Ben Thilman:
Att bli sedd...
Karabacka kapell (Esbo) 20.1.2008
Joh 4:5-26
Att bli sedd...
Karabacka kapell (Esbo) 20.1.2008
Joh 4:5-26
I dagens predikotext finner vi Jesus på ett ställe där man kanske inte egentligen borde vänta honom. Han är i Samarien. Vi vet att det var mycket ovanligt att en jude hade någonting med samarier att göra. Man gick inte ens in i Samarien. Samarierna var avfällingar, enligt judarna. De var det på ett farligt sätt. De var egentligen judar, men de hade tagit intryck av andra religioner och de läste de fem moseböckerna på sitt eget språk, samariska.
De offrade, men på berget Gerissim, inte i Jerusalem. Jesus gjorde inte som de flesta andra judar. Han gick inte runt Samarien. Han gick igenom och han befinner sig i Sykar.
Det är säkert lugnt i staden mitt på dagen, då Jesus kommer till brunnen för att vila. Ingen människa syns till, utom en kvinna som kommer till brunnen efter vatten. Då gör Jesus något som man inte kunde vänta sig av honom. Han tilltalar kvinnan. Det brukar man inte göra, i all synnerhet inte om man är på tu man hand med henne. Men Jesus gör det. Nå, han ber om att få vatten. Och Kvinna reagerar på det. Det måste ha gått en rysning genom henne. Hon döljer sig för andra i staden, för hon har ett dåligt anseende. Nu när hon kommer till brunnen, så finns där an annan människa, en man, och denne man tilltalar henne. Allt är inte som det skall vara. Men samtalet har börjat och det handlar om vatten. Vatten som alla behöver för att kunna leva. Vi klarar oss utan ganska mycket, men inte utan vatten. För den här kvinnan var det ett nödvändigt ont att måst gå till den där brunnen.
Men det som Jesus har att ge henne är något ovanligt. Han erbjuder en lösning på hennes bekymmer. Vatten som släcker all törst för alltid. Men när Jesus erbjuder en lösning, så är det en lösning som gäller hela människan. Jesus går till grunden med de behov som kvinnan hade. Det som fattades henne. Att hon bar på en skuld och en skam, som isolerade henne från sin omgivning. Hon var utesluten ur gemenskapen, så som samarierna var uteslutna ur judarnas gemenskap. Men, som den barmhärtige samariern och som den tionde spetälska som var samarier, så var också den här kvinnan en vanlig människa som kände empati och tacksamhet och hade mänskliga behov och mänskliga svagheter. Hon var säkert en främling i mångas ögon, men Gud hade något att erbjuda också henne. Gud ville upprätta det som var sönder i henne. Och om man skall reparera och upprätta, så måste man först blottlägga det som är fel. Det är just det som är fel som bör repareras och därför pekar Jesus på det.
Berättelsen slutar i perikoptexten litet på hälft. Det fortsätter nämligen med att kvinnan lämnar sin vattenkruka vid brunnen och går in i staden och tar kontakt med människorna med att säga att hon har träffat en man vid brunnen som sagt allt vad hon har gjort. Där finns en som har sett henne. Och hon tillägger: Kan han vara Messias? Det är viktigt att bli sedd. Det är viktigt att se. Denna berättelse vittnar om att inför Gud är vi sedda. Gud ser oss och Gud kan hela det som är sönder inom oss.
De offrade, men på berget Gerissim, inte i Jerusalem. Jesus gjorde inte som de flesta andra judar. Han gick inte runt Samarien. Han gick igenom och han befinner sig i Sykar.
Det är säkert lugnt i staden mitt på dagen, då Jesus kommer till brunnen för att vila. Ingen människa syns till, utom en kvinna som kommer till brunnen efter vatten. Då gör Jesus något som man inte kunde vänta sig av honom. Han tilltalar kvinnan. Det brukar man inte göra, i all synnerhet inte om man är på tu man hand med henne. Men Jesus gör det. Nå, han ber om att få vatten. Och Kvinna reagerar på det. Det måste ha gått en rysning genom henne. Hon döljer sig för andra i staden, för hon har ett dåligt anseende. Nu när hon kommer till brunnen, så finns där an annan människa, en man, och denne man tilltalar henne. Allt är inte som det skall vara. Men samtalet har börjat och det handlar om vatten. Vatten som alla behöver för att kunna leva. Vi klarar oss utan ganska mycket, men inte utan vatten. För den här kvinnan var det ett nödvändigt ont att måst gå till den där brunnen.
Men det som Jesus har att ge henne är något ovanligt. Han erbjuder en lösning på hennes bekymmer. Vatten som släcker all törst för alltid. Men när Jesus erbjuder en lösning, så är det en lösning som gäller hela människan. Jesus går till grunden med de behov som kvinnan hade. Det som fattades henne. Att hon bar på en skuld och en skam, som isolerade henne från sin omgivning. Hon var utesluten ur gemenskapen, så som samarierna var uteslutna ur judarnas gemenskap. Men, som den barmhärtige samariern och som den tionde spetälska som var samarier, så var också den här kvinnan en vanlig människa som kände empati och tacksamhet och hade mänskliga behov och mänskliga svagheter. Hon var säkert en främling i mångas ögon, men Gud hade något att erbjuda också henne. Gud ville upprätta det som var sönder i henne. Och om man skall reparera och upprätta, så måste man först blottlägga det som är fel. Det är just det som är fel som bör repareras och därför pekar Jesus på det.
Berättelsen slutar i perikoptexten litet på hälft. Det fortsätter nämligen med att kvinnan lämnar sin vattenkruka vid brunnen och går in i staden och tar kontakt med människorna med att säga att hon har träffat en man vid brunnen som sagt allt vad hon har gjort. Där finns en som har sett henne. Och hon tillägger: Kan han vara Messias? Det är viktigt att bli sedd. Det är viktigt att se. Denna berättelse vittnar om att inför Gud är vi sedda. Gud ser oss och Gud kan hela det som är sönder inom oss.
1 kommentar:
Tack Ben för en välskriven och tankeväckande text. Den inspirerade mig idag för min predikan.
mvh Tom
Skicka en kommentar