (our ultimate concern).
Ser vi på denna problematik på dethär viset, så blir ju varje människa mer eller mindre religiös. Kristendom och andra religionsformer står för mänsklighetens samlade erfarenheter och vishet, när det gäller denna sida av mänskligt liv som har att göra med det som "ytterst angår oss". Det betyder samtidigt, att om vi överger de traditionella religionerna, så blir vi förr eller senare tvungna att hitta en ersättning för den funktion som den religiösa traditionen fyllt. Skall vi då i stället för att komma hit till gudstjänsten börja anse lördags- och numera också söndagsshoppandet som en ny form av religiositet? Eller deltagandet i idrottsevenemang eller besökandet av konserter och utställningar?
Vad är det då, som är speciellt angeläget idag? Jag antar att ni av en teolog och präst, som dessutom vågar påstå sig vara en troende kristen människa, väntar er att svaret skall bli: Gud. Gud är det allra viktigaste. Så säger Bibeln. Men det svaret kan nog missförstås av många människor idag. Det är nämligen inte alls entydigt vad det idag kan betyda, att Gud handlar om någonting viktigt. Det är i vår tid väldigt oklart. Gud viktig för mig - hur?
Jesus är det allra viktigaste kunde ett annat svar lyda. Så säger Bibeln också.
Jag har någon gång tidigare berättat om vad som stod skrivet en dag på väggen till tunnelbanan i Stockholm med stora klatschiga bokstäver och med flera utropstecken: Jesus är svaret!!! Någon dag senare hade någon skrivit därunder med små vingliga bokstäver: Men vad är frågan?
Det finns alltså många sätt att tala om Gud på. En del är rentav omoraliska. Det verkligt angelägna blir bara den egna själens öde efter döden, inte människors konkreta nöd eller andra utmaningar livet ställer på oss mitt i denna värld. "Den som älskar sitt liv... förlorar det."
Det verkligt angelägna tycks förläggas till ett liv efter vår naturliga död och livet här och nu förbleknar till en skuggvärld.
Gud och kristen tro har i alla tider uppfattats handla om något som sker just i denna världen. Det är en huvudlinje i kristendomen och den har till all lycka varit den förhärskande. Förstås finns där med också längtan bort från detta svåra, en längtan om en himmel där vi är fria från allt som begränsar oss här... men: "den som här i världen hatar sitt liv..."
Kyrkoherde Lars-Johan Sandvik hade en kolumn i Vasabladet senaste söndag, där han kom in på detta med vad det är som driver människor idag. Jag citerar: "Nyrika människor har en tendens att bli odrägliga, överflödets möjligheter har hindrat dem från att syssla med annat än yta och fasad. I en mening är majoriteten av oss nyrika och denna 'välsignelse' hotar faktiskt den goda och under mycket lång tid uppbyggda humana och kristna kultur, som har varit det allra förnämsta och mest värdefulla i vår tradition. Vi fostras allt mera till att fråga efter vår egen yttre fördel och vår egen vinning, medan viljan att gemensamt göra stora insatser för det gemensamma ständigt krymper. Samtidigt som vi privat har råd med mera utsvävningar än någon generation tidigare har haft, har vi allt mindre råd för de gemensamma och ideella behoven." Sandvik talar för en "resa inåt": "Resan inåt måste inte nödvändigtvis vara religiös, men i någon mening är den nog alltid andlig. För den som tröttnar på den moderna fokuseringen på yta och fasad, väntar en ny och mycket mera spännande utmaning - att resa inåt, att bli bekant med själva livet, med sig själv och kanske med Gud." Så tänkvärt Lars-Johan Sandvik. Aktuellt såhär i GA-insamlingstider!
Det mest bestående inslaget i Jesu livssätt och handlande är omsorgen om medmänniskan - det som vi också uttrycker med ordet kärlek. På denna punkt kan vi säga, att också ett evighetsperspektiv finns med - Så älskade Gud världen...för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Evigheten bryter rakt in i vår konkreta historia. Engagemanget för det eviga tar sitt uttryck i medmänsklig omsorg, nästankärlek.
Om någon vill tjäna mig, säger Jesus, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.
Tillich talade också om absoluta och relativa angelägenheter. Han konstaterade, att det finns en inneboende demoni i den mänskliga tillvaron. Den består i att vi gärna upphöjer någonting relativt till att bli en yttersta och absolut angelägenhet. Det skulle vara frestande att dra parallellen till mångt och mycket vad gäller aktuella frågor i vår tid. Men här är inte kanske platsen för detta. Visserligen har de anonyma marknadskrafterna i vår tid fått stå för något demoniskt i detta avseende. Det relativa som skulle tjäna, har blivit någonting absolut, som ingen tycks ha kontroll över.
Trots allt behöver vi människor, säger Tillich, föreställningen om något "absolut". Överger vi helt denna tanke, hamnar vi in i en relativism där allt så småningom blir meningslöst. Finns det bara angelägenheter som är relativa, så är allt bokstavligt relativt. Det räcker inte till för att vi i längden skall känna oss manade att handla med engagemang.
Vi går med fastlagssöndagen och fastlagstisdagen och askonsdagen in i fastetiden, som handlar om engagemanget framom andra: Guds kärleks offerväg i den väg Jesus från Nasaret tog upp till Jerusalem ända till lidandet och döden på korset. Tala om att här i världen hata sitt liv! Han var i Getsemane engagerad till att han svettades blod.... Nu är min själ fylld av oro... Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit!
Det finns en klar gränsdragning mellan engagemang och likgiltighet/rutin.
Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
Vi människor förfogar aldrig över vårt liv helt och fullt. Lika litet gör vi det, när det handlar om det gudomliga och om vår tro - eller vårt tvivel.
Vi får lov att leva i spänningen mellan likgiltighet och religiös fanatism i en ständig kritisk öppenhet och vaksamhet. Och vi får be om mod att våga ta risker, våga gå nya obeträdda stigar som vi inte vet vart de slutligen leder. Vi har ju Jesu löftesord i slutet av vår predikotext: Och när jag blir upphöjd, skall jag dra alla till mig. Amen.
Låt oss be:
Uppståndne Mästare, låt oss möta dig så att i oss frigörs en styrka vi inte visste att vi hade, ett hopp, ett livsmod, en uthållighet, en förmåga att resa oss på nytt, där vi trodde oss helt besegrade. En möjlighet till växt och förändring, en omskapande och förvandlande kraft. Så finns egentligen inget nederlag, därför att du är uppstånden och lever i oss. Låt aldrig detta engagemang och denna övertygelse lämna oss. Amen.
25. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
26. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.
27. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit.
28. Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt."
29. Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.
30. Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.
31. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.
32. Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig."
33. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Om vi av olika media, radio, TV, tidningsartiklar och mera sådant skulle dra slutsatsen gällande vad som är "det mest angelägna just nu", tror jag att en del av oss åtminstone skulle säga, att det är premiärvalen i USA gällande vilka två som skall bli presidentkandidater för demokraterna resp. republikanerna. Den stora tisdagen, 5 februari, kanske kommer att vara avgörande med premiärval i rätt många delstater. Detta för den som är intresserad av världshändelserna. Situationen i Kenya oroar många, freden tycks vara avlägsen.
Men vi här i Solf eller Vasa då? Lyssnar vi till diakonifolket, blir svaret: idag inleds för 59:e gången i vårt land insamlingen Gemensamt ansvar med rubriken "Arbete och delaktighet." Vår egen biskop Gustav Björkstrand är i år förman för insamlingen. 60% av intäkterna från insamlingen går till utvecklingssamarbete och biståndsarbete i världens krisområden, i år till Liberia i Afrika. I hemlandet hjälper insamlingen de svagaste att få arbete: de utvecklingsstörda. Förbundet De Utvecklingsstördas Väl får del av insamlingens resultat.
Liberia blev en självständig republik redan år 1847 med Joseph Roberts som första president.
I dag har landet en kvinnlig president, Afrikas första: Ellen Johnson-Sirleaf. Hon tillträdde år 2005 efter ett fjorton år långt inbördeskrig i landet under åren 1989-2003. Återinflyttningen av 100.000 flyktingar börjar närma sig sitt slut och återuppbyggnadsarbetet har kommit väl igång. Till det behövs medel: via Kyrkans utlandshjälp och Lutherska världsförbundet får t.ex. jordbrukarna utbildning i odling av ris och grönsaker samt fiskodling i bassänger. De material och verktyg som behövs tillhandahåller man. Man vill också befrämja odling av grödor för försäljning. Efter utbildning får bönder också grisar och höns. Yrkesutbildning arrangeras för vuxna. Arbetslösa utbildas och för dem arrangeras mikrolån, med vilkas hjälp de kan starta affärsverksamhet. Allt låter riktigt och gott och väl. Låt oss hjälpa till här!
I Trefaldighetskyrkans krypta i Vasa arrangeras torsdag 7.2. inkommande vecka en "Toivon torstai - Hoppets torsdag", där temat är "Jag - en uppbyggare av fred". Nina Silander och Jan Edström från Kyrkans utlandshjälp medverkar och en färgstark personlighet från Liberia: Christiana Wilson, hon är projektkoordinator för LVF:s kvinnoarbete i Monrovia, landets huvudstad. Det tvåspråkiga tillfället i kryptan pågår kl. 9.30-15.25 och Wilsons anförande är kl. 14.15. Mat och kaffe och god gemenskap serveras!
Men, säger du, hemland och utland; för mig personligen är det andra frågor och ärenden som är mera angelägna. Helt visst, min mening var inte att ställa dessa mot varandra. Den personliga ekonomin eller hälsan kan rentav bli en fråga som gäller liv och död för oss. Då kommer vi in på det här med religion och tro. Kristendomen som en historisk religion handlar om människans försök att handskas med detta inslag av något ytterst angeläget i hennes liv.
"Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv", säger Jesus i vår text enligt Johannesevangeliet.
Paul Tillich var en tysk teolog och filosof, som måste lämna Tyskland pga. Hitler redan år 1933. Han verkade därefter i USA till sin död år 1965. Tillich försökte få grepp om religion och gudstro i en värld, där naturvetenskapen bestämmer vad som får finnas och där tekniken tenderar att göra människan maktfullkomlig. Då kom han på att det bästa sättet att beskriva vad religion och tro handlar om är att säga att "det är det som ytterst angår oss" (our ultimate concern).
Ser vi på denna problematik på dethär viset, så blir ju varje människa mer eller mindre religiös. Kristendom och andra religionsformer står för mänsklighetens samlade erfarenheter och vishet, när det gäller denna sida av mänskligt liv som har att göra med det som "ytterst angår oss". Det betyder samtidigt, att om vi överger de traditionella religionerna, så blir vi förr eller senare tvungna att hitta en ersättning för den funktion som den religiösa traditionen fyllt. Skall vi då i stället för att komma hit till gudstjänsten börja anse lördags- och numera också söndagsshoppandet som en ny form av religiositet? Eller deltagandet i idrottsevenemang eller besökandet av konserter och utställningar?
Vad är det då, som är speciellt angeläget idag? Jag antar att ni av en teolog och präst, som dessutom vågar påstå sig vara en troende kristen människa, väntar er att svaret skall bli: Gud. Gud är det allra viktigaste. Så säger Bibeln. Men det svaret kan nog missförstås av många människor idag. Det är nämligen inte alls entydigt vad det idag kan betyda, att Gud handlar om någonting viktigt. Det är i vår tid väldigt oklart. Gud viktig för mig - hur?
Jesus är det allra viktigaste kunde ett annat svar lyda. Så säger Bibeln också.
Jag har någon gång tidigare berättat om vad som stod skrivet en dag på väggen till tunnelbanan i Stockholm med stora klatschiga bokstäver och med flera utropstecken: Jesus är svaret!!! Någon dag senare hade någon skrivit därunder med små vingliga bokstäver: Men vad är frågan?
Det finns alltså många sätt att tala om Gud på. En del är rentav omoraliska. Det verkligt angelägna blir bara den egna själens öde efter döden, inte människors konkreta nöd eller andra utmaningar livet ställer på oss mitt i denna värld. "Den som älskar sitt liv... förlorar det."
Det verkligt angelägna tycks förläggas till ett liv efter vår naturliga död och livet här och nu förbleknar till en skuggvärld.
Gud och kristen tro har i alla tider uppfattats handla om något som sker just i denna världen. Det är en huvudlinje i kristendomen och den har till all lycka varit den förhärskande. Förstås finns där med också längtan bort från detta svåra, en längtan om en himmel där vi är fria från allt som begränsar oss här... men: "den som här i världen hatar sitt liv..."
Kyrkoherde Lars-Johan Sandvik hade en kolumn i Vasabladet senaste söndag, där han kom in på detta med vad det är som driver människor idag. Jag citerar: "Nyrika människor har en tendens att bli odrägliga, överflödets möjligheter har hindrat dem från att syssla med annat än yta och fasad. I en mening är majoriteten av oss nyrika och denna 'välsignelse' hotar faktiskt den goda och under mycket lång tid uppbyggda humana och kristna kultur, som har varit det allra förnämsta och mest värdefulla i vår tradition. Vi fostras allt mera till att fråga efter vår egen yttre fördel och vår egen vinning, medan viljan att gemensamt göra stora insatser för det gemensamma ständigt krymper. Samtidigt som vi privat har råd med mera utsvävningar än någon generation tidigare har haft, har vi allt mindre råd för de gemensamma och ideella behoven." Sandvik talar för en "resa inåt": "Resan inåt måste inte nödvändigtvis vara religiös, men i någon mening är den nog alltid andlig. För den som tröttnar på den moderna fokuseringen på yta och fasad, väntar en ny och mycket mera spännande utmaning - att resa inåt, att bli bekant med själva livet, med sig själv och kanske med Gud." Så tänkvärt Lars-Johan Sandvik. Aktuellt såhär i GA-insamlingstider!
Det mest bestående inslaget i Jesu livssätt och handlande är omsorgen om medmänniskan - det som vi också uttrycker med ordet kärlek. På denna punkt kan vi säga, att också ett evighetsperspektiv finns med - Så älskade Gud världen...för att den som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Evigheten bryter rakt in i vår konkreta historia. Engagemanget för det eviga tar sitt uttryck i medmänsklig omsorg, nästankärlek.
Om någon vill tjäna mig, säger Jesus, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.
Tillich talade också om absoluta och relativa angelägenheter. Han konstaterade, att det finns en inneboende demoni i den mänskliga tillvaron. Den består i att vi gärna upphöjer någonting relativt till att bli en yttersta och absolut angelägenhet. Det skulle vara frestande att dra parallellen till mångt och mycket vad gäller aktuella frågor i vår tid. Men här är inte kanske platsen för detta. Visserligen har de anonyma marknadskrafterna i vår tid fått stå för något demoniskt i detta avseende. Det relativa som skulle tjäna, har blivit någonting absolut, som ingen tycks ha kontroll över.
Trots allt behöver vi människor, säger Tillich, föreställningen om något "absolut". Överger vi helt denna tanke, hamnar vi in i en relativism där allt så småningom blir meningslöst. Finns det bara angelägenheter som är relativa, så är allt bokstavligt relativt. Det räcker inte till för att vi i längden skall känna oss manade att handla med engagemang.
Vi går med fastlagssöndagen och fastlagstisdagen och askonsdagen in i fastetiden, som handlar om engagemanget framom andra: Guds kärleks offerväg i den väg Jesus från Nasaret tog upp till Jerusalem ända till lidandet och döden på korset. Tala om att här i världen hata sitt liv! Han var i Getsemane engagerad till att han svettades blod.... Nu är min själ fylld av oro... Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit!
Det finns en klar gränsdragning mellan engagemang och likgiltighet/rutin.
Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
Vi människor förfogar aldrig över vårt liv helt och fullt. Lika litet gör vi det, när det handlar om det gudomliga och om vår tro - eller vårt tvivel.
Vi får lov att leva i spänningen mellan likgiltighet och religiös fanatism i en ständig kritisk öppenhet och vaksamhet. Och vi får be om mod att våga ta risker, våga gå nya obeträdda stigar som vi inte vet vart de slutligen leder. Vi har ju Jesu löftesord i slutet av vår predikotext: Och när jag blir upphöjd, skall jag dra alla till mig. Amen.
Låt oss be:
Uppståndne Mästare, låt oss möta dig så att i oss frigörs en styrka vi inte visste att vi hade, ett hopp, ett livsmod, en uthållighet, en förmåga att resa oss på nytt, där vi trodde oss helt besegrade. En möjlighet till växt och förändring, en omskapande och förvandlande kraft. Så finns egentligen inget nederlag, därför att du är uppstånden och lever i oss. Låt aldrig detta engagemang och denna övertygelse lämna oss. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar